Värdig ett Vapen
En analys och tolkning av Birkas
vapengravars gravgåvor och
kontext
Högskolan på Gotland
VT 2013
Kandidatuppsats i Arkeologi
Författare: Niklas Björk
Institutionen för Kultur, Energi och Miljö
Avdelningen för Arkeologi
Handledare: Christoph Kilger
Abstract
Värdig ett Vapen Worthy of a Weapon
An analysis and interpretation of the grave-goods of the Birka weapon-graves
The aim of this thesis is to interpret and discuss the weapon-graves of Viking Age Birka. The weapon-grave phenomenon is deemed differential in relation to the rest of the grave-material of the site, and thus the questions that motivate the thesis is: who was buried with weapons and why? Further questions arise regarding the social aspects of individuals who were buried along with weapons. The theoretical approach will be to evaluate any differences in 'social class', 'social age' and 'gender' between the weapon-grave contexts. By conducting qualitative and quantified analysis of the grave-goods, this thesis adresses both overall and detailed patterns in correlation and constellations between weapons, other grave-goods and terms of burial.
Key words:
Tack till:
Julia Hillberg, min underbara fästmö och min främsta kritiker. Tack för ditt stöd under svåra stunder.
Christoph Kilger från Högskolan på Gotland, min handledare,
som både lyckats inspirera och locka fram den motvillige teoretikern inom mig.
Jhonny Thérus från Uppsala Universitet, för all
konstruktiv kritik, expertis och hjälp att jaga rätt på svåråtkomliga fenomen.
Helene Holmqvist & Ulf Bodin, för hjälp med svåråtkomlig litteratur.
Även tack till:
Sabine Sten från Högskolan på Gotland samt opponent Tony Jibbefors, för konstruktiv kritik och synpunkter.
Innehållsförteckning
1.
Inledning ... …...3
1.1 Syfte & Frågeställningar ...4
1.2 Material och Avgränsning ... 4
1.2.1 Källkritik ...5
1.3 Metod ... 6
1.3.1 Att definiera en vapengrav ...…... 6
2.
Tidigare Forskning ...8
3.Analys ...10
3.1 En teoretisk vinkling ...…...10 3.2 Gravgåvorna ...12 3.2.1 Svärd ... 12 3.2.2 Spjut ... 13 3.2.3 Sköld ... 13 3.2.4 Yxa ... 13 3.2.5 Vapenkniv ... 13 3.2.6 Pilspets ... 14 3.2.7 Mynt ...14 3.2.8 Viktlod ...143.2.9 Tors hammare & Kors ...14
3.2.10 Skobroddar & Spelpjäser ... 15
3.2.11 Häst-relaterade föremål ...15 3.3 Gravskick …... 15 3.4 Vapen i gravar ... 16 3.5 Vikingarnas vardag ... 19 3.6 Ryttare på ön …... 22 3.7 Korrespondensanalys ... 24
3.8 Detaljstudie ... 26 3.8.1 Grav III ... 26 3.8.2 Grav 477 ... 27 3.8.3 Grav 1076 ... 27 3.8.4 Grav 750 ... 28 3.8.5 Grav 710 ... 28 4.
Diskussion …... 29
4.1 Vapen och genus ...29
4.2 Begravda bågskyttar ...29
4.3 Personliga vapen ... 30
4.4 Att sluta en grav ... 31
4.5 Yxor och vapenknivar ... 33
4.6 Ensamsköldar ... 34
4.7 Handelssymboler ...35
4.8 Amuletter ...36
4.9 Krigarens vardag ... 37
4.10 Ett kavalleri i skärgården ... 38
4.11 Det som saknas ...39
4.12 Människan och gåvorna ... 40
5.
Resultat …... 43
6.Sammanfattning …... 46
7.Framtida forskning ... 47
8.Referenser …... 48
7.1 Litteratur ...48 7.2 Övriga informationskällor ...50 9.Bilagor…... 51
1. Inledning
Gravar är onekligen en av arkeologins rikaste informationskällor. Dessa lämningar speglar inte enbart individen som begravts, utan kan likväl spegla individerna som begravt den
avlidne. Samtidigt reflekteras samhället som individerna levde i, dess seder och bruk, riter och religiösa föreställningsvärld, parallellt med att vi får en inblick i den materiella kultur som samhället lämnar efter sig. Man kan även närma sig de sociala strukturer som samhället var uppbyggt av. Genom att analysera hur man har tagit till vara på sina döda och vilka gravgåvor, riter och ekonomiska investeringar som tilldelats varje individ vid dennes begravning kan vi utröna hur samhället betraktade olika individer. Precis som i vårt samhälle idag kan man visa att det fanns sociala skillnader bland populationen, frågan är då vilka dessa personer var och hur samhällsstrukturen såg ut. Genom att analysera en minoritet av gravkontexter kan vi utröna hur vissa delar av ett samhälle behandlades och ansågs. Denna uppsats behandlar den minoritet som tilldelats vapen, genom ingående analyser kan vi utröna korrelationer mellan vapen, gravskick och eventuella övriga gravgåvor, och därigenom börja urskilja vilken typ av individ som relaterades och begravdes med vapen.
I över hundra år har man bedrivit arkeologisk verksamhet på Björkö i Mälaren, med störst fokus på den vikingatida staden Birka och dess närområde. Under utgrävningarna har det uppdagats cirka 1'200 gravar, ett imponerande material som ger stora möjligheter att studera vikingatidens samhälle (Gräslund, 1980:4f). Av dessa 1'200 gravar finns en intressant grupp gravar, nämligen vapengravar. Som namnet antyder innehåller dessa gravar någon form av vapengåvor, ofta tillsammans med andra typer av gåvor. Denna typ av gravar står för cirka 14% av det totala materialet, runt 170 gravar kan alltså definieras som vapengravar. Till följd av särställningen från de resterande gravarna väcks frågan; vem begravdes med vapen och varför just dessa individer? I denna uppsats har vapengravarna valts att framställas som en egen 'underkategori' av gravar och ställs alltså inte i jämförelse med Birkas övriga gravar. Inom ramarna för denna uppsats kommer det utredas om det finns särskilda kombinationer eller särdrag som visar grupperingar av likartade vapengravar. Det kommer också diskuteras vad dessa grupperingar kan indikera gällande de begravda individernas sociala roller och tillhörighet, samt om det går att urskilja genus-relaterad tillhörighet inom
1.1 Syfte & Frågeställningar
Med utgångspunkt i de vikingatida vapengravarna på Birka ska denna uppsats utreda innebörden av vapen som gravgåvor. Undersökningen centreras kring kombinationer av gravgåvor, både vapengåvor och icke-vapengåvor, samt relationen till begravningsskicket som använts och därigenom försöka utröna den begravda individens samhällsroll och sociala ställning i samhället. Studien är baserad på både kvantitativa och kvalitativa analyser för att se till övergripande mönster såväl som individuella skiftningar.
Uppsatsen utgår från följande frågeställningar:
1. Vem begravdes med vapen?
2. Vad har vapengåvor i gravar för koppling till krigare?
3. Finns några andra fynd som pekar på andra samhällsroller?
4. Indikerar olika kombinationer av vapengåvor, övriga gravgåvor och gravskick olika typer av samhällsroller?
1.2 Material och Avgränsning
För att kunna besvara de ställda frågeställningarna krävs ett material som kan undersökas både kvalitativt och kvantitativt. Frågeställningarna söker även förekomsten av vapengåvor i gravar samt vapnens frekvens och konstellationer, därför krävs ett material där samtliga gravar innehåller gravgåvor som kan klassificeras som 'vapen'. Detta har lett till att valet av material har styrts till att innefatta samtliga gravar på Birka som innefattar någon form av vapen, enligt definitionen av vapen som används i denna uppsats. Birka valdes då platsen uppvisar god dokumentation och stor kvantitet av gravmaterial som är relevant för uppsatsen. Platsen ger även en strikt geografisk avgränsning, platsen är belägen på ön Björkö i Mälaren. Birka har bedömts som att ha varit aktiv från sent 700-tal fram till tidigt 1000-tal e. Kr betyder detta att uppsatsen är avgränsad både gällande tidsram och geografiskt område
(Holmquist, 1993:27ff). En osteologisk analys av gravmaterialet kommer inte att genomföras, vilket resulterar i att en osteologisk könsbestämning av gravarna inte kommer att tas med i
uppsatsen. Istället kommer det argumenteras och diskuteras kring hur man kan utläsa en individs sociala genus ur gravgåvorna och därigenom se till dennes sociala ställning i
samhället. Då krigarutrustning uppträder inom flera kontexter på Birka, så som i gravar och i 'Garnisonen', så har författaren valt att lägga fokus på gravkontexterna och dessas relation till vapenfynd och krigare. Det är möjligt att göra en jämförande analys av krigarbilden som ges av Garnisonens fynd samt den bild som speglas utav gravarna, dock är detta ett väldigt
omfattande ämne som inte tas upp i denna uppsats. Dock återkommer Garnisonen i viss mån i uppsatsens diskussion, men den främsta fokusen läggs alltså vid gravkontexterna.
1.2.1 Källkritik
Materialet i fråga har ställts till förfogande av Statens Historiska Museum via en databas som upprättades år 2008. Det är i denna databas en av de största felfaktorerna kan uppkomma, den mänskliga faktorn. Databasen är upprättad genom att överföra hand- eller maskinskriven dokumentation av föremålen och deras kontextuella tillhörighet till en databas så kan det förekomma felaktigheter i hanteringen av materialet. Främst i kontexter där flertalet gravar har hittats nära eller delvis i varandra kan det vara svårt att avgöra vilket föremål som hör till vilken kontext. Detta är en faktor som är nästintill omöjlig att råda över, men borde ändå uppmärksammas.
Vidare källkritiska aspekter som är viktiga att belysa är de översättningsfel som framkommit i 'Birka I', något som uppmärksammats utav Anne-Sofie Gräslund (1980:50f) i hennes
avhandling. När Holger Arbman (1940, 1943) översatte Hjalmar Stolpes anteckningar har det i viss mån, enligt Gräslund, uppkommit syftningsfel eller att information på annat sätt
översatts missvisande. Detta kan påverka tolkningarna av gravkontexten avsevärt är det av yttersta vikt att vara uppmärksam gällande inkonsekventa eller avvikande data, då den kan visa sig vara felaktigt översatt. Det är viktigt att uppmärksamma att när denna uppsats skrivits var verket 'Birka I' ca 70 år gammalt. Detta innebär att forskningen och verksamheten
gällande Birka och Björkö har fortskridit sedan verket skrevs, vilket gör att Arbmans
tolkningar kan framstå som föråldrade och nya tolkningar kan ha framkommit genom vidare forskning. Dock är SHM's (Statens Historiska Museum) databas inte enbart baserad på Arbman, utan inkorporerar även ny forskning, dock kan föråldrade tolkningar av föremålens funktion kvarstå och då inte klassificerats i SHM's databas som exempelvis 'vapen', vilket gör att föremål kan ha förbisetts när denna uppsats skrivits.
De tolkningar som gjorts gällande gravgåvorna är något som måste ifrågasättas samt hur man har klassificerat dessa. Det som kommer klargöras senare i uppsatsen, är det fullt möjligt att tolka och klassificera föremål, då främst vapen, som att ha olika bruksområden och
funktioner. Författaren valt att i de inledande delarna av uppsatsens analys kortfattat diskutera varje föremåls funktion.
1.3 Metod
För att kunna utläsa särdrag mellan olika vapengravar kommer analysen av materialet utföras enligt både kvalitativa och kvantitativa metoder. En mer övergripande kvantitativ analys, med utgångspunkt i korrespondensanalyser, kommer att genomföras, varpå generella särdrag förhoppningsvis ska kunna urskiljas. Vidare kommer det genomföras ett mindre antal kvalitativa analyser för att belysa speciella särdrag eller fenomen hos både individuella gravkontexter och eventuella grupperingar av gravkontexter. Utgångspunkten för denna analys är en katalog, utformad för uppsatsen, över alla vapengravar från det specificerade området, vilken i sin tur är baserad på SHM's databas över alla Birkas gravkontexter. Parallellt med dessa analyser kommer uppsatsen även omfatta litterära studier där synvinklar, teorier och fenomen som tagits upp av tidigare forskning diskuteras och analyseras. Även detta med koppling till vapengravarnas kontext.
1.3.1 Att definiera en vapengrav
Definitionen 'vapengrav' kan anses vara missvisande, det kan argumenteras mot att
klassificera en eller flera gravkontexter efter förekomsten av ibland enstaka fynd. Samtidigt framstår det som uppenbart att de individer som begravts med vapen tillhör en speciell
gruppering av människor. Med utgångspunkten i att dessa människor begravts med en specifik åtanke uppstår det frågor kring de individer som fått vapen som gravgåva. Författaren menar att det är fullt relevant att sortera ut de gravkontexter som kan identifieras och grupperas efter deras gemensamma drag, att de innehåller vapen. Utifrån denna gruppering, eller
kategorisering, är det sedan möjligt att undersöka individernas sociala särställning i mer detalj än om man jämfört samtliga gravar från Birka. Dock måste det klargöras vad som i den här uppsatsen definieras som 'vapen'.
Kort beskrivet kan man påstå att ett vapen är ett föremål vars funktion är för att brukas vid fysisk konflikt. Det finns två typer av 'vapen': offensiva vapen som ska orsaka skada på en
motståndare och defensiva vapen som ska förhindra skada orsakad av en motståndare. Den senare typen kan även kallas för försvarsvapen och den förstnämnda för anfallsvapen. Dock skulle, enligt författaren, en mer rimlig övergripande term kunna vara 'stridsutrustning' eller 'krigarutrustning', men för enkelhets skull används den mer vanliga termen 'vapen' i
uppsatsen. Vapen går att likställa med verktyg eller jaktredskap, det är en vid term som innefattar en myriad av olika underordnade termer för individuella föremål med liknande funktioner. I uppsatsen förekommer en rad olika föremål som av författaren klassificerats som just vapen, dessa är: svärd, spjut, pilspetsar, yxor, vapenknivar samt sköldar. Enbart den sistnämnda bör klassificeras som försvarsvapen, resterande är olika typer av anfallsvapen. Dessa individuella vapentyper kommer att introduceras närmare i uppsatsens analys.
Uppsatsen kommer även att behandla en rad 'övriga fynd' som valts ut av diverse anledningar. För att förenkla presentationen av materialet och förkorta diskussionen delas dessa föremål in i två grupper: 'Hästrelaterat' och 'Vardagsföremål'. Grupperingen 'hästrelaterat' innehåller följande föremål: hästbrodd, betsel, seldon, stigbygel och sporrar. Samtliga föremål har tolkats som vara relaterade till bruket av hästar. Vardagsföremål är föremål av vitt spridda funktioner, grupperingen grundas därför i att dessa föremål varken har direkta relationer till bruket av hästar eller vapenbruk, vilket gör att grupperingen även kan benämnas som 'övriga föremål'. Dessa föremål är: mynt, viktlod, Tors hammare, kors, skobroddar samt spelpjäser.
Slutligen kan det även klargöras att definitionen 'vapengrav' innefattar termen 'grav'.
Definitionen 'grav' kan sammanfattas som ett avgränsat område där en, eller flera, individer har omsorgsfullt nedlagts i jorden. De gravar som är relevanta för uppsatsen uppträder inom flertalet olika gravskick, vilka presenteras nedan.
2. Tidigare forskning
Undersökningarna av Björkö och Birka har en lång historia. De tidigaste grävningarna ska ha skett redan under 1600-talets andra hälft, utförda av Johan Loccenius och Johan Hadorph i olika skeden. Efter en längre period av uppehåll återupptogs utgrävningarna under åren 1825 och 1827 av Alexander Seton, då ett mindre antal gravar grävdes ut. Men det var först under 1800-talets senare del som Hjalmar Stolpe genomförde sina undersökningar av Birka, först med fokus på den så kallade 'Svarta Jorden', kulturlagren efter staden Birka. Under senare år riktade Stolpe mer fokus mot gravarna i området runt omkring Svarta Jorden, då främst i det så kallade 'Hemlanden'. Stolpes utgrävningar varade periodvis under åren 1873 och 1895. Efter Stolpes tid har utgrävningar letts av flertalet kända arkeologer och kulturvetare (Holmquist, 1993:12f).
Dock var det Holger Arbman som strukturerade och publicerade mycket av gravfynden i sitt verk 'Birka I' (Arbman, 1940, 1943). I 'Birka I' dokumenterade Arbman alla de då kända gravkontexter som uppdagats på Birka, främst genom att översätta Stolpes anteckningar. Detta blev grundstenen till publikationer gällande Birka och följdes av en serie med Birka som fokus (Holmquist, 1993:14f). I sin avhandling från 1980 utförde Anne-Sofie Gräslund en omfattande studie av de utgrävda gravkontexterna på Birka. Gräslund fokuserade på
gravarnas gravskick, deras geografiska orientering och delvis på föremålen funna i gravarna. Gräslund behandlade i avhandlingen även Birka som en stadskontext där uppskattningar på befolkningsmängd, social struktur och handelskontakter studerades. Studien lades till serien kring Birka under titeln 'Birka IV'. Ulf Bodin gjorde år 1987 en omfattande studie av stora delar utav Mälardalens vapengravkontexter, inkluderat vapengravarna i Birka. Bodins studie var fokuserad på vilka vapen som påträffats i gravmaterialet och i vilka frekvenser de
förekommit. Under 1990-talets första hälft utfördes en serie utgrävningar under ledning av Björn Ambrosiani i 'Svarta Jorden', där de civila och kanske produktiva delarna av Birka undersöktes. Det visade sig att det var främst gjutverkstäder som uppdagats (Ambrosiani, 1995:19ff, 2012:9f). Även Jakobsson (1992) diskuterar vapengravsfenomenet i relation till krigaridealet, men inkluderar varken vapenknivar eller pilspetsar i sin analys. År 1997 utförde Nils Ringstedt en analys av kammargravarna funna på Birka. Analysens syfte var att
undersöka och kartlägga kammargravarnas gravgods och kammargravarnas särställning inom Birkas gravmaterial.
Under senare år har fokus skiftat något mot att tolka krigarens roll på Birka, varpå verket 'Birkas Krigare' publicerades 2001 (Holmquist, 2001:5ff). Detta verk samlar flertalet skrifter gällande kopplingar mellan krigarens roll och staden Birka. Till grund för forskningen ligger nyare utgrävningar, där en av de senaste var mellan åren 1997-1999, varpå man undersökte det förmodade försvarsverket 'Borg' strax utanför Birka stad. Man riktar stor fokus mot spåren av krigare i 'Borgs' byggnader, den sk. 'Garnisonen', istället för att se till gravkontexterna. Samma år gjorde Anneli Sundkvist en studie över hästbruket under yngre järnålder, där hon gör en kortare analys av Birkas vapengravs material, då med fokus mot hästbruket (Sundkvist, 2001:192ff). År 2009 utkom ytterligare ett verk, 'The Martial Society', som följde samma tankebanor och som till mångt och mycket utav var skriven av samma författare som 'Birkas Krigare'. Denna gång var verket inte specifikt fokuserat på Birka, men många av artiklarna är baserade kring material från Birka. Man pekar på kopplingar mellan olika kulturer och att kontakter inte enbart kretsade kring handelsutbyte utan även interaktion mellan krigare från olika regioner, då främst på ett fredligt plan. Utbyte av kunskap, krigarföremål och teknik samt förekomsten av utländska krigare diskuteras (Holmquist & Olausson, 2009:5ff). Androushchuk (2009:93ff) diskuterar även svärdets frekvens och betydelse i det vikingatida samhället, dess sociala innebörd och kontext. Lundström m.fl (2009:105ff) diskuterar
förekomsten av utländska krigare i Birka, kanske som del utav 'Garnisonens' bemanning samt olika stridstekniker. Nämnvärt är även Stjernas (2009:125ff) diskussion kring att äga ett vapen och vapnets roll i socialpolitiska aspekter.
Forskningen kring Birka och Sveriges yngre järnålder, sk. 'Vikingatid', är ständigt pågående. Flertalet projekt är ännu inte avslutade. Nya grävningar påbörjas, äldre fyndmaterial
dokumenteras och forskningen expanderar med nya inriktningar. Förhoppningsvis ska även denna uppsats kunna bidra med kunskap om Birka och vikingatidens samhälle.
3. Analys av material
3.1 En teoretisk vinkling
Denna uppsats är tänkt att se till förekomsten av vapengåvor och deras koppling till individen som dessa begravts med. Därför handlar det inte enbart om de fysiska aspekterna av en grav, gåvorna, gravskicket, etc., utan det handlar även om att tolka hur olika samhällsdrag speglas genom att en person ärats med att få en vapengåva med sig i graven. Termer så som 'social status', 'social ålder' och 'genus' vittnar om denna starkt tolkande inriktning, därför bör analysen inledas med en mer teoretisk del som sedan följs av mer materialinriktade studier.
Det mest centrala som måste uppmärksammas är vem graven tillhör. Svaret kan framstå som självklart, dock är det ofta mer komplext än så. Komplexiteten med gravar uppstår i den enkla anledningen att 'huvudpersonen' i kontexten, den begravde, oftast är död vid tidpunkten av begravningen. Detta ger upphov till frågor om vem som utformar och påkostar graven samt gravgåvorna. Den mest direkta tolkningen är att samtliga föremål som återfinns i graven tillhörde den avlidne i livet, vilket skulle innebära att gravkontexten är en direkt spegling av individen. Det är möjligt att denna typ av begravningar finns, dock återkommer
problematiken att vi omöjligt kan veta. Det är lika möjligt att det är någon närstående till individen som ansvarar för hur begravningen ska ske vilket ger alternativa vinklingar. Får vi då en spegling av individen som den verkligen var, eller en vinkling av hur man vill framställa individen? Vissa forskare hävdar att inflytelserika personer speglar sin egen position genom att framhäva en närstående när denne begravs, så som en man av hög social status som ger sin maka en begravning utöver det vanliga. Detta kan ge en skev bild av individen som begravts.
Ytterligare en vinkling, en ytterst intressant sådan, är tanken att begravningar utfördes efter specifika och förutbestämda riter och sociala regler baserade på individens sociala status och tillhörighet. En ung man ges en viss typ av begravning i kontrast till en äldre man. Detta kopplas till tanken gällande social ålder, att man genom livet genomgick flertalet 'steg', när ett 'steg' var uppfyllt så hade man vissa rättigheter. En sådan tanke kan relateras till vapenbruk av olika slag och därigenom till hur personen behandlades efter sin död, om denne var värdig ett vapen som gravgåva.
fenomenet. Welinder (1998:188ff) argumenterar för barnens ställning i samhället, då mer precist hur man övergår från att vara barn till att bli vuxen. Han talar här om 'social ålder' där barndomen kan ses som att vara indelad i en rad steg som måste uppnås innan man av
samhället betraktas som en 'självständig' individ. Dess steg, eller övergångsriter, kan förekomma i alla former beroende på samhälle. Welinder nämner några exempel på detta; bland annat att konfirmeras eller att anses vara värdig att bära vapen. Även om det sistnämnda exemplet nämnt av Welinder är kopplat till stridsyxekulturen från neolitikum, är det just vem som tilläts begravas med vapen som denna uppsats är menad att undersöka. Vidare
uppmärksammar Welinder förekomsten av sociala och ekonomiska skillnader, vad som förväntas av och är möjligt för en individ att uppnå. Alla individer skulle inte ha tillgång till samtliga steg eller roller, det finns vissa barn som skulle uppfostras till en förutbestämd roll, exempelvis att sonen till en krigare uppfostrades till just krigare, detsamma med köpmannen och hans son.
Även om Welinder talar om barnens samhällsroll är det ett relativt kort steg till att applicera denna vinkling på samtliga individer i ett samhälle. Tanken är om det finns steg som fortsätter förbi vuxenrollen. Exempelvis kan man tänka att det fanns olika nivåer inom krigarrollen som gav olika social status, en äldre, rutinerad krigare stod troligtvis i högre rang än en ung man utan erfarenhet. Det ska bli intressant och se om detta speglas i gravmaterialet från Birka, på samma sätt som Welinder hävdar att det gör i sitt material gällande barn (Welinder,
1998:190ff). Genom att se till förekomsten, kombinationer och korrelationer av föremål kan vi kanske utröna vilken social ställning, sociala ålder och samhällsroll en individ erhållit, eller åtminstone se skillnaden mellan individer.
Roller inom ett samhälle är en diffus term. Som ovan nämnts är det mycket svårt att utläsa vem vi faktiskt ser i gravmaterialet, personens självbild eller samhällets bild. Man kan emellertid hävda att dessa två bilder går ihop, då vi kan anta att en individ som nått en viss status vill spegla detta efter sin död samtidigt som samhället vill uppvisa och legitimera individens ställning. I diskussionen kring en persons 'sociala status' kan man även införa begreppet 'genus'. Dessa två begrepp anses tätt sammanlänkade, där status indikerar en plats i en samhällshierarki och genus snarare är kopplat till hur personen identifieras i relation till andra individer i samma samhälle. För att klargöra; en person behöver nödvändigtvis inte räknas till sitt biologiska kön, vilket är den traditionella synen i dagens västerländska
samhälle. Istället kan man inordna och identifiera individer på flertalet sätt, bland annat genom kön, sexuell läggning, ålder och etnicitet. Dock lägger denna uppsats mest fokus på begreppet ålder och då i koppling till 'social ålder', som ovan nämnts. Hur en människa framställs genom gravkontexten och vilka mönster som kan urskiljas inom samhället är alltså av störst vikt för både uppsatsens analys och diskussion.
3.2 Gravgåvorna
Enligt definitionen som ligger till grund för denna uppsats så finns det 173 vapengravar dokumenterade på Birka, vilket betyder att cirka 14% av Birkas gravar innehåller någon typ av vapen. Definitionen av vapen, som nämnts ovan, innefattar svärd, spjut, sköld, yxa, vapenkniv samt pilspets. Övriga utvalda föremåls-kategorier består utav mynt, viktlod, Tors hammare, kors, skobrodd, spelpjäs, hästbrodd, betsel, seldon, stigbygel samt sporrar. Dessa föremål återfinns i olika frekvens och konstellationer inom hela materialet, dock är det viktigt att notera att samtliga föremål inte återfinns i varje gravkontext. Det är även av vikt att
poängtera att de föremål som omnämns i denna uppsats inte är samtliga föremål som återfinns i gravmaterialet. Istället har materialet begränsats och valts ut efter vad författaren anser kan bidra till uppsatsens frågeställningar. Det är möjligt att författaren har förbisett vissa typer av föremål som kan argumenteras för att vara av betydelse, samtidigt kan det visa sig att några av de föremål som valts ut inte bidrog till frågeställningarna. Dock är det omöjligt att veta på förhand och enligt författaren är dessa val relevanta för uppsatsen. För att vidare klargöra urvalet kommer det här att ges en kortare förklaring av samtliga föremål samt en tolkning kring deras funktion och en kortare motivation till urvalet.
3.2.1 Svärd
Svärdet är ett anfallsvapen som ofta tolkas som en statussymbol och en större ekonomisk investering, både sett till värdet på material och hantverk (Stjerna, 2009:128f).Svärdet är ett av de få föremål som innebär begränsad problematik med att identifieras som vapen, vilket gör att föremålets funktion nästan alltid tolkas som ett anfallsvapen. Det finns sk. 'praktsvärd' som inte lämpas för aktiv strid, men inget av de svärd som omnämns i uppsatsen har tolkats som icke stridsdugliga.
3.2.2 Spjut
Även spjutet är ett anfallsvapen. Detta vapen har generellt visat sig vara mer vanligt
förekommande under Vikingatiden jämfört med övriga vapentyper (Bodin, 1987:29). Spjutet har tolkats som att ha en alternativ rituell innebörd och förekomsten i vapengravar som vapen kan och ska därför diskuteras.
3.2.3 Sköld
Som redan påpekats är sköldar det enda försvarsvapen som återkommer i gravkontexterna, ett faktum som kommer att tas upp i uppsatsens diskussion. Tolkningen av sköldar som defensiva vapen görs då föremålets huvudfunktion har tolkats som att vara att skydda individen från skada. Då sköldar är till störst del gjorda utav organiskt material, dvs trä, så är det enbart sköldbucklor och/eller kantbeslag som återfinns (Bodin, 1987:30f). Sköld är ett föremål som saknar några alternativa funktioner, utan är främst relaterad till stridsföring. Samtidigt är det, liknande spjutet, möjligt att föremålet fyller en rituell funktion, något som diskuteras i uppsatsens senare delar.
3.2.4 Yxa
Yxa är ett av de mer problematiska föremålen, då det kan betraktas som både vapen och verktyg (Bodin, 1987:27f). Då uppsatsen är baserad på Arbmans (1940, 1943) publikation och SHMs katalog över Björkögravarna har urvalet skett genom hur yxor rapporterats in i dessa databaser. De yxor som använts i studien är alltså de som inrapporterats som vapenyxor och därav betraktas samtliga av uppsatsens yxor som stridsdugliga yxor.
3.2.5 Vapenkniv
Vapenknivar är 'kortare' bladvapen liknande svärd, termen är dock ett samlingsnamn för flertalet olika kniv-liknande vapen . Längden på knivbladet varierar från några centimeter upp till ca en halv meter, varpå gränsen mellan vapenkniv och svärd är diskutabel. Samtliga vapenknivar samt spår av vapenknivar, så som knivslidor, har tolkats som indikationer på förekomsten av vapenknivar i gravkontexten (Bodin, 1987:28; Stjerna, 2001:39). Liknande svärd så har vapenknivar en begränsad problematik gällande funktion, det kan uteslutande tolkas som ett vapen. Det som kan diskuteras är om vapenknivar även har uppfyllt någon sorts
rituell funktion.
3.2.6 Pilspets
Då pilbågar, liknande sköldar, var gjorda av nedbrytbart material så är de enda kvarstående indikationerna relaterade till bågskytte just pilspetsarna (Bodin, 1987:30). Även dessa är ofta kraftigt fragmenterade och svåra att separat identifiera. Men man kan oftast utläsa om det handlar om flertalet eller enstaka pilspetsar som nedlagts i graven, något som kommer diskuteras senare. Vidare kan pilbågar, liknande yxor, även tolkas som ett redskap, då troligtvis med en alternativ funktion med fokus på jakt. Det är svårt att avgöra exakt vad en pilspets hade för tilltänkt funktion, men i denna uppsats har samtliga fynd av pilspetsar tagits med som vapen.
3.2.7 Mynt
Detta föremål återkommer i flertalet former, de flesta i form av arabiska dirhemer. Ett isolerat fynd har gjorts av ett mynt använts som hängsmycke, detta har då omformats till viss del. Oberoende av form, härkomst eller datering har samtliga mynt klassificerats som en
föremålskategori. Denna typ av föremål har tagits med för att undersöka kopplingar mellan vapenbruk och handel.
3.2.8 Viktlod
Viktlod är tyngder, oftast av bly, som användes i kombination med vågar inom
handelsverksamhet. Det finns flertalet olika viktlod, dock har samtliga valts att behandlas som en föremålstyp (Kyhlberg, 1980:201ff). Viktlod tolkas ofta som en indikator på relation till handel, något som diskuteras i uppsatsens senare delar.
3.2.9 Tors Hammare & Kors
Tors Hammare, i olika former, är problematiska att tolka, då de kan både vara
lyckobringade/skyddande amuletter och religiösa artefakter (Andersson, 2005:52f). Denna problematik diskuteras i uppsatsens senare delar, men föremålen tas med just för att
undersöka korrelationen mellan rituella föremål och vapengåvorna. På samma sätt som med Tors hammare så undersöks förekomsten av kors/krucifix, då möjligen kristna symboler, i relation med vapen. Problematiken med betydelse och funktion diskuteras nedan.
3.2.10 Skobroddar & Spelpjäser
Skobroddar liknar spikar, som fästs under skosulan för att ge bättre grepp när man färdas på halt underlag. Även under vikingatiden fanns brädspel av olika slag och de delar som ofta återfinns är just spelpjäserna. För att undersöka eventuella skillnader inom vapengravs-fenomenet så är det värt att uppmärksamma förekomsten av vissa vardagsföremål, så som spelpjäser och skobroddar.
3.2.11 Häst-relaterade föremål: Hästbrodd, Betsel, Seldon, Stigbyglar & Sporrar
Liknande skobroddar så fästs hästbroddar i hästens hov för att ge bättre grepp. Gällande funktionen av betsel så är detta föremål centralt när det gäller att kontrollera en häst vid ridning. Seldon används främst när hästen ska dra vagnar eller slädar. Stigbyglar stabiliserar ryttaren och underlättar vid strid till häst. Sporrar används för att kontrollera hästen och under medeltiden kom dessa att symbolisera en riddares värdighet, vilket det kanske gjorde redan under vikingatiden. Samtliga föremål har tagits med då dessa kan indikera på hästbruk. (Sundkvist, 2001:72, 104ff, 73,125ff, 135).
3.3 Gravskick
Det förekommer fyra distinkta gravskick inom vapengravsfenomenet på Birka. Av dessa fyra är de sk. brandgravarna, där den avlidne kremerats och sedan nedlagts i jorden, vanligast förekommande med en majoritet på 69 gravar, vilket står för 39,9% av vapengravarna. Det är i enhet med fördelningen av samtliga vikingatida gravar, där brandgravar är det vanligaste gravskicket (Price, 2008:259f). Det anses generellt sett att brandgravar var normen under vikingatiden, vilket visas både bland vapengravarna och övriga vikingatida gravar. (Arbman, 1962:32; Gräslund 1980:78ff; Magnus & Gustin 2009:64f; Price 2008:259f) Det återfinns även litterära källor gällande vikingatidens inställning gentemot kremering vilket kan ses som att stödja detta, något som framställs i Ibn Fadlans verk: 'You Arabs are foolish to put those you love and honour in the ground, for earth and beasts and fields to eat them up: we burn them quickly, so they fly to Paradise in an instant.' (Ur Ibn Fadlan i Arbman, 1962:32). Nästkommande är de sk. kammargravarna, ett gravskick som fått sitt namn från de
en nedsänkning förstärkt med timmer eller trä, vilket ger intrycket av en kammare under jord. Dessa gravar tolkas ofta som att tillhöra individer med hög status, grundat i den omsorgsfulla och påkostade gravformen samt de generellt rika gravgåvorna (Gräslund, 1980:45f; Price, 2008:263f; 2010:125). Kammargravar är uteslutande jordbegravningar, den avlidne har alltså inte kremerats (Ringstedt, 1997:21f). Det finns 64 vapengravar av denna typ, vilket motsvarar 36,9% av de totala 173 gravarna.
Av klart mindre kvantitet är de sk. kistgravarna, av vilka det återfinns 20 exemplar, dvs 11,6% av vapengravarna. Även dessa är jordbegravningar, där den avlidne lagts ned i en kista av trä som sedan nedlagts i graven. Gräslund uppmärksammar en viss materialproblematik med träkistorna, då det är nästintill omöjligt att skilja en kistgrav utan spikar från en skelettgrav, som omnämns nedan (Gräslund, 1980:12). De gravar som benämns som kistgravar i denna uppsats är alltså de gravar som uppvisar tydliga spår efter en kista, ofta i form av järnspik. Det är möjligt att argumentera för att behandla detta gravskick samt skelettgravarna som
detsamma. Författaren har dock gjort det medvetna valet att skilja dessa åt. Detta för att uppmärksamma eventuella skillnader mellan individer som fått kistor och de som enbart nedlagts.
Slutligen återfinns således de sk. skelettgravar, 20 till antalet, vilket även det motsvarar 11,6% av de totala antalet vapengravar. Skelettgravar anses något enklare, där den avlidne nedlagts direkt i jorden utan kista, kammare eller att ha kremerats. Gräslund framhäver möjligheten till att individen varit inlindad i ett tygstycke vid begravningstillfället, dessvärre saknas spår av tyg i de flesta gravar (Gräslund, 1980:12f). Det är möjligt att argumentera för och emot bruket av denna indelning av gravkontexterna, dock är fördelningen medvetet gjord av författaren för att undersöka om det finns skillnader gravskicken emellan gällande förekomsten och
frekvensen utav gravgåvor, vilket kan spegla samhällsroller och social tillhörighet. Det återstår det att se om just denna gruppering finner stöd i materialet, eller om det finns särdrag så lika att vissa gravskick kan anses likvärdiga.
3.4 Vapen i gravar
Som illustreras i fig. 2 så är den vanligaste typen av vapen återfunna i vapengravarna pilspetsar. Över hälften av samtliga vapengravar innehåller ett eller flera exemplar av hela eller fragmenterade pilspetsar. Det är anmärkningsvärt att pilspetsar påträffas oftare inom kist-
och skelettgravar än inom brand- och kammargravar (se fig. 2). Bågarna i sig är ofta
tillverkade utav nedbrytbart material, vilket resulterar i att pilspetsarna är det enda material, med viss reservation för rester av pilkoger, som kvarstår som kan påvisa bruket av just pilbågar (Bodin, 1987:30). Några skillnader återkommer mellan gravkontexter vad gäller antalet pilspetsar, vilket behandlas i uppsatsens senare delar. Pilspetsar har uppdagats i totalt 93 vapengravar, men ofta handlar det till om enstaka spetsar och inte kluster av pilspetsar.
Gällande övriga vapen-kategorier så står det klart att spjut är vanligast förekommande av de offensiva vapen-kategorierna, följt av svärd och yxa. Sköldar, som uppdagats i stora
kvantiteter inom speciellt kammargravar, återfinns både enskilt och tillsammans med offensiva vapen. Dessa återkommer i nästintill varannan gravkontext. Spjut återfinns i 55 gravkontexter, dock är fördelningen av dessa klart koncentrerad till kammargravarna. Även svärd är vanligare inom kammargravar, jämfört med övriga gravskick. Yxor är de vapengåvor som återfinns i lägst kvantitet. Totalt 14 yxor har uppdagats. Även här uppstår en vid skillnad mellan antalet gravar med vapen och frekvensen. Kammargravarna innehåller klart flest yxor, samtidigt som man kan utröna att samma föremålstyp är vanligare inom kistgravarna, då sett till hur ofta de påträffas gentemot antalet gravar.
Vapenknivar är ett vapen som kan ses som ett kortare svärd. Baserat på dess större storlek har man lyft fram att detta föremål är ett vapen snarare än ett verktyg. Förekomsten av dessa knivar är mest koncentrerad till kammargravar och brandgravar, med ett isolerat fynd bland kistgravarna.
Sett ur ett övergripande perspektiv kan vissa klara skillnader utrönas. Inom kammargravarna finns samtliga vapen-kategorier representerade, där speciellt spjut, sköldar samt svärd är vanligt förekommande. Noterbart är att kammargravarna är det gravskick med lägst frekvens utav pilspetsar, även om ett stort antal har upphittats. Brandgravarna uppvisar vissa
egendomligheter, t ex att spjut är mindre vanligt förekommande än svärd. Detta trots att svärdet generellt ska ha ansetts mer värdefullt och varit mindre vanligt förekommande (Stjerna, 2009:128f). Ser man till förekomsten av sköldar återfinns 36,2% av dessa i
brandgravar. Dock återfinns enbart ett fåtal sköldar tillsammans med andra vapenfynd. Totalt 21 av 25 sköldar från brandgravar saknar övriga vapenfynd, något som inte speglas inom de övriga gravskicken.
Pilsp ets Sköld Spjut Svär d Yxa Vape nkniv 0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50 36 25 6 10 2 7 30 47 40 28 8 8 13 1 4 0 3 1 14 2 5 0 1 0
Brandgravar (69) Kammargrav (64) Kistgrav (20) Skelettgravar (20)
Fig. 1: Förekomst av vapengåvor per gravskick. Siffrorna inom parentes visar det totala antalet gravar inom varje gravskick.
Pilsp ets Sköld Spjut Svär d Yxa Vape nkniv 0,0% 10,0% 20,0% 30,0% 40,0% 50,0% 60,0% 70,0% 80,0% 90,0% 100,0% 5 2 ,2 % 3 6 ,2 % 8 ,7 % 14 ,5 % 2 ,9 % 1 0 ,1 % 4 6 ,9 % 7 3 ,4 % 6 2 ,5 % 4 3 ,8 % 1 2 ,5 % 1 2 ,5 % 6 5 ,0 % 5 ,0 % 2 0 ,0 % 0 ,0 % 1 5 ,0 % 5 ,0 % 7 0 ,0 % 1 0 ,0 % 2 5 ,0 % 0 ,0 % 5,0 % 0 ,0 %
Brandgravar Kammargrav Kistgrav Skelettgravar
Fig. 2: Frekvens av vapen per gravskick. Siffrorna visar hur stor andel av gravarna som innehåller respektive vapen-kategori.
Det är även värt poängteras att svärd inte har återfunnits inom varken kist- eller skelettgravar. Dessa två gravskick, som redan har snarlika drag, uppvisar flera liknande frekvenser, då specifikt pilspetsar och spjut.
3.5 Vikingarnas vardag
Då studien omfattar vapengravar är det värt att notera att många av dessa gravar inte enbart innehåller vapen-relaterade föremål. Birka har tolkats som en betydande handelsplats, det förefaller därför naturligt att återfinna spår efter sådana aktiviteter även i gravkontexterna (Holmquist 1993:24f). Några noterbara föremål är de mynt samt de vikter som framkommit i gravmaterialet. Båda dessa föremåls-kategorier förknippas med handel. De flesta myntfynd återfinns i kammargravar, med en markant skillnad gentemot frekvensen inom övriga
gravskick (fig. 4). På samma sätt framgår det att vikter är relativt vanliga i både kammar- och kistgravar, även om det totala antalet kammargravar är högre. Vikter är klart mer vanligt förekommande än mynt, samt att vikter återfinns inom samtliga gravskick. Observera att myntfynd saknas helt bland skelettgravar, dock är vikter något vanligare inom skelettgravar än inom brandgravar. Detta är ett av de få fall där skelettgravar inte har lägst frekvens utav en fyndkategori, de andra är yxfynd samt sköldar.
Ensk ild Fler tal ( 2-10) Fler tal (10 +) Frag men t 0,00% 10,00% 20,00% 30,00% 40,00% 50,00% 60,00% 70,00% 80,00% 90,00% 100,00% 41,90% 26,90% 19,40% 11,80% Förekomst av föremål i vapengravar, Pilspetsar
Fig. 3: Frekvens av pilspetsar i flertal och enskilt. Fragment innebär att antal pilspetsar i gravkontexten ej kunde avgöras.
Även om fynd av amuletter är sporadiskt och inte allt för återkommande så har det framkommit ett antal sådana i gravarna. Dessa tolkas ofta som religiösa symboler eller skyddande artefakter. Tors Hammare, ofta förekommande som torshammarringar, anses vara en hednisk symbol relaterad till guden Tor. Kors eller Krucifix återfinns inom vissa gravskick, dessa förknippas istället med Kristendomen. Förekomsten av just kors är mest frekvent inom kistgravarna, vilket sammanfaller med bristen på Tors Hammare i just detta gravskick.
Andra vardagliga föremål som återkommer i materialet är skobroddar samt spelpjäser. Skobroddar, även kallade isbroddar, kan ses som ett naturligt och kanske nödvändigt föremål att inneha som bosatt på en ö. Under vinterhalvåret, när Mälaren var istäckt, var all
kommunikation till och från Björkö baserad på resor över isen (Gräslund, 1980:83; Wiklund, 2009:12). Trots detta återfinns skobroddar enbart i ett lägre antal gravkontexter, enbart 36 utav samtliga 170 vapengravar uppvisar broddar, vilket är förunderligt och noterbart. Broddarna framkommer i något högre kvantitet i kammargravar (fig. 5) samt saknas helt bland skelettgravarna.
Sistnämnt är spelpjäser, dessa förekommer i olika former och troligtvis finns olika versioner av pjäser och brädspel representerade i materialet. Dock är dessa detaljer inte avgörande för denna uppsats som enbart behandlar spelpjäsernas närvaro. Det borde här även klargöras att spelpjäser ofta uppdagas i större antal, dock ser uppsatsen enbart till förekomsten av
spelpjäser och behandlar därför inte vilka kvantiteter som upphittats i varje individuell gravkontext. Det framgår att spelpjäser är mer frekventa i kammargravar, om än i mindre kvantiteter även här. Pjäserna omfattas även i övriga gravskick med undantag för
skelettgravar, dock i lägre frekvenser. Fynden av spelpjäser kan dock vara skevt, då man kan anta att det förekom spelpjäser utav trä eller andra nedbrytbara material. Dock går detta inte att påvisa och vi borde enbart dra slutsatser utifrån det material som finns att tillgå.
Myn t Vikt Tors H. Kors Skob rodd Spelp jäs 0 5 10 15 20 25 30 3 9 3 1 10 5 15 25 3 2 23 8 1 6 0 1 4 1 0 3 1 1 0 0
Brandgravar (69) Kammargrav (64) Kistgrav (20) Skelettgravar (20)
Fig. 4: Förekomst av vardagsföremål per gravskick. Siffrorna inom parentes visar det totala antalet gravar inom varje gravskick.
Myn t Vikt Tors H. Kors Skob rodd Spelp jäs 0,0% 10,0% 20,0% 30,0% 40,0% 50,0% 60,0% 70,0% 80,0% 90,0% 100,0% 4 ,3 % 1 3 ,0 % 4 ,3 % 1 ,4 % 1 4 ,5 % 7 ,2 % 2 3 ,4 % 3 9 ,1 % 4 ,7 % 3 ,1 % 3 5 ,9 % 1 2 ,5 % 5 ,0 % 3 0 ,0 % 0 ,0 % 5,0 % 2 0 ,0 % 5 ,0 % 0 ,0 % 1 5 ,0 % 5 ,0 % 5 ,0 % 0 ,0 % 0 ,0 %
Brandgravar Kammargrav Kistgrav Skelettgravar
Fig. 5: Frekvens av vardagsföremål per gravskick. Siffrorna visar hur stor andel av gravarna som innehåller respektive föremåls-kategori.
3.6 Ryttarna på ön
Staden Birka är belägen på en ö, vilket är viktigt att ta med i bedömningen när det kommer till hästrelaterat material, vilket återfinns i flertalet gravar. Som illustreras i fig. 6 och 7 var det relativt ovanligt att en individ begravdes med häst-relaterade föremål. Gällande frekvensen av häst-relaterade gravgåvor (fig. 7) så står kammargravarna ut från mängden. Dessa innehåller både betsel och stigbygel, varpå den senare kan vara indikationer på förmultnade sadlar (Sundkvist, 2001:193ff). Återigen uppvisar kammargravarna ett generellt rikare gravmaterial. Förekomsten av seldon samt sporrar är koncentrerad till enbart kammargravarna men även då i liten utsträckning. Seldon, även kallat sele, används när hästen används som dragdjur, snarare än som riddjur (Sundkvist, 2001:73ff). Dock återfinns inte några indikationer om vad seldonet har kopplats till. Sporrar framstår som att vara ovanliga och återkommer enbart i fyra kammargravar.
I kontrast förekommer hästbroddar i samtliga gravskick. Det är intressant och värt att observera att hästbroddar återfinns i gravkontexter som saknar annan hästutrustning, alltså kist- och skelettgravar. Dock borde det poängteras att detta är isolerade fynd, kopplade till enstaka kontexter, något som kanske inte fullt framgår när man ser till frekvensen av fynden. Samtidigt är det tydligt att det finns en relation mellan hästbroddar och kammargravar. Den högre förekomsten av hästbroddar överensstämmer med den ökade frekvensen av stigbyglar och betsel.
Häst brod d Bets el Seldo n Stigb ygel Spor rar 0 5 10 15 20 25 5 5 0 1 0 11 21 3 12 4 1 0 0 0 0 1 0 0 0 0
Brandgravar (69) Kammargrav (64) Kistgrav (20) Skelettgravar (20)
Fig. 6: Förekomst av hästrelaterade per gravskick. Siffrorna inom parentes visar det totala antalet gravar inom varje gravskick.
Häst brod d Bets el Seldo n Stigb ygel Spor rar 0,0% 10,0% 20,0% 30,0% 40,0% 50,0% 60,0% 70,0% 80,0% 90,0% 100,0% 7 ,2 % 7 ,2 % 0 ,0 % 1 ,4 % 0 ,0 % 1 7 ,2 % 3 2 ,8 % 4 ,7 % 1 8 ,8 % 6 ,3 % 5 ,0 % 0 ,0 % 0 ,0 % 0 ,0 % 0 ,0 % 5 ,0 % 0 ,0 % 0 ,0 % 0 ,0 % 0 ,0 %
Brandgravar Kammargrav Kistgrav Skelettgravar
Fig. 7: Frekvens av hästrelaterade föremål per gravskick. Siffrorna visar hur stor andel av gravarna som innehåller respektive föremåls-kategori.
3.7 Korrespondensanalys
Genom en serie korrespondensanalyser är det möjligt att utröna individuella gravars särställning gentemot varandra samt deras positioner i det övergripande gravmönstret. Följande korrespondensanalys har tagit med samtliga vapengravar som individuella poster och varje post innefattar samtliga av de föremål som inkluderats i uppsatsens analys. Den programvara som använts heter 'Past' och all data som använts är hämtad från SHM's databas över Björkögravarna.
Det mest iögonfallande med analysen (fig. 8) är de tämligen koncentrerade kluster som uppstår där många poster, dvs gravkontexter, är identiska. Observera att dessa är identiska i det hänseende att de enbart innehåller föremålstyperna diskuterade i denna uppsats, kvantitet och kvalitet på dessa föremål tas inte med i denna analys. Genom att jämföra vilka poster som ligger i kluster och vilka som är fristående får man en översiktlig bild över vilka gravar som utmärker sig från mängden. Vidare borde man uppmärksamma de poster som delar drag med andra gravskick. Mest iögonfallande är de poster som ligger inom det överlappande området mellan kist- och skelettgravar, varpå det kanske är möjligt att utröna de kistgravar som inte uppvisade spik, och därför klassats som skelettgravar. Andra poster är t ex grav 477, en kistgrav som delar ett eller flera drag med kammargravar, eller grav 3 (III) som även den drar mot kammargravarna.
Pilspetsar håller en central position i analysen, i kontrast till många andra föremåls-kategorier som är vanligare inom ett gravskick. Detta visar återigen att pilspetsar är vanligt
förekommande inom samtliga gravskick. Andra kategorier som står utanför ett område är sköldar, vapenknivar och svärd, som ligger nära varandra och därigenom verkar uppvisa en korrelation. Yxa återfinns mellan de grönmarkerade kistgravarna och de blåmarkerade kammargravarna, de gravskick där denna typ av föremål oftast återfinns.
Jämför man fördelningen inom de separata gravskicken så står kammargravarna återigen ut från mängden. Kist- och skelettgravarna uppvisar tydliga tendenser på att grupperas i kluster, samt mindre frekventa spridningar inom området. Brandgravar följer detta mönster i viss mån, dock framstår en större spridning inom det generella brandgravs-området. För att återkomma till kammargravarna. Detta gravskick är mycket fragmenterat och utspritt, dock är posterna
Fig. 8: Korrespondensanalys med samtliga gravar innehållande vapengåvor.
relativt närliggande varandra, då detta gravskick är koncentrerat till minst område. Denna spegling av kammargravarna visar på större variation mellan de enskilda gravkontexterna.
Med en närmare anblick av kammargravarna (fig. 9) kan det utrönas vissa mönster.
Exempelvis är kors ytterst sällsynt, vilket medför att det hamnar långt från analysens centrum. Likaså hamnar Tors hammare på en ytterkant. Yxor och spelpjäser verkar stå i viss relation till varandra. Vi ser även en gruppering utav häst-relaterade föremål, sporrar, betsel samt
stigbygel, men även vapenknivar verkar förekomma inom samma kontexter. Seldon samt hästbroddar har hamnat något isolerat från de andra häst-relaterade föremålen, dock åt varsitt håll.
Kammargravarnas generella mönster speglar att dessa har en högre individualisering än de andra gravskicken. Samtidigt går det att utläsa större formationer, dock inte lika tydliga som inom de kluster som framträder inom andra gravskick. En klyfta mellan de gravar som innehåller häst-relaterade föremål och de som saknar dessa kan tydligt ses. Den senare gruppen är koncentrerad kring analysens nedre kant och här ser vi även ökade
klusterbildningar, vilket kan visa på mer generella och standardiserade begravningar.
3.8 Detaljstudie
Kvantitativa och kvalitativa studier fyller olika funktioner och visar olika aspekter av ett fenomen. Därav följer här uppsatsens mer kvalitativa studie, där ett urval av gravkontexter studeras. Gravarna har valts ut baserat på deras särställning inom korrespondensanalysen, mer detaljerad motivering finns under varje gravkontext.
3.8.1 Grav III (3)
Då graven grävdes ut år 1826 så faller denna under ett alternativt indelningssystem än resterande gravar. Graven uppges i korrespondensanalyser samt i katalogen som 'Grav 3', detta för att göra formatet kompatibelt med programmen som används. Då graven tillhör en något tidigare utgrävning än majoriteten har den särskilts genom användningen av romerska siffror. Grav 3 är inte en vapengrav, därav omnämns den inte i denna uppsats, vilket
undanröjer risken för förvirring med grav III. Graven uppmärksammas på
den vid närmare granskning uppvisar en mängd gravgåvor som är ovanligt för brandgravskicket.
Grav III är en brandgrav lokaliserad i Hemlanden, mer specifik lokalisering saknas. Bland gravgåvorna har det uppdagats samtliga vapenkategorier, mer specifikt: 16 pilspetsar, en sköldbuckla, ett yxhuvud av typ Petersen h, en spjutspets samt ett böjt svärd. Även
indikationer på en vapenkniv har framkommit i materialet. Varken religiösa symboler, mynt eller vikter har hittats i kontexten. Vidare har 4 spelpjäser utav horn uppdagats, alla var brända, vilket indikerar att dessa låg tillsammans med individen vid kremeringen. Hästbroddar, betsel samt minst en stigbygel fanns i gravkontexten. Övriga fynd som
återfunnits, men som inte behandlas utav uppsatsens tidigare delar, är: Olika typer av beslag av osäker funktion, möjligtvis hästrelaterat, flertalet nit och spik samt spännen av olika typer.
3.8.2 Grav 477
En kistgrav utgrävd under 1876. Den var belägen i området Norr om Borg, zon 2A. Just detta område har föreslagits av Gräslund (1980:83) som en möjlig placering av en tidig kristen begravningsplats. Inom korrespondensanalysen uppvisar även denna grav en tydlig dragning mot kammargravarna, dock är 477 den enda kistgrav som uppvisar fynd utav spelpjäser, vilket kan bidra till den något skeva bilden. Graven innehåller inga större kvantiteter gravgods, dock har man funnit ett spjut och en sköldbuckla, samt vad som tolkats som en spelpjäs, gjord utav en ej angiven bergart. Då personen har begravts i en kista återkommer stora kvantiteter utav spik samt trä i materialet. Andra fynd är delar utav en kniv, fragment av skifferbryne, keramikfragment, en kam, ett spänne, ett okänt antal vävtyngder samt spår utav textil.
Textilen kan möjligtvis vara delar av en eventuell svepning eller klädfragment. Enligt Hjalmar Stolpes ritning av gravkontexten var skölden placerad vid kistans ena kortsida, dock framgår det inte om detta var vid individens huvud eller fötter.
3.8.3 Grav 1076
En kammargrav utgrävd år 1881 i zon 1B av Hemlanden. Grav 1076 är en av de kammargravar som står ut från mängden (se fig. 8). Den uppvisar ett relativt magert
gravmaterial för sitt gravskick. Av de föremålskategorier utvalda för denna uppsats återfinns enbart ett yxhuvud samt en vapenkniv. Övriga fynd innefattar ett silverband samt flertalet spännen och delar av bälten. Även om fynden är få så kan värdet på fynden anses som högt,
speciellt med tanke på silverbandet samt vapenkniven, om den sistnämnda kan hävdas vara en statussymbol.
3.8.4 Grav 750
Utgrävd år 1879, denna grav återfinns i Hemlanden 1C. Ser vi till fig. 7 så är graven
centrerad inom kammargravområdet, samtidigt som den står utanför i den mer detaljerade fig. 8, där den även ligger nära grav 1076. Dock innehåller grav 750 klart fler gravgods, en total mängd av 161 individuellt publicerade poster i SHMs databas. Ett yxhuvud av typ Petersen f samt ytterligare ett yxhuvud, ett svärd av typ Petersen h, en spjutspets och en sköldbuckla. Hästrelaterat så innefattar graven även betsel och flertalet delar tillhörande ett seldon, dock återfinns inte hästbroddar, stigbyglar och sporrar. En Tors Hammare och ett kors, båda i silver, har påträffats. Runt 25 identifierbara spelpjäser, ytterligare ett antal fragment samt delar av spelbräden har återfunnits. Handelsrelaterade föremål är runt 7 vikter och 5 mynt, varav ett är omgjort till ett hänge. Majoriteten av mynten är daterade runt sekelskiftet 800-900 e. Kr, vilket ger graven ett terminus post quem runt denna period. Utöver de ovan nämnda fynden återfinns en rad andra kategorier. Relaterat till klädsel återfinns spännen av olika typer, delar av bälten, bjällra, pärlor, flertalet band och trådar i guld samt övriga rester av textil. Kärl, både i glas och keramik, förekommer. Mer praktiska föremål är ett hammarhuvud, en sax, elddon, skifferbryne samt delar av en kniv. Minst en börs har även påträffats, vilken ornerats med guld.
3.8.5 Grav 710
Graven ifråga är en kammargrav utgrävd år 1879, belägen i zon 1C av Hemlanden. Gravens särställning är svår att urskilja i fig. 7, dock framgår dess avvikelse mer klart i fig. 8. Den är mer dragen åt det häst-relaterade materialet i korrespondensanalysen, vilket även speglas vid en granskning av gravmaterialet. Det har enbart återfunnits en sköldbuckla som vapengåva. Samtidigt återfinns ett stort antal vikter, 12 till antalet, i gravkontexten samman med ett mynt identifierat som en Romersk denar. Gällande häst-relaterat material upphittat i graven så har det dokumenterats två sporrar, två stigbyglar, betsel samt hästbroddar. Övriga fynd innefattar delar av bälte, en knapp, en börs, delar till en sadelväska samt silvertråd och
silver-dekorationer till klädnad. Pärlor, även de dekorerade med silver, samt glas har hittats i graven. 8 spelpjäser, alla av glas, har även hittats, samt bärnsten vilket tolkats som ett hängsmycke.
4. Diskussion
4.1 Vapen och Genus
För att inleda diskussionen kring vem som begravdes med vapen och varför, så borde utgångspunkten läggas i grundläggande sociala fenomen. Det mest grundläggande, anser författaren, är en persons kön, både socialt och biologiskt. Att spåra en persons biologiska kön är problematiskt, då uppsatsen inte har tillgång till de osteologiska aspekterna av
gravmaterialet. Samtidigt är det en återkommande diskussion kring vapengravar, då man traditionellt sett talar om att det var män som bar vapen, vilket resulterar i att vapengravar per automatik associeras med just män. Samtidigt återfinns det kvinnliga föremål i gravar med vapen, bland annat ett mynthänge tillsammans med ett svärd (Grav VI). Det kan möjligtvis handla om dubbelgravar innehållande kvinnliga och manliga individer. Samtidigt kan det vara värt att uppmärksamma denna problematik, då det även kan handla om individer som givits vapengåvor av andra anledningar. Det kan anses långdraget att påstå att det förekom
vapenbärande kvinnor i Birka, samtidigt är det inte en omöjlighet. Vi måste även
uppmärksamma att vapengåvor inte nödvändigtvis speglar en krigare. När man betraktar en grav med vapengåvor måste man uppmärksamma det faktum att vapnen inte nödvändigtvis är vapen utan kan snarare vara symboler. Nedan följer en vidare diskussion gällande olika tolkningar av vapengåvor och deras möjliga innebörd i olika kontexter.
4.2 Begravda bågskyttar
Försöker man se till förekomsten av bågar, och därigenom begravda bågskyttar, så är det resonabelt att se till gravkontexter där flertalet pilar uppdagats snarare än de kontexter som enbart innehåller enstaka pilspetsar. Det finns tydliga fall där det har dokumenterats så många som 40 identifierbara pilspetsar inom samma gravkontext, samt flertalet fragment. Detta kan vara en indikation på en individ som haft anknytning till bågskytte. En liknande
argumentation förs utav Lundström m fl (2009:115f) där man undersöker en vapengravs koppling till bågskytte, bland annat genom att se till förekomsten av pilspetsar. Författaren anser emellertid att det är osannolikt att enstaka fynd av pilspetsar skulle indikera bruket av bågar. Istället borde man se förekomsten av spetsar som två olika företeelser, där ett större antal pekar på utpräglade bågskyttar. Förekomsten av enskilda pilspetsar diskuteras vidare nedan.
4.3 Personliga vapen
Att ett föremål återfinns i en grav betyder, som redan nämnts, inte detta att personen ifråga själv införskaffat eller ägt föremålet. Vem som helst var inte behörig att bära vapen, det har tolkats som att enbart 'fria män' ägde den rätten (Stjerna 2009:126f). Genom att analysera vilka vapen som återfinns i gravarna kan vi därför utröna individens sociala ställning och roll i samhället. Exempelvis svärd innefattade en stor ekonomisk investering, vilket troligtvis lett till att relativt få individer hade möjlighet att hålla sig med detta vapen, ännu mindre ge/få ett som gravgåva. Istället tolkar Stjerna (2001:44, 2009:128f) förekomsten av svärd i gravar som en indikation på nära relationer mellan kungamakten och den avlidne, då kungamakten var den institution med tillräckliga ekonomiska medel för att kunna investera i en svärdsgåva till en 'viktig' person, antingen som gåva när personen levde eller som gravgåva när denne skulle begravas. En återkommande diskussion är att svärdet skulle vara en indikation på en persons medlemskap i ett kungligt gard, en sk 'hird' (Stjerna 2001:44f). Hedenstierna-Jonson
(2001:70f) uppmärksammar att en makthavare troligtvis var i behov utav krigare för att kunna säkerställa sin position. Ett sätt att säkerställa lojalitet var att knyta ett mindre antal
professionella krigare till sig som försågs med proviant, militärträning och utrustning av makthavaren. En hird är alltså en typ av privat armé, vars lön var uppehälle och utrustning. Vapnen var då 'lönegåvor', vilket betydde att de var krigarens personliga ägodelar, som troligen följde med denne i graven (Hedenstierna-Jonson, 2006:30; Jakobsson, 1992:95f; Olausson, 2001:26f).
I kontrast till detta menar Stjerna (2009:128f) att spjut och sköldar skulle ha brukats på en mer allmän nivå, vilket skulle innebära att spjut och sköld inte var en personlig ägodel. Baserat på förekomsten av sköldar och spjut i Birkas Garnison, då utanför en gravkontext, har man tolkat att de spjut och sköldar som återfunnits där tillhörande Garnisonen, snarare än en specifik person. Dessa vapen ställdes alltså till Garnisonens manskaps förfogande. Som grund för denna argumentation ser man till vapnens placering i en förmodad allmän lokal, dvs
hallbyggnaden i Garnisonen. Vapen antas ha lämnats i byggnaderna när Birka övergavs, vilket tros ha skett i all hast och möjligtvis under våldsamma förhållanden (Holmquist, 2001:15). Man kan samtidigt argumentera mot Stjernas ståndpunkt, då föremålen som efterlämnats kan ha varit personliga ägodelar som övergivits tillsammans med byggnaderna. Det är
relationen mellan en individ och dessa föremål, än mindre dra generella slutsatser om samtliga föremål av samma typ. En vinkling kan vara att spjut och sköldar var så vanligt förekommande att de innefattades i krigarens utrustning men det fanns även ett antal vapen som tillhörde Garnisonen, som reserver eller för de krigare som saknade en komplett utrustning.
För att se till en mer rituell aspekt så argumenterar Kitzler (2000:95f) för kopplingen mellan spjutet och guden Oden. Denna koppling, i hänseende till Odens roll som beskyddare av kungamakten och position som krigsgud, skulle ge spjutet en central rituell roll i samhället och inte minst inom relationen mellan makthavare och krigarrollen. Detta står i kontrast mot Stjernas (2009:127ff) framställning av spjutet. Dock är det tydligt från gravmaterialet att spjut är mer vanligt förekommande än svärd, vilket kan förstärka Stjernas argumentation att svärd var ett aristokratiskt föremål. De båda synsätten är emellertid inte helt oförenliga. Spjutets rituella betydelse kan ha grundats i dess vida popularitet bland gemene krigare. Det kan framstå som naturligt att det vanligaste vapnet som associeras med krigare också skulle vara det vapen som associeras med krigsguden, dvs Oden. Därav spjutets framställning som ett rituellt föremål. I kontrast kan svärdet tolkas att vara en mer sekulariserad symbol, associerad med kungamakten eftersom denna hade ekonomiska medel att införskaffa svärd åt sina närmaste män. Spjutets symbolik har alltså troligtvis uppstått ur gemene mans bruk av vapnet medan svärdets kan ha fungerat som en maktmanifestation för att förstärka makteliten. Man demonstrerade sina ekonomiska tillgångar och legitimerades genom att ge bort dyrbara föremål, däribland svärd, men även genom att försörja sitt manskap (Jakobsson, 1992:126; Olausson, 2001:26). Stjerna (2001:42ff) förespråkar även tolkningen att svärd gavs som gåva från kungamakten till stormän för att knyta allianser, då inte nödvändigtvis som 'hirdmän' utan som politiska bundsförvanter. Det är alltså möjligt att tolka svärdsgåvorna i gravkontexter som indikationer på krigare, samtidigt som det är möjligt att påvisa kontakter med makteliten. Svärd som vapengåva borde alltså tolkas som att hänvisa till att personen var del utav de högre samhällsskicken.
4.4 Att sluta en grav
Som nämnts tidigare har spjutet tolkats som en viktig symbol inom vikingatidens rituella och religiösa världsbild. Guden Oden förknippas starkt med spjutet (Grön, 2008:317). Tolkningen
av spjutfynd är komplex, något som betonas av Artelius (2005:261ff) i sin diskussion av spjutets koppling till gravar. Artelius menar att ett spjut inte nödvändigtvis behöver kopplas till den begravda individen utan istället är en del av en ritual tillhörande begravningen. Flertalet anledningar ges till detta, bland annat att spjutet skulle förhindra att den avlidne återvände för att hemsöka de levande eller att den avlidne vigdes åt just Oden, vilket har tolkats som indikationer på någon form av dödskult (Artelius, 2005:269ff). Även Price (2008:268f) noterar förekomsten av nedstuckna spjut i både brandgravar och
jordbegravningar, vilket indikerar att fenomenet inte var isolerat till en viss typ av begravning utan är ett vida spritt fenomen. Detta är något som speglas av Birkas gravmaterial, isolerade spjutfynd återfinns inom samtliga gravskick. Grön (2008:317f) menar att spjut, och även andra vapen, stacks ner i gravar som en sista förslutning eller låsning, detta var en markering att begravningsritualen var 'slutförd'. Andra vapen som omnämns är specifikt svärd och kniv, dvs vapen med en egg. Även dessa återfinns som isolerade fynd bland vapengravarna. Detta öppnar upp för tolkningar av samtliga eggvapen, om dessa var delar i en ritual, kanske där samhällsklass markerats genom vad graven 'slöts' med olika vapen. Att använda ett svärd för att 'sluta' en grav är en ganska stor ekonomisk investering, liknande för vapenknivar.
Författaren anser därför att det är något otroligt att dessa två föremål skulle användas för att sluta gravar. Istället borde isolerade svärd, och vapenknivar, tolkas som en indikation på interaktion och koppling till högre samhällsklasser (Stjerna, 2001:44). Gällande spjut så är det troligt att detta vapen, som är en något mindre investering, använts i detta syfte.
Tankarna leds även till fenomenet med de ensamliggande pilspetsarna. Det är diskutabelt om dessa pilar fyllde en liknande funktion som andra eggvapen i ritualen att sluta gravar.
Författaren anser att detta är en trolig tolkning. Det är rimligt att tänka sig att pilspetsarna var ett billigare alternativ för lägre samhällsgrupper som inte hade medel att investera i ett spjut till begravningen eller om ingen önskade göra några större investeringar i begravningen. Enligt denna tolkning skulle alltså de gravar som innehåller enstaka pilspetsar kunna indikera gravar tillhörande lägre samhällsgrupper eller personer som inte var värda investeringen men som ändå behövde begravas enligt ritualen. Denna synvinkel gällande slutande av gravar ger även möjligheten att urskilja de gravar som fått vapen av rituella skäl och de som innehåller rena krigarutrustningar, genom att se till kvantiteten av just pilspetsar.
4.5 Yxor och Vapenknivar
Det är värt att rikta några källkritiska tankar mot utgrävningarna vid Birka gällande yxfynd. Trots att yxan beskrivs som ett vanligt förekommande vapen så speglas inte detta i materialet. Kanske beror detta på tolkningen av funktionen på funna yxor. Yxor utgrävda i Birkas
garnison, utanför gravkontexten, har tolkats som arbetsyxor inte lämpade för strid (Stjerna, 2001:39). Detta ger upphov till tankar om att vissa yxor kan ha feltolkats som verktygsyxor vid utgrävning och därav inte inrapporterats som stridsyxor. Yxan har av okänd anledning har kommit att associeras med den typiska Vikingakrigaren. Enligt Pedersen (2008:205) ska yxan ha varit ett vanligt förekommande vapen under vikingatid. Stjernas (2001:39f) observationer vid garnisonen är intressanta eftersom andra 'vanliga vapen', så som ovannämnda spjut och sköldar, återfunnits. Bristen på stridsyxor vid garnisonen och i gravarna skulle även kunna tyda på att yxan var ett prestigeföremål och ett ytterst reserverat vapen på Birka.
Pedersen (2008:205) pekar även på att yxor ofta förekommer som ensamma vapengåva i gravkontexter med generellt lägre antal gravgåvor, vilket till viss del speglas i Birkas gravmaterial. Av totalt 14 yxor är fyra från kist- eller skelettgravar, dessa innehåller enbart yxor som vapen. Två andra gravar innehåller yxor i kombination med sköldar eller pilspetsar. Övriga gravar, en 'rik' brandgrav samt sju kammargravar, innehåller yxor i kombination med anfallsvapen. Företeelsen att yxan återfinns ensam bland kist- och skelettgravar är intressant. Yxan, liksom svärdet, kan tolkas som en starkt personlig ägodel snarare än ett 'alldagligt' vapen. Yxans ringa förekomst skulle kunna förklaras som att dessa var en specifik prestigesymbol som endast bars av eller begravdes med specifika individer, då kanske av individer som begravdes i kist- eller skelettgravar. Just kist- och skelettgravar har diskuterats frekvent, då dessa ansetts tyda på kristendomens intåg i Skandinavien (Gräslund 1980:86). Samtidigt är det möjligt att dessa jordbegravningar snarare är enklare och mindre manifesta versioner av kammargravarna. En kista och en kammargrav är båda träkonstruktioner som kräver specifika förberedelser, så som konstruktion och en större gravyta än jämfört med en brandgrav. Som nämnts ovan är det problematiskt att skilja skelettgravar och kistgravar åt, då en kista kan konstrueras utan spik. De skelettgravar som då uppvisar yxfynd skulle rimligtvis kunna vara fall av spiklösa kistor. För att återgå till diskussionen kring prestigeföremål så är det möjligt att yxor utmärkte en specifik samhällsroll eller status. Samtidigt återkommer fynd utav stridsyxor i kontexter av mer militär karaktär, vilket kan visa på att yxan både var en
