Örebro Universitet
Institutionen för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap
Självständigt arbete 15p 2016-01-15 Medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning film
Handledare: Johan Nilsson Författare: Lisa Eklöf och Nina Lindström
‘FAT SHAMING’
En analys av överviktiga kvinnor i
amerikansk film
Abstract
This essay examines the two representative American films Pitch Perfect 2 (2015) and Spy (2015), where the characters and the actresses are noted for being overweight. The aim of the thesis was to examine if and how the portraiture of overweight female characters in American films stigmatize and stereotype the overweight body. Furthermore, we had the subsidiary aim to investigate whether overweight women are granted the same terms regarding femininity, male desire and sexuality as normal-weight women. Our goal with this essay was to highlight the concept of 'fat shaming' to a scientific level. We wanted to find out if one can talk about ‘fat shaming’ when it comes to the visibility of the overweight body in films. To discuss the impact of the portraiture in the material we have used social representation theory as the main approach. We have also used theories and concepts regarding stigmatization, stereotyping and representation of femininity and male desire. The results show that Pitch Perfect 2 is more explicit in its stereotypical portrayals while Spy is more subtle. It is also clear that the characters are not granted the same terms regarding femininity, male desire and sexuality. Both films stigmatize the overweight body discursively, which contributes to 'fat shaming' in society.
Keywords: American Culture, Body, Desirability, Discourse, Fat Shaming, Femininity, Norms, Overweight, Social Representation, Stereotyp, Stereotyping, Stigma, Stigmatization
Innehåll
1. Inledning ... 1
1.1 Bakgrund ... 2
1.1.1 Kroppen, normer och identitet. ... 2
1.1.2 Stigma ... 4
1.1.3 Övervikt i amerikansk kultur ... 5
1.2 Syfte ... 7
2. Tidigare forskning ... 8
2.1 Stigmatisering i samhället... 8
2.3 Sammanfattning ... 10
3.1 Social representationsteori som förhållningssätt ... 12
3.2 Stigmatisering ... 13
3.3 Stereotypisering ... 14
4. Tillvägagångssätt ... 17
4.1 Urval och material ... 17
4.1.1 Rebel Wilson som Fat Amy i Pitch Perfect 2 (2015) ... 18
4.1.2 Melissa McCarthy som Susan Cooper i Spy (2015) ... 19
4.2 Metod ... 20
4.3 Metodproblem ... 22
5. Analys ... 24
5.1. Pitch Perfect 2 (2015) ... 24
5.1.1. Fat Amys övervikt ... 24
5.1.2 Personlighet och karaktärsdrag ... 25
5.1.3 Kläder ... 26
5.1.4 Mat och fysisk aktivitet ... 27
5.1.5 Kvinnlighet, manlig åtrå och sexualitet ... 29
5.1.6 Perspektiv: andra stereotypa karaktärer ... 30
5.2 Spy (2015) ... 32
5.2.1 Susan Coopers övervikt ... 32
5.2.2 Personlighet och karaktärsdrag ... 33
5.2.3 Kläder ... 34
5.2.5 Kvinnlighet, manlig åtrå och sexualitet ... 37
5.2.6 Perspektiv: andra stereotypa karaktärer ... 39
6. Diskussion ... 40
6.1 Hur porträtteringen stigmatiserar och stereotypiserar övervikt ... 40
6.1.1 Fat Amys och Susan Coopers övervikt ... 40
6.1.2 Personlighet och karaktärsdrag ... 40
6.1.3 Kläder ... 41
6.1.4 Mat och fysisk aktivitet ... 41
6.2 Kvinnlighet, manlig åtrå och sexualitet ... 42
6.3 Övriga tankar och vidare forskning ... 43
7. Slutsatser ... 45
9. Källor ... 47
9.1 Litteratur ... 48
9.2 Artiklar ... 49
9.3 Elektroniska källor ... 49
1
1. Inledning
Ämnet övervikt är idag mer aktuellt än någonsin och i sociala medier figurerar termer som ‘fat shaming’ kontra ‘body positivity’, skriver du in dessa ord i Googles sökfält kommer du att mötas av en mängd artiklar och blogginlägg där den överviktiga kroppen debatteras. Det är ett vida diskuterat ämne och det råder delade meningar om hur samhälle och media förhåller sig till den överviktiga kroppen (The Huffington Post 2015). Instagramkontot
Effyourbeautystandards är ett exempel på plattform där den överviktiga kroppen tillåts
positivt utrymme; vi får ta del av människor i olika former och storlekar som stolt poserar (Instagram 2015). Ser vi däremot till den främsta definitionen av ‘fat shaming’ i
Urban Dictionary möts vi av motpolen i debatten: “A term made by obese people to avoid
the responsibility to actually take proper care of their body and instead victimize themself by pretending they're discriminated like an ethnic group [...]” (Urban Dictionary 2015). Det kan tyckas paradoxalt och näst intill komiskt att den främsta definitionen av termen ‘fat shaming’ skuldbelägger överviktiga istället för att på ett mer objektivt sätt förklara hur övervikt
skuldbeläggs i samhället.
I filmens värld tycks också en trend anas. Fler och fler överviktiga skådespelare uppmärksammas på vita duken, dessa skådespelare går ibland under den mer positiva benämningen “plus size” (Wareing 2015). Historiskt sett har den överviktiga kroppen alltid haft en betydande roll i filmmediet. Under det tidiga 1900-talet var det inte ovanligt att biopubliken skrattade åt manliga komiker av den större modellen, de var överviktiga och roliga. Eller var de kanske roliga för att de var just överviktiga? Det var även vanligt att överviktiga män fick spela kriminella i film noir, där de ofta porträtterades som dumma och klumpiga. Stora karaktärer har genom åren tilldelats roller som spelat på stereotypisering och stigmatisering av deras kroppar (Mosher 2007). Som en reaktion på dagens debatt om den överviktiga kroppen i film har dessutom hemsidan fattybechdel.com skapats. Där poängsätts filmer efter hur nyanserat de porträtterar överviktiga karaktärer (Fatty Bechdel 2015). Allt tyder på att vi den överviktiga kroppen uppmärksammas mer, men vad händer egentligen när den ges mer utrymme? Kan vi tala om ‘fat shaming’ när det kommer till synliggörandet av den överviktiga kroppen i film? För att ta reda på detta ställer vi oss frågan hur överviktiga kvinnliga karaktärer får synas och vad detta kan tänkas få för konsekvenser i
2 Denna uppsats ämnar undersöka om och i sådana fall hur de överviktiga karaktärerna i filmerna Spy (2015) och Pitch Perfect 2 (2015) stigmatiseras och stereotypiseras. Tillåts de en mer nyanserad karaktärisering än enbart “överviktig person” och beviljas de samma villkor gällande kvinnlighet, manlig åtrå och sexualitet som normalviktiga kvinnor? Valet av materialet grundar sig i att skådespelerskorna Melissa McCarthy och Rebel Wilson som spelar i dessa filmer uppmärksammats för att vara just överviktiga (Jacobs 2015; Mulligan 2015; The Huffington Post 2015; Handler 2015; Lynn 2015). Studien bidrar med ett nytt tänkande kring det populärkulturella begreppet ‘fat shaming’. Innebörden av begreppet kan och bör tas på ett större allvar än det gör idag. Därför diskuteras ’fat shaming’ genom en begreppsapparat som hjälper oss att förstå hur överviktiga kvinnor faktiskt representeras samt hur representationen kan tänkas bidra till en stigmatisering av övervikt i samhället.
1.1 Bakgrund
Under detta avsnitt återges den bakgrundsinformation som behövs för att förstå uppsatsens syfte. Inledningsvis kommer vi att redogöra för vad en överviktig kropp är och förklara hur vi väljer att förhålla oss till kroppsnormer och identitet. Vidare kommer vi även redogöra för begreppet stigma och dess betydelse samt hur övervikt ses i amerikansk kultur. Detta kommer att ge en bredare förståelse av den kommande analysen.
1.1.1 Kroppen, normer och identitet
I uppsatsen kommer vi att använda oss av benämningen “övervikt” och “överviktig”.
Övervikt är enligt Världshälsoorganisationens (WHO) definition en kropp med ett BMI större än eller lika med 25. En kropp med ett BMI större än eller lika med 30 har fetma. BMI går ut på att mäta relationen mellan vikt och längd enligt beräkningen: kroppsvikt i kilogram dividerat med kroppslängden i meter i kvadrat.
(BMI Test 2015)
BMI är den mest vedertagna metoden för att mäta övervikt och fetma, men bör dock betraktas som en grov vägledning eftersom den inte avgör övervikt på individuell nivå (WHO 2015a).
För att ta sig an denna studie krävs en definition av och ett förhållningssätt till begreppet “kropp”. Vad är en normal kropp i det västerländska samhället? I samlingsverket The Body
3 återfinns en samling kritiska texter av olika författare som diskuterar kroppen utifrån olika sociala problem: identitet, normer, hälsa, teknologi samt etik. Vi har valt att se närmre på kroppsnormer och identitet då vår uppsats fokuserar på en kropp som avviker från normen och hur denna kropp erhåller en viss typ av identitet och identifikation, dels i samhället och dels för den överviktiga individen. För att kunna diskutera hur den överviktiga kroppen stigmatiseras måste vi först ha en förståelse för den kropp som inte gör det. I kapitlet Normal
Bodies (or not) diskuteras vad som är en normal kropp. Normalitet är förknippad med något
vanligt förekommande, något som inte avviker från majoriteten. Den normala kroppen bör inte vara för liten, men inte heller för stor, inte för lång, men inte heller för kort. Dessutom är en normal kropp frisk, helt fri från sjukdomar och med alla kroppsdelar intakta (Fraser & Greco 2005, s. 16-20).
Den ideala kroppen kan beskrivas som tidlös, det vill säga oförmögen att framstå som föränderlig och tillfällig. Ian Hacking menar att normalitet minskar klyftan mellan fakta och värdering. Vi skiljer sällan på det som “är” och “borde vara” normalt. I media målas olika föreställningar upp om hur en normal kropp ser ut. En normal kropp varierar beroende på diskurs och spannet för normalitet kan därför variera beroende på sammanhang eller en viss kulturs skiljaktigheter. En typ av kropp visas upp som normal i modesammanhang, medan en annan visas upp som normal i hälsosammanhang (Fraser & Greco 2005, ss. 16-20; 145-149). Denna uppsats förhåller sig till den överviktiga kroppen som icke-normativ och menar att kroppen i sitt sammanhang framstår som avvikande.
Hur stor del av vår identitet utgör kroppen? Denna fråga är filosofiskt tolkningsbar och ger upphov till följdfrågor: “Hur påverkar den inre identiteten den yttre?”, “Hur påverkar den yttre identiteten den inre?”. Identiteten är en fråga om kön, klass, etnicitet, sexualitet och ålder. Dessa “är”, men de syns också. Däremot behöver inte något som “är” stämma överens med ens identitet. Antaganden om dessa kategoriseringar kan göras vid första anblicken av en människa. Självklart är det omöjligt att se på en annan människas kropp vad hen har för klass och sexualitet, men de övriga kategorierna kan besvaras genom en tolkning av det vi ser: en människa går med krökt rygg och är rynkig - hen är gammal. En människa har skägg - hen är man. Det sistnämna exemplet öppnar upp till en intressant debatt gällande identitet. Idag menar vi att du kan födas till ett visst kön, men du identifierar dig med ett annat - du är född i fel kropp. Här krockar den inre identiteten med den yttre, och vi återkommer till hur frågan om identitet är filosofiskt tolkningsbar.
4 Det är dessutom viktigt att förstå hur vår individuella och kollektiva tolkningsförmåga
påverkar hur vi uppfattar olika kroppar (Fraser & Greco 2005, ss. 12ff.; 104). Som författare till denna uppsats menar vi att identiteten har en stor inverkan på kroppen, men att kroppen har en ännu större inverkan på identiteten. Hudfärg, kroppsstorlek och eventuella
funktionshinder ger dig olika förutsättningar i livet vilket i allra högsta grad påverkar vem du är. Däremot är det komplicerat att se just övervikt som identitetsskapande eftersom ingen människa föds överviktig.
På grund av komplexiteten gällande kropp, identitet och övervikt har vi valt att se närmare på artikeln Thin is the feminist issue av Nichola Diamond. Artikeln är en motreaktion till boken
Fat is a feminist issue av Susie Orbach. Orbach gör tolkningen att själva fettet är det verkliga
problemet, och att dess enda lösning är viktnedgång. Detta gör att övervikt endast blir
försvarbart och legitimt om det ses som ett resultat av psykisk ohälsa eller som ett medicinskt symptom. Diamond menar däremot att övervikt är en socialt konstruerad term som skapats i relation till smalhet och går hand i hand med kulturella föreställningar om femininitet. Hon uppmanar därför till att överväga de sociala betydelser som formar hur övervikt, smalhet och hälsa förstås, liksom kvinnors materiella kroppar, deras erfarenheter av sina kroppar,
kroppsuppfattning, ätande och mat. Diamond menar att till och med själva känslan av fysisk hunger stimuleras och färgas av sociala responser och hon bekymras av relationerna mellan det sociala och det psykologiska. Enligt Diamond kan feministiska strategier om kroppen bara lyckas om de rör sig bort från definitionen som "naturliga" och istället ses som en politisk- och social kamp (Diamond 1985, s. 115f.).
1.1.2 Stigma
Begreppet ‘fat shaming’ är ett populärkulturellt och icke-vetenskapligt uttryck. För att ta sig an ämnet krävs en definition av uttrycket. Vi har därför valt att tolka ‘fat shaming’ som “stigmatisering av övervikt”. I teoriavsnittet kommer vi att återkoppla till teorier om stigma, för att ta reda på hur och varför den överviktiga kroppen stigmatiseras. För att göra det behöver vi först redogöra för vad ett stigma är. I Nationalencyklopedin definieras stigma som ett “(bränn)märke” efter den grekiska betydelsen “märke efter” (Malmquist 2015). Termen, som står för ett kroppsligt tecken, skapades av grekerna för att påvisa något som var ovanligt eller nedsättande mot en individs status (Goffman 1972, s.11).
5 I artikeln Stigmatisering - ett gammalt ord i tiden skriver författaren Catharina Grünbaum att människor redan under antiken använde begreppet stigmatisering i bemärkelsen att
brännmärka en brottsling till straff, detta i syfte att avskräcka och bidra till skam och utpekande. Idag är den fysiska brännmärkningen avskaffad, men den sociala lever kvar. Begreppet stigmatisering har blivit en språklig term som har kommit att användas om grupper och enskilda individer som avviker från samhällsnormen (Grünbaum 2005).
1.1.3 Övervikt i amerikansk kultur
Något som ytterligare talar för vår tolkning av uttrycket ‘fat shaming’ är boken Fat Shame:
Stigma and the Fat Body in American Culture. Amy Farrell undersöker hysterin kring det
amerikanska kroppsidealet och använder sig av begreppet ‘fat shaming’ när hon talar om den skam och stigmatisering som uppkommer ur att vara överviktig (Farrell 2011, s. 3f.).
Eftersom vi kommer att analysera amerikanskproducerad film är det viktigt att förstå hur övervikt ses i den amerikanska kulturen. Enligt Världshälsoorganisationen är amerikaner de mest överviktiga globalt sett. Statistik visar att 62 procent av befolkningen är överviktiga och att 26 procent har fetma (WHO 2015b). USA är extremt medvetet om övervikten i landet, samtidigt som konsekvenserna av hur övervikt stigmatiseras i den kulturella sfären förbises (Farrell 2011, s. 3).
Det växande antalet överviktiga i landet har lett till begreppet “fetmaepidemi”, en term som Farrell menar för med sig konnotationer som sjukdom, smitta och spridning. Valet av denna term beskriver hon som alarmerande, då den medvetet uppmanar till en hotande fara eller stor katastrof om problemet inte angrips. Amerikanska journalister, läkare och lärare hävdar regelbundet att fetma är en offentlig fiende och amerikanska tidningar använder sig av rubriker som ”war against fat” och “how to beat obestity”. Dessa fördomar, eller
apokalyptiska tänkande som Farrell uttrycker det, är inte bara skuldbeläggande för den som orsakar ”katastrofen”, utan leder även till diskriminerande handlingar som baseras på hälsa och välmående. Stigmatisering som associeras till vikt och en “oro för hälsan” gör att
människor tar till drastiska och extrema åtgärder för att dölja övervikten (Farrell 2011, s. 9f.).
Förutom att Farrell undersöker hur överviktiga i USA diskrimineras och stigmatiseras, sätter hon även den kulturella nedvärderingen av den överviktiga kroppen i historisk kontext (Farrell 2011, s.3). I kapitlet Feminism, Citizenship and Fat Stigma förklarar Farrell att folk redan under tidigt 1900-tal använde sig av kroppen som propagandaredskap. Kampanjer om
6 kvinnlig rösträtt framfördes ofta med hjälp av kvinnokroppen för att visa på de resultat
rösträtten skulle åstadkomma. Den överviktiga kvinnokroppen som talade emot kvinnlig rösträtt skildrades som en ful, äcklig och okvinnlig best. Den smala kvinnokroppen fick å andra sidan representera något vackert som förtjänade möjligheten till det allmänna medborgarskapet (Farrell 2011, s. 82-83).
Farrell talar även om hur begreppet ‘fat shaming’ tar sig uttryck i narrativ. Egenskaper som lat, glupsk, girig, omoralisk, okontrollerbar, dum, ful och i avsaknad av vilja förknippas ofta med den överviktiga kroppen (Farrell 2011, s.4). Övervikt ses därför som ett vanhedrande attribut där en överviktig person inte förtjänar respekt och värdighet. Denna skildring och den förnedring som överviktiga människor utsätts för förklarar Farrell som normalisering av ”att vara fet” inom kulturella sammanhang. Hon tar upp den dataanimerade Pixar-filmen WALL-E (2008) som ett exempel där filmskaparna använder sig av överviktiga karaktärer i
representationen av en befolkning som är på väg mot evolutionens slut. Farrell tar upp en rad alternativ som skulle kunna ersätta skildringen av evolutionens slut, men förtydligar att filmskaparnas användning av övervikt är ett lättförståeligt och maktfullt tillvägagångssätt där normer och gemensamma föreställningar i ett samhälle får tala för sig själva. Användningen av en överviktig kropp i narrativ handlar alltså inte explicit om en stor kroppshydda, utan snarare om de konnotationer som den överviktiga kroppen medför (Farrell 2011, s.117f.). Inom moderna narrativ symboliserar dessutom viktökning en sämre position i den sociala och ekonomiska hierarkin. En person som går ner i vikt anses å andra sidan som duktig, eftersom viktnedgång är ett tecken på moralisk, fysisk och psykisk förbättring. Den smala kroppen är därmed lika med en civiliserad kropp (Farrell 2011, s.118).
7
1.2 Syfte
De normer och gemensamma föreställningar som finns i samhället avspeglas i media och du påverkas av det du ser i exempelvis film. Eftersom filmer påverkar våra tankemönster är det viktigt att representationer av olika kroppstyper granskas och analyseras för att
uppmärksamma hur dessa är med och skapar stigmatiserande diskurser i samhället. Målet med uppsatsen är att lyfta och diskutera begreppet ‘fat shaming’ på ett vetenskapligt plan genom att undersöka om den överviktiga kroppen porträtteras på ett stereotypt sätt som bidrar till stigmatisering.
Syftet med den här uppsatsen är att undersöka om och i sådana fall hur porträtteringen av överviktiga kvinnliga karaktärer i amerikansk film stigmatiserar och stereotypiserar övervikt. Vidare har uppsatsen som delsyfte att undersöka huruvida överviktiga kvinnor beviljas samma villkor gällande kvinnlighet, manlig åtrå och sexualitet som normalviktiga kvinnor i film. Materialet avser två amerikanskproducerade filmer från 2015 där karaktärerna som ska analyseras är huvudkaraktären Susan Cooper i Spy (2015) och bikaraktären Fat Amy i Pitch
8
2. Tidigare forskning
För att visa vikten av vår studie kommer vi i detta avsnitt att redogöra för tidigare forskning som berör stigmatisering av övervikt. Studierna tar upp skuldbeläggande av överviktiga och benämner detta som stigmatisering. Som tidigare nämnts väljer vi att likställa ‘fat shaming’ med stigmatisering av övervikt. Flertalet studier är till stor del medieinriktade medan andra snarare handlar om förtrycket av överviktiga i samhället. I majoriteten av artiklarna har innehållsanalyser gjorts av exempelvis litteratur och rörliga bilder, medan en av dem innefattar analyser av fokusgrupper (opinionsundersökningar). I det allra första urvalet av artiklar sållades tre opinionsundersökningar (Coleman 2008; Knobloch-Westerwick & Romero 2011; Shugart 2014) bort eftersom vi prioriterade kvalitativa innehållsanalyser som vi kunde inspireras av. Alla artiklar har det gemensamma resultatet att
överviktsstigmatisering är verklig, vilket ytterligare motiverar vikten av vår studie.
2.1 Stigmatisering i samhället
Artikeln Bias, Discrimination, and Obesity bidrar till vår uppsats relevans. Den stärker vårt antagande om att överviktiga diskrimineras i det nordamerikanska samhället och i likhet med vår studie analyseras redan färdiga texter för att hitta stigmatisering av överviktiga. Med hjälp av kritisk diskursteori analyseras information och dokumentation kring levnad (jobb,
utbildning och vård), för att ta reda på om och hur diskriminerande attityder och beteenden uppstår. Slutsatsen av studien visar att diskriminering av överviktiga människor förekommer i hög grad i alla olika domäner som påverkar välbefinnandet (Puhl & Brownell 2001, s. 788-805).
I artikeln Is fat a feminist issue? används feministisk sociologi- och intersektionalitetsteori i granskandet av litteratur om hur viktbaserat stigma upplevs av amerikanska kvinnor i arbete, relationer, vård och porträttering i media. Denna artikel kan ses som ytterligare en reaktion på Orbachs text Fat is a feminist issue som redan i sin titel befäster antagandet som ett påstående snarare än en fråga (Orbach 1981). Överviktiga kvinnors hälsa, livskvalité och
socioekonomiska resultat påverkas i större utsträckning av fördomar jämfört med hur
överviktiga män, smala män och smala kvinnor påverkas. Överviktiga kvinnor blir mer sällan anlitade, får sämre behandling på jobbet och tjänar mindre än sina normalviktiga kollegor. Författaren anser att viktbaserad diskriminering av kvinnor får liten uppmärksamhet från feministiska forskare jämfört med andra ämnen som rör vikt eller andra källor till
9 diskriminering (Fikkan & Rothblum 2012, s. 575-592). Fikkan och Rothblums artikel är viktig för se till könsskillnader i representationen av övervikt. Artikeln berör även forskning kring intersektionalitet av övervikt mellan kön och etnicitet i viktstigma.
2.2 Stigmatisering i rörlig bild
Eftersom vi vill ta reda på hur den överviktiga kroppen porträtteras i amerikansk film fann vi artiklarna Fat Stigmatization in Television Shows and Movies, Ending Fat Stigma och Fat
Monica, Fat Suits, and Friends extra relevanta för vår uppsats. I artikeln Fat Stigmatization in Television Shows and Movies undersöks stigmatisering av överviktiga i TV-program och
filmer. Genom en innehållsanalys av vinjetter kategoriseras och fastställs mängden av överviktsspecifika kommentarer och skämt. Resultaten visar att humor på de överviktigas bekostnad oftast är verbal och sker i närvaro av den överviktiga personen, samt att de manliga karaktärerna tre gånger så ofta som de kvinnliga fällde kommentarer som stigmatiserade övervikt (Himes & Thompson 2007, s. 712-718). Artikeln stödjer vårt antagande om att den överviktiga kroppen ses som ett spektakel och att det skämtas på den överviktigas bekostnad i film.
I artikeln Ending Fat Stigma undersöks diskursen om övervikt och etnicitet genom en djupgående innehållsanalys av diskurskaraktär av filmen Precious. Stoneman menar att fetmaepidemin i dagens USA har blivit en markör för etnicitet- och klasstillhörighet. Han argumenterar för att representationen av “feta objekt” i den visuella kulturen förstärker den redan stigmatiserade bilden av den överviktiga kroppen och att en icke-vit överviktig kropp utsätts för ytterligare förtryck. De teoretiska utgångspunkterna i artikeln är kritisk diskursteori och teorier om etnicitet. Trots att debatten om överviktsepidemin till viss del bidrar till en mer hälsosam individualism tar den sig uttryck som underförstådd ‘fat shaming’ (Stoneman 2012, s. 197-207). Artikeln är relevant då författaren tar avstamp i representationer i film. Den är även intressant då den likt artikeln Is fat a feminist issue? bidrar med tankar kring intersektionalitet av övervikt, klass och etnicitet.
I Fat Monica, Fat Suits and Friends undersöker Amy Gullage hur övervikt i narrativ representeras och återges i serien Friends med hjälp av en tjockdräkt (fat suit). Författaren kontextualiserar användningen av tjockdräkt för att representera övervikt och gör en karaktärsanalys av
10 Fat Monica. Hon undersöker den komiska användningen av karaktären, hur narrativ om övervikt, kvinnlighet och sexuell lust kopplas samman och hur Fat Monica representerar skillnader mellan den falska och den autentiska kroppen. Gullage teoretiserar hur narrativa konventioner används för att representera olika kroppar som anses felaktiga och stötande (i detta avseende den överviktiga kroppen som avviker från smalhetsnormen). I artikeln skriver hon att användningen av tjockdräkt till viss del belyser förståelsen av den överviktiga
kroppen, men att denna förståelse är djupt inbäddad i stereotypa representationer. Den
överviktiga dräkten i Friends misslyckas med att representera övervikt på ett komplicerat och komplext sätt och presenterar endast övervikt som rekvisita; en kostym som kan och bör ändras efter behag.
Trots att författaren undersöker hur idéer om övervikt framkallas genom karaktären, utforskar hon även andra möjligheter som finns i dessa narrativ. Hon menar att berättelserna har
potential att utmana dominerande föreställningar om övervikt och att användningen av de stereotypa representationerna kan avslöja intersektionalitet mellan övervikt, humor, kön, social klass och heterosexualitet (Gullage 2014, s. 178-189). Studien väljer att smalna av sin analys genom att fokusera på användandet av tjockdräkt. Vi kommer inte att titta på denna typ av representation av övervikt men anser att det är viktigt att belysa tjockdräkten då den bidrar med en extrem stereotypisering. Artikeln analyserar karaktären Fat Monica på ett sätt som vi finner användbart i vår egen studie och har inspirerat oss till ytterligare infallsvinklar där vi kan analysera karaktärer gällande övervikt, humor, kön, social klass och sexuell åtrå.
2.3 Sammanfattning
Den tidigare forskningen som presenterats bekräftar att diskrimineringen av överviktiga personer i det amerikanska samhället är verklig och styrker vårt antagande om stigmatisering av den överviktiga kroppen i rörlig bild. Resultaten i den tidigare forskningen tyder på att en överviktig kropp porträtteras som icke-normativ; kroppen framstår som icke önskvärd och ses som ett spektakel. De artiklar som vi redogjort för skapar dessutom en helhetsbild av
diskursen kring övervikt och samtliga artiklar i detta avsnitt konfirmerar vår studies relevans.
Oundvikligen kommer vi att inspireras av artiklarnas begreppsapparater och
tillvägagångssätt, däremot kommer vi inte att anamma en specifik metod av de ovan nämnda eftersom de inriktar sig på antingen samhälle eller media. Denna studie skiljer sig från tidigare forskning då den kombinerar dessa bägge inriktningar. Genom att analysera
11 representationen av de överviktiga karaktärerna i Spy och Pitch Perfect 2 med social
representationsteori som främsta synsätt ges vi möjlighet att vidareutveckla en diskussion som annars inte hade varit möjlig. Dessutom har vi för avsikt att diskutera den
överviktsdiskurs som skapas och råder i det västerländska samhället, snarare än enbart i det amerikanska samhället. Under metodavsnittet i denna uppsats kommer en redogörelse för hur vi arbetar med vårt material. Då vi har som delsyfte att undersöka övervikt i relation till kvinnlighet och manlig åtrå finner vi däremot Gullages analys av Fat Monica mer lämpad för vår studie. Därför återknyter vi till Gullages teori under teoriavsnittet för att förklara hur hennes analys av narrativ om övervikt, kvinnlighet och sexuell lust kan appliceras på vår studie.
12
3. Teoretiska utgångspunkter
För att analysera vårt material kommer vi att använda oss av teorier och begrepp gällande stigmatisering, stereotypisering och representation av kvinnlighet och sexualitet. Teorierna och begreppen vi har valt att använda är nära sammankopplade och överlappar ofta varandra. Vi kommer därför även redogöra för de olika teoriernas relation till varandra och hur de kan komma att knytas samman. För att diskutera effekterna av porträtteringarna i materialet redogör vi först för social representationsteori. Denna teoris främsta syfte är att fungera som ett förhållningssätt; ett synsätt som kommer att genomsyra analyserna. Vi har valt att inte använda teorier avsedda för analys av intersektionalitet. Däremot har vi för avsikt att i viss mån diskutera etnicitet och social klass i relation till hur den överviktiga kroppen porträtteras. Genom avsaknaden av en teori anpassad till detta blir vår analys inte lika djupgående som den annars hade kunnat bli.
3.1 Social representationsteori som förhållningssätt
För att få en övergripande bild kring hur media representerar samtidsfenomen som övervikt kommer vi att använda oss av begreppet “sociala representationer”. Begreppet som myntades av den franske socialpsykologen Serge Monscovici står för både en teori och ett socialt fenomen som kan studeras och analyseras i såväl språkliga som visuella diskurser. Teorin är kognitivt orienterad, det vill säga den behandlar allt från hjärnans grundläggande
tankeprocesser till kulturella scheman som styr vårt vardagstänkande och sättet vi agerar. Sociala representationer syftar alltså på meningsskapande processer som skapar en kollektiv mening mellan samhälle, grupp och individ (Höijer 2008, s.139ff.).
Teorin hjälper oss att förstå hur gemensamma föreställningar i samhället skapas och hur språkliga handlingar kommunicerar i film. Därav kommer social representationsteori att genomsyra vår uppsats som helhet och bidra med de verktyg som krävs för att diskutera vilka konsekvenser porträtteringen av överviktiga karaktärer kan tänkas få. Genom att förhålla oss till social representationsteori som vårt främsta synsätt kommer vi alltså att kunna bidra med en intressant diskussion av våra upptäckter. Social representationsteori utgörs sammantaget av kollektivt förankrade föreställningar som bestämmer vad som är normalt respektive onormalt. Nedan kommer vi redogöra för teorier om stigma, stereotypisering och kvinnlighet och manlig åtrå. Dessa teorier är nära sammankopplade med social representationsteori och hjälper oss att förstå hur och varför den överviktiga kroppen avviker från normen.
13
3.2 Stigmatisering
För att få en bättre förståelse för hur stigma fungerar kommer vi att använda oss av Ervin Goffmans stigmatiseringsteori. Trots att Goffmans studie inte fokuserar direkt på övervikt, hjälper konceptet oss att förstå konsekvenserna gällande diskriminering av överviktiga både på individ- och samhällsnivå (Farrell 2011, s.6). Studien som publicerades 1963, är än idag omtalad och används som underlag i studier om stigmatisering av exempelvis övervikt (Brewis et al. 2011; Anderson & Bresnahan 2013; Farrell 2011).
I boken Stigma: Den avvikandes roll och identitet förklarar Goffman stigma som en speciell relation mellan ett attribut och ett mönster av stereotypisering. Han menar att inom varje samhälle kategoriseras människor utifrån normativa förväntningar för att fastställa en individs egenskaper och sociala identitet. En person som på ett icke önskvärt sätt avviker från
samhällets förväntningar blir därav “utstött”. Med andra ord är stigma en oönskad egenskap som nedvärderar individen och resulterar i att personen i fråga endast tillskrivs vara det som själva stigmat innebär (Goffman 1972, s.11-15). Goffman skriver att termen stigma har dubbla perspektiv: det kan vara synligt, uppenbart och känt av andra (misskrediterad), eller så kan en individ dölja sitt stigma (misskreditabel) (Goffman 1972, s.13). Goffman delar vidare upp stigma i tre olika typer. Ett kroppsligt stigma kan vara ett handikapp eller någon typ av missbildning. Det kroppsliga stigmat som för det mesta är synligt kallar Goffman för “abomination of the body”, med detta menar han den avsky eller äckel som övriga medlemmar i ett samhälle känner mot den individ som inte uppfyller de normativa förväntningarna (Goffman 1972, s.14).
I boken Fat Shame skriver Amy Farrell att överviktiga kroppar inte kan dölja sitt stigma och diskrimineras därigenom vid första anblicken på grund av sin fysik. Men den överviktiga kroppen utsätts inte enbart för ett fysiskt stigma då den skiljer sig från smalhetsnormen, utan tillskrivs även egenskaper som påverkar den personliga karaktären som kan komma att uppfattas som glupsk, lat, oansvarig samt ha bristande självkontroll (Farrell 2011, s.6). Dessa nedvärderande egenskaper som påverkar den personliga karaktären är något som Goffman kallar för karaktärsstigma och innefattar enligt honom exempelvis missbruk, homosexualitet eller arbetslöshet. Tribala stigman som etnicitet, nationalitet och religion kallar Goffman för
gruppstigma (Goffman 1972, s.14). Även denna typ av stigmatisering går att koppla till
övervikt. I artikeln Ending Fat Stigma undersöks diskursen om övervikt och etnicitet.
14 den redan stigmatiserade bilden av den överviktiga kroppen, men poängterar även att en överviktig icke-vit kropp utsätts för ytterliga förtryck (Stoneman 2012, s. 197-207). Vi kommer inte lägga större vikt vid etnicitet i relation till övervikt, däremot kommer tankar kring detta att tas upp i analys- och diskussionsavsnittet.
Sammanfattningsvis stigmatiseras en individ som särskiljer sig från de normer som råder inom en social grupp, vilket leder till förtryck och utanförskap. Denna stigmatisering kan ta sig uttryck såväl kroppsligt som karaktärs- och gruppmässigt. Oavsett om det är i form av en egenskap eller ett yttre attribut så kategoriseras medlemmar som avviker från den
gemensamma föreställningen av den dominerande gruppen i ett samhälle. Dessa indelningar av sociala kategorier är något som Goffman benämner som stereotypisering och är det som utgör förutsättningen för stigmatisering (Goffman 1972, s 11-14). Eftersom teorier om stigma överlappar och hör samman med teorier om stereotyper har vi även valt att se närmre på begreppet “stereotypisering”.
3.3 Stereotypisering
Konceptet stereotypisering beskrivs av Michael Pickering i boken Stereotyping som en överdriven föreställning grundad i fördomar om en individ och dess egenskaper eller attribut. Författaren förklarar stereotypisering som en typ av hierarki där individer i ett samhälle delar en viss föreställning och gemensamt skapar en illusion av ordning om hur saker och ting bör vara. Pickering menar vidare att begreppet stereotypisering är komplext och att vissa av de föreställningar som begreppet pekar på bör anses som felaktiga då de skildrar en
samhällsgrupp eller kategori som enhetlig (Pickering 2001, s.1-15).
Jill Nelmes beskriver stereotypisering som ett lätt och enkelt sätt att stämpla och kategorisera världen på för att vi lättare ska förstå den. Föreställningen om stereotyper är inlärd och ofta svår att ändra på. Stereotyper har en tendens att begränsa vår förståelse av världen och förevigar istället föreställningar som är osanna. Nelmes poängterar däremot att stereotyper inte alltid behöver vara negativa, men att de ofta går ut på att bevara och föreviga
maktförhållanden i samhället. Stereotypisering av individer och grupper med lägre status hjälper alltså makthavare att bevara ett oförändrat tillstånd, ett så kallat “status quo” (Nelmes 2012, s.269).
15 Teorier om stereotyper kommer vara av stor relevans för vår studie eftersom vi vill ta reda på om överviktiga människor tillåts en mer nyanserad karaktärisering än “den överviktiga”. En svensk undersökning visar att överviktiga människor stereotypiseras i exempelvis
anställningsprocesser där överviktiga bortprioriteras trots att deras meriter överensstämmer med normalviktigas. Detta tyder på att överviktiga förknippas med låg prestation på implicit och explicit nivå. Den vanligaste stereotypen av överviktiga är den slöa, lata och långsamma (Agerström et. al 2008, s. 252). I filmens värld förutspår vi däremot att stereotypiseringen av övervikt kan se annorlunda ut. Vi förväntar oss en stereotyp bild av den överviktiga, men anar att filmerna kan komma att måla upp en mer humoristisk bild av övervikt där
karaktärerna tilldelats mer varierade karaktärsdrag än enbart de förknippade med lathet. Därför kan stigmatiseringen av övervikten snarare uppstå på en mer diskursiv nivå, än att karaktären stigmatiseras tydligt i filmens narrativ. Detta motiverar ytterligare valet av social representationsteori som vårt främsta synsätt då det ger oss möjlighet att analysera
representationer av våra gemensamma västerländska föreställningar.
Med förståelsen för vad en stereotyp är kan vi i vår studie undersöka om vi kan hitta mönster i representationen av övervikt i två olika filmer. Under metodavsnittet kommer vi vidare att redogöra för olika typiska porträtteringar av övervikt som vi ämnar leta efter i vårt valda material. Då uppsatsens delsyfte är att analysera hur de överviktiga kvinnliga karaktärerna representeras i sin kvinnlighet och gällande manlig åtrå ska vi även redogöra för
utgångspunkter och begrepp som kommer att användas i avsikt att diskutera denna typ av representation och stereotypisering.
3.4 Kvinnlighet, manlig åtrå och sexualitet
Vi vill undersöka om överviktiga kvinnliga karaktärer tillåts en sexualitet och om de kan ses som åtråvärda med sina icke-normativa kroppar. När film ska diskuteras ur ett feministiskt perspektiv tas ofta avstamp i Laura Mulveys och Claire Johnstons teorier från 1970-talet, som ifrågasätter kvinnans roll som objekt i film; Mulvey menar att kvinnliga karaktärers uppgift är att tillfredsställa den manliga blicken, både åskådarens och övriga manliga karaktärers. Johnston förespråkade i likhet med Mulvey en feministisk film där kvinnan skulle tillåtas en plats som subjekt snarare än objekt. Teorierna var nytänkande och lämpade sig för sin tid, men har bland annat kritiserats för sitt heteronormativa tankesätt. Däremot ser vi en hög relevans i att undersöka hur överviktiga karaktärer förhåller sig till “den manliga blicken”, ett
16 uttryck som Mulvey myntade (Nelmes 2012, s. 272). Idag tillskrivs kvinnan i större
utsträckning mer betydande och subjektiva filmroller. Filmerna som vi ska analysera har kvinnor i huvudrollerna och i enlighet med liberalfeminismens ideologi har de dessutom betydande roller i det offentliga rummet. Vi ser dem som chefer, hemliga agenter och ledare för diverse grupper (Gemzöe 2010, s. 37f.). Denna uppsats främsta syfte är dock inte att redogöra för feministiska kvalitéer i filmer. Däremot är det intressant att undersöka om överviktiga kvinnor beviljas samma villkor gällande kvinnlighet, manlig åtrå och sexualitet som normalviktiga kvinnor i film. Karaktärerna som ska undersökas är heterosexuella och vi ämnar undersöka om och i sådana fall hur de tillåts ha och framför allt vara kärleksintressen, och om de porträtteras som åtråvärda.
Utöver Mulveys teori fungerar den tidigare nämnda artikeln Fat Monica, Fat Suit and
Friends som inspiration och en inkörsport till hur vi kan närma oss vårt eget material. Trots
artikelns fokusering på användandet av tjockdräkt menar vi att analysen av hur narrativ om övervikt, kvinnlighet och sexuell lust kopplas samman kan vara användbar i vår egen studie. Författaren Gullage menar nämligen att Fat Monica brister i sexuell önskvärdhet och förmåga att attrahera manliga partners. Vidare tjänar detta till en reproducering av den samhälleliga uppfattningen att överviktiga kvinnor inte är värda manlig heterosexuell åtrå. Gullage menar dessutom att det kärleksintresse som Monica har för Chandlers hegemoniska maskulinitet korsat med Monicas kontrollerande karaktär är det som får Monica att genomgå en drastisk viktnedgång. Trots att den överviktiga kroppen är ett uttryck för karaktärens “sanna jag” representeras hennes övervikt aldrig som en bra, legitim kropp utan tjänar endast till att bevara slankhet som norm (Gullage 2014, s. 178-189). Denna representation av övervikt visar hur kroppsnormer relateras till makt och privilegier. Detta kan vidare återkopplas till
stereotypisering samt Goffmans stigmateori där han beskriver hur normativa förväntningar bestäms av rådande maktstrukturer, exempelvis patriarkatet.
17
4. Tillvägagångssätt
Vårt valda material består av två amerikanskproducerade filmer: Pitch Perfect 2 (2015) och
Spy (2015). USA:s erkända problem med övervikt i befolkningen kontra hur det pratas om
den överviktiga kroppen i media motiverar analysen av amerikansk film (Farrell 2011, s. 3). Dessutom är den amerikanska filmindustrin överlägset ledande i världen, amerikansk film ses av flest människor och har därför störst inverkan på omvärlden (Cook 2008, s 158). För att smalna av vår studie och samtidigt öka dess relevans valde vi att förhålla oss till de karaktärer som under det senaste året omtalats i medier för att vara just överviktiga (Jacobs 2015;
Mulligan 2015; The Huffington Post 2015; Handler 2015; Lynn 2015). Antalet filmer motiveras med möjligheten att se till olika typer av representation av övervikt gällande olika roller. Genom att titta på två olika filmer där den ena innehåller en överviktig huvudkaraktär och den andra en överviktig biroll kommer vi finna den innehållsvariation som krävs för att kunna dra slutsatser kring överviktsfokus i filmerna.
4.1 Urval och material
I det första urvalet av filmer letade vi efter både kvinnliga och manliga karaktärer vars övervikt omtalats i media. Genom sökord som “overweight movie characters 2015”, “plussize actors 2015” och “fat actors 2015” försökte vi finna både män och kvinnor, men trots användningen av “actors” istället för “actresses” fann vi inga manliga skådespelare som omtalats som överviktiga år 2015. I varje sökning dök Rebel Wilson/Fat Amy och
Melissa McCarthy/Susan Cooper upp, vilka vi senare valde att analysera just därför.
Innan vi valde det slutgiltiga materialet var följande tio filmer med i urvalet: Fat Amy i
Pitch Perfect (2012), Baker i Into the Woods (2014), Tracy, Edna och MayBelle i Hairspray
(2007), Chris i Just Friends (2005), Precious och Mary i Precious (2009), Rasputia i Norbit (2007), Rosemary i Min stora kärlek (2001), Schmidt i 21 Jump Street (2012), Ben Stone i
På smällen (2007). Detta gjorde vårt sökande målinriktat, vilket bidrog till ett urval där vi
själva tvingades avgöra vilken karaktär som skulle kategoriseras som överviktig. Detta är något vi helt har kunnat avsäga oss i vårt senare urval. Vi har valt Fat Amy och Susan Cooper för att media målar upp dessa kvinnliga karaktärer (och skådespelerskorna som spelar dem) som något avvikande och att deras kroppar bör uppmärksammas och diskuteras som icke-normativa. Det slutgiltiga urvalets omfång motiveras vidare med att Spy och Pitch Perfect 2
18 bägge kan anses som representativa för vårt ursprungliga urval då dessa två filmer precis som de övriga är amerikanska komedier med klassisk berättarstruktur.
I det första urvalet fann vi smala skådespelare bärande tjockdräkt, exempelvis
Gwyneth Paltrow som spelar Rosemary i Min stora kärlek (2001) och Eddie Murphey som spelar diverse olika överviktiga karaktärer i bland annat filmen Norbit (2007). Denna typ av konstgjord representation valde vi efter ett övervägande bort. Användandet av tjockdräkt hade kunnat bli ytterligare en intressant inkörsport i vår studie. Gullage poängterar nämligen i artikeln Fat Monica, Fat Suit and Friends att narrativ som representerar övervikt på ett begränsat och ytligt sätt kan avslöja intersektionalitet mellan övervikt, humor, kön, social klass och heterosexualitet (Gullage 2014). Vi menar dock att filmerna innehållande tjockdräkt kan upplevas något förlegade. Begreppet ‘fat shaming’ har agerat främsta inspirationskälla till uppsatsen, därför anser vi att det är av högre relevans att analysera två karaktärer som figurerat i samband med begreppet, samt vars kroppar är autentiska och inte representeras av en konstgjord övervikt.
Vårt valda material består som ovan nämnts av de två amerikanskproducerade filmerna
Pitch Perfect 2 (2015) och Spy (2015). Nedan kommer vi kort redogöra för filmernas
handling, de överviktiga karaktärerna samt skådespelerskorna Wilson och McCarthy. Vi anser att det är viktigt att ta hänsyn till skådespelerskorna då det är deras autentiska kroppar som representerar övervikten i filmerna.
4.1.1 Rebel Wilson som Fat Amy i Pitch Perfect 2 (2015)
Den amerikanska komedin Pitch Perfect 2 är regisserad av Elizabeth Banks (som även spelar en av rollerna). Filmen är en uppföljare till Pitch Perfect (2012) som kom ut tre år tidigare, och bägge filmerna handlar om Barden Universitys kvinnliga acapellagrupp
The Barden Bellas. I den första filmen får vi följa huvudkaraktären Becas första år på universitetet där hon efter mycket om och men väljer att gå med i skolans ökända
acapellagrupp. Hon lyckas vända sånggruppens dåliga rykte och genom ny positiv energi lyckas tjejerna vinna mot skolans manliga acapellagrupp (IMDb 2015c). Redan i den första filmen lär vi känna Fat Amy som spelas av Rebel Wilson, men i Pitch Perfect 2 ges hon en mer betydande roll. I den första filmen berättar dock Fat Amy att hon egentligen heter Patricia men att Fat Amy lät bättre än Fat Patricia, vilket betyder att hon dels namngett sig själv Fat Amy och dels värdesatte epitetet “fat” (=tjock) framför sitt egentliga tilltalsnamn.
19 Uppföljaren utspelar sig under sångtjejernas sista år på universitetet där de efter ett
uppträdande som slutar med brutal förödmjukelse inför USA:s president antar utmaningen att vinna en internationell acapellatävling för att återfå sin status och rätt att uppträda igen. Det är tydligt att karaktären Fat Amy har en mer betydande roll i uppföljaren, hon har exempelvis tagit sig upp fyra placeringar i rollistan (vilket i detta fall betyder att hon är en av de första som syns i bild), och omnämns som den näst största stjärnan efter huvudrollen på IMDb. Dessutom tilldelas Fat Amy många egna scener där vi får veta mer om henne som person. Hon utvecklar till exempel en kärleksrelation med karaktären Bumper (IMDb 2015d).
Wilson föddes 1980 och är ursprungligen från Sydney. Hon är utbildad vid Australian Theatre for Young People samt vid Second City i USA. Wilson är mest känd för sina roller i filmerna Bridesmaids (2011) och Pitch Perfect 1 och 2, men har även synts i filmer som Natt
på museet: Gravkammarens hemlighet (2014) och What to Expect (2012). Enligt hennes
IMDb-biografi är hennes varumärke att spela fräcka men sympatiska karaktärer med
sarkastisk humor. Hon ska dessutom själv ha uttryckt att när hon spelar en roll som Fat Amy så handlar allt om självförtroende och attityd (IMDb 2015b), något som är tydligt i
Pitch Perfect 2. När Wilson får frågan om hur hon uppfattar sin kropp i relation till
Hollywoods rådande skönhetsideal skämtar hon bort frågan. Hon dementerar dock rykten om att hon skulle ha gått med i en känd viktminskningskampanj och påstår sig strunta i den rådande smalhetshetsen. Det viktigaste för henne är att hon är hälsosam och känner att hon har energi i sitt skådespelaryrke (Extra TV 2013). Däremot understryker Wilson att hon har sin större kroppsform att tacka för framgången i filmbranschen. Hon menar att större tjejer gör sig bättre i komedi (Wochit Entertainment 2015).
4.1.2 Melissa McCarthy som Susan Cooper i Spy (2015)
I den amerikanska actionkomedin Spy får vi följa den försynta och anspråkslösa CIA-analytikern Susan Cooper som spelas av Melissa McCarthy. Susan är utbildad agent men jobbar i det fördolda på CIAs sambandscentral Langely där hon hjälper sin arbetspartner Bradley Fine att genomföra hemliga uppdrag. När hennes partner Bradley och toppagenten Rick Ford hamnar i knipa och flera agenter på byrån får sina identiteter avslöjade, erbjuder sig Susan frivilligt att gå “undercover” som spion. Hon beger sig sedan till Europa för att infiltrera en grupp terrorister och vapenhandlare och förhindra en global katastrof. Filmen Spy är regisserad av den amerikanska regissören och skådespelaren Paul Feig som även är
20 känd för att ha regisserat filmerna The Heat (2013) och Bridesmaids (2011) i vilka
skådespelerskan McCarthy även har medverkat och är mest känd för (IMDb 2015e).
McCarthy är född 1970 i Plainfield, Illinois och började sin karriär som standupkomiker på olika berömda klubbar i New York, där hon även utvecklade sin skådespelartalang på The Actors Studio innan hon flyttade till Los Angeles under sent 90-tal. Hon fick sitt stora genombrott i rollen som Sookie St. James i den framgångsrika TV-serien Gilmore Girls (2000-2007). Hon har vunnit en Emmy för den ledande huvudrollen i humorserien Mike &
Molly (2010-2014) och blev Oscarsnominerad för framträdandet i Bridesmaids (2011).
Hennes framgångsrika karriär har lett till medverkan i en rad olika komedier som bland annat; Identity Thief (2013), The Heat (2013), St. Vincent (2014) och Tammy (2014) (IMDb 2015a).
McCarthy får ofta spela den “överviktiga tjejen” med en udda, rolig personlighet med en riktigt dålig känsla för mode. Fysisk komedi är McCarthys kännetecken, det vill säga en form av komedi som fokuserar på manipulationen av kroppen som humoristisk effekt (IMDb 2015a). McCarthy har blivit kallad “Queen of comedy” av en skribent på tidningen The Guardian och fått en mängd hyllande recensioner från bland annat Dagens Nyheter, Variety, ABC News och New York Times (Blaustein 2015; Chang 2015; Gibey 2015; Lindblad 2015; Scott 2015). Trots McCarthys enorma framgång har hon även fått elaka kommentarer på grund av sin övervikt. I en recension av filmen Identity Thief skriver Rex Reed att McCarthy är en gimmick som har ägnat sin korta karriär åt att vara överviktig och motbjudande och han kallar henne för diverse öknamn som stor traktor, ett enormt äckel och en kvinnlig flodhäst (Reed 2013). I en intervju med Ellen DeGeneres berättar McCarthy att elaka kommentarer kring karaktärer hon spelar ofta är relaterat till hennes övervikt och att hon är oattraktiv. Hon poängterar att det ofta klankas ner på kvinnor i USA för diverse ytliga orsaker, och att journalister bör tänka sig för eftersom kommentarer om vikt påverkar unga tjejers självbild (The Ellen Show 2015). Själv säger hon sig vara likgiltigt inställd till sin kroppsvikt och har vid ett intervjutillfälle svarat “My weight? It is what it is.” (Gilbey 2015).
4.2 Metod
Genom att använda teorier om stigmatisering, stereotypisering och övervikt i relation till kvinnlighet och manlig åtrå ämnar vi göra analyser av två överviktiga kvinnliga karaktärer som uppmärksammats för sin kroppsstorlek (Jacobs 2015; Mulligan 2015; The Huffington
21 Post 2015; Handler 2015; Lynn 2015). Vi kommer att använda oss av social
representationsteori som främsta synsätt för att kunna bidra med en intressant analys av karaktärernas porträtteringar. Genom att låta social representationsteori genomsyra uppsatsen som helhet ges vi möjlighet att diskutera vilka konsekvenser porträttering av övervikt i film kan tänkas få i samhället.
Det finns ingen utmejslad metod för att analysera stigmatisering av övervikt i film. Därför redogör vi för hur vi med hjälp av begreppen från teoriavsnittet och utifrån vårt syfte kommer att analysera vårt material. För att förstå hur övervikt porträtteras och blir representerat i två amerikanskproducerade filmer kommer vi främst att göra karaktärsanalyser av två
överviktiga karaktärer. Karaktärsanalyser ser olika ut beroende på vad det ställs för frågor gentemot materialet, vanligtvis brukar dessa analyser dock undersöka huruvida karaktärer framstår som realistiska eller inte och hur detta tar sig uttryck i deras utseende och agerande (Corrigan 2012, s. 46). Urvalet av material är baserat på hur skådespelarna och karaktärerna i
Pitch Perfect 2 (2015) och Spy (2015) uppmärksammats för sin övervikt. Hur kommer det sig
att dessa kvinnors kroppar är anmärkningsvärda? För att ta reda på detta behöver vi analysera hur karaktärerna uppfattas personlighetsmässigt, men även hur de ser ut och agerar.
Vi behöver dessutom en allomfattande analys av hur “övervikt” i allmänhet representeras i filmerna. Därför är det även viktigt att få en helhetsbild av filmernas narrativ och filmiska grepp. På detta sätt kan vi exempelvis undersöka hur karaktärerna filmas och om övervikten stigmatiseras även i den överviktiga karaktärens frånvaro. Vi kommer alltså att behöva ta hänsyn till det vi ser i varje scen, men även vad som hörs och sägs. En stor andel
överviktsstigmatisering kan förekomma i dialog. För att kontextualisera kommer vi även att ta hänsyn till om filmerna innehåller andra stereotypa karaktärer och om dessa stigmatiseras i samma utsträckning som den överviktiga karaktären. Vi avgränsar oss till två filmer varav en innehåller en överviktig huvudroll och en innehåller en överviktig biroll. En biroll ges
automatiskt mindre skärmtid och har ofta som främsta uppgift att motivera huvudrollens (protagonisten) handlingar och på så vis hjälpa till att föra historien framåt (Bordwell & Thompson 2013, s. 77f.). Vi kan därför ana att birollen Fat Amy kommer att ha en mindre djup och mindre nyanserad karaktärsuppbyggnad än huvudkaraktären Susan Cooper. Att analysera två olika typer av roller är intressant då vi avslutningsvis kan jämföra
22 Analyserna kommer som ovan nämns behandla teorier och begrepp gällande stigmatisering, stereotypisering och kvinnan och hennes sexualitet. Stereotyper diskuteras vanligtvis i relation till etnicitet, kön och ålder (Nelmes 2012 s. 308), men vi kommer snarare att leta efter karaktärsdrag och filmiska grepp som porträtterar övervikt på ett stereotypt sätt. För att uppnå vårt syfte kommer vi att se filmerna ett flertal gånger och ställa följande specifika frågor gentemot materialet:
Nämns det att karaktären är överviktig? Om så är fallet, av vem och hur?
Vad har karaktären för personlighet/karaktärsdrag? Förändras hon genom filmens gång?
Hur framställs karaktärens kropp i kläder? Är det något anmärkningsvärt med kläderna som karaktären bär?
Hur förhåller sig karaktären till mat och fysisk aktivitet? Strävar karaktären efter att gå ned i vikt? Är hon lat? Glupsk?
Hur förhåller hon sig till kvinnlighet, manlig åtrå och sexualitet?
Återfinns andra stigmatiserande stereotyper i filmen?
Dessa specifika frågor är nära anknutna till de teoretiska utgångspunkterna. Frågorna baseras även på stereotyper förknippade med den överviktiga kroppen i narrativ: lat, glupsk, girig, omoraliskt, okontrollerbar, dum, ful och i avsaknad av vilja (Farrell 2011, s.4). Genom att besvara dessa frågor kommer vi kunna ge en mer detaljerad analys samt ges möjlighet att dela in analysen i underrubriker som svarar mot vårt syfte.
4.3 Metodproblem
I sökandet efter filmer att analysera har vi använt sökord som direkt gör att vårt material faller in under kategorin “filmer innehållande överviktiga karaktärer”. För att finna material har vi varit tvungna att använda sökord som “overweight” och “plus size” vilket gjort att vi redan i urvalsprocessen kan ha utelämnat filmer där överviktiga karaktärer är med utan att deras kropp omnämns. Det kan ses som ett bekymmer att vi redan i problemformulerings-stadiet begränsar oss till en omtalad övervikt. Självklart är det önskvärt att ge en nyanserad bild av övervikt i amerikansk film där vi kan visa olika porträtteringar av övervikt. Det finns givetvis filmer innehållande överviktiga karaktärer vars övervikt aldrig påpekas eller ges fokus. Vi menar dock att dessa filmer i sin alternativa motläsning inte avlägsnar problemet med de stereotypa porträtteringar av överviktiga karaktärer som finns. Därför har vi valt att
23 utelämna filmer som aldrig nämner karaktärers och skådespelares övervikt, och istället
fokuserat på stigmatiseringen.
Inledningsvis hade vi en förhoppning om att kunna analysera könsskillnader i porträtteringen av övervikt. Vi ville undersöka om överviktiga män framställs annorlunda än överviktiga kvinnor. Vi valde att utelämna denna aspekt ur uppsatsen då vi tidigt förstod att
könsskillnaderna är alltför markanta för att kunna bidra till en innovativ jämförelseanalys. Vi anser att representationen av den överviktiga kvinnokroppen är mer intressant att analysera då det är tydligt att kvinnor i högre grad än män uppmärksammas för sin övervikt. Detta kan exempelvis bekräftas genom ett enkelt ämnessök på tidningen The Huffington Posts hemsida där resultatet av sökordet ‘fat shaming’ visar en majoritet av kvinnor (The Huffington Post 2015).
Vi måste även ha i åtanke att vi analyserar filmer som går under genren “komedi”, men saknar teori och bakgrundsinformation som inriktar sig på denna typ av film. Vi är väl medvetna om att denna genre i större utsträckning än andra gör sig rolig på stigmatiserade gruppers bekostnad. Vi motiverar dock detta tillvägagångssätt med att vi i enlighet med Diamond anser att överviktsstigmatisering är ett socialt problem som bör uppmärksammas för att kunna motverkas (Diamond 1985, s. 115f.). Vi menar alltså att det är viktigt att belysa överviktsföraktet (‘fat shaming’) där det är som mest explicit. Därför fokuserar vi på hur stigmatiseringen tar sig uttryck snarare än på vilken genres villkor den syns.
Vidare måste vi inse vårt utanförskap gällande den amerikanska kulturen. Vi är uppvuxna inom västerländsk kultur där amerikansk film utgjort en stor del av vårt filmtittande, men som svenska medborgare kan våra kulturellt förankrade tankeprocesser komma att påverka vårt meningsskapande. Detta är något vi måste ha i åtanke när vi låter social
24
5. Analys
5.1. Pitch Perfect 2 (2015)
5.1.1. Fat Amys överviktThe Kennedy Center är fullsatt. På läktaren sitter president Barack Obama med sin fru Michelle Obama. The Barden Bellas acapellaframträdande börjar och både publik och
kommentatorer verkar nöjda. Den kvinnliga sånggruppen hyllas i takt med att det musikaliska framträdandet stegras och toppen nås när karaktären Fat Amy hissas ned från taket i en
tygtrapets i sann Cirque de Soleil-anda sjungande “I came in like a wrecking ball
(rivningskula)”. Sångtexten passar bra till hennes luftuppträdande och skulle kunna vara en ren tillfällighet, men den skulle även kunna tolkas som en metaforisk beskrivning av hennes egen kropp. Strax därefter är det dock tydligt att Fat Amys övervikt omnämns när den
manliga kommentatorn utbrister “...an overweight girl dangling from the ceiling! Who hasn’t had that dream?” varpå hans kvinnliga kollega skrattar till och hånande svarar “Lots of us!”. Redan tre minuter in i filmen tilldelas bikaraktären Fat Amy ett stigma eftersom hon avviker från samhällsnormen. Hon “brännmärks” med ett viktstigma för att vi som åskådare på ett snabbt och enkelt sätt ska kunna kategorisera henne som “den överviktiga tjejen”. Övervikten tas upp på ett förlöjligande sätt och vi förstår att karaktären ska skrattas åt, hon är inte en acapellasångerska som de andra på scenen - hennes icke-normativa kropp blir hennes identitet. Hon är det överviktiga spektaklet som tilldelats scenens höjdpunkt enbart på grund av sin kropp. Fat Amys kropp zoomas in från ett utsnitt där vi ser hela scenen med alla sångerskor, till att vi ser enbart henne och det är explicit att hon syns i helkroppsbild till skillnad från övriga sångerskor som visas upp i en variation av både helbild, halvbild och närbild.
Det blir dock värre när Fat Amy fastnar i en splitposition vilket leder till att hennes tighta gymnastikdräkt spricker i sömmen. Vi ser hennes bakdel i extrem närbild när detta händer och kommentatorerna uttrycker chockartat och förtvivlat hur de absolut inte vill att trapetsen ska snurra eftersom de vill slippa se hennes underliv. Fat Amy snurrar dock runt och alla i The Kennedy Center förfäras. Av deras ansiktsuttryck att döma är det här det värsta, äckligaste och mest groteska de någonsin skådat. Därefter klipps det till Baracks och Michelles likgiltiga ansikten. Presidenten symboliserar en hierarki och hans ansiktsuttryck kan tänkas bekräfta hur händelsen upplevs i ett socialpolitiskt sammanhang. Han är varken
25 äcklad eller road, han signalerar enbart att händelsen inte är acceptabel. Denna tumultartade scen följs av ett montage av nyhetsinslag som berättar om hur acapellagruppen skämt ut sig inför en hel nation. Här påpekar dock ingen att Fat Amy är överviktig, men när hon själv syns i ett av inslagen bekräftas hennes övervikt både i tal och skrift då vi på hennes namnskylt kan läsa “PATRICIA (FAT) AMY”. Att ordet fat (=tjock) får stå i parantes antyder dock att offentligheten anser övervikten som något besvärande. Som ovan nämnts har Fat Amy själv valt epitetet och hon vill bli kallad det, men här görs det tydligt att det inte är eller bör vara helt acceptabelt att omnämna någons övervikt i media.
Ytterligare ett exempel på när någon annan nämner Fat Amys övervikt är när karaktären Bumper berättar att han vill inleda ett förhållande med henne. Bumper räknar upp allt de kan göra tillsammans; “Or we, like, do one of those, like, build a bear workshops together and we build bears and we name one Bumper and I'll name one Fat Amy, and yours'll be bigger than mine...”. Här blir det tydligt att även Bumper ser Fat Amy som “den överviktiga tjejen” och upplevelsen blir att hennes kroppsstorlek är ett attribut han uppskattar. Det kan ses som en komplimang, men det bidrar till hennes stereotypa porträttering, där hennes främsta identitetsskapande egenskap är att vara överviktig.
5.1.2 Personlighet och karaktärsdrag
Karaktären Fat Amy porträtteras som en karismatisk tjej som har gott självförtroende och är brutalt ärlig. När hon ges skärmtid bjuder hon ofta på sig själv genom att skämta om sin övervikt och hennes dialog består till stor del av ointelligenta och sexrelaterade kommentarer. Exempelvis “My boobs are all crazy”, “I’d like to be the briscuit in that man sandwich”, “I would give it to him”, “Boobs should never be trapped” och “Everyone likes a good bloowy”. När vi ser henne i bild framstår hon som klumpig med ett typiskt maskulint kroppsspråk och en maskulin jargong. Hon går med stora steg, brett i sär med benen och svänger överdrivet mycket med armarna. Till skillnad från övriga karaktärer i filmen filmas hon ofta på långt avstånd, vilket antyder hur pass viktig hennes kroppsstorlek är för hennes karaktärisering. Farrell tar som tidigare nämnts upp stereotypa egenskaper som en överviktig person tillskrivs i narrativ (Farrell 2014, s. 4). Dessa egenskaper kan vi finna hos Fat Amy då hon porträtteras som lat, glupsk och okontrollerbar.
Det är viktigt att understryka att filmen i första hand handlar om en grupp tjejer där ingen genomgår en extrem personlighetsutveckling på ett individuellt plan. Narrativet går snarare ut
26 på att se hur sånggruppen växer sig starkare och återfår sitt “sound” och det är ett tydligt tema av systerskap i filmen. Fat Amy är en bikaraktär, vilket innebär att hennes främsta uppgift är att motivera huvudrollens (protagonistens) handlingar och föra historien framåt (Bordwell & Thompson 2013, s. 77f.). Hon ges därför inte lika mycket utrymme att genomgå en personlig förändring som en huvudkaraktär i vanliga fall gör. Däremot kan vi se en viss förändring av ett fåtal karaktärer i filmen, bland annat Fat Amy.
I scenen när Fat Amy tröstar huvudkaraktären Beca tillåts vi se en annan sida av
henne. Beca är ledsen och tvivlar på sin framtid som musikproducent när Fat Amy kommer in i deras gemensamma rum. Under de 40 sekunder som scenen utspelas tillåts Fat Amy vara en stöttande vän och porträtteras som omtänksam och kärleksfull. Detta upplevs som ovanligt, och för en kort stund upplevs karaktären som mer verklighetstrogen och inte lika
stereotypiserad. Det dröjer dock inte länge innan hon återigen går in i rollen som “överviktig och rolig”. Scenen avslutas med att Fat Amy säger “Do you need some of my confidence, because I can maybe tone my down a notch”. Hon gnuggar sig sedan i armhålan och i baken och stryker Becas arm och klappar hennes kind. Här klargörs det att Fat Amy har ett gott självförtroende vilket kan upplevas som komplext på en diskursiv nivå. Fat Amy skämtar ofta på sin egen bekostnad och många av skämten har med hennes övervikt att göra. Att hon trots detta är trygg i sig själv och uppvisar ett gott självförtroende kan tänkas bidra till att
människor upplever det som legitimt att driva med överviktiga personers kroppar och att dessa personer inte kommer att ta skada.
5.1.3 Kläder
Kläder har en stor betydelse i den första scenen i The Kennedy Center. Medan tjejerna nere på scenen bär figursydda, glittrande smokingjackor till svarta kostymbyxor hissas Fat Amy ned iförd en tight glansig gymnastikdräkt. Detta gör att hennes kropp upplevs mer exponerad än de övriga sångerskornas. Det åtsittande glansiga tyget gör att hennes mage, lår och armar upplevs som större än de annars hade gjort. Att bära en gymnastikdräkt när du utför
gymnastik är i och för sig inte konstigt men den annorlunda utstyrseln bidrar till att Fat Amy inte uppfattas som alla andra. Dräkten har vidare en viktig funktion i narrativet då den spricker och bidrar till ett kaos. På grund av incidenten med den tighta gymnastikdräkten fråntas acapellagruppen rätten att uppträda, vilket i sin tur är det stora problem som ska redas ut under filmens gång. Här ställer vi oss dock frågan vad som egentligen utlöser den kausala kedjan. Är det hennes övervikt och det faktum att hon är för stor för dräkten som gör att den
27 spricker, eller bör det ses som att dräkten var av dålig kvalité och hade spruckit oavsett vem som burit den? Hennes kropp samverkar med hennes kläder på ett oundvikligt sätt och den sammanfattade upplevelsen av scenen är att det är Fat Amys fel att kaoset uppstår, vilket i förlängningen bidrar till att hon skuldbeläggs och stigmatiseras på grund av sin kropp.
I övrigt bär Fat Amy tighta kläder i färgglada pasteller vilket skulle kunna tyda på att hennes större kropp ska framhävas ytterligare. Du ser henne aldrig i svarta eller löst åtsittande kläder. Kläderna i kombination med hennes kroppsspråk och hållning gör dessutom att hon skiljer sig från övriga karaktärer. I en scen tidigt i filmen ser vi hur acapellasångerskorna får en uppläxning av kommentatorerna och skolans dekan. Flickorna står uppradade framför dessa personer, Fat Amy är en av dem som står längst fram. Hon har bara ben till sin tighta turkosa klänning med trekvartsärm, hon bär sidenhandskar och ett långt pärlhalsband. Hennes kläder blir även i denna scen anmärkningsvärda i jämförelse med vad de andra flickorna har på sig. De har på sig mönstrade textilier, lager på lager och väskor som hänger tvärs över torson. De står dessutom med armarna i kors eller med händerna lätt knutna under magen. Allt detta gör att fokus skiftas till Fat Amys kropp, dels för att hennes klänning är väldigt tight och
enfärgad, och dels för att hon står med händerna hängande längs med kroppen. Hon hade framställts på ett helt annat sätt om hon haft på sig samma kläder som någon av de andra tjejerna, varit placerad längre bak eller visat ett annat kroppsspråk.
Vidare är hon sällan eller aldrig placerad i bild på ett sådant sätt att delar av hennes kropp faller utanför kamerautsnittet. Hennes kropp “klipps” aldrig av, hon är alltid centrerad. Kläder och kameraarbete bekräftar att Fat Amys uppgift i filmen är att uppfattas som större, och i och med detta fungera som en stereotyp av “den överviktiga”.
5.1.4 Mat och fysisk aktivitet
Det finns ett par scener där Fat Amy förhåller sig till mat på ett överdrivet sätt. Ett tydligt exempel är en scen halvvägs in i filmen då hennes kärleksintresse Bumper har dukat upp en romantisk middag i lusthuset nere vid vattnet. Vi får se henne i helkroppsutsnitt när hon öppnar en grind och går ner mot lusthuset. Fat Amy uttrycker sig snart skeptiskt om
buffébordet, “...foods other than salsa… this is a little bit classier than a typical hookup” och vi förstår att Fat Amy och Bumper brukar äta tillsammans men att han nu ansträngt sig extra för att vinna hennes hjärta. När kameran sveper över bordet ser vi olika fat och skålar med diverse maträtter i närbild medan Bumper med vad som låter som franska uttryck beskriver
