Lo lyfter två olika typer av auktoritet och benämner dessa som positiv och negativ auktoritet. Dessa begrepp knyter an till Frelins (2011) olika typer av ledarstil där positiva auktoriteten kan förstås som en auktoritativ ledarstil som baseras på hur en lärare använder sig utav positiva förväntningar och förnuft i samband med undervisningen. Den negativa auktoriteten stämmer överens med den auktoritära ledarstilen som kännetecknas och förlitar sig på tvång för att eleverna ska underordna sig och förstå vem det är som bestämmer i klassrummet. Här tolkar jag att Los positiva auktoritet går hand i hand med Frelins auktoritativa ledarstil, samt att Los negativa auktoritet passar till Frelins auktoritära ledarstil.
26
Diskussion
I följande kapitel kommer jag att föra en diskussion av mitt resultat och knyta an till den tidigare forskningen och bakgrund. Jag kommer även att reflektera över min valda metod och vidare forskning som kan verka intressant inom mitt problemområde. Avsnittet är indelat i tre rubriker: Resultatdiskussion, Metoddiskussion samt Vidare forskning.
Resultatdiskussion
Studiens syftet handlar om att synliggöra hur teaterelever på folkhögskola upplever lärarens roll i teaterundervisningen. Genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer har jag bland annat fått ta del av mina informanters beskrivning och definition av en kompetent lärare samt hur läraren i fråga nyttjat sin yrkesposition i olika undervisningssituationer. Analysen har visat att eleverna är i stort behov av att skapa en stark tillit och någon form av känslomässig anknytning till sin lärare då detta gynnar deras inlärningsförmåga i undervisningen. Det som däremot inte gynnar elevernas inlärningsförmåga är när läraren använder sig utav hot och lydnad i klassrummen. Vidare visar analysen att en lärare bör vara lyhörd och kan anpassa lektionerna utefter elevernas behov. Det är även viktigt att en lärare är engagerad och har kunskap om sitt ämne hen lär ut till eleverna.
Jag vill börja med att diskutera det resultat som handlar om relationen mellan lärare och elev. För precis som studenterna i Brigstockes (2020) undersökningsstudie, anser även
informanterna i min studie att det både är nödvändigt och önskvärt av att ha någon form av känslomässig anknytning till sin lärare i undervisningen då detta främjar elevernas
inlärningsförmåga. En deltagare i min studie beskriver en faktor som gynnar elevernas inlärningsförmåga där det handlar om att en lärare ska kunna jobba med sina elever i undervisningen, vilket jag kopplar till Björkman (2010) och Brigstockes (2020) sätt att förklara lärarens arbete där de jobbar med eleverna – istället för inför dem på pedagogisk sätt då man anpassar undervisningen utefter elevens behov. Jag ser detta som en viktig aspekt av inlärningen då detta bidrar till att läraren neutraliserar sin maktposition och som i sin tur bidrar till att eleverna upplever en positiv auktoritet snarare än en negativ auktoritet hos sin lärare. Utifrån elevernas uttalanden gällande vad som kännetecknar en kompetent lärare är en bidragande faktor av att bibehålla en bra relation mellan lärare och elev samt att läraren vågar lära känna sin elev. Denna förklaring uppfattar jag vid begreppet demokratiskt ledarskap (Andersson & Runesson, 2007) och auktoritativ ledarstil (Frelin, 2011) som båda
27
kännetecknas av en ömsesidig respekt och tillit mellan elev och lärare, vilket också är en viktig aspekt av inlärningen enligt mig.
En annan sak jag vill diskutera utifrån tidigare forskning är begreppet didaktisk kunskap (Hånell & Söderberg, 2013) och pedagogisk skicklighet (Brigstocke, 2020) där båda begreppen beskrivs som ett pedagogiskt sätt att undervisa på som lärare och är således en avgörande faktor för att eleverna ska uppnå resultat i undervisningen. Den pedagogiska skickligheten innebär också lärarens expertkunskaper inom ett visst ämne som jag tolkar liknar det mina deltagare i studien beskriver när det handlar om att en kompetent lärare är en som har kunskap inom sitt ämne och som verkligen brinner för det hen lär ut. Mina deltagare menar att det är ytterst avgörande att undervisas av en lärare som både kan det hen lär ut samt att undervisas på ett sätt som är anpassat utefter elevernas behov. Jag anser verkligen att detta är en central del i undervisningen då kärnan i inlärningsförmågan beror på den pedagogiska ingången från lärarens håll. Målet som lärare är att få eleven att förstå, enligt mig. Det gäller alltså att känna eleven i fråga och vara uppmärksam på vilken metod som är mest lämpad för just den eleven så att målet kan uppnås.
Det jag också vill diskutera är ansvaret man har som regissör i en konstnärlig process.
En av mina deltagare är tydlig med att om en elev ska ha förtroende till ens teaterlärare krävs det en viss auktoritet och om förtroendet och tilliten till en lärare försvinner tappar eleven både fokus och intresse av att vilja lära sig mer. En annan deltagare i min studie påpekar att en auktoritet inte behövs på en eftergymnasial teaterutbildning eftersom eleverna är där frivilligt och vill lära sig, det blir elevens egna förlust att varken visa intresse eller att lyssna på
teaterläraren i undervisningen. Detta kan ses som ett exempel på det Lagercrantz (1995) nämner gällande en regissör där Lagercrantz menar att en regissör har ett övergripande ansvar för den konstnärliga processen medan skådespelarna själva ansvarar för sin egen inre process. Vidare belyser Lagercrantz att skådespelarna måste ha förtroende till sin regissör då det bidrar till att skådespelarna kan känna sig fria i sitt uttryck. Även Gonzalez (1999) menar att en regissör har huvudansvaret i en process och som regissör styrs man av deadlines och en önskan om att presentera en produkt av hög kvalité, vilket leder till att man prioriterar sina egna behov framför elevernas som regissör. Själv anser jag definitivt att regissören har det övergripande ansvaret i en konstnärlig process precis som Lagercrantz (1995) understryker. Jag kan däremot föreställa mig att elevernas behov prioriteras framför regissörens om det är en utbildad teaterlärare eller pedagog som exempelvis undervisar på en skådespelarutbildning.
28
Om man däremot jobbar professionellt som antingen regissör eller skådespelare upplever jag att den pedagogiska aspekten kanske inte är så central inom yrket, utan att det då handlar mer om det konstnärliga drivet av att skapa en produkt av hög kvalité åt publiken som Gonzalez (1999) beskriver.
Det sista jag vill diskutera är teaterlärarens yrke som består av diverse funktioner enligt mina deltagare i studien, bland annat hur man balanserar den pedagogiska och konstnärliga delen i undervisningen. Det märks tydligt i ett exempel där en elev beskriver hur läraren använder sin pedagogiska kunskap då hen ska förklara något och när hen använder sin konstnärliga
kunskap då läraren har en vision hen vill förmedla till sina skådespelare. Gonzalez (1999) upplever att det är problematiskt att ta hänsyn till alla elevers önskemål och behov i
teaterundervisningen, speciellt mot slutet av en föreställningsprocess där Gonzalez själv en gång uppmärksammade hur hon blev mer auktoritär i sitt ledarskap och att fokuset flyttades från process till produkt. En av deltagarna i min studie förklarar att det bästa en teaterlärare kan göra är att lyssna på alla elevers åsikter men att ta ett eget beslut, så ingen debatt uppstår.
Enligt Remfeldt (2011) måste du hela tiden ställa dig frågor som lärare där du fokuserar på elevernas lärande och hur din undervisningsmetod kan gynna dem. Du måste vara lyhörd och får absolut inte glömma att det är elevernas uttryck som ska stå i centrum – inte du som lärare menar Remfeldt. En deltagare i min studie påvisar hur viktigt det är att alltid se över sig själv som lärare och prioritera elevernas behov i undervisningen. Jag anser utan tvekan att
elevernas behov ska prioriteras i undervisningen och att man med hjälp av frågor som lärare kan främja elevernas lärande och inlärningsförmåga. Det är ju jag som blivande lärare som ska föra vidare kunskap till mina elever, det är ju de som ska lära sig – varför skulle jag då prioritera mina egna behov som lärare? Det är nog lättare sagt än gjort, men jag vill tro att det är en bra riktning att försöka hålla sig till som teaterpedagog.
I resultatet gjorde jag en observation. Ebbe är väldigt tydlig med att hen lärt sig mest av dem lärarna hen haft en stark vänskapsrelation till – förutom till hens teaterlärare. Detta uppfattar jag lite som en paradox då hen beskriver att teaterläraren inte direkt är din vän, men är högt respekterad och uppskattad eftersom hen besitter den kunskap du vill åt som elev. Är det även detta Lo menar när hen förklarar att hen alltid haft full tillit till sina teaterlärare, men inga andra? Vad beror lärarens olika auktoriteter på? Varför liknar Ebbe just teaterläraren vid en livboj, men ingen annan? Och varför behövs det ingen auktoritet, enligt Mika, om du frivilligt
29
utbildar dig på eftergymnasial nivå? Att teaterelever beskriver stor tillit och förtroende till just sina teaterlärare i denna studie visar att läraren kan ha stor betydelse för elevers utbildnings- /yrkesval.
Metoddiskussion
Jag är nöjd med mitt val av metod och anser även nu i efterhand att en semistrukturerad intervju var mest lämpad för min studie. Den formen av intervju bidrog till spontana frågor som i sin tur ledde till mer data som var användbar för min empiriska analys. Trots den rådande pandemin världen över är jag tacksam att intervjuerna kunde genomföras digitalt. Jag hade nog fått lite annorlunda svar och troligen mer data att analysera om jag och informanten hade träffats på en fysisk plats då det hade funnits utrymme för ytterligare spontana frågor, samt en avläsning av kroppsspråket som också bidrar till empirin. En svaghet med att enbart välja deltagare från samma skola resulterar såklart i att materialet genomsyras av att de alla undervisas av samma lärare på samma utbildning. En styrka jag däremot kan se är hur den avgränsade miljön ger en bättre inblick och tydlighet av elevers uppfattning på just den folkhögskoleutbildningen jag utförde min studie på.