Den vuxnes roll 1 Guida och stödja

Några pedagoger nämnde att vuxna bör finnas där som en guide och stötta vid barns lek när behov finns. Bettan förklarade det på följande sätt:

Vi har varit inne och hjälpt till och guidat barnen alltså varit som stöd åt dem. T.ex. kan vi vara stöd åt något barn vid förfrågningar till kompisar om han eller hon får vara med i någon lek. Nästa gång kanske jag följer med men barnet frågar själv om lov och den tredje gången behöver jag inte följa med alls.

Pedagogernas tankar låg i linje med varandra vilket blir tydligt i citatet från Bea som berättade hur vuxna kan hjälpa barn vidare i en lek:

Man kan även gå in som vuxen i leken när man känner att det behövs. Vi finns ju alltid runt omkring dem för att lyssna av. Ibland kan det vara så att det händer någonting som gör att man behöver gå in som vuxen i leken inte bara för att tillrättavisa, det är inte så jag menar, men ibland behöver de kanske en liten extra skjuts in i leken och få hjälp med hur man ska leka för att komma vidare.

Detta fick vi även syn på vid ett av tillfällena för observation då Klara diskuterade med en pojke vad han kunde göra med några kuddar istället för att kasta med dem. Med hjälp av varandra kom de fram till att de kunde hoppa på dem, stampa på dem och rulla med dem. På det viset hjälpte hon pojken att komma in i en lek som var utvecklande. Det fanns fler tillfällen då pedagogerna var aktiva men det fanns även stunder då där inte fanns någon pedagog tillgänglig. Därmed kan vi se att det finns en skillnad mellan det som pedagogerna gav uttryck för och hur de sedan vid några tillfällen agerade.

Idag är det kompetenta barnet i fokus och på många ställen som t.ex. i styrdokument finns att läsa att pedagoger bör utgå från barnens behov och intressen därför är pedagogernas resonemang kring detta inte förvånande. En teoretiker som har satt stor prägel på hur vägledning kan hjälpa individer vidare i utvecklingen är Vygotskij med sitt begrepp den proximala utvecklingszonen. Evenshaug & Hallen beskriver begreppet och menar att det innebär att det en individ inte klarar av ensam klara den av med hjälp av en person med mer erfarenhet. I den hjälp som individen får är vägledning och uppmuntran viktiga komponenter enligt författarna (Evenshaug & Hallen, 2001:136).

Vi kan läsa av Granberg som är inne på ett liknande spår att förskolans pedagoger måste vara där barnen är, tillgängliga och lekberedda genom att utgå från barnet och se varje barns behov. Det gäller att se och uppfatta barnens leksignaler och att hela tiden vara beredd att besvara deras inbjudan till lek skriver författaren. Vidare fortsätter hon med att skriva att lika självklart är det att tala med barn för att främja språkutvecklingen, lika självklart borde det vara att leka med barn för att lek ska utvecklas (Granberg, 2004:109). Vi tror att denna styrande diskurs kan leda till att pedagoger blir utmattade och stressade, eftersom det här påpekas att de hela tiden måste vara bereda på att se och besvara varje barns behov. Bilden av den ”goda pedagogen” som här målas upp kan således bli svårt för pedagoger att leva upp till.

5.2.2 Att ge tid och rum

De flesta av pedagogerna talade om utrymme som en förutsättning för att lek ska kunna frodas. Vera berättade följande om hur de har löst det så att barnen på avdelningen ska få leka ostört: ”Vi har försökt att dela upp så att lekarna inte går in i varandra. Vi har till exempel byggt upp en byggvrå och en dockvrå och skiljt dessa åt genom att sätta en skärm mellan de båda”.

Vi tycker oss kunna se en generalisering över barns lek i Veras uttalade. Det är klassiskt i förskolans värld med en byggvrå och en dockvrå och vi ställer oss frågande till om alla barn genom alla tider har lekt eller leker med bilar och dockor. En fundering för oss blir då om alla barngrupper fungerar på liknande sätt. Vi anar att delar av tänket kan ha sina rötter i Piagets teori. Evenshaug & Hallen skriver att enligt Piaget går varje barn genom samma utvecklingsstadier på liknande sätt och i samma ordning oavsett omgivning och kultur. Piaget ansåg alltså inte att speciella kunskaper kan utvecklas på olika sätt från individ till individ (Evenshaug & Hallen, 2001:120). Vad vi kunde se under observationerna användes inte vrårna enbart till de givna lekar som pedagogerna hade utformat dem efter. Barnen använde ytorna efter de behov och syften som de för tillfället hade.

Knutsdotter Olofsson har andra tankar då det gäller att dela upp rum i olika vrår. Hon skriver följande: Ostördhet är viktigt för att leken ska kunna fortsätta och utvecklas. Pedagoger måste själva lära sig att respektera leken och lära föräldrar och andra barn att inte störa i onödan. Ostördhet kan också innebära att man skapar många små vrår där barnen kan få vara ifred. Var kan leken frodas? (Knutsdotter Olofsson, 2006:116).

Det är inte bara utrymmet för lek som är av betydelse enligt pedagogerna utan även tiden för den som Stinas uttalande visar på:

Det är viktigt att ge barnen tid till fri lek så att de verkligen får tar tag i det. För vissa barn tar det lång tid innan de kommer igång. Därför är det viktigt att man inte hela tiden avbryter dem utan att de får en någorlunda lång stund på sig att leka så att leken hinner komma igång och utvecklas.

Som vi tidigare nämnt märkte vi en skillnad mellan det som pedagogerna sa och hur de agerade när de gällde att aktivt gå in i barns lek. De pratade om delaktiga vuxna som skulle finnas där för barnen vilket de också var vid några tillfällen, men där fanns även tidpunkter då de inte fanns i direkt anslutning till barnen och lät då barnen ha egen tid för lek utan ingrepp från vuxna. En anledning som vi kan tänka ligga bakom är tvetydigheten som finns hos forskare kring hur pass aktiva vuxna bör vara. Åm menar att det har funnits en diskussion om vuxnas inblandning i barns lek som inte alltid har varit positiv. Hon skriver att diskussionen som förts främst har handlat om att vuxna som ger sig in i barns lek kan hämma leken genom att överta ledningen och påpekar därför att det ute i förskolan ibland kan finnas en tveksamhet hos pedagoger huruvida de ska lägga sig i barns lek eller inte (Åm, 1986:35-39). Vi kan koppla detta till texten ovan från Knutsdotter Olofsson där hon nämner ostördhet som ett sätt att främja lek. Men vi tycker oss även kunna höra detta i pedagogerna uttalande om att ge barn egen tid för fri lek. Stina påpekade:

Ett sätt för oss att främja lek är att ge barn tid för den – både inomhus och utomhus […] Det är viktigt eftersom det tar tid för vissa barn att komma igång med en lek så vi ska akta oss för att avbryta dem hela tiden.

5.2.3 Material

Generellt för pedagogerna var att de tyckte att det är viktigt med materialtillgång för att främja barns lek. Stina berättade: ”Vi ger ju dem material, det finns tillgång till material och vi hjälper dem att ta ner det. Allting finns inte nere utan vi hjälper dem att få ner det när de vill”. Det blir även synligt i citatet från Klara att de har i åtanke att göra materialet synligt och tillgängligt för barnen. Även att det är barnens intresse som får styra val av material:

Jag själv tycker att det är bäst att allt material ska finnas tillgängligt eller att vi pedagoger plockar fram när vi ser att barnen leker med något specifikt. Nu har det ju varit mycket med

vaccinationer så nu letar vi efter docktorsgrejer och sprutor för nu är det lite kul för barnen att hålla på med. Det handlar helt enkelt om att ta fram material efter barnens intresse.

Under observationerna såg vi att mycket av pedagogernas tid gick åt till att tillhandahålla det material som barnen efterfrågade. Det fördes även diskussioner med barnen kring vad materialet kunde användas till och hur de skulle handskas med det. Att pedagogerna talar om materialtillgång som en förutsättning för att föra barns lek framåt kan tänkas ha sina rötter i det sociokulturella perspektivet som Vygotskij representerar. Där har redskap eller verktyg en speciell betydelse. Med detta menas de resurser, språkliga som fysiska, som vi använder när vi ska förstå världen runt omkring oss. Med det sociokulturella perspektivet som utgångspunkt är problemet med hur vi lär således en fråga om hur vi tillägnar oss de resurser som vi nämnde ovan för att tänka och utföra praktiska handlingar som är delar av vår kultur och omgivning (Säljö, 2000:20-21).

Det finns fler som diskuterar skapande verksamhet och att barn lär genom att göra som kan antas ha präglat pedagogernas tankar och agerande. En av dem är Lillemyr som menar att barn ofta lär genom att undersöka och experimentera, genom upplevelser och skapande aktivitet. Då kan även lek vara en metod för lärande. Författaren pekar också på betydelsen av lek för barns tillfredsställelse samt stimulans till etiska uttryck (Lillemyr, 2002:44,50).