Vilket kunskapsvärde har fritidens textvärldar för eleverna?

Samtliga pojkar och majoriteten av flickorna anser att fiktiva TV-serier inte på något sätt är berikande. Detta motiveras genom att TV-serierna saknar direkt anknytning till verkligheten vilket ses som en viktig faktor i bedömningen av textvärldarnas kunskapsvärde. Rönnberg (1997) skriver emellertid i sin undersökning TV är bra för barn att TV-serier ska ses som en nyttig kunskapskälla. Hon menar att åskådare av TV-serier får tillfälle att betrakta mänskliga relationer från samtliga inblandades perspektiv vilket begripliggör världen än mer. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att genrens välkända överdrifter och stereotyper erbjuder ungdomar förklaringar som är tillräckligt ”onyanserade” för att bli förståeliga. Vidare påvisas skillnaden mellan ungdomstidningarnas romantikberättelser och TV-serier där det förstnämnda kritiseras för sin överoptimism och lycklig slut medan TV-serier förevisar problematiska relationer där förenkling och avtrubbning snarast motverkas. Rönnberg skriver även om barns motiv till att titta på TV-serier och menar här att de använder mediet i enlighet med både subjektiva motiv såväl som kollektiva vilket i sin tur hänger samman med deras ålder, intressen, behov och problem. För att förtydliga resonemanget skulle man kunna säga att den flicka som insett vikten av att inte låta sig domineras av en man, kommer i TV- serierna att söka efter bilder av starka flickor. På så vis blir karaktärer i serierna användbara som byggmaterial vid skapandet av barnets identitet, dess sociala band och grupptillhörighet.

Jerry Mander (1981) menar, till skillnad från Rönnberg, att TV utger sig för att representera verkligheten när det i själva verket bara är artificiellt.

De som kontrollerar återskapelse-processerna omdefinierar verkligheten för alla andra och skapar hela den mänskliga upplevelsevärlden, vårt kunskapsområde. Vi blir underkastade dem. Begränsningen av vår upplevelse blir grunden för deras kontroll av oss. (Mander 1981:62)

Mander ser enkelt uttryckt TV:n som ett uttryck för ”statlig” kontroll där mänskliga erfarenheter går förlorade till förmån för konstruerade sanningar. Persson (2000) däremot menar att populärkulturen allt mer utvecklats mot tragedi. Kritiken mot populärkulturen har enligt honom tidigare varit att den erbjuder sina konsumenter en verklighetsflykt men Persson ställer sig frågande till om det fortfarande stämmer. Trenden går enligt honom mot att program på TV allt oftare speglar verkligheten och inte längre kan lova tittarna en paus från realiteten. Av elevsvaren att döma ses emellertid TV-serier ännu som en verklighetsflykt då de inte baseras på händelser direkt tagna ur det verkliga livet. Endast Aldijana lyfter fram vikten av att titta på serier då hon menar att de återger händelser som speglar verkligheten på ett äkta sätt vilket hon exemplifierar med sitt eget liv då hon flertalet gånger tycker sig kunna känna igen situationer. Vidare förklarar hon att det finns mycket att lära av detta, så som att handla ”rätt” vid olika tillfällen eller förstå hur andra människor tänker och resonerar.

Samtliga elever tar upp dokumentärer som en kunskapsrik källa då dessa speglar verkligheten. Emellertid hävdar Rönneberg (1997) att barn tolkar och reagerar på ett annat sätt till skillnad från hur vuxenvärlden önskar, vilket istället kan bli problematiskt. En alltför negativ bild av barn i exempelvis Tredje världen kan resultera i att de reagerar med avståndstagande istället för med eftersträvande förståelse. Huruvida eleverna har möjlighet att diskutera dokumentärer med sin lärare eller annan vuxen vet vi inte men det är tydligt att dessa inte följs upp enligt elevernas uppgifter, under åtminstone svenskundervisningen, vilket vi menar medför att dokumentärerna riskerar att förlora en del av den givna kunskapen.

För eleverna förefaller alltså TV:ns faktionberättande vara en objektiv bild av verkligheten precis som, enligt flickorna, faktionslitteraturen. Samtliga flickor menar att de lär sig förstå sin omvärld genom att läsa denna typ av genre. Olin-Scheller (2006) skriver i sin avhandling att flickornas möte med faktionslitteratur tycks syfta till att både skaffa sig saklig information om ett faktiskt förhållande och samtidigt uppleva en starkt känslomässig påverkan. Berättelserna om unika människoöden skapar en närhetskänsla som flickorna sedan använder för generella tolkningar av stora sammanhang. Men andra ord är steget från att läsa om en enskild individ till att låta denne representera livsvillkor för större grupper av människor, inte stort. Behovet av att söka kunskap är betydelsefullt vilket förklarar varför flickorna värdesätter böcker innehållande verklighetstrogna budskap eller djupare mening. Vad gäller fiktionslitteratur betonar flickorna krav på realism för att kunna lära sig något om verkliga

skriftspråkets utveckling oavsett genre. De två eleverna tillägnar sin fritid mycket skrivande då Aldijana skriver sångtexter medan Erik intresserar sig för att skriva fantasyberättelser vilket de menar gynnats av det starka intresset för läsning. Gällande de övriga pojkarna tas faktaböcker upp som en kunskapskälla vilket återigen kan kopplas till värdet av realism.

Vikten av verklighet konstateras även på ungdomarnas egna arena vilket kan exemplifieras genom ett citat man möts av på bilddagbokens hemsida, ”Bilddagboken är ett socialt verktyg som låter dig dokumentera dina dagar i bild och spara ögonblicken för dig själv och visa dem för andra. Välkommen till verkligheten, alla har något intressant att berätta.” Cyberrymden är något samtliga informanter anser vara en ypperlig källa till kunskap. Sofie säger att ”allt kunnande finns ute på nätet” (ur: Intervju med Sofie den 3 april 2009) och Erik menar att Internet kan ses som ”facit på verkligheten”. (ur: Intervju med Erik den 31 mars 2009) För den skull används Internet till informationskonsumtion på fritiden men också i skolan. Skolan skulle emellertid kunna bidra med att skapa fler förutsättningar genom att exempelvis låta eleverna undersöka de diskurser om genus, teknik och identitet som cirkulerar i loka- och globala mediesamhällen. Ett förslag på hur det skulle gå till är att flickor som inte accepterar reklamens konstruktion av en svensk tonårsflicka, på egen hand producerar andra identiteter, bilder och berättelser som sedan läggas ut på nätet. (Heith 2006) Greczanik (www.skolverket.se) betonar vikten av att tala om Internetetik och webbpublicering då elevernas publikationer blir en del av deras ansikte på nätet. På så vis medvetandegörs språkets betydelse och vad det avslöjar och säger om eleverna själva. Greczanik som arbetat med bloggar i undervisningen anser att det är ett utmärkt pedagogiskt verktyg. Bloggen ger möjlighet till språkutveckling, skrivträning och reflektion. Vidare menar hon att det är ett kommunikativt verktyg och ett redskap för demokratisk träning där alla får möjlighet att komma till tals, även de tystlåtna. Dess inbyggda funktion för att lämna kommentarer på inlägg erbjuder även dialog mellan skribent och läsare. När eleverna skriver i en blogg riktar de sig således mot en publik. Det kan vara de egna klasskamraterna, en annan klass eller en större publik. Det viktiga är att det finns en tydlig mottagare menar Greczanik.

En annan värdefull kunskapskälla som främst pojkarna pekar på är musik och då framförallt raptexter. De menar att musikstilen representerar det hårda och verkliga livet i USA:s slumområden. Fadi säger ”De sjunger ju om det som hänt på riktigt och som händer dem alltid” (ur: Intervju med Fadi den 1 april 2009) vilket vi tolkar som en betoning av kravet på realism för att kunskapande ska kunna äga rum. Av elevsvaren att döma tillämpas dock inte

elevernas musikval i svenskundervisningen vilket enligt vår mening skapar en barriär mellan skolans och fritidens textvärldar. Persson (2000) menar att populärkulturen för många har blivit ett alternativt bildningsmedel som idag konkurrerar med skolan om elevernas tid, uppmärksamhet och intresse. Ett stort antal elever värderar populärkulturen högt och uppfattar den som mer meningsfull och identitetsskapande än det som erbjuds i skolan. Detta kan enkelt exemplifieras genom musiklyssnandet eller de rituella sammankomsterna med vännerna framför videon. Vi tolkar dock informanternas svar kring kunskapsvärdet i fritidens textvärldar aningen vacklande då populärkulturen värderas efter dess verklighetsanknytning. Om vi ser närmare på elevernas svenskundervisning anar vi av elevsvaren att döma att lärarna inte väljer att utgå från deras intressen och erfarenheter av det vidgade textbegreppet. Till följd härav tror vi att lärarna är av den åsikten att skolan bör förmedla kunskap vilken eleverna inte får tillgång till på sin fritid. Enkelt uttryckt ska svenskundervisningen ses som en motbild till fritiden där ämnet ger plats åt en ny värld. Vi däremot menar att svenskundervisningen borde syssla med att ge eleverna ökat självförtroende för deras egna populärkulturella val och sedan utifrån dessa koppla till t.ex. klassisk litteratur med liknande teman. Ett annat förslag vore att försöka plocka ut väsentligheter att diskutera för att få eleverna att lära sig något nytt och t.ex. få möjlighet att utveckla ett kritiskt förhållningssätt till olika typer av texter. På så sätt är vi övertygade om att eleverna lättare kan komma till insikt om att det de sysslar med på fritiden faktiskt har ett kunskapsvärde.

5.3 Hur ser eleverna på sambandet mellan fritidens textvärldar och

svenskundervisningens textvärld?

I vår undersökning har två arenor utkristalliserat sig: dels fritiden med dess textvärldar, dels skolan med sin textvärld. När vi vid intervjuerna diskuterade sambandet mellan dessa två arenor talade vi både om ifall eleverna i skolan kunde dra någon nytta eller se samband från sin fritid och vi diskuterade även det motsatta förhållandet. Det vill säga: ifall eleverna på sin fritid kunde dra nytta av eller se något samband med skolan och svenskundervisningen. Det tycks som om en minoritet av eleverna kan se något samband mellan vad de gör hemma kopplat till skolgången, då de nämner att läsning på fritiden genererar ett bättre skriftspråk. Svenskundervisningens inflytande på fritiden menar eleverna är minimal. Här nämns att de gör läxorna på fritiden, men vilken nytta eleverna kan dra av svenskundervisningen utanför skolan kan de inte säga. Då endast två elever uttrycker att de tack fritidsläsning kan se någon

nytta med vad de gör på sin fritid för skolarbetet, anser vi att det överlag inte finns någon förståelse för vilket samband de två arenorna har för varandra.

Maria Ulfgard (2003) menar att elever framförallt läser identifikatoriskt, det vill säga att de endast väljer litteratur som de kan känna igen sig i. Vår undersökning visar att eleverna, såväl pojkarna som flickorna, har mycket svårt att minnas titlar på texter de har läst eller sett under svenskundervisningen. De kan inte heller närmare beskriva innehållet i mer än ett par texter. Vi frågar oss vad detta säger om svenskundervisningen? I kursplanen för svenska på gymnasiet står följande:

Att läsa, skriva, tala, se och lyssna blir meningsfullt när personliga […] frågor behandlas i undervisningen.[…] I ämnet svenska är det möjligt att i stor utsträckning utgå från elevernas önskemål, förutsättningar och erfarenheter och att ta hänsyn till de språkliga sammanhang som är väsentliga för den valda studieinriktningen.

Ulfgard menar att elever sällan ser något syfte med texter som läses i skolan eftersom någon uppföljning till dessa sällan inträffar. Denna bild stämmer överrens med vår undersökning. Två av våra informanter nämner att de i klassen läst Flyga drake. Om den säger Erik: ”Jag skulle hellre läsa nåt annat med mer spänning eller mysterier… Flyga drake är inget viktigt. Bara prat och lugnt liksom. Vi valde inte den själv, det var läraren som bestämde.[…] Jag vet inte varför vi läste den. Läraren tycker väl att den är bra?” (Ur: Intervju med Erik den 31 mars 2009) Den bild Eriks påstående visar strider mot kursplanen i svenska. Enligt honom finns inget uttalat syfte att läsa romanen och valet av den var inte förankrat hos eleverna. Vi vill påstå att med avsaknaden av elevinflytande i svenskundervisningen är det tämligen uppenbart varför eleverna har svårt att redogöra för vilka litterära texter som tillgodogörs under svenskundervisningen. Både flickorna och pojkarna nämner att de under detta läsår sett ett fåtal filmer under svenskundervisningen. I ett fall var syftet att ge stöd åt boken medan i de övriga fallen användes som belöning. Detta är något som vi, som lärarkandidater, tidigare har upplevt. Dock finns det andra sätt att arbeta med film i skolarbetet. Vi anser att man genom samtal kring film kan skapa en förståelse för sin omvärld och att filmen bör ses som ett fruktsamt verktyg inom svenskundervisningen.

Till skillnad från fritiden finns det i skolan ett långt större krav på att lyssna. Under fritiden anger eleverna att de lyssnar en del på musik och att de samtalar med vänner och familj, men skolan anser de sig tvingade att sitta tysta och lyssna på läraren. Lisen, Aldijana och Susanna framhåller detta som något positivt medan resten av informanterna inte intar någon ställning.

Undervisning som bedrivs genom envägskommunikation, kallar Olga Dysthe (1996) för ett monologiskt klassrum. Bristerna med det monologiska förhållningssättet är flera. Dels får eleverna sällan komma till tals och när de får ordet finns det förmodligen en ”dold agenda” som styr om huruvida svaren är rätt eller fel. Detta beror, enligt Dysthe, på att läraren redan innan lektionen har bestämt vad eleverna ska lära sig. Man kan även förklara det genom att läraren använder sig av en strategi för att skydda innehållet i lektionen vilket resulterar i slutna frågor som endast har till syfte att kontrollera elevernas kunskaper.

Enligt eleverna är användandet av datorer mycket frekvent under svensklektionerna. Deras uppfattning är att datorn ideligen används till samma två moment: att skriva arbeten på samt till att söka information till arbeten. Förutom Lisen, Aldijana och Susanna som föredrar lärarledda lektioner, känner eleverna att det är vid datorn de arbetar bäst eftersom de då är mer fria i sin uppgift och således blir mer aktiva. Detta visar på förtjänsten med att arbeta på ett sätt där elevernas erfarenheter och idéer genomsyrar undervisningen, på det vis som kursplanen beskriver.

Det framgick i intervjuerna att elevernas inställning till kunskapsvärdet i de texter de läser på fritiden var tämligen ljum. Detta tror vi påverkar deras attityd till att arbeta med populärkultur i svenskundervisningen. De texter från fritiden som majoriteten av informanterna kan tänka sig att behandla i skolan består till störst del av verklighetsbaserat stoff.

Jonas, som i intervjun berättade att han följer serien LOST, svarade på följande vis vid frågan om han tycker att han kan lära sig något av just den TV-serien: *skratt* ”Nej inte av LOST! Jag lär mig iget av LOST... kanske mer...nu kommer detta låta sjukt dumt och jag kollar inte på detta, men av typ Äntligen hemma kan man ju lära sig saker”. (Ur: Intervju med Jonas den 1 april 2009) Sofie anser att fritidens texter inte har i skolan att göra eftersom ”det i skolan

måste man lära sig, hemma lär jag mig det jag behöver”. (Ur: Intervju med Sofie den 3 april

2009) Hon menar att lärare är de som kan avgöra vad som är bra kunskap.

Elevernas resonemang kan liknas vid vad Rönnberg (1997) kallar vuxenlogik i sin undersökning TV är bra för barn . Hon exemplifierar med våld som visas i TV-serierna vilket vuxna hävdar är skadligt för barn medan våld som visas på nyheterna bör ses av den anledningen att information om omvärlden är viktig. Vuxna anser med andra ord att barn bör

inslag. Vuxenlogiken bekräftar således vuxenvärldens regel om TV-seriernas låga värde medan nyheter och andra dokumentära program innehar ett högt värde och rekommenderas därför till barn. Med bakgrund mot detta håller vi för sant att elevernas resonemang till stor del genomsyras av vuxenvärldens tankar vilka förmedlas såväl i hemmen som i skolan. De har sedan barnsben matats med information gällande vilka program som innehar ett högt respektive lågt värde.

Magnus Persson menar att undervisning med populärkultur kan bedrivas på två plan. I huvudsak används det som en ”morot” för att intressera elever för det egentliga undervisningsstoffet, litteraturen. Han hänvisar till en undersökning av Monica Nordström (i Persson 2000:36) som uttrycker att svensklärare bör se TV:n som vår tids trojanska häst vilken ska göra eleverna så nyfikna att deras motstånd mot litteraturläsning ska besegras. Persson menar härvid att man mellan raderna kan utläsa vad vi tidigare benämnde som

vuxenlogiken. Här lyfts inte värdet av den potentiella kunskapen hos populärkulturen utan bara värdet som lockbete för litteratur med, vad vi kallar, det traditionella skolvärdet. Anmärkningsvärt i Nordströms påstående är att det antas att elever idag hyser en motvilja mot litteratur. Inom ramen för kursplanen i svenska både för grundskolan och gymnasiet finns det utrymme att arbeta med olika typer av texter och litteratur. Vi frågar oss om det behövs ”trojanska hästar” för att få elever att läsa?

Att lärarna på gymnasieskolan vi har undersökt använder TV eller populärkultur för att väcka intresse för det egentliga undervisningsstoffet framkommer inte genom vår undersökning. Men om attityden hos vuxenvärlden är att ”lura” eleverna till att visa intresse för det som man i förväg har bestämt är det riktiga undervisningsmålet, är det naturligt att Jonas i vår undersökning skrattar åt betydelsen av sin egen favoritserie.

Dock finns det, enligt Jonas Frykman (1998), en risk med att integrera elevers fritidsvärld i skolarbetet. Han menar i Ljusnande framtid att skolan alltmer tar över hemmets ansvar i att uppfostra och forma barn och ungdomar. Frykman anser att ju mer hemmet och fritidens kultur integreras i skolan, desto mindre plats blir kvar åt skolans egentliga uppgift, nämligen utbildningen. Han visar på en etnologisk klassrumsobservation från 1996: ”...informella och ombonade miljö. De tassade omkring i innetofflor, satt i ergonometriskt inställda bänkar och kände sig på det hela taget hemma.” (1998:72). Enligt Jonas Frykmans sätt att resonera torde därmed fritidens textvärldar i skolan skapa den, för honom, icke önskvärda ”hemmakänslan”.

Majoriteten av informanterna i denna undersökning har uttryckt tveksamhet inför att införliva populärkultur eller fritidens texter i svenskundervisningen. Det är möjligt att denna tveksamhet beror på osäkerheten i kunskapsvärdet av dessa, men den kan likväl bero på det som Erik uttryckte såhär: ”Hemma chillar man och har det kul. Skolan ska vara tråkig!”. (Ur: Intervju med Erik den 31 mars 2009)

Generellt kan man utläsa av våra informanters svar på frågan om vilket sammanhang de ser mellan fritiden och svenskundervisningen, att de inte kan se något direkt samband. Detta, tror vi inte är något ovanligt. Baserat på egna erfarenheter som gymnasieelever men även som lärarpraktikanter verkar det finnas en föreställning om att skolarbetet ska klaras av oavsett innehåll och att vad som behandlas i svenskundervisningen har ringa betydelse för eleverna. Detta kan bero på att våra informanter läser på yrkesförberedande program och således lägger störst vikt vid sina karaktärsämnen. Det hade varit intressant att följa upp undersökningen med en liknande vid ett studieförberedande gymnasium för att eventuellt kunna dra skarpare slutsatser om svenskundervisningens betydelse. Oavsett om det är den gängse uppfattningen hos gymnasieelever eller inte tycker vi att det är viktigt att vi som lärare ideligen frågar oss ifall våra mål och syften med den undervisning vi bedriver är tydliga för eleverna.

6. Avslutning

För att sammanfatta vår undersökning kort kan man påstå att av olika, inte helt självklara orsaker är det inte givet att elever vill integrera fritidens textvärldar i svenskundervisningen. Det framkommer tydligt att eleverna ställer höga krav på de texter som de anser har något kunskapsvärde och eleverna betonar vikten av verklighetsförankring i dessa. Det står även klart efter fullgjord undersökning, att våra informanters inställning till de delar av fritidens textvärldar som uppfattas som fantasier eller fiktion inte besitter de kvaliteter som verklighetstroget stoff gör och som därmed ger dem kunskapsvärde.