En särskild försäkringsrättslig reglering? Verkan av preskription och preklusion vid dubbelförsäkring

(1)

Juridiska institutionen Höstterminen 2019

Examensarbete i civilrätt, särskilt allmän förmögenhetsrätt 30 högskolepoäng

En särskild försäkringsrättslig reglering?

Verkan av preskription och preklusion vid dubbelförsäkring

A special insurance regulation? – The effects of statute of limitation and preclusion in a double insurance situation

Författare: Gustav Sandberg

Handledare: Professor Laila Zackariasson

(2)

2

(3)

3

Innehållsförteckning

1 INLEDNING ... 5

1.1 BAKGRUND ... 5

1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 6

1.3 AVGRÄNSNINGAR ... 6

1.4 METOD OCH MATERIAL... 7

1.5 TERMINOLOGI ... 8

1.6 DISPOSITION ... 9

2 INTRODUKTION TILL RÄTTSFALLET OCH PROBLEMATIKEN ... 10

2.1 INLEDNING ... 10

2.2 FÖRSÄKRING ... 10

2.2.1 Allmänt om försäkring ... 10

2.2.2 Ansvarsförsäkring ... 11

2.3 INTRODUKTION TILL RÄTTSFALLET... 12

2.3.1 Omständigheterna ... 12

2.3.2 Yrkandena ... 12

2.4 DEN FÖRSÄKRINGSRÄTTSLIGA KONTEXTEN ... 13

2.5 DEN MER ALLMÄNNA KONTEXTEN... 14

3 DUBBELFÖRSÄKRING ... 16

3.1 ALLMÄNT OM DUBBELFÖRSÄKRING ... 16

3.2 LAGREGLERINGEN ... 16

3.3 DUBBELFÖRSÄKRINGSÖVERENSKOMMELSEN ... 19

4 PRESKRIPTION OCH PREKLUSION ... 21

4.1 ÖVERGRIPANDE OM REGLERNA ... 21

4.1.1 Inledning ... 21

4.1.2 Allmänt om förpliktelsers upphörande ... 21

4.1.3 Intressena och funktionerna bakom reglerna ... 23

4.2 ALLMÄNT OM PRESKRIPTION OCH PREKLUSION ... 24

4.2.1 Allmänt om preskription ... 24

4.2.2 Allmänt om preklusion ... 25

4.2.3 Specialpreskription ... 27

4.3 PRESKRIPTION OCH PREKLUSION ENLIGT FAL ... 28

4.3.1 Preskription enligt FAL ... 28

4.3.2 Preklusion enligt FAL ... 29

4.4 VERKAN AV PRESKRIPTION OCH PREKLUSION MOT TREDJE MAN ... 33

4.4.1 I allmänhet ... 33

4.4.2 Enligt FAL ... 34

5 PRESKRIPTIONSFRÅGAN OCH UNDERINSTANSERNA ANGÅENDE PREKLUSIONSFRÅGAN ... 37

5.1 INLEDNING ... 37

5.2 PRESKRIPTIONSFRÅGAN ... 37

5.2.1 Grunder ... 37

5.2.2 Tingsrätten ... 38

(4)

4

5.2.3 Hovrätten ... 39

5.2.4 Högsta domstolen ... 39

5.2.5 Kommentarer ... 39

5.3 GRUNDERNA I PREKLUSIONSFRÅGAN... 41

5.4 TINGSRÄTTEN ... 41

5.4.1 Domskäl ... 41

5.4.2 Kommentarer ... 42

5.5 HOVRÄTTEN ... 42

5.5.1 Domskäl ... 42

5.5.2 Kommentarer ... 44

5.6 SKILJAKTIGA I HOVRÄTTEN ... 45

5.6.1 Domskäl ... 45

5.6.2 Kommentarer ... 46

6 PREKLUSIONSFRÅGAN ENLIGT HÖGSTA DOMSTOLEN ... 48

6.1 DOMSKÄL ... 48

6.2 KOMMENTARER ... 49

6.2.1 Inledande reflektioner ... 49

6.2.2 Ordalydelse och systematik ... 50

6.2.3 En särskild försäkringsrättslig reglering ... 52

6.2.4 Fördelningsregelns ändamål ... 53

6.2.5 Ett orimligt resultat? ... 56

7 ANALOGIER TILL ANDRA OMRÅDEN ... 59

7.1 VARFÖR HÄMTA VÄGLEDNING? ... 59

7.2 ALLMÄNNA PRINCIPER FÖR CESSION AV FORDRAN ... 61

7.3 BORGEN ... 63

7.3.1 Borgen och (ansvars)försäkring ... 63

7.3.2 Flera borgensmän ... 65

7.3.3 Preskription och preklusion vid borgen ... 66

7.4 TILLÄMPNING AV BORGENSREGLER I DUBBELFÖRSÄKRINGEN ... 68

8 AVSLUTNING ... 71

8.1 SAMMANFATTANDE SLUTSATSER ... 71

8.2 AVSLUTANDE REFLEKTIONER ... 73

KÄLLFÖRTECKNING ... 75

OFFENTLIGT TRYCK... 75

LITTERATUR ... 75

RÄTTSPRAXIS ... 76

BRANSCHPUBLIKATIONER ... 77

(5)

5

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Att ha översikt över sina förpliktelser är av essentiell betydelse i de flesta kommersiella sammanhang. Vet man inte om vilka åtaganden man har gjort eller omfattningen av dessa är det möjligt att man inte vågar ge sig in i nya affärsmöjligheter för att man tror att man inte har råd att göra detta. Det är även möjligt att man tar alltför stora risker vilket kan leda till okontrollerbara skulder och att man till slut inte längre kan bedriva sin verksamhet. Än riskablare blir det om man åläggs att svara för en fordran som man inte varit medveten om att man haft att svara för. Även om försäkringsbolag brukar ha förhållandevis ordnade ekonomiska förhållanden har också dessa ett behov av att kunna överblicka sina förpliktelser, särskilt om man beaktar den mängd åtaganden de oftast har.

För att lättare kunna överblicka de förpliktelser som man åtagit sig eller kan tänkas behöva svara för finns det regler om att förpliktelser upphör att vara utkrävbara inom vissa tidsfrister. Till dessa regler hör bland annat bestämmelser om preskription och preklusion.

Denna uppsats är uppbyggd kring ett rättsfall till vilket HD lämnade prövningstillstånd i april 2019 och i oktober samma år även meddelade dom i. Rättsfallet handlar om fördelning av ansvar mellan försäkringsbolag vid dubbelförsäkring. Mer konkret är frågan om ett försäkringsbolag kan förpliktas att prestera till ett annat försäkringsbolag trots att det första bolagets åtaganden gentemot den gemensamma försäkringstagaren fallit bort på grund av utgången av en viss tidsfrist.

Förutom att rättsfallet berör rent försäkringsrättsliga frågor väcker det en mer övergripande fråga, som inte bara förekommer på försäkringsrättens område utan även i betydligt fler förmögenhetsrättsliga sammanhang, nämligen om en part (A) som infriat ett åtagande till en gemensam part (B) kan rikta regressanspråk mot en annan ursprungligen ansvarig part (C) trots att dennes skyldighet att prestera till den gemensamma parten (B) fallit bort på grund av utgången av en viss tid.

(6)

6

1.2 Syfte och frågeställningar

Med den här uppsatsen syftar jag till att med stark grund i rättsfallet Dubbelförsäkringen¹ utreda hur en situation likt den i fallet lämpligast bör lösas. Den huvudsakliga frågan i rättsfallet och därmed även i uppsatsen är den följande:

• Kan, i en dubbelförsäkringssituation, en försäkringsgivare som utbetalat ersättning till en försäkringstagare rikta regressanspråk mot en annan försäkringsgivare vars skyldighet att utbetala ersättning till försäkringstagaren fallit bort till följd av försäkringstagarens underlåtenhet att anmäla anspråk på ersättning i tid?

Den undersökning jag företagit för att uppnå syftet går att dela upp i två delar. I den första försöker jag ta reda på om reglerna om dubbelförsäkring rymmer ett, och i så fall vilket, svar på den centrala frågan. I den andra delen ämnar jag att ta reda på om en situation likt den i rättsfallet går att lösa med tillämpning av allmänna och till området närliggande förmögenhetsrättsliga regler och principer. I denna fråga ryms delfrågorna om det är möjligt att använda sig av sådana regler, vilka regler som i så fall bör tillämpas samt hur en situation liknande den i det förevarande rättsfallet således hade lösts med tillämpning av dessa regler.

1.3 Avgränsningar

Uppsatsens nära koppling till rättsfallet Dubbelförsäkringen har inneburit att avgränsningarna i uppsatsen har fallit sig ganska naturliga. I det följande kommer dock de avgränsningar som jag under uppsatsens gång blivit medveten om och som kanske är viktiga för läsaren att ha i åtanke kortfattat att redogöras för.

Det är endast svensk rätt som behandlas. Uppsatsens frågor påverkas inte av exempelvis EU-rättsliga bestämmelser. Även om civilrätten inom de nordiska länderna är tämligen likartad kommer jag inte att göra några komparativa utblickar mot hur de aktuella frågorna i uppsatsen kan ha behandlats i dessa rättsordningar.

1 Det namn som Mål nr T 5515-18 givits av HD. Vid tidpunkten för uppsatsens publicering (2020-01-16) har något NJA-nummer ännu inte givits åt fallet.

(7)

7

Den försäkringsform som behandlas är ansvarsförsäkring. Ansvarsförsäkringen är en speciell form av försäkring, framförallt i det avseendet att det förutom försäkringsgivaren och försäkringstagaren alltid finns ytterligare minst en part, den skadelidande, inblandad.

Några av de lagregler som behandlas är också uteslutande tillämpliga vid ansvarsförsäkring. Detta innebär inte att vissa av uppsatsens slutsatser inte skulle kunna göras gällande även avseende andra försäkringsformer. Viss försiktighet med detta påkallas dock härmed.

Jag kommer i uppsatsen att behandla reglerna för företagsförsäkringar och inte för konsumentförsäkringar. Anledningarna till detta är att parterna i rättsfallet är kommersiella aktörer samt att den i fallet aktuella preklusionsregeln inte tillämplig i konsumentsammanhang.

Genomgången av en del områden (exempelvis preskription och borgen) syftar inte till att vara uttömmande utan är till för att klarlägga grunderna för den fortsatta framställningen. Det innebär att vissa regler och funktioner inte behandlas medan andra som är mer relevanta för uppsatsens syfte kommer att få större utrymme.

1.4 Metod och material

Den metod som jag utgått från i arbetet med uppsatsen är den rättsdogmatiska metoden.

Med den rättsdogmatiska metoden syftar man till att genom en tolkning av de traditionella rättskällorna (lag, förarbeten, praxis och doktrin) fastställa vad gällande rätt är (de lege lata) men även att undersöka vad rätten bör vara (de lege ferenda). Detta har även varit min utgångspunkt i arbetet med denna uppsats.

Jag vill här dock sticka in med en passus avseende de omständigheter under vilken uppsatsen har författats. När jag inledde arbetet med uppsatsen var rättsläget ett annat än när den publiceras. Detta beror på att HD den 15 oktober 2019 meddelade dom i det för uppsatsen centrala rättsfallet. Det som tidigare mestadels hade varit ett försök att fastställa rättsläget övergick därmed i hög grad till att istället undersöka vad som borde vara gällande rätt. Eftersom jag i uppsatsen i mångt och mycket har en annan syn än HD på hur rättsläget borde vara vill jag poängtera att rättsläget inte är oklart. HD har, i vart fall i den i målet aktuella men troligen även i till viss del närliggande situationer, fastslagit vad som är gällande rätt. Avvikelserna från HD:s slutsatser är således endast min egen ansats till att fastställa vad rätten borde vara.

(8)

8

Vad gäller det material jag har använt har jag i ett avsnitt använt mig av ett branschavtal som källa. I övrigt har jag inte avvikit från de ovan nämnda och vedertagna rättskällorna. Något kort ska dock sägas om nyttjandet av vissa av dessa källor.

Underinstansers domar har som huvudregel inget prejudikatvärde vilket gör att man bör vara försiktig med att tillmäta dessa alltför hög rättskällestatus. Jag har dock valt att använda mig av några sådana för påvisa de olika synsätt som man kan ha på den aktuella problematiken.

I uppsatsen använder jag mig av förarbeten till inte längre gällande lagar. Anledningen till detta är att dessa i förarbeten till nu gällande lagar fortfarande har ansetts ge uttryck för gällande rätt.

Vissa bestämmelser som är tillämpliga i rättsfallet har idag ändrats. Jag har försökt att vara tydlig med vad som var gällande rätt då men som inte är det idag och vice versa.

1.5 Terminologi

För att ni läsare enklare ska kunna följa med i uppsatsen ska även några terminologiska spörsmål klargöras.

Begreppet ”skada” förekommer i uppsatsen i två olika men ändå närliggande sammanhang. Det första fallet avser den skada som skadevållaren orsakar de skadelidande. Den skadan kan vara både fysisk och ekonomisk och regleras rättsligt främst av de skadeståndsrättsliga reglerna. Den andra situationen som behandlas är den försäkringsrättsliga skadan. Med detta avses det anspråk på ersättning som framställs mot ett försäkringsbolag.

I uppsatsen används begreppen försäkrad och försäkringstagare synonymt. Detta eftersom det i den för uppsatsen centrala situationen är samma subjekt som har tecknat försäkringen som också omfattas av denna. I vissa andra sammanhang kan dock försäkringstagare och försäkrad syfta på olika parter, såsom när någon omfattas av ett försäkringsskydd utan att själv ha ingått det aktuella försäkringsavtalet.

Gränsen mellan preskription och preklusion är, som nedan kommer framgå, inte helt klar och de olika rättskällorna använder för samma sak olika begrepp såsom

”preklusionsregel”, ”preskriptionsvillkor” och ”anmälningsvillkor”. Jag har i största möjliga mån försökt att vara stringent och tydlig med vad som åsyftas. Om det ändå är svårt att hålla reda på vad som är vad kan det vara värt att ha i åminnelse att

(9)

9

rättsverkningarna huvudsakligen är samma, nämligen att borgenären på grund av att viss tid passerat inte längre kan göra det aktuella anspråket gällande mot gäldenären.

1.6 Disposition

Uppsatsens inleds med en översiktlig introduktion i kapitel 2. Där presenteras kortfattat det aktuella rättsområdet, omständigheterna i det centrala rättsfallet samt den huvudsakliga problematiken. I kapitel 3 redogörs för vad dubbelförsäkring är, hur regleringen av det ser ut samt dess funktion i det praktiska rättslivet. Preskription och preklusion behandlas i kapitel 4. Först presenteras där institutens roll i den rättsliga kontexten. Sedan avhandlas den aktuella regleringen både i dess generella utformning och den särskilda försäkringsavtalsrättsliga. Kapitlet avslutas med att se vilken verkan preskription och preklusion har mot tredje man. I kapitel 5 och 6 refereras och analyseras ingående rättsfallet Dubbelförsäkringen. Kapitel 7 bjuder på en utblick där rättsfallet analyseras med beaktande av allmänna och närliggande förmögenhetsrättsliga regler och principer. Uppsatsen avslutas med sammanfattande slutsatser och avslutande reflektioner i kapitel 8.

(10)

10

2 Introduktion till rättsfallet och problematiken

2.1 Inledning

Den här uppsatsen är som ovan nämnt uppbyggd kring rättsfallet Dubbelförsäkringen.

För att lämpligast kunna tillgodogöra sig den fortsatta framställningen kan det därför vara givande att ha koll dels på de omständigheter som i den aktuella situationen utgjorde grund för det som HD kom att pröva men även på den mer generella problemsituation som aktualiseras i rättsfallet, både i dess försäkringsrättsliga kontext men även för det mer övergripande allmänna förmögenhetsrättsliga sammanhanget. I det följande avsnittet kommer därmed rättsfallet introduceras (rättsfallet kommer grundligt refereras och analyseras i kapitel 5 och 6) och den huvudsakliga problemsituationen kommer att presenteras. Inledningsvis följer även en kortare presentation av det aktuella rättsområdet, vilket förhoppningsvis underlättar läsandet en aning.

2.2 Försäkring

2.2.1 Allmänt om försäkring

Försäkring är ett verktyg för individer att begränsa effekterna av de risker man ställs inför och för ett större kollektiv att fördela kostnaderna för inträffandet av dessa risker mellan ett stort antal individer.² Ett avtal om försäkring innebär huvudsakligen att ett försäkringsbolag (försäkringsgivare) mot ekonomiskt vederlag (försäkringspremier) åtar sig ett ansvar att vid inträffandet av en händelse av visst slag (försäkringsfallet) utge ett visst på förhand reglerat belopp (försäkringsersättning) till den som har valt att teckna försäkringen (försäkringstagaren).³ Utmärkande för försäkringsavtalet är ovissheten om ett försäkringsfall överhuvudtaget kommer att inträffa (exempelvis vid brandförsäkring) eller i vart fall när det kommer att inträffa (vid livförsäkring).⁴ Det huvudsakliga syftet med försäkring är för försäkringstagaren att få trygghet mot skador och ekonomiska påfrestningar i framtiden.⁵ Försäkringsbolagens primära intresse är att driva en ekonomiskt försvarlig och helst vinstgivande rörelse. Även från samhällssynpunkt spelar

2 Eckerberg, Vad är försäkring, egentligen? s 22.

3 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s 19 f.

4 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s 20.

5 Prop. 2003/04:150 s 123.

(11)

11

försäkring en viktig roll då den bidrar till att skapa en allmän trygghet för företag och enskilda personer.⁶

Försäkring liknande dess nutida form har förekommit sedan medeltiden. De tidigaste lagbestämmelserna om försäkring i Sverige är från 1600-talet.⁷ Försäkringsavtal regleras idag primärt i försäkringsavtalslagen (2005:104) (FAL). Den lagen ersatte lag (1927:77) om försäkringsavtal (GFAL) och konsumentförsäkringslag (1980:38) (KFL). FAL:s regelsystem kan ses ett verktyg för att balansera å ena sidan försäkringstagarens särskilda behov av trygghet och å andra sidan försäkringsgivarens intresse av att kunna överblicka och kontrollera risken så mycket som möjligt.⁸

2.2.2 Ansvarsförsäkring

En särskild form av försäkring är ansvarsförsäkring. Det utmärkande draget för ansvarsförsäkring är att risken man försäkrar sig mot är kostnaderna för skadeståndsansvar gentemot tredje man. Ansvarsförsäkring kan delas upp i obligatorisk respektive ickeobligatorisk ansvarsförsäkring. Obligatorisk ansvarsförsäkring innebär att man för att för att få göra vissa saker (exempelvis framföra trafikförsäkringspliktiga fordon) eller bedriva viss verksamhet (exempelvis försäkringsförmedling) måste ha en ansvarsförsäkring som ersätter de skador som vanligen kan orsakas i den aktuella situationen.⁹ Vid obligatorisk ansvarsförsäkring har dessutom den skadelidande rätt att rikta sitt krav på ersättning direkt mot den försäkrades försäkringsgivare medan en motsvarande rätt som huvudregel saknas vid ickeobligatorisk ansvarsförsäkring.¹⁰

Ansvarsförsäkringen har ett nära samband till skadeståndsrätten eftersom försäkringsersättning ur en ansvarsförsäkring endast utgår om den försäkrade visas vara skadeståndsskyldig.¹¹ Huruvida skadeståndsskyldighet föreligger samt storleken på skadeståndet bedöms enligt de skadeståndsrättsliga reglerna.¹² Förekomsten av ansvarsförsäkring kan påverka hur stort skadestånd som döms ut men torde i de flesta fall

7 Bengtsson, Försäkringsrätt s 16.

9 Van der Sluijs, Direktkravsrätt vid ansvarsförsäkring s 50 f.

10 FAL 9:7.

11 Van der Sluijs, Direktkravsrätt vid ansvarsförsäkring s 26.

12 Van der Sluijs, Direktkravsrätt vid ansvarsförsäkring s 162 f.

(12)

12

inte ha någon inverkan på frågan om skadeståndsskyldighet föreligger.¹³ Värt att notera är att den skadelidandes fordran på skadestånd och försäkringstagarens fordran på försäkringsersättning i svensk rätt hålls åtskilda i den mån att olika regler om preskription och preklusion gäller för dessa, både vad gäller tillämplig lag och den tidpunkt för när preskriptionsfristen börjar räknas.¹⁴

2.3 Introduktion till rättsfallet 2.3.1 Omständigheterna

Två personer (de skadelidande) blev den 17 juni 2011 respektive den 5 oktober 2011 påkörda av spårvagnar. Till följd av olyckorna ådrog sig personerna personskador (och ekonomiska följdskador) för vilka Göteborgs Spårvägar ostridigt var ansvariga.

Göteborgs Spårvägar hade vid tidpunkten för olyckorna gällande ansvarsförsäkringar hos både Göta Lejon och Moderna Försäkringar (Moderna¹⁵).

Den 2 november 2011 gjordes skadeanmälningar till Göta Lejon och Göta Lejon betalade ut försäkringsersättning till Göteborgs Spårvägar motsvarande den fastställda skada som de skadelidande lidit, med avdrag för i försäkringsavtalet avtalad självrisk. I september 2012 anmälde Göteborgs Spårvägar även skadorna till Moderna Försäkringar.

2.3.2 Yrkandena

Göta Lejon stämde Moderna Försäkringar och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att Moderna Försäkringar i egenskap av försäkringsgivare var betalningsskyldigt gentemot Göta Lejon för hälften av det belopp som Göta Lejon dels betalat ut och dels i framtiden skulle komma att kunna vara tvungna att betala ut till Göteborgs spårvägar på grund av de skador som Göteborgs Spårvägar åsamkat de skadelidande. Den rättsliga grunden till Göta Lejons anspråk gentemot Moderna Försäkringar var att det förelåg en dubbelförsäkringssituation i enlighet med FAL 6:4 och 8:18 och att Moderna därmed var

13 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt s 176. Förekomsten av ansvarsförsäkring anses av visa även påverka skadeståndets preventiva funktion. För vidare läsning kring detta se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt s 39 ff och Bengtsson, Ansvarsförsäkringen och rättspolitiken.

14 Ds 2011:10 s 69.

15 Benämningarna ”Moderna Försäkringar” och” Moderna” används växelvis i syfte att skapa ett bättre språkligt flöde i texten.

(13)

13

skyldiga att ersätta Göta Lejon med hälften av vad de erlagt och skulle komma att kunna behöva betala ut till Göteborgs spårvägar på grund av de aktuella skadehändelserna.

Moderna Försäkringar bestred ersättningsskyldighet dels på grunden att Göta Lejon väckt talan för sent och att fordran därmed var preskriberad och dels på den grunden att Göteborgs spårvägar inte framställt anspråk på försäkringsersättning inom den tid som stipulerades i försäkringsavtalet och att rätten till ersättning för den aktuella skadan därmed var prekluderad.¹⁶

2.4 Den försäkringsrättsliga kontexten

Rättsfallet aktualiserar ett antal frågor. Den fråga som kommer att ges det största utrymmet i den här uppsatsen är den om Göta Lejon har rätt att rikta regressanspråk mot Moderna Försäkringar trots att Modernas skyldighet att betala ut ersättning direkt till Göteborgs spårvägar fallit bort till följd av att anspråket på ersättning inte gjorts inom den tid som avtalats mellan dessa två parter. Den i målet aktuella partskonstellationen inklusive den ovan berörda frågan kan illustreras på följande vis:

Rätt till skadestånd

Utgiven försäkringsersättning Ej rätt till försäkringsersättning Rätt till regress?

16 I tingsrätten var det även tvistigt hur ersättningsbeloppet skulle beräknas. Denna fråga prövades inte i högre instans och är inte heller relevant för den fortsatta framställningen.

Skadelidande

Göteborg Spårvägar

Moderna Försäkringar

Göta Lejon

(14)

14

2.5 Den mer allmänna kontexten

Utöver att den i fallet aktuella frågan är intressant i sig kan den även lyftas ut ur sitt speciella försäkringsrättsliga sammanhang. Det går då att formulera det som om en part har rätt att rikta anspråk mot en annan part, som vilka sinsemellan inte har någon avtalsrättslig relation, till följd av att dessa båda parter var för sig har åtagit sig att prestera till en gemensam tredje part men där den andre partens skyldighet att prestera till den gemensamma parten fallit bort?

Att de två parter som ansvarar inte mellan varandra har reglerat förhållandet eller ens behöver vara medvetna om att någon annan möjligen ansvarar är tämligen unikt. Att två eller flera parter däremot solidariskt svarar mot en part är desto vanligare och förekommer i allehanda fordringssituationer med mer en gäldenär. Ett direkt eller indirekt ansvar mot en annan än sin egentliga medkontrahent förekommer i en del andra situationer. En situation där två parter accessoriskt och solidariskt svarar för en gemensam kontraktsparts förpliktelser mot tredje man och där den ena partens förpliktelse gentemot huvudmannen av en eller annan anledning faller bort kan också det ske i vissa andra situationer. Ett sådant scenario är vid borgen och det kan se ut enligt följande:

Fordran/skuld

Gällande borgensåtagande Ej gällande borgensåtagande Rätt till regress?

Situationen kan även förenklas genom att den ”översta” parten tas bort. Vi har då för handen en än mer vanligt förekommande situation, i form av ett scenario där två gäldenärer ansvarar för samma skuld men där en av gäldenärernas ansvar preskriberas eller på annat sätt faller bort. Denna partskonstellation gör sig även gällande vid andra

Borgenär

Gäldenär

Borgensman 1

Borgens -man 2

(15)

15

dubbelförsäkringssituationer än ansvarsförsäkring så som om försäkringstagaren har två egendomsförsäkringar eller två rättsskyddsförsäkringar. I uppsatsen kommer inte den här situationen ges lika stort utrymme som de ovan angivna, men däremot är många av de regler som aktualiseras i situationerna där det även finns ”en tredje nivå” baserade på detta partsförhållande varefter det sedermera görs analogier. Sålunda kan även denna konstellation vara värd att ha i åminnelse vid läsningen av den fortsatta framställningen.

Gällande fordran/skuld Ej gällande fordran/skuld Rätt till regress?

Borgenär

Gäldenär 1 Gäldenär 2

(16)

16

3 Dubbelförsäkring

3.1 Allmänt om dubbelförsäkring

Dubbelförsäkring innebär att samma intresse är försäkrat mot samma risk hos två eller flera försäkringsgivare. Exempel på sådana situationer är när både hemförsäkring och reseförsäkring täcker skada på egendom som tas med under resan eller när egendom som är inlämnad till en reparatör omfattas både av ägarens egendomsförsäkring och reparatörens försäkring.¹⁷ Däremot är det inte frågan om dubbelförsäkring när både en ansvarsförsäkring och en egendomsförsäkring täcker samma skada eftersom det då inte är samma intresse som försäkras.¹⁸ Oftast uppstår en dubbelförsäkringssituation på grund av att försäkringstagaren tecknat ytterligare en försäkring för något som denne redan har försäkringsskydd för.¹⁹ Att en försäkringstagare medvetet dubbelförsäkrar sig är sällsynt, eftersom det i allmänhet är meningslöst att försäkra samma intresse flera gånger, såvida man inte på detta sätt vill få en självrisk täckt.²⁰ I vissa fall försäkras dock ett och samma intresse medvetet i flera försäkringsbolag på grund av att försäkringsbeloppet på det som ska försäkras är så pass högt att det inte är möjligt att teckna försäkring för hela den summan i ett enda försäkringsbolag.²¹ Försäkringsbolagen i en dubbelförsäkrings- situation är emellertid i de flesta fall sällan medvetna om att en sådan situation föreligger.²²

3.2 Lagregleringen

Regler om dubbelförsäkring fanns redan i GFAL. Vid införandet av 2005 års försäkringsavtalslag åsyftades inte att göra några större förändringar av rättsläget avseende regleringen av dubbelförsäkring.²³ Detta torde innebära att även äldre rättskällor alltjämt bibehåller sin relevans. Regleringen av dubbelförsäkring återfinns idag i

17 Hellner, Försäkringsrätt s 255 f och Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s 359.

18 Prop. 2003/04:150 s 441.

19 Prop. 2003/04:150 s 194.

21 Anell, Dubbelförsäkring enligt FAL s 260.

22 Prop. 2003/04:150 s 194.

23 Prop. 2003/04:150 s 194.

(17)

17

FAL 6:4. Genom en hänvisning i 8:18 3 st tillämpas samma regler även när det rör sig om företagsförsäkring. FAL 6:4 är utformad på följande sätt:

Om samma intresse har försäkrats mot samma risk hos flera försäkringsbolag, är varje försäkringsbolag ansvarigt mot den försäkrade som om det bolaget ensamt hade meddelat försäkring. Den försäkrade har dock inte rätt till högre ersättning sammanlagt från bolagen än som svarar mot skadan. Överstiger summan av ansvarsbeloppen skadan, fördelas ansvarigheten mellan försäkringsbolagen efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen.

Bestämmelserna är tvingande till försäkringstagarens fördel men de är dock dispositiva försäkringsbolagen emellan.²⁴ Enligt paragrafens första mening kan den försäkrade i en dubbelförsäkringssituation kräva ersättning av vilket som helst av försäkringsbolagen upp till det belopp som bolaget svarar för. Det innebär att försäkringsbolagen inte kan friskriva sig från ansvar för det fallet att intresset skulle vara försäkrat även hos ett annat bolag.²⁵ Denna regel återfanns även i GFAL.²⁶ Det ansågs som en huvudregel, vilken gick ut på att man skulle bedöma varje försäkringsgivares ansvar som om han vore ensam försäkringsgivare.²⁷ Varje försäkringsgivares ansvarighet gentemot försäkringstagaren skulle, såvida annat ej avtalats, bedömas utan hänsyn till andra möjligen existerande försäkringar.²⁸ Försäkringsgivarnas ansvar gentemot försäkringstagaren var solidariskt vilket innebar att försäkringstagaren kunde kräva det bolag som han önskade med den begränsningen att ingen försäkringsgivare var skyldig att utbetala högre ersättning än vad denne hade haft att göra om den varit ensam försäkringsgivare samt att försäkringstagaren inte hade rätt till mer ersättning än vad som motsvarade dennes förlust.²⁹

Bestämmelsens andra mening är ett utlopp av det berikandeförbud som har ansetts vara en allmän försäkringsrättslig princip men som inte annars kommer till uttryck i FAL.³⁰ Berikandeförbudet innebär att den försäkrade inte ska tjäna på att en skada sker och det har motiverats med att det därmed motverkar avsiktliga framkallanden av försäkringsfall.³¹ Försäkringstagaren har, som sagt, inte rätt att få ut högre ersättning än

24 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s 358, se även FAL 1:6.

25 Prop. 2003/04:150 s 441.

26 GFAL 41 §: Är samma intresse försäkrat hos flera försäkringsgivare mot samma fara, vare envar försäkringsgivare gent emot försäkringshavaren ansvarig såsom vore han ensam försäkringsgivare.

27 Hellner Försäkringsrätt s 256.

28 NJA II 1927 s 424.

29 NJA II 1927 s 425.

30 Prop. 2003/04:150 s 441.

(18)

18

vad skadan uppgår till. Skulle däremot en försäkring medge ersättning för nyvärdet vid egendomsskada medan en annan skulle göra avdrag för ålder och bruk har den försäkrade rätt till ersättning enligt den mest generösa värderingsregeln.³²

Den tredje meningen i bestämmelsen reglerar ansvarighetens fördelning mellan försäkringsbolagen och rör inte direkt den försäkrade. Även denna fördelning har sitt ursprung i GFAL.³³ Fördelningsregeln motiverades i förarbetena till den äldre lagen med följande skäl: ”Har en försäkringsgivare såsom ersättning för inträffad skada utgivit belopp, för vilket jämväl annan försäkringsgivare helt eller delvis haft att svara, synes det vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att han i viss utsträckning får av denne söka åter vad han utgivit. I förevarande paragraf har det därför föreslagits att, i förhållandet mellan två eller flera försäkringsgivare inbördes, förlust, för vilken de hava att svara, skall på visst sätt fördelas dem emellan utan hänsyn till den ordning, i vilken försäkringshavaren utkräver sin ersättning.”³⁴ Det bolag som har betalat ut ersättning har således rätt att kräva att även övriga bolag med ett ansvar solidariskt delar på kostnaden.³⁵ Med ansvarsbelopp menas det belopp för vilket ett försäkringsbolag som ensamt meddelat försäkring skulle ha svarat för, med hänsyn till försäkringsavtalet och lagens bestämmelser om hur försäkringsersättningen ska beräknas.³⁶ Även om två bolag i enlighet med bestämmelsen är solidariskt ansvariga kan ansvarsbeloppet således skilja sig åt bolagen emellan.³⁷ Bestämmelsens tredje mening är dispositiv och bolagen kan således avtala om att det slutliga kostnadsansvaret ska fördelas på annat sätt mellan dem.

Ett sådant avtal kan vara både generellt gällande för många situationer eller speciellt för en viss situation och avtal kan ingås både före och efter skador.³⁸

Enligt GFAL 44 § var vidare en försäkringstagare som framställt anspråk till följd av en skada skyldig att, på anmodan av försäkringsbolaget, informera försäkringsbolaget om att det försäkrade intresset var försäkrat även på annat håll. Om den försäkrade

32 Prop. 2003/04:150 s 441.

33 GFAL 42 §: Äro flera försäkringsgivare ansvariga för skada, och överstiger summan av de särskilda ansvarighetsbeloppen den ersättning, som i det hela tillkommer försäkringshavaren, varde ansvarigheten försäkringsgivarna emellan fördelad efter förhållandet mellan ansvarighetsbeloppen.

Uppkommer brist hos någon, skall den fördelas å de övriga efter det förhållande här ovan är sagt.

34 NJA II 1927 s 425 f.

35 Hellner, Försäkringsrätt s 258 f.

36 Prop. 2003/04:150 s 442.

37 Hellner, Försäkringsrätt s 257 f och NJA 1937 s 290.

38 Prop. 2003/04:150 s 442.

(19)

19

försummade att lämna uppgift om att annan försäkring fanns, kunde bolaget sätta ner försäkringsersättningen under förutsättning att försummelsen inneburit skada för bolaget.

Någon sådan anmälningsskyldighet finns inte i nya FAL. Detta kan framstå som problematiskt för försäkringsbolagen eftersom de i händelse av dubbelförsäkring måste vara medvetna om att en dubbelförsäkringssituation föreligger för att kunna rikta regressanspråk mot en annan försäkringsgivare avseende fördelning av utbetald ersättning.³⁹ Däremot finns det en möjlighet för försäkringsbolaget att i villkoren föreskriva en skyldighet för försäkringstagaren att vid skadeanmälan uppge om det finns andra försäkringar som kan vara tillämpliga i försäkringsfallet. En sådan underlåtelse skulle då kunna ses som en försummelse av utredningsskyldigheten enligt FAL 7:4 som stadgar att försäkringsbolagen vid liden skada har rätt att sätta ner försäkrings- ersättningen. Avsaknaden av en regel om anmälningsplikt i FAL kan således avhjälpas genom att en dylik anmälningsplikt istället föreskrivs i försäkringsvillkoren.⁴⁰

3.3 Dubbelförsäkringsöverenskommelsen

Ansvarsfördelningsregeln i den tredje meningen i FAL 6:4 är, som ovan nämnt, dispositiv och försäkringsbolagen kan fritt avtala om hur det slutliga ansvaret ska fördelas mellan dem vid dubbelförsäkring. I försäkringsbranschen finns det därför en dubbelförsäkringsöverenskommelse⁴¹ (DÖ) som vid händelse av dubbelförsäkring ska tillämpas mellan de försäkringsbolag som har anslutit sig till denna.⁴² Syftet med DÖ är att hanteringen av dubbelförsäkringssituationer ska förenklas. Enligt DÖ fördelas ansvaret mellan försäkringsbolagen genom att de olika försäkringarna delas upp i primära och sekundära försäkringar enligt vissa regler.⁴³ Det bolag som har meddelat den primära försäkringen ska i de flesta fall bära hela den slutliga kostnaden. De anslutna bolagen har valt att använda DÖ istället för FAL:s regler för att minska administrationskostnader och för att förhindra kostsamma tvister mellan bolagen.⁴⁴

40 Anell, Dubbelförsäkring enligt FAL s 261 f.

41 Dubbelförsäkringsöverenskommelse - företag, 2005.

43 För en genomgång av reglerna se Dubbelförsäkringsöverenskommelse – företag och Anell, Dubbelförsäkring enligt FAL.

(20)

20

DÖ tillämpas bara mellan bolag som har anslutit sig till denna.⁴⁵ Överenskommelsen är vidare inte tillämplig i alla dubbelförsäkringssituationer utan det krävs att det är olika försäkringstyper, försäkringstagare eller försäkrade för att DÖ ska kunna tillhandahålla ett svar på vilket bolag som har den primära försäkringen. Om en och samma försäkringstagare har två likadana försäkringar avseende samma intresse i två olika bolag går det inte att tillämpa DÖ:s fördelningsregler eftersom det då varken finns någon artskillnad mellan försäkringarna eller något partsförhållande mellan försäkringstagarna som kan avgöra vilket bolag som ska ersätta skadan.⁴⁶

I fallet Dubbelförsäkringen var DÖ inte tillämplig. Den primära anledningen till detta, och det som också framhölls i domskälen, var att Göta Lejon inte anslutit sig till överenskommelsen. DÖ torde dock inte heller ha varit tillämplig på grund av att det var samma typ av försäkring som samma försäkringstagare tecknat och att det således inte var möjligt att fördela ansvaret med hjälp av DÖ.

45 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt s 361 och Ds 2005:42 s 79.

(21)

21

4 Preskription och preklusion

4.1 Övergripande om reglerna 4.1.1 Inledning

I detta avsnitt kommer jag närmare att presentera preskriptions- och preklusionsreglerna.

Då preskription och preklusion i grunden är väldigt närbesläktade vad gäller dess syften, funktion och reglering kommer de att behandlas i ett och samma avsnitt. Preskription och preklusion har till och med i en del sammanhang behandlats och betecknats tillsammans under begreppet preskription. Lindskog definierar exempelvis preskription som ”upp- hörandet av en förpliktelse efter förloppet av en viss, på förhand fixerad tid”.⁴⁷ Jag har dock, i möjligaste mån, valt att särskilja de två då de relativt klart skiljs åt i försäkringsavtalsrätten i allmänhet och i fallet Dubbelförsäkringen i synnerhet.

Preskription kan kortfattad beskrivas som att en förpliktelse upphör att gälla till följd av att en viss lagbestämd tidsfrist löpt ut, under vilken borgenären, eller gäldenären, inte har agerat.⁴⁸ Vid preklusion nås samma rättsverkan men den aktuella tidsfristen har istället satts ut av domstol eller annan exekutiv myndighet eller av de berörda parterna i ett avtal.⁴⁹

Avsnittet kommer inledas med att preskriptions- och preklusionsreglerna placeras i ett större sammanhang avseende förpliktelsers upphörande. Det kommer att följas av en genomgång av regleringen av preskription och preklusion inklusive de syften och intressen som finns bakom dessa. Senare i avsnittet kommer jag att behandla reglerna i dess försäkringsrättsliga kontext samt dess verkan mot tredje man.

4.1.2 Allmänt om förpliktelsers upphörande

Förpliktelser kan upphöra på många olika sätt. För att skapa en bättre överblick över detta kan man därför dela upp dessa situationer i tre olika kategorier.⁵⁰ Den första är när

47 Lindskog, Preskription s 32 f. Han konstaterar dock (fotnot 29) att hans definition inte ger en i alla hänseenden klar gränslinje till bland annat hävd, preklusion och bortfall av rätt på grund av bristande reklamation.

48 Mellqvist & Persson, Fordran & skuld s 92.

49 Mellqvist & Persson, Fordran & skuld s 92 f.

50 Rohde, Obligationsrätt s 633.

(22)

22

förpliktelser upphör oberoende av någons aktivitet eller brist på aktivitet.⁵¹ Till den kategorin kan hänföras situationer när förpliktelsen upphör att gälla på grund av omöjlighet, (exempelvis force majeure-situationer) en utebliven eller minskad fördel av motprestationen och konfusion (samma person har blivit både borgenär och gäldenär).⁵² Utöver detta finns det dessutom vissa ingripanden från domstol eller myndighet som kan medföra att en förpliktelse sätts ner eller upphör. Till denna grupp räknas bland annat konkurs, ackord, och skuldsanering.⁵³

Sedan har vi de situationer när förpliktelser upphör att gälla till följd av omständigheter hänförliga till gäldenären. Det vanligaste torde vara att förpliktelsen upphör genom betalning av gäldenären.⁵⁴ Men även andra dispositioner från gäldenären kan föranleda att förpliktelsen upphör att vara gällande. Uppsägning och variationer av detta såsom avbeställning, frånträdande och påkallande av jämkning räknas till denna grupp. Dit räknas även novation (den gamla förpliktelsen ersätts av en ny förpliktelse), kvittning och överlåtelse av förpliktelsen.

Den sista, och för denna uppsats centrala, gruppen är när förpliktelser upphör till följd av ageranden hänförliga till borgenären. Till dessa åtgärder räknas preskription och preklusion, som kommer att behandlas i efterföljande avsnitt. Dit räknas även eftergift, samt hävd.⁵⁵ Eftergiften är ett slags löfte.⁵⁶ En eftergift kan vara total eller partiell, det vill säga att den kan avse hela eller endast delar av förpliktelsen.⁵⁷ Den kan vidare vara antingen ren eller förenad med nya förpliktelser.⁵⁸ En eftergift är ren om den inte är förenad med något nytt åtagande från gäldenärens sida utan endast innebär att dennes förpliktelseåtagande reduceras. En ren eftergift kan därför liknas vid en gåva.⁵⁹ En vanlig form av partiell eftergift är förlikningen.⁶⁰ Hävd skiljer sig åt från de övriga i kategorin på det sättet att det förutom agerandet av borgenären även kräver aktivitet hos gäldenären.

51 Rohde, Obligationsrätt s 633 och Mellqvist & Persson, Fordran & skuld s 91.

52 Rodhe, Lärobok i obligationsrätt s 162 ff och s 302 f och Mellqvist & Persson, Fordran & skuld s 111.

53 Mellqvist & Persson, Fordran & skuld s 108 ff.

55 Rodhe, Lärobok i obligationsrätt s 267 och Mellqvist & Persson, Fordran & skuld s 92.

56 Rodhe, Lärobok i obligationsrätt s 267.

57 Mellqvist & Persson, Fordran & skuld s 91

59 Rohde, Obligationsrätt s 634.

(23)

23

Genom hävd är det dessutom möjligt för gäldenären att komma över anspråk, såsom exempelvis äganderätt, som inte är föremål för preskription.⁶¹ Hävd är således, till skillnad från de övriga i gruppen, även rättighetsförvärvande.⁶²

4.1.3 Intressena och funktionerna bakom reglerna

Att anspråk inte tillåts göras gällande i evinnerlig tid kan motiveras med ett antal olika intressen som talar för att preskription ska ske vid en viss tidpunkt. Å andra sidan finns det även motstående intressen som talar för att rätten att utkräva förpliktelserna inte ska släckas ut allt för fort. Vilka intressen som kan anses utgöra skäl för preskriptionsreglerna är något som liksom rätten i stort utvecklats över tid.⁶³ Det finns i dagsläget ett antal olika intressen som kan anses styra preskriptionsreglerna⁶⁴. Dessa olika skäl kan delas upp i partsintressen respektive samhälleliga funktioner.⁶⁵

Det första av partsintressena är borgenärsintresset. I det ligger borgenärens rätt att behålla sin materiella rätt, att kunna göra fordran gällande. Men däri ryms även att preskription inte bör ske på ett sätt eller vid en tidpunkt som är överraskande för borgenären, samt att det ska vara förhållandevis enkelt för denne att göra preskriptionsavbrott.⁶⁶ På motstående sida finns befriandeintresset. Med det avses gäldenärens intresse av att inte behöva spara bevisning om att en skuld betalats under alltför lång tid. Gäldenären skulle annars vid scenariot att det av avtal framgår att ett skuldförhållande finns men där det saknas bevis om att betalning har skett kunna åläggas att behöva betala skulden en gång till.⁶⁷ På gäldenärens sida kan även ytterligare ett intresse finnas, nämligen klargörandeintresset. Med det åsyftas gäldenärens intresse av att inte drabbas av överraskande krav på betalning av fordringar som antingen uppstått långt tillbaka i tiden eller som är materiellt tveksamma, såsom där det är oklart huruvida det verkligen finns en legitim fordran.⁶⁸

62 Lindskog, Preskription, s 728.

63 Jacobson, Preskriptionens funktioner s 69 ff. Se även där för en grundlig historisk genomgång.

64 Samma intressen torde motivera även preklusionsreglerna. Lindskog gör som ovan nämnt inte heller någon skarp gränsdragning mellan preskription och preklusion.

65 Jacobson, Preskriptionens funktioner s 77 och Lindskog, Preskription s 52 f.

66 Lindskog, Preskription s 54 f.

68 Lindskog, Preskription s 56 f och Jacobson, Preskriptionens funktioner s 77.

(24)

24

Den första av de samhälleliga funktionerna är bevisbegränsningsfunktionen. Den innebär att domstolarna, av hänsyn till allmänhetens förtroende för dess domar och beslut, inte bör avgöra mål där bevismedlen är allt för gamla och osäkra.⁶⁹ Det kan även anses finnas ett intresse från samhället att skuldförhållanden inte förblir oreglerade under alltför lång tid. Parterna bör utan onödiga dröjsmål reda ut sina ouppklarade affärer. Detta betecknas som avvecklingsfunktionen.⁷⁰ Preskriptionsreglerna kan sägas ha även ytterligare en samhällelig funktion, nämligen anpassningsfunktionen. Med det avses att de rättsliga relationerna anpassar sig till det presumtiva rättsläget.⁷¹ Med andra ord uttryckt torde detta innebära att om det förutsätts att ett visst rättsförhållande föreligger bör detta också gälla även rättsligt om inte annat hävdats inom rimlig tid.

4.2 Allmänt om preskription och preklusion 4.2.1 Allmänt om preskription

Med preskription avses, som sagt, att en förpliktelse upphör att vara utkrävbar till följd av att en viss lagbestämd tidsfrist löpt ut, under vilken borgenären eller gäldenären inte har agerat. Det är bara fordringar som preskriberas, vilket innebär att äganderätt, panträtt, retentionsrätt och andra sakrätter inte är föremål för preskription.⁷² Preskription skiljer sig, framförallt, från preklusion i det avseende att tidsfristen för att preskription ska inträda alltid ska vara bestämd i lag.⁷³ Institutet preskription har sitt ursprung i den romerska rätten och regler om preskription har funnits inom svensk rätt sedan åtminstone 1600-talet.⁷⁴ De huvudsakliga och allmänna reglerna om preskription finns idag i preskriptionslagen (1981:130) (PreskL). Innebörden av preskription är att en fordran som blivit preskriberad inte längre kan göras gällande. I PreskL 8 § uttrycks det som att

”preskription innebär att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran”. Det medför att borgenären inte kan vända sig till domstol eller annan exekutiv myndighet för att få en exekutionstitel mot gäldenären.⁷⁵ En preskriberad fordran kan dock fortfarande användas

71 Lindskog, Preskription s 60 f och Jacobson, Preskriptionens funktioner s 78.

72 Ingvarsson, Fordringsrätt s 53.

74 Lindskog, Preskription s 38 ff.

75 Mellqvist & Persson, Fordran & skuld s 93 f.

(25)

25

till kvittning och borgenären kan fortfarande ta ut sin fordran ur panträtt eller retentionsrätt som han har för fordringen trots att den aktuella fordringen preskriberats.⁷⁶

Huvudregeln enligt PreskL 2 § 1 st är att en fordran preskriberas tio år efter tillkomsten av fordringen. Är det däremot en näringsidkare som har en fordran mot en konsument är preskriptionstiden enligt bestämmelsens andra stycke i de flesta fall bara 3 år.⁷⁷ När en fordran uppkommer är i vissa fall klart men kan i andra fall vara betydligt svårare att slå fast.⁷⁸ En preskriptionstid kan avbrytas genom att gäldenären genom betalning eller på annat sätt erkänner fordringen, att borgenären skriftligen erinrar gäldenären om fordringen eller väcker talan, eller på annat åberopar fordringen mot gäldenären hos exekutiv myndighet.⁷⁹ Enligt PreskL 12 § är avtal om att en fordran inte skall preskriberas eller att preskription skall kunna avbrytas på annat sätt än som föreskrivs i PreskL ogiltiga. Från detta ska skiljas bestämmelser om specialpreskription, vilket kommer presenteras mer ingående nedan.

4.2.2 Allmänt om preklusion

Begreppet preklusion har sitt ursprung i latin och betyder där avstänga, avskära eller tillsluta. Det är framförallt välbekant i processrätten men även inom civilrätten används preklusion som beteckning för upphörandet av en rätt till en fordran.⁸⁰ Just upphörandet av rätten att göra fordran gällande torde vara kärnan i begreppet preklusion.⁸¹ Vad som avses närmare med preklusion, eller hur preklusion uppnås, förefaller inte vara alltför klart. Historiskt sett framstår det som att det framförallt är det förhållandet att en borgenär mister rätten att göra sitt anspråk gällande på grund av underlåtenhet att iaktta tidsfrist fastställd av domstol eller myndighet som huvudsakligen kommit att betecknas som preklusion.⁸² De huvudsakliga reglerna om preklusion finns idag i lag (1981:131) om

76 PreskL 10 och 11 §§. För vidare läsning rörande detta hänvisas till Lindskog, Preskription s 626 ff.

77 För löpande skuldebrev gäller en preskriptionstid på tio år även i konsumentförhållanden. Se bla Mellqvist & Persson, Fordran & skuld s 96.

78 En mer ingående analys av den frågan är utanför denna uppsats syfte. För fördjupning gällande detta se bla Ingvarsson, Fordringsrätt s 54 f, Mellqvist & Persson, Fordran & skuld s 95 f (se även hänvisningar som görs där), Jacobson, Preskriptionens funktioner s 338 ff samt Lindskog, Preskription s 406 ff.

79 PreskL 5 §.

80 Lindell, Processuell preklusion s 15.

81 Sandström, Mönster i förmögenhetsrätten s 127.

82 Se bla Rodhe, Obligationsrätt s 696. Jämför dock med Rodhe, Lärobok i obligationsrätt s 284 där det framhävs att tidsfristen ”någon gång” kan vara utsatt även av gäldenären.

(26)

26

kallelse på okända borgenärer. Denna lag delar förarbeten⁸³ med sin ”syskonlag” PreskL och ersatte de motsvarande bestämmelser som tidigare fanns i preskriptions- förordningen⁸⁴. Där regleras ett förfarande som syftar till att klargöra och avveckla skuldförhållanden vilket innebär att en fordran inte längre kan göras gällande om borgenärerna inte ger sig till känna inom en av myndighet utsatt tidsfrist. Detta förfarande synes ibland idag betecknas som proklama.⁸⁵ En fordran är efter utgången tidsfrist vid proklama prekluderad.⁸⁶ Mellqvist & Persson tycks däremot anse att preklusion inte endast är en rättsföljd vid proklama utan att proklama och preklusion är två, med även preskription, närbesläktade men dock olika institut. Däremot verkar de anse att preklusion kan ske även vid utgången av en tidsfrist som bestämts av myndighet.⁸⁷ Om de härmed syftar på någon annan tidsfrist utfäst av myndigheter än vid tillämpning av lag om kallelse på okända borgenärer är för min del oklart. Dock anser de att det även finns en annan form av preklusion och det är när en borgenär inte längre kan göra ett anspråk gällande på grund av utgången av en tidsfrist som har bestämts av parterna i ett avtal eller motsvarande.⁸⁸ De uttrycker det som att skillnaden mellan preskription och preklusion är att tidsfristen vid det senare inte är lagsbestämd, utan fastslagen av parterna i ett avtal eller av myndighet, samt att en preskriptionsfrist är generellt angiven medan en preklusionsfrist är speciellt reglerad för ett visst fall. ⁸⁹

Som synes tycks det råda viss begreppsförvirring även om det inte framstår som om några egentliga oklarheter finns vad gäller de olika reglernas faktiska innebörd. I den fortsatta framställningen ansluter jag mig till uppfattningen att preklusion nås både genom utgången av en av domstol eller annan myndighet utsatt tidsfrist men även då fristen istället avtalats mellan parterna. Den främsta anledningen till detta är att det därigenom upprätthålls en skiljelinje mellan den preskriptionsfrist som kan utläsas generellt ur lagbestämmelser och den preklusionsfrist som är formad av förutsättningarna i det enskilda fallet. Detta synsätt överensstämmer också bäst med regleringen i FAL, som

83 NJA II 1981 s 1 Prop. 1979/80:119 Preskriptionslag.

84 Förordningen (1862:10 s 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer.

85 Ingvarsson, Fordringsrätt s 104 f och Mellqvist & Persson, Fordran & skuld s 92.

86 Ingvarsson, Fordringsrätt s 104 f, NJA 2016 s 609 samt NJA 2016 s 981.

89 Mellqvist & Persson, Fordran & skuld s 92 f

(27)

27

kommer att behandlas nedan (även om det inte heller där råder någon konsensus kring beteckningarna).

I och med införandet av lag om kallelse på okända borgenärer har rättsföljderna vid preklusion och preskription likformats.⁹⁰ Preklusion kan även inträda enligt många andra författningar men i den mån dessa inte är uttömmande anses reglerna i lag om kallelse på okända borgenärer vara principiellt tillämpliga.⁹¹ I den lagen finns ingen bestämmelse motsvarande PreskL 12 § om att vissa avtal om preskription är otillåtna. Detta torde dock inte innebära att alla avtal om preklusion är giltiga.⁹²

4.2.3 Specialpreskription

Enligt dess första paragraf gäller PreskL i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. Vid sidan av PreskL finns nämligen ett stort antal speciella preskriptionsregler. Sådana bestämmelser i andra lagar, som liksom PreskL innebär att förpliktelser upphör efter en viss fixerad tid brukar betecknas som specialpreskription.⁹³ Det finns en stor mängd bestämmelser om specialpreskription och någon allmän sammanställning över dessa torde inte finnas.⁹⁴ Varför det finns så många bestämmelser om specialpreskription torde enligt Lindskog bero på att lagstiftaren ofta frestats av att skräddarsy en specialpreskriptionsbestämmelse som ansetts passa det ifrågavarande rättsområdet bättre än den allmänna preskriptionen.⁹⁵

Det utmärkande för reglerna om specialpreskription är att preskriptionstiden är en annan än i PreskL eller att preskriptionstiden börjar löpa från en annan tidpunkt än fordrans uppkomst. I många fall föreligger båda dessa avvikelser jämfört med PreskL.⁹⁶ Tillämpningsområdet för specialpreskriptionsregler är ibland avgränsat på så sätt att regeln gäller för varje fordran ”på grund av” ett avtal av en viss typ, såsom arrende, hyra eller försäkring. Det är i sådana fall nödvändigt att in casu avgöra om ett anspråk omfattas av specialpreskriptionsregeln eller om det istället får täckas av PreskL.⁹⁷

90 Walin & Ingvarsson, Borgen och tredjemanspant s 301.

91 Walin & Ingvarsson, Borgen och tredjemanspant s 301.

92 Walin & Ingvarsson, Borgen och tredjemanspant s 302 f.

93 Lindskog, Preskription s 137.

(28)

28

4.3 Preskription och preklusion enligt FAL 4.3.1 Preskription enligt FAL

FAL innehåller egna preskriptionsregler som avviker från de i PreskL. Det är således ett fall av specialpreskription.⁹⁸ Försäkringsavtal har varit föremål för specialpreskription under längre tid då även GFAL innehöll sådana bestämmelser.⁹⁹ På senare år har dock preskriptionsreglerna i FAL närmat sig de civilrättsliga huvudreglerna i PreskL.¹⁰⁰ Preskription regleras i FAL i 7:4. Enligt en hänvisning i 8:20 1 st ska det som sägs i 7:4 om preskription av rätt till försäkringsersättning tillämpas också vid företagsförsäkring.

Sedan den 1 januari 2015 har FAL 7:4 följande lydelse:

Den som vill ha försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd måste väcka talan inom tio år från tidpunkten när det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till sådant skydd inträdde.

Om den som vill ha försäkringsskydd har framställt anspråket till försäkringsbolaget inom den tid som anges i första stycket, är fristen att väcka talan alltid minst sex månader från det att bolaget har förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.

Vid återkrav mellan försäkringsbolag är fristen att väcka talan alltid minst ett år från den betalning som grundar återkravet.

Om talan inte väcks enligt denna paragraf, går rätten till försäkringsskydd förlorad.

I förhållanden mellan försäkringsbolag får annat avtalas om preskription än vad som följer av denna paragraf.

Tidigare gällde en preskriptionstid på tre år från tiden då den försäkrade, eller annan med anspråk på försäkringsersättning, fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande, eller i vart fall tio år från det att anspråket kunde göras gällande.¹⁰¹ Innan lagändringen 2015 var preskriptionsreglerna på försäkringsområdet upphov till ett flertal tolkningstvister och de ansågs oklara. Framförallt det subjektiva rekvisitet ”kännedom om skadan” bidrog till svårigheter att på ett tydligt sätt fastställa från vilken tidpunkt preskriptionen skulle börja räknas.¹⁰² Den kortare preskriptionstiden på tre år hade tidigare bland annat motiverats med att om ett anspråk kan framställas lång tid efter försäkringsfallet får försäkringsbolaget inte den fullständiga överblick av sin ekonomiska

98 Prop. 2003/04:150 s 201.

99 GFAL 29 och 30 §§.

100 Bengtsson, Försäkringsrätten och allmänna kontraktsrättsliga principer s 57.

102 Prop. 2012/13:168 s 20 f.

(29)

29

ställning som är nödvändig för all ordnad försäkringsverksamhet. Vid reformen ansågs inte att detta längre motiverade avsteg från den allmänna preskriptionstiden, vilket medförde ändringen av den generella preskriptionstiden till tio år även i försäkrings- sammanhang.¹⁰³ För att den allmänna preskriptionstiden vid försäkringsavtal ska avbrytas krävs att talan ska väckas. Inför lagändringen 2015 diskuterades om det istället kunde anses vara tillräckligt att preskriptionen kunde avbrytas redan genom ett skriftligt krav på ersättning. Så ansågs inte vara fallet, framförallt eftersom frågan om ersättning då skulle kunna hållas öppen under en i princip obegränsad tid. Det ansågs vara i både försäkringstagarnas och försäkringsbolagens intresse att ersättningsfrågan avgjordes så snart som möjligt eftersom möjligheten att få ersättning normalt blir mindre ju längre tiden går, eftersom det blir allt svårare att styrka skada och orsakssamband, samt det faktum att ersättningsfrågor som står öppna under lång tid kan medföra betydande olägenheter för försäkringsbolagen.¹⁰⁴ Enligt tredje stycket gäller en förkortad preskriptionstid för regresskrav från ett försäkringsbolag mot ett annat. Fristen är vid dessa alltid minst ett år från den utbetalning som grundar återkravet. Vid betalningar kort före tioårsfristens utgång kan regeln dock innebära en förlängning av preskriptionsfristen.¹⁰⁵ Enligt femte stycket är dock denna regel dispositiv.

4.3.2 Preklusion enligt FAL

Preklusionsreglerna i FAL är inte en helt fristående reglering utan de anses vara en del av preskriptionsbestämmelserna som kan användas i situationer där försäkringstagaren inte är konsument.¹⁰⁶ Även det faktum att preklusionsreglerna är placerade i en bestämmelse som även reglerar preskription torde betona det nära sambandet. Det finns två bestämmelser i FAL som brukar betecknas som preklusionsregler.¹⁰⁷ Den första återfinns i 8:20 2 st (tidigare 8:20 1 st 2–3 meningarna) och den andra i 8:20 3 st (tidigare 8:20 2 st). Det är den senare bestämmelsen som kommer att ges det huvudsakliga utrymmet i den fortsatta framställningen, framförallt av den anledningen att den är den bestämmelsen

103 Prop. 2012/13:168 s 22.

104 Prop. 2012/13:168 s 28.

106 Prop. 2012/13:168 s 36.

107 Bengtsson, Försäkringsrätten och allmänna kontraktsrättsliga principer s 57 och Van der Sluijs, Preskription och preklusion av den skadelidandes direktkravsrätt enligt FAL s 513.