Texttelefonen tillverkas. installeras. underhålls och ägs av televerket. Den abonneras av kunden. Den kan utlämnas kostnadsfritt till enskilda genom ett särskilt ordinationsförfarande. som administreras av personal inom den offentliga sjukvården. Den kan utUimnas som arbetstekniskt hjälpmedel genom arbetsmarknadsmyndigheternas försorg. Som ett medel för direkt-kontakt med döva hör den finnas vid vissa allmänna institutioner m. m. som har ~l!erkommande s[1dana kontakter.
Ordinatörer av apparater i hemmet är vissa läkare. teckenspräkstolkar och hörselvårdskonsulcnter. Ordination till talskadad kan även ske av logoped.
Vägledning för ordinationsförfarandet har utgivits av handikappinstitutet.
Ordinatörernas medverkan in~kränks emellertid inte till ordinationen. Vi har i olika sammanhang starkt betonat nödvändigheten av att den blivande texttelefonabonnentcn ges information och möjlighet till träning. Vi anser
Prop. l 980/8 l: J 81 31
denna frilga så viktig och grundliiggande att vi behandlar den särskilt i bil. 29.
Av denna framgi1r att berörda landsting medverkat svnnerligen aktivt i förbcrecklserna för försiiket, främst genom insatser av hörselvärdskonsu-lent. Vi vill understryka att sådant engagemang från landstingens hörselkli-niker är en förutsiittning för att verksamheten med texctelefoner skall kunna utvecklas planenligt. En viss analogi kan hiir dras med rehabilitcringskur-serna för vuxendöva och hilrselskadade. Vi vill hiir också erinra om den avlastning i dövtolkarnas arbete som samtalsförmedlingen medför. Informa-tion och utbildning hos ordinatör bör kompletteras genom insatser av de dövas och hörselskadades egna organisationer. Det gäller inte minst kurser i maskinskrivning, som t. ex. kan ordnas i samverkan med bildningsförbun-den.
Det är enligt vår mening ocksf1 angeläget att det sker en uppföljning av verksamheten med texttelefoner och att metoder diskuteras mellan telever-ket och handikappinstitutet. Iakttagelser av intresse bör förmedlas till handikappinstitutct och ordinatörerna.
Tcxttclefoner som arbetstekniskt hjiilpmedcl handhas av arbetsmarknads-myndigheterna. i första hand av länsarbetsnämnderna. För verksamheten med s{1dana hjälpmedel finns etablerade rutiner. Vår försöksverksamhet visar att ett förhållandevis stort antal i försiiksgruppcn anser sig ha behov av texttcldon i arbetet.
Vi har tidigare framhi1llit att behovet av samtalsförmedling reduceras om vissa allmänna institutioner låter installera tcxttelcfon för direkt kontakt med döva. I vårt tidigare betiinkande förutsatte vi att detta skulle ske på institutionens egen bekostnad - givetvis med undantag för texttelcfon som arbetshjälpmedel at döva anställda. I remissomgången framfördes tanken på att pii något sätt reglera saken. Vi anser det emellertid inte möjligt att f. n.
ange vilka institutioner etc. som p:I egen bekostnad bör anskaffa texttcle-fon.
Vi konstaterar att landstingen ansett det självfallet att anskaffa texttddon till sina hörcentraler och i vissa fall även till andra landstingsinstitutioner.
Samma inställning finns hos utbildningsinstitutioner för döva. Vidare har televerket utrustat telekontoren med texttclefoner. Detsamma gäller någon eller några länsalarmeringsccntraler. Utöver detta torde behov framkomma biide hos allmänna organ och vissa serviceföretag. Vi finner det för vår del lämpligast att behovet redovisas och förslag om ätgiirder i de enskilda fallen ställs av de dövas organisationer, centralt och lokalt. Vi utgär fran att Sveriges dövas riksförbund. Hörselfrämjandets riksförbund och Riksförbun-det för döva och hörselskadade barn följer utvecklingen och tar de initiativ som kan behövas. Vi vill här framhålla att tillg[mg till texttelefon på institutioner m. m. minskar behovet av samtalsförmedling.
En fråga som intresserar texttelefonabonnenterna är möjligheten att få
''Ej med hiir.
Prop. 1980/81:181
tdefonkontakt nattetid, dit föc iir stiingd. Det giiller dit främst anrop av larmkaraktär. dvs. till brandbr. polis. ambulans. bkare etc.
I regi av SOS Alarmering AR (SOSAB) drivs f. n. 15 hinsalarmeringscen-tralcr (LAC) i landet. Full. rikstiickande utbyggnad med 20 LAC beräknas vara nadd iir 1482. Vi har haft kontakter med företriidare för SOSAH betriiffande företagets möjlighet och eventuellt intresse av att ta emot 90000-anrop iiven fr[m texttelefonabonnenter. Då LAC iir bemannad hela dygnet skulle det iiven vara möjligt för den att fungera som föc för siirskilt angelägna samtal. Vi har mötts av en allmiint positiv instiillning. men kontakterna har endast varit av inledande karaktiir. Vi anser att de blir föras vidare a\· de dövas och hörselskadades egna organisationer. Dessa har som en central uppgift att foretriida sina medlemmar inför samhällets organ.
Fdgan om telefonkatalog för texttelefoner har diskuterats. Fi.ir försöks-verksamheten uppgjordes en särskild förteckning. som utHimnades till deltagarna. Dessa förseddes oekst1 rlll·d siirskilda brevkort. med vilka de kunde meddela viinner och bekanta att de hade telefon och hur de kunde ni1s via föc. Deltagarna har tillfragats om de fortsiittningsvis önskar en separat katalog eller om texttelcfonerna - med en frivillig markering - bör införas i den vanliga telefonkatalogen. Något entydigt svar har dock inte lämnats. För vär dl'l finner vi ett införande i den vanliga katalogen att föredra. Under ett utbyggnadsskede kan dot:k en särskild förteckning bli erforderlig. Det iir under alla omständigheter nödvändigt att nya texttelefonabonnenter bereds möjlighet att genom spet:iella brevkort meddela sitt telefonnummer till sin bekantskapskrets och andra kontakter. Vi förutsätter att frågan tas upp till överläggning mellan televerket och ek ber<:irda handikapporganisationcr-na.
Vad vi i det föregående sagt om de dövas n<.:h hörselskadades organisa-tioner giiller givetvis även de talskadades och dövblindas organisaorganisa-tioner diir dessa är berörda.
Televerkets kostnader för tillverkning och tillhandahållande av texttele-foner betalas över statsbudgeten från anslag under so<.:ialdepartementets huvudtitel. Av olika skäl - t. ex. dödsfall - kommer texttelefoncr att liimnas tillbaka till televerket. Efter översyn kommer de att liimnas ut på nytt. Regler för hur ersiittning skall beräknas i si\dana fall bör utformas i övcrliiggningar mellan departementet och televerket. sedan närmare erfarenhet vunnits beträffande hanteringen.
Slutligen vill vi framhålla behovet av information till allmänheten om texttelefon och samtalsförmedling. Televerket har utformat ett omfattande informationsmaterial. som emellertid friimst viinder sig till texttelefonabon-nenter. Men samtalsfiirmedling är en service som i print:ip st~ills till förfogande för hela telefonkollektivet. Här behövs lfingsiktiga insatser av berörda intressenter. Det gäller handikappinstitutet, som engagerat sig för dessa friigor sedan början av 70-talet. Det gäller televerket, som sedan ar 1974 medverkat i det nordiska projektet för utveckling av texttelefon och
Prop. 1980/81:181
sYarar för dess praktiska fortsiittning. Och det giilkr ink minst de dövas och hörsclsbdades organisationer. som verksamt arbetat för att fil igtmg verksamheten. Vi förutsätter att dessa tre parter i samr[id skall kunna finna liimpliga former för information till allmiinheten om texltclcfonerna och deras anv~indning..