Vuxnas syn på ungas delaktighet

Respondenterna anser att delaktighet är en rättighet och menar att barnkonventionen är allt man behöver för att hävda detta. Karreskog (2010) uttalar att deltagande, delaktighet och inflytande hänger samman. Detta då inflytande kräver delaktighet, vilket i sin tur fordrar deltagande.

Samtliga intervjurespondenter instämmer i detta men på olika vis, då begreppen delaktighet och inflytande kan definieras på en mängd sätt beroende på vem man frågar. De olika definitionerna innehar dock samma andemening: ungas rättighet till delaktighet och inflytande handlar om att ungdomar ska få bestämma själva. Begreppet delaktighet definieras som att individen känner att denne får vara med, men att man inte måste tycka till eller yttra sig om man inte vill.

Respondenterna tror att bara vetskapen om att man får vara med och känna sig som en del av samhället, att man kan förändra sin vardag, är viktigt för ungdomar. Detta då motsatsen till delaktighet är att vara utesluten, att stå på sidan om och uppleva att man inte höra hemma i samhället. Vidare beskrivs inflytande som att man får vara med, men även att man faktiskt har någonting att säga till om. En respondent förtydligar;

Man kan säga att kommunens ungdomsråd kan klassas som en form av delaktighet, men om rådet inte har någonting att säga till om på riktigt och inte kan påverka beslut eller lägga förslag, då har de inget inflytande. Man kan vara delaktig utan att ha ett inflytande, men om man är både delaktig och har ett inflytande så kan man förändra saker och ting i samhället (respondent C, 2016-04-26).

Vidare beskrivs delaktighet som formell delaktighet och reell delaktighet. Det är lätt att påstå att man tagit unga i beaktande genom att hänvisa till ”vi frågar ju ungdomarna”, men det innebär inte att de verkligen får vara med i processen. En av de intervjuade förklarar;

Att vara delaktig i ett beslut innebär inte att kommunen tar ett beslut och sedan skickar frågan

”vad tycker ni om det här?” till ungdomarna som får svara på det, för att beslutsfattarna sedan ska tänka ”nu har vi frågat ungdomarna och låtit dem vara delaktiga i besluten, så nu kan vi göra som vi redan hade tänkt”. Att vara delaktig innebär istället att individen får delta redan i skapandet av en idé, för att sedan få delta under hela processen (respondent A, 2016-04-14).

Unga bör få vara med från idé till slutresultatet och då på samma villkor som samhällets övriga medborgare. Reell delaktighet kan liknas vid inflytande och respondenterna menar att ungdomar måste få samma möjlighet till inflytande som delaktighet för att verkligen kunna delta. Delaktighet går hand i hand med engagemang, unga måste vilja vara delaktiga för att kunna vara det. Det spelar ingen roll om kommunen har en idé eller plan på hur unga ska kunna införlivas i ett beslut, om de själva inte vill vara delaktiga så kommer de inte heller att vara det.

En respondent menar på att det råder en anda av ”det spelar ingen roll vad vi säger för ingen lyssnar ändå på oss”, bland kommunens unga. Ett problem är att ungdomar saknar förtroende för vuxenvärlden vilket beskrivs som en svår trend att vända och som kommer ta tid, men att man kontinuerligt arbetar med att förändra detta.

Enligt utsago blir unga delaktiga genom att gå från att ha egenmakt till att bli representativ. I denna demokratiska process vill man att människan ska bli en representativ medborgare, det

33 vill säga en del av samhället där man är med i föreningar och representerar det man ska förhålla sig till. I processen går unga från att ha egenmakt till att få vara med och involveras i olika utvecklingsfrågor, så att denne kan börja skapa både en social identitet och tillhörighet, vilket ofta sker på lokal nivå. Således blir närområdet en del av vem man är. Individen erhåller kunskap och resurser som hjälper denne att definiera sig själv och vad man vill vara delaktig i.

Den enskilde kan sedan gå vidare i den demokratiska processen och under tiden lära sig vara delaktig, för att sedan erhålla inflytande. Respondenten utvecklar;

När man pratar om ungas delaktighet och inflytande så är delaktigheten någonting man lär sig och får möjlighet att vara en del av, medan inflytande kommer sen. Jag tror inte att man kan få båda på en gång. Eller inflytande kanske finns där, men man har inte rätt kunskap och medel från start utan det kommer längs vägen. Så man börjar med delaktighet, involverar unga och tar med dem i processen, vilket leder till att de får inflytande (respondent B, 2016-04-19).

Empowerment som medel handlar om att arbeta med enskilda individer eller grupper för att de ska uppnå en ökad kontroll över sina liv och livsvillkor. Enligt teorin drivs människor av en längtan att utveckla sina potentialer och förverkliga sig själva. Detta bygger på att alla har potential att växa och utvecklas, men de kan behöva rätt stöd och möjligheter för att kunna genomföra de förändringar som fordras för att deras livsvillkor ska förbättras (Berglund et al., 2011, s. 40-42). Beskrivningen av hur unga bör gå från att inneha egenmakt till att vara representativa medborgare, är ett sätt att använda empowerment i praktiken. Genom att tillhandahålla den hjälp ungdomar behöver för att utvecklas som individer ökar deras kontroll över de egna livsvillkoren, samtidigt som de lär sig att delta i samhället. Vidare påvisas här hur individen först måste få möjlighet till egenmakt och självkontroll innan man kan börja ta ansvar för händelser i samhället. Ett problem bland unga är att de vill börja med inflytande direkt, trots att de inte alltid är mogna och har kunskapen att fatta rätt beslut i en fråga. Samhället behöver bra vuxna som kan ta dessa beslut tills de är mogna att erhålla inflytande. En av de intervjuade menar att vuxna många gånger vill att unga på egen hand ska skapa sin delaktighet och inflytande, men då det är få ungdomar som har den kapaciteten och möjligheten på en gång så tror respondenten att man på ett lokalt plan hela tiden måste arbeta med att hjälpa ungdomar att få kunskap och de medel som behövs. Det viktiga med ungas delaktighet är att å ena sidan låta dem komma till tals samtidigt som vuxna ger dem rätt hjälp. Längs vägen från egenmakt till representativitet så går man från att vara en individ och veta vem man är, till att också tillhöra ett kollektiv där man har gemensamt ansvar. Utifrån detta beskrivs att delaktighet är en rättighet men även en skyldighet, vilket förtydligas;

Det är en skyldighet att göra vad man kan i ett samhälle och veta hur man ska göra det, om man försöker få inflytande innan man erhållit delaktighet så tänker man inte på kollektivets bästa.

Istället använder individen kollektivet för att stärka sig själv. Jag ser en fara med ungdomspolitiken idag i och med att det är fokus på saker rörande individen snarare än vår skyldighet gentemot kollektivet (respondent B, 2016-04-19).

Stern (2006) beskriver hur man måste uppfattas som en självständig individ och inte i första hand som en del av ett kollektiv, för att verkligen kunna delta i beslutsfattande. Att låta ungdomar delta i beslutsprocesser och utöva inflytande betonar deras inställning som individer och hindrar dem från att i första hand bli sedda som objekt. Utifrån Sterns teori och respondenternas uppfattning bör individen å ena sidan ha kollektivet i åtanke vid beslutsprocesser för att kunna fatta bästa möjliga beslut, samtidigt som samhället måste se den enskilde som en egen individ för att denne ska uppleva sig själv som delaktig. Enligt Stern (2006) har den traditionella synen på barn varit att se dem som objekt i behov av skydd, inte som autonoma personer med rättigheter. En persons ålder bör inte vara avgörande för dennes autonomi, då självbestämmanderätt är en del av själva kärnan av att vara en människa, vilket inte bör styras av yttre omständigheter.

34 Enligt respondenterna kan ett hinder för ungas delaktighet vara att det både inom politiken och på tjänstemannanivå inte finns den kunskap om ungdomar som behövs för att förstå dem, därav glöms de även bort i olika processer. Däremot kan en möjlighet i Haparanda, avseende ungas delaktighet, vara just närheten till tjänstemän och politiker. Om man som medborgare vill lyfta en fråga inom kommunen är det enkelt att komma i kontakt och för samtal med berörda makthavare och beslutsfattare. Några av de intervjuade uppger att de aldrig har tänkt på delaktighet och inflytande som en risk, utan anser det vara enbart något positivt och att det snarare är vuxenvärlden som är rädd för att släppa ifrån sig makt än riskfyllt att ge unga den.

Stern (2006) menar att problem i samband med genomförandet av artikel 12 har sin grund i en motvilja mot att dekonstruera och ändra befintliga makthierarkier och relationer mellan barn och vuxna. Deltagande är lika med makt och makt är sällan villigt delat. Ett grundligt införande i samhället av rätten till deltagande, skulle innebära en omdefiniering av befintliga samhällsstrukturer och omfördelning av makt till en tidigare marginaliserad grupp. Om ungas möjligheter till delaktighet i Haparanda ska förbättras är det nödvändigt att kommunens beslutsfattare ändrar fördelningen av makt mellan samhällets medborgare, så att fler människor kan påverka.

Somliga respondenter argumenterar för att det fordras viss kompetens i särskilda beslut, då rätt kunskap kan behövas för bästa möjliga resultat. Stern (2006) beskriver att ett motargument till delaktighet är att barn saknar den kompetens och erfarenhet som krävs för att deras deltagande i beslutsfattandet ska vara givande. Här ses vikten av att barn och unga ska kunna påverka utifrån sin mognad, snarare än ålder, i enlighet med barnkonventionens artikel 12. Vidare uppges att en risk med delaktighet kan vara att samhället tror att unga bemästrar mer än de faktiskt gör och därför inte hjälper dem längs vägen från delaktighet till inflytande. Följaktligen finns det en inneboende risk i att vuxna inte förstår sitt ansvar gällande ungdomars delaktighet och inte bidrar till att skapa både gränser och möjligheter för att ungdomarna ska kunna utvecklas. Några intervjupersoner redogör för att den rådande hälsan bland Haparandas medborgare kan utgöra hinder för delaktighet, vilket beskrivs som följande;

Många människor har haft det svårt rent socioekonomiskt, man kanske kommer från en jobbig bakgrund med hög ohälsa, vilket hänger samman med att många i Haparanda har det dåligt ställt ekonomiskt. Hälsoläget har vari en stor utmaning för vår kommun, därför är arbetet med just delaktighet och inflytande så viktigt. Man kan ha det svårt hemma, ekonomiskt eller socialt, men man kan ändå känna sig som en del av samhället och undvika utanförskap. Det tror jag i sin tur leder till en bättre hälsa. Om man känner att man får vara med och kan gör någonting åt sitt liv och sin situation, så tror jag att man också mår mycket bättre (respondent C, 2016-04-26).

Denna iakttagelse styrks av tidigare forskning (Svensson, 2006), som har visat att unga tenderar vara en grupp som är svagare än andra. Olika uppväxt- och livsvillkor genererar skilda erfarenheter och tillgångar i livet, vilket medför att barn och ungdomar i hög grad påverkas av sitt sociala kapital.

Enligt Lassinantti & Eriksson (2010) är människan benägen att fästa mycket vikt vid sin ålder.

I samhället finns en naturlig åldersgräns avseende medborgarnas möjlighet till inflytande; en myndighetsålder vid 18 år. Respondenterna anser att den stora skillnaden mellan vuxnas och ungas delaktighet i samhället är just att vuxna får rösta i allmänna val. Eftersom att unga inte får rösta och på det sättet få fram sina åsikter, är det viktigt att kommunen försöker fånga in synpunkter från denna målgrupp på annat sätt. Detta kan ske genom att träffa unga i skolor, möta elevråd eller bjuda in unga till kommunen för samtal. Genom att möta ungdomar kan målgruppen uppnå känslan av att få vara med på andra sätt än att rösta. Så länge som de känner sig hörda och upplever sig kunna lägga fram tankar och förslag till beslutsfattare, uppnår de en viss känsla av delaktighet i samhället. Flera av de intervjuade vuxna upplever å andra sidan att många unga anmärker hur de vid olika tillfällen uttryckt sin åsikt, men att ingen har lyssnat på

35 dem och att förändring har uteblivit. Ungdomarna känner sig maktlösa och som att det inte finns någonting de kan göra för att påverka samhälleliga beslut. Några av respondenterna beskriver dock att unga har ett eget ansvar att vara delaktiga, men att det ligger på vuxna att få dem engagerade. Detta då det är svårt att bli intresserad av det man inte vet någonting om, följaktligen är unga icke delaktiga för att de inte är medvetna om att de kan vara det. Vidare beskriver respondenterna att delaktighet och välmående hänger samman, vilket en utvecklar;

Är du delaktig i någonting större än dig själv så mår du i regel bättre. Det blir någon sorts meningsfullhet i livet, vilket alla behöver. Man vill inte bara ha måsten, utan det måste finnas någonting annat som ger individen stimulans, att få känna gemenskap och att man fyller en funktion. Delaktighet ger individen detta (respondent D, 2016-04-27).