Örebro Universitet
Institutionen för beteende-, social- och rättsvetenskap Självständigt juridiskt arbete, 15 hp
VT 2008
Handledare: Marcus Radetzki
Författare:
Försäkringsrättslig
preskription
Sammanfattning
En fordran preskriberas normalt sett enligt preskriptionslagen, om inte annat är föreskrivet. Finns bestämmelser om preskription i andra lagar går dessa före bestämmelserna i preskriptionslagen. Sådan specialpreskription finns exempelvis inom försäkringsrätten, till exempel preskriptionsbestämmelserna i FAL och TSL. Dessa bestämmelser har vållat stora tolkningsproblem för domstolar, nämnder och försäkringsbolag. Särskilt vilka tidpunkter som skall anses vara utgångspunkter för den treåriga respektive den tioåriga preskriptionstiden. Meningar i doktrinen har också gått åt skilda håll. Klarhet har bringats i många frågor efter HD:s domar i början av 2000-talet.
Denna uppsats behandlar och analyserar utgångspunkterna för den treåriga och den tioåriga preskriptionstiden. Jag tar upp den diskussion som förts i doktrinen genom åren och vilken betydelse HD:s domar har haft för tolkningen av dessa tidsfrister. Uppsatsen behandlar också för- och nackdelar med den nuvarande tolkningen och förslag på förändringar som lagts fram. Efter HD:s avgöranden är rättsläget betydligt klarare vad gäller utgångspunkterna för den treåriga och den tioåriga preskription, även om det fortfarande finns kvar svåra bedömningsmoment. Den treåriga preskriptionstiden skall räknas från den tidpunkt då den skadelidande fick kännedom om alla faktiska omständigheter som grundar rätten till ersättning. Utgångspunkten för den tioåriga preskriptionstiden anses vara den tidpunkt då skadan visar sig. Det innebär den tidpunkt då skadan objektivt sett framträder, alla subjektiva moment skall skalas bort.
Innehåll
FÖRKORTNINGAR ... 4
1. INLEDNING ... 5
1.1BAKGRUND... 5
1.2SYFTE OCH PROBLEMFORMULERING... 5
1.3METOD... 6 1.4AVGRÄNSNING... 6 1.5DISPOSITION... 6 2. PRESKRIPTION ... 7 2.1ALLMÄNT OM PRESKRIPTIONSLAGEN... 7 2.2PARTSINTRESSEN... 7 2.3SAMHÄLLELIGA FUNKTIONER... 7 2.4PRESKRIPTIONENS VERKAN... 8 2.5PRESKRIPTIONENS EFFEKTER... 8 2.6PRESKRIPTIONENS LÄNGD... 9 2.7PRESKRIPTIONSAVBROTT... 9 2.8PRESKRIPTION AV SKADESTÅND... 10 3. SPECIALPRESKRIPTION ... 11 3.1ALLMÄNT OM SPECIALPRESKRIPTION... 11
3.2SUBSIDIÄR TILLÄMPNING AV PRESKL ... 12
3.3PARALLELL TILLÄMPNING AV PRESKL... 12
3.4PRESKRIPTIONSAVBROTT... 12
4. PRESKRIPTIONSFRISTERNA I TSL OCH FAL ... 13
4.1ALLMÄNT OM TIDSFRISTERNA... 13
4.2TREÅRSFRISTEN... 13
4.2.1 Diskussionen i doktrinen ... 14
4.2.2 NJA 2000 s 285... 17
4.2.3 Kommentar till rättsfallet ... 18
4.2.4 NJA 2001 s 93... 18
4.2.5 Kommentar till rättsfallet ... 18
4.3TIOÅRSFRISTEN... 19
4.3.1 Diskussionen i doktrinen ... 19
4.3.2 NJA 2001 s 695 I och II ... 21
4.3.3 Kommentar till rättsfallen ... 23
4.4SAMBANDET MELLAN TRE OCH TIOÅRSFRISTEN... 23
4.5SEXMÅNADERSFRISTEN... 24
5. ANALYS ... 25
5.1EFFEKTER FÖR FÖRSÄKRINGSBOLAGEN... 25
5.2EFFEKTER FÖR DEN SKADELIDANDE... 26
5.3FAST ELLER FLYTANDE UTGÅNGSPUNKT? ... 27
5.4JÄMFÖRELSE MED ANDRA PRESKRIPTIONSBESTÄMMELSER... 27
5.5PREJUDICERANDE FÖR BÅDE FAL OCH TSL... 27
5.6TOLKNINGEN AV SEXMÅNADERSFRISTEN... 28
6. SLUTSATS ... 28
Förkortningar
FAL Försäkringsavtalslag (2005:104)
gamla FAL Lag (1927:77) om försäkringsavtal
HB Handelsbalk (1736:1232) JB Jordabalk (1970:944) KFL Konsumentförsäkringslag (1980:38) PAL Produktansvarslag (1992:18) PreskL Preskriptionslag (1981:130) PSL Patientskadelagen (1996:799) SkL Skadeståndslag (1927:207) SOU Statens offentliga utredningar TSL Trafikskadelagen (1975:1410) TSN Trafikskadenämnden
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Preskriptionsbestämmelserna i försäkringsavtalslagen (2005:104) (FAL) och trafikskadelagen (1975:1410) (TSL) har vållat stora tolkningsproblem för domstolar, nämnder och försäkringsbolag. De flesta som läser dessa paragrafer har nog svårt att tolka innebörden av dem.
Preskriptionsbestämmelsen i 7 kap 4 § FAL lyder som följande:
Den som vill göra anspråk på försäkringsersättning måste väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år efter att ha fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast kunde göras gällande. Annars går rätten till ersättning förlorad. Om anspråk har framställts till försäkringsbolaget inom denna tid, är fristen enligt första meningen alltid minst sex månader från det att bolaget har förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.
31 § TSL har en liknande lydelse vilket beror på att båda enligt förarbetena1 ursprungligen kommer från den gamla försäkringsavtalslagen (1927:77) (gamla FAL). En exakt likadan bestämmelse som den i 7 kap 4 § FAL finns i 16 kap 5 § FAL. Skillnaden är att de tillämpas på olika slags försäkringar.
Några av problemen med dessa paragrafer är vad som menas uttrycken ha fått kännedom om
att anspråket kunde göras gällande och från det att anspråket tidigast kunde göras gällande.
Båda dessa uttryck försöker peka på utgångspunkten för när en preskriptionstid börjar löpa. Ur lagtexten går dock inte att med klarhet läsa ut en utgångspunkt vare sig för den treåriga eller den tioåriga preskriptionstiden. Frågan har i stor omfattning diskuterats i doktrinen och särskilt innan Högsta domstolen (HD) kom med flera avgöranden2 som bringade klarhet i många av frågorna. I dessa avgöranden kom HD fram till flertalet intressanta slutsatser.
1.2 Syfte och problemformulering
Denna uppsats behandlar utgångspunkten för de olika preskriptionstiderna i TSL och FAL. Syftet med uppsatsen är att diskutera problemen med vilka tidpunkter som skall anses vara utgångspunkter för preskriptionsfristerna i TSL och FAL .
Frågeställning:
Vilka är utgångspunkterna för den treåriga respektive den tioåriga preskriptionstiden i TSL och FAL?
Denna fråga medför också del andra frågor som skall försökas besvaras: - Vad innebär beräkningen av utgångspunkten för den
skadelidande/försäkringsbolagen?
- Vad kan det finnas för fördelar och nackdelar med dagens syn på utgångspunkterna? - Vilka andra lösningar av beräkningen av avgångspunkterna kan finnas?
1 Prop. 2003/04:150 s. 200 f. samt prop. 1975/76:15 s. 138 f. 2
1.3 Metod
Huvudfrågan i denna uppsats är utgångspunkterna för den treåriga och den tioåriga preskriptionstiden i TSL och FAL. Jag har studerat den diskussion som förts i doktrinen kring frågan och även använt mig av uttalanden i förarbetena. Dessutom har jag undersökt praxis på området.
1.4 Avgränsning
Jag har valt att begränsa mig till preskriptionsbestämmelserna i FAL och TSL. Paragraferna innehåller tre preskriptionsbestämmelser. En treårig och en tioårig preskriptionsfrist, men också en sexmånadersregel. Jag redogör för alla preskriptionsfristerna enskilt, men försöker också förklara sambandet mellan dem. I uppsatsen har jag valt att begränsa mig till de rättsfall som fått störst betydelse på området och redogör ingående för dessa. Jag tar däremot inte upp frågan om när rätten till omprövning av ersättning preskriberas i denna uppsats.
1.5 Disposition
Inledningsvis tar jag upp innebörden av allmän preskription enligt Preskriptionslagen (1981:130) (PreskL). Där förklaras preskriptionens intressen, funktioner och effekter. Därefter behandlas specialpreskription och där hänvisas i många fall till försäkringsrättslig preskription eftersom detta är uppsatsens huvudämne. I avsnittet om specialpreskription förklaras sambandet mellan den allmänna preskriptionen enligt PreskL och bestämmelser om preskription i andra lagar. Sedan följer en redogörelse för preskriptionsfristerna i TSL och FAL. Jag tar upp den diskussion som förts i doktrinen och analyserar de mest betydelsefulla rättsfallen. Sambandet mellan de olika preskriptionsfristerna förklaras också. Till sist förs även en diskussion om innebörden av de olika rättsfallen och förslag på möjliga förändringar i det nuvarande systemet.
2. Preskription
2.1 Allmänt om Preskriptionslagen
Preskriptionslagen bygger på 1862 års förordning men är i ett betydligt modernare skick. Den nya preskriptionslagen var inte avsedd att förändra rättsläget, oklarheterna som fanns tidigare blev kvar. PreskL lägger till exempel mest tyngd på preskriptionstidens längd medan den inte besvarar mer komplicerade frågor som exempelvis utgångspunkten för när preskriptionstiden börjar. I tvister om preskription ger sällan preskriptionslagen någon vägledning. Enligt Lindskog får i sådana fall ”typfallsmetoden” användas för att lösa konflikten. Det innebär att man får väga argument och intressen mot varandra i de enskilda fallen och utifrån detta göra en bedömning av vad som är den bästa lösningen enligt ett helhetsperspektiv.3 Lindskog tar i sin bok upp olika intressen och funktioner4 i preskriptionsinstitutet, för vilka jag skall redogöra för nedan.
2.2 Partsintressen
Det så kallade borgenärsintresset innefattar borgenärens vilja att kunna ta tillvara sin materiella rätt innan preskriptionstidens slut. Dessutom vill han inte att preskriptionen skall komma på ett för honom överraskande sätt. Borgenären är också intresserad av att preskriptionsavbrott kan ske på ett enkelt sätt och att det i övrigt skall vara relativt lätt för denne att ta till vara sin materiella rätt.5
Gäldenären har ett intresse av att inte behöva betala en skuld som han redan betalat en gång,
befriandeintresset. Detta intresse av att bli befriad från sin förpliktelse är av stor betydelse för
gäldenären. Det kan komma ett krav efter mycket lång tid, efter att preskription inträtt, om att betala en skuld som redan är betald. Att gäldenären då har kvar något kvitto eller annat bevis på att skulden är betald är högst osannolikt. Fanns det inga preskriptionsregler skulle det innebära att gäldenären måste spara bevis på att fordringen är betald i all evighet, vilket skulle vara särskilt betungande för företag.6
Det finns också ett intresse från gäldenären att veta om borgenären kommer att göra fordringen gällande, klargörandeintresset. Det kan vara så att fordringen är tveksam och borgenären väljer att inte göra den gällande. Gäldenären skulle om han är osäker på om fordringen kommer att krävas ta kontakt med borgenären, men detta kan vara olämpligt om denne glömt bort fordringen. Intresset från gäldenärens sida beror på att han inte vill bli överraskad av borgenärens krav på betalning av fordringen. Gäldenären kan också, på grund av ovissheten kring fordringen, sätta sig i den situationen att han inte kan uppfylla sin förpliktelse gentemot borgenären.7
2.3 Samhälleliga funktioner
Desto längre tid som gått desto svagare blir oftast bevisningen och därför vill man slippa processer som innehåller föråldrad bevisning. Tvingas domstolarna döma på svag bevisning blir också domen i målet med största sannolikhet osäker. Även om det finns bevisbörderegler
3 Lindskog, Stefan, Preskription - om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, 2:a uppl., Norstedts
juridik, Stockholm, 2002, s. 48. 4 A a s 51 ff. 5 A a s 51 f. 6 A a s 52 f. 7 A a s 53 f.
som hjälper domstolarna kan det ändå finnas en stor osäkerhet vad som materiellt sett är rätt. Denna osäkerhet vill man undvika för att inte domstolarna skall förlora allmänhetens förtroende. Genom preskriptionsinstitutet begränsar man hur länge viss bevisning kan användas. Denna funktion benämns bevisbegränsningsfunktionen.8
Det finns ett intresse från allmänhetens sida, men framförallt försäkringsbolagens sida att skuldförhållanden blir klargjorda inom en snar framtid. Det är önskvärt att slippa göra avsättningar för eventuella framtida skulder. Det som preskriptionsinstitutet gör är att sätta en tidsgräns för hur länge ett skuldförhållande kan ligga orört. Preskriptionsinstitutet har alltså en så kallad avvecklingsfunktion. Avvecklingsfunktionen gäller endast när gäldenären skall betala utan dröjsmål. Det hindrar inte mångårig kreditgivning.9
Vad gäller den sista funktionen, den så kallade anpassningsfunktionen, anser Lindskog det nödvändigt med ett nolläge och avvikelser ifrån detta sker endast i de fall som det finns tillräckligt stark bevisning. Nolläget, det presumtiva rättsläget, innebär att inga fordringsanspråk föreligger om annat inte kan visas och det är till detta som allmänheten får anpassa sig. Enligt Lindskog tillgodoser inte bevisbördereglerna anpassningsfunktionen med tillräcklig styrka. Det behövs också rättighetsutsläckande regler, såsom preskription, för att till exempel förhindra att domstolarna behöver ta hänsyn till gammal bevisning.10
2.4 Preskriptionens verkan
Preskriptionens huvudsyfte är att en fordran inte längre kan utkrävas. Borgenären förlorar sin rätt att göra fordringen gällande och gäldenären befrias från skyldigheten att fullgöra prestationen som fordringen avser. Alla rättsverkningar som är förenade med en fordran går dock inte förlorade vid preskription. Till exempel får en fordran som preskriberats under vissa omständigheter användas vid kvittning och en borgenär som har en säkerhet i form av en pant har rätt att få betalning ur panten även efter preskriptionens inträde.11 Betalar gäldenären frivilligt en preskriberad fordran har han inte rätt att få tillbaka pengarna under åberopande av preskription.12
2.5 Preskriptionens effekter
Preskriptionens övergripande effekt är att borgenären förlorar sitt anspråk och sett från andra sidan att gäldenären befrias från sin förpliktelse. Innan preskription inträtt kan den också medföra vissa effekter. Risken för att preskription skall inträda borde påverka borgenären så att han försöker indriva sitt anspråk innan preskriptionstiden gått ut, indrivningseffekten. Borgenären kan dessutom åstadkomma ett preskriptionsavbrott genom att klargöra sitt anspråk för gäldenären. Preskriptionen innebär alltså en klargörandeeffekt för att borgenären inte vill gå miste om sitt anspråk. Sett från gäldenärens sida kan preskriptionstiden ge incitament att spara bevisning fram till preskriptionstidens slut, för att han sedan vet att han är befriad från sin förpliktelse. Risken finns annars att gäldenären gör sig av med bevisning för att det inte går att spara bevisning i all oändlighet. Preskriptionen medför en så kallad
bevarandeeffekt.13
8 Lindskog, Preskription - om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, s. 54 ff. 9
A a s 56 f.
10 A a s 57 ff.
11 Prop. 1979/80:119 s 71 f.
12 Lindskog, Preskription - om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, s. 522 ff. 13
2.6 Preskriptionens längd
Enligt 2 § PreskL är huvudregeln att preskriptionstiden är tio år från utgångspunkten, vilken anses vara den tidpunkt då fordringen uppkommer.14 Konsumentfordringar har dock en preskriptionstid på tre år, 2 § PreskL. Konsumentfordringar är enligt preskriptionslagen 2 § st. 2 en fordring som avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin
yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit konsumenten för huvudsakligen enskilt bruk.
Den treåriga fristen gäller dock endast näringsidkarens fordran mot konsumenten. Skulle konsumenten ha en fordran mot näringsidkaren preskriberas den först efter tio år. Konsumenten bör dock meddela näringsidkaren i god tid före den tioåriga fristens utgång med tanke på bestämmelser om reklamation och allmänna grundsatser om skyldighet att inom
skälig tid påtala avtalsbrott.15
Preskriptionstiden för skadestånd med anledning av brott förlängs om den straffrättsliga preskriptionstiden är längre än tio år, enligt 3 § PreskL. Regeln tillkom för att borgenären skulle ha möjlighet att kräva skadestånd åtminstone så länge som man kunde få en straffrättslig påföljd på brottet. Preskriptionstiden kan också utökas med ett år från den dag då dom eller slutgiltigt beslut avgivits om den tilltalade blivit häktad eller tagit del av åtalet inom tiden för åtalspreskription, enligt 3 § st. 2 PreskL.16
Enligt 4 § PreskL får man också ett extra år innan preskription inträder om man har betalat en skuld som innebär att man får en regressfordran mot en tredje man. Om ett försäkringsbolag betalar en skadevållares förpliktelse har de alltid minst ett år på sig att göra regressfordringen gällande, även om skadevållarens ansvar preskriberats tidigare.
Om borgenären har avbrutit preskriptionen med rättsliga medel, till exempel genom att anhängiggöra en talan vid domstol, förlängs preskriptionstiden med ett år, enligt 7 § st. 2 PreskL. Gäldenären skall dock inte ha kunnat delges borgenärens yrkande för att detta skall gälla genom att till exempel ha okänd adress eller bara hållit sig undan.17
2.7 Preskriptionsavbrott
Preskriptionens inträde kan medföra en förlust för borgenären. Denna risk motverkas av regler om preskriptionsavbrott. Preskriptionsavbrott kan ske genom både gäldenärens och borgenärens handlande. Enligt 5 § PreskL avbryts preskription genom att:
1. gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären,
2. gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären eller
3. borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar fordringen gentemot gäldenären vid domstol, hos Kronofogdemyndigheten eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord.
Preskriptionen avbryts, enligt den första punkten, genom ett erkännande från gäldenären.. Enligt Lindskog skall rekvisitet erkännande innebära ett handlingssätt från gäldenärens sida som i princip innebär bekräftelse på att en skuld föreligger. Gäldenären skall visa att han känner sig bunden vid sin skyldighet och ge borgenären anledning att tro att han kommer att
14
Se nedan kap. 2.8.
15 Jacobson, Herbert, Preskriptionens funktioner – Fordringsrättsliga och ersättningsrättsliga problem i
komparativ belysning, eddy.se, Visby, 2005, s. 354.
16 A a s 356 f. 17
fullgöra prestationen. Detta kan göras genom till exempel att gäldenären erlägger ränta eller amortering. Den preskriptionsavbrytande åtgärden kan vara muntlig, skriftlig eller ske i någon annan form. Även konkludent handlande kan ha preskriptionsavbrytande verkan men ett sådant handlande måste vara nödvändigt förbundet med förpliktelsen. Gäldenärens avsikt med erkännandet behöver inte vara att åstadkomma ett preskriptionsavbrott, men ett erkännande får en sådan verkan i vilket fall som helst. Preskriptionsavbrott sker till och med om gäldenären förklarar att hans erkännande inte skall ha preskriptionsavbrytande verkan. Erkännandet skall också kunna hänföras till en viss specifik förpliktelse. Enligt Lindskog behöver däremot inte erkännandet röra ett bestämt belopp för att verka preskriptionsavbrytande, avgörande är att skuldens identitet klart framgår av erkännandet. Ett förslag om förhandling om skulden eller erbjudande om förlikning, d v s betala mindre, från gäldenärens sida har inte någon preskriptionsavbrytande effekt.18
Borgenären kan genom ett skriftligt krav eller skriftlig erinran om fordringen avbryta preskriptionen, enligt den andra punkten. Det skriftliga kravet måste ge uttryck för borgenärens ståndpunkt, att gäldenären skall fullgöra sin prestationsskyldighet. Det finns krav på ett visst mått av klarhet i meddelandet från borgenären. Av borgenärens meddelande skall gäldenären kunna dra den slutsatsen att denne anser sig ha ett anspråk mot honom. Det skall också utan tvekan gå att avgöra vilket anspråk borgenären avser. Skulle det vara oklart vilket anspråk som avses har inte gäldenären någon skyldighet att påpeka detta för borgenären. Den skriftliga påminnelsen skall också visa vem som är avsändare men behöver dock inte vara undertecknat. På samma sätt som i första punkten får påminnelsen, även om detta inte var avsikten, en preskriptionsavbrytande verkan. Borgenärens kännedom om behovet av ett preskriptionsavbrott saknar betydelse.19
I tredje punkten avbryts preskriptionen genom att borgenären använder sig av rättsliga medel. Preskriptionstiden avbryts vid den tidpunkt då borgenären lämnar in ansökan till domstol eller den exekutiva myndigheten och börjar åter löpa den dag då dom eller slutligt beslut meddelas. I vissa fall innebär dock inte väckande av talan att ett preskriptionsavbrott sker. I 7 § st. 2 PreskL föreskrivs att avslutas det rättsliga förfarandet utan att gäldenären har delgivits eller
på annat sätt underrättas om borgenärens framställning, beräknas dock preskriptionstiden som om något avbrott inte skett. Borgenärens åtgärd måste alltså komma till gäldenärens
kännedom, vilket följer av bland annat klargörandeintresset.20
2.8 Preskription av skadestånd
Skadeståndskrav preskriberas enligt preskriptionslagens regler. Preskriptionstiden är då följaktligen tio år och utgångspunkten för när tiden börjar löpa är fordringens tillkomst eller, om det är ett preskriptionsavbrott, från den preskriptionsavbrytande handlingen. Preskriptionslagen ger dock ingen vägledning när det gäller bestämmande av fordringens tillkomst. Den allmänt accepterade meningen är att tiden för den skadegörande handlingen skall anses som utgångspunkten för preskriptionstidens skadeståndskrav. Detta kan innebära att skadeståndskravet är preskriberat innan någon skada visat sig. Den skadelidande kan då, om skada skulle uppstå, inte framställa några rättsligt grundade krav på skadestånd. Även om det kan verka vara stränga regler motiveras det av att ingen skall räkna med att bli
18
Lindskog, Preskription - om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, s. 218 ff. Se även Jacobson, Preskriptionens funktioner – Fordringsrättsliga och ersättningsrättsliga problem i komparativ belysning, s. 358 ff.
19 Lindskog a a s 281 ff. Se även Jacobson a a s 373 ff. 20
skadeståndsskyldig mer än tio år efter den skadegörande handlingen, när han inte tidigare utsatts för krav på skadestånd.21
Det kan anses otillfredsställande att ha en sådan kort preskriptionstid vid fördröjda skador som visar sig efter mycket lång tid. Enligt Lindskog är det inte helt enkelt att införa regler om fördröjda skador. Antingen får man gå ifrån det att utgångspunkten är fordringens tillkomst och låta utgångspunkten vara den tidpunkt då den dag då borgenären fick rätt att driva in fordringen. Detta innebär dock att bevisbegränsningsfunktionen och anpassningsfunktion skjuts åt sidan. Den andra vägen man kan gå är att välja ut vissa typer av skador som ofta kan var fördröjda och införa särskilda regler för dem. Den oklarhet som då gäldenären utsätts för genom att borgenären under lång tid kan kräva skadestånd är dock inte heller tillfredsställande.22
Vid skador som orsakats av ett handlande som pågått under längre tid finns enligt Lindskog två typer av fall. Det första är att skadan är perdurerande och expanderar hela tiden. I detta fall preskriberas skadan löpande och utgångspunkten blir olika för olika delar av skadan. I det andra fallet inträffar hela skadan vid en viss tidpunkt, oftast när den skadegörande handlingen påbörjas. Vid denna typ av skada bör preskriptionstiden räknas från den tidpunkt då skadan inträffade. Om skada beror på underlåtenhet, alltså ett skadegörande beteende som pågått under en längre, räknas preskriptionstiden från den dag då den sista skadeförebyggande åtgärden kunde ha vidtagits.23
Det finns ett flertal regler24 i andra lagar som innebär kortare preskriptionstid för skadeståndkrav. Syftet med detta är oftast att försöka få parterna att lösa sina mellanhavanden kort tid efter det att skadan inträffat. Problem uppstår då det finns olika uppfattningar om hur förhållandet mellan specialpreskription enligt särskilda regler och den allmänna preskriptionen skall tolkas. Enligt den ena uppfattningen har regler om rätt till skadestånd i Skadeståndslagen (1927:207) (SkL) allmän giltighet och reglerna om preskription i PreskL bör då kunna åberopas efter det att rätten har preskriberats enligt en bestämmelse om specialpreskription, om inte denna bestämmelse visar på motsatsen. Den andra uppfattningen innebär att en tillämpning av de allmänna skadeståndsreglerna efter att rätten preskriberats enligt specialpreskription motverkar syftet med denna lagstiftning. Det är oklart vilken uppfattning som är den gällande.25
3. Specialpreskription
3.1 Allmänt om specialpreskription
Av 1 § PreskL framgår att lagen är subsidiär till preskriptionsbestämmelser som stadgar till exempel andra tidsfrister. De preskriptionsbestämmelser som finns i PreskL gäller endast så länge de inte finns några andra bestämmelser om preskription i andra lagar. Så kallad specialpreskription finns inom till exempel försäkringsrätten. Specialpreskriptionens syfte är att antingen förkorta eller förlänga preskriptionstiden jämfört med den allmänna
21
Hellner, Jan, Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, 7 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2006, s. 433.
22 Lindskog, Preskription - om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, s. 390. 23 A a s 392 ff.
24 18 kap 9 § HB, 21 § Atomansvarighetslagen, 12 § PAL, 8 kap 26 § och 12 kap 61 § JB m.fl. 25
preskriptionen.26 Anledningen till att det har införts specialregler om preskription är att man har ansett att den allmänna preskriptionen är otillräcklig.27
3.2 Subsidiär tillämpning av PreskL
PreskL är inte, som tidigare sagts, tillämplig när dess bestämmelser skulle strida mot vad som stadgas i regler om specialpreskription, men vid frågor som inte regleras i specialpreskriptionsbestämmelser kan preskriptionslagen fungera som utfyllnad. Preskriptionslagen kan också bli tillämplig när ett preskriptionsavbrott skett enligt en regel om specialpreskription.28
3.3 Parallell tillämpning av PreskL
Parallell tillämpning av PreskL när fordringen omfattas av en specialpreskriptions- bestämmelse kan vara möjlig. Enligt Lindskog får man dela upp specialpreskriptions- bestämmelser efter vilket syfte de skapats för. Detta kan i grova drag delas upp i två typer av fall. De första är de som skapats i syfte att tillse såväl gäldenärens som borgenärens intresse, alltså skapa en balanserad lösning av motstående intressen. I detta fall bör inte gäldenären kunna åberopa preskription enligt PreskL. Den andra typen av fall är de bestämmelser som skapats för ett avvecklingssyfte och innehåller en kortare preskriptionstid. Enligt Lindskog bör PreskL vara parallellt tillämplig, därför att det inte kan anses acceptabelt att det i speciella fall leder till en längre preskriptionstid än tio år om syftet med bestämmelsen var att åstadkomma en kortare preskriptionstid. Rättsläget är dock, som tidigare sagts oklart.29
3.4 Preskriptionsavbrott
Det är inte bara preskriptionstidens längd som regleras i specialpreskriptionsbestämmelser utan också regler om preskriptionsavbrott. Det vanligaste, i bestämmelser om specialpreskription, är att borgenären måste väcka talan för att åstadkomma ett preskriptionsavbrott.30 Detta beror på att det inte alltid anses tillräckligt att borgenären klargör sitt krav. Ibland krävs det något som driver borgenären att få till stånd en avveckling. Det mest effektiva är då ett krav på väckande av talan för att ett preskriptionsavbrott skall ske.31 Inom försäkringsrätten skall den ersättningsberättigade väcka talan för att åstadkomma ett preskriptionsavbrott, vilket innebär att personen i fråga väcker talan mot försäkringsbolaget genom stämning eller ansökan om betalningsföreläggande. I sådana här fall hjälper det inte med ett skriftligt brev eller en påminnelse om fordringens existens. Det är dock tillräckligt med att väcka en fastställelsetalan om skadeståndskyldighet. Den skadelidande behöver inte väcka en fullgörelsetalan där skadeståndet är preciserat. Avvisas eller fullföljs inte talan kan det inte ses som ett preskriptionsavbrott. Preskriptionen avbryts inte heller vid ett framställande hos allmänna reklamationsnämnden eller något annat administrativt förfarande, exempelvis någon av försäkringsbranschens nämnder.32 Däremot verkar ett avgörande hos skiljeman preskriptionsavbrytande liksom att fordran bevakas i försäkringsbolagets konkurs.33
26
Prop. 1979/80:119 s. 83.
27
Lindskog, Preskription - om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, s. 129.
28 A a s 190 ff. 29 A a s 193 f. 30 A a s 313. 31 A a s 310. 32 A a s 315 f.
33 Karnov – svensk lagtextsamling med kommentar, 7 uppl., Thomson Fakta AB, Stockholm, 2007, band 1 s.
Ett erkännande om ersättningsskyldighet från försäkringsbolaget har däremot preskriptionsavbrytande verkan. Det stadgas dock inte i någon specialpreskriptionsreglering i vilken utsträckning ett erkännande från gäldenären skulle verka preskriptionsavbrytande, men av detta kan inte följa att specialpreskription inte kan avbrytas genom gäldenärens erkännande.34
Anhängiggörs en talan avbryts specialpreskriptionen, men den skadelidande bör göra ett förbehåll om att kunna föra talan om ytterligare skadestånd på grund av skadan i den pågående processen. Risken finns annars att den skadelidande går miste om möjligheten att för en ny talan efter att den förra preskriberats.35
4. Preskriptionsfristerna i TSL och FAL
4.1 Allmänt om tidsfristerna
Preskriptionsfristerna i TSL och FAL har varit mycket uppmärksammade och ett huvudbry för många. Reglerna om tidsfristernas utgångspunkt har vållat stora tolkningsproblem för domstol, försäkringsbolag och nämnder. Skador kan som tidigare sagt visa sig lång tid efter skadehändelsen och frågan är hur länge möjligheten till skadestånd finns kvar. Även om inte 31 § TSL och 16 kap 5 § FAL (även 7 kap 4 § FAL) har exakt samma ordalydelse så är innebörden av dessa paragrafer lika. I 31 § TSL uttrycks dessa tidsfrister på detta sätt: Den
som vill bevaka rätt till ersättning enligt denna lag eller fordringsrätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring skall väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad.
Har den som vill kräva trafikskadeersättning anmält skadan till försäkringsgivaren inom den tid som anges i första stycket, har han alltid sex månader på sig att väcka talan mot försäkringsgivaren sedan denne har förklarat att slutlig ställning har tagits till ersättningsfrågan. I denna paragraf finns flera oklara formuleringar och det går inte att utläsa
ur texten exakt när utgångspunkterna för de olika tidsfristerna infaller. Nedan skall jag försöka redogöra för diskussionen i doktrinen och vad HD har kommit fram till i sina domar.
4.2 Treårsfristen
Enligt både 31 § TSL och 16 kap 5 § FAL räknas den treåriga preskriptionstiden från den att den skadelidande fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Förebilden till dessa paragrafer är 29 § i gamla FAL. Vid tillkomsten36 av TSL hänvisade man till denna paragraf och i propositionen till den nya försäkringsavtalslagen kom man fram till att gällande regler skulle föras över till den nya lagen. Detta trots att det påpekades från flera håll att preskriptionsreglerna behövde reformeras.37
I förarbetena till gamla FAL framhölls tre skäl för att ha en kort treårig preskriptionstid. För det första skulle det innebära att försäkringsbolagen lättare kunde överblicka sin ekonomiska ställning. För det andra skulle en alltför lång preskriptionstid innebära att det vid
34 Lindskog, Preskription - om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, s. 267 f. 35 NJA 1985 s 561.
36 Prop. 1975/76:15 s. 237. Se även Nordenson, Ulf K, Trafikskadeersättning - Kommentar till
trafikskadelagstiftningen, LiberFörlag, Stockholm, 1977, s. 412 ff.
37
återförsäkring kunde uppkomma problem med att ordna mellanhavandet med återförsäkraren. Till sist skulle det efter lång tid bli svårt att verkställa den rättsliga utredningen.38
4.2.1 Diskussionen i doktrinen
Den förste som gjorde djupgående analys av preskriptionsfristerna i FAL39 var Håkan Nial40. Nial ansåg att utgångspunkterna för den treåriga och den tioåriga preskriptionstiden var oklart formulerade. Han menade då inte att den tidpunkt då fordringsägaren fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande kan vara svår att fastställa, vilken den i och för sig är, utan att det inte går att utläsa ur lagen vad kännedomen skall avse. Nial kom fram till att ”preskription…inträder, om försäkringshavaren icke anhängiggör sin talan inom tre år från det han fick kännedom om att förutsättningarna föreligger för anhängiggörande av sådan talan…och i varje fall inom tio år från det sådant anhängiggörande tidigast kunnat ske”. Nial menar att treårsfristen börjar löpa när försäkringshavaren fått kännedom om försäkringsfallet och kan väcka en fullgörelsetalan.41
Reglerna om preskription i både TSL och FAL har sitt ursprung i 29 § gamla FAL och denna reglering var enligt Jan Hellner obestämt beskriven. Han menar att först måste den skadelidande ha förstått att skada uppstått och sedan insett att skadan var sådan att han kunde ställa krav på försäkringsersättning. Detta innebär att preskriptionstiden inte börjar löpa förrän den skadade förstår att skadan beror på olycksfallet, men samtidigt att preskriptionstiden kan börja löpa innan utredningen om olyckan är färdig och kraven kan preciseras.42
Dufwa43 har diskuterat preskriptionens inträde enligt 28 § TSL (nuvarande 31 §) med anledning av problemet att whiplash-skador kan visa sig efter en längre tid. Enligt Dufwa delas preskriptionen upp i ett subjektivt och ett objektivt rekvisit. Det subjektiva rekvisitet är den kännedom som den skadelidande haft och det objektiva rekvisitet är de faktiska omständigheter som skall vara täckta av det subjektiva rekvisitet. Den tidpunkt när den skadelidande får kunskap om de faktiska omständigheter blir då avgörande för när preskriptionen börja löpa. Detta konstaterande räcker inte, enligt Dufwa, utan måste preciseras. Bättre är att peka på det ögonblick då den skadelidande förstod att olyckan täcks av en försäkring. Kännedomsrekvisitet, eller det subjektiva rekvisitet, kan delas upp i fem objektiva moment:44
1) det fanns en försäkring som 2) täckte
3) den händelse som 4) orsakade
5) skadan
Enligt Dufwa delar man upp momenten i två delar. Den försäkringstekniska delen (1-2) och omständigheterna runt olyckan som brukar kallas försäkringsfallet (3-5). Utgångspunkten är att den skadelidande har bevisbördan, men denna skall inte vara omöjlig att uppfylla. Ett
38
NJA II 1927 s 405 ff.
39 På den tiden var det preskriptionsfristerna i 29 § FAL, 1927:77.
40 Nial, Håkan, En försäkringsrättslig preskriptionsfråga, ur Teori och praxis: studier i svensk civilrätt, skrifter
tillägnade Hjalmar Karlgren, Norstedts, Stockholm, 1964. s. 265-273.
41 A a s 272 f.
42 Hellner, Jan, Försäkringsrätt, 2 uppl., Försäkringsjuridiska föreningen, Stockholm. 1965, s. 196. 43 Dufwa, Bill W, Whiplashskador, trafikförsäkring och preskriptionstidens inträde, SvJT 2001 s. 441 ff. 44
rimligt krav på den skadelidande borde vara att denne känner till vilket fordon som orsakat skadan och hos vilket försäkringsbolag detta fordon är försäkrat(1). Är det en olycka med okänt fordon kan man räkna med att kännedomsrekvisitet avseende 1 är uppfyllt på en gång. Försäkringsbolaget behöver däremot inte visa att den skadelidande hade kunskap om att försäkringen täckte händelsen(2). Det saknar allstå betydelse om den skadelidande inser att skadan täcks av en försäkring eller ej. Detta kan jämföras med att bristande kunskap om tillämplig lag saknar betydelse, så kallad rättsvillfarelse. Vid paketförsäkring kan det ibland bli en annan bedömning på grund av att det kan vara svårt veta vilka händelser som täcks av denna försäkring. I whiplash-skadefall, eller liknande fall där skada visar sig efter lång tid, är det oftast inte den försäkringstekniska delen (1-2) som vållar störst problem utan själv försäkringsfallet (3-5). Särskilt problematiskt blir oftast att fastställa sambandet mellan olyckan och besvären (4). En personskada leder ofta till flera olika besvär och en viktig del är att identifiera de olika besvär som kan härledas från olyckan (5). Enligt Dufwa blir den avgörande frågan alltid: när stod sambandet mellan olyckan och besvären klart för den skadelidande?45
Nordenson säger i sin kommentar till TSL att det inte får anses leda till några större problem att bestämma när den skadelidande fick kännedom om sin fordran. Detta bör oftast vara tidpunkten för skadehändelsen eller i vart fall i nära anslutning till denna. Särskilt när det gäller personskada bör tidpunkten för skadehändelsen och den tid när den skadelidande får kännedom om att fordringen kan göras gällande inträffa i mycket nära anslutning till varandra. Vid sakskada kan dock en längre tid förflyta mellan skadehändelsen och den skadelidandes kännedom om skadan, till exempel kan det uppkomma skador under vintern på en stuga som du bara bor i på sommaren och då kan det ta flera månader innan du får kännedom om skadan. Nordenson anser dock inte att det räcker med att den skadelidande har insett att han drabbats av en skada. Uttrycket ”kännedom om att fordringen kunde göras
gällande” får anses innebära, enligt Nordenson, ett krav på att borgenären också fått
kännedom om gäldenärens identitet för att kunna göra fordringen gällande. Nordensons uppfattning kan sammanfattas med att det är tillräckligt att den skadelidande har kunskap om att han lidit skada på grund av en trafikolycka och att han vet gäldenärens identitet för att den treåriga preskriptionsfristen skall börja löpa. Vid en olycka där det andra fordonets identitet är okänd börjar preskriptionstiden löpa när den skadelidande fått kunskap om att han drabbats av en trafikskada.46
Gabrielsson47 har också diskuterat utgångspunkten för den treåriga preskriptionsfristen med hjälp av sina praktiska erfarenheter.48 Han pekar bland annat på de tre grundförutsättningar,49 som lagrådet ställde upp vid tillkomsten av patientskadelagen (1996:799) (PSL),50 vilka måste vara uppfyllda för att den skadelidande skall anses ha kännedom om skadan. Enligt dessa skall den skadelidande:
45 Dufwa, Whiplashskador, trafikförsäkring och preskriptionstidens inträde, s. 444 f. 46
Nordenson, Trafikskadeersättning - Kommentar till trafikskadelagstiftningen, s. 420 f.
47
Gabrielsson, Edmund, Trafikskadenämnden - några kommentarer till verksamheten och till
bedömningen av whiplashskador, ur Festskrift till Ulf K Nordenson, Carlsson Law Network, Stockholm, 1999, s. 97-119.
48
Edmund Gabrielsson är f.d. chef för Försäkringsinspektionen samt ordförande i Trafikskadenämnden (TSN) från 1992 t.o.m. 2000.
49 Prop. 1995/96:187 s. 137.
50 23 § PSL är utformad på samma sätt som preskriptionsbestämmelserna i FAL och TSL vad gäller den treåriga
- ha fått kännedom om skadan, vilket innebär att skadan skall ha blivit märkbar oavsett om den orsakats vid ett tidigare tillfälle.
- ha förstått att skadan är ersättningsgill enligt patientskadelagen, om den skadelidande inte förstår att skadan har samband med behandlingen börjar inte preskriptionstiden löpa förrän han insett detta.
- veta mot vem han skall rikta sitt anspråk.51
Gabrielsson anser att kännedomskravet bland annat innebär att den skadelidande måste ha ett objektivt stöd för att skadan har samband med olyckan, till exempel genom ett läkarutlåtande. Vid sent uppkomna skador betyder det, enligt Gabrielsson, att läkaren bedömt att det finns en beaktansvärd sannolikhet mellan skadan och olyckan.52
Vid så kallade whiplash-skador är besvären till en början lindriga och det är inte säkert att läkare konsulteras. Om läkare kontaktas blir svaret i många fall att besvären är övergående, vilket de också är, och någon skadeanmälan görs ej för någon personskada inte har uppstått. Ibland utbetalas ersättning för sveda och värk. Efter att ha varit besvärsfri i en lång tid kan besvären komma tillbaka och bli värre. Läkare kontaktas och svaret blir att det med stor sannolikhet har samband med olyckan. Försäkringsbolaget hävdar då att preskription inträtt.53 Med anledning av detta anser Gabrielsson att man kan se på preskription på två olika sätt. Det första innebär att de inledande besvären ger rätt till ersättning, till exempel för sveda och värk. Detta leder till att alla andra anspråk som grundas på nackbesvären preskriberas. Denna linje har försäkringsbolagen följt, därför att de menar att den skadelidande kunde väckt en fastställelsetalan om ersättningsskyldighet för skador som uppkommit i samband med olyckan. Det andra synsättet innebär att man går mera efter lagens ordalydelse och gör en bedömning av när den skadelidande fick kännedom om de omständigheter som kopplas ihop med den fordringen som görs gällande. Avgörande är vid vilken tidpunkt den skadelidande fick kännedom om att skadan har samband med olyckan genom ett läkarutlåtande eller liknande. Enligt Gabrielsson räcker det inte med en misstanke från den skadelidandes sida om att ett samband kanske föreligger, utan det måste också finnas ett objektivt stöd för att preskriptionstiden skall börja löpa. Lagbestämmelsernas utformning innebär också, enligt Gabrielsson, att det inte finns något hinder för den skadelidande att framföra kraven på ersättning i olika steg. Han kan i en rättegång föra talan om ersättning för sveda och värk och i en senare rättegång föra talan om ersättning för lyte och men och för inkomstförlust. Den första rättegången preskriberar inte alla ersättningsposter som har samband med olyckan. Gabrielsson menar alltså att försäkringsbolagens praxis är felaktig och HD har också följt hans linje.54
Strömbäck55 håller med Gabrielsson om att den skadelidandes egna subjektiva värderingar inte kan ligga till grund för när han skall anses ha fått sådan kännedom att han kan göra gällande anspråk på ersättning för skadan. Det behövs ett objektivt stöd för att det föreligger en ersättningsbar skada och att den har ett samband med olyckan. Med objektivt stöd menas
51 Prop. 1995/96:187 s. 137.
52 Gabrielsson, Trafikskadenämnden - några kommentarer till verksamheten och till
bedömningen av whiplashskador, s. 113.
53 A a s 112. 54 A a s 114 ff.
55 Strömbäck, Erland, Preskription i personskaderätten - tolkningar och tendenser i Sverige, Nordisk
läkarintyg eller annan tillförlitlig verifikation som bekräftar ett samband mellan skadan och olyckan.56
Av vad som sagts ovan framgår att det finns skilda tolkningar av vad som är rätt utgångspunkt för den treåriga preskriptionstiden. En del av tolkningssvårigheterna har dock klarlagts i NJA 2000 s 285 och NJA 2001 s 63 för vilka jag skall redogöra för nedan.
4.2.2 NJA 2000 s 285
Målet handlade om den skadelidande haft kännedom om att en fordran på trafikskadersättning kunde göras gällande mer än tre år innan en talan om ersättning väcktes, vilket skulle innebära att rätten till ersättning var preskriberad. Omständigheter i målet var följande. Den 17 april 1989 skadades A i en trafikolycka. En vecka efter olyckan uppsökte hon läkare på grund av att hon hade nackbesvär. Läkaren kunde inte hitta någon allvarligare skada. En röntgenundersökning visade ingen fraktur eller felställning i ryggen och den patienten hade normal rörlighet. Av journalanteckningen framgår att A misstänkte att besvären kunde bero på olyckan. Undersökningarna visade dock inte att A hade kännedom om att olyckan orsakat skador som gav henne rätt till annan ersättning än för sveda och värk. Ingen av läkarna hon kontaktat har förklarat att det fanns ett samband mellan olyckan och hennes besvär. I september 1994 träffade A en läkare som skrev i journalen att besvären kunde ha samband olyckan, men först vid ett läkarbesök i oktober 1995 fick A ett sådant besked som kan anses ha gett denne kännedom om att fordran kunde göras gällande. HD kom fram till att A inte fått kännedom om att en annan fordran än den som tidigare angivits kunde göras förrän läkarens besked i oktober 1995. A:s rätt till ersättning för personskada i samband med olyckan 1989 var således inte preskriberad utom det som avsåg ersättning för sveda och värk i anslutning till olyckan.
HD konstaterar i målet:
- att den skadelidande skall ha haft kännedom om alla de faktiska omständigheter som grundar rätten till ersättning för att preskriptionstiden skall börja löpa. Detta krav bör, enligt HD, inte luckras upp eftersom ett enkelt krav hos försäkringsbolaget inte har preskriptionsavbrytande verkan. Utan försäkringshavaren måste väcka talan i domstol med risk att få betala både sina egna och försäkringsbolagets rättegångskostnader. Rätten till ersättning preskriberas ändå tio år efter att fordringen tidigast kunde göras gällande.
- att i vissa fall är kännedomskravet uppfyllt då den skadelidande kan väcka en fastställelsetalan. I detta fall är det inte av stor betydelse för någon av parterna att det i en dom fastställs att bolaget är skall utge ersättning för framtida besvär som kan visas ha orsakats av en skadehändelse. Preskription inträder endast avseende sådana besvär som kunde ha legat till grund för en talan sedan minst tre år, vilket innebär i detta fall att A inte kan kräva ersättning för sveda och värk i anslutning till olyckan. A hade kännedom om att värken hade samband med olyckan.
- att det ställs hårda krav på ett säkert underlag. Misstankar från den skadelidande om en skada kan ha samband med en olycka är inte tillräckligt för att preskriptionstiden skall börja löpa. Enligt HD krävs att underlaget har en sådan kvalitet som ett läkarutlåtande.
- att någon definitiv treårsgräns för anspråk som grundas på besvär som uppkom vid själva skadetillfället inte går att fastställa.
56
4.2.3 Kommentar till rättsfallet
Enligt Strömbäck är det inte helt klart om senare krav på ersättning för sveda och värk är möjliga när detta redan har utbetalts i samband med olyckan. Han menar att det också kan uppstå en sådan skadeföljd vid framtida behandling eller i annat framtida sammanhang. Strömbäck anser att HD:s dom måste tolkas så att det som preskriberas är ersättning av sveda och värk som man känt dagarna efter olyckan. HD:s formulering ”i anslutning till olyckan” kan inte tolkas annorlunda och är inte synonym med ”orsakad av olyckan”. Detta innebär att även inom en ersättningspost kan anspråken preskriberas vid olika tidpunkter. Strömbäck framhåller också att HD:s stränga krav på kännedomsrekvisitet innebär att man undviker meningslösa processer, sett både från den skadelidandes och försäkringsbolagets sida. HD vill med detta få fram ett stabilare underlag vad gäller kännedom av alla de faktiska omständigheter som grundar rätten till ersättning.57
4.2.4 NJA 2001 s 93
Målet handlade om preskription av rätt till trafikskadeersättning, 28 § TSL (nu 31 §). Omständigheterna i målet var följande. B blev den 26 juni 1992 påkörd av en bil när hon åkte moped. Bilföraren avvek från platsen. B skadade bland annat sitt knä och uppsökte läkare och blev röntgad samma dag som olyckan. B:s besvär tilltog och hon opererades påföljande år. B har efter detta fått mer behandling och sjukgymnastik men har fortfarande haft stora besvär. I maj 1996 fick B ett muntligt besked att hon erhållit bestående skador. Den 4 juni 1998 fick B ett läkarintyg där läkaren konstaterade att besvären var bestående och kan kopplas till mopedolyckan. Den 2 oktober 1996 anmälde B skadan till försäkringsbolaget och i januari 1998 väckte hon talan försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget hävdade att preskription inträtt. HD kom fram till att A:s rätt till ersättning för sveda och värk i anslutning till olyckan var preskriberad. Däremot var inte rätten till ersättning för lyte och men samt olägenheter under tid för bestående invaliditet preskriberad.
HD konstaterar i målet:
- att formuleringen i 28 § TSL innebär att treårsfristen börjar löpa så snart den skadelidande fått kännedom om alla de faktiska omständigheterna som grundar rätten till ersättning. Den omständigheten att B inte visste om att hon kunde använda sig av trafikförsäkringen inverkar inte på när preskriptionstiden börjar löpa.
- att olika följder av samma skadehändelse preskriberas vid olika tidpunkter beroende när den skadelidande fick kännedom om omständigheterna så att ett anspråk på ersättning kunde göras gällande.
4.2.5 Kommentar till rättsfallet
Även om detta fall handlar om en annan typ av skada så bekräftar det på ett klart sätt HD:s ståndpunkter i det tidigare fallet. En fråga som kom upp, men som inte prövats i det tidigare fallet, var frågan om hur rättsvillfarelse inverkar på kännedomskravet. Domstolen kom fram till B:s okunskap om hur hon kunde begära ersättning är en villfarelse om de regler som gäller. Denna villfarelse har ingen inverkan på när preskriptionstiden börjar löpa. Enligt Strömbäck bör HD:s formulering i detta fall också innebära att det finns utrymme för ytterligare ersättning under en ersättningspost som delvis redan ersatts, t.ex. sveda och värk. Preskription har i detta fall inträtt beträffande ersättning för olägenheter i anslutning till olyckan, men inte för ersättning för olägenheter under tiden för bestående invaliditet.58
57 Strömbäck, Erland, Preskription av trafikskadeersättning - en trilogi från HD, JT 2001-02, s. 651. 58
4.3 Tioårsfristen
Den tioåriga preskriptionstiden infördes som en yttersta tidsgräns för rätten att göra fordringsanspråk gällande. Syftet var att förhindra att man skulle kunna göra en fordran gällande efter mycket lång tid, till exempel kunde det inträffa att den som ägde göra gällande en fordran på grund av en försäkring först efter lång eller kanske aldrig fick kännedom därom. Med tanke på dessa fall infördes en regel, som löper oberoende av om fordringsägaren hade kännedom om fordringen eller ej.59
I både TSL och FAL räknas den så kallade tioårsfristen från den tidpunkt då fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Denna yttre tidsgräns får betydelse då den skadelidande mycket lång tid efter själva skadehändelsen får kännedom om att ett anspråk kan göras gällande. Till skillnad från treårsfristen har den skadelidandes kännedom om omständigheterna runt fallet ingen betydelse för när tioårstiden börjar löpa. Tidsbestämningen görs på objektiva grunder. Innan HD kom med ett avgörande i slutet av 2001 och klargjorde en del frågor kring tioårsfristen fanns olika meningar om när utgångspunkten för denna frist skulle infalla. Försäkringsbolagens ståndpunkt var att tioårsfristen bör beräknas från skadehändelsen. Trafikskadenämnden menade däremot att tioårsfristen börjar löpa först då den ersättningsgrundande effekten har gett sig till känna och blivit påvisbar.60
I förarbetena till preskriptionslagen diskuterades frågan om man skulle införa särskilda bestämmelser när det gäller fördröjda skador för att tillgodose den skadelidandes intresse. Det uppmärksammades att ibland visar sig skadan avsevärt senare än den skadegörande handlingen. En preskriptionstid på tio år ansåg därför för kort för fördröjda skador. Eftersom det fanns bestämmelser i bland annat FAL och TSL som gav den skadelidande möjlighet att begära ersättning för skada som visar sig mer än tio år efter den skadegörande handlingen, ansåg man inte att det fanns ett behov att göra ett generellt undantag från den allmänna preskriptionstiden.61
4.3.1 Diskussionen i doktrinen
Nordenson har under åren svängt i sin mening om hur tioårsfristen bör tolkas. I sin kommentar till TSL utgick han ifrån att TSL:s och FAL:s preskriptionsbestämmelse innebär en kortare preskriptionstid än den som skulle gälla enligt allmänna regler. Nordenson menade att bestämmelserna bör under alla omständigheter och med parallell tillämpning av preskriptionslagens tioårsregel tolkas på så sätt att en fordran preskriberas tio år efter dess uppkomst, alltså tio år från olyckstillfället.62
Detta hade också stöd i Nials uppfattning om den tioåriga preskriptionstiden. Han ansåg att anspråket preskriberas tio år efter tidpunkten för försäkringsfallet. Med tanke på den allmänna preskriptionen kan detta inte anses obilligt. Tvärtom skulle, enligt Nial, en förlängning av preskriptionstiden te sig sakligt omotiverad.63
Nordenson reviderade senare sin slutsats och menade att den var grundad på ett grovt tankefel. Han ändrade sin mening och framhöll att tioårstiden i 28 § TSL inte kan börja löpa tidigare än den allmänna tioåriga preskriptionen. Därför att detta skulle leda till att bestämmelsen i 28 § TSL inte skulle kunna tillämpas. Däremot kan den börja löpa senare än
59
NJA II 1927 s. 406.
60 Strömbäck, Preskription i personskaderätten - tolkningar och tendenser i Sverige, s. 292. 61 Prop. 1979/80:119 s. 41 f.
62 Nordenson, Trafikskadeersättning - Kommentar till trafikskadelagstiftningen, s. 435 f. 63
den allmänna preskriptionstiden. Nordensons uppfattning kan sammanfattas så att den tidpunkten då en fordran kan göras gällande bestäms rent objektivt, vilken kännedom den skadelidande har är utan betydelse. Oftast innebär detta att den tioåriga preskriptionstiden börjar löpa vid skadehändelsen. Tiden kan dock inte börja löpa förrän skada har uppkommit. En skada kanske inte visar sig och är medicinskt påvisbar innan det gått en viss tid efter olyckstillfället. Preskriptionstiden börjar då inte löpa förrän skadan visat sig. Nordenson tror också att han kan ligga bakom den på många håll inom försäkringsbranschen spridda uppfattningen att utgångspunkten för den tioåriga preskriptionsfristen skall vara själv skadehändelsen. Detta på grund av den slutsats han kom fram till i sin kommentar till TSL.64 Liksom regeln om treårig preskription skall den tioåriga preskriptionsfristen ha en självständig funktion vid sidan om den allmänna preskriptionstiden enligt PreskL. Strömbäck menar att det inte slentrianmässigt går att räkna TSL:s tioåriga preskriptionsfrist från skadetillfället. En skada måste ha gett sig till känna och blivit påvisbar för att preskriptionen börjar löpa. Enligt Strömbäck infaller, vid personskada, ofta utgångspunkten för tioårstiden och treårstiden samtidigt, men när det gäller tioårstiden skall alla subjektiva moment skalas bort. Avgörande är när skadan visade sig inte när den konstaterades genom läkarintyg eller när den skadelidande förstod sambandet mellan besvären och skadehändelsen. Den treåriga och tioåriga preskriptionstiden kan ha olika utgångspunkter, men treårstiden kan inte börja löpa före den tioåriga preskriptionstiden.65
Strömbäck skrev i en artikel, innan rättsfallen66 om den tioåriga preskriptionstiden kom, att reglerna i personskadefallen inte fungerar tillfredsställande. Han menade att varken försäkringsbolagen eller de olika rättsliga instanserna klarade av den uppkomna situationen. Strömbäck ansåg att problemet troligtvis inte kan rättas till genom HD-avgöranden utan här måste lagstiftaren gripa in. Han framhöll också att preskriptionsbestämmelserna sätter den skadelidande i en utsatt position. Den skadelidande kan gå miste om ersättning på grund av att rätten till ersättning baseras på svårdefinierade och på förhand ej synliga faktorer. Utgångspunkten för preskriptionsfristen är i många fall problematisk att precisera. Strömbäck anser också att den treåriga preskriptionstiden är för kort. Det torde vara viktigare för den skadelidande att få ersättning för skadeföljder som visar sig efter lång tid, än betydelsen för betalaren att få skadan reglerad inom kortare tid än den allmänna tioårstiden. Frågan som uppkommer på grund av detta är, enligt Strömbäck, om motiven till korttidspreskription längre är hållbara. Motiven var att den som påförs ett strängare ansvar än normalt inte skall drabbas alltför hårt av det ökade ansvaret. Försäkringsbolagen har påförts ett strängare ersättningsansvar, men i gengäld finns en kortare preskriptionstid och den innebär en snabbare och effektivare skadehantering. Bolagen är dock kapitalstarka och är vana att räkna med krav efter lång tid. Strömbäck anser det tveksamt om försäkringsbolagen är värda att prioriteras på detta sätt och aktuell prövning av motiven skulle troligtvis leda fram till en viss osäkerhet om korttidspreskriptionen är behövlig.67
Utgångspunkten för preskriptionstiden måste definieras på ett bättre sätt än vad som gäller för närvarande. Strömbäck har som förslag att man förlänger preskriptionstiden och väljer en utgångspunkt som på ett enklare sätt kan definieras. Detta genom att man skapar en enhetlig tioårstid och med den långa preskriptionstiden vore det acceptabelt för den skadelidande att
64
Nordenson, Ulf K, Några frågor om preskription på trafikskadelagens område, ur Vänbok till Erland Strömbäck, Svenska Försäkringsföreningen, Stockholm, 1996, s. 214 f.
65 Strömbäck, Preskription i personskaderätten - tolkningar och tendenser i Sverige, s. 294. 66 NJA 2001 s 695 I och II.
67
ha skadedagen som en enkel utgångspunkt för preskriptionstiden. De allra flesta skadeföljder som har samband med olyckan borde ha gett sig till känna så pass lång tid efter själva olyckan. Försäkringsbolagen kan helt klart ha invändningar mot detta, men de får ju redan idag räkna med tioårstiden som en yttersta gräns. Ytterligare ett argument som Strömbäck lyfter fram är att den person som idag själv skall betala skadestånd får räkna med att krav kan framställas upp till tio år efter skadedagen, enligt den allmänna preskriptionen.68
Sedan rättsfallen kommit anser dock Strömbäck att konturerna blivit något klarare vad gäller preskriptionstiderna och i en artikel,69 som skrevs innan tillkomsten av den nya försäkringsavtalslagen, anser han att både preskriptionsbestämmelserna i FAL och TSL skulle kunna leva vidare med befintlig ordalydelse. Strömbäck önskade också, i artikeln, en förändring vad gäller preskriptionsbestämmelserna i nya FAL, men som vi vet blev det inte på det viset.70 I propositionen kommer man fram till att det möjligen finns ett behov att införa enklare och mera praktiskt hanterbara bestämmelser, men att reformbehovet påtalats sent i beredningen av den nya lagen och att det saknas underlag för att göra några närmare överväganden av dessa regleringar.71
4.3.2 NJA 2001 s 695 I och II
Målen handlade om när den tioåriga preskriptionstiden i 29 § TSL (nuvarande 31 §) börjar löpa (I och II) samt fråga om preskription av rätten till omprövning (II). Frågan om preskription av rätten till omprövning tas inte upp i denna uppsats.
I. Omständigheterna i det första målet var följande. C krockade den 2 februari 1977 med en annan personbil. C har efter olyckan utvecklat ett post whiplash-syndrom som innebär smärtor i rygg, skuldror och axlar. Detta fick C ett läkarintyg på den 13 mars 1995. Enligt läkarintyget utvecklades symptomen under tiden från olyckan fram till år 1982. Efter läkarintyget skickade C in en anmälan om personskada till försäkringsbolaget. Den 2 november 1995 avböjde försäkringsbolaget att utge någon ersättning för eventuella skador med hänvisning till att ärendet var preskriberat. C väckte talan mot försäkringsbolaget 1996. Domstolen kom fram till att en fordran på ersättning för personskada kunde göras gällande i vart fall år 1982, vilket innebär att rätten till ersättning preskriberades någon gång under år 1992. Domstolen gjorde också en utläggning om när den tioåriga preskriptionstiden, enligt 28 § TSL, skall börja löpa vid olyckstillfället. Domstolen kom fram till att utgångspunkten inte kan utläsas direkt ur lagtexten och att den kan förstås på tre olika sätt. Den första tidpunkten är då olyckan inträffade, nästa möjliga tidpunkt skulle vara när skadan visar sig. Den tredje och sista tidpunkten är när den skadelidande får kunskap om att skadan har orsakats av olyckan och kan väcka talan i domstol. Ofta sammanfaller dessa tre tidpunkter, men vid t.ex. whiplash-skador kan det vara lång tid emellan dem. Den sist nämnda tidpunkten kan, enligt domstolen, inte ses som utgångspunkt för tioårsfristen eftersom denna sammanfaller med utgångspunkten för treåriga preskriptionstiden. Ser man till förarbetsuttalanden ligger det nära till hands att se olyckstillfället som utgångspunkten och det är också försäkringsbranschens gemensamma uppfattning. I doktrinen finns dock uttalanden från till exempel Nordenson och Gabrielsson som säger emot denna uppfattning. Det som också talar för att utgångspunkten skall vara när skadan ger sig till känna är, enligt domstolen, att det är först då ett försäkringsfall uppkommer enligt det synsätt som ligger till grund för försäkringsavtalslagen.
68 Strömbäck, Preskription i personskaderätten - tolkningar och tendenser i Sverige, s. 296 f. 69 Strömbäck, Preskription av trafikskadeersättning - en trilogi från HD, s. 636-661.
70
A a s 660 f.
71
Det skulle strida mot detta synsätt att låta den skadelidande kunna göra anspråk på ersättning innan dess. Detta leder till att en fordran tidigast kan göras gällande då skadan visar sig. Med hänsyn till detta resonemang fann domstolen att den tioåriga preskriptionstiden, enligt 28 § TSL, skall börja löpa vid den tidpunkt skadan ger sig till känna.
Två justitieråd var skiljaktiga och menade att utgångspunkten bör vara olyckstillfället. De fäste avgörande vikt vid lagstiftarens mening att anspråk på ersättning på grund av försäkring skulle regleras snabbt. Detta säkrades genom den treåriga preskriptionstiden. Den treåriga preskriptionstiden börjar löpa när den skadelidande får kännedom om att en fordran på ersättning kunde göras gällande. Tidpunkten för när den skadelidande har sådan kännedom kan infalla mycket lång tid efter själva olyckstillfället. Lagstiftaren har därför infört en yttersta gräns, den tioåriga preskriptionstiden. Denna gräns var från början tänkt att vara fem år men förlängdes sedan tio år. Med tanke på syftet med regleringen anser justitieråden att avsikten inte kan ha varit att det skall vara möjligt att kräva ersättning efter att den allmänna preskriptionstiden på tio år löpt ut, vilken brukar räknas från skadehändelsen. Att det i förarbetena också uttalas att den tioåriga preskriptionstiden skall löpa oberoende av vilken kännedom den skadelidande har anser justitieråden stödjer deras uppfattning att den tioåriga preskriptionstiden skall räknas från skadetillfället. Detta även om skadan visar sig vid ett senare tillfälle. Det scenariot att en ersättningsgill skada ger sig till känna efter utgången av den tioåriga preskriptionstiden och ett anspråk på ersättning således inte kan göras gällande är något lagstiftaren måste ha räknat med. Justitieråden hänvisar också till att 2 § st. 1 PreskL gäller för skadestånd och att 23 § PSL stadgar att rätten till patientskadeersättning preskriberas tio år efter att skadan orsakades. Dessa bestämmelser innebär att det inte går att kräva ersättning för skador som gett sig till känna mer än tio år efter skadetillfället. På grund av detta anser de skiljaktiga att utgångspunkten för den tioåriga preskriptionstiden skall vara tidpunkten för skadehändelsen.
II. Den 20 februari 1980 skadades D i en trafikolycka. D blev medvetslös och fick bland annat ett ärr i hårfästet. Den 27 februari 1980 gjorde D en skadeanmälan till försäkringsbolaget. Bolaget ersatte vissa kostnader samt sveda och värk, men ingenting för framtida inkomstförlust. Den 10 juni frågade försäkringsbolaget om ärendet kunde avslutas. D ansåg inte att någon slutreglering av skadan skett. Bolaget hävdade dock att sedan viss kostnad reglerats kunde ärendet avslutas enligt besked från D. D födde i december samma år tvillingar, hon hade ett barn sedan tidigare. D fick sitt fjärde barn 1988. Under dessa år mådde D dåligt, men trodde detta berodde på skötseln av barnen. När det yngsta barnet blivit större och hon fortfarande inte mådde bra sökte hon läkare. Den 19 april 1993 fick hon diagnosen whiplash och blev då medveten om sambandet mellan olyckan och skadan. D vände sig då till försäkringsbolaget med krav på ersättning, men bolaget invände att preskription inträtt. Den 18 september 1996 väckte hon talan vid domstol och yrkade på ersättning för inkomstförlust från och med 15 april 1994. HD ansåg att ärendet var slutreglerat i juli 1980. Frågan var då om preskriptionstiden på tio år började löpa vid olyckstillfället eller vid en senare tidpunkt. HD hänvisade till resonemanget i första fallet att utgångspunkten skall vara när skadan visar sig. När domstolen tillämpade det i D:s fall kom man fram till att ersättningen för inkomstförlust inte vara preskriberad vare sig enligt treårsregeln eller tioårsregeln. Inkomstförlusten hade inträffat den 15 april 1994 då D blev berättigad till halvt sjukbidrag. Försäkringsbolaget hade inte invänt att skadan inträffade vid någon annan tidpunkt.
Detta konstaterades av domstolen:
- Det avfärdas av domstolen att treårs- och tioårsfristen skulle ha samma startpunkt. Det kan hända att de i vissa fall har gemensam startpunkt, men detta kan inte som tidigare
