Vikten av att vara ett kvinnokooperat

Yalla trappan är ett arbetsintegrerande socialt företag och kvinnokooperativ. Initiativet till verksamheten skapades då Christina uppmärksammade ett behov för invandrade kvinnor, Y-allas väg till arbete innehar således enbart kvinnliga

deltagare. Det har framkommit i intervjuer med deltagarna att det har varit av stor betydelse för dem att Yalla trappan är ett rum för enbart kvinnor. Utifrån citaten nedan förstås att samma trygga och öppna klimat sannolikt inte hade infunnits om det var delat med det manliga könet. Det skapas således en gemenskap och

respekt i verksamheten som mångt och mycket verkar vara avhängig att det enbart är kvinnliga deltagande. Under frågor i intervjuerna gällande att Yalla trappan enbart har kvinnliga deltagare har det emellertid synliggjorts motsättningar i materialet då deltagare och handledare haft skilda åsikter kring frågan. Det har varit tydligt i intervjuerna att det för samtliga handledare inte spelar någon roll om det är män eller kvinnor som närvarar. Men däremot har alla deltagare svarat att

34

det är av stor betydelse att mötesplatsen på Yalla trappan är ett rum för enbart kvinnor och det kan tolkas som att det inte över huvud taget varit liknande om män hade närvarat.

Christina berättar om vikten att arbeta utifrån en tro på kollektivet för målgruppen i verksamheten.

… och inte bara det egna utan att tro på sig själv, kollektivet, för det här är ju ett kooperativ … för att vi är 17 olika nationaliteter minst så handlar det om att vi tittar inte på vad som skiljer oss åt, för det gör alla andra, utan vi tittar på det vi har gemensamt. Så vi bryr oss inte om vad man kommer ifrån, vilken religion, kläder ingenting. Här och nu är vi tillsammans i detta

kvinnokooperativ och det är det som är vårt gemensamma.

Utifrån vad Christina berättar kan uttolkas att det inte bara handlar om att skapa egenvärde och självförtroende för den enskilda individen utan att det även i mångt och mycket handlar om att ge individerna en tro på sig själva som grupp av

invandrarkvinnor. Invandrarkvinnor som grupp med de attribut, såsom problemegenskaper, som tillskrivs i föreliggande samhälle (Bevelander 2005; Knocke 1991), såsom begränsade studie- eller arbetslivserfarenheter samt psykologiska och kulturella begränsningar, lägger ofta skulden för den

marginaliserade positionen på sig själva vilket genererar i att de skapar en bild av att tillhöra en grupp vilka är tyngda av sina kulturella egenskaper. Den yttre föreställningen kan således tolkas skapa en känsla av utsatthet enbart för att de är invandrade kvinnor. Christina menar att alla andra ofta gör skillnader i form av vart en kommer ifrån eller vilken religion en tillhör men att fokus på Yalla trappan är den gemensamma nämnaren att vara kvinna, oberoende av andra skillnader, och att hela verksamhetens fokus just är att stärka kvinnor.

Under intervjun frågar jag Samar (deltagare) och Nour (deltagare) om det hade varit någon skillnad för dem om det även hade varit manliga deltagare på Yalla trappan.

Det är bättre utan män … känner fri bland här. Med mannen de säger du måste, du kan inte prata, du kan inte skratta, mycket svårt. Varför du skrattar eller sjunger? De vill inte det, mycket svårt … när mannen pratar måste kvinnor säga ’ja’ hela tiden. its not okay, jag vill inte säga bara ’okay’ … I can inte säga ’ja, ja, ja’ hela tiden.

Ja! Jag skrattar och det är jättebra, kan skratta fritt, inte man

Både Samar och Nour använder sig av ord fri - känner fri bland här, kan skratta fritt. De förklarar att de varken fått prata, skratta eller sjunga om det också funnits manliga deltagare men att de nu upplever att de kan göra det. Det verkar således vara av väldigt stor betydelse för Samar och Nour att det bara är kvinnliga deltagare. Det kan tolkas som att de upplever Yalla trappan vara ett tryggt och öppet klimat där alla får synas genom att prata, skratta eller sjunga, men att samma klimat inte hade infunnit sig om verksamheten riktat sig till både män och kvinnor. Det kan tolkas utifrån vad Samar säger att hon utifrån att vara kvinna upplever att hon inte får lika mycket talan när det manliga könet närvarar. Genom

35

att Samar säger när mannen pratar måste kvinnor säga ’ja’ hela tiden kan det uttolkas som att hon ger uttryck åt en slags makt som infinner sig när kvinnor och män samverkar.

Alex (personal) svarar på frågan om det är viktigt att det bara är kvinnliga deltagare på Yalla trappan.

Ja det tror jag, absolut, de stöttar varandra på ett helt annat sätt än om de skulle va blandat … och vissa kanske känner att de inte kan visa vad de egentligen kan när exempelvis ett manligt perspektiv är i närheten … men när det bara är kvinnor kan vi prata om sånt som bara kvinnor kan prata om i just dessa kulturer … då vågar de mer, de vågar prata om sig själva och hur de mår och hur de har haft det hemma … Många har aldrig hört talas om ordet jämställdhet, det ingår i vår pedagogikplan, vi pratar väldigt mycket om jämställdhet och rättigheter. Och det är något som de aldrig har hört talas om innan, eller i alla fall många av dem, men att de ska förstå att alla har lika värde vare sig du är man eller kvinna eller vilken tro du har eller vilken sexuell läggning du har - alla har lika värde! Och det är här vi börjar att för dem faktiskt våga gå ut och söka ett jobb för att förstå att alla har lika värde vare sig du är man eller kvinna eller någonting annat.

Utifrån vad Alex berättar kan det förstås som att ett resultat av att det bara är kvinnliga deltagare på Yalla trappan är att det finns ett annat omhändertagande kvinnorna emellan, vilket inte skulle vara lika starkt om det ävenledes deltog manliga deltagare i programmet. Alex pratar om att kvinnorna är från andra kulturer, det kan utifrån vad hen berättar tolkas som att samtalsklimatet är öppnare på grund av att det enbart närvarar kvinnor i programmet och att det är av stor betydelse inom deltagarnas kulturer. Utifrån vad Alex berättar och exemplifierar är ett av skälen till att kvinnorna upplever Yalla trappan vara en trygg punkt att mötas på just för att det är ett kvinnokollektiv. Vidare berättar Alex att deltagarna sannolikt inte i samma utsträckning upplevt att de kunnat vara sig själva och visa vad de går för om det inte hade varit en verksamhet för enbart kvinnor. En stor del av verksamhetens arbetsmetod tycks handla om att få deltagarna att våga ta för sig och inse sitt eget värde, vilket kan tolkas utifrån vad Alex berättar som att det manliga könet skulle begränsa. Hen berättar att majoriteten av deltagarna inte känner till vad jämställdhet är utan att det är först på Yalla trappan som de hamnar i ett sammanhang där det pratas om att alla har ett lika värde, att kvinnor ska ges möjligheten till att gå ut i arbetslivet i lika stor utsträcknings om män.

Jag frågar Jasmin (deltagare) om det känns viktigt att det bara är kvinnor på Yalla trappan.

Ja, bra! Alla kvinnor förstår hela tiden, ingen stress

Jasmin uttryckte direkt en glädje när jag frågade kring betydelsen av att det bara är kvinnliga deltagare på Yalla trappan. Det går att utläsa att Jasmin menar att det finns en större förståelse gentemot varandra när det bara är kvinnor som träffas. Det kan tolkas som att målgruppen har någonting gemensamt som manliga deltagare inte hade kunnat vara en del av. Invandrarkvinnor inom föreliggande

36

studies ramar innehar generellt sett en mer marginaliserad position än

invandrarmän i samhället. Detta härleds till att kvinnor generellt är underordnade män i den patriarkala samhällsstrukturen, att då både vara kvinna och invandrare förstärker det redan strukturella underläget (Knocke 1991). Jasmin utrycker ingen stress. Detta kan förstås som att hon menar att deltagarna i positionen att vara invandrarkvinnor har en jämlik position. Att det skiljer sig i att vara

invandrarkvinna och invandrarman. Om verksamheten följaktligen haft både invandrade- kvinnor och män som målgrupp hade det inte infunnit sig samma förstående och lugna klimat. Utifrån vad Jasmin berättar upplevs det inte som att, med anledning av att samtliga deltagare är kvinnor, någon besitter mer makt än någon annan på Yalla trappan. Utan då deltagarna många gånger erfar liknande erfarenheter med syfte på att vara kvinna och att vara invandrare finns en djupare förståelse kring vad de andra deltagarna upplever och känner. Den trygga miljön med likasinnade individer som förstår varandras bakgrunder, erfarenheter och livssituationer underlättar deltagarnas utveckling i verksamheten och ställer rimliga krav på varandra då det handlar om ett gemensamt arbete (Hedin m.fl. 2006).

Jag frågade Kim (personal) hur hen tänker kring betydelsen av att det bara är kvinnliga deltagare på Yalla trappan.

Ja det tror jag att det är eftersom många kommer från länder där det är kvinnor som inte har fått ta så stor plats, här får man ta plats, och det är en trygghet för dem att det är kvinnor … att det bara är kvinnor, att man får närma sig i en takt som är lite lugnare, att det bara är kvinnor. Då är man trygg i det och vi pratar ju om jämställdhet här också jättemycket och bjuder in föreningar tillexempel som pratar om jämställdhet och jämlikhet och vad det betyder och hur fungerar det i era länder kontra Sverige och varför är det viktigt med jämlikhet. För de här kvinnorna ska ju också vara förbilder för sina barn hemma för Sverige är ju ett jämlikt land eller strävar mot att bli ännu mer jämlikt och om de blir starka kvinnor hemma och starka

mammor och visar att ”jag kan jobba och jag klarar det här och jag kan lära mig svenska” ja då ser ju barnen det och ”ja, okej", annars blir det ju samma sak igen att "kvinnan ska va hemma och mannen ska jobba" och det ser ju barnen, asså.. men om de blir starka och kan komma ut i arbetslivet så bidrar ju det till hela samhällets jämlikhet, att va starka förebilder för sina barn och inte hamna i underläge för sina barn.. att kunna förklara för sina barn bidrar ju till självkänsla.

Det kan förstås att Kim menar att betydelsen kring att det bara är kvinnliga deltagare på Yalla trappan har med kultur att göra. Det är enligt vad Kim beskriver tryggare för deltagarna att få äga rum på en mötesplats för enbart kvinnor och att det bidrar till ett mer rofyllt klimat. Kim förklarar att

verksamheten aktivt arbetar med jämställdhet då det är centralt kring hur det fungerar i Sverige och att det är viktigt för dem att veta vad det är för att själva kunna vara förebilder i familjen. Det kan förstås som att Kim menar att kvinnorna är från länder som inte är lika jämställda i förhållande till Sverige. Det kan tolkas som att Yalla trappans arbete kring jämställdhet enligt Kim dels arbetar för att bryta traditionella könsroller och främja familjelivet men ävenledes för att belysa

37

den strukturella betydelsen av patriarkala samhällsmönster. Hen lägger vikt vid att det är av betydelse för kvinnorna att lära sig språket och gå ut och jobba för att bli en stark modersfigur i familjen, att det är av vikt att de visar för sina barn att de också platsar i det konventionella arbetslivet. Det kan enligt vad Gonzales- Gonzales och Zarco (2008) skriver ses som att det här skapas en kulturkrock för kvinnorna, å ena sidan har hon sin kulturella identitet som i mångt och mycket syftar till att vara mamma och ta hand om alla i familjen. Å andra sidan bor hon nu i ett land där kvinnorollen även tillskrivs att ekonomiskt bidra till

familjeförsörjningen.

Under intervjuerna med Zelda (handledare) och Cindy (handledare) frågade jag hur de tänkte kring att det bara är kvinnliga deltagare på Yalla trappan vilket synliggjorde att de inte hade samma uppfattning om den betydelsen som deltagarna.

Samma, för mig är det samma man och kvinna. Jobbar med kvinnor, jobba med män … för mig är det okej med kvinnor, med man, det är okej, samma sak.

För mig är det inga problem.. det var en chef innan och han är jättefin och hade respekt för oss … nu är det bara kvinnor, för att de ska komma ut till samhället.

Både Zelda och Cindy uttrycker att det inte spelar någon roll för dem om de arbetar med män eller kvinnor. Cindy uttrycker vilket syfte verksamheten har och att den finns till för att fylla ett behov av att just kvinnor behöver bli inkluderade i samhället. Cindy uttrycker att den dåvarande chefen är jättefin och hade respekt för oss. Med oss kan både förstås, oss kvinnor men även oss invandrarkvinnor. Genom hur hon uttrycker det kan det tolkas som att det primära är att inneha respekt till varandra oberoende kön. Det kan förstås som att vilket kön någon har inte har någon relevans. Att det egentligen inte handlar om det manliga könet i sig utan istället om respekten mellan individer. Att bara det finns respekt gentemot varandra så har könet sålunda ingen betydelse.

Tema 3 – teoretisk analys

Härnäst analyseras temat ”vikten av att vara ett kvinnokooperativ” utifrån de tre teoretiska begreppen erkännande, sörjbarhet och empowerment.

Erkännande

Definitionen av Yalla trappans målgrupp för deltagande i Y-allas väg till arbete specificerar att den gemensamma nämnaren för deltagarna är kvinnor med låg utbildningsnivå och liten arbetslivserfarenhet som står allra längst från

arbetsmarknaden. Detta nämns inom tidigare forskning vara problemegenskaper (Bevelander 2005; Knocke 1991). För att uppnå ett positivt identitetsskapande krävs erkännande vilket förstås utifrån att individen formar en god självrelation. För att göra det krävs vissheten att besitta förmågor och utföra prestationer vilka övriga medlemmar i samhället uppskattar och sätter ett värde på (Heidegren 2009). Christina berättar om betydelsen kring att skapa en tro på kollektivet som ett kvinnokooperativ. Det handlar inte bara om att arbeta för att skapa egenvärde för den enskilda individen utan ävenledes om att ge individerna en tro på sig själva som grupp av invandrarkvinnor. Genom ett icke-deltagande i

38

arbetsmarknad och utbildningsväsende skapas aktivt marginalisering (Smehaugen 2001). Marginaliseringen kan förstås förstärkas genom det samhälleliga fokus som Christina menar vara på vad som skiljer målgruppen från andra i samhället. Invandrarkvinnor som kollektiv inom ramen för föreliggande studie kan således förstås missaktas i samhället genom de attribut och föreställningar som samhället tillskriver. Ett uteblivet erkännande såsom i form av missaktning kan utgöra en form av förtryck då motsatsen till att erkännas rentav kan översättas till att frånkännas ett lika värde. Det är på så vis inte möjligt att nå en positiv självbild och självförverkligande utan att en individs färdigheter värdesätts (Honneth 2003).

Honneth (2003) redogör för att kärleken frodas bäst mellan likaberättigade parter medans ojämlikhet gör det motsatta och försvårar kärleken. Kärleken kan

förklaras utifrån att deltagarna skapar värdefulla relationer mellan varandra och på så sätt erhåller erkännande. Utifrån Jasmins uppfattning kring att Yalla trappan är en verksamhet för enbart kvinnor utläses att hon menar att invandrarkvinnor delar någonting gemensamt vilket skapar något som inte hade kunnat skapas om

verksamheten hade riktat sig till både män och kvinnor. Deras position utifrån att vara invandrade kvinnor i Sverige och vilka faktorer som medföljer, såsom dubbla förtryck utifrån att vara både kvinna och invandrare (Knocke 1991) är det enbart de som förstår. Den gemensamma nämnaren, sålunda den gemensamma känslan som de kan förstås dela som jämlikar kan förstås resultera i att kärleken i de interpersonella relationerna frodas (Honneth 2003). Utifrån vad personalen berättar verkar betydelsen att Yalla trappan innehar ett klimat med enbart kvinnor ha stor relevans kring kvinnornas upplevelse av trygghet och genom det våga ta plats. Både Alex och kim berättar om hur kvinnorna i egenskap av att vara kvinnor tar hand om varandra och att de utan män ger och tar plats i en lugn takt. Det kan utifrån Samar tolkas som att hon utifrån att vara kvinna anser att hon inte upplever samma trygghet och ges samma utrymme när det manliga könet

närvarar. När en individ erkänner en annan individ är den inte längre berättigad att behandla den hur som helst utan handlingsutrymmet begränsas då det genom erkännande inte går att agera själviskt, handlingar är med andra ord begränsade genom erkännanderelationen till den andra (Heidegren 2009). Upplevelsen av att männen besitter makt över kvinnorna och således hämmar kvinnornas rätt att ta plats i rummet kan tolkas som att kvinnorna inte erhåller ett erkännande från männen utan snarare en form av missaktning. Att vara i ett rum utan att känna att en är delaktig i den sociala samvaro som utspelar sig benämner Heidegren (2009) som upplevelsen att vara socialt osynlig vilket kan liknas vid en känsla av att inte vara värd att uppmärksammas. Detta tycks enligt Heidegren (2009) vara en av de mer smärtsamma formerna av missaktning då individer utan en tillstymmelse av respons leder till att individen på egen hand måste fylla ut sin självbild. Detta skapar en osäkerhet kring sin personliga identitet vilket leder till att den positiva självbilden inte kan formas.

Det har varit tydligt i intervjuerna att det för samtliga handledare inte spelar någon roll om det är män eller kvinnor som närvarar. Cindy menar att det som är

grundläggande och har betydelse för henne är att människor visar respekt till varandra oberoende kön. Distinktionen mellan handledare och deltagare gällande att handledarna inte tycker att det spelar någon roll om verksamheten varit blandad med män och kvinnor kan antas bero av att handledarna åtföljer

prestationsprincipen. Prestationsprincipen åtföljs då handledarna är anställda på Yalla trappan, anställningen genererar i att de bidrar till samhället och är

39

berättigade rättigheter i form av erkännande. Den individuella prestationen är således fundamental för den uppskattning som tillkommer en individ (Heidegren 2009). Handledarnas prestationer utgör således ett värde för övriga

samhällsmedlemmar. Jämlikhet kan således skapas då den formella jämlikheten är avhängig åtföljande av prestationsprincipen. Alex berättar att och vissa kanske känner att de inte kan visa vad de egentligen kan när exempelvis ett manligt perspektiv är i närheten vilket kan tolkas som att kvinnorna inte fullt ut vågar vara sig själva i ett rum där män närvarar. Bilden av sig själv som att inte vara en del av det konventionella arbetlivet vilken Christina berättat om tidigare är sannolikt inte enbart en individuellt skapad bild utan något som utomstående varit med och bidragit till. De innehar med stor säkerhet känslan av att alla tycker att de inte kan gå ut i arbetslivet. Det kan tolkas som att kvinnorna inte känner att de räcker till eller innehar ett värde i en gemenskap med män och att de således inte utifrån en redan icke-erkänd känsla i en sådan samvaro heller inte hade vågat prova och göra fel i en redan befintlig otrygghet. Det fria, öppna och trygga klimatet kan således förstås vara avhängigt att individerna däri erkänner varandra och hade följaktligen inte kunnat infinna sig i ett rum där någon inte upplever sig erkänd av någon annan.

Sörjbarhet

Butler (2009) exemplifierar sörjbarhet genom hur vi uppfattar ett omkommet liv vara ett liv om det enbart ses som en siffra i statistiken. Hur ett liv uppfattas har med normer att göra, hur just det livet kvalificeras inom normernas ramar. Kim uttrycker att Sverige är ett jämlikt land och det förstås som att verksamheten strävar åt att deltagarna ska bli varse hur jämlikhet mellan kvinnor och män fungerar i Sverige för att medvetandegöra kvinnornas rätt att få ta plats.