Detta kapitel omfattar perioden 1946 till 1970. Det inleds med en kort resumé över Electrolux utveckling under perioden. Därefter presenteras två nya fora som kom att bli viktiga för verkstadsklubben under perioden – Electrolux koncernfack och företagsnämnderna, vilka startade sina verksamheter åren efter andra världs- kriget.
Därefter presenterar jag historiken över verkstadsklubbens praktik under perioden 1946-1970. I detta kapitel fokuserar jag i första hand på:
Electrolux koncernfack, företagsnämnden vid Electrolux i Motala, Motala kommuns roll för Electrolux och verkstadsklubben, koncernstrukturens inverkan på det fackliga arbetet och slutligen hur verkstadsklubbens och koncernfackets verksamhet kan förstås i förhållande till Ekdahls modell.
Electrolux övergripande historia 1946-1970
Under den andra halvan av 1940-talet etablerade sig koncernen på den syd- amerikanska marknaden med dotterbolag i Colombia, Venezuela och Uruguay. Detsamma gällde för Oceanien där man startade dammsugarfabriker i Australien och Nya Zeeland. I Sverige öppnade Electrolux en ny fabrik för elektriska motorer i Västervik 1948. Samma år presenterades ett enhetskylskåp anpassat efter svensk byggstandard. Mot slutet av årtiondet hade försäljning och pro- duktion återhämtat sig och företaget hade nästan 30 dotterbolag som sysselsatte 7 500 personer.1
1950-talet var ett starkt expansivt årtionde för Electrolux. Den kanske största
förändringen skedde inom produktområdet för matförvaring. Det var under detta årtionde som de höga matförvaringsapparaterna (kyl/frys eller kyl/sval) gjorde sitt inträde i köken och de som hade råd och utrymme kompletterade med en frysbox. Genom att kompressordrift infördes i kylskåpen blev även själva kyl- skåpen större. Detta kunde ha blivit dödsstöten för det gamla absorptionskyl- skåpet, men genom produktutveckling och lite tur öppnades en ny marknad. En Electroluxuppfinning sänkte strömförbrukningen kraftigt i absorbtionskylskåpen, vilket åter gjorde det konkurrenskraftigt. I övrigt fortsatte utvecklingen mot allt effektivare och tystare dammsugare. Två helt nya produkter lanserades också under 1950-talet: hushållstvättmaskin och bänkdiskmaskin. Internationellt startades produktion i Brasilien och Tyskland med en helt ny fabrik i Wilhelms- hafen och en återuppbyggd i Berlin. I samband med att Wallenbergsfären blev
huvudägare av Electrolux 1956 genomfördes även en ny stavning av företags- namnet. Stavningsreformen genomfördes 1957 och koncernen hette därefter Electrolux.2 Vid årtiondets slut hade koncernen agenter och dotterbolag i mer än hundra länder och ca 20 fabriker i femton länder. Koncernens omsättning upp- gick till 665 Mkr. och antalet anställda var 18 000 personer.3
1960-talet var något av en brytningstid för Electrolux. Årtiondet utmärktes i
första hand av fortsatt utveckling av de traditionella produkterna och en fortsatt internationalisering med särskilt fokus på Skandinavien. Samtidigt gjorde kon- cernen inbrytningar på en rad nya verksamhetsfält genom egna nya produkter eller, vilket var det vanligare, via företagsköp. Såsom: storköks och sterilisations- anläggningar, kommersiella tvätt- och städprodukter, kommersiell städverksam- het, datorstyrd materialhanteringsutrustning samt naturvårds- och fritidspro- dukter. Bolaget ger två förklaringar till detta nytänkande: en hård konkurrens på vitvarusidan främst från Italien och USA och att Hans Werthén övertog led- ningen i koncernen 1967. Under de sista åren av 1960-talet inleddes den struktur- omvandling som under 1970-talet kom att manifesteras i en ny kraftig expansion av koncernen.4
När ASEA 1962 gick in som huvudägare i Electrolux genomfördes en fusion med ElektroHelios. Därmed kom Electrolux att även få spisar på produkt- programmet. Genom fusionen fick Electrolux tillgång till ny kunskap och därför kunde kyl/frysskåpssortimentet förbättras bland annat genom införandet av skumisoleringsmetoden. Dammsugarna utvecklades också under 1960-talet bland annat genom att de utrustades med kabelvinda, dammbehållare och med motor- munstycke. Inkomsterna från dammsugarförsäljningen var fortfarande den eko- nomiska ryggraden i koncernen.
När Werthén övertog ledningen för koncernen 1967 brottades Electrolux med problem. Den enda ljuspunkten på vitvarusidan var den ökande exporten av hus- vagnskylskåp till USA och Kanada. I den situationen genomfördes en rad för- ändringar inom koncernen: intern rationalisering, strukturförändringar, ytterligare diversifiering av försäljningsprogrammet och ökad internationalisering. Den första åtgärden var en strukturrationalisering av den nordiska vitvaruproduk- tionen. Den centrala administrationen flyttades till den före detta dammsugar- fabriken på Essingen i Stockholm. Den inhemska produktionen utlokaliserades helt och hållet till landsortsfabrikerna. Genom förvärv av en rad vitvaruföretag i grannländerna blev fabriksspecialiseringar möjliga. Därigenom skapades förut- sättningar för längre tillverkningsserier och därmed förbättrad produktions- ekonomi. En annan viktig nyorientering i slutet av 1960-talet var samarbets- avtalet med det danska städföretaget DDRS och köpet av ett amerikanskt företag
2 Electrolux Motala, företagsnämndsprotokoll 7/12 1956 och 12/6 1957. Jag använder genom- gående den nya stavningsformen, dvs Electrolux med c.
3 Electrolux Rapport, Electrolux 1908-1981, 1981, sid 8-9. 4 Electrolux Rapport, Electrolux 1908-1981, 1981, sid 10-11.
som tillverkade städmaskiner. Kommersiell städ och serviceverksamhet kom under 1970-talet att bli koncernens kraftigast expanderande verksamhetsfält. För att kunna fortsätta expandera genom företagsuppköp sålde Electrolux av sitt aktieinnehav i Electrolux Corporation, USA och därigenom förstärkte koncernen sin kassa med ca 300 Mkr.
Vid utgången av 1960-talet var koncernomsättningen närmare 1,6 miljarder kronor och ungefär 2/3 av den summan kom från utlandsförsäljningen. Kon- cernen hade ett tjugotal fabriker och ca 70 tillverknings- och försäljningsbolag i 32 länder. Electrolux hade 28 000 anställda, varav 12 000 i Sverige.5
Koncernfacklig organisation
Det koncernfackliga samarbetet etablerades, utvecklades och formaliserades i Electrolux-koncernen under åren 1946-1970. Jag diskuterar först Electrolux kon- cernfacks organisation och därefter följer en introduktion av företagsnämnden vid Electrolux i Motala.
Från den första koncernfackliga träffen 1946 fram till juni 1963 fortgick den koncernfackliga verksamheten med de årliga träffarna som huvudforum. Verk- stadsklubben i Motala representerades med två personer ur styrelsen och ett skyddsombud (oftast huvudskyddsombudet) fram till 1954 då representationen från styrelsen utökades till tre personer.6 Det var verkstadsklubbens styrelse vid
Motalafabriken som på egen hand beslutade att öka representation till tre personer. Styrelsen ger inte något motiv till beslutet. Koncernfacket hade inga stadgar eller motsvarande statuter för sin verksamhet och det finns inga uppgifter vid denna tidpunkt att antalet representanter var reglerat.
När koncernfacket etablerades var resekostnaderna ett stort problem. Inför 1947 års konferens beslutade verkstadsklubben att betala 75 kronor till var och en av styrelserepresentanterna för resa och omkostnader. Verkstadsklubben sökte och fick bidrag från bolaget för skyddsombudets kostnader.7 Därmed hade
klubben täckning för skyddsombudets kostnader för koncernkonferenserna. Men hur skulle verkstadsklubbens med sin begränsade ekonomi få fram medel för styrelserepresentanternas resekostnader? 1948 riktade verkstadsklubben en för- frågan både till företagsledningen i Motala och, genom verkstadsklubben vid Lux i Stockholm, till koncernledningen om inte Electrolux kunde stå för kostnaderna även för verkstadsklubbarnas styrelserepresentanter vid de fackliga koncern- träffarna. Det ville företaget inte alls.8 Inför den fackliga koncernträffen 1949
hade dock verkstadsklubben i Motala kommit på ett nytt sätt att lösa problemet. Verkstadsklubben skrev till förbundet för att undersöka om en extra uttaxering
5 Electrolux Rapport. Electrolux 1908-1981, sid 10-11, 1981. 6 Electrolux verkstadsklubb Motala, mötesprotokoll 27/3 1953. 7 Electrolux verkstadsklubb Motala, mötesprotokoll 24/4 1947. 8 Electrolux verkstadsklubb Motala, mötesprotokoll 23/4 1948.
från medlemmarna för att täcka kostnaderna för koncernträffarna var förenlig med Metallindustriarbetareförbundets stadgar. Av svaret att döma var problemet inte tidigare diskuterat inom förbundet:
”Enligt förbundsstadgan finns det ingen möjlighet för klubbarna att utverka sådana extra uttaxeringar. Förbundet kan endast uppmana medlemmarna att betala, frågan skall dock behandlas under nästa kongress.”9
Någon extra uttaxering gjordes aldrig i Motala. Problemet löstes genom att verk- stadsklubben fick anslag från avdelning 37 i Motala. Från och med 1951 fick verkstadsklubben ett anslag på 150 kronor för en styrelserepresentant.10 I och
med detta förfarande verkade problemet vara löst. De ekonomiska problemen i samband med koncernkonferenserna återkom 1959. Denna gång gällde det skyddsombudens ersättning. Styrelserepresentanternas ersättning följde då för- bundets praxis att de fick traktamente även på söndagar, vilket företaget ej betalade för skyddsombuden.11 Styrelsen fick i uppdrag att utreda frågan. Hur
den löstes har jag dock ej kunna finna, men det är intressant att notera att på en tio års period hade de lokala fackliga organisationernas ekonomi blivit så stabil att de kunde utöka representationen samt höja arvodet.
Hur fungerade den koncernfackliga verksamheten i praktiken? Verkstads- klubben vid Lux i Stockholm var i regel koncernfackets förhandlare fram till 1963.12 Denna lösning verkar främst ha varit en praktisk lösning som inte krävde
några resor och därmed kunde kostnaderna hållas nere. Det valdes ett verk- ställande utskott (VU) på koncernträffen 1948 men detta verkar inte ha fungerat tillfredsställande. Jag har inte hittat någon referens till detta VU någonstans i protokollen fram till 1963. Det verkar snarare som att verkstadsklubben vid Lux i praktiken fungerade som VU. Verkstadsklubben i Motala var kritisk till Lux- klubben för att den inte tillräckligt snabbt och ofta informerade landsorts- klubbarna, vilket borde ha varit en uppgift för VU.13 Koncernfacket upprättade
ingen formell arbetsbeskrivning för VU men ett verkställande utskott har ju i regel uppgiften att verka som en arbetande styrelse. I praktiken kom VU att genomföra de beslut som koncernkonferensen fattade, vilket oftast innebar för- handlingar med och förfrågningar till koncernledningen. VU kom även att agera självständigt i viktiga frågor mellan de årliga konferenserna samt informera och
9 Electrolux verkstadsklubb Motala, mötesprotokoll 28/1 1949. 10 Electrolux verkstadsklubb Motala, mötesprotokoll 27/4 1951. 11 Electrolux verkstadsklubb Motala, mötesprotokoll 27/2 1959.
12 Electrolux verkstadsklubb Motala, mötesprotokoll 22/4 1949. Material från verkstadsklubben vid Lux AB finns arkiverat på arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. Det är dock ett begränsat material som endast sträcker sig fram till och med 1941. Det finns inte heller något material från verkstadsklubben hos Metall i Stockholm.
13 Electrolux verkstadsklubb Motala, mötesprotokoll 22/4 1949. På detta sammanträde före- slogs att VU skulle utökas till att omfatta en representant från varje landsortsklubb. Men detta förslag verkar inte ha omsatts i praktiken.
inhämta information från verkstadsklubbarna i koncernfacket. Koncernfacket självt verkar endast sporadiskt ha upprättat protokoll. I regel presenterades kon- cernfackets verksamhet muntligen på verkstadsklubbens styrelsemöten och klubbmöten.
Electrolux koncernfack förändrades 1963. På koncernkonferensen valdes ett nytt VU bestående av tre personer.14 Detta nya VU tycks ha blivit mycket mer
aktivt, det rapporterades flitigt både på styrelsemöten och klubbmöten om VU:s aktiviteter. En orsak kan ju vara att Motala verkstadsklubbs ordförande ingick i VU och att det därför i mitt källmaterial framstår som att det koncernfackliga arbetet utvecklades, åtminstone beträffande Motalafabriken. 1968 beslutade VU att lägga de återkommande VU-träffarna till de mindre klubbarna. Detta beslut får ses som en solidarisk handling av de större klubbarna gentemot de mindre inflytelserika och ekonomiskt svaga småklubbarna, exempelvis i Säffle, Alings- ås, Getinge och Ankarsrum. Värdklubben blev adjungerad till mötena. Detta beslut möjliggjorde för de mindre klubbarna att göra sin röst hörd och påverka det koncernfackliga samarbetet.15
Vid två tillfällen, 1955 och 1965-1966, försökte koncernen genom förhand- lingar att slippa kostnaderna för skyddsombuden i samband med de fackliga koncernträffarna.16 Men vid båda dessa förhandlingar var frågan endast en detalj
bland många andra. Verkstadsklubbarna lyckades vid båda tillfällena behålla förmånen. Jag återkommer längre fram i kapitlet till dessa förhandlingar.
Företagsnämndernas bakgrund
Efter andra världskriget etablerades ett nytt forum för lokalt samarbete på arbets- platserna. Företagsnämnderna kan betraktas som saltsjöbadsavtalets formella etablering på lokal nivå.17 Saltsjöbadsavtalet hade banat väg för ett samarbete
mellan arbetsgivare och fackföreningsrörelse. Samtidigt satte socialdemokratins radikala efterkrigsprogram och en vidare europeisk debatt om företagsdemokrati press på de politiska motståndarna och företagens företrädare samt därtill kom en inhemsk debatt efter kriget om det svenska företagandets framtid. De centrala parternas avsikt var att industrins effektivitet skulle höjas genom att de anställda gjordes delaktiga i företagens utveckling genom företagsnämnderna.18
14 Electrolux verkstadsklubb Motala, styrelseprotokoll 28/6 1963. 15 Electrolux verkstadsklubb Motala, styrelseprotokoll 24/5 1968.
16 Electrolux verkstadsklubb Motala, styrelseprotokoll 24/1 1955, mötesprotokoll 28/1 1955, 24/9 1965 och 25/3 1966.
17 Inge Janérus, ”Företagsnämnderna – en parantes”, i Sten Edlund (red.) Saltsjöbadsavtalet 50
år: forskare och parter begrundar en epok, 1989.
18 Maths Isacson, Verkstadsindustrins arbetsmiljö: Hedemora Verkstäder under 1900-talet, 1990, sid 117 f.
Att LO återigen19 initierade debatten om företagsdemokrati 1945 var, enligt
LO:s ordförande August Lindberg, ett svar på kritiken om att arbetarna på lokal nivå visade så stort motstånd mot de rationaliseringar arbetsgivarna försökte genomföra. Lindberg menade att arbetarna hade fullt legitima skäl till detta mot- stånd så länge de inte fick inflytande. Som situationen var kunde arbetarna svår- ligen identifiera sig med företaget och motiveras till produktionsökning. Lös- ningen på problemet med arbetarnas motvilja till rationaliseringar var således industriell demokrati. Genom att involvera arbetarna i företagets ekonomi och produktionsplaner skulle resultatet bli ökad trygghet, ökad produktionseffekti- vitet och bättre konkurrenskraft. Denna lösning menade Lindberg borde tilltala samtliga parter.20
Avtalet om företagsnämnder undertecknades 1946 av LO och SAF. För att avtalet skulle träda i kraft krävdes att det undertecknades av de enskilda för- bunden och att någon part lokalt begärde att det skulle aktiveras. Nämnden var ett organ för information och samråd och hade till uppgift att upprätthålla fort- löpande samverkan mellan arbetsgivaren och de anställda för att åstadkomma bästa möjliga produktion, bereda de anställda insikt i verksamhetens ekonomiska, tekniska betingelser och rörelsens resultat, verka för de anställdas trygghet i anställningen samt för säkerhet, sundhet och trivsel i arbetet och främja inom företaget bedriven yrkesutbildning samt att i övrigt verka för goda produktions- och arbetsförhållanden vid företaget.21
Företagsnämnden vid Electrolux i Motala
I det konstituerande nämndsammanträdet underströk överingenjör Tunhammar, som företagsledningen utsett till företagsnämndens ordförande, att företags- nämndens huvuduppgift var att befordra produktionen och att samtidigt tillgo- dose de anställdas krav på trygghet och trivsel i arbetet. Han var mycket tydlig med att företagsnämndsavtalet enligt § 31 stipulerade tystnadsplikt för nämndens ledamöter i frågor av särskild vikt för företaget.22
Företagsnämnden vid Electrolux i Motala höll de stipulerade fyra samman- trädena varje år från starten i november 1948 fram till 1969. Det var inte ovanligt att det hölls fler sammanträden än fyra per år. Protokollen är tämligen utförliga framförallt under företagsnämndens första tid.
Under den första tiden hölls sammanträdena antingen på Stadshotellet eller restaurang Vättern i Motala. Under den andra halvan av 1950-talet höll nämnden
19 Industriell demokrati hade diskuterats redan under 1920-talet. Se exempelvis Christer Lundh,
Den svenska debatten om industriell demokrati 1919-1924, 1987.
20 Anders L Johansson, Tillväxt och klassamarbete – en studie av den svenska modellens upp-
komst, 1989, sid. 240 f. Se även Inge Janerus, ”Företagsnämnderna – en parantes”, i Sten
Edlund (red.) Saltsjöbadsavtalet 50 år: forskare och parter begrundar en epok, 1989. 21 Svensk uppslagsbok, 1959. Sökordet industriell demokrati.
även sammanträden på Göta Hotell i Borensberg. Under senare hälften av 1960- talet förlade nämnden allt oftare sina sammanträden till någon av Electrolux lokaler i Motala.
Företagsnämnden hade vid sitt konstituerande möte i november 1948 16 leda- möter förutom suppleanter. Dessa ledamöter fördelade sig enligt följande: sex st från företagsledningen, tre st tjänstemän och sju st arbetare. Företagsledningen tillsatte i enlighet med avtalet ordförandeposten.
De stående punkterna på dagordningen var en inledande produktionsöversikt med efterföljande fri diskussion, förslagsverksamheten, informationskommittén och trivselfrågor samt efter några år även skyddsfrågor (arbetsmiljöfrågor). Det andra företagsnämndssammanträdet varje år innehöll även en informationspunkt om Electrolux bokslut.
Produktionsöversikten var till innehållet tämligen bred. Ofta innehöll den en redogörelse över orderingångens och produktionens utveckling inom Electrolux- koncernen under det senaste kvartalet samt en uppskattning av de följande månadernas utveckling. Genomgången började oftast med en internationell över- syn, följd av en redovisning av läget för de svenska fabrikerna och avslutades med en mer noggrann information om Motalafabriken. Produktionsöversikten innehöll oftast även redogörelse för hur företagsledningen/koncernledningen uppfattade den ekonomiska och handelspolitiska situationen, framförallt i Sverige men även i ett globalt perspektiv.
Förslagsverksamheten var organisatoriskt en ”subkommitté”23 inom företags-
nämnden, som på koncernledningens initiativ kom att organiseras på ett enhetligt sätt inom Electroluxkoncernens fabriker i Sverige. Förslagskommittéerna bestod av tre personer, en från varje part inom företagsnämnden. De skulle samla in förslag från företagets anställda som bidra till att höja produktiviteten inom företaget. Kommittén skulle vidare utreda vilka förslag som var värda att premiera. Till sin hjälp kunde kommittén adjungera expertis såsom verkstads- ingenjören, arbetsstudiechefen, kalkylator m fl. Förslagskommittén skulle vidare föredra dessa ärenden inför nämnden, som hade i uppgift att föreslå vilka ärenden som skulle premieras och med vilket belopp. Det var företaget, det vill säga arbetsgivaren, som ensidigt beslutade vilka förslag som skulle premieras och summans storlek.24
Förslagsverksamheten kom att få ett tämligen stort utrymme i företags- nämndens arbete. Det gjordes också flera utvärderingar av förslagsverksamheten under tiden nämnden var aktiv, med jämförelser mellan de olika Electrolux- fabrikerna i Sverige. Ett återkommande problem för förslagskommittén var att de anställda inte lämnade så många förslag som kommittén önskade. Jag har sett två konfliktytor i materialet. En gällde arbetarnas motvilja att släppa ifrån sig
23 Electrolux Motala, företagsnämndsprotokoll 24/11 1948. 24 Electrolux Motala, företagsnämndsprotokoll 16/5 1949.
kunskap och erfarenheter. Hertzman, en av verkstadsklubbens representanter i företagsnämnden, förklarade ”att om förslagsverksamheten skulle ha verklig framgång, måste arbetarna få klart för sig, att det hela inte vore upplagt endast för att bolaget skulle förtjäna pengar. En del arbetare drog sig nu för att lämna in förslag, därför att de befarade, att förslaget skulle medföra nya arbetsstudier och sämre ackordspriser.”25 En annan gällde vilka anställda som skulle få ersättning
för sina förslag och ersättningens storlek. Företaget vägrade betala ut pengar till t ex reparatörer och tjänstemän. Bolagsledningen ansåg att produktionsförbätt- ringar ingick i dessa yrkeskategoriers ordinarie tjänst.26 Historikern Jonny Hjelm
har i studien Begåvningsreserven inom industrin visat att de konflikter som upp- stod i samband med förslagsverksamheten i Motala långt ifrån var några unika lokala konflikter. Hjelms studie bekräftar bilden av att företagsledningarna i regel var bekymrade över att det lämnades in för få förslag och att det ofta uppstod konflikter bland annat om ersättningsnivåerna, om vem som hade rätt att lämna in förslag och framförallt om vem som hade rätt att få ersättning.27
Informationskommittén hade till syfte att sprida uppgifter om nämndens arbete och resultat till samtliga anställda. Under nämndens första år arbetade informa- tionskommittén hårt för att hitta en form för hur detta uppdrag skulle genom- föras. Nämndens förste ordförande Tunhammar vägrade att släppa ut nämndens protokoll till personer utanför nämnden, med motiveringen att de kunde innehålla känslig information. Han var även mycket tveksam till att ens låta ge ut en kort- fattad resumé av protokollet, eftersom han ansåg att en sådan kunde miss- förstås.28 Därför prövade informationskommittén andra former för att sprida
information om nämndens arbete. Den första metoden som användes var att anordna informationsaftnar som förutom information om vad som avhandlats på företagsnämnden även kunde innehålla föredrag. En annan metod som provades var att medels en magnefonupptagning spela in ett nämndsammanträd, som sedan redigerades till lämplig längd och spelades upp för de anställda.29
Den form som senare kom att användas var att distribuera en kort resumé till samtliga anställda via lönekuvertet.30 Koncernledningen hade redan från början
spridit information om företagsnämndernas arbete via företagstidningen Elektro- lux Rapport.31 Företagsnämnderna sågs troligen till viss del som ett instrument av
25 Electrolux Motala, företagsnämndsprotokoll 8/3 1950. 26 Electrolux Motala, företagsnämndsprotokoll 3/6 1950.
27 Jonny Hjelm, Begåvningsreserven inom industrin. Förslagsverksamheten i Sverige under
1900-talet, 1999, sid 142 ff.
28 Electrolux Motala, företagsnämndsprotokoll 3/6 1950 och 8/12. 29 Electrolux Motala, företagsnämndsprotokoll 8/12 1950.
30 Electrolux Motala, företagsnämndsprotokoll 12/9 1951.
31 Electrolux Motala, företagsnämndsprotokoll 24/11 1948. Koncernledningen önskade att Elektrolux Rapports redaktör skulle vara sekreterare i koncernens samtliga svenska nämnder och sedan publicera information i tidningen. I Motala röstade arbetarna och tjänstemännen gemensamt ned detta förslag och tillsatte en tjänstemannarepresentant som sekreterare. Tidi-
företagsledningen, vilket skulle kunna förklara företagsledningens intresse av att