Se mig som liten är - En studie om förskolans anmälningsplikt

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Barn Unga Samhälle (BUS)

Examensarbete

Se mig som liten är

Pay attention to me that small is - A study on the preschools duty notification.

Christel Rydén

Jenny Lindblom

Barndoms- och ungdomsvetenskap 120 hsp Examinator: Jutta Baldin

Abstract

Christel Rydén och Jenny Lindblom (2008). Se mig som liten är. Malmö: Lärarutbildningen, Malmö högskola.

Vårt syfte med examensarbetet har varit att ta reda på hur tre förskollärare och tre personer inom socialtjänsten resonerar kring anmälningsplikten. Frågor vi utgått ifrån är: Hur

resonerar tre förskollärare och tre personer från socialtjänsten kring frågan om

anmälningsplikten inom förskolan följs eller ej? Vem har ansvaret för att en anmälan görs enligt våra informanter? Hur resonerar tre förskollärare och tre personer från socialtjänsten kring tillvägagångssättet att göra en anmälan. Vad händer efter en anmälan enligt våra informanter? Hur kan ett samarbete se ut mellan förskolan och socialtjänsten enligt tre förskollärare och tre personer från socialtjänsten? Vad gäller den teoretiska delen har vi

använt oss av forskning och teorier som kan kopplas samman med vår empiri. Vårt empiriska material har vi fått in genom intervjuer med tre förskollärare, en kurator, en socionom och en verksamhetschef. Svaren vi fått har vi sammanställt och analyserat i vår resultatdel. Resultatet visar att fem av sex informanter anser att anmälningsplikten inte följs i förskolan. Detta beror mycket på rädsla men också på okunskap. Ett bättre samarbete mellan socialtjänsten och förskolan är önskvärt från förskolans håll men enligt socionomen och verksamhetschefen behövs inte detta.

Innehållsförteckning

1. Inledning

... 7

1.1 Introduktion ... 7

1.2 Syfte och frågeställningar ... 8

1.3 Disposition ... 8

2. Teoretiska utgångspunkter och tidigare forskning

... 9

2.1 Urie Bronfenbrenner ... 9

2.2 Erwing Goffman ... 10

2.3 Keith Pringle ... 10

2.4 Hur är anmälningsplikten utformad? ... 11

2.5 Riskfaktorer och skyddsfaktorer ... 13

2.6 Följs anmälningsplikten? ... 14

2.7 Varför så få anmälningar från förskolan? ... 16

3. Metod ... 18

3.1 Metodval ... 18

3.2 Undersökningsgrupp ... 18

3.3 Genomförande ... 19

3.4 Forskningsetiska övervägande ... 20

3.5 Analysbeskrivning ... 21

4. Presentation av empirin och analys ... 23

4.1 Följs anmälningsplikten i förskolan? ... 23

4.2 Ansvar för att en anmälan görs ... 25

4.3 Har förskollärarna gjort någon anmälan? ... 27

4.4 Hur går en anmälan till? ... 29

4.5 Vad händer efter en anmälan? ... 31

4.7 Samarbete – återkoppling ... 34

4.8 Behövs mer utbildning? ... 36

4.9 Sammanfattning och slutsatser ... 38

5. Diskussion och kritisk reflektion ... 40

Referenser ... 42

Bilaga 1

...

44

Bilaga 2

...

45

1. Inledning

När bilden av den lyckliga och sorglösa barndomen störs av mörka inslag är det lätt att försöka lugna sig genom att tänka att det nog ordnar sig och att "det är aldrig för sent att få en lycklig barndom". Men det kan det vara (Hindberg, 2006:9).

1.1 Introduktion

I dagstidningar och på nyheterna talas det ofta om barn som far illa på ett eller annat sätt. I många fall har det pågått en längre tid. Många frågar sig varför ingen har ryckt in och hjälpt de här barnen i ett tidigare skede. Har inte förskolan eller skolan märkt något? Eller är det så att pedagoger i förskolan och skolan drar sig för att anmäla och istället väljer att blunda för problemen. Barbro Hindberg, samhällsvetare, konsult och författare har i många år arbetat med frågor som rör barn som far illa. Hon har bland annat arbetat vid Socialstyrelsen och har dessutom medverkat i flera statliga utredningar de senaste tio åren. Hon menar att förskolan och skolan brister i sin skyldighet vad gäller anmälningsplikten1_{. Professor Ingvar Lundberg} kommer även han fram till samma slutsats i sin analys om svensk forskning vad gäller pojkar och flickor i utsatta situationer och ställer sig frågande till varför det är så. Vi blev

intresserade av att ta reda på detta. Stämmer Hindbergs och Lundbergs slutsatser om att anmälningsskyldigheten inom förskolan inte följs och vad beror i så fall detta på? För att få reda på detta intervjuade vi tre stycken förskollärare, en socionom, en kurator och en verksamhetschef för socialtjänsten.

1 _{"Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns} skydd bör anmäla detta till nämnden. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten och kriminalvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och unga eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivningen gäller i stället vad som sägs i tredje stycket. De som är verksamma inom familjerådgivningen är skyldiga att genast anmäla till

socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas sexuellt eller utsätts för fysisk eller psykisk misshandel i hemmet. Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i andra stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredningen av ett barns behov av skydd" (Norström & Thunved, 2008:269).

1.2 Syfte och frågeställningar

Vi vågar påstå att alla som arbetar inom förskolan vet att de har en anmälningsplikt, men frågan är om alla följer den? Syftet med vårt arbete är att ta reda på hur tre förskollärare och tre personer inom socialtjänsten resonerar kring denna fråga. Vår ambition är att väcka tankar ute i förskoleverksamheten om anmälningsplikten som förhoppningsvis i sin tur leder till diskussioner om ämnet. Varför vår ambition är denna är därför vi upplever att det är ett tyst ämne som näst intill aldrig diskuteras. Vår förhoppning är också att vårt arbete kan öppna vägar för ett bättre samarbete mellan förskola och socialtjänst.

Utifrån vårt syfte är våra frågeställningar:

* Hur resonerar tre förskollärare och tre personer från socialtjänsten kring frågan om anmälningsplikten inom förskolan följs eller ej?

* Vem har ansvaret för att en anmälan görs enligt våra informanter?

* Hur resonerar tre förskollärare och tre personer från socialtjänsten kring tillvägagångssättet att göra en anmälan?

* Vad händer efter en anmälan enligt våra informanter?

* Hur kan ett samarbete se ut mellan förskolan och socialtjänsten enligt tre förskollärare och tre personer från socialtjänsten?

1.3 Disposition

Vårt examensarbete är strukturerat i fem övergripande kapitel. Det första kapitlet innehåller inledning, arbetets syfte och våra frågeställningar. Andra kapitlet består av teoretiska utgångspunkter och tidigare forskning samt lagar och förordningar. I det tredje kapitlet presenterar vi vårt val av metod och undersökningsgrupp och tillvägagångssätt för vår insamling av empiri samt vårt forskningsetiska övervägande och en analysbeskrivning. I det fjärde kapitlet har vi valt att presentera vårt empiriska material samfällt med analysdelen som vi kopplar till de teoretiska utgångspunkterna. Vi har valt att sätta samman dessa delar under samma kapitel för att få en fortlöpande text. I slutet av kapitel fyra gör vi en sammanfattning av de slutsatser vi kom fram till. Slutligen i vårt femte kapitel diskuterar och reflekterar vi över vårt arbete.

2. Teoretiska utgångspunkter och tidigare forskning

I vår teoridel kommer vi att presentera olika teorier och forskning som vi senare kan koppla samman med vår empiri. Vi inleder med Urie Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell tätt följd av Erwing Goffmans och Keith Pringles sociologiska teorier. Därefter har vi valt att dela in forskare och författares tankar vad gäller anmälningsplikten och frågor kring denna i olika underrubriker. Även lagar och förordningar ingår här. Detta för att vi vill skapa en helhetsbild över anmälningsplikten.

2.1 Urie Bronfenbrenner

Urie Bronfenbrenner är psykolog och har i olika kulturer studerat barns utveckling. I hans utvecklingsekologiska perspektiv formulerade och sammanfattade han sina resultat efter långvariga studier. Det han studerat är miljöns inflytande på utvecklingen hos individen. Bronfenbrenner intresserade sig för relationen mellan samhället och individen. Han menar att ett samhälle som försummar sina barn har ingen ljus framtid hur bra samhället fungerar i andra avseenden. Det är den vuxna generationens omsorg om nästa generation

(Bronfenbrenner, 1976:11) som gör framtiden. Människor som barnet identifierar sig med och träffar ofta kan vara eventuella förstärkare för barnet. Det är personer som närmast i ordningen efter föräldrarna kan påverka beteendet hos barnet mest (Bronfenbrenner,

1976:166). Han menar att samhället, grupper och organisationer påverkar individens beteende och därför utvecklade han den utvecklingsekologiska modellen. Den består av fyra olika nivåer i ett system, mikrosystemet, mesosystemet, ekosystemet och makrosystemet. Mikrosystemet är barnets närmiljö vilket innebär det ömsesidiga samspelet med föräldrar, släkt och syskon. Det är viktigt att detta system fungerar för att barnet ska må bra. När barnet blir äldre är det viktigt att andra mikromiljöer fungerar så som förskolan, skolan och kamrater och andra ställen där nya vuxen- och kamratkonstellationer blir aktuella. Mesosystemet utgörs av förhållande och kopplingar i mikrosystemet. Bronfenbrenner menar att ett barn inte bara styrs av händelserna i skolan eller förskolan utan även av kamratskap och hur barnets familj fungerar. Det är alltså gynnsamt för barnet om föräldrar intresserar sig för skolan eller förskolan, som att komma på föräldramöte och utvecklingssamtal, för att de olika mikrosystemen ska stämma överens. I ekosystemet ingår olika miljöer som föräldrarnas arbetssituationer eller kommunens barnomsorgspolitik som individen inte är delaktig i, men som ändå påverkar aktiviteter och relationer i närmiljön. Till sist handlar makrosystemet om

de allmänna dragen i samhället som individen befinner sig i som till exempel kulturella faktorer, familjepolitik, levnadsstandard och skolpolitik. Som exempel kan makrosystemet påverka barn genom föräldraförsäkringen, de vill säga hur länge föräldrarna är hemma den första tiden av barnets uppväxt. Tiden är också en faktor i det utvecklingsekologiska

perspektivet, utöver de fyra systemnivåerna. Det kallas kronosystemet och de innebär att både individen och miljön förändras med tiden. Det är viktigt att ha förståelseför att förändringar påverkar individen och utvecklingen, menar Bronfenbrenner (Hwang & Nilsson, 2003).

2.2 Erwing Goffman

Erwing Goffman, professor i antropologi och sociologi har en teori om att samhället är som en teater där vi som individer ingår i olika roller beroende på vilken situation vi befinner oss i (Moe, 1995:125). Det han menar är att vi spelar ett spel där situationen vi för tillfället

befinner oss i påverkar vilken roll vi väljer. Goffman säger att vi är en person på "scenen" och en annan "bakom ridån". Han menar att människor i allmänhet försöker ge en så positiv bild som möjligt av sig själva på scenen medan det finns andra sidor man hellre vill dölja, som kommer fram bakom "ridån". Han menar också att många människor har svårt att hitta sin identitet och brottas med frågan "vem är jag". Många känner att de inte passar in och väljer då en annan roll än sin egen för att bli accepterad. Moe skriver att vi idag befinner oss i ett samhälle där vi i stor utsträckning lever i institutioner och organisationer. I dessa olika

instanser ingår vi också olika roller. Här finns ofta en färdig struktur och klara rutiner som ska tas hänsyns till och man måste rätta in sig i ledet för att passa in. Det är ständiga problem med att avgöra vad som är bra – dåligt, ärligt – oärligt, rätt eller fel (Moe, 1995:127). I ett samhälle där media har en allt mer central roll skapas en större medvetenhet om betydelsen av att vara rätt klädd eller använda rätt språk (Johansson, 2004:86). Mitt sanna jag är inte tillräckligt och därför väljer jag en roll som gör det möjligt. Som Goffman menar, jag väljer en roll utifrån den situation jag befinner mig i (Moe, 1995:127).

2.3 Keith Pringle

Keith Pringle är professor i sociologi. Pringles huvudsakliga forskningsområden är sociala maktrelationer och jämförande välfärdsforskning. Pringle har dragit slutsatsen i en av sina

analyser ”att en betydande mängd barn i Sverige kan vara allvarligt förtryckta inom välfärdsystemet, vanligen genom brist på uppmärksamhet – typiskt sätt genom att barnens röster tystas eller förbigås" (Eriksson, 2007:238). Pringle menar att bristen på uppmärksamhet om barns upplevelser i fråga om fysisk misshandel och förtryck förefaller vara systematiska och utbredda i Sverige (Eriksson, 2007:239). Vidare uttryckte Pringles informanter i hans avhandling kritiska åsikter om bland annat socionomutbildningen. De tyckte att i många fall i den nuvarande socionomutbildningen lyckades man inte göra socionomer uppmärksamma och kompetenta på att handskas med fall gällande barn som far illa. Det förknippades med att många socialarbetare inte lyssnade på och talade med barn tillräckligt. Av detta drogs en slutsats att socionomutbildningen i Sverige brister eftersom socionomstuderande normalt inte undervisas i direkt kommunikation med barn (Eriksson, 2007:239). Kommittén för

barnmisshandel (SOU, 2001:72) krävde bättre utbildning för välfärdsprofessionella -

inklusive lärare. Fokus lades på socialarbetare, samt utökningen av anmälningsskyldigheten. Arbete ska syfta till att systematisera processer som ska tillförsäkra samarbetet mellan olika yrkesgrupper och instanser (Eriksson, 2007:241).

2.4 Hur är anmälningsplikten utformad?

Som anställd och verksam inom en myndighet som berör barn och ungdom finns en

anmälningsplikt som innebär att du vid minsta misstanke att ett barn far illa har en skyldighet att göra en anmälan till socialtjänsten. Om man som tjänsteman förbiser denna skyldighet begår man tjänstefel enligt brottsbalken och det är fog för uppsägning (Flodström, Nilsson, 2004:19). Anmälningsplikten är barn under arton års yttersta skydd (Olsson, 2001:150). Redan i 1924 års barnavårdslag infördes de första bestämmelserna om anmälningsplikt. Dessa har efterhand skärpts och 1998 blev de som arbetar i verksamheter som rör barn och

ungdomar skyldiga att anmäla vid minsta misstanke om att ett barn far illa (Olsson, 2001:150). Anmälningsplikten är lagstadgad och står skriven under socialtjänstlagen 14 kap.§1 SoL. Under kapitel 11.§2 i socialttjänstlagen står även hur handläggning av ärenden ska gå till enligt lag.2 _{Oron kan gälla allt från försenad utveckling, relationsproblem och}

2 _{”Vid en utredning av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd får nämnden, för}

bedömning av behovet av insatser, konsultera sakkunniga samt i övrigt ta de kontakter som behövs. Utredningen skall bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för skada eller olägenhet. Den skall inte göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet. Utredningen skall bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast inom fyra månader. Finns det särskilda skäl får socialnämnden besluta att förlänga utredningen för visstid. Den som berörs av en sådan utredning skall underrättas om att utredning inleds” (Norström & Thunved,

familjekonflikter till misstankar om misshandel, sexuella övergrepp och drogmissbruk. Trots att alla som arbetar inom förskola har anmälningsplikt är det ofta en chef som slutligen står för anmälan. Det händer också att flera stycken anmäler tillsammans, som ett arbetslag. En metod som ofta används är att en chef och en pedagog gör anmälan tillsammans (Olsson, 2001:153). Om man gör en anmälan i tjänsten kan man inte vara anonym. Detta kan man däremot vara om man anmäler som privatperson (Hindberg, 2006:127). När man gör en anmälan ska föräldrarna kontaktas och en kopia på anmälningen ska lämnas till dem förutom när det gäller misshandel eller sexuella övergrepp (Olsson, 2001:154).

Att föräldrarna ska kontaktas innan anmälningen görs tycker Olsson är en självklarhet. Han menar att man måste tänka sig in i föräldrars situation. Hur skulle man själv känna om någon gick och anmälde mina barn utan att jag som förälder fått chansen att förklara eller bli lyssnad på. Föräldrarna vänder sig ofta då mot förskolan och det blir inget bra samarbete. Är

föräldrarna däremot med från början och man får dem att känna sig delaktiga och

respekterade är det lättare att få föräldrarna att acceptera det stöd som förskolan vill ge. Han säger också att man på många håll i landet försöker få föräldrarna att själva vara med vid anmälningstillfället att man som förälder eller föräldrar gör anmälningen tillsammans med förskolan. Detta har tre vinster menar Olsson. Det första är att föräldrarna får informationen tidigt och kan vara med och ställa frågor och ha synpunkter. Det andra är att socialtjänsten får en tidig kontakt med familjen och det tredje är man mellan förskolan och socialtjänsten kan ha en öppen dialog i ärendet. Även om en anmälan redan är gjord har man en skyldighet att anmäla igen om man får kännedom om någon ny händelse har förekommit som kan ha någon betydelse för utredningen, detta säger socialtjänstlagen (Bergstrand, 2007:245).

Enligt Socialnämnden förekommer det att verksamheter själv försöker lösa barns problem. Följden av det kan bli att socialtjänsten kopplas in i ett akut eller ett alltför sent skede och situationen för barnet kan bli allvarligt. Ett bättre samarbete mellan förskola och

socialförvaltning skulle vara till gagn för båda parter anser Olsson (2001:152). Han menar att förskolan bör inse att man inte har de resurser som behövs när det gäller barn som far illa och socialtjänsten bör öppna upp och inte vara så otillgängliga för förskolan. Olsson berättar att nästan varje socialsekreterare han mött säger att de är dåliga på att göra en återrapportering till förskolan och tycker att det behövs pröva nya vägar vad gäller detta. Han är dock medveten om att sekretessen kan vara ett hinder när det gäller återkopplingen från socialtjänsten till

förskolan men säger att det finns vägar att kringgå. En väg kan vara att man från föräldrarna får ett godkännande att samarbeta med förskolan (Olsson, 2001:173).

2.5 Riskfaktorer och skyddsfaktorer

I Sverige har vi använt begrepp som barnmisshandel, utsatta barn, barn som far illa men under senare år har man börjat använda ordet omsorgssvikt (Hindberg, 2001). Vad man menar då är barn som drabbas av problem på grund av föräldrars beteende och sviktande omsorg.

Omsorgssvikt delas vanligtvis in i fem kategorier: fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp, vanvård och försummelse. Hindberg menar att det ofta finns missbruk, psykisk sjukdom eller utvecklingsstörning hos föräldern med i bilden när barn far illa. Lundberg (2005) säger att han är väl medveten om att forskningen kommit fram till en rad riskfaktorer vad gäller barn som far illa så som:

* Föräldrar med psykisk sjukdom * Missbrukande föräldrar

* Föräldrar intagna på kriminalvårdsanstalter * Förståndshandikapp hos föräldrarna

* Tonåriga föräldrar * Ensamstående föräldrar

* Föräldrar med låg inkomststandard * Arbetslösa föräldrar

* Föräldrar utan socialt nätverk

Lundberg menar dock att man inte ska stirra sig blind på dessa riskfaktorer. Det han säger är att många av oss har en föreställning och en grundtanke om vad "ett gott liv" är. Vi tar tillexempel förgivet att gatubarn har en alltigenom eländig tillvaro, vi utgår från att barn till förståndshandikappade föräldrar har det dåligt. Om föräldrarna missbrukar är det uppenbart att barnen far illa. Fattigdom är nedbrytande, särskilt för barn (Lundberg, 2005:8). Lundberg menar att barn visst löper större risk att fara illa i vissa miljöer men det behöver inte vara så. Det är ofta flera olika faktorer som spelar in och som gör att risken blir större men det är inte fattigdomen eller arbetslösheten i sig som är orsaken till att barn far illa menar han.

Fridh menar att hur samhället visar påverkan på avvikelser vilar på hur man ser på omsorgen om de svaga i samhället. Det avgör vilken utsträckning av tolerans som ska finnas för

avvikande personer (Fridh & Norman, 2005:12). Därmed är det viktigt att socialarbetarna visar solidaritet i det praktiska arbetet. Socialtjänstens mål för deras verksamhet är att ge barn goda uppväxtvillkor. Att omhänderta barn och placera barnen i ett annat hem innebär ett misslyckande.

Precis som forskningen har kommit fram till olika riskfaktorer har det också identifierats en rad skyddsfaktorer, de vill säga faktorer som minskar risken för utsatthet. Bra syskonstöd eller bra relation med någon av föräldrarna eller goda kognitiva roller kan bidra till minskad risk för utsatthet. För barn som far illa kan en positiv skolmiljö vara skyddande, det kan vara den plats som skänker glädje och trygghet. Det kan bland annat vara att barnet har en bra kontakt med en lärare eller har goda kamratrelationer. En annan skyddsfaktor kan vara i barnets fritidsmiljö där barnet har ett intresse med framgång och goda mänskliga kontakter som gör livet lättare att leva (Lundberg, 2005:32). Även Hwang och Nilsson menar att samspelet med miljön påverkar barnet och att det är viktigt att föräldrarna är lyhörda. De säger precis som Lundberg att det kan räcka att det finns en vuxen i barnets omgivning som är lyhörd för att barnet ska klara sig utan större problem (Hwang & Nilsson, 2003).

2.6 Följs anmälningsplikten?

Det är socialnämndens ansvar att hjälpa barn när vårdnadshavarna av olika skäl sviktar. För att klara av detta är socialnämnden beroende av information från dem som kommer i kontakt med barn och unga, däribland barnhälsovården, barnomsorgen och skolan som träffar nästan alla barn. Det är därför som bestämmelserna om anmälningsskyldigheten finns. Trots detta fungerar inte anmälningsskyldigheten som det är tänkt. Olika utredningar har visat att bara en liten del av de barn som misstänkt fara illa anmäls till socialnämnden (Flodström, Nilsson, 2004:17). I Lundéns avhandling från psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet redovisas hur barnomsorgspersonal och BVC-sköterskor i tre stadsdelar i Göteborg tolkar anmälningsskyldigheten och hur de bedömer risker för utsatta barn (Lundberg, 2005:42 med hänvisning till Lundén 2004). Undersökningen visade att barnomsorgspersonalen var mer bekymrade för barnen än BVC-sköterskorna. På så vis skulle barnomsorgspersonalen förefalla mer anmälningsbenägna än sköterskorna, menar Lundberg, men så var ej fallet.

BVC-sköterskorna hade anmält vart tredje barn som de misstänkte for illa medan personalen inom barnomsorgen anmält vart tionde barn som de trodde for illa. Hindberg (2006:128) tycker det är märkligt att förskolan anmäler misstankar om omsorgssvikt mer sällan än barnhälsovården eftersom de träffar barnen flera dagar i veckan under flera år och då personalen har

regelbunden kontakt med föräldrarna. Lundberg anser att lagstiftningen om

anmälningsskyldigheten inte följs och undrar vad detta kan bero på. Lundberg skriver också att både Lagerberg (1998) och Sundell (1997) som gjort liknande undersökningar har kommit fram till samma slutsats dvs att anmälningsskyldigheten inte följs.

Trots begränsningarna av anmälningar blir barn anmälda. År 2003 gjordes 6 420 anmälningar för misshandel på barn i åldrarna 7-14 år i Sverige. 2005 anmäldes det fyra gånger så många barn som 2003 (Lundberg, 2005:16). Denna ökning kan bero på två saker förklarar Lundberg. Antingen är det så att barnmisshandel har ökat i Sverige eller har man blivit mer benägen att anmäla. Detta är svårt att avgöra menar Lundberg. Enligt en rapport från Socialstyrelsen (2004) dog 36 barn i Sverige orsakade av övergrepp av annan person under 1997-2001. 2002 vårdades 250 barn på sjukhus på grund av övergrepp av annan person. Av de anmälningar som görs till socialtjänsten avvisas en tredjedel utan utredning och det är 20 procent som utreds utan påföljd (Lundberg, 2005).

I Lundéns avhandling redovisas även vilka tecken på omsorgssvikt som personal inom BVC och förskola reagerar på och vad de anmäler till socialtjänsten (Hindberg, 2006:127 med hänvisning till Lundén 2004). De vanligaste tecken på omsorgssvikt var känslomässiga brister i föräldra - barn relationen till följd av fysisk vanvård och försummelse. När förskolan gjorde anmälningar handlade det i allmänhet om föräldrarna, missbrukande eller våldsamma

föräldrar i kombination med något annat. Gemensamt för många barn oavsett vad de är utsatta för är hög ångestnivå, sömnsvårigheter, psykosomatiska symptom, koncentrationsstörningar, beteendeproblem, inlärningssvårigheter och relationsproblem (Hindberg, 2001:53).

När det gäller små barn som är utsatta för omsorgssvikt är tillväxthämning vanlig. Detta innebär att barnet inte ökar normalt i längd och vikt. Förutom fysiska tecken på

tillväxthämning uppvisar barnet kontaktstörningar och är passivt. Det kan också vara så att barn som far illa inte visar några symptom alls. En del barn vänder problemen inåt, blir tysta och tillbakadragna medan andra agerar utåt, blir bråkiga och aggressiva. Barns reaktioner på olika form av omsorgssvikt är sällan så specifika att man utifrån dem kan fastställa vilken typ av omsorgssvikt som barnet är utsatt för menar Hindberg.

2.7 Varför så få anmälningar från förskolan?

Hindberg menar att den nära kontakten med föräldrarna kan vara det som hindrar personalen att göra en anmälan (2006:128). Just strävan efter att ha en god kontakt med föräldrarna kan göra att man tappar barnfokus och lägger detta på föräldrarna istället. Andra orsaker kan vara tron att man klarar problemen som finns på egen hand eller att problemet är tillfälligt och kommer att lösa sig av sig själv. Det kanske blir värre om socialtjänsten kopplas in eller att de ändå ingenting gör om en anmälan görs. Den som anmäler kan också vara rädd för personliga negativa konsekvenser (Hindberg, 2006:145).

Olsson (2001:150) menar också att det kan ha att göra med: * Dålig kunskap gällande lagstiftning.

* Otillräcklig kunskap om och bristande tillit till socialtjänstens arbete.

* Brister i arbetsledning, rutiner och internt stöd i skolan, inför, vid och efter en anmälan.

* Bristande återrapportering från och kontakt i övrigt med socialtjänsten i pågående ärenden.

Varför var det ingen som såg något? Varför var det ingen som gjorde något? Det är frågor som vuxna som under sin uppväxt utsatts för misshandel, vanvård eller försummelse ofta ställer sig (Hindberg, 2006:15). I många fall har det funnits vuxna som känt till att barnet farit illa men ändå inte gjort något. 1998 gjorde BRIS (Barnens rätt i samhället) en

fördjupningsstudie av 160 "misshandelssamtal" där det framkom att i hälften av fallen visste någon annan vuxen om vad som pågick men 41 procent av dem gjorde ändå ingenting. Det vanligaste var att den ene föräldern eller någon från förskola – skola kände till misshandeln utan att agera (Hindberg, 2006:15). Forskningen visar på att det är otvivelaktigt och ytterst viktigt att barn som far illa ska identifieras så tidigt som möjligt för att åtgärder ska förhindra fortsatt utsatthet för barnen så som kränkning, misshandel, övergrepp eller försummelse (Lundberg, 2005). Socialtjänsten är beroende av allmänhetens medverkan för att kunna utföra sitt uppdrag om att ge barn som far illa det stöd och skydd som de behöver (Fridh & Norman, 2005:4).

De som anmäler ställs ofta inför beslutsproblem menar Lundberg. De är osäkra om anmälan rör sig om vanvård eller utsatthet eller om det bara är ett annorlunda livsvillkor barnet lever i.

går till och vad en obefogad anmälan kan få för konsekvenser. Olsson (2001:55) menar att det är viktigt att det finns tydliga regler på arbetsplatsen för hur man ska gå till väga när man misstänker att ett barn far illa. Lundberg förklarar att man löper två risker i osäkra

beslutssituationer. Det ena är att barn som verkligen far illa kan bli missade eller det andra är att man anmäler barn som inte är utsatta . I det första fallet kan konsekvenserna bli ödesdigra. I det andra fallet med de falska alarmen behöver inte konsekvenserna bli allvarliga.

Anmälningen ska utredas av socialtjänsten och om de går aktsamt fram innebär det att ingen skada behöver vara skedd. Lundberg (2005) menar att osäkerheten i tolkningen om barnens signaler inte är någon grund till att avstå en anmälan. Han tycker man ska ställa sig frågan ”Är det barnets bästa eller mitt bästa jag har för ögonen när jag inte anmäler?” (Lundberg,

2005:40). Som anställd och verksam inom en myndighet som berör barn och ungdom finns en anmälningsplikt som innebär att du vid minsta misstanke att ett barn far illa har en skyldighet att göra en anmälan till socialnämnden. Om en myndighet eller enskild tjänsteman avstår från att anmäla begår denna ett tjänstefel enligt brottsbalken (Flodström, Nilsson, 2004:19).

3. Metod

Inledningsvis i vår metoddel presenterar vi valet av metod. Därefter presenterar vi vilken undersökningsgrupp vi använt oss av. Vi beskriver också vårt tillvägagångssätt för insamlingen av vår empiri. Till följd därefter kommer forskningsetiska övervägande och slutligen vår analysmetod.

3.1 Metodval

Vi valde att göra en kvalitativ undersökning för att gå på djupet i hur tre förskollärare och tre socionomer resonerar i frågan om anmälningsplikten. Vi ville få igång en diskussion om ämnet och valde då intervjuer som vår metod. ”Syftet med en kvalitativ intervju är att upptäcka och identifiera egenskaper och beskaffenhet hos något, som t.ex. den intervjuades livsvärld eller uppfattningar om något fenomen” (Patel & Davidsson, 2003:78). Vi valde frågor med låg grad av strukturering det vill säga frågor med öppna svar (Patel & Davidsson, 2003:72). Detta för vi ville ta del av våra informanters egna tankar och funderingar. Dessa ledde till att intervjun mer utspelades som ett samtal mellan den intervjuade och oss som intervjuade och detta var också vårt syfte. Vi har använt oss av en intervjumetod för att tydligt kunna se i våra intervjuer hur respons ges, med mimik, tonfall och pauser vilket vi inte hade sett om vi t.ex. hade använt oss av enkäter. I en intervju kan man även komma med

följdfrågor och svaren kan fördjupas och utvecklas (Bell, 2000:119).

3.2 Undersökningsgrupp

Vi valde att intervjua tre stycken förskollärare, en socionom, en kurator och en

verksamhetschef inom socialtjänsten i vår undersökning. Vi gjorde ett medvetet val när vi bestämde oss för att använda personer från två olika verksamheter. Detta gjorde vi för vi ville ta reda på vilka likheter respektive olikheter det fanns i deras resonemang angående

anmälningsplikten. Vi var också intresserade av att höra båda sidors syn på samarbetet mellan förskola och socialtjänst. De vi intervjuade från socialtjänsten har alla olika yrkestitlar som verksamhetschef, kurator och socionom. De två förstnämnda har båda en socionomutbildning i grunden med olika påbyggnadskurser medan den sistnämnda har en lärarutbildning som grund. Alla arbetar i någon form med barn som far illa. Att det blev just dessa tre kategorier

som representerades var inget vi på förhand hade bestämt. Det vi sagt från början var att vi skulle intervjua tre stycken socionomer som arbetade med anmälningsplikten för förskolan. Vi började med att ringa upp den person som arbetar som socionom eftersom vi kände henne sen innan och frågade om hon var villig att ställa upp i en intervju. Därefter bad vi henne tipsa oss om någon mer person som arbetar med frågor vad gäller anmälningsplikten från förskolan eller med barn som far illa. Då fick vi namnet på den kurator vi använt oss av och även deras verksamhetschef. Därefter bestämde vi oss för att göra en intervju med dessa. Varför vi från förskolan valde att använda oss av just förskollärarnas syn på anmälningsplikten var mest av nyfikenhet på hur mycket kunskap det fanns bland förskollärarna om just detta ämne. Valet av antal som tre stycken förskollärare och tre personer från socialtjänsten var att det kändes som ett rimligt antal för oss att hantera vad gäller bearbetning av allt material som följer en intervju. Varför det blev just dessa tre förskollärare var för att de arbetat i minst fem år som förskollärare.

3.3 Genomförande

Under våren 2008 skrev vi en projektplan som utgick ifrån vår frågeställning. Vi läste in en hel del litteratur men hade svårt att hitta forskning om vårt ämne. Vi gjorde också en så kallad pilotstudie, en förundersökning (Patel & Davidsson, 2003:58), där vi intervjuade fyra stycken förskollärare. Dessa intervjuer gjorde vi mest för att se i vilken riktning vi skulle föra vårt arbete. Efter intervjuerna frågade vi förskollärarna om vi fick återkomma till hösten med en något djupare intervju och alla svarade ja. Under våren tog vi även kontakt med socialtjänsten och hörde oss för om det fanns någon som var intresserad av att ställa upp på en intervju angående anmälningsplikten för förskolan. Detta gjorde vi per telefon. Vi fick då tag på en socionom, en kurator och en verksamhetschef. Vi bad att få återkomma efter sommaren med tid och plats.

Under sommaren samlade vi material till vårt arbete. Från början hade vi svårt att hitta relevant litteratur men efter att vi tagit kontakt med Rädda barnen började det lossna för oss. Vi tog också kontakt med Mio-gruppen på Karolinska universitetssjukhuset och fick även där hjälp med forskningslitteratur. Efter sommaren gjorde vi även upp en tidsplan för vårt arbete.

I slutet av augusti skrev vi ner våra intervjufrågor, både till förskollärarna och till personerna inom socialtjänsten (se bilaga 1). Vi tog strax därefter åter kontakt med de personer vi skulle intervjua och bestämde tid och plats. I mitten av september började vi våra intervjuer.

Den första intervjun vi gjorde var med verksamhetschefen för socialtjänsten. Denna ägde rum på hennes kontor. En vecka senare intervjuade vi den person som arbetar som socionom och dagen därpå gjorde vi vår tredje intervju med den person som har kurator som sin yrkestitel. Dessa båda intervjuer ägde rum på en förskola som ligger i den kommun de båda arbetar i. Vid dessa tre intervjuer deltog vi båda två. Vi kände att det skulle vara svårare att återkomma rent tidsmässigt till dessa informanter om det visade sig att vi fattades information och därför valde vi att delta båda två vid dessa tre tillfällen. På så vis kunde vi komplettera varandra genom att lägga till frågor som den andra inte tänkt på. Vi valde att utföra intervjuerna med förskollärarna enskilt. Detta gjorde vi för att förskollärarna skulle känna sig mer bekväma i intervjusituationen. Förskollärarna visade nämligen mer oro än informanterna på

socialtjänsten vad gällde att bli intervjuade. Intervjuerna ägde rum på förskollärarnas respektive förskola. Samtliga sex intervjuer tog mellan 30-40 minuter vardera och vid alla intervjuer använde vi oss av diktafon. Detta för att vi aktivt ville vara med i samtalen.

Därefter kunde vi i lugn och ro lyssna av och skriva ner svaren vi fått på våra frågor och göra en deskription av våra intervjuer för att tydliggöra dem i vårt arbete (Ejvegård, 2003). Att bearbeta det insamlade materialet efterhand kallar Patel & Davidsson (2003:119) en

fortlöpande analys. Fördelen med detta är att man direkt efter en intervju kan få idéer om hur man kan gå vidare.

3.4 Forskningsetiska övervägande

Individskyddskravet är det forskningsetiska övervägandet vi förhållit oss till. Det innehåller fyra huvudkrav på forskningen. Det första är informationskravet. Detta innebär att våra intervjupersoner blev informerade om att det var frivilligt att delta i vår studie och att de hade rätt att avbryta sin medverkan när helst de ville. De blev även informerade om detaktuella syftet med vår intervju. Alla vi gjorde intervju med ansåg att det var ett bra syfte och var mycket positiva till vårt arbete Detandra kravet vi har förhållit oss till är samtyckeskravet. Deltagarna har själva bestämt över sin medverkan. Våra intervjuade har varit mycket tillmötesgående och avlagt tid för intervjuerna och erbjudit oss att återkomma om vi har vidare undringar. Det tredje kravet är konfidentialitetskravet. Våra informanter blev

informerade om att de skulle förbli anonyma och att vi som intervjuade hartystnadsplikt. Vi informerade också om att allt insamlat material inte är åtkomligt för utomstående. Denna information gav vi för att de vi intervjuade inte skulle känna sig hindrade i sina svar. Eftersom det kan framkomma känsliga bitar inom vårt ämne tyckte vi detta var nödvändigt. För att våra informanter ska förbli anonyma har vi också valt att avidentifiera förskollärarna genom att fingera deras namn. Våra intervjuade som är representanter från socialförvaltningen har vi valt att benämna med deras olika yrkestitlar. Det fjärde kravet är nyttjandekravet det vill säga att det insamlade materialet endast får användas i vårt forskningsändamål. Detta gjorde vi tydligt i början av våra intervjuer. De flesta vi intervjuade kände sig en aning besvärade när vi tog fram diktafonen. Det de reagerade på var att deras röst skulle spelas in på band. Efter vi förklarat anledningen som var att vi skulle kunna föra en samtalsdiskussion och inte behöva anteckna samtidigt och att vi efter vårt arbete är klart raderar alla intervjuer hade vi deras fulla stöd. På så vis tycker vi att vi uppfyllt nyttjandekravet för forskningsetiska principer

(Vetenskapsrådet, 2002).

3.5 Analysbeskrivning

Direkt efter varje intervju tog vi oss tid att skriva ner hela intervjun för att göra en fortlöpande analys (Patel & Davidsson, 2003:119). Detta gjorde vi genom att lyssna av varje fråga för sig och därefter skriva ner vad svaret hade blivit i varje intervjufråga. Det var bra att göra det i anknytning till intervjuerna eftersom minnet var aktuellt. Vi var medvetna om att efter varje stund som gick efter intervjun skulle minnet blekna (Ejvegård, 2003). Därför hade vi en diktafon med vid intervjutillfällena som vi lyssnade av när vi bearbetade intervjuerna. I beskrivningen av vad som kommit fram i intervjuerna valde vi att dela upp socionomernas och förskollärarnas svar för att göra det tydligare för läsaren och för oss själva. När vi hade gjort detta såg vi tydligt likheter och olikheter i svaren och kunde kategorisera efter det och koppla till vår tidigare forskning. Vi har tolkat resultaten utifrån våra egna föreställningar och med hjälp av tidigare forskning för att kunna analysera det empiriska materialet. Under processen med vårt arbete har vi ideligen fört en muntlig dialog mellan oss och reflekterat över vårt arbete. Det har varit till nytta i vår analysdel, då vi medvetet har diskuterat tankar kring vårt problemområde under tidens gång. Vi har även gjort upprepande genomläsningar av vårt material för att kunna klippa och klistra (med hjälp av datorn) i vårt material för att

kategorisera och analysera det på bästa sätt. I analysdelen har vi belyst det vi har funnit vara intressant utifrån vår presentation av vårt empiriska material.

4 Presentation av empirin och analys

I detta kapitel presenterar vi vårt resultat utifrån den empiri vi samlat in. Vi analyserar också vårt empiriska material och sätter det i förbindelse med vår tidigare forskning inom området. Våra utgångspunkter i detta kapitel är vårt syfte och våra frågeställningar. För att underlätta förståelsen har vi valt att namnge alla informanter med fingerade namn. Vi har valt att namnge våra informanter från socialtjänsten med namn som börjar på samma bokstav som deras yrkestitel för att man som läsare lättare ska kunna följa med i texten.

Verksamhetschefen har vi namngett Vera, kuratorn Katarina och socionomen Susanne. Förskollärarna har vi valt att ge namnen Lena, Anna och Marie. I slutet av kapitlet lyfter och belyser vi under rubriken sammanfattning och slutsatser det intressanta i vår undersökning och delger läsaren de slutsatser vi har konstaterat.

4.1 Följs anmälningsplikten i förskolan?

När det gäller frågan om anmälningsplikten följs eller ej inom förskolan finns det delade meningar vad gäller våra intervjuade inom socialtjänsten. Verksamhetschefen Vera och kuratorn Katarina är av den åsikt att det anmäls för lite från förskolans håll, medan

socionomen Susanne anser att "Förskolan förstår att man måste vara beredd på att stå för en anmälan". Vad gäller förskollärarna så var alla tre eniga om att tycka att anmälningsplikten inte följs i förskolan och detta styrker även forskningen inom området. Både Lundberg och Hindberg har skrivit om undersökningar som gjorts i Sverige där resultatet visar att det

anmäls för lite från förskolans håll. Däribland BRIS som1998 gjorde en fördjupningsstudie av 160 "misshandelssamtal" där det framkom att i hälften av fallen visste någon annan vuxen om vad som pågick men 41 procent av dem gjorde ändå ingenting. Det vanligaste var att den ene föräldern eller någon från förskola – skola kände till misshandeln utan att agera (Hindberg, 2006:15).

Katarina berättar om ett fall där det kom in en anmälan först när barnet var i tonåren där socialtjänsten gjorde en utredning som visade sig att det redan i förskolan funnits stora problem runt barnet. Då tänker man, säger Katarina "Gud varför har ingen gjort något tidigare". Detta är också frågor som vuxna under sin uppväxt som utsatts för misshandel, vanvård eller försummelse ställt sig enligt Hindberg (2006:15). Katarina menar att det är ett svek mot barnen och hon säger att rent krasst har man i sitt yrke som förskollärare inte något

val, det ingår i ens yrke och förbiser man denna skyldighet så är det fog för uppsägning. Detta menar även Flodström & Nilsson (2004) som säger att om man väljer att blunda för ett barn som far illa går man enligt brottsbalken ett tjänstefel som i sin tur kan leda till uppsägning. Katarina tror att det finns en rädsla och att man som pedagog tycker det är obehagligt att göra en anmälan. När vi frågade vad det är man är rädd för svarade hon "Jag tror att förskolan är rädd för att träffa föräldrarna dagen efter i tamburen när de gjort en anmälan". Hon tror också att det finns en rädsla hos pedagogerna att föräldrarna ska flytta barnen till en annan förskola. Men hon menar att man måste fokusera på barnet och inte tänka på att det är synd om

föräldrarna. Hon säger så här, "Det är mer synd om barnet som har föräldrar som inte fixar det och man måste faktiskt tänka att jag kan rädda ett barn som är på väg utför". Även Vera tror att den största anledningen till varför man väljer att avstå från en anmälan är rädslan för föräldrarna. Rädsla var också något som alla förskollärare nämnde som en orsak till varför man tvekar att anmäla. Lena säger så här:

Varför man inte vågar anmäla tror jag beror på osäkerhet och rädsla, osäkerhet för att man inte vet hur man ska gå till väga och vad som kommer att hända efteråt, rädsla för att träffa föräldrarna och att man ska bli kallad till samtal.

Anna säger:

Problemet är att pedagoger inte vågar på grund av att de känner någon slags relation med föräldrarna. De tänker det är synd om föräldrarna, de är ju så snälla eller jag känner ju mammans syster och vad ska då hon säga.

Hon säger också att hon tror det beror på att man inte kommer till "skott" utan man tänker fram och tillbaka att det nog inte är så farligt, man är rädd för att göra fel. Direkt hon har sagt detta lägger hon till "Men på samma gång kan man ju tänka, tänk om jag agerar för sent, det skulle ju faktiskt vara ännu värre". Marie säger:

Jag tror att man många gånger är alldeles för tolerant och osäker, man vill gärna fråga runt och bolla med arbetslaget och chefen innan man smäller in en anmälan.

Hindbergs (2006:128) förklaring till varför förskolans personal drar sig för att anmäla är i princip likvärdig våra informanters. Hon menar att det i de flesta fall beror på att personalen ute på förskolan har en för nära relation med föräldrarna så de tappar barnfokus och vågar på så vis inte göra en anmälan. Susanne som arbetar som socionom var den som skilde sig från

de andra i synen på anmälningsplikten så vi frågade vad hon menade när hon sa att "Förskolan förstår att man måste vara beredd på att stå för en anmälan" och då svarar hon "När

förskolepersonalen pratat om problemet i handledning så är man väldigt orädd att göra en anmälan". Hon säger också att "Förskolan har ögon och öron öppna för anmälningar" men att det visst kan hända att personalen tvekar pågrund av att de är osäkra om det de sett eller hört är tillräckligt för en anmälan. Känner man minsta tveksamhet upplyser Susanne, så finns en grupp som träffas på en bestämd tid, första måndagen i månaden där man får lov att dra sitt ärende. På plats finns då barnläkare, polis och psykolog med. Detta möte äger rum på BUP och här kan man också få en annan handledning informerar hon.

Det Susanne säger om varför förskolepersonalen kanske drar sig för att anmäla är att det mer rör sig om osäkerhet än rädsla. Osäkerhet för om det man sett och hört är tillräckligt för en anmälan. Men säger Susanne "När förskolepersonalen pratat om problemet i handledning så är man väldigt orädd att göra en anmälan". Lundberg (2005) är också inne på detta och säger att de som anmäler ofta ställs inför beslutsproblem. De blir osäkra om anmälan rör sig om vanvård eller utsatthet eller om det bara är ett annorlunda livsvillkor barnet lever i. Vi har tänkt på detta och kommit fram till att rädslan kanske även handlar om osäkerhet. Man är helt enkelt osäker på hur man ska gå till väga och på så vis kommer rädslan för att göra fel. Får man då handledning av någon som kan och vet, gör detta antagligen att man som pedagog känner sig mer säker och mindre rädd för att göra en anmälan.

4.2 Ansvar för att en anmälan görs

Alla tre som vi intervjuat inom socialtjänsten är eniga om att det är den enskilde

tjänstemannen som bär det yttersta ansvaret att göra en anmälan. Detta säger även lagen om anmälningsplikten som står skriven under socialtjänstlagen 14 kap.§1 SoL."Om någon tjänsteman drar sig för att göra en anmälan då begås tjänstefel och det är den enda

anledningen som är grund för uppsägning" säger Susanne. När vi frågar verksamhetschefen Vera om vems det yttersta ansvaret är för att en anmälan blir gjord svarade hon:

Det finns ett rätt svar på denna fråga och det är lagligt styrt om vem som bär ansvaret för att anmäla. Det är invånaren i samhället som bör anmäla. Det är den yrkesverksamma som skall anmäla. Till sist är det familjerådgivningen som bara anmäler när de säkert vet, på grund av sekretessen.

Hon betonade verkligen dessa ord bör, skall och säkert vet. Kuratorn vi intervjuade sade också ”Hela arbetslaget kan stå för en anmälan, men om det är något ett barn har sagt och bara en av personalen har hört det kan bara denna göra anmälan. Men är det så att man

konfronterar föräldrarna och man sitter hela arbetslaget så blir det kanske ändå så att alla skriver på anmälan". Hon säger också att i vissa kommuner är det rektorn som ansvarar och står för anmälan. Detta kan hon inte förstå. Hon menar att föräldrarna ändå förstår var anmälan kommer från. Hon anser också att det försvårar en eventuell utredning om rektorn i andrahand ska förklara vad det är personalen på förskolan har sett och hört. Det händer också att personal vill göra en anmälan men att rektorn ej vill skriva på, då har man ändå ansvaret och skyldigheten själv att anmäla, menar hon. Ändå säger Olsson (2001) att i de flesta fall är det chefen som står för anmälan antingen själv eller tillsammans med en pedagog.

När vi frågar Lena svarar hon "Jag vet inte vem som har det yttersta ansvaret för att en

anmälan görs men jag tycker att det borde vara min chef". Anna säger "Det brukar vara ett par stycken som tar ansvaret men det kan även vara jag som enskild person". Hon vet inte riktigt hur det är i den kommun hon arbetar nu men i hennes förra kommun var det den enskilde som stod för anmälan. Hon kan också tänka sig att rektorn står med som ytterst ansvarig, fast hon vet inte säkert. "Som pedagog har jag ansvaret om jag misstänker att ett barn far illa", säger Marie "men jag söker alltid upp chefen och informerar och samtalar med henne innan anmälan görs".

Det vi uppmärksammat är att alla informanter inom socialtjänsten är eniga om att det är den enskilde tjänstemannen som bär det yttersta ansvaret för en anmälan medan förskollärarna gärna ser att det är rektorn. Vad kan detta bero på? Vi resonerar så här: Om man tar på sig ett par glasögon och tittar utifrån kuratorns perspektiv är det kanske inte så konstigt att hon tycker det är bättre om den enskilde som sett eller hört saker om barnet står för anmälan. Kuratorn som tidigare har arbetat med utredningar gällande barn som far illa vet att det underlättar deras arbete. Men om man tar på sig ett par andra glasögon och tittar utifrån en förskollärares perspektiv är det kanske inte heller så konstigt att man som förskollärare gärna vill ha sin chef till att göra anmälan. Det är trots allt de som ska möta föräldrarna dagen efter.

4.3 Har förskollärarna gjort någon anmälan?

Lena har arbetat som förskollärare i 11 år och har aldrig gjort någon anmälan. Lundberg (2005) säger att trots begränsningarna av anmälningar blir barn anmälda och detta visar även vår undersökning. Anna och Marie har vardera gjort tre anmälningar under sina verksamma år som förskollärare. De har arbetat sex respektive 11 år inom barnomsorgen. När vi frågar Anna om hon tvekade innan hon bestämde sig för att göra anmälningarna svarar hon "Nej, det var rätt självklara fall, vi såg tydligt att barnen for illa". Vi frågade Marie vad det var som gjorde att hon tog steget till att anmäla, då säger hon "Det var väldigt tydliga fall alla tre, misshandel och vanvård". Detta tyckte vi var intressant. Både Anna och Marie sade att det vid alla sex tillfällen hade handlat om tydliga fall i frågan om barn som for illa. Detta ställer vi oss frågande till, kan man veta när det är självklara fall? Vi undrar också vad som har hänt i de fall som var mindre tydliga men där det ändå funnits en misstanke? Det är kanske rent av så att det inte funnits några sådana fall. Man kan inte heller låta bli att fundera över om det är så att förskolläraren som aldrig gjort någon anmälan aldrig haft någon misstanke om att ett barn farit illa eller om hon haft den turen att slippa våndas över beslutet att göra en anmälan eller ej. Tyvärr är detta inga svar vi kan redovisa för men vi tycker att det är en sak som tål att funderas över.

Anna berättar också för oss att de tre anmälningar hon gjort har varit under tiden hon arbetat på en förskola i ett ganska tufft område i Malmö. Så länge hon jobbat på den förskola hon är nu har hon inte behövt göra någon anmälan, berättar hon. Anna arbetar nu på en förskola i ett villaområde i en mindre ort i Skåne. "Det är kanske så att toleransen är olika beroende på vilket område man arbetar i" säger Anna. Detta fick oss att börja fundera. Är det så att man tolererar mer på de förskolor som ligger i de fina villaområdena än vad man gör på de förskolor som ligger i de mer utsatta områdena? Eller är det så att barnen mår sämre på en förskola i ett mer utsatt område än på en förskola i ett villaområde? Vad beror i så fall detta på? Kan det vara så att miljön spelar en betydande roll för barnen om de ska få det bättre eller sämre i samhället? Det sistnämnda, att miljön runt barnet har en stor betydelse är det är många forskare och teoretiker som säger, framförallt Urie Bronfennbrenner. Han är övertygad om att miljön har en stor påverkan på individen. Han menar att närmiljön som innefattar barnets ömsesidiga samspel med föräldrar, släkt och syskon kan ha en avgörande betydelse för hur barnet mår och utvecklas. När barnet blir äldre är det också viktigt att andra miljöer fungerar så som förskolan, skolan och kamrater och andra ställen där nya vuxen- och kamrat

konstellationer blir aktuella. Även Hwang och Nilsson menar att samspelet med miljön påverkar barnet och att det är viktigt att föräldrarna är lyhörda. Det kan ibland räcka att det finns en vuxen i barnets närhet som är lyhörd för att barnet ska klara sig utan problem (Hwang & Nilsson, 2003).

Vad gäller gränsen hur mycket vi tolererar är individuellt säger Lundberg (2005). Han menar att vi alla har en bild eller en föreställning om hur "ett gott liv" ska se ut. Han anser att barn inte behöver fara illa bara för att de har föräldrar som är missbrukare eller har det sämre ställt ekonomiskt. Fridh menar att hur samhället visar påverkan på avvikelser vilar på hur man ser på omsorgen om de svaga i samhället. Det avgör vilken utsträckning av tolerans som ska finnas för avvikande personer (Fridh & Norman, 2005:12). Detta får oss att tänka på om det kan vara så att man som personal i förskolan ibland sätter på sig skygglappar och kanske inte i lika stor utsträckning är observant på vad som händer under den "fina" ytan i de familjer med högre status än de som har det sämre ställt? Det kanske till och med är så att man som förälder är bättre på att dölja saker och ting när man kan visa upp en "fin" fasad utåt? Goffman har en teori om detta, han menar att man som individ spelar ett spel där situationen vi för tillfället befinner oss i påverkar vilken roll vi väljer. Han säger att vi är en person på "scenen" och en annan "bakom ridån", det vill säga att människor i allmänhet försöker ge en så positiv bild som möjligt av sig själva på scenen medan det finns andra sidor man hellre vill dölja, som kommer fram bakom "ridån" (Moe, 1995).

Vi har inga klara uppgifter på vad det kan bero på att förskolläraren endast gjort anmälningar på den förskolan i det utsatta området. Men på frågan om barn mår sämre i mer utsatta områden än andra har vi våra egna funderingar kring. Vår slutsats är att barnets miljö har en stor betydelse för barnets uppväxtvillkor precis som Bronnfenbrenner säger. Men vi tror också att det ligger mycket i det Lundberg säger att pedagogers olika föreställningar om hur "ett gott liv" ska se ut har betydelse för hur mycket man tolererar eller rättare sagt inte tolererar. Vi tror också att man som pedagog många gånger kan bli lurad av den "fina" fasad som en del

familjer väljer att spela upp och på så vis blir det kanske färre anmälningar från dessa områden.

Vi frågade även Anna och Marie hur de upplevt situationen efter anmälningarna. Marie svarade så här "Efter en anmälan känner man sig rätt sårbar och ensam. Man känner sig

obehagligt, eftersom man inte får vara anonym. Föräldrarna visste ju vem det var som hade gjort anmälan". Hon fortsätter att berätta att ett av tillfällena var extra jobbigt. Hon säger så här:

Eftersom man går in med namn så är det bara för föräldrarna att leta upp en i telefonkatalogen. Mina kollegor blev hotade men av någon anledning blev inte jag det men jag var ändå väldigt rädd både för egen del men även för min familj. Jag var rädd privat men som förskollärare var jag aldrig rädd och aldrig tveksam.

Hindberg (2006:145) skriver just detta att den som anmäler kan vara rädd för negativa personliga konsekvenser. Hon menar även att detta kan vara en anledning till varför man väljer att avstå från en anmälan.

4.4 Hur går en anmälan till?

Det finns olika tillvägagångssätt att göra en anmälan, informerar socionomen Susanne. "Det går att skriva ner en skriftlig anmälan och skicka denna till socialtjänsten men det går också att ringa till socialtjänsten" säger hon. Kuratorn Katarina anser att det bästa är att göra en skriftlig anmälan för att det inte ska bli några missförstånd. Hon säger att man alltid kan ringa någon på socialtjänsten och fråga om råd ifall man känner sig osäker på hur man skriver en anmälan. Lena som är förskollärare vet inte hur man går till väga men säger "Jag har ett svagt minne av att man anmäler till rektorn". Anna förklarar att man först diskuterar i arbetslaget så alla är överens om att en anmälan bör göras. Nästa skede är att kontakta sin chef så han eller hon står bakom anmälan och efter det skriver man ner sin anmälan och lämnar denna till socialtjänsten. Marie säger "Man rådfrågar först sina kollegor och söker sedan upp sin chef och samtalar om problemet. Chefen gör sedan anmälan i hennes namn, men att man som pedagog står som medanmälare".

Alla tre inom socialtjänsten var eniga om att det fanns ett optimalt tillvägagångssätt vad gäller hur förskolan ska gå till väga vid en anmälan. Vera förklarade det så här:

I första läget pratar man med föräldrarna om att det är något som bekymrar mig om deras barn och bokar in ett möte med dem där man kan prata ostört. På mötet pratar man om sin oro och berättar att man som yrkesverksam inom förskolan har anmälningsplikt och tänker göra en anmälan. Man skriver sedan ner en anmälan och visar denna för föräldrarna innan man skickar

den vidare till socialtjänsten, eller kanske till och med att man skriver anmälan tillsammans med föräldrarna och får dem att ansöka om hjälp själv. När anmälan väl är gjord skickas denna till verksamhetschefen inom socialtjänsten.

Ohlsson (2001) styrker detta tillvägagångssätt och säger att det är en självklarhet att kontakta föräldrarna innan anmälningen görs. Han menar att man måste tänka sig in i föräldrarnas situation. Tänk att bli anmäld utan att få chansen att förklara sig. Detta är också

verksamhetschefen Vera inne på då hon säger att:

Det finns inget värre för föräldrarna att komma till socialförvaltningen och inte ha en susning om vad som gäller. Det finns föräldrar som kommit hit som har blivit rasande för att förskolan inte sagt ett ljud till dem och då känt att förskolan gått bakom ryggen på dem. Sen kommer dessa föräldrar tillbaka till förskolan och då ska personalen stå där och ta emot föräldrarnas ilska och det är värre.

Ohlsson säger också att man på många håll i landet försöker få föräldrarna att själva vara med vid anmälningstillfället och att man som föräldrar gör anmälningen tillsammans med

förskolan. Ohlsson säger att det finns tre vinster med detta tillvägagångssätt (2001:154). Det första är att föräldrarna får informationen tidigt och kan vara med och ställa frågor och ha synpunkter. Det andra är att socialtjänsten får en tidig kontakt med familjen och det tredje är att man mellan förskolan och socialtjänsten kan ha en öppen dialog i ärendet. Det intressanta är att ingen av förskollärarna nämnde något om att föräldrarna skulle kontaktas innan en anmälan gjordes.

Vi ställde frågan till Anna om hon vid något tillfälle hade informerat föräldrarna innan hon gjorde sina anmälningar och på detta svarade hon nej. Vi undrade varför? Då svarade Anna att det aldrig hade varit tal om detta. Frågan är om detta handlar om okunskap eller det handlar om rädsla från förskollärarnas håll? Vi tror att det kan vara både och. Det låter enligt

"regelboken" mycket bra och rätt att kontakta föräldrarna innan en anmälan görs men frågan är om det i verkligheten är så lätt för en förskollärare att stå öga mot öga med en förälder och säga att jag tänker göra en anmälan för jag har en misstanke om att ditt barn far illa. Även här behövs kanske handledning?

Alla tre inom socialtjänsten var också väldigt tydliga med att detta tillvägagångssätt inte gäller vid misstankar om incest eller annan form av övergrepp. Då talar man inte med föräldrarna

innan man gör en anmälan menar de. Eftersom alla tre poängterade detta i sina intervjuer så blev det samma följdfråga till dem alla, de vill säga varför man inte ska informera föräldrarna innan man gör en anmälan i just dessa fall. Katarina svarade "Man är rädd att barnet ska bli ännu mer utsatt eller bestraffat. Det kan också vara så att det sätts munkavel på barnet och detta stör sedan utredningen". Vera och Susanne svarade på ungefär samma sätt, de menade att barnet kunde bli ännu mer utsatt än vad det redan var. Detta styrker även Ohlsson (2001).

4.5 Vad händer efter en anmälan?

I frågan om hur en anmälan går tillväga har alla tre från socialtjänsten ett gemensamt och tydligt svar medan förskollärarna inte helt säkert vet. Detta är kanske inte helt oväntat eftersom det är efter en anmälan som socialtjänsten tar vid och som förskolan avlägsnas från ärendet. Av den orsaken ligger förmodligen den bristfälliga kunskapen från pedagogerna angående vad som händer efter en anmälan.

När vi frågar Katarina om vad som händer efter en anmälan förklarar hon det så här. När en anmälan kommit till socialtjänstens kännedom fördelar verksamhetschefen ärendet till en socialsekreterare. När detta är gjort kallar handläggaren dit föräldrarna till samtal. Är det inte för grova saker är även barnet med på samtalet, i annat fall får man höra barnet i ett annat skede. Det är socialsekreteraren som bedömer detta. Här kan även förskolepersonalen som gjort anmälan bli kallad. Detta tycker Katarina är den bästa metoden. När vi frågar varför hon vill ha förskolepersonalen med vid dessa möten svarar hon:

Det är annars lätt att föräldrarna säger, det stämmer inte det som står i anmälan, det har aldrig hänt, det är förskolan som ljugit ihop allting och då är det svårt för handläggaren att bemöta detta. Men det är trots allt föräldrarna som bestämmer om förskolepersonalen får vara med eller ej.

Hon berättar också att detta första möte kallas för en förhandsbedömning och där bedöms det om ärendet ska läggas ner eller det ska öppnas en utredning. I intervjun med

verksamhetschefen Vera frågade vi hur många procent av anmälningarna som leder till utredning och då berättade hon att det öppnas en utredning på ungefär hälften av alla anmälningar. Lundberg skriver i sin forskningsöversikt att det endast är en tredjedel av de anmälningar som görs till socialtjänsten som det öppnas en utredning på (Lundberg, 2005).

Vera berättade också att om det öppnas utredning på anmälan så går myndighetsutövning in och lagen råder. Socialtjänsten har fyra månader på sig att utreda och det är väldigt reglerat hur det ska gå till. Socialtjänsten kan få förlängt om fallet inte är utrett efter fyra månader, men då måste de göra en skriftlig ansökan om det i socialnämnden. Detta står också i 11 kap. 2 § SoL. När en anmälan har gått till en utredning kan man göra detta med eller utan

föräldrarnas godkännande. 90 % av fallen som utreds har föräldrarnas medgivande. Det är alltid svårare att utreda mot föräldrars vilja menar hon för man får inte deras bild med i sammanhanget. Vi frågade vad det berodde på att man valde att inte öppna en utredning och då svarade Vera:

Väljer man att inte öppna en utredning kan detta bero på att familjen redan har sökt hjälp på tex BUP och det är kanske det utredningen till slut ändå hade kommit fram till. Det kan också vara så att vissa skärper till sig efter första samtalet för att de vet att de har ögonen på sig.

Vera uttryckte sig så här "Socialtjänsten utreder barnen barnvänligt". Vi undrade vad som menades med detta och då förklarade hon att vid en utredning är det alltid fokusering på barnet. Hon berättade också att Socialstyrelsen i Sverige rekommenderar socialförvaltningar att utreda efter något som kallas för BBIC (barns behov i centrum). Vera tar fram ett papper som visar vilka faktorer man tittar på och som kan vara till hjälp för att identifiera problemet kring barnet vid en utredning. Detta kan vara, säger hon, "barnets familjesituation och bakgrund, barnets sociala relationer, föräldrarnas sociala nätverk, boende, arbete ja ni ser själv" (se bilaga 3). När vi såg detta papper gick våra tankar direkt till Urie Bronfenbrenner. Det han studerat är just miljöns inflytande på utvecklingen hos individen. Bronfenbrenner intresserade sig för relationen mellan samhället och individen och menar att samhället, grupper och organisationer påverkar individens beteende (Hwang, Nilsson, 2003).

Om man då tittar på "Triangeln" som man använder sig av i utredningar vad gäller BBIC så ser man en tydlig koppling anser vi med Bronfenbrenners teori. Vi frågade Vera varför socialstyrelsen rekommenderar att alla ska arbeta med just denna metod och då svarade hon att det är för att alla barn ska få lika behandling i landet och att den ställer just fokus på barnet. Utredningsunderlaget är föräldrarnas, alltså visas allt för föräldrarna. Det kan sekretessbeläggas för föräldrarna om det är sexuella övergrepp. Man gör alltid en riskbedömning först menar hon.

4.6 Många upplever att det inte händer något?

Lena säger "Man undrar ibland om det är lönt att anmäla för ibland verkar det som om det ändå inte händer något". Även Anna säger "Jag tror att man ibland väljer att inte göra en anmälan för man tänker att det ändå inte händer något, man liksom avsäger sig sitt ansvar för man känner att det inte är lönt". Att det är många som upplever att det inte händer något efter en anmälan har alla tre inom socialtjänsten hört många gånger. Kuratorn Katarina säger "Man ska aldrig tänka så för det händer alltid något". Hon förklarar att det inte alltid öppnas någon utredning men att man ska veta om det kommer in ytterligare en anmälan i framtiden blir man på socialtjänsten extra observant på detta. Så om man som pedagog har gjort en anmälan och man upplever att det inte händer något så får man inte bara ge upp utan anmäla igen. Detta säger också socialtjänstlagen (SoL), att även om en anmälan redan är gjord har man en skyldighet att anmäla igen om man får kännedom om någon ny händelse har förekommit som kan ha någon betydelse för utredningen (Bergstrand, 2007:245).

"Denna diskussion om att det inte händer något hör inte hemma i om man ska anmäla eller ej" säger socionomen Susanne. I förskolan är man skyldig att göra en anmälan vid minsta

misstanke och sedan behöver man inte veta mer, menar hon. Hon säger också att den sekretess som socialförvaltningen har gentemot förskolan kan vara en anledning till varför förskolan ibland upplever att det inte händer något.

I intervjun med Vera berättar hon att det ibland händer när de har gjort en utredning och sett att familjen behöver stöd och hjälp att familjen tackar nej till denna hjälp. Då läggs det naturligtvis ner mycket tid och energi på att motivera föräldrarna till en annan insikt, men vill de inte så kan man inte tvinga dem om det inte finns grunder för ett tvångsomhändertagande.

Och om det är det folk menar med att det inte händer saker att barnen inte blir ifråntagna sina föräldrar så tror ju inte jag egentligen att det är det de menar för det kan väl ingen egentligen vilja. Detta skulle för oss vara ett misslyckande. Men, man ska veta att det händer mycket under samtalen man har på de fyra månader som utredningen tar.

Frid och Norman (2005) skriver också att socialtjänstens mål är att ge barn goda uppväxtvillkor och att omhänderta barn och placera barnen i ett annat hem innebär ett misslyckande.