Hur framträder könsroller i den fria leken hos barn mellan tre och fem år?

Examensarbete

Hur framträder könsroller i den fria leken hos barn mellan tre och

fem år?

How does gender take form within the free play among children between

three and five years old?

Karin Sundén

”Individ och Samhälle”

Lärarexamen 210 poäng

”Samhällsorienterade ämnen och barns lärande”

Vårterminen 2008

Handledare: Torsten Janson Examinator: Nils Andersson

Sammanfattning

I detta arbete har jag studerat hur traditionella könsroller träder fram hos barn i den fria leken. I arbetet har jag utgått ifrån ett genusperspektiv där jag förklarar vad det innebär med traditionella könsroller och varför det är viktigt att ifrågasätta dem. Enligt egna erfarenheter ifrån förskolan har jag märkt att genus är ett ämne som inte kommit fram riktigt i det dagliga arbetet och därför fann jag det intressant och viktigt att lyfta fram och synliggöra ämnet. När jag påbörjade min undersökning utgick jag ifrån fyra olika

problemområden. Dessa områden var hur barnen utnyttjar miljön på förskolan, val av lekar, pedagogernas förhållningssätt till sin barngrupp samt deras egen inställning till genus. För att kunna genomföra mina undersökningar valde jag att besöka en förskola där jag studerade en utvald barngrupp och deras pedagoger. Jag valde att använda mig av olika metoder som observationer, intervjuer och en alternativ undersökning i form av teckningar. De resultat jag fick utifrån mina undersökningar var att traditionella könsroller träder fram på ett mycket tydligt sätt i barnens fria lek. Dessa könsroller är även väldigt stereotypa. Jag kunde även se att det fanns skillnader i bemötande från pedagogerna beroende på om det var flickor eller pojkar i barngruppen. Det slog mig också hur lite plats genus fick i det aktiva arbetet med barnen trots att pedagogerna var eniga om att det var ett viktigt ämne.

Jag hoppas att detta arbete kan få läsaren att få en klarare insyn i barns fria lek och på vilket sätt man kan arbeta med och uppmärksamma genus som pedagog i

förskoleverksamheten.

Innehållsförteckning

1 Inledning ...3

1.2 Syfte och frågeställning ...6

2 Kunskapsbakgrund ...7

2.1 Identitet och kön ...7

2.2 Social inlärningsteori ...8

2.3 Genusperspektivet ...10

2.4 Pedagogers bemötande av pojkar och flickor ...11

2.5 Den fria leken ...12

2.6 Skilda lekmönster ...13

2.7 Den styrda leken ...14

3 Metod ...15 3.1 Urval ...15 3.2 Tillvägagångssätt ...15 4 Genomförande ...17 5 Resultat ...19 5.1 Teckningar ...19

5.2 Observation av skilda lekar ...22

5.3 Flickor och pojkars klädsel ...27

5.4 Pedagogernas bemötande ...27

5.5 Intervjuer med pedagogerna ...29

5.6 Pedagog 1 ...29

5.7 Pedagog 2 ...30

5.6 Pedagog 3 ...31

6 Analys ...32

6.1 Svårigheter vid undersökning ...32

6.2 Teckningarna ...33

6.3 Observationer ...34

6.4 Pedagogernas bemötande ...36

6.5 Barnens påverkan på varandra ...38

7 Diskussion ...40

8 Referenslista ...43

1. Inledning

Jag har i detta arbete valt att skriva om mindre barns utveckling av könsroller utifrån ett genusperspektiv med fokus på barnens fria lek. Anledningen till att jag har valt att skriva om detta ämne är för att jag personligen finner ett intresse i genusvetenskap och tycker att det är ett viktigt ämne. Detta intresse har funnits under en längre tid och jag antar att det har växt fram på grund av tidigare studier och politiskt intresse.

Genusvetenskapen är viktig då det bland annat handlar om hur pojkar och flickor tar till sig de könsroller som finns i ett samhälle. I varje samhälle finns olika givna förväntningar och krav på människor beroende på om de är kvinnor eller män. Män och kvinnor, flickor och pojkar tar till sig de olika krav och förväntningar som ställs på dem och intar därmed olika positioner eller roller i samhället. Detta kallas för könsroller (Svaleryd, 2002: 26). Att detta är ett viktigt ämne inom pedagogik märks inte minst i läroplanen för förskolan från 1998. I den kan vi bland annat läsa om hur pedagogernas bemötande bidrar till att forma barns syn på kvinnligt och manligt samt att pedagogerna i förskolan ska arbeta för att motverka traditionella könsroller (Lpfö 98).

En forskare som har forskat i just detta var en amerikansk kulturantropolog vid namn Margaret Mead. Hon lyfte fram att barn utvecklas i samspel med andra och hon framhöll också samhällets inflytande. Mead menar att vi formas och får våra könsroller i samspel med andra, först vår familj och sedan samhället. Vilka dessa roller blir beror på vilket samhälle och i vilken kultur vi lever i (Månsson, 2000: 74).

Att det är viktigt att motverka traditionella könsroller för oss fram till en annan fråga inom genusvetenskapen, nämligen jämställdhet. Kajsa Svaleryd är förskollärare som arbetar som konsult och handledare i både förskola och skola, hon förklarar att ur ett genusperspektiv handlar jämställdhet om att de givna förväntningar och krav som ställs på pojkar och flickor idag skapar ojämlikhet. Därför är det att det viktigt att komma bort ifrån dem (Svaleryd, 2002: 41). Jämställdhet poängteras också i läroplanen då det står att vi ska arbeta för att överföra de värden som vårt samhälle vilar på. Värden är det som rör vår grundinställning till livet och som tillsammans med normer bland annat är de regler som styr vad som anses vara manligt och kvinnligt och hur vi bör bete oss som man

respektive kvinna. I läroplanen är ett av dessa värden jämställdhet mellan könen (Lpfö 98).

När vi talar om kön är det också viktigt att veta att kön och identitet hänger ihop. I vår identitet ingår nämligen kön som en viktig faktor då vi som barn utvecklar en upplevelse av oss själva som pojke eller flicka och detta införlivas sedan i vår blid av jaget, alltså vår personlighet (Evenshaug, Hallen, 2001: 283). Dessa upplevelser är bland annat de förväntningar som ställs på oss utifrån vårt kön och hur vi svarar mot dessa och tar till oss dessa bidrar till att skapa vår personlighet.

Samtidigt finns det ett tryck ifrån samhället som talar om för oss vad som är ett

acceptabelt beteende för män respektive kvinnor vilket påverkar det sätt vi tar till oss de olika förväntningarna. Ett tydligt exempel på detta kunde jag hitta i ett tv program. Den 6:e december år 2007 visade TV 4 plus ett avsnitt av Dr Phil som handlade om olika par som hade bytt könsroller inom äktenskapet. Dr Phil är en psykolog som har ett eget tv program där han tar emot gäster med olika problem. I detta avsnitt var det männen som tog hand om hemmet och kvinnorna som arbetade heltid. Männen var också intresserade av mode och smink och tyckte det var viktigt att se bra ut medan kvinnorna förväntade sig en öl och maten på bordet när de kom hem från arbetet. Paren hade sökt till

programmet för att de ville ha förändring. Mestadels var det kvinnorna som ville ha förändring. Det som var intressant i detta avsnitt var hur detta togs emot utav

allmänheten. Allmänheten i detta avseende får representeras utav Dr Phil, anhöriga och publik. Det som slog mig var hur annorlunda och konstigt detta verkade vara.

Koncentrationen ligger på männen och deras ”kvinnliga beteende” och inte på kvinnorna och deras ”manliga beteende”. Männen är alltså de som måste ändra sitt beteende.

Männen ses i detta fall som något avvikande och konstiga eftersom de till exempel får stå ut med att allmänheten skrattar åt dem, många tror att de är homosexuella och anhöriga kallar dem för nedsättande och kränkande ord. Detta visar ganska tydligt på att dessa män anses ha ett avvikande beteende som inte är accepterat i samhället. Detta avvikande beteende kommer ifrån att männen inte lever upp till de förväntningar och krav som ställs på dem och som talar om vad det innebär att vara man. Däremot är det ingen som

ifrågasätter kvinnorna och deras ”manliga beteende”. Att det var kvinnorna som

mestadels ville ha förändring berodde på att de ansåg att de tvingades in i mansrollen då deras män intog kvinnorollen. Det visar också på att kvinnorna själva känner att de inte lever upp till de förväntningar som ställs på dem.

På vilket sätt små barn tar till sig de olika könsrollerna tydliggörs i leken. I läroplanen för förskolan kan vi läsa att leken har betydelse för barns utveckling och lärande eftersom det bland annat är i leken som barnen bearbetar intryck och upplevelser från omvärlden. Det står också att leken är något som ska genomsyra hela förskoleverksamheten (Lpfö 98). Vi kan då tänka oss att dessa intryck och upplevelser bland annat är de olika förväntningarna som ställs på pojkarna och flickorna. Charlotte Tullgren har skrivit en doktorsavhandling i pedagogik med inriktning på den styrda leken. Hon menar att de olika könsrollerna träder fram när barn leker och att det märks i val av kamrater, leksaker och lekar. Barnen väljer på det viset ganska könsstereotypt. I den fria leken leker barn gärna med kamrater av samma kön, flickor leker gärna med dockor och pojkar med bilar. Flickor väljer ofta lekar med familjetema och pojkar hjältelekar (Tullgren, 2003: 98-101).

Det är väsentligt att understryka att det finns två arter av lek. Den styrda leken och den fria leken. I den styrda leken är det ofta pedagoger som bestämmer leken, det kan till exempel vara lekar som sker under samlingar. I fri lek är det barnen själva som

bestämmer vad som ska lekas, med vem eller vilka och det sker ofta i frånvaro av vuxna. En vuxen som är frånvarande betyder i detta sammanhang att den vuxne är närvarande fysiskt med deltar inte i leken.

Ur ett pedagogiskt syfte blir genusvetenskapen ett relevant ämne för förskola och skola då det handlar om jämställdhet men även rätten att få vara den man vill vara. Då är det också viktigt att studera traditionella könsroller då de kan bidra till att begränsa oss i just den rätten samt motverka jämställdhet. I förskola och skola är detta ett ämne som vi borde lyfta fram mer och aktivt arbeta med.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med mitt arbete är att få en större inblick i vad barn leker och på vilket sätt könsroller kan träda fram i den fria leken.

Frågeställningar som jag vill svara på i mitt arbete är:

• Hur skiljer sig lekar åt mellan pojkar och flickor i den fria leken?

• På vilket sätt använder flickor och pojkar det som erbjuds i miljön i den fria leken?

• Vilken inställning har pedagogerna till genus? • Hur bemöter pedagogerna barnen i sin barngrupp?

2. Kunskapsbakgrund

I vår bild utav jaget och vår identitet ingår i kön som en viktig faktor. Barn utvecklar en upplevelse av sig själv som pojke eller flicka som införlivas i vår bild av oss själva (Evenshaug, Hallen, 2001: 283). Detta blir sedan vår könsidentitet.

En första förutsättning för att utveckla en könsidentitet är att vi kan skilja på pojkar och flickor och att vi kan placera oss själva i en av dessa kategorier. Det är i två till tre års ålder som barnen börjar uppmärksamma att det finns pojkar och flickor, de kan också beskriva sig själva som pojke eller flicka. Detta tyder då på att de har tillägnat sig en grundläggande könsidentitet. I åldern fem till sju års ålder har de flesta barn skaffat sig en någorlunda stabil könsidentitet (Evenshaug, Hallen, 2001: 286).

Könsroller innebär de sociala förväntningar och krav som riktas mot de två könen i ett samhälle. Även när barnen har oklara idéer om de fysiska skillnader som finns mellan pojkar och flickor visar de ändå upp stereotypa könsroller, barn på två och ett halvt år kan redan ha klara uppfattningar om att flickor leker med dockor och att pojkar leker med bilar. Genom att observera och titta på tv fångar barnen upp information kring hur de båda könen uppför sig och utifrån detta formar de själva regler för hur flickor och pojkar bör bete sig. Könsroller visar sig bland annat i valet av leksaker och lekkamrater, redan i tidig ålder har pojkar en tendens att välja bilar och flickor väljer dockor. Vi kan också se att barn ifrån två års ålder har en benägenhet att välja kamrater av samma kön och äldre barn i fyra till fem års ålder har en benägenhet att kunna avvisa kamrater av motsatt kön (Evenshaug, Hallen 2001: 286-287).

Inom forskningen kring utvecklingen av kön och identitet finns två olika synsätt. Det ena synsättet är socialisering samt ett kulturberoende sätt att utvecklas. Detta kallas social inlärningsteori och innebär att vi utvecklas i samspel med andra människor och att detta samspel är påverkat utav den kultur vi lever i. Det andra synsättet är mer inriktat på kognitiv utveckling vilket innebär medvetandets och tankens utveckling. Denna inriktning är beroende av intresse och känslomässig utveckling så som vilket samspel barnet utövar med omgivningen. Synsättet anser att oavsett vilken kultur barnen lever i så

genomgår alla barn en lika utveckling. Kognitiv utveckling är därför kulturoberoende (Lindahl, 1998: 45).

2.2 Social inlärningsteori

Enligt social inlärningsteori tillägnar sig pojkar och flickor sina könsroller via inlärning i den sociala miljön. Barnen observerar till exempel föräldrarnas beteende och imiterar detta samt att de får belöning för att göra det. Föräldrar börjar tidigt lära sina barn hur pojkar beter sig och hur flickor beter sig och denna påverkan får effekt på hur barnen senare kommer att se på sig själva. Spädbarnen får blåa respektive rosa kläder och de får leksaker utifrån vilket kön de har. Barnen får tidigt höra att flickor gör så och pojkar gör si, massmedia med tv i spetsen är inte sena med att bidra till denna process genom att beskriva de båda könen utifrån stereotypa föreställningar. Med detta synsätt betraktar vi utvecklingen av kön som en passiv process som baseras på kulturellt tryck (Evenshaug, Hallen, 2001: 290).

En forskare som framhöll samhällets inflytande på barnets utveckling och vars forskning var kulturberoende var Mead. Hon menade att ett barn skapar sin identitet i samspel med andra, familjen i första hand och därefter samhället. Vilka de roller, värderingar och attityder är som kommer att påverka en människas identitet beror på det samhälle och den kultur vi lever i.

Mead menar att en människa tar över normer och värderingar av personer som är närstående, till exempel en kamrat eller förälder, dessa personer kallar hon för ”significant others”. Hon ansåg vidare att även om människan är skapad utav sin omgivning så har hon också har ett tolkande och kritiskt förhållningssätt till

omgivningen, där av har hon en viss frihet till att avgöra vad hon vill ta till sig och kunna kontrollera sina handlingar (Månsson 2000: 74).

Mead menade vidare att barns identitet även skapas genom andras reaktioner på oss (Evenshuag, Hallen, 2001: 408). Vi speglar oss själva i andras reaktioner på oss och barnet uppfattar dessa reaktioner från andra som en bedömning av sig själv. Här spelar även språkutvecklingen roll. Barnet får höra av andra sitt namn, om han eller hon är pojke eller flicka, snäll eller dum och så vidare och med tiden kommer barnet att uppfatta

dessa uttryck som bedömningar av sig självt. Genom att imitera och leka rollekar lär sig barnet att inta andras roller och övertar deras bedömningar om sig själv. Vilka dessa andra är varierar men för de små barnen är det oftast familjen och föräldrarna men efter en tid tar lärare och kamrater över. Samtidigt kommer de att uppfatta andras reaktioner på detta som en form av bekräftelse. På detta sätt bildar sig barn sitt jag, sin personlighet (Evenshaug, Hallen, 2001: 410).

Ytterligare en forskare inom detta fält är en australiensk professor vid namn Bronwyn Davies. Hon har uppfattningen om att kön är en del av den sociala strukturen samtidigt som det skapas av individer och inom individer. Den sociala strukturen är inte en sak som kan tvingas på människor men människor inte kan ändå inte bortse ifrån den. De kan välja att följa eller förändra den men den begränsar samtidigt vad en individ eller en grupp kan göra inom strukturen. Den sociala strukturen har också en betydelse för hur människor kommer att uppfatta sig själva i relation till omgivningen. Maskulinitet och femininitet är inga medfödda egenskaper utan är uppbyggda just inom den sociala strukturen. Som delaktiga i ett samhälle tar vi till oss den vetskapen om kön så som den är konstruerad inom strukturen, på vilket sätt vi sedan väljer att använda denna kunskap är det som positionerar oss som män eller kvinnor. (Davies, 2003: 26- 27).

Att positionera sig som man eller kvinna är också en fysisk process i den mening att människor tar till sig vad som är manligt och kvinnligt genom kroppen, genom det de gör. Kläder och frisyrer är en tydlig form av fysisk process.

Förskolebarn använder kläder för att visa sitt kön, detta blir ett symboliskt sätt att visa vilket kön man tillhör. Kjolar, hårband, handväskor, barnvagn och dockor symboliserar i allmänhet kvinnlighet medan gevär, byxor, superhjältsdräkter och uniformer symboliserar manlighet. Davies kunde se i sin undersökning att barn klädde sig i det motsatta könets kläder för att kunna bete sig på det sätt som kläderna associerade till, manligt eller kvinnligt (Davies, 2003: 28-30)

Varje barn måste komma fram till vilket kön det tillhör för att kunna se sig självt som normalt och bli accepterad i den rådande kulturen. Det är också viktigt för att barn ska kunna jämföra sig med varandra och förstå vilka de är. Ett barn ses som en värdig

för barnen att ta till sig de mönster som gäller för strukturerna i samhället, i stor utsträckning betraktas detta som ett naturligt uttryck för manligt och kvinnligt (Davies, 2003: 37).

2.3 Genusperspektiv

För att förklara begreppet genusperspektivet tar jag hjälp av två olika forskare. Den första är Svaleryd. Hon talar om att begreppet genus har en inriktning på de sociala,

samhälleliga och kulturella aspekterna. Könet blir på så vis en social konstruktion. Beroende på vilket kön vi har uppfostras vi olika med olika uppgifter och roller. Till dessa roller knyts sedan olika sorters intressen, leksaker, färger, språk och så vidare. Pojkar och flickor prövar och utforskar sätt att bete sig, handla och vara på. De reaktioner som barnen sedan får på det de gör av andra människor skapar tysta överenskommelser om vilka positioner som är lämpliga beroende på om de är flicka eller pojke (Svaleryd, 2002: 26). Genus är vad det kulturella och det sociala systemet format oss till utifrån vårt biologiska kön. Därmed är kön en konstruktion (Svaleryd, 2002: 30).

En annan forskare i genusvetenskap är Sandra Harding, hon är en amerikansk filosof i feminism och postkoloniala teorier. Harding menar att sorteringen av kön är en av de mest grundläggande urskiljningarna som vi människor gör av varandra. Hon sorterar kön i tre dimensioner, strukturellt, symboliskt och individuellt kön.

• Strukturellt kön beskriver förtryck och segregation mellan könen och där det är mannen som har makt.

• Symboliskt kön innebär de tankar och idéer om vad som är manligt eller kvinnligt. Det innefattar språk, beteenden och förhållningssätt.

• Individuellt kön är den enskilda individens könsidentitet som är formad i relation med andra människor.

I dessa tre dimensioner finns maktrelationer närvarande vilket blir en del av samspelet mellan människor. De införlivas omedvetet och hanteras ofta medvetet i form av att vi anpassar oss eller protesterar (Månsson, 2000: 85- 86).

Genus handlar även om jämställdhet. Jämställdhet handlar om att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Det handlar också om människor av

olika kön förhåller sig till varandra. Jämställdhet diskuteras också utifrån två olika perspektiv. Den ena sidan är när vi diskuterar kvinnlighet och manlighet på ett sätt där vi utgår ifrån att vi är utrustade med olika egenskaper från födseln och att vi då måste acceptera dessa olikheter för att annars skulle ingen attraktion uppstå mellan könen. Det är just ett sådant perspektiv som genusvetenskapen ifrågasätter. Utifrån det

perspektivet, som vi förklarat ovan, handlar det i stället om att komma bort ifrån dessa givna föreställningar som värderar egenskaper hos män och kvinnor på olika sätt och som skapar ojämlikhet (Svaleryd, 2002: 41).

2.4 Pedagogers bemötande av pojkar och flickor

Annika Månsson är en forskare som bedrivit sin forskarutbildning i pedagogik på Lärarutbildningen i Malmö. Hon har skrivit en avhandling om samspelsmönster ur ett genusperspektiv mellan barn och pedagoger på förskolan. Hennes resultat visade att pojkar gavs mer utrymme och uppmärksamhet av pedagogerna och att pojkarna sökte efter bekräftelse och fick det både genom utvidgade svar på frågor med förlängda dialoger och genom ögonkontakt. Resultatet visade också att flickor och pojkar gavs olika möjligheter att uppfatta sig själva. När en flicka beter sig på ett sätt som bryter mönstret för den traditionella bilden av vad det innebär att vara flicka så ”sticker det ut” och ger vuxenreaktioner. Pedagogerna hade föreställningar om pojkarna som ”tramsiga” och om flickorna som ”gränstestande”. Denna föreställning om flickor som gränstestande kan man tolka på olika sätt. Månsson menar att en möjlighet är att det är pedagogernas traditionella syn på vad det innebär att vara flicka som träder fram. När flickor visar sin vilja blir det något som ”sticker ut” och registreras lättare av de vuxna än när pojkar gör samma sak. Detta kan bero på att det stämmer bättre överrens med den traditionella bilden av vad det innebär att vara pojke. Månsson menar också att vi kan tolka detta som pedagogernas sätt att se på kön, vilket då blir ett uttryck av deras egna upplevelser av vad det innebär att vara kvinna och man.

I intervjuer med pedagogerna på förskolan visade resultatet på olika föreställningar och förväntningar på pojkar och flickor. Pedagogerna ansåg ofta att flickorna klarade sig själva tidigare än pojkarna och detta uppmuntrades hos flickorna, de visade dem större tillit och gav dem mindre uppmärksamhet (Månsson, 2000:195-200).

I en annan undersökning där man studerat förhållandet mellan pedagogisk miljö och könsskillnader i förskolan visade resultatet, i likhet med Månssons resultat, att pojkarna får mest uppmärksamhet, medan flickorna är mer passiva och välanpassade. Däremot är flickorna mer självständiga och styrande medan pojkarna lämnas mer ifred och tar mer avstånd ifrån flickor och kvinnor. Denna undersökning gjordes utav Gunni Kärrby som är fil dr och docent i pedagogik vid Göteborgs universitet.

På de förskolor där barnen gers mer utrymme till fri lek och där det finns mer tid till socialt samspel framträder flickorna mycket mer. De är ofta självständiga och har mycket kontakt med de vuxna. Pojkarna svarar på dessa lösare utrymmen med att dra sig till varandra, de drar sig ofta undan och lämnas ifred. Kärrby menar att pojkarna på det viset bygger upp sin könsidentitet genom det som skiljer dem från det kvinnliga och pojkar får därför olika erfarenheter av samma miljö. Kärrby anser att det är i leken som barn övar könsspecifikt beteende. De skillnader som finns i leken mellan pojkar och flickor är relaterade till de könsskillnader som finns generellt i samhället (Odelfors, 1998: 14-16).

Även Svaleryd har gjort undersökningar i form av observationer där hon undersökt pedagogernas förhållningssätt gentemot barnen i förskolan och skolan. Hennes resultat visar att flickor gavs mycket uppmärksamhet för sina yttre attribut, de är söta eller har på sig fina kläder. De får också uppmärksamhet av vad de gör och hjälper till med. Många pedagoger använder sig också av ett mjukare tonfall mot flickor och flickorna läser ofta av att deras roll är att vara snälla och lydiga. De blir ofta omedvetet hjälpfröknar. Svaleryd menar att det är i lekarna man kan se de största skillnaderna av vad pojkar och flickor tagit till sig av de föreställningar kring kön som finns ( Svaleryd, 2002: 20-23).

2.5 Den fria leken

Som jag förklarade i inledningen innebär den fria leken att barnen själva får bestämma och ta egna initiativ till leken. Detta sker ibland i frånvaro av en vuxen. I den fria leken får också barnen välja lekkamrater själva. Olika studier visar då att barnen ofta väljer könsstereotypt vad gäller val av lekar, leksaker och kamrater.

2.6 Skilda lekmönster

Flickor och pojkar leker olika lekar som är könsspecifika och tar gärna avstånd ifrån varandras lekar. Detta visar en avhandling som Marie-Louise Hjort skrivit för

Lärarutbildningen i Malmö. Avhandlingen handlar om hur barn själva uppfattar leken i förskolan. Resultatet visar att återkommande temat hos flickor var familjetemat. Detta kunde ske på olika sätt, flickorna kunde leka olika saker så som häxor, affärsbiträden eller sälar men allt låg inom ramen för mor och dottertema. Hos pojkarna framträdde ett tävlings och prestationsmotiv. Pojkarna jämförde sig ofta med varandra och rangordnade och berömde varandra efter just sina prestationer (Hjort, 1996: 167-169). Resultatet visade också att pojkar och flickors lekar rörde sig inom olika sfärer. Flickorna lekte att de var prinsessor, damer, mammor och barn medan pojkarna lekte att de var hjältar av olika slag, byggde och konstruerade eller lekte tävlingslekar. Denna skillnad i lek

konstaterar också Tullgren. Hennes resultat visar också att det är vanligare att flickor och pojkar leker var för sig och att valet av leksaker också skilde sig åt. Att leka med

barbiedockor och andra dockor förekom nästan uteslutande hos flickorna medan hjälteleken var mest förekommande hos pojkarna. (Tullgren, 2003: 98-101). Vid gemensam lek behöll barnen till viss del sina könsroller, de behöll sina pojk- och flickroller och barnen tog ogärna på sig roller av det motsatta könet. Barn som väljer att leka med barn av motsatt kön leker ofta många och de leker ofta familj, cirkus eller teater. (Hjort, 1996: 170-172).

En annan undersökning som också faller tillbaka på pedagogernas roll inom förskolan är när det gäller barnens rätt att bli hörda och sedda. Även här kan det konstateras att det finns en skillnad i hur mycket uppmärksamhet flickor och pojkar får.

Birgitta Odelfors är pedagogikforskare på Stockholms universitet och hennes undersökningar visar att i de aktiviteter som är riktade, alltså bestämda och givna av vuxna, är det samlingen som är den mest utpräglade. Resultatet visar att i situationer med både manlig och kvinnlig personal ges mer uppmärksamhet till pojkarna. Likaså framgår det att de vuxna bemöter pojkarna mer än flickorna. De vuxnas sätt att bemöta barnen på olika sätt utifrån vilket kön de har förstärker de traditionella könsrollerna (Odelfors, 1998: 168-162).

2.7 Den styrda leken

Som jag förklarat tidigare innebär den styrda leken att leken ofta är bestämd eller reglerad av vuxna. Detta kan förekomma under samlingar då det är pedagogerna som bestämmer aktiviteterna med även under dagen då pedagogerna kan gå in och styra i leken. Tullgren använder två olika metoder som beskriver hur pedagogerna kan gå in och reglera eller styra i leken. Hon kallar dessa metoder för inneslutande tekniker och uteslutande tekniker. Inneslutande tekniker använder pedagogerna för att locka, bjuda in till och uppmärksamma barnen mot det som är önskvärt. Inneslutande tekniker ska verka för att få barnen att vilja underkasta sig denna styrning (Tullgren, 2003: 90).

Uteslutande tekniker handlar om att minska barnens avsteg eller avvisande från det som är önslvärt. Detta sker ofta i form av bestraffningar. De tekniker det rör sig om är tillsägelser och vänliga tillrättavisningar kombinerat med inbjudan till annan aktivitet (Tullgren, 2003: 95). Resultatet kring dessa tekniker visar att barnen oftast regleras bort ifrån vilda och störande lekar av pedagogerna mot mer lugnare lekar. Ofta var det

flickornas lekar som ansågs vara lugna och pojkarna fick fler tillsägelser av pedagogerna när de lekte än flickorna. Då flickorna ofta väljer att leka familj utgör detta en leknorm som förstärks och uppmuntras av pedagogerna. Pojkar som ofta väljer mer rörliga och livliga lekar lever på så vis inte upp till leknormen och får då mer tillsägelser och

regleringar mot de lugna lekarna. Tullgren menar att denna normalisering av lek innebär problem då flickorna fastnar i familjeleken och har svårt att pröva på roller som är livliga eller våldsamma medan pojkarna får kämpa för att få utrymme för sådana roller

(Tullgren, 2003: 98-101).

3. Metod

Jag valde att genomföra min undersökning på en förskola som jag tidigare haft kontakt med i samband med praktik och där jag är känd hos pedagoger och barn sedan tidigare. Förskolan är belägen i ett litet samhälle i södra Skåne och är en relativt stor förskola. Den består av fyra avdelningar med tjugo barn och tre pedagoger på varje avdelning. Jag genomförde min undersökning i en utvald barngrupp. Barngruppen jag valde att koncentrera mig på var barn mellan tre och fem år vilket blev en grupp på tretton barn. Av dessa var fem barn pojkar och åtta barn flickor.

3.2 Tillvägagångssätt

I mina undersökningar har jag använt mig utav kvalitativa metoder. I kvalitativa undersökningar samlar man in information för att kunna svar på redan formulerade frågeställningar. Kvalitativ metod innebär också att fokus ligger på människan och hennes sätt att tolka och forma sin verklighet. Man utgår alltså ifrån människan i sina undersökningar (Backman: 1998: 19). Det finns även andra undersökningsmetoder som innebär att man använder till exempel experiment, enkäter, prov eller statistik till att samla information. Detta kallas för kvantitativa metoder ( Backman: 1998: 31). Jag valde bort denna typ av metod därför att jag ville att mitt arbete skulle fokusera på individen istället för på nummer och statistik. Dessutom ansåg jag att kvalitativa metoder var mest relevanta för att söka svar på mina frågeställningar.

För att få lov att komma till förskolan och genomföra min undersökning kontaktade jag förskolan på telefon. Jag förklarade mitt ärende och det var inga problem för mig att få komma. Vi bestämde även dagar och tider som jag skulle vara där över telefon. När jag sedan kom till förskolan den första dagen visade en av pedagogerna mig ett papper där det stod uppskrivet vilka barn som får fotas och vars foton får läggas ut på internet. I min undersökning använde jag mig av tre olika undersökningsmetoder. En av dessa var kvalitativa intervjuer. Anledningen till att jag använde intervjuer var att jag vill söka svar på en av mina frågeställningar: Vilken inställning har pedagogerna till genus?

Jag valde kvalitativa intervjuer eftersom dessa intervjuer ska fungera mer som en dialog, ett samtal, och detta bidrar till att deltagarna i intervjun lämnar så uttömmande och personliga svar som möjligt (Johansson, Svedner, 2006: 42-43). Utifrån det ansåg jag att denna form av metod var mest lämpad i min undersökning.

I dessa intervjuer valde jag att utgå ifrån en tidigare forskares intervjufrågor, nämligen Annika Månsson. I hennes intervjuer utgick hon ifrån olika intervjuområden. Dessa områden var; beskrivning av barnen på den egna avdelningen, barn och ungdom, barn och könsfrågor samt förskoleverksamheten. Eftersom Månssons avhandling behandlar ett område som även jag tar upp i mitt arbete tyckte jag att hennes intervjufrågor stämde in på det jag ville ta reda på. Därför valde jag att utgå ifrån samma intervjuområden men endast några utav intervjufrågorna. Jag valde de frågor som jag ansåg vara mest relevanta. (se bifogade intervjufrågor).

Min tanke var också att jag skulle vilja intervjua barnen som en andra

undersökningsmetod. Detta för att jag ville söka svar på mina andra två frågeställningar; Hur skiljer sig lekar åt mellan pojkar och flickor i den fria leken? På vilket sätt använder flickor och pojkar det som erbjuds i miljön i den fria leken? Som jag nämnt tidigare i urvalet var min målgrupp barn mellan tre och fem års ålder och jag fann det lite svårt att framställa intervjufrågor som skulle vara begripliga nog för dem. Jag beslöt mig därför att använda mig utav en alternativ undersökningsmetod, nämligen av teckningar. Barnen fick rita en teckning var som skulle föreställa dem själva när de lekte. Utifrån teckningarna samtalade jag sedan med barnen en och en om vad de hade ritat.

Förutom intervjuer och teckningar som undersökningsmetod valde jag även löpande observation som metod. Detta innebär att den som observerar gör iaktagelser kring det som undersöks och för protokoll, eller anteckningar, om det som iaktas (Backman, 1985: 19). Min tanke med löpande observation som metod var att jag som observatör skulle kunna fånga ögonblick som kunde vara av vikt för att finna svar på alla mina fyra frågeställningar. Jag skrev löpande anteckningar i ett block samtidigt som jag använde mig av en kamera. Från början hade jag tänkt använda mig av en videokamera och genomföra videoobservationer. Detta pågrund av de fördelar som finns med att

videoobservera. Bland annat kan man registrera mycket mer än vad man kan hinna göra när man gör anteckningar. Fördelen är också att man kan spola fram och tillbaka och se olika iaktagelser om igen. Videoobservationer kan också fånga sådant som forskaren kan missa genom att man måste titta ner i sitt block och anteckna och därmed flyttar blicken från det som händer (Lindahl, 1998: 82-83). Dock finns det även svårigheter med videoobservationer. Tveksamheter kan uppstå i val av fokus på det som händer. En observatör som använder videokamera har inte ett helt rum under uppsikt utan ser bara det som kameran riktas emot. Det kan i sin tur bidra till att observatören kan gå miste om det som händer utanför kameran (Lindahl, 1998: 82-83).

När jag talade om för pedagogerna att jag ville genomföra videoobservationer hade de dessvärre invändningar mot detta så därför beslöt jag mig för att använda en vanlig kamera istället. Anledningen till detta var att jag ville dokumentera det jag såg på flera sätt än att bara föra protokoll samt att tydliggöra mitt resultat.

4. Genomförande

Den första undersökningen jag genomförde var undersökningen där barnen fick rita en teckning. Jag valde ut en grupp på åtta barn mellan tre och fem år. Jag valde detta antal för att jag ville ha ett jämt antal pojkar och flickor, alltså fyra flickor och fyra pojkar. Jag valde också efter mognad på barnen inför uppgiften. Jag samlade ihop barnen i ett rum som brukar användas av barnen när de målar, ritar eller utför andra aktiviteter, till exempel pyssla. Rummet kallas för målarrummet. Barnen satte sig runt ett bord och jag delade ut ett papper var till varje barn och ställde fram kritor och pennor. Sedan

förklarade jag för dem vad det var jag ville att de skulle göra, nämligen att rita en teckning som föreställde dem själva när de lekte. När ett barn blev färdigt med sin teckning fick han eller hon komma fram till mig. Vi tittade på teckningen tillsammans och barnen fick beskriva för mig vad det hade ritat. Utifrån vad barnen svarade kunde jag ställda följdfrågor; Vem/vilka leker du med? Vad leker ni/du med? Var leker du/ni någonstans? Jag skrev ner det barnen berättade för mig i ett block, samt ålder och kön på barnet. Jag samlade också in teckningarna efteråt och tåg ett foto var på dem.

Efter denna undersökning började jag med observationsundersökningen. Jag observerade barnen i olika situationer, mestadels i den fria leken då barnen lekte fritt på egen hand men även i styrda aktiviteter som i samlingar och när barnen gjorde julpyssel och lekte med lera. Jag observerade också pedagogernas förhållningssätt till barnen i de olika situationerna. Jag observerade barnen och pedagogerna både inomhus och utomhus. Under tiden som jag genomförde observationerna antecknade jag det jag såg i ett block. Jag hade också med mig en kamera och fotade barnen i olika situationer som jag fann ha betydelse för mitt arbete. Jag genomförde mina observationer under tre dagar och under sex timmar varje gång.

Mina intervjuer med pedagogerna genomförde jag under sista dagen. Jag intervjuade de tre pedagogerna som arbetade i den barngrupp som jag observerade. Anledningen till det var att eftersom jag observerade en särskilt utvald barngrupp och samtidigt observerade pedagogernas bemötande mot barnen i barngruppen föreföll det sig mest relevant att ta reda på just deras syn på genus och barn. Jag genomförde intervjuerna med en pedagog åt gången och vi avlägsnade oss ifrån barn och övrig personal. Vi befann oss fortfarande i lokalerna men inte så nära inpå de andra. Innan intervjun frågade jag pedagogerna om de ville ställa upp att svara på ett par frågor och jag talade om vad intervjun handlade om. Jag informerade också om att intervjun var helt anonym. Alla tre pedagogerna ställde upp. Eftersom jag inte hade en bandspelare så antecknade jag deras svar i ett block. Jag var också noga med att visa pedagogerna vad jag skrev ner i blocket under intervjuns gång.

5. Resultat

Teckning nr 1. Bilden är ritad av en flicka på 3 år och den föreställer olika leksaker. På bilden kan vi se ett gosedjur, en båt, ett gevär och ett monster. Av de leksaker som hon har ritat är det gosedjuret hon brukar leka mest med, förutom denna är de andra leksakerna inte något som hon har hemma utan de finns på förskolan.

Teckning nr 2. Bilden är ritad av en flicka på 5 år. Hon har ritat sig själv med två kompisar och på bilden är de utomhus och leker

prinsessor. Hennes kamrater på bilden är också flickor. Flickan leker prinsessa ibland, både hemma och i förskolan. Oftast leker hon med kompisar hon har utanför förskolan och allra mest med sin lillebror.

sitt svärd mot en drake. Själv står han uppe på riddarborgen med sitt svärd och en blå sköld. Den andra figuren med pilbågen är ingen speciell, alltså ingen vän. Pojken berättar att han och hans lillasyster brukar leka riddare ibland men att han oftast leker riddare med sina kompisar som också är pojkar. Andra detaljer i teckningen är att det regnar och att de leker utomhus.

Teckning nr 3. Denna teckning är ritat av en pojke på 5 år och den föreställer en riddarborg, en råtta, en rutschkana och pojken själv som leker med en kompis från förskolan. På bilden leker pojken riddare med sin kompis. De bor i borgen och har precis lyckats få ut en råtta från borgen ut på gården. De leker utomhus. Pojken berättar att ibland när han leker riddare är också

Teckning nr 4. Denna teckning är också ritad av en pojke på 5 år. Han har ritat en teckning där han också leker riddare tillsammans med sin lillasyster. Han har ritat en riddarborg, en drake och tre figurer som bär varsitt vapen, två bär svärd och en har en pilbåge. Figuren längst fram i teckningen, som också är den största, föreställer hans lillasyster som slåss med

en flicka med som han känner utanför förskolan, henne har han inte ritat på bilden, och att hon då är prinsessa.

Teckning nr 6. Bilden är ritad av en flicka på 5 år och den föreställer henne själv tillsammans med en ”superman- docka” och i bakgrunden kan vi se ett slott. Hon har också ritat en blomma. Flickan berättar en intressant historia om sin teckning. När hon leker med ”superman-dockan” fastnar dockan på

foten, hon snubblar över den och bryter benet. Därför har hon ritat ett träben på sig själv på bilden. Leken med ”superman-dockan” utspelar sig i dockvrån på förskolan. Flickan har ingen egen ”superman-docka” men hon brukar leka med vanliga dockor hemma och på förskolan.

Tecking nr 5. Bilden är ritat av en flicka på 4 år och den föreställer henne själv och jag. Vi är utklädda till prinsessor och befinner oss ute på förskolan där vi plockar blommor. Flickan leker prinsessa ibland med sin syster eller med en

kompis på förskolan.

Teckning nr 7. Denna bild är ritad av en pojke på 4 år och den föreställer en

fotbollsplan, gräs, två mål, en fotboll, spelare ur två lag och en domare. Pojken har ritat sig själv när han spelar fotboll. Han tycker mycket om att spela fotboll och han tränar fotboll på sin fritid. Det är dock inget han brukar göra på förskolan utan mest hemma.

Utifrån teckningarna och vad barnen berättar kan vi se att det dominerande temat för lekarna är riddare och prinsessor. Tre barn ritar leksaker istället för att porträttera sig själva när de utför en lek med undantag för en flicka som ritar sig själv tillsammans med sin leksak. I teckningarna finns också generella skillnader i vad barnen väljer att rita för något. Hos pojkarna är det riddare, fotboll och leksaker som polisbil och helikopter som träder fram. Hos flickorna är det prinsessor och leksaker som dockor och gosedjur som blir tydliga. Det är också vanligare att flickor leker med flickor och att pojkar leker med pojkar. En annan iakttagelse är att flickor tenderar att rita mer med ljusa färger medan pojkarna oftare väljer att rita med mörka färger.

5.2 Observation av skilda lekar

Under mina observationer var det vanligare att flickor och pojkar lekte var för sig och det gjorde också att jag kunde se skillnader i deras lekar. De skilda lekarna som förekom mellan flickor och pojkar blev tydligast i valet av leksaker, hur de utnyttjade rummen och vad de valde att leka men även hur de använde samma leksaker. Ett exempel på hur flickor och pojkar använder samma leksaker i olika lekar är när två flickor i 3 års åldern leker med ett slott. De börjar leka med varsin My little pony häst och de leker mamma och barn som bor i slottet. Flickorna leker att barnet utsätts för olika faror när hon befinner sig utanför slottet och mammans uppgift blir då att komma och rädda henne. Flickan som intar rollen som barnet ropar högt på hjälp varje gång hon vill att mamman ska komma och rädda henne. I leken är det också intressant att se hur den ena flickan,

Teckning nr 8. Den sista teckningen är också ritad av en pojke på 4 år. Den föreställer en helikopter, en polisbil och en traktor. Pojken berättar att det är hans leksaker som han brukar leka med hemma. Med leksakerna leker han ofta tjuv och polis. Ibland leker han det på förskolan också.

som är barnet i leken, ändrar på sitt röstläge. Flickan går från sin vanliga röst till en mycket ljusare och ynklig röst.

En tid senare upptäcker jag två stycken pojkar i 3 och 5 års ålder. De leker med samma slott som flickorna gjorde tidigare och de leker med en helikopter och en dinosaurie. De leker tjuv och polis där polisen ska skydda slottet mot olika inkräktare. Under leken överdriver de olika ljud och är ganska högljudda, de tjuter som sirener på polisbilen, brummar som bilar och ryter som en dinosaurie.

I det här exemplet är det slottet som är den gemensamma leksaken i barnens lek men slottet används på olika sätt eftersom lekarna inte är detsamma. Detta för oss vidare in på de olika lekar som barnen väljer att leka.

Utifrån mina observationer var det vanligast att flickor lekte mamma och barn. Den leken var nästan helt dominerande. I dessa lekar var det väldigt intressant att se hur barnen intog sina roller som mamma eller barn och vilka egenskaper som kom fram.

Ett exempel är tre flickor som leker mamma och barn ute på gården. Flickorna är 3, 4 och 5 år gamla. De låtsas att de har ett hus bland

ett par träd, de två yngsta flickorna är barnen i leken medan den äldsta flickan är mamman. I leken cyklar barnen runt på ett par cyklar som de har hittat och mamman stannar inne i huset. Barnen cyklar runt på sina cyklar och leker att de ska åka och handla mat eller att de ska till skolan medan mamman håller sig i huset och lagar mat med ett spann och ett par spadar.

I samtalen med varandra talar mamman med en mjuk men bestämd röst. Hon har ett omsorgsfullt förhållningssätt gentemot sina barn. Hon håller dem gärna i handen, hon klär på dem så att de inte ska frysa och hon lagar mat till dem. Samtidigt har hon en bestämd sida också, ett exempel är när ett av barnen frågar om hon får leka med sin kompis men får ett nej av mamman som säger mycket bestämt att hon inte får det. Barnen å sin sida överspelar gärna sina roller som barn genom att tala med en överdrivet barsnslig röst och gråter dramatiskt.

Senare under dagen observerar jag ytterligare tre flickor som leker mamma och barn. Flickorna är i 3 års ålder och leker med ett dockhus och några leksaksfigurer i dockvrån. De leker också mamma och barn men med en liten skillnad att de även har en pappa med i leken. Leken går ut på att flickan som intar rollen som barnet söker sig utanför

dockhuset, hon rymmer. Flickan som intar rollen som pappan får ansvaret att söka upp flickan och ta med henne hem igen. I den här leken är det intressant att se att det är barnet och pappan som är de aktiva. Flickan som är mamman håller sig ganska passiv i leken. Hennes figur håller sig inne i dockhuset och hon är bara delaktig i samtal med de andra när deras figurer också befinner sig dockhuset. Hos dessa flickor förändras också

röstläget, pappan talar med en mörkare röst och barnet talar på ett så kallat ”bebis” språk . Det finns också klara skillnader i deras beteende i leken. Flickan som är pappan intar ett mer bestämt förhållningssätt gentemot de andra och hon blir ibland också arg på det lilla barnet. Flickan som är mamman intar ett mer passivt och lugnt förhållningssätt.

Utifrån mina observationer var det vanligare att flickor lekte i dockvrån, de använde leksaker som My Little pony hästar, dockor, dockhus och slott. Att leka mamma, pappa, barn var vanligt förekommande. Flickorna hade också en tendens att utnyttja

målarrummet mer än pojkarna och där inne satt de ofta och ritade.

Flickorna var också mer lugna i sin lek, de höll sig ofta inom ett och samma rum och sprang inte runt så mycket.

När det gällde pojkarnas val av lekar skilde de sig från flickornas på det sättet att deras lekar var mer livliga. Det var mycket action när pojkarna lekte, det var explosioner, sirener och jakt. Att leka krig var för övrigt mycket vanligare bland pojkarna än bland flickorna. Ett exempel är när jag observerar tre pojkar, alla i 5 års ålder, som leker krig. Pojkarna har gjort pistoler av ett slags legoliknande byggmaterial och springer

runt i rummet. De skjuter på varandra, gör överdriva ljud och är väldigt högljudda. Samtidigt förklarar de hela tiden vad det är v de gör mot varandra till exempel att de skjuter på varandra, på vilket sätt, var det träffar och så vidare. De talar också högt om alla de skydd de har som gör att de inte kan dö. De kan trolla, de har osynliga skydd, de kan flyga undan skotten och så vidare.

Även under observationer jag gjorde ute på gården lekte pojkarna krig och då använde de pinnar som vapen. Ett annat exempel på livlig lek är när tre pojkar i 4, 5 och 5 års ålder leker. De leker i en gunga som snurrar runt och detta föreställer en raket som ska ta dem till rymden. De samtalar om vad de skulle behöva ha med sig på sin resa för att de ska överleva och alla samsas om att mat är det viktigaste. En av pojkarna springer iväg till en lövhög och hämtar hela famnen full med löv som han sedan placerar i gungan. Sedan åker de iväg och gungan snurrar så kraftigt att både löv och barn flyger iväg åt alla håll. Barnen landar säkert på marken och skrattar förtjust.

En annan iakttagelse jag gjorde var att pojkarna utnyttjar utrymmen mycket mer än flickorna. Under observationer som gjordes utomhus rör pojkarna på sig mycket mer. När de leker krig springer de över gräsmattan och de förflyttar sig från och till olika områden på gården i mycket större utsträckning än flickorna som nästan håller sig på samma plats, bland träden, under hela utevistelsen. Även inomhus är pojkarna mer aktiva när det gäller att utnyttja rummen genom att de springer mer från rum till rum. Flickorna å sin sida håller sig nästan alltid i ett och samma rum under en lek.

Jag kunde även hitta pojkar inne i målarrummet emellanåt då de satt och ritade med det var nästan alltid under vuxenledda aktiviteter och inte lika ofta på eget initiativ.

När det kommer till leksaker kunde vi också se en skillnad genom att pojkarna lekte mer med byggmaterial och bilar än flickorna.

Pojkar lekte inte mamma, pappa, barn när de valde lekar själva. Det var endast i gemensamma lekar med flickor som detta hände. En av de första observationerna jag

På bilden bygger pojkarna var sitt leksaksvapen

gjorde av gemensamma lekar skedde ute på gården. En pojke på 5 år frågar de tre flickorna som leker mamma och barn bland träden om han får vara med och leka. Det får han och han blir automatiskt pappan eftersom den rollen inte var upptagen. Hans första uppgift i leken blir att följa ett av barnen till skolan medan mamman stannar hemma. När pappan lämnat

barnet i skolan återvänder han till huset bland träden. Där förhåller han sig sedan ganska passiv. Flickan som är mamman lagar

mat och verkar helt upptagen av det hon gör. Pojken sitter mest och tittar på men sedan ser han sig omkring och får syn på en ledig cykel. Han springer fram och sätter sig på den. Cykeln får bli hans bil. Pappan åker iväg på sin cykel och låtsas att han ska åka till affären, han tar med sig ett av barnen.

Han ska köpa presenter till mamman som fyller år.

Ytterligare en pojke i 5 års ålder kommer fram och vill vara med och leka Han får bli storebrodern. Medan pappan är ute och åker bil till affären stannar mamman hemma med de andra barnen och storebrodern som är ny i leken får hjälpa till att laga mat. Efter en stund vill inte flickan som är mamman vara mamma längre, hon vill vara barn och byter då bara roll med en 3 årig flicka.

Pojkarna tröttnar dock på leken efter en liten stund och lämnar

Storebror hjälper till med maten

flickorna. De börjar istället låtsasbråka och leken övergår sedan till att leka krig. Flickorna fortsätter att leka mamma och barn under hela utevistelsen.

En annan gemensam lek som var vanlig bland barnen var att leka affär. Denna lek samt mamma, pappa, barn var vanligast när barnen lekte tillsammans. Ofta förekom det ute på gården och barnen bjöd ofta in pedagogerna i dessa lekar genom att de fick komma och handla.

I övrigt var det mycket vanligare att pojkar och flickor lekte tillsammans under

vuxenstyrda aktiviteter än om de fick välja själva. En annan iakktagelse var också att pojkar nekar i större utsträckning flickor till att medverka i leken än tvärtom.

5.3 Flickor och pojkars klädsel

Bland det första jag lade märke till när jag klev in på förskolan var barnens klädsel. Jag kunde se en tydlig skillnad i sättet att klä sig. Flickorna hade ofta klänningar eller kjolar på sig. De bar också hårband i olika färgglada färger och deras hår var uppsatt i tofsar och flätor. Inte alla flickor hade klänningar eller kjolar men deras kläder var i regel mer färgglada än pojkarnas. Pojkarna bar oftast mjukisbyxor och t-shirt. Det var inte heller ovanligt för pojkarna att bära tröjor med olika motiv, till exempel polis eller brandman. Pojkarnas färger på kläderna var också mer nertonade.

5.4 Pedagogernas bemötande

De första observationerna jag gjorde angående pedagogernas förhållningssätt var under samlingarna. Under samlingarna är det en pojke på 5 år och två flickor på 3 och 5 år som utmärker sig mest. De svarar på frågor från pedagogerna genom att ropa rätt ut. Resten av

låtsasbråk

barnen sitter mest tysta och lyssnar eller sitter och pratar med sin kompis brevid.

Pedagogerna ger dessa tre barn mycket uppmärksamhet, de tar sig tid att lyssna och svara på de båda flickornas och pojkens frågor. Det finns ingen skillnad i hur mycket

uppmärksamhet var och en får men dessa tre barn får mer uppmärksamhet än deras kamrater.

Andra observationer jag gjorde var under stunder då pedagogerna hade planerat att pyssla med barnen. Under samtliga sådana aktiviteter kunde jag se en skillnad i hur pedagogerna förhöll sig till barnen. Vid ett tillfälle sitter tre pojkar, alla är 5 år, och fyra flickor, två på 4 år och två på 5 år, och tillverkar julpyssel. De sitter alla runt ett bord och en pedagog är närvarande. Här är det pojkarna som tar mest plats runt bordet även om de befinner sig i minoritet. De är högljudda och leker med sitt pyssel. Flickorna sitter för det mesta tysta och koncentrerade. I denna situation har pojkarna en tendens att ta mer kontakt med pedagogen. De är väldigt ivriga, de vill veta vad som ska göras härnäst och ropar på pedagogen vid namn. De vill att pedagogen ska visa hur de ska göra så att de kan klistra och klippa på egen hand. Samtidigt ger pedagogen pojkarna mer uppmärksamhet på det viset att hon gärna vill gå in och avbryta pojkarna för att visa hur de ska göra även om de inte bett om hjälp. Flickorna söker kontakt med pedagogen när de vill ha hjälp.

Pedagogen visar hur de ska göra men hon tar inte kontakt med flickorna på samma sätt. Uppmärksamheten kommer när flickorna söker den, pojkarna får uppmärksamhet oavsett om de vill eller inte. Flickorna har också en tendens att vilja ha beröm i större

utsträckning än pojkarna då de ofta vill visa pedagogen vad de gjort. En annan iakttagelse är också att flickorna gärna pratar mer med pedagogen medan pojkarna mer pratar med varandra.

Andra observationer jag gjort visar på att de äldre barnens kontakt med de yngre barnen också skiljer sig åt mellan pojkar och flickor. Flickor leker gärna med varandra över åldersgränserna. Detta är inte alls lika vanligt hos pojkarna. Dessutom visar de äldre flickorna mer uppmärksamhet gentemot de allra minsta barnen än vad pojkarna gör. När 1-åringarna kommer till förskolan på morgonen samlas många av de äldre flickorna för att hälsa på barnen. Det är också intressant hur omhändertagande de äldre flickorna är

mot de yngre. Ett exempel är hur en flicka i 5 års ålder tar hand om en pojke på 1,5 år. Hon håller honom i handen när de går runt inne på förskolan, hon lyfter upp honom i knät, hyschar och tröstar när pojken är ledsen, hon leker med honom och bygger leksaker till honom. Detta beteende kunde jag se hos fler flickor, inte bara till de yngre barnen utan även till varandra när de lekte, till exempel mamma, pappa, barn.

Det är också vanligare att flickorna i barngruppen hjälper pedagogerna att hålla ordning i gruppen. De säger ofta till när någon gör något den inte får. Pedagogerna verkar

uppskatta och uppmuntra detta. De kallar flickorna för hjälpsamma, hjälpredor och att de är duktiga. Pojkarna å sin sida visar inte samma engagemang eller intresse till detta.

Ytterligare observationer jag gjorde visar att flickorna också är mer fysiska med pedagogerna och tyr sig mer till dem än vad pojkarna gör. De vill gärna kramas ibland och hålla pedagogerna i handen. De söker också mer lek med pedagogerna än vad pojkarna gör.

Pedagogernas förhållningssätt till den fria leken är att fungera som ett stöd. Pedagogen håller sig i närheten rent fysiskt och går inte in och avbryter om barnen leker fint. Genom sin fysiska närvaro blir det enkelt för barnen att ta kontakt med pedagogerna om konflikter skulle uppstå eller om de skulle vilja ha hjälp av andra orsaker.

5.5 Intervjuer med pedagogerna

Jag kommer nu att redovisa de inervjuer jag gjort med pedagogerna. För att göra det tydligt redogör jag för en pedagog i taget.

5.6 Pedagog 1

Pedagogen är sedan tidigare dagmamma men beslöt sig för att bli förskollärare när hon fick barn. Hon beskriver barngruppen på förskolan som vilda och högljudda. Att barnen är högljudda tycker hon har blivit värre med åren och hon tar ett exempel vid matbordet under lunch. Hon menar att det då märks att barnen måste hävda sig och skriker ofta rakt ut. Pedagogen tycker att hon kan se på barnen att de uttrycker att de är pojke eller flicka och att det mestadels märks på valet av leksaker. Hon framhåller också att hon tycker att

flickorna är gnälligare än pojkarna. Pedagogen lyfter också fram en liten flicka på 3 år i samtalet som är väldigt högljudd och pratar väldigt mycket. Hon kallar barnet för ”pojkflicka” och talar om flickan som envis, har mycket spring i benen och pratglad. Pedagogen framhåller att hon alltid varit strikt med att behandla pojkar och flickor lika men hon kan tycka att det ibland beror på situationen. Hon menar att det ibland kan behövas en fastare hand med pojkarna. Annars tycker hon inte att man behöver behandla dem olika. Hennes bästa egenskap i arbetet med barn är att hon är konsekvent och om hade fått välja yrke idag hade hon förmodligen valt samma. På frågor om den fria leken tycker hon att den är eorhört viktig för utvecklingen. Hon menar dock att det ska ske under viss ledning av de vuxna då de ska finnas närvarande som stöd för barnen.

5.7 Pedagog 2

Den andra pedagogen jag intervjuar blev förskollärare efter att hon träffat en vän som utbildade sig till förskollärare. Egentligen hade hon velat bli dietist men kom inte in på utbildningen och beslöt sig då för att bli förskollärare istället. Sin barngrupp beskriver hon som härliga, goa, snälla, hjälpsamma och aktiva. Pedagogen tycker att hon kan se på barnen att de uttrycker att de är flicka eller pojke genom att pojkarna gärna vill leka för sig själva oftare än flickorna och att barnen väljer olika leksaker beroende på om de flickor eller pojkar. I sin egen behandling av barnen försöker pedagogen att inte behandla flickor och pojkar olika men att det är svårt. Hon framhåller att hon många gånger

omedvetet ger de allra minsta barnen leksaker som ”passar” flickor och pojkar, till

exempel bilar till pojkar och dockor till flickor. Hon kan be flickorna att vara hjälpsamma i högre utsträckning än till pojkarna och hon berättar också om en situation då barnen klättrade i ett träd ute på gården. Pedagogen berättar hur hon uppmanade flickorna att ta det försiktigt men inte pojkarna. Hon talar också om att hon generellt är strängare mot pojkarna. Samtidigt ifrågasätter hon varför flickorna måste vara mer som pojkarna och varför vi måste ändra på vår olika behandling av flickor och pojkar. Hon själv vill inte göra sådant som män gör och hon vill fortsätta vara kvinnlig.

Hennes bästa egenskap i arbetet med barn vet hon inte riktigt, hon menar att det viktigaste för henne är att barnen är trygga och trivs på förskolan. Det är det som hon strävar efter mest. Hade hon fått välja yrke idag hade hon förmodligen valt samma yrke.

Den fria leken tycker hon är jätteviktig eftersom det ger frihet till barnen att få bestämma och styra leken själva. Hon själv avbryter aldrig leken om barnen leker fint, bara när det blir rörigt eller om leken spårar ur.

5.8 Pedagog 3

Den sista pedagogen är utbildad hårfrisörska men hamnade inom förskollärararyrket efter att hon blivit arbetslös. Pedagogen är inte utbildad förskollärare men har utbildat sig till barnskötare. Hon beskriver barngruppen som trygga och uttåtriktade. Pedagogen tycker att hon kan se att barnen uttrycker att de är pojkar eller flickor genom de leksaker de väljer att leka med. Till exempel vägrar pojkarna att leka med dockor. Pojkarna har också en tendens att hålla ihop väldigt mycket, de vill ofta leka för sig själva. Om sin egen behandling tycker pedagogen att hon har svårt att uttala sig om det. Hon tycker dock inte själv att hon behandlar barnen olika utan hon försöker alltid låta både pojkar och flickor göra samma sysslor, till exempel att duka innan lunch, duka av efteråt och skölja tallriken samt att de måste plocka undan efter sig efter när de har lekt.

Pedagogen tycker att barn borde behandlas lika men hon har inte tänkt på det så mycket. Hennes bästa egenskap som pedagog är att hon tycker om att pyssla med barnen, hon hittar ofta på mycket olika aktiviteter och barnen tycker ofta attdet är roligt. Om hon hade fått välja yrke idag är det inte säkert att hon hade valt samma yrke, kanske hade hon velat fortsätta som hårfrisörska. Om den fria leken tycker pedagogen att den spelar en stor betydelse, bland det viktigaste är att den främjar fantasin och språkutvecklingen.

6. Analys

6.1 Svårigheter vid undersökning

Under mina undersökningar på förskolan uppstod det emellanåt olika störningsmoment som försvårade mitt arbete något. Jag tänkte börja med att redovisa några av dessa svårigheter.

Under mina observationer var det i början extra svårt att inte synas och vara anonym. Många gånger kom barnen fram till mig och ville ha min hjälp med olika saker, till exempel vid konflikter. Likaså bjöd de ofta in till lek och ville att jag skulle vara med och leka. Jag antar att det blev så eftersom jag haft praktik där tidigare och barnen är vana vid att se mig som en ”extrafröken”. Samtidigt trodde jag att det skulle bli mindre

störningsmoment under mina observationer eftersom barnen redan visste vem jag var och redan kände sig trygga i min närvaro. Efter att ha talat om för barnen varför jag var där några gånger började barnen förstå att de inte skulle låtsas om mig. Många gånger kunde även pedagogerna vara ett störningsmoment. Vid vissa tillfällen fick jag släppa mina observationer och hjälpa till med olika sysslor så som att klä på barnen inför utevistelse, hjälpa till vid toalettbesök eller hjälpa barnen att tvätta händer och munnar efter maten. Detta blev dock bättre med tiden och jag tror att de förstod efter ett tag att jag inte var där i egenskap av ”extraresurs” utan för att genomföra undersökningar.

När jag skulle genomföra min undersökning med teckningarna gick det förhållandevis bra. Barnen förstod vad de skulle göra och verkade tycka att det var en rolig uppgift de fått då de inte visade på något motstånd inför uppgiften. Det som slog mig var hur påverkade de blir utav varandra. Alla barnen satt ju runt ett bord och målade samtidigt och under denna tid sker ju såklart konversationer. Anledningen till att några av barnen ritade samma sak när det gällde val av lekar berodde på att barnen pratade och berättade om det de skulle rita med sina kamrater. På så vis blev barnen påverkade av varandras val av lekar och ritade samma sak. En tanke så här i efterhand är att jag kanske skulle ha låtit barnen rita en och en utan påverkan från kamrater.

6.2 Teckningarna

Utifrån det som barnen ritade att de lekte fanns det, som vi konstaterade i resultatet, skillnader i vad pojkarna och flickorna ritade. En förklaring kan vara deras ålder då de yngre barnen valde att rita leksaker medan de äldre barnen valde att rita sig själva när de leker. Vi kan också se skillnader i vad eller vem de leker med. De yngre barnen

framträder också mer som ensam lekare medan de äldre barnen leker tillsammans med en eller flera. Vi kan också se en skillnad i vad barnen ritar beroende på om de är flickor eller pojkar. Hjorts (1996) avhandling visar på ett resultat där flickor och pojkar leker olika lekar som är könsspecifika och där barnen väljer specifika bilder av sina

gestaltningar som till exempel prinsessor eller hjältar. I de teckningar som barnen ritade kan vi se samma mönster. Flickorna ritade sig själva som prinsessor och pojkarna som modiga riddare. Även när det gällde val av leksaker fanns det skillnader, när flickorna ritade leksaker var det leksaker i form av gosedjur och dockor och när pojkarna ritade var det fotbollar, polisbil och helikopter. Detta tyder på ett könsspecifikt val av leksaker. Samma resultat kunde Tullgren (2003) redovisa i sina undersökningar där hon också kunde se att pojkar och flickor valde olika leksaker att leka med, att leka med dockor förekom nästan uteslutande hos flickorna medan pojkarna valde hjälteleken. I

teckningarna kan vi också se att val av kamrater skiljer sig åt. De gånger då barnen ritade att de lekte med kamrater var det ofta kamrater av samma kön. Var det en kamrat av motsatt kön var det främst syskon de lekte med. Enligt Evenshaug och Hallen (2001) kan barn redan i två års ålder börja välja kamrater av samma kön och i fyra till fem års ålder börjar barnen även att utesluta eller avvisa kamrater av motsatt kön.

Utifrån de teckningar som barnen ritade kan vi se ganska tydligt hur olika könsroller träder fram. Detta på grund av de olika egenskaper som är givna könsroller och som träder fram i teckningarna. Svaleryd (2002) menar att det till könsrollerna knyts olika sorters intressen, leksaker, färger, språk och så vidare och att detta träder fram i barnens val av leksaker och lekar. I de teckningarna som barnen ritat i min undersökning kan vi se detta ganska tydligt i form av att lekar och leksaker skiljer sig åt. Även färger kan vi se skiljer sig åt, för som jag nämnde i resultatet valde ofta flickorna ljusa färger att rita med och pojkarna välde mörkare färger.

6.3 Observationer

Utifrån mina observationer jag gjorde kunde jag se att könsroller trädde fram i leken hos både pojkar och flickor genom val av lek och leksaker. Det tydliggjordes också på sättet barnen utnyttjade rummen.

Hos flickorna var den mest förekommande leken mamma och barn. Både i mitt och i Hjorts (1996) resultat kunde vi se att mor och dottertema var det mest dominerande. Hjorts (1996) resultat visar också att flickor kan leka detta tema på varierande sätt, de är häxor eller djur men de håller sig inom mor- och dottertemat. På liknande sätt visar även mina resultat på detta genom de två flickorna som lekte mamma och barn med My Little

pony hästarna. Det som också är intressant i resultatet är de egenskaper som träder fram

hos barnen i leken. I mor och dotter lekar är det vanligt att modern intar en roll eller ett förhållningssätt mot sina kamrater som omsorgsfull och bestämd. Dessa egenskaper kan vi känna igen i föräldrar. Mead (2000) menar att vi utvecklar våra könsroller i samspel med andra och i första hand vår familj, de värderingar och föreställningar som familjen har om kön överförs sedan på barnen. Detta hänger ihop med den sociala inlärningsteorin som menar att barn observerar sina föräldrars beteende och imiterar. Föräldrar lär också sina barn att pojkar gör så och att flickor gör si och redan från tidig ålder ger vi barn olika leksaker och olika kläder som är könsstereotypa. Detta genomsyras sedan i barnens lekar och kan förklara varför pojkar och flickor väljer att leka olika lekar.

I mitt resultat var den mest förekommande leken hos pojkarna hjälteleken vilket överrensstämmer med Hjorts (1996) resultat. Hon kunde också se att de vanligaste lekarna bland pojkarna var hjälteleken eller lekar där pojkarna jämför sig med varandra och bedömer varandra efter prestationer. Ett exempel på detta ur mitt resultat är när tre pojkar leker krig, vilket är en hjältelek, och där pojkarna hela tiden talar om för varandra hur de skjuter på varandra, hur mycket olika skydd de har som gör att de inte kan dö eller bli skadade och så vidare. Detta tolkar jag som ett sätt för pojkarna att jämföra sig med varandra genom de alla de olika skydd, olika vapen och olika krafter de har. Ju värre och tuffare saker de kan komma på desto tuffare blir dem i varandras ögon.

Hjälteleken träder fram på samma sätt hos pojkarna som mor och dotterleken hos

flickorna. Även när barnens lekar utgår ifrån samma leksak träder dessa olika lekar fram. Vi kan ta exemplet med slottet där två flickor leker mor och dotter med My Little pony hästarna och där pojkarna leker hjältelek genom att de leker tjuv och polis.

När barnen leker gemensamma lekar träder också könsroller fram. Utifrån mina resultat är den vanligaste leken vid gemensamma lekar familj eller affär. Detta kan också jämföras med Hjorts (1996) resultat där en av de vanligaste lekarna var att leka familj. Hjort (1996) menar också att barnen ogärna tog på sig roller av motsatt kön och att de ofta vid gemensam lek leker många. Detta visar även mina resultat. När barnen lekte familj ute på gården tog pojkarna på sig de manliga rollerna och flickorna de kvinnliga. Samtidigt var de många i gruppen som lekte. Det som också var intressant att se i dessa lekar var på vilket sätt könsrollerna trädde fram, på vilket sätt barnen förhöll sig till leken beroende på vilka roller de hade. Mamman intar en roll då hon lagar mat och pappan intar en roll då han åker och handlar eller följer barnen till skolan. Genom detta kunde jag se att mamman ofta stannar ”inomhus” medan pappan rör sig mycket ”utomhus”. Barnen rör sig in och ut lite som de vill. När pappan är i huset intar han en ganska passiv roll, då är det mamman och barnen som är aktiva i leken. När pappan däremot är utomhus då är det han tillsammans med barnen som är aktiv. Då blir mamman mer passiv i leken. Barnen är alltid aktiva eftersom de själva kan välja om de vill vara hos mamma, pappa eller med varandra. Detta visar på att det tillförs olika egenskaper till fadersfigurer och

modersfigurer. Det som konstaterats tidigare är att barn gärna inte tar på sig roller av motsatt kön men det finns undantag. Jag observerade tre flickor som lekte mamma, pappa och barn med olika figurer i ett dockhus. Här finns det en likhet i sättet som fadersfiguren träder fram i den gemensamma leken. Även här är det pappan som rör sig ”utomhus” och som blir den aktiva i leken. Modersfiguren håller sig inomhus och förhåller sig relativt passiv i leken när barnet och pappan är utomhus. Däremot är hon aktiv i leken när den utspelas inne i dockhuset.

Detta visar på ganska könsstereotypa roller där mamman är den som ”styr” i hemmet och pappan är den som ”styr” utanför hemmet. Dessa föreställningar om kvinnor och män tar