Tidsavvikelser de flesta inkonsekvenser man kan finna vid studiet av Lindqvist mot Bernadotte. Den viktigaste har med tid att göra, men mindre med historiska händelser, och mer med den privata faktorn. I seriealbumet återges Jeans första möte med Napoleon som ett som ägde rum redan när de var 17 respektive 11 år (1780), medan Lindqvist hävdar att de inte möttes förrän 1797. Tiden skildras på ett svårspårat men stimulerande vis i serien, med bara ett fåtal nedslag i exakta år. Det är ett inspirerat sätt att skildra den men också problematiskt ibland: Vid en
jämförelse mot Lindqvists artikel finner man flera punkter på vilka meningarna går isär eller där serien förvirrar. Årtal är dock inte av särskilt stor vikt i en historia av detta slaget, men korrekt angivna skänker onekligen en text högre trovärdighet.
Jag lämnar exakta tidsangivelser hän men vill likväl ta upp en annan problematisk punkt i seriealbumet jämte Lindqvists artikel. I seriealbumet för man ett resonemang om hur Jean blir en kandidat till den svenska tronen som startar rätt så tidigt. Han hade rykte om sig att vara god mot svenska krigsfångar och detta personifieras på sidan 22 genom en svensk överste vid namn Gustaf Mörner. Senare presenteras Otto Mörner (i Lindqvists artikel kallad även vid sitt första namn Carl) som var orsaken till att Jean hamnade på tronen till slut. Serien återger inte huruvida det fanns något släktband mellan de två med Mörner-efternamnet, eller något band
överhuvudtaget och Lindqvist nämner inte den första alls. Ett utelämnande behöver inte innebära en felaktighet, men förvirring uppstår definitivt.
Hur tung är egentligen verklighetens vikt? Debatten om källkritik brukar sluta i att alla deltagare är tvungna att konstatera att alla texter skapade för att förmedla något ”korrekt” alltid går bet på någon punkt. Därför blir slutsatsen att det viktigaste är att vi istället siktar på att lära oss forska, utföra vår egen källkritik och ta saker och ting med en nypa salt. Samtidigt måste förmedlarna av kunskap ta ansvar så långt det är möjligt. Att kalla pedagoger för förmedlare av kunskap känns naturligt, men sedan blir det svårare. Många barn finner det enklare att lära sig av till exempel filmer och intressera sig för det som finns att läsa i seriealbum. Om vi fokuserar på seriealbum, närmare bestämt mitt utvalda; skaparna bakom det tycks ha en pedagogisk avsikt såtillvida att de vill förmedla berättelsen om en person vars liv kanske aldrig filmatiseras i Hollywood, och använder ett populärkulturellt medium för att göra det. Formen enbart räcker för att väcka intresse, men kanske inte för att hålla det. Karaktären måste förenklas. Inte bara på ytan utan i karaktärsdragen också. Jean måste bli en klassisk protagonist, den verkliga förlagans alla drag är för komplicerade för att man ska kunna förstå honom om de återges ”korrekt”. Om den historiska gärningen framhävs på ett riktigt sätt borde det personliga kanske inte spela så stor roll, men det beror på målgrupp och kunskapsnivå. Det framgår inte på Kulturpoolens hemsida exakt vilka åldersgrupper serierna riktar sig till, det blir en bedömningsfråga för den enskilda läraren.
Klart är att Kulturpoolens tecknade serier huvudsakligen är för barn. Magnusson (2005, s. 10) skriver, ”[g]runderna för värdering och bedömning av barnserier har, liksom för barnlitteratur i allmänhet, också länge handlat mer om lämplighet än om konstnärlig halt” och tar upp det pedagogiska syftet , en form av receptskrivande med en bakomliggande tanke om en god
litteratur. Det finns en något primitiv tanke bakom skapandet av barnlitteratur (inkluderat serier) som gäller ett överflöd av fakta samtidigt som denna ofta förenklas. Det är lätt att glömma att motsägelser, komplexa situationer och till och med direkta felaktigheter ibland är det som sporrar ytterligare intresse.
Mitt främsta aber gäller urvalet av stoff till berättelsen om Bernadotte snarare än källkritik av den. Dels för att jag inte är i en position att bråka om det senare, men i desto bättre om det förra.
vänder och vrider på det, kan man ju undra hur relevanta parallellhistorierna egentligen är. Albumets utrymme är begränsat och karaktärerna hade förmodligen vunnit på de extra sidorna. Lindqvist utforskar dels Bernadottes barndom och ytterligare militär karriär (i vilken det ”riktiga” mötet med Napoleon ingick) som båda med stor sannolikhet hade kunnat skildras utmärkt och engagerande. I albumet lämnar historien så gott som helt hans militära karriär ungefär i mitten till fördel för familjen och den politiska karriären – tyvärr i omvänd ordning. Detta är dock skaparnas prioritetsbedömning som i det här fallet skiljer sig från min. ”Man måste komma ihåg att alla de versioner av verkligheten , eller textvärldar, som vi diskuterat [...] är just versioner och representationer. De är inte verkligheten. Däremot kan de i mer eller mindre grad göra anspråk på att vara det genom att någon markerar ett förhållningssätt till deras sanningshalt – och det är detta som man intresserar sig för i analys av visuell modalitet.” (Björkvall, 2009, s. 114)
6.3. Avslutning
Som nämnts tidigare är den historiskt mörka relationen mellan skolan och seriemediet på väg mot ljusare tider. Det är min förhoppning att detta arbete bidrar till detta genom ökad kunskap om seriemediet i allmänhet och utbudet på grund av mitt specifika exempel. Presentationen och förklaringen av de bildberättarverktygen jag funnit under analysen borde bidra till att läsare känner sig mer hemma med mediet och kanske ger sig på att använda det. De pedagogiska och praktiska konsekvenserna av att använda seriemediet i undervisningen kan bidra till ökad studiemotivation, intresse och garanterat mer stimulerade elever. Omväxling förnöjer och
efterfrågas dessutom i skolans styrdokument (till exempel i Lpo94 och grundskolans kursplan för svenska). Just Bernadotte är som gjort för historieämnet, men det finns andra album från
Kulturpoolen, och seriemediet i allmänhet som kan passa bra in i undervisningen av andra ämnen Exempelvis Selma Lagerlöf-albumen Lill-Selma på Mårbacka och Selma berättar från de
förstnämnda (2008 och 2009) till svenskämnet, Sara-Lisa och Linné (också detta från Kulturpoolen 2007) till biologi, Per, Ida och Minimum av Grethe Fagerström (1978) till sexualundervisning och Valhall av Peter Madsen (1979 och framåt) till religion för att bara nämna några. Själva undervisningen kan utföras på många olika vis, och mediet öppnar för en
del nya möjligheter, till exempel kan bildanalys integreras den klassiska textanalysen, frågor kan ställas till eleverna om tolkningar och tycke, för precis som att vissa författares berättarstil, språk och ordval inte tilltalar alla, är så också fallet med tecknarstilar. Men en grundläggande, och kanske tilltalande tanke med att använda seriemediet är att undervisningen inte behöver vara annorlunda den anknuten till bearbetning av vilken text som helst. För mer specifika tips om tillvägagångssätt rekommenderar jag åter Stephen Carys (2004) Going Graphic men också Skolverkets webbplats Länkskafferiet och Utbildningsradions pedagogwebb.
Vidare steg för fortsatt forskning kan gå i många riktningar. Urvalet av analysobjekt kan utökas, som nämndes i metodavsnittet, för exempelvis komparativa studier. Intervju- eller enkätstudier, fallstudier eller lektionsobservationer kan utföras i samband med undervisning med serier. Personligen har jag dock fastnat för Björkvalls modell eller multimodal analys i allmänhet, och på det området hade man till exempel kunnat utveckla modellen så att den integrerar både det sekventiella och spatiala och alltså kunde ta sig an serier på ett mer naturligt vis.
Jag tänker avsluta med en bekännelse. Upprinnelsen till valet av Bernadotte bland
Kulturpoolens album var min bedömning att en serie skulle vara tvungen att uppbåda hela sin charm för att göra denna historiehändelse intressant på ett annat sätt. Efter första läsningen fann mig engagerad av Bernadotte och hans samtid, trots den tidvis torra ”förlagan”. Detta specifika seriealbums redovisade bildberättarverktyg till exempel ett genom blickar och mentala processer engagerande ramberättande, identifiering genom förenklade, men ändå specifika personporträtt, stämningssättande vinklar et cetera och den dynamiska kombinationen av dessa, leder till historiens berättande blir mer intressant än vad den hade varit att läsa om i löpande text.
Samtidigt har jag funnit att berättandet i samband med de tidvis övertydliga pratbubblorna och berättarrutorna inte är så charmfulla, som det hade kunnat vara med ökad användning av
reflektioner i tankebubblor och mentala processer som slår an emotionellt engagerande strängar hos en läsare. Denna fyrkantighet kan ha kommit ur försiktighet, kanske av källkritiska skäl. Här finns utrymme för eleverna att bearbeta berättelsen i en form av utvidgad storyline av
seriemediet. Å andra sidan ska man nog inte underskatta det fyrkantiga, det är en viktig del av tecknade serier.