Studiens syfte har varit att undersöka hur förortsungdomar med utländsk bakgrund förhåller sig till den stigmatiserande diskursen som svensk media upprätthåller om dem. Genom att lyfta fram ungdomarnas berättelser om sina alternativa verklighetsförhållanden, normuppfattningar, identitetsmarkörer, gemenskap-, grupp-, och platstillhörigheter samt nätverksskapande-insatser. Jag har utrett hur ungdomarna motverkar den stigmatiserande diskursen som media upprätthåller om dem och deras levnadsmiljöer. Vilka utmärkande drag innehåller deras alternativa berättelser om de sociala verkligheter de upplever och hur förmedlar ungdomarna sina gemenskap- och identitetsmarkörer, plats tillhörigheter samt sina sociala positioner i det svenska samhället. Därtill, vilka är de utmärkande dragen för de sociala nätverken dessa ungdomar skapar?
Sammanfattningsvis visar studiens resultat att ungdomarnas verklighetsförhållanden skiljer sig drastiskt till den stigmatiserande diskursen som svensk media upprätthåller om dem. Flera av informanterna lyfte fram att journalister ger vinklade beskrivningar därför att de varken är från området eller har personlig erfarenhet av platsen. I enighet med Ericsson, Molina och Ristilammi (2002), visar studiens resultat att det är låg representation av medarbetare på nyhetsredaktionerna med rötter i etniska minoritetsgrupper samt att media beskriver oftast förorten med mycket negativitet som en farlig och en kriminell plats samt att massmedier har tendens att beskriva förorten och förortsborna med stereotypiska teman om invandrare och rasifierade problem. Samtliga informanter upplever att deras bostadsområde är lugnt, tryggt, kärleksfullt och beskriver det som sitt hem där de delar en solidaritet och hjälper varandra. De beskriver bostadsområdet som en del av sin identitet där de har en stor gemenskap gentemot bostadsinvånarna och upplever en stark känsla av platstillhörighet. Dock är de medvetna om nackdelarna och händelser som sker i deras bostadsområde. Ungdomarnas berättelser har visat motsägelser. Dock påpekar de att det är en liten grupp av människor som har gått fel väg och som är bidragande till problematiken. Liknande mönster har även lyfts upp i tidigare forskning med Bečević, Dahlstedt och Frempongs (2018). Studiens resultat visar även att medias bild är överdriven och enbart fokuserar på det negativa där de positiva händelsernas i området inte kommer fram i rapporteringen. Navestad förknippas enbart med negativitet och ungdomarna med beteckningar som kriminella och området benämns som ett utsatt område med bilbränder, skottlossningar och droger och att det är en ”no go zone”. I enighet med Ericsson, Molina och Ristilammi studie (2002) visar även studiens resultat att det finns koloniala känslostrukturer i hur områden representeras. Precis som i Ristilammis studie (1994) visar studiens resultat även att en annorlundahet byggs kring boende och deras miljö, något som förstärker känslor av rädsla och att området är problematisk. Informanterna anser även att de stigmatiseras för att de har utländsk bakgrund och därmed associeras med problem och negativitet, något de tycker är rasistisk.
Problemen förstås i kulturella termer då många invånare i förorten har invandrarbakgrund, vilket leder till att stigmatiseringen får en etnisk dimension. Detta förstärker fördomarna om dessa människor och deras miljö. Detta leder till rasism och mer specifikt ”kulturell rasism”.
Ytterligare visar studiens resultat att informanterna upplever att de blir stigmatiserade och dömda på förhand. Detta kopplade jag till Goffmans teori om stigma där jag kunde se, utifrån informanternas utsagor, att de tillskrivs ett socialt stigma och därmed diskrimineras på grund av var de bor, sättet de klär sig och på hur de pratar. Detta påverkar i sin tur deras livsmöjligheter när det gäller exempelvis att söka jobb. Vidare visar studiens resultat att informanterna upplever att de är segregerade och känner sig utanför det svenska samhället. I enighet med Ove Sernhedes perspektiv så kunde jag se att informanterna förhåller sig till ett ” ”vi” och ”dem” känsla där informanterna känner att samhället har övergett dem och att det svenska samhället inte bry sig om dem. De skapar vi och dem känsla som resultat av stigmatiseringen. Det leder till att stigmatiseringen blir nära sammankopplad med frågor om segregation och integration.
Studiens resultat visar även att informanterna har en närmare relation till familjer, grannar och ungdomar som bor i Navestad. De skapar informella nätverk med dem. Liknande mönster har även uppdagats i Khalid Khayatis studie (2017), jag konstaterade att informanterna är involverade i transnationella aktiviteter i olika former. De reser till det forna hemlandet och träffar släkten vartannat år för att komma bort från negativa tankebanor. Men även genom att utöva andra transnationella aktiviteter som att delta i religiösa fester, ansluta sig till föreningar och följa tv/sociala medier från hemlandet. Detta medför att de bildar ett sammanbindande socialt kapital i form av stöd, solidaritet, känslor av gemenskap och tillhörighet. Slutligen visar studiens resultat att den sociala organiseringen av dessa ungdomar skiljer sig drastisk till vad den stigmatiserande diskursen som svensk media uppger. Vidare visar studien resultat att informanterna har tagit saken i egna händer för att motverka den stigmatiserande diskursen som svensk media upprätthåller om dem och deras levnadsmiljöer. Informanterna uttrycker sina känslor för att motverka denna stigmatiserande diskursen genom att delta i olika aktiviteter som t.ex. event så som ”ortens bästa poet”, volontärarbete/projektarbete mot våld och kriminalitet, utbildningar som BACK UP, fotbollsturneringar men också genom aktivism i sociala medier för att förmedla något positivt om förorten de bor i. Enligt informanterna utgörs detta genom informella nätverk i Sverige som består främst av andra ungdomar eller andra individer med utländsk bakgrund från förorten. Detta kopplade jag till Bourdieus och Putnams teori om socialt kapital där jag kunde tolka informanternas utsagor att inom dessa aktiviteter uppstår kontakter och grupptillhörighet och sociala nätverk som består av starka band, gemensamma mål som skapar solidaritet och därmed skapar socialt kapital.