avslutande avsnittet försöker vi besvara de frågeställningar som knutits till utvärderingen.
Vilka är förutsättningarna för SCI-undervisningen?
KursplanernaAv beskrivningen av ämnets uppbyggnad och karaktär framgår att det grundläggande för ämnet är att utveckla idrottsliga förmågor. Den är ingen överdrift att påstå att såväl syfte, mål som inne- håll i ämnet specialidrott i stort överensstämmer med Riksidrottsförbundets riktlinjer för elit- idrott för ungdom. En analys av strävansmålen visar att dessa är väl överensstämmande med de mål som Riksidrottsförbundet har under rubriken Elitinriktad idrott för ungdom i sitt idéprogram Idrotten vill (Riksidrottsförbundet, 2005). Där sägs också att ”idrottsgymnasieverksamheten ska knytas närmare stödsystemet för den prestationsinriktade idrotten” (s 16). Enkelt uttryckt skulle kunna sägas att ämnet specialidrott utgörs av tävlingsidrott i skolans regi. Vissa skillnader finns dock mellan kursplanerna å ena sidan och RF:s riktlinjer för elitidrott för ungdom å den andra. I kursplanerna anges att eleven ska sträva mot kunskaper om ledarskapets betydelse. Ledarskaps- kompetens anges inte av RF som något mål för elitidrottande ungdomar. Mot bakgrund av den kunskap som finns om genus betydelse i idrotten har genus ett anmärkningsvärt litet utrymme i både de nationella och av RF föreslagna kursplanerna. Särskilt anmärkningsvärt är att särartsreso- nemanget har så tydligt genomslag i kursplanerna.
Organisation av undervisningen
Det samlade intrycket vid en analys av hur de studerade skolorna organiserar och genomför undervisningen i SCI är variationen. Likheterna och olikheterna är många mellan å ena sidan RIG respektive gymnasieskolorna och å andra sidan inom de olika RIG respektive inom de olika gymnasieskolorna. Det går således inte att säga hur ett typiskt RIG eller en typisk gymnasieskola organiserar sin undervisning i specialidrott. Gemensamt för de fem studerade gymnasieskolorna är den övergripande idrottsprofileringen - i ett fall är hela skolans verksamhet idrottsinriktad. Gemensamt är också att ämnet specialidrott bäddas in i större idrottssammanhang. Det är ingen överdrift att säga att RIG står som förebild i flera avseenden. Gymnasieskolorna erbjuder sina idrottselever t.ex. extra måltider, medicinsk support och extra träning som går utöver undervis- ningen i specialidrott. Skolorna sätt att organisera undervisningen för sina idrottselever är också goda exempel på flexibelt lärande. På vissa RIG och gymnasieskolor kan eleverna välja tid och plats för sina studier genom t.ex. koncentrationsläsning, temadagar och webbaserad undervisning.
Skolornas samarbete med idrottsrörelsen styr hur verksamheten utformas. RIG-verksamheten är reglerad och avtalad med staten, idrottsrörelsen och kommunerna medan övrig idrottsverksamhet i gymnasieskolorna är lokalt utformad. Från idrottsrörelsens sida har införts begreppen regionala (REG) och lokala idrottsgymnasier (LOG). Vissa SF har också en utvecklad policy för dessa ”idrottsgymnasier” ibland också med licensiering eller auktorisering för olika nivåer. På RF:s hemsida sägs att ”verksamheten vid regionala idrottsgymnasier ”sanktioneras” av varken reger- ingen, Skolverket eller Riksidrottsförbundet” (Riksidrottsförbundet, 2008). Gymnasieskolor runt om i landet konkurrerar således om denna auktorisation. Medan idrott tidigare varit ett medium för marknadsföring av andra produkter och tjänster har nu idrott i sig blivit en marknadsförings- aktivitet för skolorna (Coakley, 2007). Oberoende av denna idrottsbaserade organisation har många gymnasieskolor inrättat lokalt utformade s.k. idrottsprogram där ämnet specialidrott utgör det sammanhållande ämnet. Dessa program kan ha olika benämningar: antingen är namnet knutet till elevernas idrottsliga prestationsnivå – t.ex. Elitidrottsprogrammet – eller knutet till elevernas idrottsgren – t.ex. Fotbollsprogrammet – eller knutet till något av de nationella gymnasieprogram- men – t.ex. Idrottsprogrammet/naturvetenskap. Sannolikt är detta skälet till att så många elever i utvärderingsstudien har svårt att svara på den till synes enkla frågan om vid vilket program de stu- derar. Ämnet specialidrott tycks därmed ha en viss särställning bland gymnasieskolornas kurser. Den skola som ger kurser i specialidrott vidtar också andra åtgärder som befrämjar tävlingsidrott. Åtgärder som ofta är svåra att skilja från undervisning och examination i ämnet specialidrott.
Vilka är eleverna?
Mer än var tionde gymnasieelev studerar idag ämnet specialidrott. Förutom av de 1300 riksi- drottsgymnasieleverna, studeras ämnet som obligatoriska inslag i de specialutformade idrotts- programmen samt som individuella val företrädesvis inom de samhälls- och naturvetenskapliga programmen. Utvärderingen visar att det sker en social snedrekytering av elever till ämnet. Det gäller med avseende på såväl kön, som etnicitet som föräldrars utbildningsbakgrund. Det bety- der att skolornas utbud av specialidrott bidrar till att förstärka idrottens sneda sociala rekrytering (SOU 2008:59). Både svensk och internationell forskning visar att dagens ungdomsidrott präglas av selektion som gynnar de på året tidigast födda (Peterson, 2004). De selektionsprocesser som startar redan i barnaåren får stort genomslag bland elever som läser specialidrott. Skolorna bidrar således till att förstärka de selektionsprocesser som idrottsrörelsen själv startat i ungdomsåren genom att ge plats åt en betydligt större andel elever som är födda tidigt på året. Elever som läser specialidrott lever i en idrottspositiv miljö i allmänhet även om en relativt stor andel föräldrar upp-
fattar ämnet specialidrott som mindre viktigt än andra ämnen. Att studera på ett idrottsprogram och att läsa specialidrott tycks för många elever medföra något positivt till hela skolsituationen.
Elitidrottsambitionen är tydligt framträdande bland eleverna som studerar SCI vid riksidrottsgym- nasierna, men även bland de övriga eleverna har drygt hälften ambitionen att nå nationell eller internationell elitnivå. Det betyder dock inte att studieambitionen är lägre än idrottsambitionen generellt sett. Snarare tyder utvärderingen på att en majoritet av eleverna genom sitt val av stu- dieprogram och ämnet specialidrott tänker både på den framtida yrkes- och idrottskarriären. Här framträder dock skillnader både mellan könen och mellan RIG- respektive gymnasieeleverna. I en annan elevstudie av selektionen till RIG, regionala respektive lokala idrottsgymnasier, som utförts parallellt med denna utvärderingsstudie, konstateras att idrottselevers utbildningsval inte går att jämställa med selektionen av elever inom ”vanlig” gymnasieutbildning (Lund & Olofsson, 2009). Genom att tillföra ytterligare en faktor vid analys av selektionen, nämligen idrottskapital, visas hur faktorer som idrottselevernas kön, skolprestationer och idrottskulturella kapital samvarierar med valet av RIG, regionalt eller lokalt idrottsgymnasium. Könsskillnaden blir särskilt tydlig på de lokala idrottsgymnasierna. Pojkarna på den nivån har i betydligt större utsträckning än flick- orna en elitidrottsambition och samtidigt en lägre studieambition än flickorna.
I den planerade gymnasiereformen föreslås ett bibehållande av RIG, eller som det formuleras ”spetsutbildningar inom idrottsområdet” (Prop 08/09:199, s 92) med 700 poäng i ämnet special- idrott, varav en del kan förläggas till utökat program. Härvidlag föreslås alltså ingen förändring i förhållande till nuvarande situation för ämnet specialidrott. Det görs däremot när det gäller övrig idrottsutbildning. Regeringen föreslår att sådana utbildningar enbart får inrättas efter tillstyrkan av ett specialidrottsförbund. Utbildningen måste dessutom vara av tydlig elitidrottskarriär. Mot bakgrund av vad vi visar i denna studie och andra tidigare studier (SOU 2008:57 samt DS 2000:21) betyder det sannolikt en än mer markerad könsmässig snedrekrytering av elever till ämnet special- idrott och ett än tydligare urval baserat på elevernas fysiska utveckling i stället för att låta intresse och motivation avgöra vilka ungdomar som får studera ämnet specialidrott.
Vilka är lärarna?
Benämningen lärare används mindre ofta när man talar om de personer som ansvarar för under- visningen i specialidrott. Lärarna i ämnet specialidrott kallas betydligt oftare tränare, instruktör eller coach än lärare. Det gäller både den formella anställningen och skolornas, elevernas och lärarnas eget språkbruk. Unikt för detta ämne torde vara att så många lärare har annan arbets- givare än skolan – och då alltid en idrottsorganisation. Vi har inte inom ramen för detta utvär- deringsuppdrag undersökt den juridiska innebörden av sådana anställningsförhållanden, men vi menar att de ändå bör uppmärksammas ur rättssäkerhetssynpunkt. Drygt hälften av lärarna saknar lärarutbildning. Det finns idag heller ingen lärarutbildning i ämnet specialidrott. Detta har också uppmärksammats av den senaste lärarutbildningsutredningen (SOU 2008:109). Där föreslås att en sådan lärarutbildning antingen skulle kunna vara en fördjupning för lärarstuderande i ämnet idrott och hälsa eller skulle kunna likställas med yrkeslärarutbildning, dvs. att idrottsrörelsens tränarutbildningar skulle motsvara ämneskompetensen och att lärarutbildningen skulle omfatta den utbildningsvetenskapliga kärnan och VFU. Det förslaget kan synas lite märkligt när det idag finns ett antal kvalificerade tränarutbildningar på högskolenivå.
Överlag skattar lärarna sin kompetens högt i ämnet, vilket också stämmer väl överens med elev- ernas syn på lärarnas kompetens. Samtidigt är intresset för fortbildning stort. Förutom ren ämnes-
betygsättning. Det enda område där det är skattad könsskillnad i kompetens är i frågor om jäm- ställdhet. Andelen kvinnor bland lärarna i specialidrott liksom andelen lärare med annan etnicitet än svensk är också anmärkningsvärt låg. Idrottsrörelsen kritiseras ofta för brist på jämställdhet och inte minst för ojämn könsfördelning bland sina ledare, men skolornas andel kvinnor som lärare i ämnet specialidrott är ännu lägre än idrottsrörelsens lägsta andel kvinnor som gäller elittränare (Riksidrottsförbundet, 2006; SOU 2008:59). En bidragande orsak till den låga andelen kvinnor är sannolikt det faktum att skolorna i stor utsträckning rekryterar personal till ämnet specialidrott genom personliga kontakter och inte via annonsering. Underrepresenterade grupper riskerar alltid att förbli underrepresenterade när urvalsprinciperna är otydliga och subjektiva (Husu, 2005). Det betyder att när skolorna väljer idrottsprofil riskerar de att bidra till att förstärka den ojämställdhet som idrottsrörelsen själv brottas med (Riksidrottsförbundet & SISU idrottsutbildarna, 2005).