Vägar genom vildmarken
Nation, nationalism och synen på vildmarken i STF:s årsskrift 1900-1910
Routes through the Wilderness
Nation, nationalism and the perception of the wilderness in STF:s årsskrift 1900-1910
Malmö högskola, Lärarutbildningen Historia med kulturanalys III, 30 HP Uppsats, 15 HP, 2010-01-07, HT 2009 Författare: Jimmy Jönsson
Handledare: Nils Andersson Examinator: Irene Andersson
Sammanfattning och nyckelord
I den här uppsatsen undersöks vilka nationella värden som tillskrevs naturlandskapet
vildmar-ken i Svenska Turistföreningens årsskrift från 1900-1910. Uppsatsens syfte är att synliggöra hur representationen av landskapet i årsskriften förändrades i samband med en förändring av den nationalistiska diskursen. Undersökningen genomförs med diskursanalytiska metoder, och utifrån perspektivet nation.
Vildmarken tillskrivs värden som ”skön”, ”poetisk”, ”vild”, ”öde”, ”orörd” och ”gammal”. Undersökningen visar att vildmarken värderas utifrån dess motsats, nämligen människor, kul-tur, civilisation och bebyggelse, samtidigt som den beskrivs bli allt mer publik och attraktiv för en större mängd människor. Vidare visar undersökningen att vildmarken framställs som det främsta av Sveriges naturlandskap, och de värden som tillskrivs den ses som nationella värden.
Nyckelord: diskursanalys, nation, natur, Svenska Turistföreningens årsskrift, vildmark
Abstract and keywords
This essay study the influence of national attributes on description of nature landscape, the
wilderness, in the Yearbook of the Swedish Tourist Association 1900-1910 (Svenska
Turist-föreningens årsskrift). The main objective of the essay is to explore how the representation of the landscape changed in the empirics, accordance with the changes in the nationalistic dis-course. The study is based on discourse analytical methods, and focuses on the perspective nation.
The wilderness is ascribed values like “beautiful”, “poetic”, “wild”, “desolated”, “un-touched” and “old”. The study shows that the wilderness is considered and valued in relation to its opposite, which is being identified as human beings, culture, civilisation and endowed areas. Simultaneously it is described as more public and an increasing attraction to a larger crowd of people. The wilderness is also interpreted as a nature landscape constructed as the foremost in all of Sweden, and the ascribed attributes are seen as national attributes.
Innehållsförteckning
1. Inledning... 4
2. Forskningsläge: STF och vildmarken ... 7
2.1. STF och vildmarken ... 7
2.1.1. En fördjupning i vildmarken ... 9
3. Teoretiska och metodologiska utgångspunkter ... 9
3.1. STF:s årsskrift 1900-1910... 10
3.1.1. Urval och innehåll ... 10
3.2. Diskurs och diskursanalys... 11
3.2.1. Språk och makt... 11
3.2.2. Diskursens uppbyggnad ... 13
3.2.3. Subjektet och diskursen... 16
3.2.4. Landskapet och diskursen ... 17
3.2.5. Visuell-verbal helhet ... 20
3.3. Nation och nationalism... 21
3.3.1. Nation och nationalism... 21
3.3.2. Språk och etnicitet... 22
3.3.3. Nation som identitet ... 23
4. Undersökningen: vägar genom vildmarken ... 24
4.1. Bakgrund ... 25 4.2. Representationen av vildmarken ... 26 4.2.1. Vildmarkens byggstenar... 26 4.2.2. Färden... 27 4.2.3. Etniska minoriteter ... 32 4.2.4. Nationen ... 35 4.2.5. Fjällen... 36 4.2.6. Vildmarken... 38 4.2.7. Sammanfattning ... 40
4.3 Vildmarkens nationella värden... 41
4.3.1. Vildmarken och den nationalistiska diskursen... 42
4.3.2. Vildmarkens nationella värden... 43
5. Slutdiskussion... 45
1. Inledning
I Svenska Turistföreningens årsskrift från 1905 beskriver skribenten sina känslor, efter att han tagit sig upp på ett berg i det norrländska naturlandskapet, så här:
därifrån man ser all världens härlighet. Under rasten där uppe, medan fjällvindarna svalka ens svettiga lekamen, skådar man ut öfver den stora, vida vildmarken, där ingen människoboning teck-nar in sig i det ensliga, storartade landskapet.1
De människofria nejderna han blickar ut över kallar han vildmark. De sinnesintryck han for-mulerar kan ses som ett uttryck för ett naturideal, som på 1800-talet spridit sig inom den euro-peiska borgerlighet han tillhörde, vars ursprung står att finna i romantiken. Där tillskrevs ”fol-ket” en folksjäl med sina rötter i naturen – i den orörda vildmarken. Engelsk överklass besteg berg, tyska kejsare sökte sina germanska rötter i norska fjäll och svenska målare målade av svenska, ”ursprungliga” naturscenerier. Vildmarken definierades olika baserat på var i Europa man levde, men gemensamt för många delar var vurmen för berg, klippor och fjäll. Idealet kan kopplas till en europeisk nationalistisk rörelse, vars innehåll var en sammansmältning av franska revolutionens politiska, och romantikens kulturella, nationalism, där föreställningen om nationen som ett brödraskap av medborgare spelade med idéer om en naturlig folkgemen-skap manifesterat i språk och kultur, vars retoriska innehåll hämtade sin näring från krigiska bragder och kamp.2
Runt om i Europa, under mitten av 1800-talet, växte det på flera håll fram borgerliga alpi-nist- och turistföreningar som såg sitt naturideal i olika bergslandskap, och 1885 bildades
Svenska Turistföreningen (hädanefter förkortat STF) av en grupp akademiker i Uppsala. STF:s syfte var att, genom att utveckla turismen inom Sverige, få svenskarna att älska sitt land, vilket inledningsvis främst inbegrep den svenska naturen. I föreningens medlemsorgan, STF:s årsskrift, dokumenterades skribenternas turistiga utflykter i olika uppsatser, som vid åren före sekelskiftet främst utspelade sig i vildmarken, representerad av norrländsk fjällnatur.
1 Hugo Samzelius, ”Från Lule norrälf”, STF:s årsskrift 1905, s. 304
2 Ehn, Billy, Jonas Frykman och Orvar Löfgren, 1993, Försvenskningen av Sverige: Det nationellas
förvandlin-gar, Natur & Kultur, Stockholm, s. 43; Johannisson, Karin, ”Det sköna i det vilda: En aspekt på naturen som mänsklig resurs”, Frängsmyr, Tore (red.), 1984, Paradiset och vildmarken: Studier kring synen på naturen och naturresurserna, Liber, Malmö, s. 63; Tordsson, Björn, ”Friluftslivets mytologiska rötter”, Sandell, Klas och Sverker Sörlin (red.), 2008, Friluftshistoria: Från ’härdande friluftslif’ till ekoturism och miljöpedagogik, Carls-sons, Stockholm, s. 55-56; Eskilsson, Lena, ”Från fjäll till hembygd: Några kommentarer kring det svenska tu-ristlivets utveckling med utgångspunkt från STF:s årsskrifter”, Ambjörnsson, Ronny (red.), 1981, Naturligtvis: Uppsatser om natur och samhälle tillägnade Gunnar Eriksson, Umeå universitet, Umeå, s. 149
De norra delarna av Sverige var då relativt outforskade och osedda av de som inte levde där. Tidigare hade det mest varit vetenskapsmän och upptäcktsresande som tagit sig tid söderifrån, men i och med att järnvägsnätet började dras upp på allvar i Sverige ökade också möjligheter-na att resa dit.3
Tidens stora vetenskapliga mål var att kartlägga Sverige, och steget från vetenskapliga ex-kursioner till turistiga strapatser var inte långt: de akademiker som bildade STF var till exem-pel geologer, och i föreningen stadgar från den tiden står det att allt fler platser ska göras till-gängliga för turism genom att trakterna noggrant ska undersökas och resultaten för undersök-ningarna presenteras i STF:s årsskrift. STF styrdes följaktligen av vetenskapliga ambitioner, och STF-skribentens praktik var ganska lik vetenskapsmannens. Utöver de idealföreställnin-gar kring vildmarken som låg i tiden för borgerligheten, lockades turisterna då till just fjällen för att där fanns något tidigare outforskat att kartlägga vetenskapligt.4
Samtidigt fanns det en annan drivkraft för fjällfärderna: kampen mot naturen. Besegrandet av berget, till exempel, symboliserade en liberal idealbild, där en man börjar på botten med tomma händer och sedan arbetar sig till toppen. För att klara av bergsbestigningar menade man att bestigaren måste besitta färdigheter såsom uthållighet, disciplin och målmedvetenhet, vilket var eftersträvansvärda ideal för den tidens manliga borgarklass. Men till detta krävdes också kännedom om hur man klarade sig i vildmarken: kunskap om naturen hyllades tillsam-mans med fysisk styrka för att bemästra den. Detta var också denna modell de tidiga turister-nas förebilder – vetenskapsmän och upptäcktsresande som Adolf Erik Nordenskiöld – vägled-des av, när de på sina upptäcktsfärder i norr kämpade mot naturkrafterna.5
Kring sekelskiftet började kampen och vildmarksidealet ge vika för en ny riktning inom STF, som strävade efter att hylla hembygden och naturen i hela Sverige. År 1915 var årsskriften helt förändrad: då handlade varje nummer om ett specifikt svenskt landskap, istället för att bara kretsa kring de i norra Sverige. Denna förändring kan bland annat ses i ljuset av att nationalis-men tog en ny form, där hembygdsnaturen blev en symbol för en ny svensk genationalis-menskap höjd över klass- och intressekonflikter, istället för den svårtillgängliga vildmarksnaturen som repre-senterade exklusivitet, individualitet och kamp.6
3 Johannisson, 1984, s. 63-64; Eskilsson, 1981, s. 136-137, 139
4 Eskilsson, Lena, 1996, ”Svenska Turistföreningen från fjäll till friluftsliv: Från den vetenskaplige
vildmarks-mannen till den cyklande husmodern”, Historisk tidskrift, 1996:2, Norstedt, Stockholm, s. 260, 264
5 Eskilsson, 1996, s. 264-265; Eskilsson, 1981, s. 139-141; Frykman, Jonas och Orvar Löfgren, 1984, Den
kul-tiverade människan, Liber, Malmö, s. 54
År 1910 har uppsatser i STF:s årsskrift, som utspelar sig i vildmarken, mer än halverats om vi jämför med 1900.7 Hur värderades då det nationella i vildmarken, i början av 1900-talet, när intresset för den minskade i STF:s årsskrift, och när den lättillgängliga hembygdsnaturen blev det nya nationella idealet? På vilket sätt förändrades bilden av vildmarken i takt med att den nationalistiska diskursen tog sig nya uttryck? Tidigare forskning om STF:s årsskrift fördjupar sig inte i vildmarksskildringarna i sig, utan där fokuseras det på till exempel STF som organi-sation, ”turisten” eller naturkontakt på ett med övergripande plan, där vildmarken är en station för turisten, kopplat till en viss form av naturumgänge, och exempelvis hembygden en annan. Jag tror inte vildmarksdiskursen var en statisk diskurs som plötsligt tonades ned med bibehållet innehåll, utan jag tror snarare att den förändrades genom försök till anpassning eller kamp mot den nationalistiska diskursen. I den här uppsatsen studerar jag sådana frågor, med utgångs-punkt i STF:s årsskrift från 1900-talets först decennium.
Syftet med uppsatsen är att synliggöra hur representationen av vildmarken i STF:s årsskrift förändrades när den nationalistiska diskursen gjorde det. Syftet kan motiveras med den forsk-ningslucka jag tar upp ovan. För att fullfölja syftet har jag arbetat utifrån en frågeställning som är:
• Vilka nationella värden kan analyseras fram ur den diskursiva representationen av vild-marken i STF:s årsskrift mellan 1900-1910?
För att besvara frågeställningen är undersökningen uppdelad i två moment som innebär att först konstruera representationen av vildmarken, och därefter att analysera den, för att se vilka nationella värden den innehåller. Detta utifrån de teoretiska och metodologiska utgångspunkter om diskurs, diskursanalys, nation och nationalism som jag diskuterar i avsnitt tre.
Uppsatsen är upplagd som så, att i nästa avsnitt, Forskningsläge: STF och vildmarken, sam-manfattar jag forskningsläget och motiverar uppsatsens syfte i förhållande till det. I avsnitt tre,
Teoretiska och metodologisk utgångspunkter, för jag en diskussion om metod och teori utifrån uppsatsens relevanta begrepp: diskurs och nation. Här presenterar jag också mitt källmaterial och diskuterar hur jag, med ett diskursanalytiskt angreppssätt, gått till väga för att analysera det. Därefter i avsnitt fyra, Undersökningen: vägar genom vildmarken, återger jag en kort bak-grund för vildmarkens roll i den nationalistiska diskursen, diskuterar empirin och redogör för analysen av den. Här återknyter jag också till syftet och frågeställningen, diskuterar
gar och tar upp några nationella värden som tillskrevs vildmarken i STF:s årsskrift. Och slutli-gen i det sista avsnittet, Slutdiskussion, summerar jag uppsatsen och diskuterar undersöknin-gens resultat.
2. Forskningsläge: STF och vildmarken
I det här avsnittet diskuterar jag tidigare forskning om STF:s relation till vildmarken kring se-kelskiftet 1900. Studierna som jag identifierar som forskningsläget består dels av två idéhisto-riska som är Svenska Turistföreningen från fjäll till friluftsliv: Från den vetenskaplige
vild-marksmannen till den cyklande husmodern av Lena Eskilsson och Från fjäll till hembygd:
Några kommentarer kring det svenska turistlivets utveckling med utgångspunkt från STF:s årsskrifter, också av Eskilsson; och dels av en geografisk: Naturkontakt och allemansrätt: Om
friluftslivets naturmöte och friluftslandskapets tillgänglighet i Sverige 1880-2000 av Klas Sandell. Studierna förenas av att, i alla används STF:s årsskrift som empirisk bas, att turism såsom den representeras där behandlas, samt att turisternas attityder till landskap – varav vild-marken utgör ett – undersöks. Skillnaden mellan det idéhistoriska perspektivet och det geo-grafiska är egentligen inte så stor, utan utgörs främst av att, i det förstnämnda fokuseras det mer på turisten, och i det sistnämnda mer på landskapet.
Avsnittet är upplagt som så, att jag först presenterar studierna separat, och därefter motive-rar jag uppsatsens syfte i förhållande till deras resultat.
2.1. STF och vildmarken
I Svenska Turistföreningen från fjäll till friluftsliv: Från den vetenskaplige vildmarksmannen
till den cyklande husmodern, där Eskilsson studerar STF och turism från STF:s start till 1940-talet, visar hon att naturturismen under slutet av 1800-talet var tydligt exkluderande och elitis-tisk. Detta yttrade sig exempelvis i att bergsbestigning och äventyrliga fjällfärder markerades som manliga, medan kvinnor förväntades turista på leder som inte medförde så mycket fysis-ka prövningar. Männen, som också skrev det mesta av materialet i STF:s årsskrift vid den här tiden, ville behålla bergsbestigningen för sig själva. Eskilsson sätter detta i samband med, inte bara en rädsla för att kvinnorna skulle klättra i berg, utan även att de stora massorna – de lägre klasserna – skulle göra det, och därmed att exklusiviteten i fjällstrapatserna skulle gå förlorad. Denna fjällknutna elitistiska linje ligger sedan kvar inom STF under den undersökta perioden, men mindre synlig. Vidare visar Eskilsson att mellan 1915 och 1940-talet sker en breddning
av turistbegreppet och en demokratisering av STF som organisation. Denna förändring är knu-ten till ett folkligt hembygdsideal istället för ett elitistiskt fjäll- och vildmarksideal, där STF-turisten går från att vara en vetenskaplig man från de högre samhällsklasserna, som var ute i exklusiv svårtillgänglig natur i norra Sverige, till att turistbegreppet innefattar både kvinnor, män och ungdomar, från såväl över-, som medel- och arbetarklass, som turistande i den lättill-gängliga hembygden i hela landet. Denna förändring, menar Eskilsson, kan ses som ett led i en större svensk demokratiseringsprocess som kan exemplifieras i rösträttsrörelsen och folk-hemsbygget.8
I den mer tidsmässigt avgränsade studien Från fjäll till hembygd: Några kommentarer kring
det svenska turistlivets utveckling med utgångspunkt från STF:s årsskrifter, som rör sig kring sekelskiftet 1900, kopplar Eskilsson svenska turisters norrlandsintresse dels till STF:s års-skrifts fokus på fjäll och vildmark och dels till tidens järnvägsinvigningar. Precis som konsta-teras ovan var turisten en man; han hade vetenskapliga ambitioner med sitt turistande, och na-turturismen kännetecknades av kamp mot naturen, där den skulle övervinnas, inte med dum-dristig muskelkraft, utan med fysiska prestationer tillsammans med kunskap. Runt sekelskiftet börjar de svårtillgängliga fjällen och den elitistiska vildmarksturismen ge vika för det mer folkliga hembygdsidealet. Eskilsson placerar detta i ljuset från några olika faktorer, som till exempel att: dels skulle exklusiviteten försvinna om alla åkte till fjällen; dels förpliktigade den fosterlandskärlek, som rymdes exempelvis i STF:s motto ”känn ditt land”, kärlek för hela landets natur; dels blev cykeln populär kring sekelskiftet, och den lämpade sig inte för fjällre-sor; och dels började människor flytta in till städerna, vilket födde en längtan tillbaka till den gamla hembygden. Vidare sätter Eskilsson förändringen i samband med ny gemenskapssö-kande nationalism, där naturen blev en symbol för gemensamma svenska värden höjd över klass- och intressekonflikter som bröt mot en nationalism, vars innehåll präglades av kamp och krigiska bragder.9
I Naturkontakt och allemansrätt: Om friluftslivets naturmöte och friluftslandskapets
till-gänglighet i Sverige 1880-2000 undersöker Sandell STF – som exempel på friluftslivsutövare – och deras attityder om tillgänglighet till naturlandskap. Med allemansrättens ursprung i fo-kus studerar han bland annat hur turister vid sekelskiftet förhöll sig till markägarna på sina na-turfärder. Äganderätten, som befinner sig i allemansrättens motpol, tas inte upp som ett pro-blem – tillgängligheten till landskapet sågs som självklar –, medan det förhåller sig annorlun-da i mitten av seklet, där en mer försiktig attityd smugit sig in och tillgängligheten inte tas lika
8 Eskilsson, 1996, s. 264, 266, 269-271, 273-276, 280-282 9 Eskilsson, 1981, s. 136-138, 140-141, 144-149
mycket för given. Sandell menar att detta kan ses som en följd av friluftslivets utveckling: när friluftslivet utvidgas börjar också allemansrätten i modern mening specificeras. Han sätter detta i relation till vem som gav sig av ut i landskapet: vid sekelskiftet, när friluftslivet ännu inte breddats, kom naturturisten och friluftslivsutövaren från överklassen och var inte van vid att fundera över rättigheter och skyldighet kring sina aktiviteter. Vidare lyfter Sandell att, un-der STF:s tidiga år var grundtanken att uppmana svensken att se sig omkring i Sverige och lä-ra känna sitt fosterland, vilket i sig kan översättas till en ideologisk motor som arbetade för att öka tillgängligheten till naturlandskapen. Han sätter detta i relation till STF:s årsskrifts sprid-ning och menar att den inte bara speglade åsikter om tillgänglighet, utan förmodligen också utvecklade och skapade dem. Här lyfter han också en intressant paradox: vildmarken var talande natur på grund av att den var just otillgänglig, samtidigt arbetade STF för att öka till-gängligheten dit. Detta ger upphov till kontroverser inom föreningen, där den ena sidan vill behålla vildmarken som något exklusivt och otillgängligt, och hålla massorna borta – och där-med belasta den övriga föreningen där-med dyra arrangemang som fjällstugor, som få kan nyttja – och där den andra kritiserar detta.10
2.1.1. En fördjupning i vildmarken
I den tidigare forskningen undersöks synen på vildmarken och de ideal och attityder som för-knippas med den formen av naturturism, samt relationen mellan natursyn och nationalism. Men ingen av studierna är någon fördjupad undersökning av vildmarksskildringarna i sig. Ge-nom att jag fördjupar mig i representationen av vildmarken under en generell förändringspro-cess för STF – då nationalistiska strömningarna banade väg för hembygdsidealet som bredda-de och förändrabredda-de föreningen – tror jag (som jag nämner i inledningen) att bredda-det går att blottläg-ga en förändringsprocess också för vildmarksskildringen i sig. Detta betyder att mina resultat kan ge ett fördjupat perspektiv av bilden av vildmarken i STF:s årsskrift och till det Eskilsson och Sandell kommer fram till.
3. Teoretiska och metodologiska utgångspunkter
I det här avsnittet diskuterar jag teori och metod. Syftet med avsnittet är att visa hur jag arbe-tat praktiskt och analytiskt, samt diskutera de teoretiska och metodologiska val och
10 Sandell, Klas, 1997, ”Naturkontakt och allemansrätt: Om friluftslivets naturmöte och friluftslandskapets
till-gänglighet i Sverige 1880-2000”, Hägerstrand, Torsten (red.), Svensk geografisk årsbok 1997. Årg. 73, Gleerups, Lunds, s. 38-39, 45-46, 48, 50-52
väganden jag gjort. Avsnittet är upplagt som så, att jag först presenterar mitt källmaterial, och diskuterar och motiverar urvalet jag gjort. Därefter diskuterar och definierar jag uppsatsens ena teoretiska begrepp – diskurs –, vad mitt valda diskursanalytiska angreppssätt medför för premisser och hur jag arbetat med diskursanalys som metod. Och slutligen diskuterar och de-finierar jag uppsatsens andra teoretiska begrepp: nation, vilket också är uppsatsens perspektiv.
3.1. STF:s årsskrift 1900-1910
STF började ge ut sitt medlemsorgan STF:s årsskrift 1889, som till stor del innehöll uppsatser i vilka skribenter dokumenterade sina turistiga strapatser i Sverige. Vid 1900-talets början nådde årsskriften cirka 10 500 medlemmar. De årgångar som jag studerat innehåller bland an-nat – förutom uppsatser – fotografier tagna av såväl amatörer som yrkesfotografer, notiser, årsberättelser, protokoll för årsmöten och föreningens stadgar. Utgåvornas sidantal växlar mellan cirka 420-460 sidor.11
3.1.1. Urval och innehåll
Av de tio årsskrifter som kom ut mellan 1900-1910 har jag valt ut tre som källmaterial för min undersökning – de från 1900, 1905 och 1910 –, då jag tror att alla tio hade blivit ett för om-fångsrikt material, och jag tror att uppsatsens syfte – att synliggöra hur den diskursiva representationen av vildmarken förändrades när den nationalistiska diskursen gjorde det – hade blivit svårt att fullfölja om jag bara tittat på en årsskrift. 1900 års årsskrift kan således jämföras med den från 1910; och årsskriften från 1905 utgör en hållpunkt mellan de två andra, som legitimerar att det är en undersökning av STF:s årsskrift mellan 1900-1910, istället för en undersökning av STF:s årsskrift från 1900 och 1910.
Ur de tre årsskrifterna har jag sedan studerat alla de uppsatser som skildrar turiststrapatser i vildmarken, vilket är åtta stycken i 1900 års utgåva, av totalt 21, fem i 1905 års årsskrift av to-talt 18 och tre i 1910 års årsskrift av toto-talt 19, vilket ger toto-talt 16 stycken. Definitionen av en vildmark och en vildmarksskildring redogör jag för i uppsatsens inledning; men den kan kort-fattat beskrivas som, en oftast fysiskt prövande fjällfärd i landskap långt från bebyggelse; och det är också det kriterium jag använt när jag gjort mitt urval. Sidantalet på uppsatserna är högst varierande: från kortare texter på 5-10 sidor till längre på ett 30-tal sidor. De flesta upp-satserna innehåller förutom text, också fotografi från landskapen skribenterna beskriver.12
11 Eskilsson, 1996, s. 262-263; STF:s årsskrift 1900; STF:s årsskrift 1905; STF:s årsskrift 1910 12 STF:s årsskrift 1900; STF:s årsskrift 1905; STF:s årsskrift 1910
Innehållet i uppsatserna rör sig tematiskt mellan lyriska betraktelser över landskapets värden och kvaliteter; praktiska råd och instruerande iakttagelser för hur turisten bör bete sig i vild-marken; beskrivningar av hur STF-medarbetare underlättat för framtida turister genom att exempelvis söka efter nya färdvägar genom landskapet; till redogörelser för vetenskapliga fynd och observationer i vildmarken; och ofta är uppsatserna en sammanslagning av alla in-gredienserna. Samtliga utspelar sig i fjällen.13
3.2. Diskurs och diskursanalys
Här diskuterar jag uppsatsens ena teoretiska begrepp, diskurs, och hur jag arbetat med dis-kursanalys som metod. Inledningsvis ska jag, på ett övergripande plan, diskutera begreppet diskurs, för att skapa en grundläggande förståelse för diskurs och diskursanalys, innan jag tar upp det specifika diskursbegrepp och det specifika diskursanalytiska angreppssätt jag använ-der i unanvän-dersökningen. För denna del av uppsatsens teoretiska utgångspunkter har jag utgått från argument och premisser presenterade av Marianne Winther Jørgensen och Louise Phillips.14
3.2.1. Språk och makt
Vad innebär det då att betrakta något som diskurs? Vad är diskursiv praktiks konsekvenser? Jag ska här ta upp några inledande aspekter om diskurser och diskursiv praktik, vilket också utgör en grund för diskussionen som följer i resten av avsnittet.
Michel Foucault menar att diskurser reglerar vad vi kan säga: ”Alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst.”15 Vad som får sägas, vem som får tala och när vi får tala är diskur-sivt reglerat; vilket kan tjäna som grundläggande förklaring för diskursiv praktiks konsekven-ser. Det som inte kan eller får sägas regleras med utestängningssystem, av vilka Foucault me-nar att de tre största är att förbjuda ord, med juridiska medel eller med tabun; att skilja ut van-sinnet; alltså att definiera vad som förnuftigt, och därmed också vad som är vansinnigt att
13 Se exempelvis Otto Vesterlund, ”Lappland”, STF:s årsskrift 1900, s. 22-29; Selim Birger, ”Fjällfloran kring
Sylhyddan”, STF:s årsskrift 1900, 275-283; Otto Sjögren, ”Abisko och utflykterna från Abiskostugan”, STF:s årsskrift 1905, s. 203-235; C. I. Asplund, ”Till Rautasvuoma lappar och Jukkasjärvi högfjäll”, STF:s årsskrift 1905, s. 321-343; Thorbjörn Hwass, ”En forsfärd utför Köngämä och Muonio älfvar: Sommaren 1909”, STF:s årsskrift 1910, s. 346-406
14 Winther Jørgensen, Marianne och Louise Phillips, 2007, Diskursanalys som teori och metod, Studentlitteratur,
Lund
15 Foucault, Michel, 1993, Diskursens ordning: Installationsföreläsning vid Collège de France den 2 december
ga. Och det tredje utestängningssystemet är ”viljan till sanning”, vilket Foucault menar är den strävan efter att nå det förnuftiga, rationella, naturliga och sanna; en strävan eller en drift som skalar bort andra möjligheter och klassificerar dem som oförnuftiga, orationella, onaturliga och falska.16
De premisser diskursbegreppet vilar på är socialkonstruktionistiska; en bred kategori med flera underkategorier – varav strukturalism och poststrukturalism är relevanta för diskussio-nen i det här avsnittet –, som uppkom som en reaktion mot totaliserande teorier som marxisti-ska och psykoanalytimarxisti-ska. Winther Jørgensen och Phillips lyfter fyra socialkonstruktionistimarxisti-ska nyckelpremisser eller grundbultar, hämtade från Vivien Burr, för att kunna använda diskurs-begreppet: de menar (1) att det inte finns någon objektiv sanning, utan den är ett resultat av hur vi kategoriserar världen; (2) att vår syn på världen är historiskt och kulturellt präglad. Den är antiessentialistisk; det vill säga, den förändras, konstrueras och rekonstrueras över tid av diskursivt eller socialt handlande. Människan har inga sanna eller äkta ”essenser” och den so-ciala världen inga förutbestämda förhållanden. Vidare menar de (3) att vår kunskap om värl-den konstrueras och upprätthålls i social interaktion, där vi strider om vad som betecknas som sant respektive falskt; och (4) att i en konstruerad världsbild betecknas vissa handlingar som logiska och andra som otänkbara.17
Enligt den poststrukturalistiska språkfilosofin skapas vår bild av ”den fysiska världen” – vil-ket är till exempel människor, föremål och landskap – genom språvil-ket, som består av olika be-tydelsesystem och diskurser. Genom diskursiv praktik skapas representationer av världen som konstituerar eller grundlägger synen på den. Den fysiska världen finns naturligtvis också, men får sin betydelse genom diskursiv praktik. När diskursen förändras, förändras de betydel-ser som i språket är knutna till världen och därmed också synen på världen i sig. Språket ses således inte som en neutral kanal för informationsutbyte, utan som något som aktivt konstitue-rar vår syn på världen och formar våra liv.18 William H. Sewell Jr. visar till exempel hur dis-kurser konstituerar det fysiska landskapet: diskursiva betydelser knutna till exempelvis hud-färg skapar segregerande politik som i sin tur, bland annat, manifesteras i bostadspolitik och därmed hur hus byggs, ser ut och underhålls. Diskursen ligger här till grund för landskapets fysiska utseende.19
16 Foucault, 1993, s. 7-14
17 Winther Jørgensen och Phillips, 2007, s. 11-13 18 Winther Jørgensen och Phillips, 2007, s. 15-18
19 Sewell Jr,, William H., 2005, Logics of History: Social Theory and Social Transformation, The University of
En diskurs är alltså ett språkligt fenomen som har makt över vår syn på världen. Betydelser och sanningar är föränderliga: de konstrueras, dekonstrueras, rekonstrueras och upprätthålls av diskursiv praktik, där vissa handlingarna betecknas som logiska, naturliga och sanna, och vissa som otänkbara och falska. Våra världsbilder är obeständiga diskursiva konstruktioner.
I den här uppsatsen använder jag ett diskursbegrepp grundat på teorier framarbetade av Ernesto Laclau och Chantal Mouffe.20 I diskussionen nedan utgår jag dels från Laclau och
Mouffe och dels utifrån en tolkning av dem av Winther Jørgensen och Phillips.
Två huvuddrag som kännetecknar dessa teorier är, dels att här ses diskursiv praktik som det enda som konstituerar världen, vilket inte betyder att det bara är språkliga praktiker som kon-stituerar, utan diskurser ses här också som materiella; och dels att här ses diskurser som något som ständigt förändras; de är aldrig statiska.21 Eftersom uppsatsens syfte är att synliggöra hur den diskursiva representationen av vildmarken förändrades när den nationalistiska diskursen gjorde det, är således ett angreppssätt som tillhandahåller en modell för att studera diskursiva förändringar en relevant teoretisk utgångspunkt, vilket Laclau och Mouffes diskursteorier gör.
3.2.2. Diskursens uppbyggnad
Laclau och Mouffes teorier baseras dels på ett marxistiskt underlag och dels på ett struktura-listiskt, varav det marxistiska inte behöver presenteras i den här uppsatsen. Här nedan tar jag upp det strukturalistiska underlaget och visar hur Laclau och Mouffe menar att diskursen är uppbyggd. I den delen som behandlar terminologin kring diskursens uppbyggnad utgår jag från Laclau och Mouffes egna texter, och när det gäller den delen som rör historik kring exempelvis strukturalism och poststrukturalism, samt objektivitet (som jag tar upp nedan) ut-går jag från hur Winther Jørgensen och Phillips tolkar Laclau och Mouffe.
Strukturalisterna baserade sina teorier på Ferdinand de Saussures lingvistiska teorier. Han menade att språket kan ses som ett nät där ord och begrepp är tecken som är placerade i nätets knutar. Tecknen får sin betydelse efter var någonstans i nätet – i relation till andra tecken eller knutar – de befinner sig. Betydelserna är statiskt fixerade och oföränderliga. Poststrukturalis-terna kritiserade detta synsätt och menade att språkets betydelser inte är orörliga, utan att de glider i innebörd. De menade istället att tecknens betydelse skapas och fixeras genom sociala konflikter, konventioner och förhandlingar. Inom poststrukturalismen ses alltså språkets eller tecknens betydelser som föränderliga, till skillnad från strukturalismen som ser dem som sta-tiska. Laclau och Mouffe följer poststrukturalisternas kritik, men ser att tecknen får betydelse
20 Laclau, Ernesto och Chantal Mouffe, 1999, Hegemony and Socialist Strategy: Towards a Radical Democratic
Politics, Verso, London/New York
inom diskursen utifrån att Saussures statiska betydelsebildning försöks praktiseras; alltså att diskursen försöker fixera tecken vid betydelser och arbetar för att behålla betydelser statiska, även om de befinner sig i ständig glidning.22
I diskursen kallas alla tecken för moment, vars betydelse baseras på var någonstans i nätet de befinner sig, i förhållande till andra tecken. Särskilt privilegierade tecken kallas
nodal-punkter, som är överordnade knytpunkter i diskursen, från vilka andra tecknen ordnas i
ekvi-valenskedjor och ger nodalpunkterna betydelse, och tvärt om. Betydelserna försöks låsas och andra diskursiva möjligheter blir överflödiga och utesluts.23
Mångtydiga tecken kallas för element, vilket är tecken som ännu inte blivit låsta vid en bety-delse. Diskursen konstitueras när den försöker fixera element vid betydelser och således göra element till moment, och orsaka en diskursiv låsning. Men låsningen blir aldrig komplett, och fixeringen av betydelser aldrig fullständig.24
De diskurser som blivit så fasta och invanda att vi inte tänker på dem och glidningen i dem inte ses, ser Laclau och Mouffe som objektivitet; det vill säga, det vi inte funderar över och det vi tar för givet. Objektiviteten likställs här med ideologi: den är ideologisk på så sätt att den objektiva diskursen döljer andra diskursiva möjligheter för oss och därmed tar vi dess in-nebörd för given.25 Utifrån detta vill jag här återknyta till Foucault och det tredje av de ute-stängningssystem som jag tar upp tidigare i avsnittet; det vill säga, viljan till sanning:
för får blick [framträder] inget annat än sanning som tycks vara rikedom, fruktbarhet och kraft – mjuk och försåtligt universell. Däremot förblir vi okunniga om viljan till sanning, okunniga om det oerhörda maskineri, avsett att utestänga som den är.26
Viljan till sanningen beskrivs här som en kraft som verkar för att skapa en icke förhandlings-bar sanningsdiskurs, som utesluter alla andra diskursiva möjligheter. Vi blir så trollbundna av det sanna att vi inte ser viljan bakom den. Jag tycker det går, utifrån Foucault, att hitta likheter mellan, den ideologiska strävan bakom objektiva diskurser och den dolda viljan bakom san-ningsdiskurser.
För att summera ovan: Moment är alla tecken som är knutna till diskursiva betydelser;
ele-ment, är de tecken som ännu inte blivit fixerade vid betydelser; nodalpunkter, är särskilt
22 Winther Jørgensen och Phillips, 2007, s. 32 23 Laclau och Mouffe, 1999, s. 105, 111-112 24 Laclau och Mouffe, 1999, s. 105, 110 25 Winther Jørgensen och Phillips, 2007, s. 40-44 26 Foucault, 1993, s. 15
legierade tecken i diskursen; och ekvivalenskedjor, är serier av betydelser. Diskursiva betydel-ser skapas när betydelbetydel-ser försöks fixeras; det vill säga när element försöks göras till moment.
För att exemplifiera hur jag använder detta praktiskt utgår jag från en passage ur STF:s års-skrift från 1905, där turisten står hänförd inför vattenfallet Harsprånget.
Harsprånget har blifvit skildradt många gånger förr på ett någorlunda naturtroget sätt. [---] Jag fastslår […] att det är en häpnadsväckande naturföreteelse inne i lappmarken. 27
Förslagsvis skulle här ”Harsprånget” kunna vara en nodalpunkt. I diskursen struktureras andra tecken, som ”häpnadsväckande”, ”lappmarken” och ”natur” (som i ”naturföreteelse”), kring nodalpunkten ”Harsprånget”. Alla dessa tecken – ”Harsprånget”, ”häpnadsväckande”, ”lapp-marken” och ”natur” – är, om de är fixerade vid betydelser, moment i diskursen. Om vi bytt ut ”Harsprånget” mot exempelvis ”trädgård” hade de andra tecknen fått en helt annorlunda bety-delse; eller om tecknet ”alldaglig” funnits kring ”Harsprånget” hade nodalpunkten också be-tytt något annat.
Betydelser knyts sedan till andra i ekvivalenskedjor. Förutom de som nämns ovan skulle en rad andra tecken kunna finnas kring ”Harsprånget”, som exempelvis ”skog”, ”fjäll”, ”Norr-land” och ”vildmark”. I representationen av vildmarken utgörs då vattenfallet Harsprånget av nodalpunkten ”Harsprånget” som är knuten till en ekvivalenskedja av betydelser.
Hypotetiskt skulle vi kunna säga att ”natur”, istället för att vara ett moment, är ett element. ”Natur” kanske kan knytas till lågmälda naturupplevelser som picknick på landsbygden och samtidigt – som i citatet ovan – till bombastiska naturföreteelser. I citatet går det också att se att ”natur” används på två olika sett: dels som att något kan skildras på ett ”naturtroget sätt” – som ett mått på skildringens kvalitet –, och dels som ett substantiv. Betydelser kring elemen-tet ”natur” skulle således kunna tolkas som inte helt fixerade.
För att hitta nodalpunkter, element och ekvivalenskedjor går det naturligtvis inte att utgå från en mening, utan diskursanalysen måste baseras på en större mängd material, vilket bety-der till exempel återkommande nodalpunkter. ”Harsprånget” här säger ingenting om dess roll i vildmarksrepresentationen, utan för att dra slutsatser om tecknet som nodalpunkt måste fler exempel studeras för att jämföras och analyseras.
3.2.3. Subjektet och diskursen
Eftersom jag undersöker STF:s årsskrift med metoden diskursanalys, måste det också klargö-ras om alla uppsatserna som skildrar vildmarken kan ses som ett uttryck för diskurs. De skulle lika gärna kunna vara ett resultat av skribenters individuella beslut att skriva just si eller just så. Och således skulle det vara svårt att betrakta de olika uppsatserna, skrivna av olika skri-benter, som ett uttryck för en eller flera diskurser, eftersom de olika skribenterna själva be-stämt vad de ska innehålla. Var går då gränsen för det individuella valet och det val som dis-kursen gör åt individen? Har subjektet något handlingsutrymme bortom det som ges åt det i diskursen?
Laclau och Mouffe likställer subjektet med subjektspositioner i diskursiva strukturer.28 De menar att: “[s]ubjects cannot […] be the origin of social relations […] as all ‘experience’ de-pends on precise discursive conditions of possibility.”29 Det finns således inga sociala kon-struktioner och inga mänskliga erfarenheter som inte bottnar i diskursiv praktik. Individen ses av Laclau och Mouffe som serier av diskursivt konstituerade subjektspositioner.
En liknande tanke återfinns hos Foucault, som menar att det talande subjektet är underställt diskursen. Men samtidigt särskiljer han på diskursiv praktik och annan praktik, såsom exem-pelvis ekonomisk.30
Terry Eagleton, som är kritisk till Laclau och Mouffes teorier,31 tar upp ett exempel med galärslavar: om en galärslav är missnöjd med sin tillvaro – att bli piskad och tvingad till hårt kroppsarbete –, och vill fly; är då dennes flyktplaner diskursivt konstituerade eller beslut framväxta i rädsla för piskans smärta och värkande muskler?32 Det vill säga, är rädslan för smärta diskursivt konstituerad eller en reflexmässig reaktion som i sin tur, delvis, konstituerar en flyktdiskurs?
Sewell menar att diskurs som generellt begrepp för alla semiotiska praktiker är problema-tiskt, då det hotar stjäla fokus från icke-språkliga faktorer som han menar också konstituerar betydelser. För att exemplifiera hur icke-språkliga praktiker spelar med språkliga i, vad han kallar ”semiotiska komplex”, använder han basket. Sporten i sig är konstituerad av språklig praktik – av exempelvis skrivna och talade regler, muntligt och skriftligt utvecklade spelstra-tegier, och språkligt manifesterad lag-, stads- eller nationstillhörigheter –, men det som skapat sporten i sig är inte faktorer som är språkligt konstituerade, utan faktorer som baseras på den
28 Laclau och Mouffe, 1999, s. 115 29 Laclau och Mouffe, 1999, s. 115 30 Foucault, 1993, s. 14, 30-31
31 Se exempelvis Eagleton, Terry, 2007, Ideology: An introduction, Verso, London/New York, s. 215 32 Eagleton, 2007, s. 206-207
fysiska kroppen. Den fysiska kroppens möjligheter – som förbättras och förfinas efter hand sporten utövas – ligger till grund för vilka språkliga spelregler som tekniskt är möjligt för en fungerande sport. De kroppsliga förutsättningarna för basketspelarna konstituerar den språkli-ga praktiken – diskursiva, om man så vill – som i sin tur konstituerar spelet.33
Eagletons och Sewells argument öppnar upp för att andra, icke-språkliga och icke-diskur-siva, praktiker positionerar subjektet. Sewell utgår förvisso från att diskurs är en språklig praktik – Laclau och Mouffe ser ju diskurs också som något materiellt och således inte bara som en språklig praktik –, men resonemangen går ändå att ställa mot deras totala diskursbe-grepp, eftersom diskursiv praktik där, oavsett hur den manifesteras, ändå räknas som det enda som konstituerar betydelser. Genom att lyfta in Eagletons och Sewells argument vill jag ställa mig tveksam till att det endast är diskursiv praktik som positionerar subjektet, utan att det också finns andra faktorer, såsom kroppens möjligheter och begränsningar. I empirin skulle kroppen förslagsvis kunna konstituera vissa delar av representationen av vildmarken; såsom till exempel mathållning. Turisten måste äta i vildmarken, vilket leder till att denne måste un-derkasta sig att organisera näringstillförsel på något sätt. Alltså skulle då en fysisk begräns-ning, behovet av mat, konstituera vissa praktiska regler för det ”fysiska” mötet med vildmar-ken, och därmed beskrivningen av den, och därmed också representationen.
Och för att återknyta till frågorna jag inledde med: Även om jag öppnar upp för att andra praktiker positionerar subjektet än diskursiv, ser jag det här som att individen ändå inte har något handlingsutrymme bortom det diskursivt reglerade. Uppsatsernas innehåll ses således som uttryck för en eller flera diskurser, var i subjektet – här, STF-skribenten – tilldelats en el-ler fel-lera subjektspositioner, och inte som resultat av individuella val.
3.2.4. Landskapet och diskursen
För att konstruera vildmarksrepresentationen i STF:s årsskrift behöver jag applicera dessa teo-rier på beskrivningar av landskap. Här nedan diskuterar jag representationen av landskap i förhållande till diskursiv praktik, återknyter till kritiken ovan och exemplifierar hur jag arbetat metodologiskt i undersökningen.
I de teorier jag utgår från saknar den fysiska världen betydelse utan diskursiv praktik (som jag också tar upp ovan). Subjektet ges tillträde till den och får dess betydelse instruerad för sig av diskursen. Laclau och Mouffe exemplifierar detta med att, i en diskurs är en jordbävning eller en fallande sten naturliga fenomen och i en annan ett uttryck för Guds vrede. Den
de stenen kan inte konstituera sin betydelse själv.34 Detta går i sig att knyta an till Sandells un-dersökning, där han använder begreppet andskap (från engelska mindscape) för att diskutera den ”inre” bild en betraktare har av ett landskap. Landskapet i sig innehåller vissa fysiska fak-torer, som till exempel viss växtlighet eller vissa bergarter, men olika grupper eller individer ser olika saker i landskapet: det finns ett andskap för exempelvis turisten och ett för skogsäga-ren, där turisten kanske ser vacker natur och tänker på fritid, medan skogsägaren kanske ser virke och tänker på mödosamt arbete.35
Sewell använder begreppet byggd miljö (översatt från built environment), för den fysiska världen som omger oss; såsom gatorna, ängarna och fjällen.36 Han menar att, mellan den byggda miljön och diskursiv praktik finns ett obrytbart samspel. Sewells diskursbegrepp är, som jag nämner ovan, inte samma som Laclau och Mouffes, men av samma skäl som anges ovan fungerar hans argument som kritik av deras teorier också här. Han menar att:
discursive or semiotic processes […] are conditioned by and give rise to structures or forces go-verned by built-environment logics […] and that such built-environment logics condition semiotic processes (by stabilizing them, undermining them, or by subjecting them to transformative pres-sure).37
Det finns alltså en skapande relation mellan den byggda miljön och diskursiv praktik. Den fy-siska miljön konstituerar delvis den diskursiva betydelsen: till exempel fjällens utseende med dess svårtillgängliga natur kan ha valts ut för en diskurs där människan ska kämpa mot natu-ren, för att den passar in där. Alltså skapas en representation av det otillgängliga fjället i dis-kursen, som konstituerar betydelser för det verkliga fjället eller den byggda miljön. Men fjäl-let i sig innehåller vissa specifika faktorer, en viss odiskutabel logik, detaljer som kommer med köpet: det är till exempel kallt vid ett svenskt fjäll, men kanske inte på klippor i Austra-lien; då måste diskursen anpassa sig efter dessa ostridbara faktorer i landskapet. Det vill säga: en fallande sten är en fallande sten, och diskursen ger den förvisso betydelse, men diskursen kan nog inte knyta den till begrepp som ”mjuk” eller ”organisk”; i alla fall inte till en be-greppsdefinition, där ”mjuk” också är något som också knyts till exempelvis ”bomull”, och ”organisk” till ”ek”. Den fysiska stenen i sig konstituerar också stenens diskursiva betydelse. Jag vill med detta, åter igen, ställa mig tveksam till att diskursiv praktik är det enda som
34 Laclau och Mouffe, 1999, s. 108 35 Sandell, 1997, s. 33-34
36 Sewell, 2005, s. 363 37 Sewell, 2005, s. 368
stituerar betydelser, utan jag tror att landskap i sig delvis konstituerar landskaps diskursiva be-tydelser, och att diskurserna sedan, i sin tur, konstituerar landskapen.
Hur konstitueras då landskap? Hur byggs de upp i diskursiva representationer? Jag tror det görs i två steg: Först har vi själva landskapet med ett visst specifikt innehåll, vilket är allt ifrån vattendrag, växtlighet och bergarter till insekter, djur och bebyggelse. Därefter blir vissa de-taljer tecken i diskursen och knyts till vissa specifika betydelser – till exempel ”fjäll”, ”älv” och ”björn” –, och vissa detaljer stöts bort genom att de inte tas upp i diskursen. För att exemplifiera detta tar jag citatet från uppsatsens inledning:
Under rasten där uppe, medan fjällvindarna svalka ens svettiga lekamen, skådar man ut öfver den stora, vida vildmarken, där ingen människoboning tecknar in sig i det ensliga, storartade landska-pet.”38
Här ordnas landskapet i en viss ordning med turisten centrum. Först beskrivs fjällvindarna som svalkar honom, sedan lanskapet framför honom. Först beskrivs det med luddiga diffusa detaljer som egentligen kan betyda vad som helst: det är ”stort”, ”vitt”, ”ensligt” och ”storar-tat”, samt utan mänskliga spår, men det viktigaste här är de två dimensionerna: den första sorteringen, där turisten separeras från landskapet – beskrivaren från vildmarken. Efter att dis-tanseringen är gjord rutas terrängen in och det som tillhör diskursen tas upp:
Djupa gröna skogar, bruna myrar, blå sjöar och en krithvit älf – här piskas vattnet till lysande skum i katarakterna mellan de tvärbranta klippstränderna. Harsprånget och de båda Porjusfallen hänga som hvita refvor genom det stämningsfulla ödelandet med dess outsägligt och obeskrifbart härliga dagrar.39
Han börjar med en enkel inrutning i färger, med gröna, bruna, blåa och vita rutor; därefter lyfts det viktiga, vilket är vattnet: älven och fallen tillåts vältra sig ut över det konstruerade landskapet, innan beskrivningen återvänder till utgångspunkten och det framför turisten be-skrivs som ”outsägligt” och ”obeskrivbart”; det vill säga, åter igen som något ospecifikt och diffust.
Jag tycker det är ganska tydligt att det här sker en strukturering av landskapet – att skriben-ten arbetar efter en viss ordning eller efter ett visst stilistiskt mönster i sin beskrivning av vild-marken. Genom att se vildmarksrepresentationen efter denna princip tror jag också att det går
38 Hugo Samzelius, ”Från Lule norrälf”, STF:s årsskrift 1905, s. 304 39 Hugo Samzelius, ”Från Lule norrälf”, STF:s årsskrift 1905, s. 304
att se hur landskapet rangordnas: vilka landskapselement som prioriteras och vilka som för-söks exkluderas, vilka som ges stort utrymme och vilka som får litet, och därmed hitta de mo-ment, nodalpunkter, element och ekvivalenskedjor som representationen är uppbyggd av. I ci-taten skulle till exempel ”skog”, ”sjö”, ”myr” och ”älv” skulle kunna vara nodalpunkter – överordnade tecken i diskursen, kring vilka skribentens beskrivningar är centrerade –, som ”djup” och ”grön”, i fallet ”skog”, är strukturerade runt. Och i förlängningen skulle ”djup” och ”grön” kunna vara en del av en längre ekvivalenskedja som ger ”skog” betydelse. Ett ele-ment skulle eventuellt kunna vara ”människoboning”; hypotetiskt sett, skulle det kunna finnas människoboningar som beskrivs passa in i vildmarken, och då skulle ”inga människobonin-gar” inte riktigt stämma in i beskrivningen av de öde markerna, och således störa entydigheten i diskursen.
3.2.5. Visuell-verbal helhet
Eftersom STF:s årsskrift från den avgränsade perioden innehåller ganska mycket fotografi, tror jag de analytiska redskapen behöver kompletteras med en modell för hur man diskursana-lytiskt tolkar bilder. För detta använder jag begreppet ”visuell-verbal helhet” som är hämtat från Catharina Thörn. Hon menar att, i media där det förekommer text och bild bör dessa be-traktas som delar av samma diskurs: texten kommunicerar tillsammans med bilden som en ge-mensam språklig praktik; textens betydelse styr tolkningen av bilden och bildens betydelse styr tolkningen av texten.40 Texten konstituerar alltså bildens diskursiva betydelse, och bilden konstituerar textens. Thörns tankegångar utgår från en diskursanalys av en reklamkampanj, men jag tror samma principer också är gällande för mitt källmaterial, och jag ser STF:s års-skrift som en visuell-verbal helhet.
För att exemplifiera detta tar jag uppsatsen ”Lappland” ur 1900 års utgåva av STF:s års-skrift, där det lappländska landskapet beskrivs och hyllas som en storslagen naturupplevelse för turisten. I de exemplen på positiva saker med den lappländska naturen förekommer bland annat samer.41 Uppsatsen är illustrerad med ett fotografi som föreställer en samisk man och ett
samiskt barn som sitter på en släde bakom en ren. Fotot pryds med bildtexten: ”Lapp med ren.”42 Sett som en visuell-verbal helhet skulle fotot och uppsatstexten dels kunna säga att sa-mer är en del av naturlandskapet – det vill säga att fotot förtydligar något som finns i texten –, men samtidigt är bilden en vidareutveckling av de betydelser som knyts till ”lapp”, genom att
40 Thörn, Catharina, 2007, ”Hemlösa kvinnor: Diskursanalys av bilder”, Börjesson, Mats och Eva Palmblad
(red.), Diskursanalys i praktiken, Liber, Malmö, s. 55-56
41 Otto Vestlund, ”Lappland”, STF:s årsskrift 1900, s. 24-29 42 Otto Vestlund, ”Lappland”, STF:s årsskrift 1900, s. 25
visa tecknen ”man”, ”barn”, ”släde” och ”ren”. Således innehåller fotot betydelser knutna till tecknet ”lapp” som texten saknar.
3.3. Nation och nationalism
Här nedan diskuterar jag begreppen nation och nationalism. Syftet med texten är att visa det perspektiv jag har som grund i analysen av vildmarksrepresentationen och att visa några rele-vanta kännetecken för den nationalistiska diskursen vid 1900-talets början.
Forskning och teoribildningar kring nationalism finns i riklig mängd.43 Men för att definiera och diskutera nation och nationalism i den här underökningen utgår jag främst utifrån Eric J Hobsbawms historiska forskning.44
Texten nedan är upplagd som så, att först tar jag upp begreppen nation och nationalism för att visa vad jag i den här undersökningen avser när jag använder dem; därefter hur nationalis-men verkade i Europa kring sekelskiftet 1900 och vad som kännetecknade den; och därefter diskuterar jag nation som identifikationskategori och varför detta är relevant för min under-sökning.
3.3.1. Nation och nationalism
För att ringa in en grund för vad som utgör en nation och vad nationalism gör utgår jag från några grundläggande begreppsdefinitioner: Ernest Gellner menar att nationalism är ”en poli-tisk princip enligt vilken den polipoli-tiska och den nationella enheten bör överstämma med va-randra.”45 Han särskiljer på nationalistisk ”sinnesstämning” och nationalistisk ”rörelse”, där den förra kan vara känslan av ilska när principen motarbetas eller tillfredsställelse när den uppfylls; och den senare är något som skapas av ”sinnesstämningen”. Nationalismen föder na-tionen: två människor kan sägas utgöra samma nation om de känner igen varandra såsom till-hörande samma nation.46 Ett liknande tankesätt finns hos Anderson, som definierar nation som en föreställd politisk gemenskap.47 Både Gellner och Anderson menar således att nation och nationalitet är sociala konstruktioner.
Eftersom jag i den här undersökningen använder ett diskursbegrepp där allt konstituerande ses som diskurs, ser jag denna konstruktion som en diskursiv konstruktion; det vill säga, att
43 För en översikt om detta se Hylland Eriksen, Thomas, 2003, Etnicitet och nationalism, Nya Doxa, Nora 44 Hobsbawm, Eric J., 1998, Nationer och nationalism, Ordfront, Stockholm
45 Gellner, Ernest, 1997, Stat, nation, nationalism, Nya Doxa, Nora, s. 11 46 Gellner, 1997, s. 11, 18-19, 78
47 Anderson, Benedict, 2006, Imagined Communities: Reflections on the Origin and Spread of Nationalism,
nationalism är en diskurs. Nedan använder jag dock inledningsvis begreppet ideologi, efter-som jag främst utgått från Hobsbawms texter, där nationalism ses efter-som en ideologi.
3.3.2. Språk och etnicitet
Vad innehöll då nationalismen den tiden jag undersöker? Hobsbawm utgår från den nationa-lismdefinition som Gellner utarbetat. I sin forskning kring nationalistiska uttryck i historien kommer han fram till att, kring sekelskiftet 1900 var språk och etnicitet bärande kriterierna för att ingå i nationella gemenskaper.48 Två människor kände alltså igen varandra som tillhörande samma nation genom språk och etnicitet, för att återknyta till Gellners definition.
Skälen till detta är flera och jag ska här ta upp några. Hobsbawm menar att nationalismen kring sekelskiftet kännetecknades av tre principer: dels att varje grupp människor som ansåg sig utgöra en nation också gjorde anspråk på självbestämmande över en fristående stat, belä-gen på den plats gruppen befann sig på; dels att etnicitet och språk började bli de enda skälen för nationell gemenskap och en nations varande; och dels att inom de redan befintliga natio-nalstaterna genomgick nationalism som ideologi en förskjutning åt höger, vilket gjorde att de etniska och språkliga faktorerna skulle bli de dominerande kategorierna för nationell tillhörig-het. Språk och etnicitet kan i sig spåras tillbaka till det sena 1700-talets romantiska strömnin-gar genom Europa, då en ”upptäckt” av folket, folkloren och folkmålen grundlade en nationa-listisk retorik, där folkliga traditioner bakades om till nationella traditioner. Men intresset för folklig kultur var till en början något som främst engagerade entusiaster inom en samhällelig elit. Det var först under 1800-talets senare hälft som språk och etnicitet befästes som en del av ett bredare nationalistiskt uttryck, vilket Hobsbawm härleder till bland annat stora folkförflytt-ningar, där grupper börjar definiera sig som grupper baserade på språk och etnicitet – alterna-tivt bara en av kategorierna – gentemot omgivningen; till urbaniseringen och framväxten av ett klassamhälle; och till motstånd från etniska minoriteter som motsatte sig modernitetens framväxt.49 I enighet med detta menar Gellner också att en vanlig nationalistisk strategi är att återuppväcka historiska företeelser som döda språk eller att uppfinna traditioner, för att sedan ta dem i bruk som nationella ingredienser.50
Vilken grupp i samhället tjänade då på ett nationellt språk? Att just språkfaktorn blir en så bärande del i den nationella identiteten menar Hobsbawm ska ses som en del av en maktpro-cess. Han menar att språket först och främst är ett uttryck för sociala politiska rörelser, snarare än symboliska kulturella – som intresset för folklig kultur under romantiken –, det vill säga att
48 Hobsbawm, 1998, s. 19, 135
49 Hobsbawm, 1998, s. 134-137, 141, 143 50 Gellner, 1997, s. 78
det snarare handlar om makt än estetik. Detta kan exemplifieras med att, om språk ska bli en avgörande del av en nation krävs språklig kontroll över det område som betecknas som natio-nalstaten; manifesterat i till exempel antagandet av ett officiellt språk.51
Den kulturella historik språkintresset har med sig från romantiken är således inte ett bärande skäl i sig för att just språket blir så viktigt, utan anledningarna får sökas i sociala faktorer. Ett nationellt språk var till en början av lite intresse för den stora massan; varken inom de euro-peiska samhällenas toppskikt – bland adel och högborgerlighet – eller inom de lägre klasser-na, som arbetare och småbönder. Den språkliga nationalismens förespråkare står att finna bland till exempel journalister, lärare och tjänstemän; det vill säga, inom den bildade lägre medelklassen; en grupp som Hobsbawm menar kännetecknades av underlägsenhet, otryggt socialt anseende, bitterhet och dåligt självförtroende.52 Det vill säga: en grupp utan självklar identifikationskategori, men som hade tillgång till det skrivna ordet och som kunde sprida si-na åsikter. För dem blev si-nation en identifikationskategori, på samma sätt som klass var för proletariatet.53 Här kommer vi till kärnan av det i Hobsbawms analys som är relevant för den här undersökningen: nation som identifikationskategori.
3.3.3. Nation som identitet
Även om hyllandet av det nationella kan sägas vara oförenligt med exempelvis socialismens internationalitet – det vill säga att alla arbetare, oavsett gränsdragningar tillhör samma gemen-skap –, utgjorde detta inget hinder för att en arbetare ändå kunde identifiera sig med nationen. ”Män och kvinnor valde inte sin kollektiva identifikation på samma sätt som de valde skor”, menar Hobsbawm.54 Flera identiteter, intressen och lojaliteter kunde hysas av samma person samtidigt – baserat på situationen. Således kunde en individ identifiera sig såväl med religion som religionsfientlig socialism, och såväl internationell klasstillhörighet som med nationell fosterlandskärlek; och detta behövde inte vara ett problem så länge lojaliteterna inte kollidera-de med varandra: då måste ett val, då kollidera-den ena lojaliteten tar överhankollidera-den, göras. Vid krigsut-brottet 1914 segrade till exempel lojaliteten mot nationen över lojaliteten mot klassen, efter-som en brittisk arbetare kunde beskjuta en tysk, vilket också demonstrerar nationalismens in-flytande under 1900-talets början.55
51 Hobsbawm, 1998, s. 144, 147 52 Hobsbawm, 1998, s. 152-153, 155, 157 53 Hobsbawm, 1998, s. 160 54 Hobsbawm, 1998, s. 161 55 Hobsbawm, 1998, s. 161, 169-170
Gellner menar att den moderna människan lever under en föreställning att den måste tillhöra en nation – att den måste ha en nationalitet ”likaväl som hon behöver en näsa och två öron” och att en brist på detta skulle vara ett resultat av en ”katastrof och […] i sig själv också ett slags katastrof.”56 Gellners påstående indikerar att nation är en kraftfull kategori som är svår
att inte förhålla sig till. Även om någon inte sympatiserar med ”sin” nation, tror jag denne än-då ser sig tillhöra den.
Som jag tar upp i diskussionen om subjektet och diskursen, ses subjektet inte ha något hand-lingsutrymme bortom det diskursivt reglerade, vilket i så fall betyder att uppsatserna i STF:s årsskrift inte är ett resultat av skribenternas individuella beslut, utan ett uttryck för en eller fle-ra diskurser. I ljuset från detta, går det att pröva ovan på empirin, för att se hur den diskursiva vildmarksrepresentationen i STF:s årsskrift är influerad av den nationalistiska diskursen, vars tydligaste kännetecken – språk och etnicitet – har identifierats av Hobsbawm (om än inte som kännetecken för en diskurs). Detta är betydelsefullt dels för att kunna peka på ett förhållande mellan vildmarksdiskursen och den nationalistiska diskursen, och dels för att kunna ringa in de nationella värden som tillskrivs vildmarken i STF:s årsskrift.
4. Undersökningen: vägar genom vildmarken
I detta avsnitt diskuterar jag analysen, mina resultat och hur jag kommit fram till dem. Som jag tar upp i inledningen är vägen till att besvara frågeställningen uppdelad i två moment: först att konstruera representationen av vildmarken och sedan att analysera den. Avsnittet är upplagt som så, att jag först återberättar en kort bakgrund för naturens roll i den svenska na-tionalistiska diskursen. Därefter diskuterar jag konstruktionen av vildmarksrepresentationen, som består av fem ”byggstenar”, där den första är hur färden genom vildmarken beskrivs; den andra hur de etniska minoriteter som lever i fjällområdena beskrivs; den tredje hur nationen beskrivs; den fjärde hur fjällen beskrivs; och den femte hur vildmarken beskrivs. Därefter dis-kuterar jag analysen av representationen utifrån de teoretiska utgångspunkter jag tar upp i av-snitt tre och utifrån bakgrundsteckningen nedan.
56 Gellner, 1997, s. 17-18
4.1. Bakgrund
I inledningen berör jag kort att hembygdsnaturen blev en symbol höjd över klass- och intres-sekonflikter och att detta skedde samtidigt som vildmarksidealet tonades ned i den nationalis-tiska diskursen. Här nedan utvecklar jag detta och tar upp några av de uttryck nationalismen tog i Sverige runt sekelskiftet.
Sverige vid 1900-talets början kan ses som en splittrad nation; manifesterat i till exempel USA-emigrationen och storstrejken 1909. En nationalistisk retorik kopplad till symboler som skolan, armén, statskyrkan och kungahuset, samt hjältedåd, krig och storsvenskhet, skapade mer fientlighet mot staten än gemenskap med nationen, och i stället för nationell enighet växte sociala klyftor.57
En kritik mot denna form av fosterlandskärlek tog form, som banade väg för en ny nationa-lism med mindre fokus på krig och disciplin, där det typiskt svenska menades vara något mer lågmält och mindre konfrontativt. Här får den svenska naturen en viktig roll: år 1909 öppna-des till exempel Sveriges nio första nationalparker, vars syfte var att skydda naturen; bland annat för att svenskarna också i framtiden skulle kunna åskåda fosterlandet. Naturens roll som nationell symbol intensifieras; en roll den förvisso haft redan på 1800-talet, men som då var kopplad till storsvenskhet, pompa och ståt, och främst representerat av fjälltrakterna. Detta går att se exempelvis i nationalsången – skriven på mitten av 1800-talet –, som fokuserar på fjäll, trots att Sverige är ett förhållandevis ganska platt land. Fjällen hade också en framträdande roll i nationalparkerna och som nationellt landskap, men andra landskapstyper började också nationaliseras: såsom ”innerliga, stilla landskap”, som små stugor i skogen, blanka skogssjöar, skärgården i skymningen och vitsippsbacken. Naturen blir en symbol som står över sociala och samhälleliga konflikter, vilket gör att STF:s motto ”känn ditt land” blir talande eftersom ”landet” främst representeras av landsbygd, hembygd och natur. Naturen skulle avnjutas med andakt och stillhet, vilket också blir upprinningen till att de klasskonflikter som den gamla na-tionalistiska rörelsen inte kunde sy ihop, också syns här: det skapas en bild av borgaren som någon som förmår visa andakt inför naturen, medan arbetaren väsnas och förstör när denne vistas i skog och mark.58
Den nationalistiska diskurs som bara appellerade till en del av Sveriges befolkning splittrade istället för enade. Men i och med att en ny nationalistisk diskurs tog form, för att hålla ihop
57 Ehn, Frykman och Löfgren, 1993, s. 49-51; Eskilsson, 1984, s. 147
58 Ehn, Frykman och Löfgren, 1993, s. 51-53, 93; Sörlin, Sverker, 2008, ”Upptäckten av friluftslandskapet”,
Sandell, Klas och Sverker Sörlin (red.), Friluftshistoria: Från ’härdande friluftslif’ till ekoturism och miljöpeda-gogik, Carlssons, Malmö, s. 18-19; Eskilsson, 1984, 147; Nationalencyklopedin, sökord: ”Du gamla, du fria”, tillgänglig 2009-12-31, http://www.ne.se.support.mah.se/lang/du-gamla-du-fria
nationen, kunde fler människor identifiera sig med sin nation. När människor emigrerade till USA identifierade de sig förvisso med nationen, som något de strävade ifrån, men de kände förmodligen ingen trohet mot Sverige. Den ”nya” naturen kan ses som ett botemedel mot det-ta – som ett sätt att skapa trohet inför nationen.
4.2. Representationen av vildmarken
Vildmarken i uppsatserna förändras under den avgränsade perioden, vilket jag tar upp nedan, men inledningsvis vill jag peka på en tydlig skillnad för hur dessa uppsatser är placerade i STF:s årsskrift mellan 1900 och 1910: I 1900 års utgåva återfinns åtta uppsatser som skildrar turism i vildmarken, 1905 är de fem stycken och 1910 är antalet nere i tre stycken. I 1900 års årsskrift är vildmarkstemat dominerande på så sätt att uppsatserna som berör detta ligger ut-spridda i hela publikationen, medan i 1910 års årsskrift är de samlade längst bak; år 1900 utgör de anslaget i publikationen, medan årsskriften från 1910 domineras av hembygdsorienterande upplevelseskildringar, och vildmarken har fått lägga sig bakom dessa.59 Den kraftiga
minsknin-gen i kvantitet och dess placering i förhållande till de övriga uppsatserna, tycker jag illustrerar den skiftningen för naturens betydelse i den nationalistiska diskursen som jag tar upp ovan.
4.2.1. Vildmarkens byggstenar
Under läsningen av källmaterialet har jag identifierat fem relevanta byggstenar som vild-marksrepresentationen består av, vilka är: (1) hur färden genom vildmarken beskrivs; (2) hur de etniska minoriteter som lever i fjällområdena beskrivs; (3) hur nationen beskrivs; (4) hur fjällen beskrivs; och (5) hur vildmarken beskrivs. Här nedan presenterar jag dem och motive-rar deras plats i konstruktionen av representationen, för att sedan längre fram i avsnittet disku-tera dem var för sig och därmed också synliggöra vildmarksrepresentationens konstruktion.
1) Färden genom vildmarken är i uppsatserna uppbyggda med en dramaturgi som kan kny-tas an till den ”stillhet” och ”andakt” den borgerlige naturbesökaren tillskrevs ha inför natu-ren, som jag tar upp i bakgrundsteckningen. Den dramaturgiska konstruktionen innehåller två stationer, där den första är själva ”färden” som kantas av praktiska svårigheter, och den andra är ”målet” för färden, som är ett, efter allt slit, belönande ögonblick då turisten med andakt betraktar landskapet. Det är i regel vid detta ögonblick som vildmarken värderas och reflekte-ras över; alltså då den tillskrivs vissa värden, vilket gör att jag naturligtvis fokuserat på detta i analysen, men svaret på frågeställningen står inte att finna enbart här.
