Linköpings universitet Institutionen för kultur och samhälle (IKOS) Kandidatuppsats, 15 hp – Samhälls- och kulturanalys (SKA) ISRN: LiU-IKOS/SKA-G--20/15--SE
Stigmatisering och motstånd
– En studie av förortsungdomar i Norrköping och deras
Alternativberättelser
Rahma Nouman
Sammanfattning
Syftet med denna uppsats har varit att undersöka hur ungdomar i förorten Navestad i Norrköping förhåller sig till den stigmatiserande diskursen som svensk media upprätthåller om dem. Genom kvalitativa enskilda intervjuer har sex ungdomar fått dela med sig av sina erfarenheter. Därefter tematiserades deras uttalanden och presenteras i analysen genom två huvudteman: “Reaktionen mot den stigmatiserande diskursen”,
“Tillhörighet, identitet, gemenskap och transnationella relationer”. Det empiriska
materialet analyserades med hjälp av Erving Goffmans teori om stigma kombinerat med begreppet kulturell rasism, Pierre Bourdieu (1986) och Robert Putnams (2000) teori om socialt kapital och slutligen med begreppet transnationalism. Studiens resultat visar att ungdomarnas faktiska förhållanden skilde sig drastiskt från den stigmatiserande diskursen som svensk media upprätthåller om dem. Navestad och ungdomarna som bor där framställs antingen som brottslingar eller så framställs Navestad som ett farligt område. Detta har en negativ påverkan på deras möjligheter i livet. De upplever alienation, diskriminering och rasism. Ungdomarna beskriver sin förort som lugn, trygg, kärleksfull, en familjär plats och ett hem med solidaritet. Resultatet indikerar också att alla ungdomar i undersökningen är involverade i gränsöverskridande relationer och aktiviteter i många former som skapar sociala nätverk och därmed skapar socialt kapital i Sverige dit de kan vända sig för stöd, solidaritet eller för att motverka den stigmatiserande diskursen som svensk media upprätthåller dem och deras bostadsområde.
Nyckelord
Navestad, stigmatisering, alienation, kulturell rasism, media.
Förord
Jag vill tacka min handledare, Khalid Khayati för den guidning, ditt professionella stöd, uppmuntran och hjälp som han bidragit med under arbetet med denna studie. Tack även Pernilla Edouart för korrekturläsningen. Du besparade mig mycket arbete. Jag vill också rikta ett stort tack till min syster och min mamma som har uppmuntrat mig på vägen. Tack babe Philip för att du lagade god mat och gav mig energi och för att du peppade mig och gav mig motivation.
Innehåll
INLEDNING ... 1
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 2
FRÅGESTÄLLNINGAR ... 2
AVGRÄNSNING ... 2
TIDIGARE FORSKNING ... 2
MILJONPROGRAM OCH MEDIA – BILDEN OM MÄNNISKOR OCH FÖRORTER ... 3
MILJONPROGRAM, UTANFÖRSKAP, IDENTITET OCH TILLHÖRIGHET ... 4
TEORETISKA PERSPEKTIV ... 6
GOFFMANS STIGMA OCH IDENTITET ... 6
SOCIALT KAPITAL ... 7
METOD ... 9
KVALITATIV SEMISTRUKTURERAD INTERVJU ... 9
INTERVJUNS GENOMFÖRANDE ... 9
Intervjuurval och motivering ... 10
TEMATISK ANALYS ... 11
KÄLLKRITIK ... 12
ETIK ... 13
MILJONPROGRAMMET OCH DEN STIGMATISERANDE DISKURSEN: EN HISTORISK INBLICK ... 14
PRESENTATION AV INFORMANTER ... 15
RESULTAT OCH ANALYS ... 15
REAKTIONEN MOT DEN STIGMATISERANDE DISKURSEN ... 16
REAKTIONEN MOT DEN FÖRVRÄNGDA FÖRORTSBILDEN ... 18
REAKTIONEN MOT RASIFIERING OCH RASISM I MEDIA ... 20
TERRITORIELL STIGMATISERING OCH UTANFÖRSKAP ... 21
TILLHÖRIGHET, IDENTITET, GEMENSKAP OCH TRANSNATIONELLA RELATIONER. ... 24
GEMENSKAP, IDENTITET OCH TILLHÖRIGHET ... 24
TV-TITTANDE OCH ANDRA TRANSNATIONELLA AKTIVITETER BLAND INVÅNARNA I NAVESTAD ... 26
FAMILJERELATIONER OCH TRANSNATIONELLT RESANDE ... 28
SOCIAL MEDIA OCH CIVILT SAMHÄLLE ... 29
SLUTSATS OCH DISKUSSION ... 32
VIDARE FORSKNING ... 34
REFERENSLISTA ... 35
BILAGOR ... 38
BILAGA 1 – INFORMATION OCH SAMTYCKESBREV TILL UNGDOMAR I NAVESTAD ... 38
Inledning
”Våldsamt upplopp i Navestad: Polisen attackerades med sten och smällare under ett våldsamt upplopp i Navestad” (Norrköpings Tidningar, 2015).
Så här lyder rubrikerna på första sidorna i Norrköpings Tidningar. Vad hände egentligen? Sker detta verkligen? Under de senare åren har ett fenomen växt fram där bostadsområden med hög andel invandrare korrelerar med låginkomsttagare och socialbidragstagare. Vissa av dessa områden har fått rykte om sig att vara farliga. Medierna får dessa områden att framstå som problematiska (Sernhede 2007, s.44). Den svenska förorten har fått en negativ uppmärksamhet i debatt och media som bland annat har involverat ungdomar bosatta i förorten. Massmedierna rapporterar nyheter om ungdomar som bränner bilar och kastar stenar på polis och räddningsfordon. Dessa stigmatiseringar har i Sverige såväl som internationellt gett upphov till ökade debatter, marginalisering och utmaningar till för att främja integration och solidaritet (Dahlstedt 2017, s. 341). I den här uppsatsen hävdar jag att de svenska förorterna så som Rinkeby i Stockholm, Angered i Göteborg och Rosengård i Malmö har blivit stigmatiserade. Unga män från dessa områden framställs som vilda och icke civiliserade. Det finns många olika negativa bilder som associeras till förortsungdomar. Ungdomarna från förorten förknippas med kriminalitet, ungdomsgäng brottslighet, droger, oroligheter och konflikter. Dessa samhälleliga och mediala bilder har demoniserat människor i dessa områden. Dessa bilder om kriminalitet, etnicitet och kultur har skapat rädsla och osäkerhet som bidrar till uppdelningar i vi och dom och som förstärker upplevelse av utanförskap för människor i dessa områden (Sernhede 2007, s. 55–63). Att vara ung och leva i förorten innebär att leva med de massmediala berättelser som befäster bilden av ”förortsungdomar” som en avvikande i samhället. Som ung förortsbo är det svårt att inte förhålla sig till denna dominerande berättelse (Bečević, Dahlstedt och Frempong 2018, s. 141).
I denna studie riktas mitt intresse mot ungdomars berättelser om förorten. Hur stämmer denna bild från media med den bild som finns bland förortsungdomar? Denna uppsats kommer att lägga fokus på ungdomar som lever i ett förortsområde i Norrköping som heter Navestad. Uppsatsen kretsar närmare bestämt kring ungdomars sätt att se på̊ och navigera bland den stigmatiserande diskursen som media d.v.s. dagspress, internet, radio och TV upprätthåller om dem och om deras bostadsområde. Intresset för att skriva om det här ämnet har väckts under en lång tid för mig. Detta eftersom jag själv är från en förort som klassas som socioekonomiskt utsatt och som har ett negativt rykte bland många. Min förförståelse och bakgrund har en stor roll för mitt intresse. Med studien vill jag ge förortsungdomar möjlighet att få göra sina röster hörda och motverka stereotyper och även kunna ge en nyanserad bild av förorten.
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att undersöka hur förortsungdomar med utländsk bakgrund förhåller sig till den stigmatiserande diskursen som svensk media upprätthåller om dem. Mer specifikt ämnar uppsatsen belysa dessa ungdomars motberättelser med hänvisning till de alternativa verklighetsförhållanden, normuppfattningar identitetsmarkörer samt gemenskap-, grupp-, och platstillhörigheter samt nätverksskapande-insatser de påvisar. Empiriskt kommer uppsatsen att använda sig av kvalitativa semistrukturerade intervjuer med förortsungdomar, där stadsdelen Navestad i Norrköping framstår som den främsta sociala kontexten. Stigma, kulturell rasism samt socialt kapital (Bourdieu 1986 och Putnam 2001) och transnationella relationer kommer att vara uppsatsens analysverktyg för det empiriska materialet.
Frågeställningar
• Hur motverkar ungdomarna den stigmatiserande diskursen som media upprätthåller om dem och deras levnadsmiljöer?
• Vilka utmärkande drag innehåller deras alternativa berättelser om de sociala verkligheter de upplever?
• Hur förmedlar ungdomarna sina gemenskap- och identitetsmarkörer, platstillhörigheter samt sina sociala positioner i det svenska samhället?
• Vilka är de utmärkande dragen för de sociala nätverk dessa ungdomar skapar?
Avgränsning
I förhållandet till stigma kommer denna studie demonstrera hur svensk media framställer ungdomar med utländsk bakgrund och deras sociala levnadsmiljöer samt de identitetsmarkörer de upprätthåller i form av kulturell, religiös och etnisk tillhörighet. Motstånd kommer däremot handla om ungdomarnas alternativa motberättelser som tar avstamp i det socialt kapital de besitter i Sverige. I relation till begreppet socialt kapital kommer denna studie att fokusera på den sociala positionen och den transnationella organiseringen ungdomarna upprätthåller i Sverige. Ungdomar i Norrköping i Navestad kommer att utgöra studiens empiriska fall.
Tidigare forskning
Fenomen som står i fokus för min uppsats har studerats i tidigare forskning. Flera forskare har också ägnat intresse åt liknande frågor och tema. Flera svenska förorter har uppmärksammats genom olika studier där undersökningar gjorts runt framställningen av människor och förorter i media. Den tidigare forskningen som jag har valt handlar om hur svenska medier framställer förortsborna (invandrarna) och skapar en uppdelning mellan
olika grupper i samhället. Den diskuterar förortsborna och deras alternativa berättelser och verklighet. Den analyserar den konstruktionen av ”annorlundahet”, stigmatisering och koloniala känslostrukturer som reproduceras i media och som ger upphov till rasism. Den tidigare forskningen undersöker även de olika faktorerna som kan inverka på̊ förortsborna och deras identitetsskapande, normuppfattningar samt gemenskap-, grupp-, och plats tillhörigheter. Den forskningen ska appliceras på förorten som i mitt fall är Navestad och som har fått dåligt rykte och är starkt förknippat med förortsbor där majoriteten av befolkningen har utländsk bakgrund.
Miljonprogram och media – bilden om människor och förorter
Per-Markku Ristilammi som är professor i etnologi vid Malmö Högskola har gjort en studie om Rosengård, ett område i Malmö där han växte upp. I sin studie Rosengård och
den svarta poesin - en studie av modern annorlundahet (1994) diskuterar Ristilammi de
historiska bilder, diskursiva bilder och symboler som används för att porträttera förorten Rosengård. Enligt författaren beskrivs området problematisk i medierna. I sin studie använder han en diskursanalytisk ansats som bygger på talet om förorten i media och i press. Ristilammi har analyserat artiklar från tidningarna och konstaterade att det skapades negativa diskurser av Rosengård (Ristilammi 1994, s. 16–18). Han förklarar att redan på 1970 talet, då det byggdes skrevs negativa diskurser om Rosengård. Detta har sedan dess skapat en annorlundahet kring området. Människorna från förorten har setts som ”De Andra”. Det har lett till rädsla och känsla av otrygghet. Människor som hade pengar började flytta ut från området (Ristilammi 1994, s. 69–70). Vidare har Ristilammi kommit fram till att de negativa bilderna av Rosengård bygger på en kombination av olika historiska skeenden som bygger en annorlundahet, en stämpling och stigmatisering av området och dess boende (Ristilammi 1994, s. 151). Ristilammis föreställningar kring förorts diskurser, konstruktionen av annorlundahet, stämpling och stigmatisering kan vara bra att undersöka i relation till hur mina informanter i min undersökning förhåller sig till detta och kan förknippas med Navestad.
Forskarna Urban Ericsson, Irene Molina, och Per Markku Ristilammi studerar i boken
Miljonprogram och media: Föreställningar om människor och förorter (2002)
medierapportering kring svenska förorter i Stockholm som bland annat omfattar Tensta, Rinkeby, Kista, Akalla, Husby och Hjulsta. Boken Miljonprogrammen och media (2002) är en typ av fortsättning och vidareutveckling på̊ Rosengård och den svarta poesin (1994). Liksom i Ristilammis studie (1994) gör forskarna en kritisk analys av publicerade bilder av förorten och visar på hur det rapporteras i media där bilderna framställer förorten och dess boende som negativa. Författarna konstaterade att tidningarna förklarar området med statiska siffror. Som t.ex. antal arbetslösa, befolkning med utländsk bakgrund och bidragstagare. Författarna förklarar att massmediernas rapportering vänder sig till en svensk ”icke invandrar publik” och därför blir invandrarna ett objekt i medias
representationer. Enligt Ericsson, Molina och Ristilammi är annorlundahet något som media intresserar sig för att rapportera när de beskriver förorten och människor från förorten. Journalister rapporterar, beskriver och besöker dem och därmed bygger en annorlundahet kring dem. De tillägger att läsaren får en känsla av att områdena är problematiska och farliga (Ericsson, Molina och Ristilammi 2002, s. 13–15). Författarna menar att när dessa negativa bilder reproduceras av massmedierna, reproduceras också fördomsfulla diskurser om boenden och områden dessa människor bor i (Ericsson, Molina och Ristilammi 2002, s.36–37). Det är en symbolik som stämmer överens med det påstående som lyfts fram av Ristilammi (1994) gällande medias beskrivning av förorten. Vidare drar författarna paralleller mellan 1800-talets kolonisation och den svenska förorten. Författarna menar att det finns känslostrukturer från 1800-talets koloniala känslor i hur förorten och människor från förorten framställs och representeras i media. Detta i och med att förorten och dess invånare representeras som annorlunda, främmande och som avvikande från det övriga samhället. Exempelvis när media beskriver skräck, fara, mörker och olikhet och även när deras boenden beskrivs som annorlunda, mörka miljöer. Författarna förklarar vidare att sådana associationer mellan människa, mörker, olikhet, alienation och deras miljöer som farliga skapar koloniala strukturer. Enligt författarna resulterar detta därmed till en rädsla från den ”annorlunda”, den ”andre” (Ericsson, Molina och Ristilammi 2002, s. 26 – 30). Studien lyfter att media har koloniala strukturer där förorten beskrivs som främmande, annorlunda och avvikande i förhållande till vad som är normalt och därmed rasistiskt presenterad. Detta är en intressant aspekt att diskutera i uppsatsen.
Miljonprogram, utanförskap, identitet och tillhörighet
Samhälls-och kultur forskaren Ove Sernhede har gjort en studie om förortsungdomar, identitet, utanförskap och förorten. I sin bok AlienNation is my Nation (2007) undersöker Ove Sernhede ungdomar med utländsk bakgrund från förorten som upplever sig leva i utanförskap i det svenska samhället. Han studerar hur dessa ungdomar upplever livet i förorten där de är bosatta, specifikt i Angered som ligger i Göteborg. Med hjälp av en kvalitativ metod har forskaren både intervjuat och observerat ungdomar i bostadsområdet. Sernhede visar på den inverkan som mediebilder har på människor. Under sin studie har Sernhede konstaterat att förortslivet är fyllt av sociala problem och känslor av utanförskap. Sernhede skriver att området och dess invånare bor i utanförskap. Majoriteten av invånarna där är invandrare eller har utlandsfödda föräldrar. Många av informanterna han intervjuade uppfattar sig inte som en del av det svenska samhället. Sernhede konstaterar också att media får dem boende att bli betraktade som hotfulla, annorlunda och som att de är ett socialt problem. Sernhede förklarar att detta förstärker utanförskap (Sernhede 2007, s. 44–45). Sernhede skriver också att ungdomarna upplever att de inte får erkännande, respekt eller tillhörighet som etniskt svenska ungdomar (Sernhede 2007, s. 87). Dessa känslor av utanförskap kan bidra till en ”vi och dem känslor” vilket är intressant att
undersöka i min studie. Denna studie kan bidra till en fördjupad förståelse av hur ungdomar från förorten (i mitt fall i Navestad) förhåller sig till den stigmatiserade bilden samt de sociala verkligheterna som de upplever.
Zulmir Bečević, Magnus Dahlstedt och James Frempong har gjort en liknade studie som Ove Sernhede (2007). De har gjort en analys av fokusgruppsintervjuer med ungdomar som lever i förorten. Författarna diskuterar i kapitlet ”(O)tryggheten och framtiden – viljan att göra skillnad” i boken Förortsdrömmar: Ungdomar, utanförskap och viljan till
inkludering (2018) hur förortsungdomar förhåller sig till omgivningens uppfattningar om
dem och områden de bor i. Bečević, Dahlstedt och Frempong skriver att ungdomarnas förortsområden har varit sammankopplade mestadels med negativa bilder. Bečević, Dahlstedt och Frempong skriver att den dominerande bilden av förorten påverkar ungdomarna på̊ många olika sätt. Den har en effekt på deras föreställning om livet, drömmar, möjligheter, framtiden och världen (Bečević, Dahlstedt och Frempong 2018, s. 141). Vidare konstaterar författarna att ungdomarna ser sitt bostadsområde som ett hem och en kärleksfull, trygg familjär plats till skillnad från massmediernas sätt att beskriva förorten (Bečević, Dahlstedt och Frempong 2018, s. 145). Författarna förklarar att massmedierna, till skillnad från ungdomarnas utsagor, beskriver förorten som en typ av avvikande identitet där den dominerande berättelsen om förorten är om utanförskap. Författarna kommer fram till att ungdomarnas berättelse framställer en ”vi- och dem-känsla”. Denna vi-kännedom beskrivs som ett gemensamt hem och en kärleksfull social gemenskap (Bečević, Dahlstedt och Frempong 2018, s. 160). I likhet med denna studie har jag valt att belysa i min studie hur ungdomarna uppfattar sitt bostadsområde i jämförelse med den stigmatiserande diskursen om området.
Elisabeth Lilja berättar i boken Den ifrågasatta förorten: identitet och tillhörighet i
moderna förorter (1999) bostadsmiljöns påverkan på människans identitet och
identitetsskapande. Liksom Sernhede (2007) visar Lilja den starka påverkan som den stigmatiserande diskursen om förorten kan ha på människans identitet. Hon skriver att för människor är bostadsområdet meningsskapande och identitetsskapande. Lilja menar att allt i omgivningen bidrar till att skapa människans identitet. Hon tillägger att för människor är det viktigt att se hur andra människor uppfattar en. De välmående känslorna som har att göra med bostadsmiljön har även att göra med de boendes egna upplevelser och hur andra människor kommer att uppfatta en. Vidare tillägger hon att problematiken uppstår när de boendes egna upplevelser och stolthet av sitt bostadsområde kommer i konflikt med omgivningens negativa och stigmatiserande diskurser. Enligt Lilja kan den negativa föreställningen hota den boendes självkänsla och identitet. Bristen på positiva upplevelser kan leda till känslor av osäkerhet och utsatthet (Lilja 1999, s.20–22). Lilja (1999) lyfter fram problematiken som är relevant för min studie. Med hjälp av denna tidigare forskning kan jag kunna se hur ungdomarna upplever den negativa representationen och ungdomarnas identitet och självkänsla.
Teoretiska perspektiv
För att försöka få en djupare förståelse av informanternas kommer jag i första hand använda mig av Erving Goffmans teori om stigma som betecknar gränslinjen mellan normalitet och avvikelse. Genom att utgå från Goffmans perspektiv om samspelet mellan avvikare och det normala (2014), kommer jag att analysera den stigmatiserade bilden och samhällets stereotyper som tillskrivs ungdomar från Navestad. Detta i förhållande till medias framställning av ungdomarna och Navestad som ett stigmatiserat område. Därmed ska jag komplettera detta med begreppet kulturell rasism. Begreppet kulturell rasism använder jag för att förklara att samhällets stereotyper och den mediala stigmatiseringen av området och dess invånare ger upphov till kulturell rasism. Dessutom ska jag använda mig av begreppet socialt kapital genom att presentera två teoretikers teorier – sociologen Pierre Bourdieu (1986) och statsvetaren Robert Putnam (2000). Detta genom att analysera ungdomarnas sociala kapital. Det vill säga hur ungdomarna med hjälp av socialt kapital motverkar den stigmatiserande bilden de tillskrivs och därmed skapar förmågan att visa motstånd mot stigmatiseringen. Därefter ska jag komplettera med begreppet transnationalism. Med hjälp av begreppet transnationalism ska jag analysera hur ungdomarna genom sina sociala aktiviteter t.ex. jobb, idrott, transnationella involveringar och transnationella relationer skapar sociala nätverk och därmed socialt kapital.
Goffmans stigma och identitet
Begreppet stigma definieras av sociologen Erving Goffman i sin bok Stigma: den
avvikandes roll och identitet (2014). Enligt Erving Goffman: ett stigma är ett
misskrediterande egenskap eller ett beteende hos en individ som avviker från det han kallar för ”de normala”. Människor bygger upp ett stigma för att förklara skillnaderna mellan oss t.ex. sociala klasskillnader. Enligt Goffman finns det tre typer av stigma. Det första handlar om det fysiska som förknippas med kroppsliga missbildningar. Den andra handlar om psykiska som förknippas med mental störning, alkoholism och självmordsförsök. Det tredje handlar i sin tur om det sociala stigmat som förknippas med det tribala. Det vill säga stigman om etnicitet, nationalitet och religion. Enligt Goffman övertygar vi människor oss själva och andra om den fara de stigmatiserade individen representerar och tillskriver den fördomsfulla egenskaper. Stigmatisering reducerar individen endast till det stigmat symboliserar. Goffman tillägger att individen hamnar i en diskrepans mellan det Goffman kallar den virtuella och den faktiska identiteten. Skillnaden mellan den faktiska identiteten och den virtuella identiteten medför ett liv i utanförskap och alienation. Därmed blir den person som är stigmatiserad även diskriminerad, vilket också reducerar dennes livsmöjligheter (Goffman 2014, s. 10–14). I utanförskap söker individen sig till personer som delar samma stigma för att känna en gemenskap. Detta leder till det Goffman kallar för ”de egna och de visa”. “De egna” är de sympatiska personerna där individerna delar samma stigma och där den personen som är
stigmatiserad känner en gemenskap och känner sig som hemma. “De visa” är ”de normala” människorna som inte avviker från det ”normala” som tagit ställning till stigmatisering (Goffman, 2014, s. 28–37). Jag kommer i den här uppsatsen att lägga mer fokus vid den sociala stigman då den är mer relevant för mitt syfte. Det går att tänka att ungdomarna från förorten i mitt fall Navestad tillskrivs denna typ av stigma. Jag vill undersöka och analysera ungdomarnas faktiska identitet utifrån deras utsagor jämfört med den virtuella identiteten, d.v.s. den identiteten media tilldelar dem och området, samt hur ungdomarna förmedlar sina gemenskaps- och identitetsmarkörer, plats och tillhörigheter.
Teorin om stigma kommer att förstärkas med begreppet “kulturell rasism”. Detta perspektiv hänger ihop med Goffmans tredje aspekt av stigma, det vill säga stigmat som förknippas med det tribala som t.ex. etnicitet, nation och religion. Den tidigare formen av rasism, det vill säga biologisk rasism under 1900 talet har idag ersatts av en så kallad kulturell rasism. Kulturell rasism ger privilegium till majoritetskulturen medan de andra kulturerna och etniciteterna sägs vara avvikande och i vissa fall ”onda” (Khayati 2017, s. 13). Denna typen av rasism grundas på kulturella olikheter och identiteter som grundas på etnicitet, religion, klasskillnad, språk, kön och, nationalitet. Dessa används för att kategorisera människor. Sedan stoppas människor och stereotypifieras genom att tillskriva dem egenskaper. Deras kulturer och härkomst associeras med negativitet och sedan blir de automatiskt klassade som underordnade de svenska och klassas därmed sämre än de svenska (Molina 1997, s.51–52). Sedan de problemen som finns i samhället ”kulturaliseras” d.v.s. förstås i kulturella termer. De med ”annorlunda kulturer” och deras ”annorlunda kulturella bakgrund” förstås som den grundläggande orsaken till alla problem i samhället som förknippas med invandrare och etniska minoriteter (Ålund 1997, s. 11–12). Utifrån detta perspektiv tycks den stigmatiserade bilden och samhällets stereotyper som tillskrivs ungdomarna från Navestad och deras bostadsområde vara en konsekvens av deras kulturer, etnicitet och religioner.
Socialt kapital
Enligt sociologen Pierre Bourdieu innebär begreppet “kapital” det ekonomiska, kulturella och sociala kapitalet vilket avgör individens tillgångar och position i samhället (Bourdieu 1993, s. 286–288). Enligt Bourdieu innebär socialt kapital också alla kontakter och nätverk som är etablerade i en grupp. Det syftar till resurser såsom kontakter och grupptillhörigheter. Bourdieu menar att individens sociala kapital kan bestå av nätverk såsom en familj, klass, klan, parti osv där utbyten av material eller kultur sker mellan medlemmarna. Bourdieu menar att storleken av socialt kapital beror på hur stort nätverk av relationer som individen har och den kapitalvolym som varje medlem i detta nätverk är länkade till (Bourdieu 1986, s. 21). Till skillnad från Bourdieu som kopplar det sociala kapitalet enbart till tillgångar hos individen kopplar statsvetaren Robert Putnam till kollektiv aspekt på socialt kapital. Robert Putnam beskriver i Den ensamme bowlaren
(2000) begreppet socialt kapital som sociala nätverk som är sammanbundna. Till exempel band mellan individer med gemensamma identiteter, homogena grupper, religiösa och etniska grupper. Dessa nätverk har starka band och skapar en grund för gemensamhet, tillit och solidaritet mellan medlemmarna i nätverket (Putnam 2000, s.18). Utifrån Bourdieus och Putnams begrepp socialt kapital kan jag diskutera det sociala nätverk dessa ungdomar skapar. Detta genom att diskutera ungdomarnas sociala position och socialt kapital. Det vill säga hur ungdomarna med hjälp av socialt kapital motverkar den stigmatiserande bilden de tillskrivs och förmågan att visa motstånd mot stigmatiseringen, förtroende, normer och nätverk.
Teorin om socialt kapital hänger ihop med begreppet transnationalism. Enligt den tyske sociologen Thomas Faist (2004) innebär begreppet gränsöverskridande relationer mellan migranter och hemlandet. Begreppet beskrivs som en resurs med utbyten när det gäller migranter och flyktingar med människor av samma nation (Khayati 2008, s. 24). Transnationella relationer är nära kopplat till socialt kapital eftersom det också förklaras av sociala relationer, socialt stöd, ekonomiskt stöd, politiskt stöd och nätverk som dessa grupper skapar. Genom utbyten av socialt stöd, ekonomiskt stöd, politiskt stöd med familjen, närstående och individer med samma ursprung, nationalitet, skapar man socialt kapital. Detta genom olika transnationella aktiviteter som bidrar till socialt kapital: gemensamhet, känslomässig närhet och relationer över nationella gränser. Några exempel på transnationella aktiviteter är till: besök till det forna hemlandet, titta och följa hemlandets TV, att gå på gemensam religiös plattform, moskéer, kyrkor, gemensamma firanden av högtider och minnesdagar samt genom idrottsklubbar eller föreningar. Dessa gränsöverskridande aktiviteter ses som olika sätt för ungdomar med invandrarbakgrund att skapa och behålla sin identitet, tillhörighet och samhörighet i Sverige. Detta grundar sig på att de delar erfarenheten av stigmatisering, diskriminering och vardagsrasism som de upplever i Sverige. Genom gränsöverskridande praktik skapar de en motstånds plattform gentemot den vardagsrasismen de upplever i samhället (Khayati 2017, s.21–25). I min analys använder jag mig av begreppet transnationella/gränsöverskridande relationer för att avgöra vilken typ av gruppidentitet ungdomarna upprätthåller genom hur de skapar gemensamma känslor och kollektiv tillhörighet. Jag ska ta hänsyn till hur ungdomarna förmedlar sina gemenskaps- och identitetsmarkörer, plats tillhörigheter, sociala positioner samt de sociala nätverk som dessa ungdomar skapar genom sina transnationella involveringar och transnationella relationer.
Metod
I detta avsnitt redogörs för val av huvudmetod, intervjuns genomförande, urval och material, motivering, metod analys av det insamlade empiriska materialet, etiska reflektioner samt kritiska reflektioner av metodvalet.
Kvalitativ semistrukturerad intervju
Denna studie betecknas som kvalitativ intervjustudie eller kvalitativ metod. Alan Bryman (2018) menar att kvalitativa intervjuer är med intresset riktat mot den intervjuades ståndpunkt. I kvalitativa intervjuer låter man intervjupersonen berätta och ge kunskap om vad hen upplever vara relevant och viktigt (Bryman 2018 s. 561). Syftet med den kvalitativa forskningsintervjun är att förstå ett fenomen utifrån intervjupersonernas erfarenhet och perspektiv. Forskaren söker sedan svar om frågan om varför intervjupersonerna upplever och handlar så som dom gör (Kvale & Brinkman, 2014, s. 41–46). Jag anser att denna metod är lämplig för studiens syfte. Detta eftersom jag strävar efter att lyfta fram ungdomarnas uppfattningar och resonemang. Därmed kunna tolka och förstå informanternas svar utifrån deras egna upplevelser och hur de känner. Jag har därför valt att använda mig av en kvalitativ metod i syftet att fånga deras egna upplevelser och uppfattningar om området de bor i. Alan Bryman belyser att intervjuaren i en semistrukturerad intervju utgår från grupp frågor (intervjuguide) som beskrivs som ett frågeschema med följdfrågor som varierar och som uppfattas ge viktiga svar (Bryman 2018, s. 260). Processen med intervjun är flexibel och tonvikten måste ligga på hur intervjupersonen uppfattar sin tillvaro. Det vill säga hur den upplever en händelse, hur den ger en förklaring och hur den tolkarsaker. Intervjuguiden gör det möjligt i en semistrukturerad intervju för forskaren att få information om hur de intervjuade upplever sin värld och sitt liv (Bryman 2018, s. 562–565). Intervjuerna som genomfördes var utformade på ett semistrukturerat sätt. Detta av den anledningen att jag eftersträvade mer öppna fria samtal än som ett förhör. Plats gavs för spontana följdfrågor och samtidigt ville jag få respondenternas synpunkter på sin verklighet. Jag konstruerade en intervjuguide med utgångspunkt i studiens syfte och ämne. Jag har valt att följa intervjuguiden och därmed inta ledarrollen samtidigt som jag har lämnat utrymme till att kunna ställa följdfrågor. Jag bestämde mig för att intervjua sex ungdomar i åldern 18–25. Både tjejer och killar som har utländskbakgrund från Navestad. Alla intervjupersonerna har fått samma frågor vilket gör att de behandlas lika samtidigt som jag får öppna svarsmöjligheter som därmed ska ge ett bedömningsunderlag.
Intervjuns genomförande
I och med dessa Corona-tider har insamling av etnografiska data ordnats genom Webbkamera och Skype intervjuer online. En intervju online genom Skype bli likt en telefonintervju med den skillnad att Skype är utrustad med kamera. Det finns flera fördelar
med en Skypeintervju. En fördel är att den är lätt och flexibel och att den är mindre resurskrävande när det är fråga om tid och pengar. Detta eftersom man slipper resor vilket är en uppenbar fördel under Corona tider. En annan fördel är att intervjupersonerna som annars skulle neka till deltagande har lättare att acceptera att bli intervjuade (Bryman, 2018, s.593). Skype Intervjuerna i studien genomfördes enskilt och individuellt. Anledningen till att jag ha denna intervjuform är att ämnet kan upplevas känsligt. Genom enskilda intervjuer har informanterna möjligheten till att besvara frågorna på ett mer öppet och reflekterande sätt. I en individuell intervju får varje individ större möjlighet och frihet att ge mer information och intervjuaren har kontroll över processen. Till skillnad från fokusgruppsintervju som innebär att man intervjuar flera personer samtidigt i en grupp om en viss frågeställning eller ett visst tema (Bryman, 2018, s.603). Fokusgruppsintervjuer kan underlätta en öppen kommunikation när det gäller det ämne jag har valt men kan även försvåra kommunikationen. Jag valt bort en fokusgruppintervju eftersom informanterna inte kommer att våga uttrycka sina åsikter för att de inte vill skapa en konflikt inom gruppen. Det finns då även risk att jag får för litet feedback eller svarsalternativ och svaren kan vara partiska. Dessutom finns en viss risk att resultaten snedvrids när högljudda deltagare dominerar diskussionen vilket försvårar transkriberingen.
Intervjuurval och motivering
Datainsamlingen för studien skedde genom sex semistrukturerade intervjuer med ungdomar boende i Norrköpings förorten Navestad. För att få olika synpunkter och för att balansera när det gäller könsstrukturen begränsades urvalet till ungdomar med invandrarbakgrund, olika könsidentiteter och i åldersgrupperna 18–25 år. Eftersom jag väljer att belysa ungdomarnas berättelse är det relevant att intervjua de som befinner sig inom dessa grupper och från detta bostadsområdet. I min forskning har jag begränsat mig till Norrköpings förorten Navestad. Jag valde att förhålla mig till förorten Navestad eftersom Navestad är en del av miljonprogrammet som beskrivs som en av Sveriges ”utsatta områden” och liksom majoriteten av liknande förorter i Sverige har området och dess befolkning förknippats med negativa bilder i media. Informanterna i min studie valdes genom det målstyrda urvalet. Målinriktat urval eller målstyrt urval innebär att informanter som är relevanta för intervjufrågorna och studiens ämne, syfte och forskningsfrågor har valts ut (Byrman 2018, s. 496). Det är relevant för att jag vill skapa likhet mellan forskningsfrågor och urval. Efter rekommendationer jag fått kontaktades intervjupersonerna via mail. Jag ansåg att det var lämpligast i mån av tid och resurser att använda mig av de människor som är enklast att få tag i och som finns i det utvalda området. Informanterna rekommenderades av en person som varit bekant med intervjupersonerna. Detta kallas för ett snöbollsurval. Snöbollsurval innebär att forskaren använder sig av en teknik där hen väljer ut en liten grupp personer som är av relevans för forskningsfrågorna och dessa utvalda personer föreslår andra deltagare som har erfarenheter eller som är relevanta för undersökningen (Bryman, 2018, s. 504).
Tematisk analys
I arbetet med materialet har jag tagit utgångspunkt i tematisk analys för att analysera studiens empiriska material. För mig är det viktigt att titta på innehållet i informanternas svar samt att fokusera på ungdomarnas berättelser och på hur de förhåller sig kring medias stigmatiserande framställning av dem och deras bostadsområde. Därför blir tematisk analys relevant för att analysera intervjuerna i min studie. Tematisk analys är en form av analys som används av forskare för att sammanfatta och utföra sina uppgifter när det gäller kvalitativa data (Bryman 2018, s. 685). Tematisering utförs genom att strukturera och dela upp materialet under olika teman och sedan sammanfatta resultatet utifrån det. Materialet delas i olika ord som kallas för teman, begrepp eller koder (Öhlander 2011, s. 275). Temat kopplas till forskningens fokus, syfte och sannolikt till även forskningsfrågorna (Bryman 2018, s. 703). För att en trovärdig dataanalys ska genomföras kodar eller kategoriserar forskaren informanternas svar. Kodning utförs genom att forskaren läser noggrann igenom den transkriberade texten rad för rad ett flertal gånger och letar sedan efter nyckelord som är relevanta för studiens frågeställningar och syfte (Kvale & Brinkman, 2014, s.241–244).
För att jag skulle kunna hitta teman i materialet har jag kodat det och tänkt på rekommendationerna som beskrivs ovan av författarna. Till att börja med, fann jag koderna genom att gå igenom transkriberingen samtidigt som jag skrev ner relevanta ord som dök upp flertal gånger i transkriberingstexten. Jag hittade gemensamma och liknande nyckelord som upprepas flera gånger. Det är med hjälp av mina teoretiska ansatser som jag identifierade nyckelteman (eller nyckelorden) i mitt intervjumaterial. Sedan har jag gått igenom dessa nyckelord och sorterat dem i kategorier som ansågs vara relevanta för just denna studie för att skapa huvudtema. Jag har hittat olika koder i informanternas utsagor som berör aspekter av gemenskap och identitet, platstillhörighet, familjrelationer, media, stigmatisering, motstånd, rasism, utanförskap, men också deras verklighet. Jag sorterade därefter materialet och placerade koderna i olika högar beroende på vilket tematik jag letade efter. Sedan har jag ordnat i en kategori för att kunna analysera med hjälp av relevant teori om stigmatisering, kulturell rasism, socialt kapital samt transnationella relationer. Till slut satt jag ihop två stora teman som är kopplade till studiens syfte och forskningsfrågor. Det första temat handlar om den delen av materialet som fokuserar på stigmatisering, utanförskap, rasism och om den stigmatiserande diskursen samt om ungdomarnas verklighet och livet i bostadsområdet. Det andra temat lägger fokus på delen av materialet som fokuserar på ungdomarnas motstånd och berättelser om hur de motverkar denna stigmatiserande diskursen som media upprätthåller, om egen makt, gemenskap, identitet, platstillhörighet, transnationella aktiviteter och transnationella relationer. De teman som identifierades är benämnda:
Reaktionen mot den stigmatiserande diskursen. Tillhörighet, identitet, gemenskap och transnationella relationer. I studiens del som kallas resultat och analys har jag uppdelad
dessa två teman i huvudrubriker och sedan varje del kommer att bestå av underrubriker. Sammanfattningsvis vill jag säga att uppsatsens empiriska material kommer att delas utifrån två analyslinjer: (Del I) Den linje som synliggör ungdomarnas reaktion mot de rasifierande och stigmatiserande bilder svenska media framställer om deras boplatser, och (Del II) den linje som beskriver ungdomarnas motstånd gentemot stigmadiskursen som de upprätthåller genom sitt socialkapital i form av alternativberättelse, nätverksbildning, samhällsposition och transnationell organisering. Detta för att underlätta för läsaren för att kunna hänga med i analysprocessen. Dessutom har jag korrigerat vissa citat i analysen för att göra dem mer begripliga i sammanhanget.
Källkritik
Under studien har en källkritisk syn använts för att bedöma relevans och trovärdigheten av källorna utifrån de källkritiska principerna. Under insamlingen av empiri har också hänsyn tagits till intervjueffekten vid intervjuer med informanterna. Enligt Torsten Thurén syftet med källkritik är att bedöma vad som är sant och vad som är osannolikt för att avgöra källans relevans (Thurén 2013, s. 4). Med hjälp av de fyra källkritiska kriterierna undersöks och bedöms källorna. Genom källkritiska principerna där källans äkthet undersöks, att källan är vad den utger sig för att vara och genom tidssamband. Med andra ord att den är aktuell och trovärdigt. Att källan är oberoende och att den står för sig själv och inte är beroende av andra källor. Den sista principen är tendensfrihet som innebär att källans författare inte är partisk. Det vill säga att källan inte ger en falsk bild på grund av någons position eller har intressen att felaktigt återge verklighetsbilden (Thurén 2013, s. 7–8).
De tre första kriterierna är uppfyllda i studien då äktheten är säkerställd och informationen är aktuell. Mina källor är pålitliga eftersom de är aktuella inom ämnesområdet samt har ansetts varit objektiva och äkta. Dock kan det finnas problematik att den sista principen inte uppfylls helt. Detta eftersom min förförståelse och bakgrund kan utgöra en intervjueffekt. Detta eftersom jag delar erfarenhet med mina informanter. Jag är själv från en förort som har ett negativt rykte bland många och har även utländsk bakgrund. Jag har upplevt samma stigmatisering om min förort och jag känner igen mig i till exempel medias framställning av att förorten är otrygg och farlig. Detta kan leda till att empirin blir partiskt. Dessutom är det metodens största nackdel. Semistrukturerade intervjuer är en subjektiv teknik och kan resultera i brist på objektivitet (Bell 2000, s. 119). Det finns risk att feltolkningar ges och att informationen går till miste. Det kan hända att jag utgår utifrån min förförståelse och bakgrund och därmed tolkar deras svar utifrån mina egna förkunskaper som kan skilja sig i informanternas upplevelser. Därför har det varit av stor vikt att inta en kritisk ställning till materialet i analysen, vara opartisk, ställa mig objektiv, undvika ledande frågor samt att fokusera på studiens syfte. Enkätundersökningar hade kanske varit bra sätt att undersöka. Dock är studiens syfte att undersöka ungdomarnas berättelser, erfarenheter, perspektiv till den stigmatiserande diskursen som
svensk media upprätthåller om dem. Därför är användningen av semistrukturerade intervjuer största fördelen i studien. Detta eftersom detaljerade berättelser kan fås och det går att ställa följdfrågor för att förtydliga eventuella oklarheter.
Etik
Studien har utförts i enlighet med Vetenskapsrådets God forskningssed (2002). I en forskningsstudie är det viktigt och nödvändigt att forskaren ska följa de forskningsetiska kraven för att ta hänsyn till dem människorna som deltar i studien. Forskaren måste skydda och ta hänsyn till deltagarna i studien så att individen inte utsätts för psykisk eller fysisk skada eller kränkning (Vetenskapsrådet 2002, s. 5). Forskaren måste också tänka på att säkra konfidentialitet och överväga de konsekvenser som kan bli till följd av studien för intervjupersonerna (Kvale & Brinkman, 2014, s. 99). Här nedan presenterar jag de forskningsetiska principerna samt förklarar hur jag förhåller mig till dem.
Enligt Vetenskapsrådets Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (2002) finns det fyra etiska principer som forskaren skall förhålla sig till. Dessa etiska krav benämns informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2002, s. 6). Informationskravet innebär att forskaren skall informera forskningsdeltagarna om forskningens syfte innan intervjun har startats (Vetenskapsrådets 2002, s.7–8). Det första tillfället där intervjupersonerna tilldelats information var genom informationsbrevet där studiens syfte, mål, användning av intervjuer, frivillighet, anonymitet och tiden för intervju informerades. Därmed kommer kandidatuppsatsen publiceras offentliga. Jag har därför i denna studie förhållit mig till de etiska kraven genom att informera mina informanter att studien kommer att publiceras offentligt. Det andra kravet kallas för Samtyckeskravet som innebär att deltagarna kan avgöra om de samtycker till att medverka i studien eller inte (Vetenskapsrådets 2002, s.9–10). Genom informationsbrev har jag även förmedlat till informanterna om att intervjun är frivillig och att de har rätt att bestämma över sin medverkan. Jag har även underrättat om att de blir inspelade under intervjuerna. Den tredje kravet kallas för konfidentialitetskravet som innebär att intervjupersonerna ska ges konfidentialitet och personuppgifterna ska förvaras så att intervjupersoner inte ska kunna spåras genom till exempel känsliga uppgifter som kan kopplas till dem (Vetenskapsrådets 2002, s.12). Jag kommer att vara noggrann och se till att inte utelämna information som berör intervjupersonerna. För min studie kommer jag därför av etiska skäl att avidentifiera mina deltagare och har därför valt att dela ut fiktiva namn. Det fjärde kravet som kallas nyttjandekravet innebär att insamlad data endast får användas för uppgiftens syfte (Vetenskapsrådet 2002, s.14). Insamlade data och information kommer enbart att användas i studiens syfte och inget annat. Transkriberingen och det inspelade materialet kommer att raderas av säkerhetsskäl så att det inte i efterhand används till något annat än studiens syfte. Forskaren måste också skydda intervjupersonerna och undvika personlig
skada (Vetenskapsrådet 2002, s. 5). De ämnen som tas upp i den här studien kan vara känsliga. För att undvika skada har jag därför varit noggrann med utformningen av frågor som ställs vid intervjuerna.
Miljonprogrammet och den stigmatiserande diskursen: en historisk
inblick
För att bättre förstå ungdomars livsberättelser från den sociala miljön de lever i kommer jag i detta avsnitt att redogöra för en kort historisk beskrivning av berättelsen om miljonstadprogrammet och den stigmatiserade bilden. Detta har under en längre tid präglat Sveriges förortsområden och dess boende.
Under år 1964 beslutade riksdagen att en miljon nya lägenheter runt om i Sverige skulle byggas. Detta projekt kallades för “Miljonprogrammet förorterna”. Dessa bostäder skulle representera en utopisk framtid med nya och moderna bostäder. Bostäderna skulle vara fina, moderna, ljusa och praktiska. Människor började flytta ut från bostäderna i innerstan till de nya moderna bostäderna (Lilja 1999, s. 35). Projektet var en snabb lösning på bostadsbristen under perioden 1965–1975. Områden var med höga betonghus och var långt ifrån städernas centrum och de tilldelades främst invandrade familjer (Molina 1997, s. 86–87). Bilden av dessa områden har förändrats under tidens gång och berättelsen om miljonprogrammet har allt sedan 1970 talet fokuserats på annorlundahet (Ristilammi 1994). Med tiden domineras dessa områden av arbetarklass, invandrare och därmed ansågs som ”kulturellt annorlunda”. Problem och konflikter tolkades i termer av kulturskillnader, kulturkrockar och invandrarskap (Dahlstedt & Frempong, 2018, s 28– 29). Med tiden kom miljonprogramsområden att representera det ”annorlunda” det vill säga det icke-svenska och fattiga. Det har lett till att platsen har setts som främmande och stigmatiserades därmed som otrygg och farlig. Människor som hade pengar började flytta ut från områden (Ristilammi, 1994s. 59–70). Detta har lett till en situation av segregation, territoriell stigmatisering och marginalisering på arbetsmarknaden och därmed skapat sociala och ekonomiska ojämlikheter. Områdena har allt sedan dess blivit stigmatiserade och kritiken har fortsatt. Den bilden av miljonprogrammet har levt kvar än idag. Idag förknippas förorter fortfarande som annorlunda och berättelserna om områdena fokuserar på annorlundahet, kulturskillnader, invandrarskap och kriminalitet. Idag beskrivs områdena med begrepp som ”utanförskapsområden” (Dahlstedt & Frempong, 2018, s 28– 29). Navestad är en produkt av “Miljonprogrammet bostadsområde” som ligger i Norrköping. År 2018 bodde 4703 människor i förorten där 40% av befolkningen i området var födda i övriga länder och hade utländsk bakgrund (Områdesfakta Navestad 2019). Statistiken tyder på att Navestad är ett område med relativt högt antal invånare med en arbetslöshet på 43,4% och som blivit allt mer segregerat och placerat utanför samhället (Områdesfakta Navestad 2019).
Presentation av informanter
Nedan presenteras samtliga informanter som har deltagit i min studie. Intervjudeltagarna förblir anonyma och har delat ut fiktiva namn på grund av etiska skäl som jag tidigare nämnt i etik delen. Jag har endast redovisat kön, ålder och etnicitet på informanterna. Medina: En 20 årig kvinna, född och uppvuxen i Navestad. Hennes föräldrar har varit bosatta i Sverige i över 25 år men är födda i Somalia.
Mohamed: En 20 årig man, född i Norrköping och har bott i Navestad i mer än tio år. Föräldrarna är födda i Somalia och är uppväxta i Mellanöstern. I hemmet talar de arabiska och somaliska.
Abdi: En 21 årig man, född i Somalia men uppvuxen i Navestad. Föräldrarna är födda i Somalia.
Ahmed: En 21 årig man, född i Syrien och bosatt i Navestad sedan tio år tillbaka. Hans föräldrar är födda och uppväxta i Syrien.
Iman: En 20 årig kvinna, född i Norrköping och uppvuxen i Navestad. Föräldrarna är somalier och har varit bosatta i Sverige i över 29 år.
Latifa: En 21 årig kvinna, född i Somalia men uppvuxen i Navestad. Hennes föräldrar är födda och uppväxta i Somalia.
Resultat och Analys
I detta kapitel redovisas studiens resultat och analysen av det empiriska materialet. Det empiriska materialet delas upp i två centrala teman som har givits namnen Reaktionen
mot den stigmatiserande diskursen. Tillhörighet, identitet, gemenskap och transnationella relationer. Dessa två teman har jag uppdelade i huvudrubriker och varje
teman har delats in i underrubriker för att underlätta för läsaren. Det empiriska materialet kommer att tillgängliggöras i analysen utifrån två analyslinjer: (Del I) Den linje som synliggör ungdomarnas verklighet och livet i bostadsområdet samt reaktion mot de rasifierande och stigmatiserande bilder svenska media upprätthåller om dem och deras boplatser. (Del II) den linje som beskriver ungdomarnas motstånd gentemot stigmadiskursen som de upprätthåller genom sitt socialkapital i form av alternativberättelse, gemenskap-, grupp-, och platstillhörigheter samt nätverksbildning, samhällsposition och transnationell organisering. Det empiriska materialet analyseras med hjälp av de valda teorierna om stigma, kulturell rasism, socialt kapital och transnationella relationer för att sedan kopplas till tidigare forskning.
Del I
Reaktionen mot den stigmatiserande diskursen
Som jag tidigare nämnt i analysmetodavsnittet har ett av mina centrala teman för intervjuerna varit berättelsen om stigmatisering, rasism, utanförskap, ungdomarnas verklighet och om livet i bostadsområdet. Här nedan diskuterar och analyserar jag detta.
Bostadsområdet enligt ungdomars berättelse
De flesta av mina informanter har bott i Navestad i Norrköping under hela sina liv och upplever därför en stor tillhörighet till sitt bostadsområde. Jag frågade mina informanter om hur de ser på sitt bostadsområde. I informanternas svar visade det sig finnas liknelser. I sina berättelser refererar dem till sitt område som ett hem och en lugn kärleksfull, familjär och trygg plats att bo på. De upplever gemenskap, tillhörighet och delar en stolthet för sitt område. Ungdomarna berättar om hur invånarna tror på varandra och respekterar varandra. I nedanstående citat framkommer deras berättelse om förorten.
Medina: Jag känner mig trygg i mitt område. Jag är född och har växt upp här. Jag känner alla här. Alla tror på varandra här. Jag har mycket stolthet från där jag är ifrån. Mitt bostadsområde är en del av min identitet.
Ahmed: Jag har bott och är uppväxt här så det känns hemma här.
Mohamed: Vi har bott i Navestad i mer än 10 år. Det är tryggt och ganska lugnt här. Jag är uppvuxen här och har gått i skolan här. Jag har en massa gamla vänner från när jag växte upp. Det är bara respekt, kärlek, familj. Ingen kriminalitet och sånt här.
Iman: Jag är född här i Norrköping på Vrinnevisjukhuset och har bott här i Navestad alla de åren. Vi har det lugnt här. Folk är allmänt trevliga här och hjälper varandra.
Abdi: Navestad är hemmaplan för det är ett ställe man har växt upp i och där man har barndomsvännerna. Alla minnen finns här. Man känner sig trygg. Man kan gå runt i Navestad utan att behöva kolla över axeln.
I citaten ovan visar ungdomar att Navestad är en del av deras identitet och de ser det som sitt hem. Dessutom beskriver ungdomarna området som en trygg och lugn plats. De är födda och uppvuxna i området och känner därmed till området bra. Enligt informanterna är bostadsområdet en plats där de känner sig hemma och att de hör hemma därför att de har barndomsvänner, har gått i skolan och känner alla från området. Utifrån deras berättelser beskrivs området även som en plats utan kriminalitet, där det finns kärlek, respekt, familjaritet och där man delar en solidaritet mellan invånare som hjälper varandra - Mohamed beskriver området i citatet ovan: ”Det är bara respekt, kärlek, familj, ingen kriminalitet och sånt här”.
En annan tematik som återkommer i ungdomarnas berättelser är deras trivsel i området.
Mohamed: Jag trivs här. Många som bor här är från hemlandet. Vi har mycket stöd till varandra.
Iman: Här i Navestad dömer vi inte varandra. Vi har varandra. Vi har mycket gemenskap. Jag kan det här området som baksidan av min hand. Jag vet vilka alla här är.
Abdi: Jag trivs riktigt bra här. När jag var liten gick vi på fritidsgården. Alla brukade samlas där och göra aktiviteter som till exempel att grilla ute tillsammans med de som är från området.
Latifa: Här håller vi ihop. Vi utländska förstår varandra för vi har gått igenom samma sak och vi vill ha en bättre framtid. Andra förstår inte detta. Vi har gemensamma kulturfester som hyresbostäder organiserar varje år där man uppträder. Det är dans och mat från olika länder som från Somalia, Irak och Syrien osv...
Ahmed: Grannarna är snälla och gnäller inte. Alla som bor här är mina vänner även de som har flyttat ut härifrån. Vi alla känner oss att vi tillhör här hemma.
Ungdomarna trivs i området därför att de känner gemenskap och tillhörighet gentemot bostads invånarna. Detta eftersom invånarna i området kommer från samma land eller för att även de har utländsk bakgrund. Ungdomarna berättar att i området umgås man med varandra oavsett etnicitet och man firar gemensamma kulturfester. De tillägger att människor inte dömer varandra, alla känner varandra, och håller ihop. Detta eftersom invånarna förstår varandra och därför att de har gått igenom samma erfarenheter men även för att de har gemensamma mål. Goffman beskriver att individer oftast söker tröst hos personer som delar samma stigma för att känna gemenskap och för att känna sig hemma. De så kallade ”de egna och de visa”. De egna är sympatisk inställda personer som delar samma stigma (Goffman, 2014, s. 28–37). I detta fall utgör Navestads invånare gruppen av ”de egna”, hos vilka ungdomarna söker solidaritet, känner en gemenskap, känner sig hemma och känner tillhörighet. Den gemenskapen som informanterna beskriver kan handla om likheter som invånarna delar med varandra. Exempelvis har invånarna i bostadsområdet utländsk bakgrund och lever mer eller mindre under liknande förutsättningar, har gått igenom liknande erfarenhet (migration) samt har gemensamma mål. Det skulle innebära att den gemenskapen ger dem någon sorts trygghet, solidaritet och tröst men även en känsla av platstillhörighet.
Informanterna anser också att det förekommer negativa händelser i deras bostadsområde och att området också har sina nackdelar.
Medina: Det är inte heller så att jag vill skaffa barn här. Jag vill inte de ska växa upp här heller. Området är inte heller på väg att bli bättre. Vissa börjar bete på ett visst sätt. Orten bli en livsstil för många ungdomar.
Iman: En del har hamnat på fel väg för att de snackar med fel personer.
Abdi: Nackdelen är att vissa ungdomar som man har växt upp med är inte samma längre. Vissa har kanske hamnat i kriminaliteten och vissa har kanske hållit på med fel grejer.
Latifa: Det känns fantastisk och bo här som sagt. Det har sina för och nackdelar men det finns inget annat ställe än Navestad jag skulle vilja bo i. Här känner jag mig hemma.
Informanterna berättar att de är medvetna om nackdelarna i området. Negativa beskrivningar som förekommer i informanternas svar handlar om personer som har gått fel väg. Området är inte på bättre väg därför att en del ungdomar har hamnat i kriminalitet och att ”orten” blir en livsstil för dem samt att området inte är ett ställe där Medina vill skaffa barn. Detta kan tolkas som att deras bostadsområde besitter de misskrediterande egenskaper som bidrar till den stigmatiserade bilden av Navestad. Detta är dock ingenting som utgör ett hinder för dem eftersom gemenskapen, samhörigheten och hemmahörandet som de känner för området betyder mycket för dem. Lilja belyser att människor skapar föreställningar och söker ett sammanhang om sig själva och sin miljö och de välmående känslor som har och göra med miljön (Lilja 1999, s.20–22). Synen som informanterna har på sig själva är starkt relaterad till deras område. Trots nackdelarna ger området de känslor av gemenskap, hemmahörande och tillhörighet som utgör grunden för deras välmående och därmed bortses nackdelarna.
Reaktionen mot den förvrängda förortsbilden
Jag ställde mina informanter frågan om vad den vanligaste bilden om deras område i media är, hur de ser på medias framställning av deras område samt varför det beskrivs på det sättet och om det stämmer med deras verklighet. Alla mina informanter är medvetna om den stigmatiserande diskursen som media upprätthåller om dem och deras bostadsområde. Alla mina informanter delade liknande åsikter kring dessa frågor.
Medina: Det enda som rapporteras är typ om "bilbränder", "skottlossningar", “droger” och det negativa är det enda som rapporteras. Men det är det som får mest klick. Det är det människor vill höra och majoriteten av människor vill höra de dåliga nyheterna. Media får mer views, läsare och pengar genom att rapportera om det negativa.
Ahmed: Man hör talas om orten typ att det är no go zone, att man inte ska åka dit. Iman: De säger att vi är ett utsatt område. Jag förstår inte riktigt varför.
Mohamed: Jag är trött på att de skriver om oss sådär liksom. Det kan ju hända grejer men när något positivt händer döljer de.
Abdi: Media borde visa både det negativa och det positiva med Navestad. Allting är inte så negativt med Navestad. Det är tryggt här. Det är inte farligt och det är inga kriminella, det är ett hem för fina människor som faktisk trivs och bo här.
Latifa: Jag blir irriterad. De vet inte riktig vad som händer här. De har aldrig varit här. Sen är det så att de missar de bra saker som händer här. Vi engagerar oss i Frinavet och sen har vi Backup som utbildar ungdomar för att ungdomar inte ska gå fel väg.
Informanterna beskriver området som tryggt men också som inte fullt tryggt. Informanterna berättar att det ”det kan ju hända grejer”, ”allting är inte så negativt” men att media överdriver med beskrivningar av Navestad och dess invånare samt att de inte visar det positiva. Informanternas svar har en viss motsägelse. Detta hänseende återfinns även i Bečević, Dahlstedt och Frempongs studie där de konstaterar liknade motsägelser i informanternas svar (Bečević, Dahlstedt och Frempong 2018, s. 145). Informanterna upplever att Navestad förknippas enbart med negativitet. Enligt informanterna publicerar massmedierna enbart det negativa och benämner området som ett utsatt område med bilbränder, skottlossningar och droger och att de är en ”no go zone”. De anser att folk läser helst de dåliga nyheterna och därmed blir det sådant medierna publicerar för att tjäna pengar. För Abdi är invånarna trevliga och trivs i deras bostadsområde och att det inte finns någon kriminalitet. Enligt honom borde media visa både det negativa och det positiva om området. Latifa är missnöjd eftersom positiva händelser inte förekommer i medias rapportering. Hon menar att positiva händelser som har tagit plats i området hamnar åt sidan. Latifa säger att massmedierna inte riktigt vet vad som egentligen händer eftersom de aldrig varit här. Enligt henne händer det positiva saker i området och ungdomarna engagerar sig i fritidsgårdar och utbildningar i brottsförebyggande arbete. Detta för att förebygga att ungdomarna ska gå fel väg men allt detta kommer aldrig fram i rapporteringen.
Här illustreras det som Ristilammi yttrar sig om den stigmatiserade diskursen kring förorten. Miljonprogrammets förortsområden framställs sedan en lång tid tillbaka som problematiska och därmed som otrygga och farliga (Ristilammi, 1994s. 59–70). Flera av informanterna uppfattar att området beskrivs med negativa diskurser som bland annat bilbränder, skottlossningar, att det är en ”no go zone” och att det är ett utsatt område. De negativa händelserna som inträffar i området överdrivs och påpekas ständigt av media trots de positiva händelserna som sker i området. Detta gör att området uppfattas som farligt och kriminellt. Detta förstärker även det Ericsson, Molina och Ristilammi (2002) påpekade i deras studie. Författarna menar att en annorlundahet byggs kring dessa människor när det talas om dem, när de beskrivs, och när deras miljöer beskrivs. Problem uppmärksammas i den massmediala rapporteringen. Dessutom är olikhet något som media intresserar sig för och vill rapportera när de beskriver förorten och människor därifrån. Detta gör att läsaren får en känsla av att områdena är problematiska och farliga (Ericsson, Molina och Ristilammi 2002, s. 15). Här går det också att dra vissa paralleller med 1800-talets kolonisation. Författarna menar att medias sätt att associera människor och deras miljöer med problematik, skräck, fara och annorlundahet har koloniala undertoner vilka är rasistiska och därmed resulterar till en rädsla för den
”annorlunda”/den ”andre” (Ericsson, Molina och Ristilammi 2002, s. 26 – 30). Utifrån informanternas utsagor går det att tolka att det finns koloniala känslostrukturer i hur områdena representeras. Navestad och dess invånare framställs med negativa diskurser som till exempel att det är ”no go zone”, ”bilbränder”, ”skottlossningar”, ”utsatt område”. Det skapas en främmandehet och annorlundahet kring de boende och deras miljöer vilket förstärker fördomarna om dessa människor och deras miljöer och detta leder till rasism.
Reaktionen mot rasifiering och rasism i media
En annan tematik som identifierades bland samtliga informanterna i relation till medias framställning och den stigmatiserande diskursen var rasfiering och rasism i media. Denna realitet är något som Mohamed och Medina belyser i sina utsagor. De påpekar följande:
Mohamed: De som rapporterar om dåliga nyheter har aldrig varit här och sett hur vi har det här i verkligheten.
Medina: Det finns ingen plats för många “PoC” i media och det finns inte någon som har uppfattning av hur det faktiskt är här i förorten. Självklart kommer de inte förmedla en positiv bild. Så länge det inte finns människor i media från de här områdena kommer det aldrig förmedlas något positivt.
Medina och Mohamed påpekar att personerna som skriver om dessa händelser har ingen uppfattning av hur det verkligen är i området. Medina anser att så länge det inte ges plats för ”PoC” (Person of Color), i media, kommer inte positiva bilder av området att framställas. Felaktiga beskrivningar som inte riktigt stämmer med den faktiska bilden av området och dess invånare framställs istället. Enligt Medinas utsaga kan man tolka att det blir en problematik när personer som varken är från området eller har personlig erfarenhet av platsen försöker beskriva området och dess invånare. Detta kan kopplas till studien gjord av Ericsson, Molina och Ristilammi som jag lyfte under tidigare forskning avsnittet. Författarna konstaterade att invandraren sällan får yttra sig i pressen (Ericsson, Molina och Ristilammi 2002, s.52). Det är även låg representation av medarbetare på nyhetsredaktionerna med rötter i etniska minoritetsgrupper. Massmediernas rapportering vänder sig till icke invandrare som publik (Ericsson, Molina och Ristilammi, 2002, s.15). Media intresserar sig också för stereotypiska teman om invandraren och rasifierade problem. Det reproduceras negativa bilder och därmed reproduceras också stereotypiska diskurser om platserna där dessa människor bor. Detta förstärker den stereotypiska uppfattningen om förorten och dess boende och hur vi uppfattar dem (Ericsson, Molina och Ristilammi 2002, s.36–37). Utifrån informanternas utsagor skulle man kunna tolka att medias beskrivningar om förorten är en referens till kollektiva stereotyper om området och invandrare vilket inte stämmer med verkligheten. Det skapar ett stigma om individen och miljöer där dessa människor bor. Utifrån informanternas svar journalisterna beskriver dessa människor och deras miljöer på ett negativt sätt utan att ha några erfarenheter av
området och skapar därmed den stigmatiserade bilden. En rimlig tolkning av informanternas svar skulle kunna vara att media skapar denna stigmatiserade bild som sägs finnas i området och människor rasifieras.
Vidare påpekar informanterna att de upplever att sättet som de beskrivs i media när en negativ bild ges om områden med människor med invandrarbakgrund är rasistiskt. De påpekar följande:
Medina: Det här har att göra med att många som har invandrat bor här och det gör att man vill bara ha en negativ bild liksom rättfärdiga sin egen rasism och sina egna fördomar.
Iman: De säger att vi är ett utsatt område. Det har kanske med invandringen att göra för att många som bor i dessa områden är utlänningar som somalier, irakier och syrier. Därför säger de att det är en utsatt område med kriminella.
Informanterna påpekar att de stämplas för att de har utländsk bakgrund och därmed associeras med problem och negativitet. Medina säger att många som bor i Navestad har invandrat och att man vill bara associera dem med negativa bilder för att rättfärdiga sin egen rasism och sina fördomar. Iman tillägger att många i området är från Somalia, Irak och Syrien och därmed beskrivs som utsatta i området samt som kriminella. Informanterna berättar att de beskrivs så negativt därför att majoriteten av invånarna har utländsk bakgrund. Här går det att dra vissa paralleller med Goffmans teori om stigma men även om begreppet kulturell rasism. Goffmans tredje aspekt av stigma handlar om stigmat som förknippas med det tribala det vill säga etnicitet, nationalitet och religion. Goffman menar att människor stigmatiseras på grund av etnicitet och nationalitet och tillskriver dem fördömda egenskaper (Goffman 2014, s. 10–14). Detta kan vidare kopplas till kulturell rasism som innebär att människor från minoritetsgrupper stereotypiseras genom att dem tillskrivs egenskaper och associeras med negativitet (Molina 1997, s.51– 52). De problemen som finns i samhället ”kulturaliseras” d.v.s. rasiefieras och förstås i kulturella termer. Detta leder till att individer med ”annorlunda kulturer” det vill säga invandrare och etnisk minoritet förstås som orsaken till alla problem i samhället (Ålund 1997, s. 11–12). Det går att tolka, utifrån Iman och Medinas utsagor, att människor som är boende i Navestad associeras med negativitet för att det finns fördomar om området och dess boende. På grund av sitt ursprung och sina kulturella skillnader förknippas invandraren med negativitet och de problem som finns i samhället. Stigmatiseringen får en etnisk dimension och problemen i samhället förstås i termer av kulturell olikhet. Detta går även att tolka utifrån informanternas svar, som att sättet dessa människor framställs på innefattar rasism/xenofobi.
Territoriell stigmatisering och utanförskap
Under intervjuerna ställde jag även frågor om informanternas personliga och vardagliga erfarenheter. Exempelvis på hur andra reagerar när de säger vart de bor och vilka
