Vitryggig hackspett (Dendrocopos leucotos) finns idag, 2017, på mellan 3 och 5 lokaler i hela landet och antalet reproduktiva individer beräknas till under 25 fåglar.
På 70-talet fanns det 25 par i Nedre Dalälvsområdet och ca 10 par i eller kring nationalparken. I Dalälvsområdet finns nu ca 10 fåglar varav 2 i eller i närheten av nationalparken. Två par häckade framgångsrikt 2016 och även i nationalparken gjordes ett häckningsförsök som dock misslyckades. De senaste lyckade häckningarna i nationalparken rapporterades 2011 och 2014. Naturskyddsföreningen jobbar långsiktigt för att vitryggig hackspett åter ska etablera sig i Sverige och i Dalälvsområdet. Projektet har under 2000-talet satsat på utsättning av uppfödda fåglar. Under perioden 2007–2016 har sam- manlagt 40 vitryggiga hackspettar satts ut i området kring nationalparken.
Vitryggig hackspett födosöker nästan uteslutande på lövträd. Den är speci- aliserad på bark- och vedlevande insekter i nyligen döda eller döende lövträd. Svenska studier visar att asp, björk, al och sälg är de viktigaste trädslagen för födosök under de kritiska häcknings- och vintersäsongerna. I Dalälvsområdet utnyttjas även ek sommartid. Enligt publicerade studier ligger andelen död lövved kring åtminstone 20 skogskubikmeter per hektar (m3sk/hektar), ofta
närmare 50 m3sk/hektar i de miljöer som vitryggig hackspett födosöker i.
Andelen gran understiger oftast 5 % och är normalt inte mer än 25 % av grundytan i de aktuella biotoperna.
De vanligaste biotoperna för vitryggig hackspett i Sverige är lövrika strand- skogar, lövsumpskogar, lövsvämskogar, lövträdsrika bergbranter, igenväxande kulturmarker, brandfält samt lövträdsrik barrnaturskog. I norra Sverige utnytt- jas ofta albården i kustens landhöjningsskogar. Det är vanligt att flera av dessa biotoper förekommer inom ett och samma revir.
Reviren består oftast av 100–150 hektar mer eller mindre sammanhäng- ande äldre eller medelålders lövskog (minst omkring 80 år). Dessa finns vanli- gen inom ett ca 500 hektar stort område.
Vitryggig hackspett är rödlistad i kategorin akut hotad (CR) och är upp- tagen i fågeldirektivet och Bernkonventionen.
Havsörn
Havsörnen (Haliaeetus albicilla) har sedan 1970-talet ökat starkt. Efter att ha varit försvunnen som häckfågel sedan 1964 häckar havsörnen åter på flera platser i Färnebofjärden och andra delar av Nedre Dalälvsområdet.
I åtgärdsprogrammet för havsörn med programperioden 2009–2014 föreslås bland annat informationsinsatser, fortsatta analyser av miljögif- ter samt övervakning och inventering av häckningar. En sådan uppföljning bedrivs i Gävleborgs län av örngruppen inom Gävleborgs ornitologiska för- ening. Tidigare har även utfodring skett inom nationalparken. Havsörnen bedöms som nära hotad (NT), är upptagen i fågeldirektivet, CITES bilaga A, i Bernkonventionens bilaga II och i Bonnkonventionens bilaga I.
Fiskgjuse
Färnebofjärden är känd för att hysa en av landets tätaste stammar av fisk- gjuse (Pandion haliaetus) som därför fått tjäna som symbolart för national- parken. Årliga kontroller av häckningsframgången i nationalparken visar dock en markant minskning. Vid nationalparkens bildande häckade över 20 par men 2017 endast 8 par. Häckningsresultatet 2017 blev dock, med 15 flygga ungar, bättre än på många år. Ökad konkurrens från havsörn kan möjligen bidragit till att bestånden av fiskgjuse i nationalparken minskat men troligen finns andra bakomliggande orsaker.
Fiskgjusen är skyddad och upptagen i fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga II och CITES bilaga A. Fiskgjusen bedöms som livskraftig (LC).
Slaguggla
Slagugglan (Strix uralensis) har förhållandevis höga tätheter i Nedre Dalälvsområdet och många fågelskådare har besökt nationalparken för att se och höra ropande slagugglor. 2003 häckade 21 par i nationalparken. Slagugglan har en nordlig utbredning och finns framförallt i barrskog med öppningar i form av våtmarker, vattendrag eller hyggen och inägor. Häckning sker normalt i gamla högstubbar av tall eller asp men även i ek eller i sär- skilda holkar.
Slagugglan är skyddad och upptagen i fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II och CITES bilaga A. Den klassas nu som livskraftig (LC) i den svenska rödlistan.
Harr
Harren (Thymallus thymallus) förekommer i strömmarna i Gysingeområdet och Tyttboområdet. Stammen har inte varit föremål för utplantering och bedöms som livskraftig. Det saknas skattningar av beståndens storlek på grund av att harren är svår att provfiska, större individer är dock ovanliga. Ett omfattande fiske efter harr sker i nämnda forsområden men det är oklart hur mycket fisk som fångas.
Harren är en viktig symbolart för nationalparken. Området är också det vik- tigaste och kanske enda kvarvarande området med livskraftiga förekomster av harr i Nedre Dalälven.
Svartoxe
Svartoxen (Ceruchus chrysomelinus) är funnen från Skåne i söder till Gästrikland i norr, men från 1981 och framåt är svartoxen bara hittad på ett tjugotal lokaler. I Färnebofjärden har den påträffats på några platser i södra delen av området, senast vid skalbaggsinventeringen 2009–2010. Larverna utvecklas i starkt brunrötade gran- eller björklågor rötade av främst klibbticka.
Svartoxen kräver stora kvantiteter liggande död ved i fuktigt läge och arten föredrar grova dimensioner på lågorna. Arten är dessutom, sannolikt på grund av en dålig spridningsförmåga och ofta små populationsstorlekar, beroende av en kontinuerlig tillgång på lågor inom någon eller några kilo- meters avstånd.
I åtgärdsprogrammet (2010–2014) föreslås återbesök på alla kända lokaler från perioden 1950–1999 och på alla kända oskyddade lokaler från 2000–2005. En inventering av potentiella nya lokaler föreslås också. På alla lokaler med aktuella förekomster av svartoxe bör förutsättningarna för artens populationsutveckling, och behovet av restaureringsåtgärder, invente- ras och analyseras med avseende på mängden lågor i olika dimensioner och nedbrytningsstadier. Olika åtgärder för att skapa och öka mängden mult- nande lågor kan bli aktuella om det bedöms att det kommer att ta för lång tid för naturliga processer att skapa stora mängder död ved.
Cinnoberbagge
Cinnoberbagge (Cucujus cinnaberinus) är en plattbagge som lever under barken på lågor och högstubbar av asp. Arten uppträder nästan uteslutande på lokaler med god skoglig kontinuitet och tycks ha dålig spridningsförmåga. Cinnoberbaggen har sedan 1990 påträffats på 19 lokaler i Sverige. Den har tidigare haft en betydligt större utbredning och är tidigare känd från nio landskap. Arten har påträffats på några lokaler i västra delen av nationalpar- ken och senast på Torrön 2004. Den hittades dock inte, trots intensiva efter- sök, under skalbaggsinventeringen 2009–2010. Det är dock fullt möjligt att den fortfarande finns kvar i området. De rikaste förekomsterna i landet finns nu i Båtforsområdet nedströms nationalparken.
I åtgärdsprogrammet (2013–2017) föreslås inventering och kartläggning av artens utbredning och status. Dessutom föreslås att ytterligare kunskap skaffas rörande dess förmåga till spridning och respons på olika skötselåtgär- der såsom skapande av död ved och naturvårdsbränning. Bevarandearbetet föreslås att i första hand inriktas på värdetrakter med flera lokaler. Dessutom föreslås utarbetande av åtgärdsplaner eller samordning vid revidering av skötselplaner för aktuella lokaler. Viltbete som försvårar återväxten av asp anges som ett problem, liksom den starka tillväxten av bäver i Nedre Dalälvsområdet.