Självständigt arbete (18hp)
Krigsvetenskap; metod och självständigt arbete 18 högskolepoäng, OP 10-13
Författare: Jim Ramel Kjellgren SA VT 2013
Program: OP 10-‐13
Handledare: Jerker Widén Kurskod: 1OP147
Biträdande handledare: Patrik Hulterström & Karl Sörensson
Antal ord: 9332
Ytterligare antaganden om modern sjöstrid
Denna uppsats undersöker huruvida vi med hjälp av Gustav von Schmalensees modifikation av Lanchesters kvadratiska N2-‐Law kan bestyrka eller falsifiera teorin att en kustflotta med hjälp
av en amfibisk miljö kan slå en på pappret överlägsen motståndare. Den komplexa miljö som en kustremsa eller skärgård utgör påverkar en högsjöflottas kapacitet att utgöra ett hot mot en kustflotta vars taktik är anpassad för terrängen och de synergieffekter som den ger. Uppsatsen försöker påvisa hur stor inverkan variabeln geografi har i sammanhanget.
Vidare undersöker uppsatsen huruvida det är möjligt att förbättra von Schmalensees modifikation av Lanchesters N2-‐Law med hjälp av den faktiska sannolikheten för träff med
sjömålsrobot inomskärs respektive utomskärs. Med hjälp av Försvarshögskolans sjökrigsspel
Simple Surface Warfare Model (SSM) genomförs ett experiment där teorierna testas empiriskt.
Resultaten visar en förbättring i prediceringen av stridsutfall med sjömålsrobot om koefficienten för den faktiska sannolikheten för träff räknas in i ekvationen. Vidare konstateras att en stark korrelation kan ses i en mindre kustflottas överlevnad i amfibisk miljö då de möter en på pappret överlägsen motståndare.
YTTERLIGARE ANTAGANDEN OM MODERN SJÖSTRID ... 3
1. INTRODUKTION...3
2. SYFTE OCH PROBLEMFORMULERING...4
3. LITTORAL WARFARE...6
3.1 Två antaganden om modern sjöstrid... 8
3.2 Gustav von Schmalensees resultat ...11
4. METOD...12
4.1 Design ...12
4.2 Deltagare ...13
4.3 Krigsspelet ...13
4.4 Uppgift...14
4.5 Scenarier ...15
4.2 Procedur...16
4.7 Mätningar...18
4.8 Skydd...18
5. RESULTAT...20
5.1 Statistisk Behandling...20
5.2 Sammanfattning av resultat ...22
6. DISKUSSION...23
7. FÖRSLAG VIDARE FORSKNING...28
8. KÄLLFÖRTECKNING...29
8.1 Publicerade verk ...29
8.2 Tidsskrifter ...29
8.3 Intervjuer ...30
8.4 Internet ...30
8.5 Ej publicerade verk...30
8.5 Korrespondens, E-post...30
BILAGA 1, RESULTAT FRÅN DE EMPIRISKA EXPERIMENTEN SAMT PREDIKTIONSBERÄKNINGAR...31
Spelresultat...31
Resultat Träffsannolikhet ...32
Ytterligare antaganden om modern sjöstrid
1. Introduktion
”The young Officer deals in tactics. That is what he cares about most”1
(Vice Admiral A. K. Cebrowski, USN)
Denna uppsats undersöker geografins inverkan på modern robotstrid. Studien behandlar komplexiteten av strid i amfibiska förhållanden och avgränsas till Tim Sloth Jœrgensens2 påstående kring en kustflottas fördel vid försvar av kustnära
farvatten mot en på pappret överlägsen motståndare. För att testa denna tes används modeller för prediktion av stridsutfall för att på så vis integrera den geografiska variabeln i ekvationerna. Prediceringen jämförs med empiri utgörande av ett sjökrigsspel, Simpel Surface Warfare Model (SSM) utvecklat av Försvarshögskolan.
Sedan den första sjömålsroboten avfyrades har majoriteten stridigheter som inbegriper sjömålsrobot utkämpats kustnära miljöer3. Jœrgensen problematiserar
flottors anpassande till de alltmer vanliga insatserna i kustnära områden och deras utmaningar i att taktikanpassa operationerna. Tendensen tycks vara att hos såväl U.S. Navy som brittiska Royal Navy att operationer i kustnära farvatten är något som de anser att de redan behärskar eftersom de är så pass välövade och skickliga inom ”Blue Water Operations”.4 Jœrgensen diskuterar i sin artikel alla de ingående fördelar som
en kust ger med avseende på den mängd variationer och möjligheter som finns. Starkast av dessa är synergieffekten av samordnade operationer vilka därigenom förstärker de grundläggande förmågorna för den marina striden.5 Detta, menar
Jœrgensen, gör att en på pappret överlägsen styrka i en kustflotta kan möta en formidabel motståndare varpå striden får ett annat utfall än förväntat6.
Uppsatsen tar avstamp i Gustav von Schmalensees självständiga arbete ”Två antaganden om modern sjöstrid”7 där han undersöker två antaganden av
1 Hughes Jr., Wayne P., Fleet Tactics and Coastal Combat, U.S. Naval Institute, Annapolis, Maryland 2000, s xvii, (i förordet andra utgåvan)
2 Tim Sloth Jœrgensen studerade 1997 på U.S. Naval War College där han teoretiserade dessa problem. Vidare var han försvarschef för danska försvaret 2008-‐2012.
3 Schulte, John, C, An Analysis of the Historical Effectiveness of Antiship Cruising Missiles in Littoral Warfare, Monterey, CA: Naval Postgraduate School, 1994, s. ix
4 Jœrgensen, Tim Sloth, U.S. Navy Operations in Littoral Waters 2000 and Beyond, Naval War College Review, Number 2, Spring 1998, s. 20
5 Ibid, s. 26 6 Ibid, s. 24
7 von Schmalensee, Gustav, Två antaganden om modern sjöstrid, Självständigt arbete, Försvarshögskolan, Stockholm 2012
pensionerade amerikanske kommendören Wayne P. Hughes Jr.8 Antagandena som
von Schmalensee testar i sin uppsats är två teorier om modern sjöstrid som Hughes beskriver i sin bok Fleet Tactics and Coastal Combat.9 Den första teorin är ett
antagande att stridseffektivitetsvärdet hos en sjöstyrka inte består av hur många fartyg en styrka består av utan att dess kapacitet ska bedömas efter hur många sjömålsrobotar ett fartyg kan bära, samt potensen i dess luftförsvar.10 Det andra
antagandet är att Hughes devis Attack Effectively First är av betydelse för stridens utgång. Hughes menar att den första effektiva salvan som avfyras kan decimera motståndaren så att hans motattack blir kraftigt försvagad.11 Den beskrivs av Hughes
som själva essensen inom sjöstrid. Det är en av hans sex hörnstenar och löper som en röd tråd genom hela boken.
För att testa antagandena använder sig von Schmalensee av två prediceringsmodeller för stridsutfall, den ena är Hughes Salvo-‐model12. Detta är en modell för att predicera
stridsutfallet efter första salvan hos en av två stridande sjöstyrkor. Modellen presenterades första gången i boken Fleet Tactics: Theory and Practice från 1986, och resultatet av modellen ger styrkeförhållandet efter det att den första salvan avfyrats. Den andra, Fredrick W. Lanchesters13 kvadratiska lag (N2-‐Law), presenterad i boken Aircraft in Warfare – the dawn of the fourth arm14 1916 som behandlar aviatisk
strategi och taktik. Ekvationen är framtagen för predicering av utnötningsstrid, den är generell och kan appliceras på alla typer av vapenslag.15 von Schmalensee modifierar i
sin uppsats den kvadratiska lagen för att bättre kunna tillämpa denna på en modern sjöstyrka.
2. Syfte och Problemformulering
Denna avhandling syftar till att testa teorierna kring kustnära krigföring, och närmare bestämt ytstrid vid kustområden. Det är allmänt vedertaget att en mindre marin styrka med hjälp av geografin och de synergieffekter den genererar har möjlighet att slå en på pappret överlägsen motståndare.16 Men hur stor inverkan har variabeln
geografi på detta förhållande? Vapensystem och vapenbärare utvecklas ständigt, men även om dessa inte integreras i den amfibiska miljön kan en försvarare ändå dra nytta
8 Hughes forskar numera i operationsnalys vid Naval Postgraduate School i Monterey, Kalifornien 9 Hughes Jr., Wayne P., Fleet Tactics and Coastal Combat, U.S. Naval Institute, Annapolis, Maryland 2000 10 Ibid s. 168
11 Ibid, s. 40-‐44 12 Ibid, s. 268-‐269
13 Lanchester (1868-‐1946) var en brittisk ingenjör med förkärlek till det nya flygvapnet.
14 Lanchester, Frederick. W., Aircraft in Warfare: The Dawn of the Fourth Arm, Lanchester Press Inc., Sunnyvale, California 1995, (Först utgiven 1916)
15 Ibid, s. 53-‐54
av komplexa miljön som en kust utgör. Dessa tankar är inte unika i sig då kuststater som till exempel de nordiska länderna har bedrivit denna form av taktik länge.17 Att
därför bara ställa frågan huruvida det är fördelaktigt att utnyttja det geografiska övertaget är således ointressant. Syftet med denna uppsats är att jämföra prediktionsförmågan hos den av von Schmalensee modifierade kvadratiska lagen och Lanchesters N2-‐Law i en kustnära miljö. Studien ska försöka påvisa huruvida de
empiriska studierna i den amfibiska geografin skulle kunna falsifiera Jœrgensens påståenden eller ej. Därutöver avser undersökningen att samt testa om det är möjligt för spelen att prediktera hur den totala träffsannolikheten ändras inomskärs.
Följande frågor avses således att besvaras:
1. Går Jœrgensens teori att falsifiera? 2. Om inte, påverkar geografin?
3. Är det möjligt att med träffsannolikhet förbättra von Schmelansees prediktionsmodell?
Många forskare har ifrågasatt kvantifiering av strid eftersom många parametrar är svåra att göra mätbara. Lanchester skriver att även då hans N2-‐Law är applicerbar
inom alla arenor lämpar den sig väl på sjöstrid. I sjöstriden har den försvarande parten ingen fördel i jämförelse med ett infanteri som kan dra fördel av s.k. force
multiplayer, en kraftsamlande effekt dragen av att utnyttja terrängen till sin fördel.
Saknaden av denna funktion medger att en salva alltid riktas direkt mot ett fartyg, det vill säga en utpräglad utnötningsstrid18, modellen är därmed lämplig att applicera på
sjöstrid. Det är denna fördel som von Schmalensee utnyttjat då han modifierat den kvadratiska lagen med hjälp av Hughes salvo-‐modell.19
Jerker Widén och Jan Ångström påpekar i deras bok Militärteorins Grunder att för ett experiment av denna art skall lyckas måste principerna göras mätbara. I kapitlet tar Widén/Ångström upp krigföringsprinpen kraftsamling som exempel. Hur mäter man den? Är det kraftsamling i tid och rum, soldater och mot vad skall dessa riktas?20
Samma svårighet ligger i att mäta geografiska variabler. Vad är amfibisk miljö? Vad är kustnära? Hur stor måste en ö vara för att det ska kallas kust respektive skärgård?
17 Jœrgensen, U.S. Navy Operations in Littoral Waters 2000 and Beyond, s. 24 18 Lanchester, s. 64
19 von Schmalensee, Två antaganden om modern sjöstrid, s. 10
I prediktioner för modern sjöstrid som innehåller variabler och konstanter varav de flesta vilar på vetenskaplig grund, kommer den mänskliga faktorn alltid vara svår att kvantifiera. Men det har gjorts försök. Hughes ger som förslag i Fleet Tactics att det går att använda faktorer som utbildningsstatus och stridsberedskap21. Dessa avses
inte att testas inom ramen för denna uppsats. Den vetenskapliga aspekten är dock intressant att belysa då kvantifiering av strid oftast har utgått från just markstrid och inte sjöstrid.22 I modern sjöstrid är tekniken på fartyget avgörande för taktiken, och
utvecklingen kring vapensystem triggar utvecklingen av motmedelsystem osv. ”To
Know Tactics, Know Tecknology”23 skriver Hughes, och menar att sjöofficerens bästa
sätt att vidmakthålla initiativ är att känna till sina systems funktioner och brister. Att känna sin teknik är, enligt Hughes, lika viktigt som gott ledarskap och sund doktrin. Vidare anser han att det är lätt att hamna i fällan av att ständigt vilja tillskansa sig ny teknik, i stället för att bli riktigt skicklig på och förberedd med den man redan har.24
Jœrgensen menar dock, i motsats till Hughes, att för att just U.S. Navy25 skall kunna
möta ett hot i kustnära farvatten måste de vara teknologiskt överlägsna och utnyttja sin (enligt Jœrgensen) överlägsna ledningsförmåga.26
Tekniken har gett kustflottor en betydande fördel då förlängda vapenportéer och spaningsförmågor utgör ett större hot mot en högsjöflotta än tiden då ballistiska vapen utgjorde huvudbestyckningen.27 Till skillnad från Lanchesters N2-‐Law tas i den
av von Schmalensee modifierade N2-‐law även fartygs mekaniska och vetenskapliga
parametrar med, de som ingår i Hughes salvo-‐modell. Utmaningen låg i att sammanfoga en stokastisk modell med en som vilar på deterministisk grund28.
3. Littoral Warfare
I Dictionary of Contemporary English definieras ”Littoral” så enkelt som ”…an area
near the coast”.29 Denna definition duger dock inte i militärteoretiskt sammanhang. I
Doktrin för marina operationer beskrivs de kustnära områdena, i doktrinen kallad för
”den amfibiska miljön”, och avser då de områden som utgör gränsen mellan land och
21 Hughes, Fleet Tactics and Coastal Combat., s. 273
22 von Schmalensee, Två antaganden om modern sjöstrid, s. 5 23 Ibid, s. 33
24 Ibid, s. 33
25 Man får beakta att Jœrgensen skriver sin avhandling under studier på Naval War Collage (U.S.), och därför använder U.S. Navy som referensram över tiden. Många av hans tankar är dock applicerbara även på andra flottor vars doktrin och taktik är bygger på ”Blue Water Operations”.
26 Jœrgensen, U.S. Navy Operations in Littoral Waters 2000 and Beyond, s. 27 27 Ibid, s. 26
28 von Schmalensee, två Antaganden om moderns sjöstrid, s. 15
29 Pearson Education Limited, Longmans Dictionary for Contemporary English – for advanced learners, New Edition, Pearson Education Limited, Harlow, England, 2010, s. 1023
vatten, områden närmast öppen kust, runt öar, i skärgård samt större floder och floddeltan30. I den svenska doktrinen jämställs dessa med begreppen ”Littoral” och
”Brown Water” medan operationsområden med oceandjup räknas till ”Blue water”. Jag kommer att använda de svenska begreppen ”kustnära” eller ”amfibisk”.
Hughes har två synsätt på amfibiska operationer, men menar att variationerna är oändliga inom dessa. Det ena är en typisk kuststat vars marina strategi och taktik syftar till att förneka motståndaren möjlighet att verka i statens inre farvatten och därmed omöjliggöra en eventuell landstigning eller invasion31, dvs. att vidmakthålla
kontroll över egna inre farvatten. Det andra synsättet och det prioriterade syftet för en högsjöflotta32 är att projicera marin kontroll över världshaven, i syfte att förneka
motståndaren möjlighet att operera i dessa vatten. När farvattnen väl är säkrade så har flottan möjlighet att patrullera områden nära kusten, men väl liten möjlighet att projicera något större hot utan att utsätta sin egen styrka för allt för stora risker.33
Här i ligger essensen vid modernt taktiserande kring kustområden. Vi är otvivelaktigt i en ny taktisk era av strid med sjömålsrobotar34, och detta komplicerar operationer i
kustnära områden.
En operation i kustnära miljö kan sammanfattas som ett område där makten projicerad från havet kan få inverkan inte bara i fartområden utan även långt in på land, och vice versa35. Den svenske uppfinnaren och skaparen av pansarfartyget Monitor Johan Eriksson sade insiktsfullt: ”A single shot can sink a ship, while a hundred salvos cannot silence a fort”.36 Idag är det fortet ett flygfält, en bas eller av
avfyrningsplats för ett kustbatteri, vilka kan omgrupperas och återuppbyggas till skillnad från ett sänkt örlogsfartyg.37
Christofer Waldenström är doktor i data-‐ och systemvetenskap och svensk sjöofficer. I sin avhandling ”Sea Control Through the Eyes of the Person Who Does It”38 undersöker
30 Försvarsmakten, Doktrin för marina operationer, Försvarsmakten, 2005, s. 28-‐29 31 Hughes, Fleet Tactics and Coastal Combat, s. 165
32 Hughes syftar i detta avsnitt på U.S. Navy, men principen är, återigen, applicerbar på andra marina styrkor av liknande dignitet.
33 Ibid, s. 166
34 Hughes, Wayne, Fleet Tactics and Costal Combat, s. 167
35 Werner, Christopher, Den blå boken, Försvarshögskolan, Stockholm 2002, s. 130-‐131 36 Hughes, Wayne, Fleet Tactics and Costal Combat, s. 36
37 Ibid, s. 36
38 Waldenström, Christofer, Sea Control Through The Eyes of the Person Who Does It, Naval War College Review, Winter 2013, Vol. 66, No. 1.
Waldenström nya perspektiv på ledningsstöd vid sjöstrid i kustnära områden. Liksom Jœrgensen39 påpekar Waldenström alla de kognitiva svårigheter en befälhavare
utsätts för vid försök att etablera sjökontroll i dessa områden med metoder framtagna för öppet hav.40 Hughes sammanfattar denna komplexa miljö: ”The tactical Commander is not playing three games of simultaneous chess; he is playing one game on three boards with pieces that may jump from one board to another.”41. Hughes
beskriver här på ett målande sätt den kognitiva komplexitet som utgör underlaget för befälhavarens beslut vid strid i amfibiska områden.
Vidare diskuterar Waldenström bland annat en av de variabler som denna uppsats avser att testa: terrängens påverkan på anfallarens möjlighet att detektera försvararen med radar, och därmed låsa och avfyra sina vapen. Waldenström likställer ett ytstridsfartygs utnyttjande av skärgårdsavsnitt som radarskydd med en stillaliggande ubåt på botten, då denna blir svår att urskilja från klippformationer med sonar, liksom fartyget är svårt att urskilja från en ö.42 Waldenström tar i sin
avhandling upp exempel som försvårar en befälhavares handlingsutrymme vid anfall av en kust. Om en befälhavare t.ex. skall landsätta trupp med hjälp av ett RoRo-‐ fartyg43 bestäms handlingsfriheten av terrängen i inloppet. Eskortens väg bestäms
utifrån premisserna där eskorten kan gå, och fientliga stridskrafter inte kan påverka dem – till exempel en skärgård där öar ger skydd mot radarmålsökande sjömålsrobotar. En skicklig fartygschef kan till och med göra det komplicerat att detektera ett fartyg med helikopterburen radar.44 Detta utnyttjas givetvis av båda
sidor. Men försvararen av en kust har en utvecklad taktik för detta, vilket en högsjöflotta inte har. Går detta att prediktera?
3.1 Två antaganden om modern sjöstrid
Syftet med von Schmalensee uppsats var att undersöka huruvida Hughes idéer om stridseffektiviteten hos ett ytstridsfartyg förbättrar prediktionen hos Lanchesters kvadratiska lag, samt huruvida det finns ett samband mellan den första effektiva salvan och förluster vid stridens slut.45 I syfte att göra detta använde sig von
Schmalensee av en modifierad version av Lanchesters kvadratiska lag. För att implementera Hughes tankar om stridseffektivitet i Lanchesters N2-‐law krävdes ett
39 Jœrgensen, Tim, Sloth, s. 24 40 Waldenström, Christofer, s.
41 Hughes, Fleet Tactics and Coastal Combat, s. 196
42 Waldenström, Sea Control Through The Eyes of the Person Who Does It, s. 86
43 ”Roll on-‐ Roll off”, ett fartyg som vanligtvis används för att skeppa fordon av olika slag. Rent militärt kan det användas för en landsättning av mekaniserade förband.
44 Waldenström, Sea Control Through The Eyes of the Person Who Does It, s. 89 45 von Schmalensee, Två antaganden om modern sjöstrid, s. 21
stridsvärde på ett specifikt fartyg baserat på dess verkansförmåga under hela dess livstid. Fartygets stridseffektivitetsvärde46 adderas sedan med övriga fartyg i styrkan,
på så sätt skapas ett stridsvärde för hela styrkan, striden ut.47
Detta är komplicerat då Hughes formel tar hänsyn till stokastiska händelser i striden och kräver kunskap om vilken styrka som kommer att öppna eld först samt den exakta storleken på salvan som avfyras. Detta skulle von Schmalensee tolka in i Lanchesters lag som till grunden är en deterministisk modell, men i spelet vet analytikern på förhand inte vem som öppnar eld först eller hur stor salvan är. Resultatet av von Schmalensee matematik resulterade i en ekvation som beskriver förhållandet mellan vapenarsenal och den fientliga styrkans skyddsförmåga.48
von Schmalensees modifikation av Lanchesters N2-‐Law beskrivs enligt följande49:
A∆ = Antalet enheter kvar i styrka A efter stridens slut
A1, f = Antal fartyg av en viss typ i styrka A
Ab1, f = Antalet salvor fartyget kan avfyra för att med säkerhet försätta det fientliga
fartyget ur stridbart skick. Detta värde beror på motståndaren fartygstyper
A1R = Antalet sjömålsrobotar ombord ett av fartygen A1. Konstanten 0,9 har von
Schmalensee hämtat från Hughes beräkningar50 och beskriver sannolikheten (H) för
en tekniskt fungerande sjömålsrobot, dvs. 9 av 10 robotar avfyras med säkerhet från fartyget.
bs = beskriver den genomsnittliga mängden fientliga sjömålsrobotar ett fartyg ur
styrka B kan avhaka eller bekämpa med tid-‐i-‐målet-‐koordinerad salva.
46 I von Schmalensees uppsats i form av hur många sänkande salvor ett fartyg kan avfyra. 47 von Schmalensee, Två antaganden om modern sjöstrid, s. 15
48 Ibid, s. 15 49 Ibid, s. 18
50 Hughes, Fleet Tactics and Coastal Combat, s. 280
A
b1=
0, 9A
1Rb
t+ b
s A!= (A1" Ab1... + Af" Abf) 2 # (B1" Ba1... + Bf" Baf) 2 (Ab1... + Abf)bt = Antalet sjömålsrobotar som krävs för att försätta ett generellt fartyg ur styrka B
ur stridbart skick. I von Schmalensees ekvation testas inte denna parameter som variabel utan som konstant. I samtliga av hans experiment krävs det endast en träff51.
Om stridsvärdet för styrka B är större än styrka A kommer ekvationen inte att kunna lösas då det inte går att dra roten ur ett negativt tal. I detta fall byter styrkorna plats i formeln, och en förutsättning är att dividera med Ba1 istället för Ab1. Detta för att
dividera med mängden sammanlagda sänkande52 salvor för styrka B i stället för A.
Det som är intressant med von Schmalensee ekvation är att vi nu har en möjlighet att prediktera utnötningsstrid med sjöstyrkor utifrån olika parametrar. Vi kan dock bara testa en åt gången. I Två antaganden om modern sjöstrid testar von Schmalensee parametern ”Aktiva motåtgärder”53 i form av luftvärnssystem. von Schmalensee tog
fram en ekvation för beräkning av luftvärnets effektivitet, för att sedan multipliceras in i den modifierade ekvationen i form av variabeln bs.
von Schmalensees beräkning av luftvärnets effektivitet beskrivs enligt följande54:
b
s=
(
x
v
! r ! h)
e
x = Luftförsvarspjäsens effektiva räckvidd i meter.
v = Hastigheten på den fientliga sjömålsroboten uttryckt i m/s. r = Eldhastigheten för luftvärnspjäsen uttryckt i skott per sekund.
h = Träffsannolikhet av ett skott från luftvärnspjäsen mot ett specifikt mål. För 10% chans – 0,1. För 20% chans – 0,2 osv.
e = Eldledarens tidsåtgång för målskifte ombord på det försvarande fartyget.
Ekvationen ger en möjlighet till att testa flera parametrar förutsatt att man testar en åt gången. Systemet är därmed mycket tidskrävande och är en av anledningarna till varför avgränsningarna blir stora. Intressant att belysa är att von Schmalensee i sin uppsats testar luftvärnssystemet som skydd i motsats till denna uppsats
51 Ett sunt antagande, då det finns få fartyg som klarar av att fortsätta strida efter mer än en träff av en sjömålsrobot. Liksom en torped är ett sänkande vapen sätts ett fartyg lätt ur stridbart skick av en robot. I dessa experiment används dessutom fartyg av korvetts storlek, varför konstanten kan anses gälla.
52 Det görs ingen distinktion mellan begreppen ”ur stridbart skick” och ”sänka” i dessa spel. Om ett fartyg sätts ur stridbart skick eller sänks är resultatet desamma – det kan inte verka eller påverka motståndaren markant. 53 Andersson, Kurt; Axberg, Stefan; Eliasson, Per; Harlin, Staffan; Holmberg, Lars; Lidén, Ewa; Reberg, Michael;
Silfverskiöld, Stefan; Sundberg, Ulf; Tornérhielm, Lars; Vretblad, Bengt samt Westerling, Lars, Lärobok i Militärteknik vol.
4, Försvarshögskolan, Stockholm 2009, s. 15
frågeställning som behandlar signaturreducerande åtgärder. Luftvärn är en form av aktiv motåtgärd som ställs mot den passiva signaturreduceringen, men vilket av dessa är egentligen adekvat att testa?
John C. Schulte skriver i sin uppsats från 1994 An Analysis of the Historical
Effectiveness of Antiship Cruising Missiles in Littoral Warfare att sett ur ett historiskt
perspektiv finns det endast ett bekräftat fall där ett aktivt motmedelsystem i form av luftvärn varit användbart mot en inkommande sjömålsrobot.55 Han kommer i sin
analys av de historiska robotstriderna fram till att passiva56 system har varit långt
mer framgångsrika. Samtidigt nämner Schulte att mer data måste behandlas för att verkligen säkerställa stridseffektiviteten att med aktiva vapen eliminera hot utifrån. Schultes uppsats publicerades för nästan 20 år sedan, mycket har hänt vad gäller utveckling av sjömålsrobotar sedan dess. Detta bekräftas av Nils Eric Rönnblad, produktutvecklare på Försvarets materielverk för målsökare på svenska Robot 15. Rönnblad påpekade att Royal Navy i England har gått i rakt motsatt riktning vad gäller utveckling av försvarssystem, de är ledande inom hardkill-‐system idag. Rönnblad tillägger att mycket inom målsökning de senaste åren och de äldre modellerna av radarmålsökare är lättare att lura. 57 Schulte avslutar sin avhandling
med slutsatsen: för skydd mot sjömålsrobotar bör s.k. ”soft-‐kill” system användas. Alla fartyg som skall strida i kustnära farvatten bör vara utrustade med REMs, vara signaturanpassade och utrustade med andra avhakningssystem för avledning.58
Denna uppsats, liksom von Schmalensee behandlar en generell västerländsk sjömålsrobot med radarmålsökare. Den testar principerna och förhållandena inom sjöstrid. Även om det finns möjlighet att inkludera både ir-‐, doppler-‐, gps-‐, sökare med reglerbar uteffekt och signalsökande dito är det extremt dyrt59. Alla dessa funktioner
kan testas en åt gången och denna uppsats avgränsar sig till att testa variabeln mot radarmålsökande sjömålsrobotar, som ofta utgör huvudmetoden för målsökning.60
3.2 Gustav von Schmalensees resultat
von Schmalensee spelade tre olika stridsfall, alltid med ojämnt antal fartyg. Lanchesters N2-‐law beskriver inte jämna styrkeförhållanden så detta är inte aktuellt. I
alla fallen hade sida A, 10 fartyg och sida B, 6 stycken. Samtliga fartyg bestyckade med
55 Schulte, An Analysis of the Historical Effectivenes of Antiship Cruising Missiles in Littoral Warfare, s. 35 56 Schulte menar här de s.k. ”Softkill”-‐systemen
57 Intervju med Nils Eric Rönnblad, FMV, AK Ledningsystem, 2013-‐04-‐23
58 Schulte, An Analysis of the Historical Effectivenes of Antiship Cruising Missiles in Littoral Warfare, s. 39 59 Rönnblad, intervju, 2013-‐04-‐23
åtta sjömålsrobotar. Skillnaden i stridsfallen var variationen av luftförsvarskapacitet. I scenario 1 spelades styrkorna med samma förmågor vad avser luftförsvar. I scenario 2 gavs ett skyddsöverläge till den svagare styrkan i form av en extra luftvärnspjäs. I scenario tre fick den starkare sidan samma fördel.61 På detta sätt fick von
Schmalensee ut statistik som påvisade hur pass väl de olika modellerna predicerade utfallet för striden och huruvida första effektiva salvan hade någon korrelation med stridsutfallet. På samma sätt avser jag att ändra skyddsfördelen hos styrkan genom att ge den svagare sidan skydd i form av geografi.
von Schmalensees resultat visade att det finns en tendens att den modifierade kvadratiska lagen predicerar 2,6 skalsteg62 bättre än Lanchesters grundform i
scenario 2 där den svagare styrkan gavs ett skyddsövertag, vidare resulterar studien i en stark korrelation mellan den första effektiva salvan och stridens utgång63.
4. Metod
4.1 DesignSamtliga strider utkämpade med sjömålsrobot sedan sänkningen av den israeliska jagaren Eilat 1967 har utkämpats i amfibiska förhållanden64. Sammanlagt har det
mellan åren 1967 och 1992 avfyrats 222 sjömålsrobotar65 varav 80 % av dessa
avfyrades under de irakiska attackerna på handelsflottan i Persiska viken mellan 1981-‐88. En betydande majoritet avfyrades mot fartyg som inte kunde försvara sig själva.66
För att testa Jœrgensens påstående huruvida en på pappret överlägsen motståndare kan slås av en svagare styrka i skydd av en amfibisk miljö jämfördes resultaten från två olika scenarier med prediktionen av den modifierade kvadratiska ekvationen. För att eliminera alla övriga parametrar förutom geografin utfördes spelen under samma förhållanden som von Schmalensees experiment, och kunde därför jämföras med resultaten från Två antaganden om modern sjöstrid.
Att experimentera innebär att under kontrollerade former undersöka specifika faktorers egenskaper eller förhållanden67, i detta fall teorierna kring geografins
inverkan på strid samt robotens förmåga att detektera och låsa på mål som ett
61 von Schmalensee, Två antaganden om modern sjöstrid, s. 13-‐14 62 von Schmalensee har i sin statistik använt ett one-‐sample t-‐test. 63 von Schmalensee, Två antaganden om modern sjöstrid, s. 20
64 Schulte, An Analysis of the Historical Effectiveness of Antiship Cruising Missiles in Littoral Warfare, s. ix 65 Ibid, s. 16-‐18 (enligt tabell)
66 Hughes, Fleet Tactics and Coastal Combat, s. 149
resultat av denna. Det enklaste sättet att genomföra detta på är att införa denna variabel medan alla övriga faktorer hålls oförändrade. Endast då kan vi se den införda variabelns verkan i resultatet68. Detta är grunden till varför experimentet ligger nära
von Schmalensee.
Efter att scenarierna spelats ut, räknades sannolikheten för träff med sjömålsrobot i amfibisk miljö fram69 och multiplicerades in som en koefficient i Lanchesters
modifierade ekvation. Styrkeförhållandena ändrades och resultatet av scenario 2 och 3 jämfördes med prediceringen för att utröna hur pass väl formeln predicerat stridsutfallet.
Försöket genomfördes som en serie krigsspelsdueller på Försvarshögskolan i Stockholm, där testgruppen parades ihop slumpvis för att möta varandra en mot en. Spelen genomfördes på åtta seriekopplade datorer så att fyra spel kunde spelas samtidigt. Varje deltagare spelade fem spel. Liksom i von Schmalensees experiment lades en maxgräns på 30 verkliga minuter. Med anledning av det stora operationsområdet sattes tempot i spelet till tio gånger verkligheten.
4.2 Deltagare
Deltagarna i detta experiment har liksom urvalsgruppen i von Schmalensees experiment läst 26 högskolepoäng marintaktik och består av 16 stycken sjökadetter ur OP 10-‐13. Samtliga har samma erfarenhet vad gäller taktiska bedömanden och har vid marintaktiska kurserna spelat sjökrigsspelet tidigare. Urvalsgruppen stämmer alltså överens med von Schmalensee, vilket medger att experimenten från de två uppsatserna kan jämföras.
4.3 Krigsspelet
Simple Surface Warfare Model (SSM) är först framtaget av Christofer Waldenström i hans doktorsavhandling ”Supporting Dynamic Decision Making in Naval Search and Evasion Tasks”.70 SSM har sedan vidareutvecklats av Försvarshögskolan till ett
sjökrigsspel där officerare och kadetter ges möjlighet att utbildas i taktiska dilemman och beslut.
Spelet är framtaget för att testa de högre ledningsskikten i sjökrigföring, dvs. flottilj-‐ och divisionsnivå snarare än taktiskt bedömande för enskilt fartyg. Spelet har
68 Ibid, s. 77
69 Antalet totalt avfyrade robotar dividerat med antalet träff. (Se Schulte s. 16-‐18)
70 Waldenström, Christofer, Supporting Dynamic Decision Making in Naval Search and Evasion Tasks, doktorsavhandling, Stockholms Universitet, Stockholm, 2011, s. 19-‐21
möjlighet att skapa både landgående och sjögående enheter. Dessa kan programmeras enligt önskan i nästan alla avseenden vilket gör spelet till en bra plattform för experiment där en enskild variabel kan isoleras och testas.
Enligt Ledningsvetenskapliga avdelningen på Försvarshögskolan71 skall SSM ta högst
två timmar att lära sig att spela så pass väl att spelarna kan fokusera på det uppdrag och taktiska problem som scenarierna utgör. I mitt experiment gavs deltagarna 20 minuter att lära sig spelet innan spelstart. Författaren bedömde scenarierna som mycket enkla, vilket tillsammans med det faktum att alla i testgruppen tidigare spelat betydligt mer avancerade operationer gör att ca 20 minuters repetitionstid bör räcka innan spelstart.
Bild 1. Lägesbild för spelare från SSM, ett fartyg är redo för robotinsats. Till höger syns information om aktuellt fartyg, sensorer samt tid. Där finns även en ruta för Maritime Recognized Picture (RMP), känd lägesbild för befälhavaren. Runt öar och kust syns ”blått” vatten, fartyg inom detta område spelas med signaturreducerande åtgärder.
4.4 Uppgift
Rollen som befälhavare över en styrka gavs till varje individ innan spelens start. Sjöstyrkan bestod av samma typ av fartyg på båda sidor, samtliga av ytattackskaraktär. Uppgiften för striden var att inom tidsramen detektera och eliminera motståndaren inom operationsområdet. Ett fartyg ansågs utslaget då det satts ur stridbart skick. I von Schmalensees experiment uppmanades spelarna på
71 SSM – A Multiplayer Naval Warfare Game, instruktionsbok till Simple Surfare Warfare Model, Försvarshögskolan, Stockholm, Ej publicerad
båda sidor att söka stridskontakt, och detta för att undvika allt för defensivt agerande. Detta gjordes även i detta fall, återigen, för att minska skillnaderna i de ingående parametrarna.
4.5 Scenarier
För att göra mätningarna spelades tre olika scenarier sjöstridsdueller mellan två sjöstyrkor. Fartygen som spelades med är en generell korvett i deplacementstorlek 500-‐1000 ton, varav alla var bestyckade med 8 sjömålsrobotar var. Inga folkrättsliga krav ställdes på spelarna innan eldöppnande i syfte att minimera de ingående parametrarna i spelet. Samtliga scenarier spelades i en spelmiljö konstruerad för taktiska utbildningar på Försvarshögskolan, dvs. samma område som testgruppen och författaren spelat under de marintaktiska utbildningarna. Scenariomiljön används även under utbildning av högre officerare i marintaktik.
Scenarierna utspelar sig utanför italienska kusten där en bit av den svenska skärgården klippts in för att skapa ytterligare en dimension av amfibisk miljö. Detta område medger således dels öppet hav men även amfibiestrid. Viktigt att poängtera är att så länge fartygen håller sig på öppet vatten (vitt) i spelet så anses de ligga på öppet hav, dvs. fartygen kan ej dra fördel av miljön för skydd emedan den ligger på blått vatten (kustnära) så simuleras chansen för träff och detektion i spelet som om fartyget aktivt vidtog åtgärder för signaturreducering.
Den modifierade ekvationen visar den starkare sidans numerär efter stridens slut. I och med detta skrivs alltid den starkare stridsgruppen som styrka A och den svagare som styrka B. I scenario 1 och 2 består styrka A av 10 fartyg, och sida B av 6 dito. I scenario 3 ändras förhållandena, styrka A har då 6 fartyg och styrka B 4 stycken. I samtliga spel har varje fartyg en luftvärnpjäs med samma kapacitet att bekämpa inkommande sjömålsrobotar.
I scenario 1 spelades styrka A mot styrka B fritt till havs. Detta scenario är intressant då det är jämförbart med von Schmalensees experiment. Resultatet kan befästa eller falsifiera den modifierade ekvationen då scenariot i sig är ett ultimat förhållande att testa Lanchesters två ekvationer i72. Det är även det scenario som starkast bör visa
effekten av den första effektiva salvan. I scenario 2 har den svagare sidan getts en skyddsfördel i form av geografi, en möjlighet att försvåra för motståndaren att dels
detektera fartygen men även för roboten att detektera ytmålet när radarmålsökaren tänts.
Detta är typiskt scenario för en marin som nyttjar fleet-‐in-‐being73 och består av någon
form av invasionsförsvar där ett starkare hot utifrån kan väntas. Syftet med detta scenario är att empiriskt studera den totala träffsannolikheten mot ett ytstridsfartyg som nyttjar terrängen till sin fördel i form av skydd. Detta scenario bör gynna den svagare styrkan och ett annat utfall förväntas av striden. Den modifierade ekvationen förväntas predicera sämre i förhållandet till utfallet än i scenario ett.
I scenario 3 har styrkeförhållandet ändrats. Styrka A ges 6 fartyg och styrka B 4 dito. Uppställningen inför duellen är densamma som inför scenario 2. Anledningen till att styrkeförhållandena ändrats beror på tidigare experiments svårigheter för en individ att ensam hantera ett stort antal enheter samtidigt74. Det torde vara enklare för en
spelare att på ett mer naturtroget sätt hantera styrkan taktiskt i givna numerärer. Styrkeförhållandet har satts för att efterlikna förhållandena i scenario ett och två så långt som möjligt. Utan att ändra ingående parametrar i fartygens kapacitet75.
Resultatet från scenario 3 jämförs mellan prediceringen från den von Schmalansees hughesmodifikation av Lanchesters N2-‐law och författarens version av densamma.
4.2 Procedur
Spelet genomfördes med åtta stycken parkopplade datorer. En klientdator i varje par agerade server för spelet. Således kunde fyra par ur testgruppen spela ett scenario samtidigt. Spelarna satt mitt emot varandra och sikten mot motståndarsidan var därmed skymd. En spelare kunde således endast se sin egen sida, vilket författaren bedömer inte har någon taktisk inverkan på stridsutfallet. Ingen person ur testgruppen fick heller byta sida mellan spelen för att på så sätt nyttja kunskap om var den andra styrkan befinner sig vid spelstart.
73 Ångström, Widén, Militärteorins grunder, s. 227-‐228 74 Ibid, s. 24
På respektive klientdator presenterades aktuell lägesbild:
Bild 2.
Här presenteras spelområdet, ”MEZ” för scenario 1. Fågelvägen är det ca 160 nautiska mil76 från norr till söder.
Scenario 2 och 3 spelades under kustnära förhållanden:
Bild 3.
Den anfallande styrkan (A) startade till havs och styrka B inomskärs i skydd av skärgårdsterrängen. Styrka A uppmanades att söka strid vid kusten. Fågelvägen är det ca 100 nautiska mil77 mellan styrkorna vid start.
