Verklighetsuppfattningen i E. O. Burmans skrift ”Om Kants kunskapslära” och dess eventuella betydelse för Axel Hägerström
Reality in E. O. Burman’s essay ”Of Kant’s theory of knowledge”, and its possible significance for Axel Hägerström
Inge-Bert Täljedal
Magisteruppsats 15 hp vt 2021
Institutionen för idé- och samhällsstudier Umeå universitet
Sammanfattning
Erik Olof Burman, som disputerat 1872 på en boströmianskt präglad avhandling, efterträddes 1911 som professor i praktisk filosofi i Uppsala av sin adept Axel Hägerström. Denne kom att utveckla en materialistisk realism som bröt med Burmans och de närmaste föregångarnas subjektivism. Enligt vad han själv omvittnade, hade Hägerström inspirerats till filosofisk forskning genom att läsa Burmans skrift Om Kants kunskapslära (1884; Kk). I föreliggande studie undersöks dels om denna skrift innebär någon förskjutning av Burmans filosofi i realistisk riktning, dels om den påverkat utvecklingen av Hägerströms realism. Resultat: 1) Kk är väsentligen trogen den boströmianska metafysiken men innehåller formuleringar om rummet och tiden som kan tolkas objektivistiskt; 2) ingen specifik tanke i just Kk kan visas ha påverkat Hägerström; 3) Burmans betoning av verkligheten som logiskt bestämd, hans krav på systemisk enhet i kunskaps- och verklighetsteorin, och Kants avståndstagande från metafysisk spekulation påminner om Hägerström.
Abstract
In 1872, Erik Olof Burman had defended a Boströmian idealistic dissertation in Uppsala. He was succeeded there in 1911 as professor of practical philosophy by his student Axel
Hägerström, who was to develop a materialistic realism in contrast to the subjectivism of Burman and his predecessors. According to Hägerström’s own testimony, he had been
Innehållsförteckning
1. Bakgrund och övergripande syfte 1
2. Disposition och frågeställningar 2
3. Hägerströms verklighetsuppfattning 2
4. Översiktlig jämförelse av verklighetsuppfattningarna hos Kant,
Burman och Hägerström 7
4.1. Logisk bestämdhet som verklighetsgrund 7
4.2. Ontologins och kunskapsteorins systemiska enhet 7
4.3. Synen på metafysiken 11
5. Verkliga ting och ting i sig 11
6. Verkligheten och rummet 20
6.1. Åskådningsformernas relativitet 20
6.2. Rummets betydelse för inre erfarenheter 25
6.3. Rummets betydelse för syntetiskt a priori 28
7. Sammanfattning och slutsatser 31
”… which suggests that past philosophers can be most relevant to our current philosophical discussion, to the extent that they provide us with well-motivated challenges to our commonsense beliefs.” (Yitzhak Y. Melamed, 2013)
1. Bakgrund och övergripande syfte
Verklighetsuppfattningen i Erik Olof Burmans långa essä Om Kants kunskapslära (1884; i det följande ”Kk”) utgör intresseområdet för denna uppsats.1 Mot bakgrund av en tidigare studie av Burmans doktorsavhandling Om kunskapens möjlighet (Täljedal 2020) vill jag utröna i vad mån Burmans teoretiska positioner har förändrats under det dryga decennium som förflutit sedan disputationen 1872. Särskilt frågar jag mig om Kk visar prov på någon förskjutning av Burmans hållning i materialistisk-realistisk riktning. Frågan motiveras av två iakttagelser.
För det första vistades Burman efter disputationen en hel del i Italien. Han konfronterades då med ett skolastiskt influerat tänkande, som han därefter beskrev och analyserade i sin uppsats Om den nyare italienska filosofin (1879). Där kritiseras prästen och filosofen Antonio Rosmini (1797–1855) för en förment omodernt objektivistisk metafysik, enligt Burman ett fel som förklaras av katolska kyrkans bindning till Thomas av Aquino. Gentemot Rosmini vidhåller Burman (1879) den boströmianskt subjektivistiska uppfattning om verklighet och medvetande som präglar doktorsavhandlingen.2 Det är ändå tänkbart att arbetet med Rosminis filosofi kan ha påverkat Burman och avsatt spår som blir synliga först senare.
För det andra är det påfallande att den för sin realism och sitt motstånd mot metafysik kände Axel Hägerström (1868–1939), Burmans adept och efterträdare på professuren i Uppsala, tillerkände Kk en viktig roll som ögonöppnare. I sin självbiografi skriver
Hägerström (1929, 111; min översättning):3 ”År 1887 förde Uppsalafilosofen Burmans skrift ’Om Kants kunskapslära’ mig in i Kants kritik av det rena förnuftet, vilken öppnade en ny värld för mig.” Det är oklart om denna roll som inspirationskälla inskränkte sig till att
1 Som underlag för uppsatsen har jag använt de utgåvor av Kants skrifter som Burman läste och refererade till i
sina noter, kompletterade med moderna svenska och engelska översättningar. Vid sidhänvisningar till Kritik der reinen Vernunft betecknas 1781 och 1787 års upplagor enligt standard med ”A” respektive ”B”.
2 Burman (1879, 27): ”Den nyare filosofiens problem att finna enheten af vara och medvetande är för Rosmini
fremmande, ty han står ännu qvar på den objektiva ståndpunkten. För den katolske presten och lärde skolastikern framträder den sjelfständighet och principiella betydelse, som subjektet vinner hos Cartesius och Kant, såsom stridande mot den rättrogna kyrkans traditioner.”
3 ”Im Jahre 1887 führte mich die Schrift des Upsalaer Philosophen Burman ’Die Erkenntnislehre Kants’ in die
generellt vidga Hägerströms blick för tidens nykantianska litteratur och diskussion, eller om han fick några bestämda filosofiska tankeimpulser från Burmans skrift.
Övergripande motiv för att studera Burman som en övergångsgestalt mellan svensk 1800-talsidealism och 1900-talsrealism ges i Täljedal (2020). Hypotetiskt kan man föreställa sig att idealisten Burman till Hägerström förmedlade outvecklade impulser i realistisk riktning, vilka hos denne kom att blomma ut i en materialistisk metafysik. I den här
föreliggande uppsatsen söker jag konkret efter idéer som eventuellt kan ha spelat en roll för Hägerströms verklighetsuppfattning, det vill säga den i Uppsala nymorgnade materialistiska realism som bröt med den Boströmska skolans subjektivism och idealism.
2. Disposition och frågeställningar
För att fixera den verklighetsuppfattning som kom att avlösa Burmans, introduceras först Hägerströms filosofi (avsnitt 3). Därefter identifierar jag tre aspekter av denna och deras motsvarigheter hos Burman och Kant: verklighet som bestämdhet, verklighetens totala sammanhang, och metafysikens roll (avsnitt 4).
I sökandet efter tecken på förskjutningar i Burmans verklighetsuppfattning analyseras hans redogörelse för Kants distinktion mellan verkliga och transcendentala ting (avsnitt 5) samt rummets relativitet och betydelse för inre erfarenheter och syntetiskt a priori (avnitt 6). Avslutningsvis sammanfattar jag analysen och besvarar följande tre frågor som varit
vägledande för densamma (avsnitt 7):
1) Innebär Kk någon förändring av Burmans tänkande i realistisk riktning?
2) Har någon specifik idé i Kk påverkat Hägerströms brytning med boströmianismen? 3) Oavsett om någon direkt påverkan kan visas, finns det väsentliga likheter mellan Hägerströms verklighetsuppfattning och tankar som kommer till uttryck i Kk?
3. Hägerströms verklighetsuppfattning
Hägerströms ontologi och epistemologi är ett stort och komplicerat forskningsområde som engagerat åtskilliga författare, t.ex. Fries (1944), Logren (1944), Hemberg (1966), Marc-Wogau (1968), Nordin (1983) och Mindus (2009). Här finns inte plats för mer än en skissartad teckning av några huvuddrag, tillräckligt för att markera den huvudsakliga skillnaden mellan Hägerströms realistiska positionering och den subjektivism hos hans lärofäder Sahlin och Burman som han kom att vända sig emot. Den bland experterna
(1929)4 kan jag inte gå närmare in på. Noteras bör dock att Nordin (1981, 176–80) betonar rationalismen i det förstnämnda arbetet. Han tolkar ett samtida uttalande av Burman som uttryck för att denne då uppfattade Hägerströms filosofi som mer rationalistisk och mindre empiristisk än sin egen. I ett par vänbrev till Vitalis Norström 1910, som observerats också av Mindus (2009, 62–3), skriver Burman (Nordin 1981, 176–7):
I Hägerström har jag min egentlige motståndare – hans skrift om vetenskapens princip är alltigenom ett försök att vederlägga mig.
Respektive:
Hägerströms ståndpunkt är absolut (mot all transcendentalism), intellektualistisk (det praktiska livet är fenomenellt), objektiv (allt filosoferande medvetande fallernedom och utom verkligheten, som är den rena identiteten). Striden mellan honom och mig har egentligen rört den filos. propeudikens betydelse. För några år sedan hade vi här en liten förening av filosofer o. i denna kämpade Hm och jag ett par terminer om denna fråga. Sedan sammanfattade han och utförde närmare sina argumenter i skriften ’das Prinzip der Wft.’.
Det rationalistiska draget fixeras här med den något dunkla formuleringen om det praktiska livet som fenomenellt. Däri ligger ett avståndstagande från sådan naiv empirism som inte ser att sinneserfarenheten kräver tillgång till begrepp för att kunna tolkas till kunskap. Tydligen uppfattar Hägerström en sådan troskyldighet som vanlig hos naturforskare, och han kritiserar den i sin populariserande bok Botanisten och filosofen (1910; Mindus 2009, 63–70; Logren 1944, 365–71). Logren sammanfattar pregnant (a.a., 365):
Den empiriska vetenskapen kan hävdas som kunskap endast under förutsättning av något, som till sitt eget begrepp är realt eller självnödvändigt och som då ej kan grundas genom några fakta. Det måste gälla i sig självt; dess behandling kan därför ej höra till den empiriska vetenskapens område (57). Empiriens förutsättningar kunna blott vinnas genom begreppsanalys. Dit höra kausalitetsbegreppet, tiden, (varje kunskapsföremål hör till en redan förutsatt tid), realitetsbegreppet (skall erfarenheten vara kunskap, måste föremålet redan vara bestämt som realt.) Den sinnliga erfarenheten är bestämbar genom begrepp, begreppen finnas verkligen hos de enskilda föremålen; de få ej sin betydelse genom något i erfarenheten givet (58– 59). (- - -) Jämte empiriens förutsättningar använda vi begrepp av icke-empirisk betydelse. Frågar man efter alltings kärna, bärare, väsen, begagnas begreppet om självständighet, om det i sig självt bestående, av allt annat oberoende, och
förutsättes, att en viss verklighet (t. ex. materiens inre beskaffenhet) kan bestämmas som den i sig bestående. [Logrens sidhänvisningar till Hägerström (1910) inom parentes.]
4 Uppsatsen heter ”Axel Hagerström” [sic] men refereras vanligen som ”Selbstdarstellung”, syftande på den
Det är nu viktigt att förstå att det inte är det rationalistiska draget i sig som innebär en påtaglig avvikelse från Burman. Det är tvärtom i linje med Burmans egen kunskapsteoretiska hållning, markant i doktorsavhandlingen Om kunskapens möjlighet (1872) och vidhållen i Om den
nyare italienska filosofien (1879). Fokuseringen på begrepp i Prinzip der Wissenschaft är
filosofihistoriskt intressant genom att däri ligger in nuce Hägerströms bidrag till den betoning av begreppsanalys som kom att utgöra en del av den så kallade Nya Uppsalaskolans
vetenskapliga profilering. Men det är en sak för sig, som inte direkt har med övergången från idealism till materialism att göra. Inte heller är det Hägerströms begreppsrealism som jag här vill fästa avseende vid.5 Det viktigaste brottet med Burman, den Boströmska skolan och hela 1800-talsidealismen ligger i uppfattningen av verklighetens natur.
Hägerströms verklighetsbegrepp är visserligen facetterat,6 men fundamentalt är att han räknar med en enda yttersta verklighet, nämligen totalsammanhanget i tid och rum. Att något är verkligt betyder enligt Hägerström att det ingår i detta systemiska sammanhang som någonting bestämt, det vill säga självidentiskt och motsägelsefritt. Idén att verklighet (varande) är lika med bestämdhet återfinns redan i Platons dialog Sofisten (Marc-Wogau 1968, 92).7 Enligt Hägerströms realism är det bestämdhet i tiden och rummet som konstituerar något som verkligt. Mentala objekt betraktar han som indirekt bestämda, genom att det
subjekt som har dem är direkt bestämt. Verklighetens totala sammanhang är inte beroende av medvetandet utan är grundat i en logisk princip, självidentitetens begrepp.
Likt Kant menar sig också Hägerström ha åstadkommit en ”Kopernikansk revolution”. Det anspråksfulla uttrycket åsyftar att Hägerström i sin kunskapsteori tar utgångspunkten i objektet, inte som den kantianska och boströmianska traditionen i subjektet. Kunskapen förutsätter visserligen begrepp, men det mest fundamentala av dem alla är självidentiteten, verklighetsgrunden. Denna är ingenting psykologiskt som beror av subjektets medvetande utan ett objektivt faktum i totalsammanhanget av tid och rum. Objektets självidentitet och verklighet är ett nödvändigt antagande inför varje kunskapsfråga, enligt Hägerström.
5 I det ovan anförda citatet från Logren sägs Hägerström ha en realistisk uppfattning av universalia in re.
Cassirer (citerad av Mindus, a.a. 67) menade att Hägerström var den ende moderna logiker som gett sig in i den gamla universaliastriden och att det var oklart huruvida han även antog universalia ante rem, d.v.s. en platonsk position.
6 Schematiska framställningar av de olika delarna i Hägerströms verklighetsbegrepp finns hos Hemberg (1966,
32–47) och Mindus (2009, 55–9); för en analys av verklighetsteorin, se även Marc-Wogau (1968, 85–112).
7 Marc-Wogau preciserar inte locus närmare. I Stolpes översättning av Sofisten säger emellertid Gästen i avsnitt
Das Prinzip der Wissenschaft inleds med konstaterandet att vetenskap förutsätter en
tankarnas yttersta stödjepunkt (”ein äusserster Stützpunkt”). Denna måste enligt Hägerström bestå av ett begrepp, vars giltighet (”Giltigkeit”, sic) ligger i begreppet självt eller i den tänkta saken (”in der gedachten Sache selbst”). Även de som framhåller sinneserfarenhetens
betydelse för verklighetsbestämningen måste, menar han, acceptera en allmängiltig logik som grund för tänkandet om den erfarna verkligheten. Frågan blir då varifrån denna logik ska hämta sin giltighet. Hur kan man veta att den gäller för varje möjlig verklighet? Hägerström avvisar idén att logikens objektiva giltighet skulle kunna grundas i visshetskänslan. Det finns ju upplevelser av visshet som kan strida mot logiken, t.ex. i samband med hallucinationer eller religiös tro. Den subjektiva vissheten kan inte fungera som ”Kriterium veri”. Empirisk kunskap (”Beobachtungswissenschaft”) behöver stöd av ett sanningskriterium som har giltighet i sig självt, det omedelbart giltiga begreppet.
Med syftning på subjektivismen – säkert både den kantianska och boströmianska – fastslår Hägerström (1908, 8): ”En omvändning av den kunskapsteoretiska probemställningen är nödvändig.” (”Eine Umkehrung der erkenntnistheoretischen Problemstellung selbst ist notwendig.”) Den empiriska kunskapens aprioriska logiska stöd kan inte hämtas ur den för mänskligheten gemensamma ”organisationen”, vari Hägerström sannolikt – med
underförstådd blick på Kant – inbegriper den mänskliga naturen med dess åskådningsformer och förståndskategorier.8 Som ett annorlunda och verkligt objektivt a priori, grundat i kunskapsobjektet, framhålls nu istället självidentitetens begrepp (a.a., 9; min översättning):9
Detta begrepp har inre giltighet. Ty verkligheten är som verklighet identisk med sig själv. Det har omedelbar giltighet. Ty det [begreppet] är det omedelbara som ger varje härledning dess giltighet – själva den logiska nödvändigheten.
Vidare betonas vetandets logiska helhet och att denna utgörs av totalsammanhanget i tid och rum (a.a. 9–10; min översättning):10
8 Om det logiskt nödvändiga noterar Hägerström (1909, 6; min översättning): ”Om man här skulle göra den
inskränkningen, att det [logiskt nödvändiga] bara har objektiv allmängiltighet i den meningen att det gäller för varje verklighet på grund av vår organisation, så hamnar vi tillbaka i den subjektiva allmängiltigheten och åter i en cirkel.” (”Würde aber hier die Einschränkung gemacht, dass es objektive Allgemeingiltigkeit nur in der Hinsicht hat, dass es auf Grund unserer Organisation für jede Wirklichkeit gilt, die wir überhaupt auffassen können, so gelangen wir zur subjektiven Allgemeingiltigkeit zurück, womit der Zirkel wieder da ist.”)
9 ”Dieser Begriff hat innere Giltigkeit. Denn die Wirklichkeit ist als Wirklichkeit mit sich selbst identisch. Er hat
unmittelbare Giltigkeit. Denn er ist das Unmittelbare, das jeder Herleitung ihre Giltigkeit giebt – die logische Notwendigkeit selbst.”
10 ”Objektive Giltigkeit hat nun jede Vorstellung, die eine durch die Einheit des Wissens bestimmte
Objektiv giltighet har nu varje föreställning som genom vetandets enhet inbegriper en bestämd tankeförbindelse. Och den empiriska åskådningen i tiden och rummet har objektiv giltighet, såvida dess objekt hör till det allmänna sammanhang i tid och rum som krävs för vetandets enhet.
Hos Kant betecknar termen ”verklig” att tingen är åskådliga i tid och rum. Såtillvida finns en överensstämmelse mellan honom och Hägerström. Kant laborerar dessutom med idén om transcendent existens och postulerar objekt utan tids- och rumsbestämningar, das Ding an
sich. Hägerströms närmast stipulativa begränsning av verkligheten till tiden och rummet
utesluter för hans del möjligheten av transcendentala objekt. En sådan absolut avgränsning av verkligheten till tiden och rummet följer inte direkt av självidentitetens begrepp. Hägerström menar ändå att filosofin har starka skäl att ta sig bort från vad han uppfattar som ett ofruktbart sysslande med metafysik. Berömt är hans Cato-parafraserande motto till autobiografin
(Hägerström 1929, 111): ”Praeterea censeo metaphysicam esse delendam” (”För övrigt anser jag att metafysiken bör förstöras”). Tanken inramar hela uppsatsen, som avslutas med
följande uppfordrande kommentar (a.a., 158; min översättning):11
Mottot som jag satt för denna uppsats: ”Praeterea censeo metaphysicam esse delendam”, är inte [blott] någon nedlåtande värdering av metafysiken. Det är en utsaga med innebörden att vi måste förstöra metafysiken, om vi vill någonsin tränga igenom den orddimma som uppkommit ur känslor och associationer, och komma ”from sounds to things”.
Kamp mot vad han uppfattade som metafysik – dit hörde mängder av både
vardags-föreställningar och tänkesätt inom vetenskapen, inte minst om värden – präglade Hägerströms hela gärning. Hans skäl för att avvisa idén om en transcendent verklighet, vid sidan av
verklighetssammanhanget i tid och rum, diskuteras ingående av Hemberg (1966, 37–46) och Marc-Wogau (1968, 94–112). Skälet är logiskt. I korthet menar Hägerström att det bara kan finnas ett enda verklighetssammanhang, och att föreställningen om något utanför tid och rum innebär antagandet av två skilda verkligheter. Varje reflexion över skilda sammanhang kräver att relationen dem emellan är bestämd. Allt verkligt kan därför bara bilda ett enda
sammanhang (Hägerström 1929, 130; min översättning):12
11 ”Das Motto, das ich diesem Aufsatz vorangestellt habe: „Praeterea censeo metaphysicam esse delendam“ ist
keine abfällige Bewertung der Metaphysik. Es ist eine Aussage des Inhalts, daß wir die Metaphysik zerstören müssen, wenn wir jemals durch den Wortnebel dringen, der aus Gefühlen und Assoziationen entstanden ist, und „from sounds to things“ gelangen wollen.”
12 ”Mehr objektiv kan man das Gleiche dahin ausdrücken: alles mögliche Bestimmte muß einem umfassenden
Mer objektivt kan man uttrycka samma sak på följande sätt: allt möjligt bestämt måste tillhöra ett omfattande sammanhang, vid sidan av vilket inget annat kan finnas; ty annars vore de enskilda momenten inte bestämda i sin samvaro.
Det kan emellertid ifrågasättas huruvida Hägerström också har visat att det enda verklighets-sammanhanget sammanfaller med totalverklighets-sammanhanget i tid och rum (Hemberg 1966, 44–5; Marc-Wogau 1968, 104–10).
4. Översiktlig jämförelse av verklighetsuppfattningarna hos Kant, Burman och Hägerström
Vid en översiktlig jämförelse av Burmans och Kants verklighetsuppfattningar kan man identifiera tre aspekter som är relevanta för Hägerström. Oavsett vilket betydelse för denne som läsningen av just Burman faktiskt har haft, är det åtminstone tänkbart att Kk kan ha varit inspirerande för Hägerström. Det gäller: 1) betoningen av logisk bestämdhet som
verklighetsgrund; 2) kravet på ontologins och kunskapsteorins systemiska enhet; 3) synen på metafysiken.
4.1. Logisk bestämdhet som verklighetsgrund
I sin doktorsavhandling hade Burman framhållit att verkligheten är konsistent – ”Om något fattas såsom motsägande, fattas det såtillvida såsom overkligt.” (Burman 1872, 3) – och att det ”möjliga [kan] sägas i den mening vara verkligt, att möjligheten är en form, som förutsätter ett innehåll” (ibid., Täljedal 2020, 10–12). Fastän han inte uttryckligen såg motsägelsefrihet som ett tillräckligt villkor för verklighet, kom Burman i avhandlingen nära den åsikten.
I Kantstudien finns en betoning av den logiska bestämdhetens betydelse för verklighetsbegreppet som förebådar Hägerström. Kärnfullt konstaterar Burman (Kk 88):
Såsom utgörande subjektets förhållande till ett predikat uttrycker varat bestämdhet. Verkligt är något i samma mon som det är bestämt.
För Burman, liksom senare för Hägerström, utgör bestämdhet en generell definition in
abstracto av ”verklighet”. Burman ser också denna verklighetsdefinition som ett stöd för sin
idealistiska ontologi, varom mera i följande avsnitt. 4.2. Ontologins och kunskapsteorins systemiska enhet
(Hägerström (1929, 129) – och identisk med totalsammanhanget i tid och rum, skriver
Burman (1872, 3) i doktorsavhandlingen att det som är bundet vid tid och rum (”existensens” område), är ”i något afseende overkligt och såtillvida, i logisk mening, omöjligt”.
För den unge Burman är det fullt verkliga förnuftigt och tillhör begreppens motsägelsefria sammanhang, ytterst ”den absoluta personens” idésystem (a.a. 76).
Nedgraderingen av den tids- och rumsbundna verkligheten beror på att den uppfattas som delvis motsägelsefull och ”relativ”, det vill säga utan egen bestämdhet. Denna metafysiska idealism återfinns bibehållen hos Burman både i hans första postdoktorala arbete om den italienska filosofin13 och i den stora Kantstudien. I den senare skriver han t.ex. (Kk 86):
Alla motsatser ega ytterst sin grund i motsatsen mellan sinlighet och förnuft. Det sinliga är alltigenom relativt och kan således icke utgöra ett fullständigt helt. Förnuftet är deremot i sin egentlighet icke ett med andra samordnadt moment, utan väsentligen ett inom sig slutet och fullständigt helt.
Han menar sig i Kant ha en meningsfrände i synen på förnuftets strävan efter enhet (ibid.): Kant framhåller sjelf att förnuftet såsom förmåga af slutledningar åsyftar totalitet och såsom förmåga af principer icke står i förhållande till något annat.
En något snårig betraktelse över kopulans roll föranleder dock en försiktig markering mot Kant till förmån för Boströms uppfattning av verkligheten som ett förnuftigt system
utgörande en person, en markering som samtidigt välvilligt tillerkänner Kant en status som föregångare (Kk 88):14
Kant har väsentligen förberedt den nyare rationella idealismen, eller den verldsåsigt, som fattar väsendet i egentlig mening såsom person, dock utan att han sjelf afgjordt har höjt sig till densamma.
Tankeleden fram till detta originellt uppsaliensiska perspektiv på Kant kan parafraseras som följer (Kk 87, passim):
i) Enligt Kant innebär Descartes cogito något empiriskt. Jagets existens är därigenom relativ, i förhållande till det erfarande subjektet i sig.
ii) Det tänkande jaget är identiskt med sig självt och har genom denna bestämdhet absolut existens. Här kan noteras att redan doktorsavhandlingen betonade människans ”uppfattning av sitt sjelfmedvetande såsom fullt bestämdt”, som en kunskapsteoretisk förutsättning (Burman 1872, 78).
13 Förutom för sitt främlingskap inför ”[d]en nyare filosofiens problem att finna enheten af vara och
medvetande” (cf. not 2) kritiseras Antonio Rosmini för att ha ”sökt att förklara den sinliga verkligheten genom att sätta den med alla dess motsägelser såsom en verkan af Gud, som i denna verklighet får sin bestämdhet.” (Burman 1879, 28; min fetning).
iii) I den logiska identiteten sammanfaller subjekt och predikat. En glidning i innebörden av ”vara” mellan funktionen som kopula respektive som betecknande existens påbörjas, varvid först framhålles att jaget i sin självidentitet ”är i och för sig sjelft” (min fetning).
iv) Omdöme förutsätter medvetande, varför varat ”äfven [innebär] ett förhållande till medvetandet”.
v) Nu glidningen: ”Att någonting är saknar således betydelse utan förhållande till ett predikat och ett medvetande, som ligger till grund för förhållandet. Att någonting är absolute betyder således, att det såsom sjelfmedvetande är för sig sjelft såsom sitt eget predikat.” [Mina fetningar.]
Att medvetandet sägs ligga till grund för predikatsförhållandet ger intrycket att Burman har en psykologiserande uppfattning av logiken. Jagets existens är grundad i dess logiska självidentitet, som i sin tur är grundad i ett medvetande, varav följer att jagets existens är grundad i ett medvetande. För att denna ”bevisning” inte ska vara cirkulär, fordras
naturligtvis att det grundande medvetandet är något mer än jagets självmedvetande. Det skriver inte Burman rent ut, men det ska strax visa sig att han på Boströmskt manér tänker sig det ändliga subjektet som en bestämning hos det absoluta ens realissimum.
vi) Full objektiv verklighet kräver hos Kant ett samband mellan begrepp och åskådande varseblivning i tid och rum; taget för sig är begreppet ”blott möjligt”. Dock, noterar Burman, är redan begreppen verkliga ”i något afseende”, genom sitt innehåll. Uttrycket ”i något afseende” är anmärkningsvärt genom att det inte omedelbart rangordnar den förnuftiga verkligheten högre än den empiriska åskådningen. Det rör sig visserligen om verklighetsgradering, men denna skiljer sig från den påfallande nedvärdering av empirin som förekommer i doktorsavhandlingen, där det bland annat sägs (Burman 1872, 67): ”Förnuftet är den sjelfständiga och fullkomliga verkligheten, sinligheten den osjelfständiga och
ofullkomliga […].” Nu menar Burman (Kk 88) i anslutning till Kant att det abstrakta begreppet ”för sin fullt objektiva giltighet förutsätter förhållande till föreställningar”. Även om han inte uttryckligen skriver det, blir objektiviteten därmed beroende av tiden,
föreställningarnas åskådningsform. I jämförelse med avhandlingen framstår Kantstudiens verklighetsgradering därför som lättare förenlig med Hägerströms ontologiska schema, där tänkandets verklighet innesluts av tiden och rummet (cf. Mindus 2009, 58).
imaginarius”) för betraktelsen av verkligheten. Ens realissimum måste, enligt Burman, ”tänkas såsom sjelfmedvetande”. Han ger i sammanhanget ingen motivering för varför det är nödvändigt att tänka så, och varför inte den yttersta verkligheten skulle kunna bestå av materien i tid och rum. Det dogmatiska anslaget kan nog enklast förstås som uttryck för den intuition som sannolikt driver mycken ontologisk idealism, det vill säga upplevelsen av att med tanken kunna omfatta materien utan att alls begripa hur materien eventuellt kan ge upphov till, eller vara identisk med, tankar. Då ens realissimum måste ”vara fullständigt bestämdt och således fullt verkligt i och för sig”, bortfaller där den Kantska motsatsen mellan begreppens essens och existensen i åskådningen.
viii) Framme vid uppfattningen av ens realissimum som ett personligt förnuft, tar Burman ytterligare ett steg för att fullständiga sin bild av det absoluta. Dess bestämningar sägs själva nödvändigt vara ”subjekter och personer”! Denna speciella ontologi är ren
boströmianism (Anonym 1859; Boström 1962).15 Den motivering som ges ter sig obegriplig i avsaknad av ett vidare resonemang: ”Våra bestämningar äro förnimmelser och dessa äro såsom absoluta bestämningar begrepp, såsom bestämningar hos ett absolut subjekt måste de sjelfva vara subjekter och personer.”
Det står alltså klart att Burman förblir rotad i Boströms lära, när han skriver sin Kantstudie. Konsekvent betonar han att det föreligger en fundamental kunskapsteoretisk och ontologisk skillnad mellan hans egen boströmianska idealism och Kants transcendentala. Den senare sägs brista i systemisk enhet (Kk 10):
I följd af sina empiristiska förutsättningar har Kant ansett tänkandet vara rent formelt och från detsamma skilt åskådningen så grundligt, att, såsom det sedan skall visa sig, kunskapens enhet blir omöjlig.
Och (Kk 88–9):
Men oaktadt många ansatser till en högre ståndpunkt har han [Kant] i det hela stannat vid negativ idealism och rationalism, emedan han skilt formen och innehållet till arten, så att formen, som är det allmänna, har sin grund i medvetandet, då
deremot innehållet, det enskilda, är gifvet genom något, till hvilket
kunskapsförmågan står i förhållande, utan att han kunnat uppvisa relationsgrunden. Men då denna är obekant, är äfven det andra ledet i förhållandet obekant.
Denna oförmåga, enligt Burmans uppfattning, strider mot Kants ambition att åstadkomma en hel och sammanhållen verklighetsteori (Kk 90):
15 Fastän Boströms dictum, ”Esse est percipi”, är snarlikt Berkeleys ”Esse is percipi”, är deras ontologier
Kant stödjer sig på den obestridliga fordran, att det verkliga skall vara ett helt och att således en objektiv förnimmelse måste innebära åskådning, men han har oriktigt fattat åskådningen såsom en särskild kunskapskälla.
I jämförelse med Burmans kritiska bild av Kants teori som splittrad, liknar Burman och Hägerström varandra genom sina starka krav på systemisk helhet. För Hägerström bestäms dock verklighetens helhet av tiden och rummet, medan den för boströmianen Burman utgörs av den absoluta personens idésystem, vari människans upplevelse av tid och rum ingår. 4.3. Synen på metafysiken
Hos Burman bärs verkligheten i dess helhet av medvetandet (cf. Täljedal 2020, 24, passim). Hans kritiska beskrivning av Kants åskådning som ”en särskild kunskapskälla” vid sidan av förnuftet åsyftar den kantiska åskådningens beroende av ett transcendentalt das Ding an sich. Kant själv menar att antagandet av en transcendental verklighet medför vissa problem. Det kan fresta till ohämmad metafysisk spekulation, och Kant varnar i skarpa ordalag för att förväxla en sådan förnuftets lössläppthet med kunskap (se nedan, s. 21). Det noteras av Burman (Kk 89):
Han [Kant] fordrar att man skall alldeles uppgifva de öfverdrifna anspråken på metafysiken och inskränker den, såsom kunskap ur aprioriska begrepp om det, som är, eller bör vara, till förståndets lagstiftning för naturen och förnuftets för viljan.
Om man i förståelsen av sinnlighetens förhållande till medvetandet vill undvika den kantiska kluvenheten inför det transcendenta – därtill kanske inspirerad av Kants egna antimetafysiska varningar – erbjuder sig en radikal utväg. Man kan helt enkelt anta att all verklighet är
bestämd i tiden och rummet och att ingenting finns därutanför. Hur ett sådant antagande kan berättigas, är en fråga för sig som ligger utanför denna uppsats. Här vill jag bara peka på den teoretiska möjligheten att Burmans referat av Kants metafysikskepticism kan ha varit en åtminstone bidragande impuls till Hägerströms beslut att försöka ”förstöra” metafysiken.
5. Verkliga ting och ting i sig
För att bedöma om Burman i Kk något närmar sig en realistisk position, är det angeläget att analysera hur han där återger Kants begrepp ”verkliga ting” och ”ting i sig”. Utan egentliga invändningar refererar han Kants åsikt att kunskapen om verkliga ting, det vill säga
sensationerna formas till åskådningar. Tagna för sig sägs tiden och rummet äga endast transcendental, det vill säga icke sinneserfaren, idealitet.
Subjektet har både inre och yttre erfarenheter. All erfaren verklighet har tidens eller rummets form eller bådadera. Tiden är de inre erfarenheternas form, medan de yttre
erfarenheterna formas i både tiden och rummet (Kk 23).16
Kants tanke att tid och rum är aprioriska och subjektivt mänskliga åskådningsformer ställer Burman dels gentemot Humes uppfattning att idéer vinns ur erfarenheten, dels mot Leibniz åsikt att de är bestämningar hos tingen i sig (B 323), det vill säga ”ega absolut
verklighet eller giltighet” (Kk 13). Fastän kontrasteringen är rimlig, motsvaras den inte helt av Kants egen på de ställen i Kritik der reinen Vernunft som Burmans refererar till i sina noter (Kk 13). Kant positionerar sig gentemot Leibniz men nämner i sammanhanget inte Hume. I stället är det till Humes inspiratör Locke som Kant hänvisar (Kant 2013, B 327):17
Kort sagt, Leibniz intellektualiserade framträdelserna, precis som Locke
sensualiserade samtliga förståndsbegrepp i enlighet med ett system för noogoni1(om jag tillåts använda detta uttryck), dvs. utgav dem för att inte vara något annat än empiriska eller abstraherade reflexionsbegrepp.
Not: 1 [Förståndets uppkomst.]
Även om Hume har tagit starka intryck av Locke, är deras sätt att filosofera inte identiska. Huruvida Hume är en mer stringent begreppsempirist än Locke, är föremål för diskussion (Weintraub 2007). Man kan därför fråga sig om det har någon betydelse för förståelsen av Burman att han här jämför Kant med Hume istället för med Locke, Kants egen referens. Jag tror inte det. Humes så kallade kopieringsprincip innebär ett väl så tydligt avståndstagande från aprioriska idéer som Lockes metaforiska bild av medvetandet som ett vitt pappersark och Lockes åtföljande förklaringar.18 Enligt en av Lockes formuleringar kan impressioner i
16 Tiden bestämmer inte de yttre tingen direkt, utan indirekt genom att all erfarenhet är i tiden. Kant (2013, B
50): ”Tiden är den formella betingelsen a priori för alla framträdelser överhuvud. Rummet, såsom den rena formen för all yttre åskådning, är inskränkt enbart till yttre framträdelser som betingelser a priori. Då däremot alla föreställningar, oavsett om de har yttre ting som föremål eller ej, alltjämt i sig själva hör till det inre tillståndet som bestämningar hos sinnelaget, men detta inre tillstånd är underställt den inre åskådningens formella betingelse och följaktligen tiden, så är tiden en betingelse a priori för alla framträdelser överhuvud, nämligen den omedelbara betingelsen för (våra själars) inre framträdelser och just därigenom också för de yttre framträdelserna.”
17 Kant (1878): ”Mit einem Worte: Leibniz intellectuirte die Erscheinungen, so wie Locke die
Verstandesbegriffe, nach seinem System der Noogonie (wenn es mir erlaubt ist, mich dieser Ausdrücke zu bedienen) insgesammt sensificirt, d. i. für nichts, als empirische, aber abgesonderte Reflexionsbegriffe ausgegeben hatte.”
18 Hume (1900 [1777]; II, stycke 5): ”Or, to express myself in philosophical language, all our ideas or more
medvetandet (mind) uppkomma antingen genom att yttre objekt inverkar på sinnena, eller genom medvetandets egna reflexioner över de yttre intrycken.19 Oavsett hur Lockes formulering, ”reflects on them”, exakt ska tolkas, torde den betyda att medvetandet kan tillföra något i den empiriska kunskapsprocessen. I det grova avseendet påminner reflexionen hos Locke om Kants åskådningsformer (cf. Weintraub 2007, 487). Emellertid tycks varken för Locke eller Hume medvetandets aktiva medverkan vara nödvändig för att yttre objekt ska kunna ge upphov till medvetna sinnesintryck. Varför Burman väljer att hänvisa till Hume, där Kant själv uppehåller sig vid Locke, är därför oklart och egendomligt. Kanske beror det på att Burman uppfattar Hume som en tydligare exponent för det avståndstagande från aprioritet som Kant vänder sig emot i sin kontrastering mot Locke. Möjligen har Burman medvetet eller omedvetet låtit sig påverkas av Kants välkända påstående i Prolegomena att det var Hume som gav impulsen till hela det transcendentala projektet.20
Oavsett den verkliga anledningen till utbytet av Locke mot Hume i det aktuella referatet (Kk 13), understryker Burman därmed Kants åsikt att åskådningsformerna är aprioriska. Kants argument för den fundamentala teorin tycks gillas av Burman. I sin redovisning av argumenten hänvisar han inledningsvis till Kants framställning av den första kosmologiska antinomin (Kk 13–4). Såväl tesen att världen har rumsliga gränser som
antitesen att den är oändlig (B 456–7) har av Kant försetts med noter som torde vara det som Burman åsyftar. I noten till tesen påpekar Kant att man inte kan abstrahera (avleda,
”abziehen”) begreppet om den rumsliga totaliteten från en motsvarande verklig åskådning, eftersom någon sådan åskådning inte kan finnas. I noten till antitesen slår han fast att rummet som åskådningsform inte självt är ett föremål som kan åskådas i det yttre. Världens relation till ett oändligt, tomt rum kan aldrig åskådas utan bara prediceras om ett tanketing (”…das Prädikat eines bloßen Gedankendinges...”)
Omedelbart efter att på detta sätt ha poängterat åskådningsformernas aprioriskhet skriver Burman (Kk 14):
(1825 [1689] II, I, § 2): ”Let us then suppose the mind to be, as we say, white paper, void of all characters, without any ideas; how comes it to be furnished?” A.a. (II, I, § 23): ”If it shall be demanded then, when a man begins to have any ideas? I think the true answer is, when he first has any sensation. For since there appear not to be any ideas in the mind, before the senses have conveyed any in, I conceive that ideas in the understanding are coeval with sensation: which is such an impression or motion, made in some part of the body, as produces some perception in the understanding.”
19 Locke (a.a. II, I, § 24): ”Thus the first capacity of human intellect is, that the mind is fitted to receive the
impressions made on it, either through the senses, by outward objects, or by its own operations, when it reflects on them.”
20 Kant (2002, 18): ”Jag tillstår öppet att det var just David Humes erinran som för flera år sedan först avbröt min
[Tes 1]
Att de [åskådningsformerna] icke kunna vara bestämningar eller förhållanden hos ting i sig följer deraf, att rums- och tidbestämningar kunna åskådas före de tings närvaro, hvars bestämningar de äro, men detta vore omöjligt, om dessa ting voro oberoende af medvetandet.
Denna Burmans utsaga benämner jag ”Tes 1”. Den presenteras i Kk utan något preciserat belägg och kan vid första läsningen tyckas motsäga vad Kant själv hävdar i Estetikens första avsnitt om rummet (Kant 2013, A 26):21
Ty varken absoluta eller relativa bestämningar kan åskådas före existensen av de ting som de tillkommer och följaktligen inte a priori.
Det är emellertid svårt att förstå Kants mening med denna sats, mot bakgrund av den emfas som han i andra sammanhang lägger vid den aprioriska åskådningen av geometriska objekt, ett fundament för teorin om syntetiska omdömen a priori. Blott föreställda trianglar existerar inte som verkliga ting, men de har rumsbestämningar. Till detta ska jag återkomma (avsnitt 6.3, s. 28). Här väljer jag att bortse från den verkliga eller möjligen skenbara motsatsen mellan Tes 1 och det anförda Kantcitatet.
Åskådningsformerna är förutsättningar för åskådningar av verkliga ting. Isolerade från objekt är de transcendentalt ideala och overkliga. Att Tes 1 likväl hävdar att rums- och
tidsbestämningar kan åskådas före tingens närvaro, tycks strida mot en princip som Burman anför i anslutning till sin diskussion av Kants kritik av kategoriernas bruk och förnuftets paralogismer (Kk 67): ”Men förutsättningen för kunskap om ett objekt kan sjelf icke vara objekt för kunskap.”
Att tillämpa den principen på rummets åskådningsform är okomplicerat i ljuset av Kants distinktion mellan verkliga ting och blotta ”tanketing” (B 457, noten). Åtminstone enligt den åsikt som kommer till uttryck i B 50 (not 16 ovan) är rummet inte form för de inre erfarenheterna utan bara för åskådningen av verkliga, yttre ting.22 Med det synsättet är rummet inte en nödvändig förutsättning för föreställningen av rummet som tanketing. Tiden är däremot direkt eller indirekt form för alla framträdelser, genom att den är form för de inre (Kk 22–3, B 49–53). Tes 1 tycks alltså innebära att tiden är form för åskådningen av tiden som åskådningsform. Det är inte uppenbart ologiskt,23 men det strider mot Burmans explicita
21 Kant (1878): ”Denn weder absolute, noch relative Bestimmungen können vor dem Dasein der Dinge, welchen
sie zukommen, mithin nicht a priori angeschaut werden.”
22 Se dock avsnitt 6.2 (s. 25), ”Rummets betydelse för inre erfarenheter”, och avsnitt 6.3 (s. 28), ”Rummets
betydelse för syntetiskt a priori.
23 Oräkneliga exempel på konsistent reflexivitet kan konstrueras, t.ex. att jag är en förutsättning för att jag ska
åsikt att ”tiden sjelf icke kan vara i tiden” (Kk 23)24 och reser ett frågetecken inför den ovan åsyftade diskussionen om förnuftets paralogismer. Frågan hur det eventuellt kan rätas ut, lämnar jag därhän.
Här vill jag istället diskutera argumentationen i Tes 1. Hur man än uppfattar
åskådningsformernas objektifiering i medvetandet – i den mening som förutsätts i Tes 1, dvs. att rums- och tidsbestämningar kan åskådas i frånvaro av verkliga ting – måste den innebära att åskådningsformerna är bestämningar hos medvetandet, förutom hos yttre, verkliga ting. Att de däremot inte är bestämningar hos det transcendentala tinget i sig utgör kärnan, formulerad som en slutsats, i Tes 1. Som premisser för slutledningen anför Burman:
P1: ”…rums- och tidbestämningar kunna åskådas före de tings närvaro, hvars bestämningar de äro.”
P2: ”…detta [P1] vore omöjligt, om dessa ting voro oberoende af
medvetandet.”
Av P1 och P2 följer att verkliga ting är beroende av medvetandet (modus tollens). Enbart dessa
premisser räcker dock inte för en slutsats om vilka bestämningar som ting i sig kan eller inte kan ha. Genom att lägga till en tentativ reductio-premiss som förnekar slutsatsen i Tes 1 uppnår man ingen absurditet:
Pred: Tid och rum bestämmer ting i sig.
Att ett ting är oberoende av medvetandet implicerar att det kan finnas utan att kunna åskådas.
P1, P2 och Pred är förenliga, eftersom de inte utesluter att tid eller rum kan bestämma ting som
kan finnas utan att åskådas. Tillsammans utesluter de bara att rums- eller tidsbestämningar hos sådana ting kan åskådas i de tingens frånvaro. För att slutsatsen i Tes 1 ska följa, krävs någon annan underförstådd premiss. Nära till hands ligger följande idé:
Pidé: Inga bestämningar hos medvetande-beroende ting (verkliga ting) kan också vara bestämningar hos av medvetandet oberoende ting.
Pidé kan ses som en förelöpande modell för, eller grov analogi till, 1900-talets strikta
sinnesdata-teori, som postulerar att egenskaperna hos sinnesdata inte kan vara desamma som egenskaperna hos fysiska ting som orsakar sinnesdata (Russell 1912, 17, passim). Från Pidé
och den för Kant och Burman självklara premissen att åskådningsformerna bestämmer
24 Burman ger här ingen referens till Kant och inte heller någon egen motivering. I Estetiken skriver Kant (2013,
verkliga ting, följer emellertid direkt slutsatsen i Tes 1, varvid P1, P2 och argumentationen i Tes 1 blir överflödiga.
Så som Burman har formulerat Tes 1, har han dock rimligen tänkt sig att
argumentationen ska utgöra ett bevis för att rum och tid inte kan vara bestämningar hos ting i sig. Förslagsvis underförstår han därför:
P3: Ett ting som inte kan åskådas kan inte ha bestämningar som kan åskådas.
Kanske är det nödvändigt att ett ting är åskådligt om alla dess bestämningar är åskådliga. Att ett icke åskådligt ting inte skulle kunna ha någon åskådlig bestämning alls, vore däremot ett dogmatiskt antagande. Motsatsen innebär ingen uppenbar självmotsägelse, och följande exemplifiering är, såvitt jag förstår, meningsfull om än empiriskt oprövbar och ovetenskaplig:
[Ovetenskaplig]
Ett med nödvändighet icke observerbart ting finns under tiden t1–t2 på en plats som inramas av rumskoordinaterna x1, x2, y1, y2, z1, z2.
Även om en sådan bestämning inte tydliggör det hypotetiska ockulta föremålets form, är den dock en form av rums- och tidsbestämning av detsamma. Att rumsbegreppen utsträckning och gestalt hör till åskådningen i frånvaro av föremål, framhåller Kant i inledningen till Estetiken, där han definierar den rena åskådningen på följande sätt (Kant 2013, B 34–5):25
Jag kallar alla de föreställningar rena (i transcendental bemärkelse) där inget påträffas som hör förnimmelsen till. Följaktligen påträffas den rena formen för sinnliga åskådningar överhuvud a priori i sinnelaget, där hela mångfalden av framträdelser åskådas i vissa förhållanden. Denna sinnlighetens rena form skall också själv kallas för ren åskådning. Om jag alltså från föreställningen om en kropp avskiljer det som förståndet därvid tänker (substans, kraft, delbarhet osv.), liksom det hos den som tillhör förnimmelsen (ogenomtränglighet, hårdhet, färg osv.), återstår för mig fortfarande något av denna empiriska åskådning, nämligen utsträckning och gestalt. Dessa hör till den rena åskådningen som, även utan ett verkligt föremål för sinnena eller förnimmelsen, a priori finns tillstädes i sinnelaget som en sinnlighetens blotta form.
25 Kant (1878): Ich nenne alle Vorstellungen rein (im transscendentale Verstande), in denen nichts, was zur
Empfindung gehört, angetroffen wird. Demnach wird die reine Form sinnlicher Anschauungen überhaupt im Gemüthe a priori angetroffen werden, worinnen alles Mannichfaltige der Erscheinungen in gewissen
Beträffande möjligheten att föreställa sig rummet utan åskådligt innehåll hänvisar Burman till Kant (B 457, noten) och skriver själv (Kk 16):
[…] vidare är det psykologiskt omöjligt att åskåda föremål utan rum, äfvensom att åskåda rum utan all empirisk bestämdhet, men väl är det möjligt att medelst
abstraktion från hvarje särskildt innehåll fatta rummet såsom tomt och derigenom af detsamma vinna en bild […]
När Burman här förnekar möjligheten att ”åskåda rum utan empirisk bestämdhet” men samtidigt bejakar möjligheten att ”vinna en bild av rummet såsom tomt”, tycks hans
användning av termen ”åskåda” något snävare än Kants egen. I det nyss anförda citatet menar ju denne att man kan tänka bort både förståndets och förnimmelsens bestämningar från en kropp och ändå i den rena åskådningen behålla ”något av denna empiriska åskådning, nämligen utsträckning och gestalt”. Om det senare är möjligt, borde det vara möjligt att meningsfullt föreställa sig gränser i tid och rum för lokalisationen av ett hypotetiskt, i sig icke observerbart ting. Att historien känner åtskilliga vidskepliga och religiösa sådana
föreställningar är ett empiriskt faktum.
Någon formulering med innebörden av P3 kan jag inte belägga i Kk. Inte heller på de
sidor som Burman refererar till hos Kant angående att tid och rum är aprioriska former för åskådningen av verkliga ting (Kk 13–14; B 34–5, B 323–8; Kant 1876, 32). Däremot finns en implikation av Pidé hos Kant. Utan att uttryckligen hänsyfta på denna refererar Burman (Kk
14) med en fotnot till en sida i Prolegomena. Där står det bland annat i § 9 (Kant 2002, 41):26 Hade vår åskådning varit sådan att den måste ge föreställningar av ting så som de är
i sig själva, så skulle ingen åskådning a priori alls förekomma, utan åskådningen
skulle alltid vara empirisk. För vad föremålet i sig självt innehåller kan jag bara veta om det är närvarande och givet för mig. […] Endast på ett enda sätt är det alltså möjligt att min åskådning föregår föremålets verklighet och sker som kunskap a
priori, nämligen om den inte innehåller något annat än sinnlighetens form, som i mitt subjekt föregår alla verkliga intryck genom vilka jag påverkas av föremål. Ty att
sinnesföremål endast kan åskådas i enlighet med denna sinnlighetens form kan jag veta a priori. Av detta följer, att satser som enbart angår denna den sinnliga åskådningens form kommer att vara möjliga och giltiga för sinnesföremål, och
26 Kant (1876, 32): Müsste unsere Anschauung von der Art sein, dass sie Dinge vorstellte, s o w i e s i e a n s i c h
s e l b s t s i n d , so würde gar keine Anschauung a priori stattfinden, sondern sie wäre allemal empirisch. Denn was in dem Gegenstande an sich selbst enthalten sei, kann ich nur wissen, wenn er mir gegenwärtig und gegeben ist. [...] Es ist also nur auf eine einzige Art möglich, dass meine Anschauung vor der Wirklichkeit des
Gegenstandes vorhergehe, und als Erkenntniss a priori stattfinde, w e n n s i e n ä m l i c h n i c h t s A n d e r e s e n t h ä l t , a l s d i e F o r m d e r S i n n l i c h k e i t , d i e i n m e i n e m S u b j e k t v o r a l l e n w i r k l i c h e n
omvänt också att åskådningar som är möjliga a priori aldrig kan angå andra ting än föremålen för våra sinnen. [Min fetning.]
Burmans nothänvisning till den aktuella Prolegomenasidan är direkt kopplad till hans egen formulering (Kk 14): ”…ty att sinnets föremål kunna åskådas endast enligt denna sinlighetens form, kan man a priori veta 1)” [Burmans not], en klar parallell till näst sista meningen i det citerade avsnittet i Prolegomena. Givetvis har Burman också uppmärksammat styckets sista sats, som impliceras av både Pidé och P3:
[TesProl]
”…åskådningar som är möjliga a priori [kan aldrig] angå andra ting än föremålen för våra sinnen.”
Från TesProl, P1 och grundantagandet att ting i sig inte är sinnesföremål, följer slutsatsen i Tes 1. Med språklig förenkling av premisser och slutsatser:
TesProl*: Åskådningar som är möjliga a priori bestämmer bara sinnesföremål. P1*: Ett tings rums- och tidsbestämningar kan åskådas a priori.
S1: Rum och tid bestämmer bara sinnesföremål. PGrund: Ting i sig är inte sinnesföremål.
Tes 1*: Rum och tid bestämmer inte ting i sig.
Det kan diskuteras huruvida den för slutsatsen nödvändiga premissen PGrund är en analytisk
sanning. Tagen för sig är den förstås inte det, även om den inom ramen för Kants filosofi framstår så. Dock är Kant inte alltid kristallklar om saken. I § 9 säger Kant att det är
obegripligt hur åskådningen av ett ting skulle kunna ge kunskap om tinget i sig. Men, tillägger han, även om det vore möjligt,27 skulle det inte vara möjligt a priori, för då saknas grund för föreställningens relation till tinget. För sinnesföremål, det vill säga ting som bestäms av åskådningsformerna tid och rum, gäller att dess sinnliga form kan åskådas a priori. Grunden för det – så som man måste förstå Kant här, fast han inte skriver det explicit – är att
åskådningsformerna är uttryck för subjektets spontanitet. Resonemanget är förenligt med antagandet att något från medvetandet skilt objekt kan existera utan att ha tids- eller
rumsbestämningar, och det är nog oftast så som man förstår Kants begrepp das Ding an sich. Något egentligt bevis för saken finns dock inte. Att ting i sig saknar tids- och
rumsbestämningar framstår i stället som en underförstådd stipulativ premiss för den citerade
Prolegomena-paragrafens inledande påstående, det vill säga för att a priori åskådning vore
omöjlig om åskådningen måste ge föreställningar om ting i sig själva.
27 Det hypotetiska antagandet ”det vore möjligt” (”allein die Möglichkeit davon eingeräumt”) saknar mening, om
Det som hos Kant här framställs som en slutsats (”av detta följer”), framstår därför som ett dogmatiskt antagande. Dess dogmatiska karaktär återspeglas i Burmans Tes 1. Burman har återgett Kants slutsats utan att göra någon kritisk värdering av detsamma. Hos Burman fångas dogmatiken av premissen P2, som ju innebär att ting som är oberoende av
medvetandet omöjligen kan ha rums- och tidsbestämningar som är åskådliga a priori. För att
P2 ska vara relevant för slutsatsen i Tes 1 förutsätts att predikatet ”oberoende av medvetandet” inte bara bestämmer tingen som existerande utanför medvetandet utan också betyder ”icke åskådliga”. Det kan ha varit idealisten Burmans mening, men förutsättningen är inte given. För en materialistisk realist är det snarare självklart att existens utanför medvetandet inte implicerar icke-åskådlighet.
I Tes 1 blandar Burman ontologiska och epistemologiska aspekter av Kants
transcendentala objekt. Fastän hos Kant medvetandet kan sägas ha indirekt kontakt med tinget i sig, genom att det senare är grund för erfarenheten av de verkliga tingen, är inte medvetandet nödvändigt en existentiell grund för das Ding an sich. Om detta existerar, är det i någon mening bestämt, utan att bestämningen kan erfaras. Kant skriver emellertid att sinnligheten och förståndet kanske har en för oss obekant gemensam ”rot” (Kant 2013, A 15; Kk 12), och att det som ligger till grund för de yttre framträdelserna, det vill säga tinget i sig, ”på samma gång” också skulle kunna vara tankarnas subjekt (Kant 2013, A 358). Det noterar Burman: ”om nemligen det transsc. objektet är detsamma som det tr. subjektet” (Kk 12). Den hypotetiska identifikationen av transcendentalt objekt och subjekt är i samklang med den radikalt subjektivistiska metafysik och kunskapsteori som Burman tidigare formulerat i sin doktorsavhandling Om kunskapens möjlighet (1872), där antagandet av ett från medvetandet skilt das Ding and sich avvisas (se Täljedal 2020, 21–4, 26). I jämförelse med Burmans systematiskt subjektivistiska strävan framstår Kants ord om en eventuellt gemensam rot för sinnlighet och förstånd som en förbiglidande och till intet förpliktande spekulation. (Intressant nog tillåter sig Burman att beskriva denna spekulativa holism som innebärande att rummet och tiden skulle kunna ha ”objektiva” grunder; se nedan, s. 33.)
Huruvida Kant med das Ding an sich har avsett någonting som är ontologiskt skilt från objekt i tid och rum, är föremål för en omfattande diskussion (för en kritisk översikt, se
beroende av medvetandet, det vill säga ting som Burman i sitt referat av Kant betecknar som verkliga (t.ex. Kk 7).28 Samtidigt ställs dessa ting mot ting som hypotetiskt är oberoende av medvetandet. Tes 1 hävdar inte uttryckligen existensen av denna senare typ av ting men påstår att det inte finns några ting som är både oberoende av medvetandet, det vill säga ting i sig, och bestämda i tid och rum. Huruvida Burman med Tes 1 bara har avsett att återge Kants uppfattning, eller om den också är uttryck för hans egen, låter sig inte enkelt sägas. Någon tydlig indikation på att han i Kk skulle ha övergett sin tidigare skeptiska inställning till das
Ding an sich finns dock inte. I så måtto förefaller hans subjektivism orubbad.
Även Hägerströms mogna filosofi saknar användning för ett transcendentalt ting i sig. Denna likhet mellan Burman och Hägerström innebär förstås inte att den förres
subjektivistiska skäl har haft betydelse för den senares realism. Dock gynnas varken
subjektivistisk eller realistisk strävan efter systemisk enhet (se ovan, 4.2) av att laborera med transcendentala ting utöver de verkliga.29
6. Verkligheten och rummet
Rummet, en av subjektets åskådningsformer hos Kant, är konstituerande för all verklighet hos Hägerström. Om eventuella förskjutningar i Burmans verklighetsuppfattning har haft
betydelse för Hägerström, kan man förvänta sig att de reflekteras i hur rumsbegreppet
framställs i Kk. Följande avsnitt fokuserar på tre centrala aspekter: 6.1, åskådningsformernas relativitet; 6.2, rummets betydelse för inre erfarenheter; och 6.3, rummets betydelse för syntetiskt a priori.
6.1. Åskådningsformernas relativitet
Kants bevis för att tiden och rummet är aprioriska förutsättningar för vår åskådning av tingen utesluter inte att det kan finnas annorlunda åskådningsformer (Kk 18–19):
28 Kk 7: ”Ur medvetandet såsom erfarenhetens form, eller ur kunskapsförmågan uppvisar K. nödvändigheten af
de särskilda former, hvarigenom erfarenheten är ett helt af verkliga och lagbundna föremål, om hvilka sålunda speciella vetenskaper äro möjliga.
29 I Selbstdarstellung (Hägerström 1929, 3–5), framställer Hägerström sitt omfattande arbete Kants Ethik im
Verhältnis zu seinen erkenntnistheoretischen Grundgedanken systematisch dargestellt (Hägerström 1902a) som ett steg på vägen mot den fullständiga brytningen med subjektivismen i Prinzip der Wissenschaft (Hägerström 1908). Kants Ethik inleds med ett långt kapitel om grunddragen i Kants kunskapsteori. I ett avsnitt
Andra väsendens åskådningsformer äro för oss alldeles obekanta. [- - -] Kant har endast visat att våra åskådningsformer äro nödvändiga förutsättningar för vår specifikt bestämda erfarenhets möjlighet 1). Denna erfarenhet är sjelf tillfällig, och rummet såsom en allmän form för densamma är likaledes tillfälligt, ty andra åskådningsformer äro likaväl möjliga.
Noten i citatet hänvisar till en sida där Kant diskuterar att själen kan överleva kroppens död (Kant 1878, A 394–5). Det är teoretiskt möjligt, menar Kant, att ett från kroppen skilt subjekt kan fortsätta att ha tinget i sig som kunskapsföremål, om än det då framträder i en okroppslig ”kvalitet”.30 Av Burmans i förbigående givna hänvisning framgår emellertid inte hur
eftertryckligt Kant över en hel sida gisslar dem som låter den teoretiska möjligheten av andra åskådningsformer berättiga till spekulation om förhållanden utanför tidens och rummets gränser. Gentemot dem som bedriver en sådan ”inbillad vetenskap” ställer Kant (2013, A 395) ”nykterheten hos en sträng men rättvis kritik” som kan befria från ”dogmatiska bländverk”. Förnuftets gränsbestämning ”fäster sitt nihil ulterius1 vid de herkuliska pelare som naturen själv uppfört för att förnuftets färd bara ska fortsätta så långt som erfarenhetens ständigt löpande kuster når; (…)”31
Här tycks mig en skillnad gå i dagen mellan Kants och Burmans
filosofisk-vetenskapliga förhållningssätt. Trots sitt teoretiska antagande av det ovetbara tinget i sig, och trots att han tillåter sig spekulera i en möjlig identitet mellan de transcendentala subjektet och objektet, betonar Kant i realistisk anda tiden och rummet som vetenskapens definitiva gränser. Den attityden harmonierar med hans eget naturvetenskapliga engagemang (cf. Watkins et al. 2009) och tidigare uppfattning av rummet som objektivt verkligt och oberoende av materien (Kant 1768; Storrie 2013).
30 Ett troligt syftningsfel gör Emts översättning oklar (Kant 2013, A 394–5): ”[O]m den sortens sinnlighet
varigenom transcendentala och för oss i nuläget helt obekanta föremål framträder som en materiell värld för oss skulle upphöra, så har inte därmed all åskådning av denna värld upphävts, och det är mycket väl möjligt att just dessa obekanta föremål, fast givetvis inte längre i en kropps kvalitet, fortsätter att ge det tänkande subjektet kunskap.” Det som enligt Kant kan tänkas fortsätta efter döden är dock inte åskådningen av ”denna värld” (”en materiell värld”). Pronomenet ”derselben” syftar istället på ”ganz unbekannte Gegenstände”, dvs. transcententala ting i sig (Kant 1878, A 394–5): ”[W]enn die Art der Sinnlichkeit, wodurch uns transscendentale und für jetzt ganz unbekannte Gegenstände als materielle Welt erscheinen, aufhören sollte: so sei darum noch nicht alle Anschauung derselben aufgeheben und es sei ganz wol [sic] möglich, dass eben dieselben unbekannten Gegenstände fortführen, obzwar freilich nicht mehr in der Qualität der Körper, von dem denkenden Subject erkannt zu werden.” [Mina fetningar.]
31 ”Herkuliska pelare”, mytologisk beteckning för Gibraltarklippan och det marockanska berget Jebel Musa på
ömse sidor av Gibraltarsundet. Symboliskt markerar de gränsen mellan vetbart och ovetbart eller mot en vidd som inte bör befaras. I Commedia (sång 26, rad 49–142) placerar Dante Odysseus i helvetet för hans ageranden i Trojanska kriget men underförstått också för att kunskapstörst fick honom att segla förbi de stoder som Herkules upprest ”för att ej människan må tränga längre”, vilket ledde till skeppets förlisning och besättningens död (Dante 1999, 114). Enligt traditionen bar Herkules pelare inskriptionen ”non plus ultra”, hos Kant i versionen ”nihil ulterius” (se Hutchison 2009).
Burman uttrycker sig mindre poetiskt flödande och är inte lika avståndstagande i sin metafysiska spekulation. Samtidigt som han framhåller att Kants kunskapsteori avser verkligheten så som den framträder för människan med människans sinnlighet, betonar Burman att tid och rum blott utgör erfarenhetsinnehållets form (Kk 25). Oavsett vari
innehållet har sin grund, är det möjligt att abstrahera det från formen. För det första kan vi inte veta om ”andra ändliga väsenden” (djur?) har samma åskådningsformer som människan, men väl att de inte nödvändigtvis har det.32 För det andra refererar Burman med påfallande
självklarhet också till ”urväsendet” och konstaterar att dess åskådning, ”såsom ursprunglig och intuitiv”, inte kan vara bunden vid människans åskådningsformer. Med detta senare konstaterande – otvivelaktigt en reflex av lärofäderna Boströms och Sahlins gudsmetafysik (se Täljedal 2013) – tillåter sig Burman för egen del att passera Kants herkuliska pelare. Kanske finns här en återklang från Burmans elevtid på Umeå elementarläroverk, där han undervisats i filosofi av boströmianen Carl Jonas Dahlbäck. I en granskning av dåtidens aktuella läroböcker påpekar lektorn kritiskt att logiken inte bör beskrivas som vetenskapen ”om tänkandet”, ty det vore en alltför vid definition (Dahlbäck 1864, 16). ”[V]etenskapen om det menskliga tänkandet (eller förståndet)” måste det heta. Annars impliceras felaktigt att ”logikens regler gälla äfven för det absoluta tänkandet eller det oändliga förståndet, hvilket alldeles icke är händelsen.”
Upplärd som boströmiansk idealist attraheras Burman av de subjektivistiska dragen i Kants epistemologi. I sin avhandling avvisade han tinget i sig (Burman 1872, 24, 63; Täljedal 2020), även därtill troligen uppmuntrad redan av sin gymnasielärares bistra Kantkritik.33 I den efterföljande stora Kantstudien spekulerar han i möjligheten att åskådningsformerna skulle kunna förändras så att ”med slägtets stigande utveckling utsigten i en ny dimension skulle öppna sig” (Kk 19). Burman snuddar inte bara vid tanken på en ny rumsdimension utan också vid idén att rummets krökning skulle kunna växla. Han ger på denna punkt ingen referens, varken till Kant eller någon annan. Som understryks av Kitcher (1996, xxxvii) i förordet till
Critique of Pure Reason är, enligt Kant, rummet som mänsklig åskådningsform
tredimensionellt euklidiskt, vilket ligger till grund för idén om syntetisk kunskap a priori. Att Burman är öppen för en vidare teoretisk förståelse av rummet tyder på att han – naturligtvis
32 Kk 26: ”Om än rummet och tiden äro nödvändiga former för vår erfarenhet, så äro de likväl icke nödvändiga
för andra ändliga väsendens erfarenhet.”
33 Med syftning på tinget i sig skriver lektor Dahlbäck (1864) att Kants filosofi – ”den Kantiska skolans
till skillnad från Kant, som dog 1804 – kände till något av 1800-talets teoretiska landvinningar på området icke-euklidisk geometri.34
Med tanke på den betydelse som den nya geometrin skulle komma att få för fysikens utveckling från Newtons mekanik till Einsteins relativitetsteori, är det notabelt att Burman trots allt hävdar rummets konstans och avvisar möjligheten att det faktiskt skulle kunna ”vexla”. Hans argument för detta visar på den vikt han tillmäter den subjektivistiska sidan av Kants metafysik och kunskapslära. Resonemanget kan parafraseras på följande vis (jfr. Kk 19):
P1: Tiden och rummet är den sinnliga erfarenhetens aprioriska former och ges inte av erfarenheten.
P2: Rummet är (”faller”) inte i tiden. (Från P1)
P3: Förändring kan bara ske i tiden. (”När all vexling förutsätter tid…”) Rummet kan inte förändras. (Från P2 och P3)
P3 har karaktär av analytisk sanning. Så måste man i vart fall förstå Burmans mening. Att något, a, förändras betyder ju att det vid en viss tidpunkt, t1, har åtminstone någon egenskap, E, som det vid en annan tidpunkt, t2, saknar; t1 kan inte vara identisk med t2, eftersom Ea
~Ea innebär motsägelse. Kant (1878 och 2013, B 47) hävdar visserligen att satsen (S, ”daß verschiedene Zeiten nicht zugleich sein können” (”att olika tider kan inte vara samtidiga”) är syntetisk, då den inte låter sig härledas ur något allmänbegrepp (”allgemeiner Begriff”; Kant
34 Burman har knappast läst Lobatjevskis eller Bolyais skrifter om hyperbolisk geometri från omkring 1830 på
1996: ”universal concept”). Detta kan förefalla dunkelt, eftersom det är svårt att förstå hur det kan vara förenligt med tidens begrepp att två olika tidpunkter är både åtskilda och samtidiga. Kant menar dock att tiden (B 47) och rummet (B 39–40) som åskådningsformer inte är
allmänbegrepp utan just former för mänsklig erfarenhet, och därtill former som är kontingenta genom att gälla för levande människor men inte nödvändigtvis för andra erfarande varelser. Tiden och rummet kan visserligen tänkas som sammansatta av en oändlig mängd delar, men dessa är bara delar av ett och detsamma, det vill säga den oändliga tiden respektive det oändliga rummet. Burman återger tanken (Kk 23):
Vidare äro alla tidsdelar gifna genom inskränkning af den oändliga tiden, som är en, men den förnimmelse, som kan hänföras blott till ett enda föremål, är åskådning. Särskilda tider äro icke arter af tid, utan delar.
Allmänbegrepp ingår däremot i en oändlig mängd olika föreställningar ”såsom deras gemensamma kännetecken” (Kant 2013, B 40). Om åskådningsformerna, som form, inte är allmänbegrepp, kan de inte ge upphov till kunskap genom begreppsanalys utan bara genom att vara den empiriska erfarenhetens form. Satsen S är därför med Kants terminologi syntetisk. Det hindrar inte att begreppet vexling kan analyseras i termer av egenskapsolikhet vid skilda tidpunkter (Kant 2013, B 48):35 ”Bara i tiden kan båda de kontradiktoriskt motsatta
bestämningarna påträffas hos ett ting, nämligen efter varandra.”
Som stöd för P2 hänvisar Burman till en sida i Kritik der reinenVernunft som
innehåller de tre första styckena av § 4 i Estetikens andra avsnitt, ”Om tiden”. Där står emellertid ingenting direkt om rummets förhållande till tiden. Möjligen har Burman med sin referens åsyftat att skilda rumsbestämningar inte implicerar skilda tidsbestämningar (Kant 2013, B 47):36 ”[O]lika tider är inte samtidiga utan kommer efter varandra (liksom olika rum inte kommer efter varandra utan är samtidiga.)” Med ”olika rum” avses här åskådade eller föreställda delar av det oändliga euklidiska rummet. Av det faktum att detta låter sig
differentieras utan hänsyn till tidens dimension följer dock inte att idén om en förändring av rummets geometri vore inkonsistent. Efter Einstein räknar vi allmänt med att rummet är icke-euklidiskt, och Burman finner det meningsfullt att spekulera om innebörden av en förändring. Om, skriver han, det åskådade rummets krökningsmått inte skulle vara konstant, så ”vore en flerhet af rum gifna, som bildade arter under ett empiriskt rumsbegrepp” (Kk 19). Han påstår
35 Kant (1878): ”Nur in der Zeit können beide contradictorisch-engegengesetzte Bestimmungen in einem Dinge,
nämlich nach einander, anzutreffen sein.” Kursivering eller annan emfas saknas här i Kant (1878), den utgåva som Burman läste.
36 Kant (1878): [V]erschiedene Zeiten sind nicht zugleich, sondern nach einander (so wie verschiedene Räume
