Vildmarkens nationella värden

I representationen går således vildmarken från svårforcerad till något lättare att ta sig genom; kampen mot naturen minskar. Turistens färdväg går inte via så mycket motig terräng och svårtillgängliga fjäll 1910 som 1900. Begreppet vildmark börjar också användas i mer världs- liga sammanhang i slutet av den undersökta perioden. Jag tycker här det ser ut som att vild- marken blir lättillgängligare och mer publik. Nedan diskuterar jag denna förändring utifrån perspektivet nation och utifrån det diskursteoretiska angreppssätt jag tar upp i avsnitt tre.

4.3.1. Vildmarken och den nationalistiska diskursen

Om vi utgår från Hobsbawm, som menar att nation var en framträdande identifikationskatego- ri vid sekelskiftet, och att nationalismens främsta kriterium för att ingå i den nationella ge- menskapen var språk och etnicitet, så går det att hitta nationen i representationen.119 _{Dels, na-}

turligtvis, i benämningar om vildmarkens roll i ”Sverige” och ”fosterlandet”, men också i hur turistens relation med de etniska minoriteterna beskrivs. Som jag tar upp är samerna, finnarna och finlandssvenskarna annorlunda och främmande för det som utgör det övriga Sverige. Vi- dare knyts de till dåliga eller annorlunda språkkunskaper. Samerna, finnarna och finlands- svenskar utgör således en språkligt och etniskt grupp som inte är samma grupp som turisten. Sett med Hobsbawms identifierade språk- och etnicitetskriterium skulle således detta kunna vara ett sätt att peka ut denna grupp som någonting annat än svenskar, och därmed skulle tu- risten med sina svenska språkkunskaper och den som samernas, finnarnas och finlandssvens- karnas språkkunskaper jämförs med, vara den som ingår i den nationella gemenskapen.

Om vi tar episoden med de ”ovilliga” finnarna, som inte ville agera vägvisare mitt i natten för de genomkorsade turisterna: själva handlingen – att tro att människor vill ge sig ut i öde- marken mitt i natten med en grupp främmande män – kan ses som absurd. Mellan raderna går det dessutom att läsa att turisterna befinner sig nära sina tänkta vägvisare: formuleringen ”[f]innpojkarna knepo ihop ögonen och låtsades sofva” ger intrycket av att turisten verkligen försöker väcka dem vid deras sovplatser, eftersom de har möjlighet att studera deras ansik- ten.120 Men episoden är inte absurd i vildmarksrepresentationen; snarare är det absurt att fin- narna inte vill hjälpa de nödställda resenärerna. Och till och med så absurt att turisterna kän- ner sig nödgade att tillgripa juridiska medel för att inte denna absurditet ska upprepas.

Som jag kort tar upp tidigare i avsnittet kan denna händelse illustrera ett försök att fixera be- tydelsen ”hjälpsam” till nodalpunkten ”finne”. Finnens ovillighet läggs inte till som betydelse till ”finne”, utan snarare beskrivs finnen som någon som inte lever upp till sin betydelse. Fin- nar ska vara hjälpsamma. Den lagändring som beskrivs äga rum, där de boende i bygden är skyldiga att bistå svensktalande, kan ses som ett försök att låsa ”hjälpsam” vid ”finne”. Det här skulle också kunna vara ett uttryck för det som Laclau och Mouffe benämner som objekti- vitet; det vill säga att betydelsen blivit så invand att vi inte kan tänka oss någon förändring.121 Det förekommer inga reflektioner i texten av något slag som indikerar att finnarna har rätt att

119 _{Hobsbawm, 1998, s. 134-137}

120 _{Thorbjörn Hwass, ”En forsfärd utför Köngämä och Muonio älfvar: Sommaren 1909”, STF:s årsskrift 1910, s.}

374

sova och att turisten kanske borde vänta till morgonen med att leta efter arbetskraft, utan fin- narnas hjälpsamhet tas för given. Det skulle kunna ses som ett beskrivet objektivt faktum.

Och om då detta är ett uttryck för objektivitet; vad består då viljan till denna objektivitet av? Jag har tolkat det som att de etniska minoriteterna – i detta fall, finnen – konstrueras med hjälp av att särskilja dem språkligt och etniskt från den nationella gemenskapen; skulle då det- ta också kunna indikera att också här ligger en nationell strävan bakom försöken till fixering? Jag ska återkomma till detta, efter vi tittat närmre på nationen i sig.

Som jag tar upp tidigare i avsnittet förekommer begrepp som ”Sverige” och ”fosterland”, nästan uteslutande i representationen när landskapets förträfflighet ska påpekas, såsom exem- pelvis i formuleringen ”det finaste Sverige har att uppvisa.”122 Detta enkelspåriga använd- ningsområde för nationsnamn skulle kunna peka på två saker: dels är Sveriges övriga natur av ringa intresse för den som varit i vildmarken, och dels – som ett resultat av detta – är vildmar- ken den vackraste naturen i Sverige; det vill säga, vildmarken är Sveriges främsta naturland- skap. Denna roll vildmarken ges i förhållande till nationen kan också placera in den i den na- tionalistiska diskursen, vilket kan ses i till exempel att fjällandskap förekommer i nationalsån- gen, samt delvis i nationalparkerna (som jag tar upp i bakgrundsteckningen i början av avsnit- tet). Detta behöver nödvändigtvis inte betyda att vildmarken passade väl in i den nationalisti- ska diskursen, utan detta kanske snarare kan ses som att den nationalistiska diskursen påver- kade vildmarksdiskursen, än tvärt om.

Således går det att i representationen placerades vildmarken i ett nationellt sammanhang, där den utgjorde nationens estetiska grädda. Vilket kan knytas tillbaka till de ovilliga finnarna och objektiviteten: Jag har tolkat det som att vildmarken ses som det vackraste landskapet i landet, och om turisten behöver hjälp i form av vägvisare och bärare för att se och återberätta vad vildmarken innehåller passar inte ”den ovillige finnen” in i representationen. Viljan ba- kom objektiviteten skulle således kunna vara en nationell vilja. Således skulle det gå att säga att vildmarksdiskursen är påverkad av den nationalistiska diskursen, och att turisten till viss del har nationens bästa i tankarna när denne rör sig genom landskapet.

4.3.2. Vildmarkens nationella värden

Så, vilka nationella värden kan då analyseras fram ur vildmarksrepresentationen? Vi kan utgå från de värden som ordagrant tillskrivs vildmarken som jag ringar in tidigare i avsnittet, vilka är: ”skön”, ”poetisk”, ”vild”, ”öde”, ”orörd” och ”gammal”. I det diskursbegrepp jag använder knyts betydelser till tecken när dessa glider. Förändringen försöks förhindras genom att bety-

delser försöks fixeras; precis som att den ”hjälpsamme finnen” konstrueras när tecknet ”ovil- lig” dras mot nodalpunkten ”finne”. Med den utgångspunken och i ljuset från diskussionen ovan, där jag tar upp att vildmarken förhåller sig till nationen som ett praktexempel på vad Sverige kan innehålla i naturväg, går det att angripa dessa värden på ett nytt sätt.

För att kunna hitta fixeringen måste alltså glidningen identifieras. I representationen noterar jag tre relevanta förändringar: dels förändras färden genom vildmarken, på så sätt att den blir bekvämare, dels tonas fjällen ner i bildmaterialet, och dels används begreppet ”vildmark” i världsligare sammanhang i högre grad i slutet av perioden; och jag tolkar detta som att vild- marken blir mer publik och mer tillgänglig för människor. Och om då vildmarken värderas som en vild och av civilisationen ännu inte tämjd plats – det vill säga en människofri plats – uppstår då en diskursiv konflikt om människor samtidigt bjuds in dit. Människor är inte fören- ligt med till exempel ”vild”, ”öde” och ”orörd”, eftersom orden beskriver något människofritt. Således tror jag att det är här fixeringen sker. När ”vildmark” börjar knytas till exempelvis ”turistresor”; när fjällen – som jag föreslår tidigare i avsnittet är synonymt med vildmarken här – placeras bakom hus och bebyggelse; och när färden genom terrängen börjar plattas ut och således också erbjudas åt fler människor, glider nodalpunkten ”vildmarks” betydelse, och då försöks dess betydelse fixeras genom att åberopa de nämnda värdena.

Vi kan nu återknyta till det jag tar upp ovan: att vildmarken har en smyckande funktion för nationen och att vi delvis konstaterat att turisten arbetar med nationens bästa i tankarna, så som när denne katalogiserar finnars egenskaper. Om nu vildmarken är nationens bästa natur, och den är det just så som representeras, så borde också de värdena som tillskrivs den kunna ses som nationella värden; det vill säga: vildmarken innehåller de vackraste vyerna, de spekta- kuläraste scenerier och de mest hänförande nejderna, därför att den är just vad den är, vilket är otämjd, fri från människor, kultur och civilisation.

Således skulle det gå att betrakta ”skön”, ”poetisk”, ”vild”, ”öde”, ”orörd” och ”gammal”, inte bara som värden för vildmarken, utan också nationella värden, eftersom dessa tillskrivs ett landskap som finns för nationen. Den människofria, ”stora, vida vildmarken” som turisten blickar ut över i citatet i uppsatsens inledning kan således ses som en upplysning om vilka ”storartade” landskap det finns innanför nationens gränser.123 _{Och samtidigt som han värdera-} de det efter dess otämjda kvaliteter marknadsförde och erbjöd han landskapet för människorna och civilisationen – och hotade därmed det vilda som han höll så högt.