Visor från skånska landsbygden: Samlade av Nils Andersson. Utg.: Mathias Boström
och Märta Ramsten med bistånd av Bo-Anders Dahlskog och Eva Danielson. Stockholm: Svenskt visarkiv, Dialekt- och ortsnamnsarkivet i Lund, och Samfundet för visforskning, 2010. 224 s., ill., notex. ISBN 978-91-977013-7-9
Det finmaskiga kartnätet som omger Visor
från skånska landsbygden är dekorativt om
än svårläst. Men guidad av medlemmar i Skånska landsmålsföreningen lär man sig hitta i bygderna. Nils Andersson, Anders Malm och Per Larsson var de mest aktiva visinsamlarna, var och en med sitt revir på 1880- och 90-ta- len. 188 visor är resultatet. Märta Ramsten och Mathias Boström är nu orienterade i de härader där dessa ’landsmålare’ hade sina rötter. Ordningsföljden i innehållsregistret över Ljunits, Vemmenhög, Harjager, Torna, Bara, Ingelstad, Järrestad och Albo är styrd av upptecknarna.
studenten Nils Andersson (f. 1864) som blev den store Nils Andersson, kontakter. I Höör, mitt i Skåne, fanns den tjugo år äldre John Enninger, f.d. kongl. kammarmusiker, nu klockare. Han skriver i sin dagbok 1889: ”Var Stud. Nils Andersson här. Gaf honom åtskilliga upplysningar för uppteckning av folkmusik”. Men några visor hämtade inte denne Stud. med sig därifrån; han ansåg väl trakten förbehållen Enninger. Besöket var vid tiden för
Teckningar och toner ur Skånska allmogens lif, utgifna af Skånska landsmålsföreningen i Lund
(Lund: Gleerup, 1889). Då hade Nils Andersson sysslat med uppteckningar i c:a två år.
I Landsmålsföreningen umgicks Nils Andersson med en annan Frostabo, Lars A. Nyrup av traditionsbärarfamilj i Munkarp. Han bildar tillsammans med Per Larsson och Anders Malm en elegant trio på ett foto i
Visor från skånska landsbygden. Men så var
de knappast klädda på de lantliga färderna. Larsson gick till fots i sitt hemmahärad Ljunits, då han av hälsoskäl inte använde cykel. Kortbiografierna över traditionsbärare och upptecknare, som bygger på Bo-Anders Dahlskogs forskningar, förmedlar atmosfären i den lundensiska landsmålargruppen och ger inblickar i lantliga levnadsvillkor. Om Lars A. Nyrups roll i föreningen får vi däremot inte veta mera. Faksimilen av en reseräkning från Nils Andersson är en god tidsbild. Där kan man utläsa vissångarnas arvoden in natura – öl och smörgåsar, någon gång konjak – eller kontant mellan kr. 0,50 och 2,50.
Ortsnamnet Hofterup i Harjager har för skånska spelmän en speciell klang. Det är Nils Anderssons hemförsamling. Där mötte han de första visorna och hörde spelmansmusiken. Åtta visor återfinns i Teckningar och Toner, dubbelt så många i Visor från skånska lands-
bygden. Meddelarens namn står inte men
troligen härrör de flesta från modern Hanna Ottosdotter. Nils Andersson karakteriserar
hennes sång så: ”[…] hon sjöng […] med de gamles sätt, deras drillar och melismer, deras omhuldande av melodien och dess renhet.”
Som koralforskare trodde jag först, att visor var mindre utsmyckade än s.k. folkliga koraler. Det stämmer i många fall. Men här hos Nils Anderssons mor finns till exempel den innerliga ”Skapelsevisan” (’Adamsvisan’), som på sina håll sjunges med texten ”Det sitter en dufva på lindeneqvist”, och kärleksvisan ”Några rader jag ämnat mig att skrifva”, som betecknas som enda uppteckning. Sonen har dokumenterat både text och melodi. Här finns likheter med Enningers koraluppteckningar.
När man frestas att tro att visorna sjöngs snabbare än koralerna, inser man att inte heller det stämmer. Nils Andersson har tempoangivelser redan i de åtta bidragen från Hofterup i Teckningar och toner. Där är
Andante vanligast, och tempot går ner till Adagio i ”Jungfrun och Necken” med alla dess
melismer. Men ett Andantino kan bli ett Quasi
Allegretto i 3/8-delsvisan ”Jag vet så grant,
hvar min käraste hon bor” och ändå rymma många 16-delar.
Landskronaorganisten och tonsättaren Bengt Wilhelm Hallberg (1824–1883), skriver i sin 1882 utgivna koralbok en kommentar till en enkel melodiändring att man i södra Sverige inte är böjd för att sjunga ”höga f”. Har det varit så i vissången? Någon kom- mentar till omfånget har jag inte hittat i utgåvan, inte heller var Nils Andersson gjort transponeringar.
En och annan visa betecknas som enda eller unik, exempelvis två stycken efter den kände spelmannen Lorens Brolin i Abbekås, Vemmenhögs härad. Ett litet unikum i sam- lingen är en Vallåt, som har smugit sig in från ett annat härad, Oxie. Den ingick i Teckningar
och Toner. Nu är den uppdelad på två num-
mer, lockrop för sig, vals för sig. I Skåne tycks inte behovet av vallvisor vara stort. Här är vi
långt ifrån fäbodkulturen. Däremot har dessa härader ett stycke kust. Följaktligen ingår sjömansvisor i repertoaren. Bland det 50-tal texter som den unge Lännart Ribbing (vars livsbeskrivning saknas) samlade in sommaren 1894 i Järrestad och Albo finns åtskilliga med sådant innehåll.
Den geografiska bakgrunden ställer frågor om gemensamma temaval och preferenser. Jag söker anknytning till Danmark. Bara när det gäller Majvisan, ”Godafton om ni hemma är”, som finns i många varianter i Skåne, finner jag en antydan. I en uppteckning från Kivik (n:r 179) av Lännart Ribbing nämns de gamla danska landskapen.
Skillingtryck med dess många genrer, and- liga visor, ballader av olika slag, kärleksvisor. yrkesvisor, skämtvisor, årstidsvisor, finns det gott om. Intressant historik meddelas ibland. Ett tryck av ”Ett slott i Österrik” (n:r 25) är daterat 1642, ett sent med samma innehåll 1894 (n:r 163). Märkligast är dock att visan förekommer i Tyskland 1480.
Boken ger en trivsam bild av Skånska landsmålsföreningens arbetssätt. Under termi- nerna i Lund möttes medlemmarna, med eller utan gäster, varannan lördag och rapporterade vad de lyckats samla in av sägner, låtar och visor under ferierna. De uppförde teaterpjäser på landsmål, men de upptecknade visorna är mera sällan på dialekt. Ett av undantagen är den långa Dybecksvisan (n:r 94) som ingick i
Teckningar och toner med en enda strof. Nu är
den försedd med Per Larssons 22 fotnoter med behövliga översättningar och historien bakom visan.
Att de flesta visorna återgetts i faksimil gör musiken och Nils Anderssons arbete livful- lare än de kopierade trycken från Teckningar
och toner. Man kan väl säga att utgåvan
inte bara är ett – ytterligare – monument över Nils Andersson själv utan också en god påminnelse om ’landsmålarnas’ betydelse för
vistraditionen. Märta Ramsten och Mathias Boström bidrar med utgivningen i hög grad till visrepertoaren i våra dagar och levandegör genom sina kommentarer ”den kultur som varit på väg att försvinna” (för att citera förordet) i Nils Anderssons hemlandskap.
Elisabet Wentz-Janacek