Eftervårdens implikationer : En kvalitativ studie om terapeuters arbete med utsluss och eftervård i en integrerad behandlingsprocess

ÖREBRO UNIVERSITET

Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete JPS Socionomprogrammet VT 2011

Socialt arbete C, 15hp

Eftervårdens implikationer

En kvalitativ studie om terapeuters arbete med utsluss och

eftervård i en integrerad behandlingsprocess

C-uppsats socialt arbete15 p Seminariedatum: 2011-06-01 Författare: Anna Högild Johanna Olsson Handledare: Jürgen Degner

1

Eftervårdens implikationer: En kvalitativ studie om terapeuters

arbete med utsluss och eftervård i en integrerad behandlingsprocess

Författare: Anna Högild Johanna Olsson Örebro Universitet

Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete JPS Socionomprogrammet VT 2011

Socialt arbete C, 15hp

Sammanfattning

Begreppet eftervård förklaras i hög grad via de kontextuella och behandlingsideologiska villkor som råder på de ungdomsvårdande institutionerna. Institutionsplacerade ungdomars livsutveckling är beroende av terapeutiska relationer, professionella separationer, återkommande uppföljningar och en jämn övergång från kontroll till autonomi. Denna studie syftar till att undersöka styrande drivkrafter i utförandet och planerandet av arbetet med eftervård vid ett hem för vård och boende för ungdomar. Syftet konkretiseras genom frågeställningarna: 1. Hur definieras och avgränsas begreppen utsluss och eftervård? 2. Vilka kriterier, ställningstaganden och bevekelsegrunder utgör grunden för utformandet av utsluss och eftervård? 3. Vad kännetecknar personalens arbete under behandlingsprocessen? 4. Vilka implikationer och specifika behov uppmärksammas i arbetet med utsluss och eftervård? Studien bygger på en kvalitativ metodansats där fem halvstrukturerade djupintervjuer genomfördes. Resultatet visar att verksamheten definierar begreppen utsluss och eftervård genom en integrerad behandlingsprocess. Processens kärna består av ett relations- och strukturnära terapeutiskt arbete som blir utgångspunkten för en förändringsprocess där ungdomen utvecklas mot ett självständigt liv. Det framgår emellertid att terapeuterna upplever separationen mellan terapeut och ungdom som problematiska. Vidare efterfrågas tydligare tidsramar för avslut, jämnare övergångar mellan behandlingen och eftervårdens strukturer och krav samt att ett fortsatt utvecklingsarbete med den unges nätverk och socialisering fortskrider. I slutdiskussionen föreslås ett integrerat och utredande synsätt av eftervårdsprocessens implikationer.

2

Implications of aftercare: A qualitative examination of the work of

therapists with resocialisation and aftercare in an integrated treatment

process.

Authors: Anna Högild Johanna Olsson Örebro University

School of Law, Psychology and Social work Social Work C, 15 credits

Spring term 2011

Abstract

The term aftercare is largely explained by means of the contextual and ideological conditions for treatment which are to be found in juvenile care facilities. The development of the lives of young people who have been placed in care facilities is dependent on therapeutic relationships, professional separations, continuing follow-ups and an even transition from control to autonomy. The aim of this study was to examine the steering mechanisms behind the execution and planning of aftercare at a youth facility for care or residence. The aim was further defined through the specification of the following questions: 1. How are the concepts of resocialisation and aftercare define and delimit? 2. What criteria, standpoints and underlying reasons form the basis for the development of resocialisation and aftercare? 3. What characterises the work of the staff during the treatment process? 4. What implications and specific needs are highlighted in the work of resocialisation and aftercare? The study is based on a qualitative methodology where five semi-structured in-depth interviews were carried out. The result shows that the organisation itself defines the concepts of resocialisation and aftercare through an integrated treatment process. The core of the process consists of relational and structurally close therapeutic work which forms the basis of a developmental process in which the young person moves towards an independent life. It is however clear that the therapists experience the separation between therapist and young person as being problematic. Further, there is an expressed demand for clearer time frames for finishing the process, more even transitions between the treatment and structures and demands of the aftercare, and for developmental work with the young persons’ networks and socialisation to continue. In the final discussion an integrated and investigatory clarification of the implications of the aftercare process is suggested.

3

Förord

Vi vill rikta ett stort tack till vår handledare Jürgen Degner. Tack för att du med brinnande engagemang och entusiasm har bidragit med konstruktiv kritik, råd och feedback via mejl och de alltid lika inspirerande och upplyftande handledningstillfällena.

Vi vill även tacka respondenterna som tagit sig tid att svara på våra många frågor och

funderingar. Vi gläds åt det vänliga och hjälpfulla bemötandet vi fick av er och är tacksamma för den lyhördhet och öppenhet som har visats för det ofta bortglömda ämnet eftervård. Ett stort tack vill vi även ge till nära och kära i vår omgivning som har stöttat och visat förståelse för vårt stundtals tidskrävande arbete under denna process. Tack till partners och familjemedlemmar som ställt upp i provintervjuer och som orkat läsa våra texter.

Anna vill rikta ett särskilt tack till Henrik och William för att ni tvingat mig till att vila, leka och ägna mig åt andra sysselsättningar än att sitta framför en datorskärm. Ni är mina hjältar! Jag vill också tacka den växande bebisen i magen som under denna studieprocess ständigt gjort sig påmind med sparkar och kullerbyttor. Jag vill också tacka Ann för översättningshjälp och vänskapligt stöd.

Johanna vill särskilt tacka Hans för den hjälp du har bidragit med. Tack för att du alltid med glädje ställer upp och ger kloka råd. Ett särskilt tack riktas även med värme till Linus för den stora förståelsen du har visat och din förmåga att alltid få ett leende på mina läppar.

Anna Högild och Johanna Olsson Örebro maj 2011

4

Innehållsförteckning

Inledning ... 6

Problemformulering ... 7

Syfte och frågeställningar ... 7

Verksamhetsbeskrivning ... 8

Vardagliga strukturer och rutiner ... 8

Miljöterapi ... 8

Teorier om människans relationer och utveckling ... 9

Anknytningsteori ... 9

Separation och ”vingar som bär” ... 10

Utvecklingspsykologi ... 11

Institutionsforskning om kontroll och autonomi ... 12

Vägledande behandlingsprinciper ... 12

”Utslussning och eftervård vid de särskilda ungdomshemmen” ... 14

Från kontroll till autonomi ... 15

Metod ... 17

Metodval ... 17

Litteraturanskaffning och källkritik ... 17

Urval av respondenter ... 18

Konstruktion av intervjuguide ... 18

Genomförande av datainsamling ... 19

Databearbetning och analysförfarande ... 20

Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet ... 20

Etiska överväganden och metoddiskussion ... 21

Resultat och analys ... 22

Begreppen utsluss och eftervård ... 22

Strukturer och vardagliga rutiner – om att skapa en fysisk trygg bas ... 24

Relationen som förutsättning – om att skapa en relationell trygg bas... 25

5

Den stora utmaningen – separationen ... 32

Slutdiskussion ... 36

Studiens praktiska implikationer och förslag till vidare forskning ... 38

Referenslista ... 40 Bilaga 1 – Förberedelse och information till respondenterna inför intervjun

Bilaga 2 – Intervjuguide till personal Bilaga 3 – Intervjuguide till ledningen

6

Inledning

Ungdomar som befinner sig i institutionell dygnsvård genomgår en kedja av insatser som utgör ett markant ingripande i den unges liv och som avslutas i förväntningen om att den unge är redo för vuxenlivet. Institutionsvårdens ingripande i en ung människas liv bör utgöra en del av en genomtänkt behandlingsplanering, men äger samtidigt rum i en social praktik vars villkor skiljer sig från det övriga samhällets verklighet. Ungdomar som fått dygnsvård som behandlingsinsats skall ”tillförsäkras insatser som med största möjliga sannolikhet bidrar till en positiv utveckling”, samt att man inom behandlande och terapeutiska verksamheter, där stort fokus läggs på relationens betydelse, bör utvärdera huruvida en behandling förbättrat ungdomens livskvalitet och välfärd (Andreassen 2003:121). Under de senaste åren har flertalet behandlingsverksamheter utvärderats efter frågeställningen ”gör vi det vi säger att vi gör?” i syfte att ta fram evidens för vilka typer av metoder som är effektiva för specifika problembilder (Balldin, Hansson, Fransson & Schüller 2009). Dessa utvärderingar har i huvudsak belyst den behandlande insatsen och inte den eftervårdande fasen då behandlingens resultat synliggörs. Det är därför viktigt att understryka att institutionsvistelsen endast är en del av en längre behandlingsprocess och att grunden för eftervården läggs utifrån de behov som uppmärksammats under institutionsvistelsen (Andreassen 2003:332).

Under ungdomens institutionstid är arbetet med struktur, mobilisering och stöd kring ungdomens olika betydande relationer och miljöer utanför institutionen angeläget. En grund för en sådan mobilisering är terapeutiska relationer mellan ungdom och behandlare, där gemensamma mål och förståelsehorisonter kan uppmärksammas (Degner & Henriksen 2007:19; Andreassen 2003:228). De positiva komponenterna i ungdomens behandling utgör en viktig del i verklighetsanpassningen och inslussen i samhället och bör integreras i eftervården på ett sådant sätt att kontrasterna mellan institutionsvärlden och samhället inte blir för stora. Detta kan exempelvis ske genom ett socialiseringsarbete där samarbetsalliansen mellan personal och ungdom ligger i fokus för nätverksarbete och olika samhällsaktiviteter (Andreassen 2003:317f). Cass och Nelson (1998 ref i Andreassen 2003:332f) redogör i ”Rapport om eftervård” att det inte går att säga att en specifik eftervårdsmodell är mer verksam än någon annan men att den effektivaste eftervården är den som riktar sina insatser mot individen, familjen, skolan och lokalsamhället. Stärkande och positiva relationer och miljöer behöver alltså etableras under behandlingstiden men också följa ungdomen som en röd tråd utanför institutionen i det verkliga och oförutsägbara livet.

Om institutionen i sitt arbete lägger för mycket fokus inåt mot behandlingen istället för ut mot samhället kan detta leda till negativa behandlingsresultat när ungdomen senare i ett eftervårdsskede förväntas vara redo för samhället och vuxenlivet. När ett behandlingsfokus utesluter ett annat uppstår kortsiktiga perspektiv där framtiden blir oviss för den unge, vilket leder till att det väsentliga i behandlingen blir att ungdomen ska anpassas till institutionen istället för det verkliga livet efter utskrivningen (Levin 1998:168,174f). Kontrasten mellan institutionsmiljön och samhället utanför blir stor för ungdomen och en konsekvens av institutionsvistelsen och en bristande eftervård kan bli att den unge hamnar utanför sitt naturliga sammanhang bestående av familj, skola och närsamhälle. När ungdomen inte utvecklas i en sammanhängande behandlingsprocess utan istället ”skrivs ut” i en verklighet som i kontrast till institutionens villkor kännetecknas av oförutsägbarhet, otydliga strukturer och krav på självkontroll och självbestämmande, tappar behandlingen sin effekt eftersom den inte följt med den unge ut i verkligheten (Hollin 1995 ref i Andreassen 2003:317f).

7

Problemformulering

Begreppen utsluss och eftervård kopplat till institutionsvård av ungdomar kan vara komplicerade att förklara eftersom det råder olika uppfattningar om deras betydelse och innehåll. Oklarheter gällande begreppens avgränsning mot behandling är ett vanligt förekommande problem i behandlingsvärlden. Beroende på hur behandling, utsluss och eftervård avgränsas mot varandra, får det konsekvenser för hur vårdens uppdrag och syfte formuleras. Forskning och tidigare studier har visat att exempelvis SiS-institutionerna (Statens Institutions Styrelse) i Sverige har olika uppfattningar i dessa frågor (Sporrong & Toolanen 2010; Stenström 1998). Avgränsningar, målformuleringar och bedömningar har därför betydelse för hur eftervårdens insatser formuleras och bör ha en tydlig koppling till ungdomens livsperspektiv. Vikten av att definiera begreppet behandling poängteras flitigt inom forskningen (Degner & Henriksen 2007:90; Levin 1998:79f; Andreassen 2003), men däremot är forskningen förhållandevis lågmäld om vad som kännetecknar god utsluss och eftervård. Hollin (1995) belyser hur behandlingen fastnar i inskrivningsfasen och ett långvarigt fokus läggs på institutionens struktur och regler, snarare än att eftersträva ett möte mellan institutionens villkor och den unges behov av att utveckla självkontroll och prosociala aktiviteter. Detta förhindrar att behandlingen utvecklas vidare mot att ungdomen förbereds för livet utanför institutionen. Kontrasten mellan institutionens strukturerade värld och den oförutsägbara verkligheten utanför, kan då bli stor för ungdomen (Hollin 1995 ref i Andreassen 2003:318).

Hur övergångar från behandling till utsluss och eftervård sker och vilka bedömningar och regler som styr uppföljningar är högst relevant för att få svar på hur placerade ungdomar inkluderas och socialiseras i samhället. Vilka riskbilder som ligger i fokus för eftervårdsarbete är betydande då samhällsvårdade ungdomar har betydligt fler riskbilder i sitt liv i vuxen ålder än normalpopulationen vilket i registerstudier visat sig som: hög dödlighet, låg utbildningsnivå och tonårsgraviditeter (Sallnäs & Vinnerljung 2009). Dessa riskfaktorer skulle kunna förebyggas under utsluss och eftervård. Föreliggande studie utgår ifrån uppdraget att undersöka ett öppet hem för vård och boende (HVB-hem) och hur dess personal definierar och avgränsar begreppen utsluss och eftervård, samt hur ovan nämnda övergångar från behandling till utsluss och eftervård sker.

Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att undersöka vilka bedömningar och drivkrafter som styr planering och utförande av ungdomars utsluss och eftervård inom behandlingshemmets verksamhet. Rent konkret tydliggörs syftet genom att undersöka hur personalen med stöd av sin behandlingsideologi utför utsluss och eftervård med betoning på relationella och strukturella aspekter. Syftet har vidare brutits ner i följande frågeställningar:

1. Hur definieras begreppen utsluss och eftervård och hur avgränsas dessa i relation till behandlingsprogrammet?

2. Vilka kriterier, ställningstaganden och bevekelsegrunder ligger till grund för utformandet av utsluss och eftervård?

3. Vad kännetecknar personalens arbete med utsluss och eftervård under behandlingsprocessen?

4. Vilka implikationer och specifika behov uppmärksammar personalen i arbetet med utsluss och eftervård?

8

Verksamhetsbeskrivning

Verksamheten är ett öppet behandlingshem som har funnits sedan 80-talet och är kommunalt styrt och tar emot ungdomar i kris med psykosocial problematik i åldern 16-19 år. Behandlingsarbetet utgår ifrån en psykodynamisk grundsyn och sker i en miljöterapeutisk struktur. Inom det terapeutiska arbetet utgår terapeuten från objektrelationsteori i ett förändringsarbete där interaktionen mellan ungdom och terapeut blir förståelig. Verksamheten har sammanlagt plats för 16 ungdomar, varav 12 stycken i heltidsbehandling och fyra i efterkontakt (eftervård). Personalgruppen består av 17 stycken anställda där flertalet är utbildade socionomer (HVB-hemmets verksamhetsbeskrivning).

Vardagliga strukturer och rutiner

Ungdomarna som kommer till verksamheten är i stort behov av struktur, förutsägbarhet och trovärdiga relationer. Således bedrivs behandling utifrån ledorden helhet, kontinuitet och återkommande strukturer. Dagarna ser lika ut för ungdomen genom återkommande hållpunkter för exempelvis väckning och måltider. Förmiddagarna ägnar ungdomarna åt miljöterapeutiskt arbete på en bergsmansgård, vissa studerar eller har praktikplatser. Efter ungdomarnas och personalens gemensamma lunch sker olika socialiseringsaktiviteter, så som exempelvis friskvård, cafébesök och studiebesök. I behandlingen erbjuds ungdomen bildterapi, individualterapi och återkommande träffar med samordnare. På kvällar och under helger har ungdomen fritid och kan då ha aktiviteter utanför institutionen. Ungdomen uppmanas att planera sin tid och berätta om sina planer för personalen. På vardagarna ska ungdomen vara tillbaka senast klockan 22 och på helgen klockan 24, då ytterdörren låses och larmas (HVB-hemmets verksamhetsbeskrivning).

Miljöterapi

Verksamhetens miljöterapi syftar till att erbjuda ramar och strukturer där personal och ungdomar kan förhålla sig till en stabilitet och förutsägbarhet (Jönsson & Jönsson 1999:11f). Miljöterapins kärna är att skapa möjligheter till bearbetning och utveckling genom de återkommande strukturerna där uppgifter och roller är definierade och avgränsade (Jönsson & Jönsson 1999:20). Miljöterapins psykoterapeutiska uppgift syftar till att uppnå utvecklingsmål i form av självförståelse och verklighetsanpassning mellan den inre och yttre passformen och är indelade i faserna: relationslös fas, konflikt/konfrontationsfas, omhändertagandefas och

nyorienteringsfas (Jönsson & Jönsson 1999:14f). Gemensamt för faserna är att terapeuten är

en ramväktare och att ungdomen arbetar sig igenom faserna mot ett integrerat inre.

Den relationslösa fasen kännetecknas av att personalen arbetar för att skapa en trygg bas för ungdomen och att lära känna denne i syfte att inhämta kunskap om ungdomen och hur dennes jagfunktioner är utvecklade (Jönsson & Jönsson 1999:40ff). Övergången till

konflikt/konfrontationsfasen sker ofta genom att strukturen och ramarna har tydliggjorts i

relation till den inre grundproblematiken vilket väcker både rädsla och hopp om bärande relationer. Konflikter uppstår och ungdomen förmedlar genuina känslor av ilska, förtvivlan och sorg vilket kräver att miljöterapeuten är närvarande och förmedlar trygghet. De självdestruktiva beteenden som ungdomen har med sig levs ut på olika sätt och uppgiften blir att ”hålla” ungdomen eftersom denne ännu inte hittat verktyg att härbärgera sitt inre. När attacker riktas mot terapeuterna har ungdomen börjat gå in i omhändertagandefasen som handlar om att terapeuten kan nå fram till den unge genom omsorg och vård. Ungdomen relaterar på ett djupare plan till terapeuten och tillåter ett relationsberoende och kommunikationen mellan ungdom och terapeut är mer ordlös och empatiskt härbärgerande.

9

Denna interaktion (projektiv identifikation) kan liknas vid det samspel som sker mellan ett litet barn och dess vårdare (Jönsson & Jönsson 1999:57-69). Gradvis börjar ungdomen nu se mer ljust på sin framtid och går därmed över i nyorienteringsfasen som kännetecknas av realistiska mål och goda erfarenheter i en realitetsanpassning. Tidigare separationer kommer ofta upp till ytan och terapeuten får ofta påtala att ungdomen har förmåga att leva ett självständigt liv och att det kommer att gå bra. I detta slutgiltiga skede bär ungdomen i högre utsträckning ett integrerat själv som kan bära helheter och sammanhang (Jönsson & Jönsson 1999:69-76).

Teorier om människans relationer och utveckling

I detta avsnitt presenteras de teorier som ligger till grund för studiens analys vilka är anknytningsteorin och utvecklingspsykologi. Anknytningsteorin belyser vikten av tidiga goda relationer, vilket har betydelse för hur människan hanterar separationer (se exempelvis Bowlby 1994). Utvecklingspsykologin handlar om människans utveckling genom olika stadier i livet och hur tidigare erfarenheter har betydelse för fortsatt utveckling (se exempelvis Broberg, Almqvist & Tjus 2003). Vidare belyser teoriavsnittet relationers och separationers betydelse i en terapeutisk kontext.

Anknytningsteori

Anknytningsteorin (attachment) ger perspektiv på mänskliga förhållningssätt till närhet, beskydd och omsorg och hur dessa egenskaper är kopplade till det tidiga samspelet och beroendet mellan barn och förälder, vilket senare i livet uttrycker sig som psykisk mognad och oberoende hos det växande barnet (Winnicott 1965:16; Broberg, Mothander Risholm, Granqvist & Ivarsson 2008:11,16). Utvecklingen från beroende till oberoende kan delas in i olika faser från absolut beroende till begynnande självständighet. En långsam mognadsprocess där barnet har närvarande, trygga och uppmuntrande föräldrar i sin närvaro utgör själva grunden för utveckling av självkänsla och tillit till det egna jaget (Winnicott 1965:16f; Bowlby 1979:125; Bowlby 1994:28f). Psykopatologin inom anknytningsteorin förklarar psykiska störningar genom att hänvisa till avsaknad och störningar i anknytningen som exempelvis vanvård, separation och försummelse i den tidiga utvecklingen i ett barns liv (Bowlby 1979:127). Barns reaktion vid separation bygger emellertid, enligt Bowlby, på ett biologiskt synsätt och en instinktiv reaktion bestående av en helhet av tre faser; protest,

förtvivlan och lösgörande av band. Dessa faser bildar en specifik serie av beteende som visar

på de grundläggande reaktionerna hos barn vid separation (Bowlby 1994:49f; Quinodoz 1996:153). När en förälders omvårdnadsuppgift uppfylls på ett tillräckligt bra sätt är föräldern ”good enough”. Omsorgen utgör en trygghet där barnet möter och upplever omvärlden i lagom portioner. Barnet får för en tid vara omnipotent, det vill säga att barnet är försäkrad om att det själv styr uppfyllelsen av sina behov (Winnicott 1965:16ff; Broberg m fl. 2008:16ff). Men om barnet inte får sina behov tillgodosedda i form av närhet, kärlek och omsorg, kastas barnet ut i en värld den inte har mognad att bemöta. Anknytningsteoretiska hållpunkter handlar i hög grad om att det finns en trygg bas bestående av en god och bärande relation mellan föräldrar och barn vilket innebär att vårdnadshavarens uppgift är att både ge omsorg men även kunna sätta tydliga gränser så att utbrytningen inte sker på ett okontrollerat och otryggt sätt. Genom att på detta sätt ”hålla” barnet inom en trygg sfär kan det uppleva tillit och utveckla sin förståelse för sig själv och andra. Samtidigt ges utrymme att i en trygg miljö testa relationer vilket utgör ett bevis på att relationen till föräldern håller för en trygg personlighetsutveckling (Tudor-Sandahl 1992:36f, 82f).

10

Anknytningsteorins fader Bowlby, utvecklade begreppet ”inre arbetsmodeller” (IAM) som resultat av barnets föreställningar om sig själv och andra utifrån det tidiga relationsspecifika samspelet med föräldrarna (Broberg m fl. 2008:16, 23). De inre arbetsmodellerna utgör en viktig kognitiv funktion i den psykiska utvecklingen och visar sig genom hur barnet utvecklar relationer till andra senare i livet. Om de tidiga relationerna är positiva blir den senare verklighetsförankringen i relationerna sunda. Om den tidiga relationen till föräldrarna innehåller många negativa och traumatiska upplevelser blir de inre arbetsmodellerna dysfunktionella och barnet utvecklar en bristande förmåga i att förstå och avbilda verkligheten (ibid.). Hur de tidiga känslomässiga relationerna utvecklas och representeras avspeglas genom överföringar i barnets relationer till andra. Senare i livet framträder dessa överföringar som antingen förmågor eller svårigheter gällande: etablering av betydande relationer utan rädsla för att bli övergiven, känsloreglering och självkontroll och förmåga att ta hänsyn och känna förståelse för andra människors emotioner och intentioner (Broberg m fl. 2008:23). Personlighetsutvecklingen kan bli särskilt problematisk och smärtsam om uppslitande separationer och förluster har skett någon gång under de första levnadsåren mellan barnet och dess vårdnadshavare, vilket kan uppträda som regressioner senare i livet. Det är därför viktigt att synliggöra separation och möjliggöra ett sorgearbete för att förhindra psykisk ohälsa (Bowlby 1979:81f).

Separation och ”vingar som bär”

En central del av de psykodynamiska teoriernas ursprung behandlar separation och separationsångest som ett dominerande tema som nästintill kan betraktas som nyckeln till all ångest och som en allmängiltig företeelse hos alla människor. Separationsångesten är direkt kopplad till fantasier om förlust och ensamhet och utspelar sig på ett omedvetet plan (Quinodoz 1996:22ff, 130). Relationen mellan psykoterapeut och patient är inget undantag, utan utgör snarare en relation där separationsångesten kan komma väl till uttryck när psykoanalysen närmar sig sitt slut. Terapeutens tolkning av separationsångest handlar visserligen om vilken psykodynamisk teori som ligger till grund för analysen, men även terapeutens bakgrund och erfarenheter av separationer i tolkningar och motöverföringar med klienten (Quinodoz 1996:159). Ensamhet och separationsångest hör enligt Quinodoz, det mänskliga vardagslivet till och genom att uppnå ”portance”, ”bärighet”, det vill säga genom att ha förmåga att upprätthålla en inre grundläggande struktur och att våga lyfta och pröva sina vingar, kan människan lösa sin separationsångest så att jaget formas genom att separationen ger ny medvetenhet om den egna unika existensen i relation till andra (Quinodoz 1996:22ff).

Insikten i en separationsprocess kan landa i att tolerera sin ensamhet och bli medveten om en fantasi där subjektet separerar från sig själv och de erfarenheter man gjort i relation till objektet. Vid en hög grad av ångest hos klient såväl som hos terapeut börjar omedvetna processer uppträda i form av försvar, bortträngning, förskjutning, förnekande av affekter och jagklyvning, vilket skapar förvirring kring vad och vem separationsångesten gäller, vilket förhindrar ett sorgearbete (Quinodoz 1996:24f). För att skapa lösningar krävs att separationsångesten medvetandegörs genom ett fokus på skärningspunkten mellan yttre verklighet och inre verklighet och mellan fantasi och verklighet eftersom en separation ofta har direkta kopplingar till tidigare förluster i livet. Länken mellan objekt och subjekt kan då medvetandegöras genom psykoterapi där en växelverkan mellan projektion och introjektion kan synliggöras i det som är inre verklighet och fantasi och det som är yttre verklighet (Quinodoz 1996:26ff). Ur en teknisk synvinkel bör en kontinuerlig verbal kommunikation och arbetsallians eftersträvas samt att den psykodynamiska strukturen upprätthålls genom tydliga

11

ramar och överenskommelser som berör den specifika överföringsrelationens härbärgerande funktion (Quinodoz 1996:31f, 162, 216ff).

Separationsprocessen och dess sorgearbete bör ske genom en realitetsanpassning och är nödvändig för att en sund psykisk utveckling ska ske och för att behandlingen ska ge bestående resultat för klientens identitetsutveckling. När separationens våndor genomlevts kan klienten uppleva det som att separationsångesten tidigare omöjliggjorde känslor av ”autonomi och psykisk frihet, inre styrka och kontinuitet, tillit till sig själv och andra, förmåga att älska och bli älskad” och att börja uppleva sin ensamhet som en tillgång och resurs snarare än som ett hot (Quinodoz 1996:235f). Klientens inre fantasier om förlust och förstörelse kan bara dementeras genom att separationsarbetet sker i en verklighet där goda inre och yttre objekt får komma till känna, vilket bör ske i en process där jagstyrka och stabilitet byggs upp. Över tid kan då ett mer integrerat jag med större variation i perspektivtagande och reflektion utvecklas, vilket upplevs som en inre frihet hos klienten. Separation kan utifrån ett processarbete alltså beskrivas som en urskiljningsutveckling, en återkomst till självet där en ökad härbärgerande och integrerande förmåga till ”bärighet” upplevs och klienten blir inte längre ”buren” av terapeuten. Klienten har då uppnått ett integrerat själv som håller för verkligheten och kan ta ett personligt ansvar genom ”vingar som bär” (Quinodoz 1996:241ff).

Utvecklingspsykologi

Utvecklingspsykologin beskriver i generella drag och i en specifik ordningsföljd hur människans personliga utveckling från spädbarnstiden till vuxen ålder kommer att fortlöpa och vilka konsekvenser som kan uppstå utifrån miljöpåverkan under uppväxttiden (Rasmussen 1971:9). Psykisk hälsa eller ohälsa i en människas liv kan utvecklingspsykologiskt liknas vid ett växande träd och dess grenar. Det som är avvikande hos människans växtutveckling eller utvecklingslinjer, blir föremål för utvecklingspsykopatologin (psykisk ohälsa), medan en normal utvecklings generella drag anger olika åldrars utvecklingsuppgifter (Broberg m fl. 2003:45ff). Individens fortsatta utveckling bygger således alltid på tidigare erfarenheter. Den mest betydande utvecklingen i livet sker under de första sex åren då utvecklingen sker intensivt i en integrerad systemisk samverkan mellan biologiska och beteendemässiga faktorer (Broberg m fl. 2003:39). Det är under denna tid som barnet knyter an till vårdnadshavare, utforskar världen och som en differentiering av självet sker i relation till omgivningen. Barnet utvecklar sin förmåga till samarbete och självkontroll men är således beroende av uppmuntrande, konsekventa och lyssnande föräldrar som kan förmedla trygghet, tillgänglighet, lyhördhet och förutsägbarhet (Broberg m fl. 2003:50). Utifrån att en tidig god utveckling sker, byggs resurser upp för att hantera utvecklingspsykologiska utmaningar senare i livet. Motsatt innebär detta att skadliga faktorer i den tidiga utvecklingen gör barnet mer sårbar för kriser och utmaningar i de framtida utvecklingsstadierna. Det utvecklingspsykologiska perspektivet innebär att olika miljöer och faser i livet på olika sätt kan belysa brister såväl som resurser och förmågor hos individen vilket kan resultera i kritiska perioder men också faser i livet då ”ett nytt fönster öppnas” och en positiv utveckling möjliggörs genom stärkt självkänsla (Broberg m fl. 2003:39ff).

Transaktionella modeller inom utvecklingspsykologin belyser olika kontextuella aspekter som berör systemteoretiska nivåer (se Bronfenbrenners 1979:209-291; Broberg m fl. 2003:44), vilka påverkar barnet i högre utsträckning ju äldre barnet är. Ur ett transaktionsperspektiv tydliggörs utvecklingens tidsaspekt genom de relationer och miljöer där barnet samspelar med sin familj och sina jämnåriga över tid i en återkopplingsprocess där vissa beteenden förstärks

12

(Broberg m fl. 2003:40). Barnets utveckling påverkas av faktorer som skolmiljö, föräldrarnas arbetstider och deras samverkan i mötet mellan dessa olika systems nivåer (mikro-, meso-, exo- och makronivå), men även närsamhälle och storsamhället där olika lagstiftningar och system gör sig gällande som exempelvis regler gällande föräldraförsäkringar (Broberg m fl. 2003:40ff). En ungdom i åldern 13-19 år har som utvecklingsuppgift att med uppmuntrande och bekräftande föräldrar övergå till att bli en allt mer självständig individ med utvecklade fritidsintressen, nära vänskapsrelationer och med en allt tydligare känsla av ett sammanhållet själv. Ungdomens utforskande av en sexuell identitet och ett sammanhållet själv som kan känna sig som en del av samhället, bör av vuxna stödjas genom att glädjas med ungdomen snarare än att föräldrar upplever denna process som ett hot (Broberg m fl. 2003:50). Ett utvecklingspsykologiskt perspektiv bidrar med ett praktiskt fokus i det terapeutiska arbetet med ungdomar och deras familjer genom att stärka barnets olika utvecklingslinjer. Detta mobiliserar läkande resurser och tillgångar i den unges liv som berör de olika systemens samverkan i en tid i livet då utvecklingen är kritisk och/eller gynnsam, som exempelvis när en ungdom ska flytta hemifrån eller påbörjar en psykoterapeutisk behandling (Broberg m fl. 2003:44ff; Haley 1980:9f).

Institutionsforskning om kontroll och autonomi

Detta forskningsavsnitt berör behandlande institutionsvård och inleds med att konkretisera effektfull behandling i en presentation av vägledande behandlingsprinciper (se exempelvis Latessa, Cullen & Gendreau 2002). Därefter presenteras en SiS-rapport gällande svenska institutioners arbete med utsluss och eftervård (Stenström 1998). Avslutningsvis presenteras forskning gällande begreppen kontroll och autonomi inom institutionsvård av placerade ungdomar (se exempelvis Levin 1997, 1998).

Vägledande behandlingsprinciper

Kravet på att barn och unga som placeras utanför hemmet skall ”tillförsäkras insatser som med största möjliga sannolikhet bidrar till en positiv utveckling” (Andreassen 2003:121), går hand i hand med att utforma ett behandlingsarbete som formuleras och hämtar strategier utifrån empiriskt grundade och vägledande behandlingsprinciper (Latessa m fl. 2002). Forskningsöversikter som berör området institutionsbehandling av ungdomar har under senare år kunna peka ut program och metoder som inte fungerar och som istället förstärker olika riskområden i den unges liv. Däremot har forskningen ännu ej funnit någon specifik metod som visat effektiva resultat på ungdomars samlade och ofta komplexa problembilder (Andreassen 2003:352; Latessa m fl. 2002). Terapeutiska verksamheter uppfyller emellertid sina målsättningar i högre utsträckning om de har en hög behandlingsintegritet och uppfyller kriterierna för följande principer (Latessa m fl. 2002):

1) En verksamhet ska ha en tydlig och vägledande behandlingsfilosofi där klara mål och etiska principer återspeglas i en homogen organisationskultur och personalgrupp och där mottaglighet råder inför alla frågor som berör behandlingsarbetet (Latessa m fl. 2002; Andreassen 2003:211ff).

2) Organisationen ska ha en hög behandlingsintegritet genom väl genomförda programimplementeringar som har en empirisk grund och som upprätthålls över tid. Programmen ska stämma väl överens med de värderingar som kännetecknar organisationen. Programmens innehåll i form av metoder skall i största möjliga mån speglas genom ett kompetensanvändande hos personalen och bör utvärderas genom exempelvis metaanalyser.

13

Vid införande, justeringar och utveckling av programförändringar skall detta ske inom en tydligt fastställd tidsram (Andreassen 2003:211ff; Latessa m fl. 2002).

3) Karaktäristiska egenskaper hos personal berör personalens kompetens, värderingar och egenskaper och dessa bör överensstämma med behandlingsprogrammets innehåll. Personalgruppen bör erbjudas träning, handledning och den kompetensutveckling som krävs (Andreassen 2003:211ff; Degner & Henriksen 2007:91; Latessa m fl. 2002).

4) Grunden för bedömningar ska utgå ifrån kartläggningar av riskfaktorer och behov hos ungdomen och bör ske genom ett användande av evidensbaserade godkända mätinstrument. Bedömningarna ska även ha en uppföljande agenda där risk- och behovsområden hos ungdomen följs upp var tredje till sjätte månad (Socialstyrelsen 2007:90f; Melin & Näsholm 1998:22; Latessa m fl. 2002; Ward & Stewart 2003). En riskfaktor är en egenskap eller händelse som ökar risken för ett normbrytande beteende. Det är när en viss faktor och ett normbrytande beteende samvarierar eller korrelerar som en riskfaktor uppstår (Socialstyrelsen 2009:167). De kriminogena faktorerna kategoriseras som: direkta (proximala) faktorer som är direkt kopplade till det normbrytande beteendet, föränderliga (dynamiska) faktorer som är möjliga att påverka, och upprätthållande faktorer som bidrar till att det normbrytande beteendet fortsätter (Socialstyrelsen 2009:171f). Kartläggningen bör vidare utgöra en grund för behandlingsplanering och bedömning av responsivitet där ungdomen på bästa sätt matchas mot rätt typ av insats (Andreassen 2003:252ff; Melin & Näsholm 1998:22; Latessa m fl. 2002).

Ett normbrytande beteende har flera olika utvecklingsvägar och bör kartläggas och förstås utifrån ett holistiskt-interaktionistiskt perspektiv där den unges egenskaper och erfarenheter tillsammans med miljön utgör en process av ekvifinalitet. Vidare bör den unges sociala samspel och band till omgivningen betraktas som socialiserande enheter. En individuell bedömning av riskfaktorernas sammansättning och inflytande bör ligga till grund för kartläggning av vad som utgör den unges problem och behov och huruvida den unges beteendemässiga och sociala utveckling följer en prosocial eller avvikande väg (Socialstyrelsen 2009:163f, 173). Med stöd av en så kallad social utvecklingsmodell (Social Developement Model (SDM)) kan fyra viktiga komponenter i den unges socialisationsprocess ange vilken typ av socialt livsmönster som den unge utvecklar. Komponenterna tar upp; a) hur den unges möjligheter att engagera sig i prosociala eller normbrytande aktiviteter med andra ter sig, b) den unges grad av engagemang i prosociala eller normbrytande aktiviteter och umgängeskretsar, c) den unges förmåga att delta i prosociala eller normbrytande aktiviteter och umgängeskretsar, d) graden av förstärkning eller belöning som den unge upplever genom att delta i prosociala eller normbrytande aktiviteter och umgängeskretsar. Dessa komponenter tydliggör den unges anknytning till antingen prosociala eller normbrytande umgängen samt att de tillsammans med den unges utvecklingsnivå och ålder kan ge indikationer på vilka nivåer (mikro-, meso-, exo- och makronivå) i den unges liv som risk- och skyddsfaktorerna går att finna (Socialstyrelsen 2009:164f, 168ff).

5) Verksamhetens programinnehåll ska ha en tydlig inriktning mot metoder och teorier som kan uppmärksamma och förändra kriminogena faktorer och behov, och som kan förutsäga återfall i riskbeteenden. Fokus i behandling av ungdomar med komplexa riskfaktorer bör fästas vid terapiformer som belyser återfallsprevention, beteendemässig och social inlärning, samt att i största möjliga mån undvika bestraffande metoder och avbrutna behandlingar (Latessa m fl. 2002; Ward & Stewart 2003; Cullen, Wright & Blevins 2006). Vidare belyser forskningen att eftervårdsprogrammen bör utformas på ett sådant sätt att de tar hänsyn till

14

klienter som placerats utanför hemmet då särskilda kort- och långsiktiga behov uppstått till följd av den tidigare behandlingsinsatsen (Trout m fl. 2010).

6) Evidensbaserade terapeutiska egenskaper som visat på effektiva och goda resultat är: positiv förstärkning vid sunda beteenden, tydligt ogillande av romantisering kring exempelvis droger och kriminalitet, användandet av tekniker som har ett problemlösande fokus, användandet av strukturer för inlärningsprocesser där färdigheter hos ungdomen kan tränas upp, motiverande intervju, relationsnära arbete, användandet av auktoritet och tekniker som syftar till kognitiv självförändring (Latessa m fl. 2002).

7) Kommunikationen mellan myndigheter, verksamheter, terapeuter, familjer och kontaktpersoner som berör den unges ärende och behandling bör ske och kännetecknas av tydliga beslut, remisser och underlag för att ungdomen skall få ut bästa möjliga kvalitet och insatser från samhället (Melin & Näsholm 1998:22; Latessa m fl. 2002).

8) Utvärderingar bör ske kontinuerligt och på en rutinmässig basis och belysa behov av revidering och omformulering av behandlingsplaner utifrån förändringar som sker successivt i den unges behandlingsprocess gällande kriminogena behov. Det är även viktigt att följa upp klienters upplevelse av behandlingsresultat med hjälp av enkäter. Vidare bör uppföljningar som mäter olika typer av återfall i tidigare riskbeteenden genomföras. Dessa kan jämföras med andra uppföljningar inom andra typer av behandlingsprogram med liknande målgrupper. Resultatet av en sådan utvärdering kan belysa riskbeteenden i relation till kontrollerande inslag i behandlingsprogrammet (ibid.).

”Utslussning och eftervård vid de särskilda ungdomshemmen”

Stenström (1998) presenterar i sin rapport om eftervård att landets SiS-institutioner har svårt att definiera begreppen utsluss och eftervård och vad dess innehåll bör vara. Flera av institutionerna gör ingen skillnad på begreppen medan några anser att skillnaden beror på om ungdomen är inskriven och bor på institutionen eller inte. En knapp majoritet av institutionerna anser att behandling och utsluss bildar en enhet medan eftervården utgör en fristående del. Ett fåtal institutioner anser att behandlig, utsluss och eftervård utgör en helhet i deras arbetsprocess och ytterligare ett fåtal anser att behandlingen utgör en enhet medan utsluss och eftervård är en egen enhet. Institutionernas utslussning syftar till att ungdomen ska få hjälp med att göra ett avslut och att bli förberedd på livet utanför medan eftervården syftar till att stödja och hjälpa ungdomen i den nya situationen utanför institutionen. Ungdomens utslussningsfas pågår i snitt i fem månader och den följande eftervården pågår i 10,5 månader. Tiden i utsluss och eftervård ägnas åt studier eller arbete vilket blir vårdens arena och innehåll. Enligt de flesta institutionerna avser utsluss och eftervård att erbjuda ungdomen social färdighetsträning genom arbetsträning, organiserade fritidsaktiviteter eller nätverksarbete. Utsluss, som bygger på behandlingsplanen, följer ofta ett generellt mönster medan eftervården ofta blir mer individanpassad. Institutionerna framhäver att utsluss och eftervård är betydelsefulla då det ofta är där som det avgörs om behandlingsmålen uppnås. För att kunna utföra ett bättre arbete önskar institutionerna mer personal som enbart ska arbeta med dessa delar samt ändrade boendeformer så att ungdomen mer successivt kan öva på att bli självständig och klara ett eget boende (Stenström 1998).

15

Från kontroll till autonomi

Hollin (1995), framhåller att behandlingsprocessen under en institutionsbehandling ofta fastnar i en ”inskrivningsfas” där ett överdrivet fokus läggs på verksamhetens behov med kontroll, regler och anpassning, samt själva institutionens strukturer och förutsägbarhet. Ungdomens behov av självbestämmande och frihet är något som ofta kommer in alldeles för sent i behandlingsprocessen, vilket har en direkt inverkan på utskrivning och eftervård då ungdomen förväntas kunna möta en oförutsägbar och ostrukturerad värld utanför institutionen. Mötet med verkligheten utanför institutionen kan resultera i en chockartad upplevelse där ungdomen hamnar mitt emellan två motsatta världar (Hollin 1995 ref i Andreassen 2003:317f; Levin 1997:226-230; Levin 1998:137ff, 168). Under behandlingen är dagarna fyllda med rutiner och regler som ska följas, med syfte att ungdomen först ska socialiseras och bli lugn inne på institutionen. Nästa steg i behandlingen då ungdomen ska förberedas för livet efter och utanför institutionen, kvarstår tyvärr allt för ofta ett fokus på själva institutionen. Detta inåtperspektiv resulterar i att ungdomen mister kontakten med samhället samt att en social inkompetens uppstått till följd av institutionens isolerade värld där frånvaron av färdighetsträning försätter ungdomen i ett sårbart läge (ibid.). Behandlingspersonalens arbete med ungdomens kontakter (föräldrar och andra signifikanta personer) samt delaktighet i aktiviteter utanför institutionen är en bidragande orsak till hur ungdomens utveckling kommer att ske utanför institutionen (Degner & Henriksen 2007:75f). Behandlingsprogrammen vid institutioner behöver därför ha en bestämd planering och kontakt som riktar ett tydligt fokus på världen utanför, den värld som ungdomen ska möta och där de eventuella positiva resultaten från behandlingen ska komma till användning (Hollin 1995 ref i Andreassen 2003:317f).

När ungdomen utvecklas och sköter sig inne på institutionen bedöms denne ofta som redo för utsluss och eftervård. Att bedömas som färdigbehandlad utifrån institutionens normer behöver inte betyda att ungdomen är redo och kommer att klara av samhällslivet och dess normer utanför institutionen. Tvärtom kan institutionsvistelsen resultera i att ungdomen är sämre rustad för livet efter behandlingen. Ungdomar som har gjort stora framsteg under sin behandling behöver verktyg och strategier för att kunna återvända till de miljöer där problem tidigare uppstått. En tydlig och återkommande uppföljning under eftervården kan underlätta ungdomens anpassning till sitt tidigare liv samt förebygga framtida risker och placeringar (Levin 1997:226-230; Levin 1998:137ff, 176f; Andreassen 2003:331-333; Haley 1980:65). När denna utslussprocess startas upp kan många motsägelsefulla känslor väckas hos ungdomen som exempelvis lättnad, glädje och rädsla för den tomhet och ensamhet som väntar när institutionens trygga strukturer och rutiner försvinner. För att övergången från ett kontrollerat till ett självständigt liv ska bli så jämn som möjligt bör behandlingen inkludera en samhällsorientering där ungdomens förmågor och självbestämmande balanseras mot institutionens regler och kontroll samt att utslussen planeras gradvis och noggrant (Levin 1997:131-137; Levin 1998:144ff).

Förutsättningen för en lyckad behandling kräver att klimatet på institutionen är balanserat mellan kontrollerande, empatiska och härbärgerande egenskaper. Oavsett teoretisk grund har följande strategier visat sig vara effektfulla i balansakten mellan kontroll och autonomi;

struktur och beteendereglering, stabilitet och förutsägbarhet vid anpassningskrav, autonomi och individualitet, emotionellt stöd och förtroendeskapande allianser (Scholte och Van der

Ploeg 2002). Strategierna betonar vikten av tydliga regler och att ungdomen får frihet och deltar i fritidsaktiviteter. Personalen stöttar ungdomen att få en förståelse för situationer som kan uppstå i vardagen. Strategierna stämmer väl överens med de faktorer som sägs vara

16

verksamma vid barnuppfostran då föräldrarna vägleder barnet i dess utveckling och skapar en anknytning och visar emotionellt stöd (ibid).

Behandling av ungdomar kan i en institutionell kontext på många sätt liknas vid ett barns livsutveckling över tid i en familj, vilket också väcker ett reflekterande forum för de som arbetar med behandling av ungdomar, där begreppet behandling kan förstås utifrån teoretiska grunder såväl som egna uppfattningar (Degner & Henriksen 2007:90ff). Den unges utveckling i en behandlingsprocess kännetecknas av ett ”institutionellt hållande” och som över tid utvecklas till en terapeutisk allians. Alliansen kännetecknas av trygghet där en prosocial utveckling kan ske och externa resurser som skola och nätverk kan inkluderas i behandlingen. Över tid leder denna livsutveckling till en omgestaltning av inre arbetsmodeller och som via behandling och utsluss ger ungdomen en större självständighet och frihet i livet (Degner & Henriksen 2007:91f). Syftet blir att den unge ska knyta an till platsen, personalen och den verklighet som kännetecknas vid institutionen och som utgör plattformen för den unges utveckling mot ett välfungerande liv. Inledningsvis kännetecknas behandlingsrelationen, såväl som den mellan förälder och barn, av en maktbalans där kontrollen är påtaglig. Över tid utvecklas en relation/allians mellan förälder/terapeut och barnet/ungdom, där en successiv utjämning av maktbalansen sker (Degner & Henriksen 2007:93; Bronfenbrenner 1979:56ff). Denna integrerade process kan vidare illustreras genom figuren nedan.

Figur: ”En integrerad syn på behandlings- och uppväxtprocess.” (Degner och Henriksen 2007:92)

Föräldrarna och närmiljön (F1) Barnet Institutionen och behandlingsprocesse n (I1) Eleven Autonomi och frigörelse. (I6)/(F6) Kontroll- och utredningsfas (I1a) och beroendefas (F1a)

Identifiera kriminogena faktorer, stimulera prosociala processer och

psykosociala färdigheter samt omgestalta inre arbetsmodeller. (I3)

Trygghet, stöd och omsorg, engagemang, ömsesidighet, empati, kontinuitet, förutsägbarhet och förtroende. (F2)

Trygghet, stöd och omsorg, engagemang, empati, kontinuitet, förutsägbarhet, förtroende och gemensamma/ömsesidiga terapeutiska mål. (I2)

Normer och värderingar internaliseras samt formas interna arbetsmodeller.

(F3) Socialiseringsprocess och utslussfas. (I5) Förberedelse för vuxenlivet/separation. (F5)

Familjens externa resurser (skola och fritidsaktiviteter) och den unges sociala ekologi (släktingar, vänner, stödpersoner samt andra professionella socialarbetare). (F4)

Institutionens externa resurser (skola och fritidsaktiviteter) och elevens sociala ekologi (föräldrar, släktingar, vänner, stödpersoner samt andra professionella socialarbetare). (I4)

Tiden i behandling

17

Metod

I nedanstående avsnitt beskrivs studiens tillvägagångssätt samt hur resonemangen formulerats vid val av metod och litteratur, urval av respondenter, konstruktion av intervjuguider samt analysgenomförande. Metodavsnittet syftar till att ge läsaren en detaljerad beskrivning av hur arbetet med studien har genomförts för att på så vis kunna bedöma resultatets tillförlitlighet (Kvale & Brinkmann 2009:290f, 297f).

Metodval

Studien är kvalitativ till sin uppbyggnad och genomförande då syftet med studien är att undersöka hur personalen inom verksamheten gör sina bedömningar samt vad det är som kännetecknar arbetet med utsluss och eftervård. Kvalitativ forskning syftar till att få fram och belysa de undersökta företeelsernas karaktär och meningen istället för dess mängd och frekvens till skillnad från den kvantitativa forskningsansatsen, varför en kvalitativ forskningsstrategi har valts till denna studie (Widerberg 2002:15). Ett relevant fokus inom den kvalitativa forskningen syftar till att belysa hur människor upplever sin värld (Bell 1993:13; Kvale & Brinkmann, 2009:39ff), vilket i denna studie utgör en viktig utgångspunkt för dess djupintervjuer och genomförande. Studien har även inslag av ett hermeneutiskt tänkande utifrån den hermeneutiska spiralen, där materialet som helhet har brutits ner i delar som var för sig ger nytt ljus och förståelse till helheten, som vidare ger en ny förståelse av den föregående delen. På detta sätt erhålls en fördjupad förståelse av både helheten och delarna som studeras (Alvesson & Sköldberg 2008:193-196; Widerberg 2002:148f). Som datainsamlingsmetod har fem stycken intervjuer genomfördes med personal inom verksamheten. En kvalitativ intervju kännetecknas av att forskaren följer upp det som respondenten berättar om för att fördjupa samtalet och få fram än mer av respondentens förståelse kring det undersökta ämnet (Widerberg 2002:16f). Syftet med intervjuerna i en kvalitativ forskningsmetod är att så korrekt som möjligt fånga in alla de dimensioner som respondenterna ger uttryck för i en intervjusituation. Respondenternas beskrivningar av sin livsvärld kan sedan delas in i olika teman där författaren söker svar på respondenternas upplevelser även i de fall där de kan upplevas som motsägelsefulla (Widerberg, 2002:36ff). Intervjuerna var halvstrukturerade till sin karaktär vilket innebär att forskaren har en intervjuguide med frågor som denne vill ha svar på men som inte behöver följas till punkt och pricka. Frågorna kan ställas i den ordning som det faller sig naturligt och frågor som inte är nedskrivna sedan innan får även de ställas under intervjuns genomförande (Bryman 2008:438f).

Litteraturanskaffning och källkritik

Denna studie har genomförts på uppdrag av den studerade verksamheten och utgår i viss mån ifrån litteratur som berör de teorietiska grunderna som verksamheten arbetar utifrån. En tydlig avgränsning har däremot gjorts mellan verksamhetens teoretiska grund och denna studies teoretiska ram och forskning genom att jämföra olika typer av forskning och teoretiska perspektiv som berör människans psykologiska utveckling, eftervård och behandling i en institutionell kontext. Vidare har teoretiska förståelsehorisonter som inte upplevs som främmande för verksamhetens behandlingsideologi lyfts fram, genom valet av anknytningsteori och utvecklingspsykologi. Artikel- och litteratursökning har utgått ifrån tips, inspiration och råd från handledaren. Sökning efter relevant litteratur har genomförts med syfte att uppnå en teoretisk förståelse av det valda ämnet samt att kunna konstruera en intervjuguide med relevanta frågor (Kvale & Brinkmann 2009:122). Litteratur gällande ämnet eftervård och ungdomar har sökts via Örebro Universitetsbiblioteks sökkatalog och Libris. I

18

enstaka fall har viss litteratur behövts fjärrlånas. Artiklar har sökts via databaserna Artikelsök, Assia och Social Services Abstract, samt sökmotorerna Google och Google Schoolar. Sökorden som har använts är: eftervård, ungdom, institution, behandling, behandlingsprinciper, kriminogena faktorer, utsluss, autonomi och kontroll. I de internationella sökmotorerna har sökorden: aftercare, youth, young people, criminogenic need, out-of-home care, resocialisation, autonomy, seperation och rehabilitation använts. Dessa sökord har använts i olika kombinationer och med trunkeringar i syfte att uppnå bästa möjliga sökresultat. Författarna har i viss mån utgått ifrån Andreassens (2003) forskningsöversikt i syfte att hitta originalkällor som berör denna studies forskningsämne. Utifrån de första artiklarna som påträffades har även tips och idéer på relevanta källor hittats. Detta förfarande har skett i enlighet med förslag på hur forskaren kan gå till väga för att finna inspiration, tips och idéer till sin forskning (Bryman 2008:95,100-102). För att undvika att källor fel- eller misstolkas är det av vikt att i största möjliga mån utesluta sekundärkällor och utgå ifrån orginalkällor (Holme & Solvang, 1997:136, 345f). Enstaka sekundärkällor förekommer i studien då dessa trots gediget sökande inte har gått att finna i originalversion, vilket äventyrar studiens tillförlitlighet. Dessa sekundärkällor har ändå bedömts som relevanta för studiens forskningsavsnitt.

Urval av respondenter

Då studien genomfördes på uppdrag har något urval av studieplats inte genomförts då detta angetts genom uppdragets karaktär. Fem intervjuer genomfördes med fem respondenter i syfte att uppnå en mättnad i materialet med vilket menas att tillräcklig data samlats in och inget nytt kan tillföras genom ytterligare intervjuer (Kvale & Brinkmann 2009:129). Vid valet av respondenter uttrycktes en tydlig önskan om att få intervjua personer som hade olika roller och befattningar inom verksamheten. Dessa olika befattningar och roller som personalen har i det behandlande arbetet belyser olika dimensioner och teman som är relevanta för ämnet eftervård och för denna studies syfte. Respondenternas olika roller har definierats genom inriktningar mot: nätverk och familjearbete, socialisering, vardagligt strukturarbete, ledning och kontaktmannaskap. Syftet med att finna variation i form av olika egenskaper och befattningar inom personalgruppen skänker bredd och djup till datamaterialet. Vidare kännetecknas samtliga respondenters befattning av att de alla har terapeutiska förhållningssätt i sitt dagliga arbete, men en viss variation finns i fråga om utbildningsbakgrund.

Konstruktion av intervjuguide

Intervjuguiderna utformades utifrån införskaffad forskning kring ämnet eftervård som har inspirerat till teman och olika kategorier av frågor. Då intervjuguiden kan liknas vid forskarens hjälpreda under själva intervjun bör guiden inte utformas slentrianmässigt utan vara noga genomtänkt utifrån studiens syfte och det som forskaren senare önskar att åstadkomma med sitt forskningsuppdrag via analyser och vidare diskussioner (Widerberg 2002:67f). I denna studie konstruerades två olika intervjuguider av den anledningen att författarna ämnade ställa olika frågor till respondenterna ur ledning respektive personal, då respondenten ur ledningen fick till uppgift att svara på frågor kring verksamhetens struktur. Utifrån Stenströms (1998) begreppsindelningar av utsluss och eftervård fann författarna det relevant att undersöka hur begreppen avgränsas inom den studerande verksamhetens organisation. Intervjuguiderna har därmed kompletterats med figurer över tre olika indelningar och avgränsningar mellan behandling/utsluss/eftervård och har sedan använts under intervjuerna där respondenterna fått välja den modell som de funnit överensstämmer bäst med verksamhetens arbete med eftervård. Vidare har verksamhetens behandlingsideologi

19

och tidigare forskning om ämnet eftervård bidragit till utformandet av relevanta teman (Andreassen 2003:331ff; Trout m fl. 2010; HVB-hemmets verksamhetsbeskrivning).

Intervjuguiden till personalen utformades utifrån olika teman och intervjufrågor med vissa marginaler för att vidareutveckla och fördjupa de resonemang som olika respondenter uppmärksammade. Sammantaget har respondenterna fördjupat och belyst olika delar av studiens forskningssyfte vilket skapat djup och mättnad för forskningssyftet i sin helhet. Detta överensstämmer med att en intervjuguide skall utformas på ett sådant sätt att den svarar på studiens syfte (Kvale & Brinkmann 2009:146; Bryman 2008:438). Temana som låg till grund för intervjuguiden var; relation, miljö och daglig struktur, socialisering samt familj och nätverk. Varje tema bestod av undergrupperna: behandling, utluss och eftervård, för att på detta sätt fånga upp eventuella skillnader och förändringar i behandlingsprocessens fokus. Pilotintervjuer genomfördes vilket resulterade i att intervjuguiden omarbetades då vissa frågor uppfattades som upprepande och överflödiga. Utgångspunkten för intervjuerna var en tydlig struktur som sedan har förändrats i viss mån av respondenterna som har fått styra intervjuprocessen genom sitt specifika kunskapsområde. De har uttryckt sina synpunkter på frågorna och upplägget så att ändringar och förfiningar har kunnat genomföras till nästa intervjutillfälle. Vidare har uppnådd mättnad inom vissa teman bidragit till att olika teman uppmärksammats i olika grad under intervjuerna med de olika respondenterna. Intervjuguidens innehåll har balanserats mot respondenternas kunskap inom de olika temana.

Genomförande av datainsamling

Datainsamlingen skedde i huvudsak genom de fem genomförda intervjuerna. Data som ligger till grund för såväl utformning av intervjuguide, verksamhetsbeskrivning och sammanställning av resultat har hämtats från HVB-hemmets verksamhetsbeskrivning samt Jönsson och Jönsson (1999). Som förberedande material inför intervjutillfället fick respondenterna information om studiens syfte och frågeställningar samt några övergripande frågeställningar att fundera över. Syftet med detta material var att respondenterna och intervjuarna skulle ha ett gemensamt fokus redan i inledningen av intervjun. Intervjuerna genomfördes i samtalsrum i verksamhetens lokaler och varje intervju tog 1,5 timme att genomföra. Båda författarna medverkade vid fyra utav fem intervjutillfällena, medan endast en kunde medverka vid ett utav tillfällena. Under intervjun var en av författarna intervjuare medan den andra var medintervjuare med ansvar för den tekniska utrustningen, tiden, anteckna samt komplettera med följdfrågor då detta ansågs relevant. Dessa roller växlades sedan mellan de olika intervjuerna. Den tekniska utrustningen som nämns ovan, var ett usb-minne med inspelningsfunktion och transkriberingsprogram vilket underlättade databearbetningen. Respondenterna informerades om att intervjun spelades in och fick även lämna sitt samtycke eller motsäga sig detta. Samtliga respondenter samtyckte till att intervjuerna spelades in. Att spela in en intervju bidrar till att intervjuaren kan känna sig fri att enbart fokusera på det som händer i rummet och i samspelet med respondenten och inte behöver anteckna allt som sägs (Kvale & Brinkmann 2009:194f; Bryman 2008:451).

Inledningsvis informerades respondenterna om studiens syfte, att deras medverkan var anonym, att de hade rätt till att avbryta intervjun eller att inte svara på alla frågor och de fick även information om upplägget för intervjun. Denna inledning är viktig för att respondenten skall känna sig trygg i situationen och bekväm med att svara på kommande frågor (Kvale & Brinkmann 2009:144). Intervjuerna avslutades alltid med att respondenterna fick frågan om det var något de ville tillägga eller fråga och de fick även möjlighet att berätta om sin upplevelse av intervjun, för att på ett tydligt sätt göra ett avslut och summera det som

20

framkommit under intervjun (Kvale & Brinkmann 2009:144f). Efter varje intervju samtalade författarna om vad som framkommit i intervjun och medintervjuaren fick även framhålla det som denne uppmärksammat under intervjun samt redovisa sin syn på intervjun, samspelet och respondentens kroppsspråk. Kvale och Brinkmann (2009:145) menar att stunden direkt efter en intervju kan ge värdefull information till kommande analys, vilket så har skett i denna studie.

Databearbetning och analysförfarande

Efter att alla intervjuer var genomförda transkriberades dessa. Att transkribera ett intervjumaterial är en process där det muntliga språket blir nerskrivet i skriftform (Kvale & Brinkmann 2009:193f). Hur materialet ska skrivas ut bör bygga på studiens syfte och analysform. Det är även av vikt att de som transkriberar gör det på liknande sätt för att det transkriberade materialet ska kunna jämföras på bästa sätt (Kvale & Brinkmann 2009:197-199). I denna studie är intervjuerna transkriberade ordagrant för att inget väsentligt ska utebli eller att tolkningar genomförs redan vid transkriberingen. Att transkribera sitt intervjumaterial är ett omfattande arbete men det är viktigt att detta arbete genomförs då utskrifterna av materialet ger en helt annan möjlighet till tolkning av det som sägs och hur det sägs, än vad intervjuanteckningar kan göra (Widerberg 2002:115). Det transkriberade materialet lästes sedan igenom för att få en överskådlig bild av vad som framkommit under intervjuerna. Inom kvalitativ forskning finns en rad olika möjligheter till analysmetoder och det är därför viktigt att välja analysmetod utifrån det material man har samlat in samt det syfte som studien har (Widerberg 2002:135f; Kvale & Brinkmann 2009:118). Studiens data som huvudsakligen utgörs av intervjumaterial har delats in i teman utifrån ett empirinära förhållningssätt (Widerberg 2002:144f). De teman som framkom var; begreppen utsluss och eftervård, struktur och vardagliga rutiner, relation, nätverk och separation. Utifrån dessa teman genomfördes sedan en meningskoncentrering, vilket är en allmän och frekvent förekommande metod för kvalitativa studier. Metoden meningskoncentrering innebär att forskaren sammanfattar det respondenterna har berättat om till kortare beskrivningar där det väsentliga tydligt framkommer och hjälper forskaren att analysera omfattande intervjuer (Kvale & Brinkmann 2009:221-223). I studiens resultat och analysdel presenteras citat från intervjuerna med respondenterna, detta för att plocka fram och visa på vad respondenterna uttryckte i aktuella frågor. När citat finns med i en text är det viktigt att de relaterar till texten, presenteras på ett bra sätt samt inte är för långa (Kvale & Brinkmann 2009:299f), vilket har tagits med i beaktande under skrivprocessen.

Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet

Kvale och Brinkmann (2009:361) förklarar begreppet validitet som ”styrkan och hållbarheten i ett uttalande; inom samhällsvetenskapen handlar validitet vanligen om huruvida en metod undersöker vad den påstår sig undersöka”. I den meningen uppnår denna studie en hög validitet då den kvalitativa och empirnära metoden undersöker det studien syftar till i genomförandet, sammanställandet och analyserna av fem djupintervjuer. Om författarna undersöker det som de har till syfte att undersöka är studiens validitet och giltighet hög, validitet kan även likställas med sanning (Kvale & Brinkmann 2009:264; Silverman 2010:275). På så vis stärks denna studies validitet genom syftet att undersöka hur personalen utför utlsuss- och eftervårdsarbetet inom verksamheten, vilket har undersökts genom fem genomförda djupintervjuer med en intervjuguide som har förfinats under intervjuprocessen för att på så vis än tydligare ringa in det som studien enligt syfte och frågeställningar ämnar undersöka. Studiens giltighet och trovärdighet kan styrkas av att intervjuerna har spelats in