Att vårda patienter med demenssjukdom

Akademin för hälsa, vård och välfärd

ATT VÅRDA PATIENTER MED

DEMENSSJUKDOM

CAROLINA HERTZ

SARA RAFTSJÖ

Kursnamn: Examensarbete i vårdvetenskap med

inriktning mot omvårdnad

Kurskod: VAE209

Handledare: Annica Lövenmark Examinator: Inger K Holmström Seminariedatum: [2020-02-28] Betygsdatum: [2020-11-06]

SAMMANFATTNING

Bakgrund: Demenssjukdomar är en av de vanligaste sjukdomarna bland äldre. Att vara

anhörig till en patient med demenssjukdom kan upplevas på olika sätt. Problem:

Omvårdnaden av patienter med demenssjukdom ska vara individuellt anpassad. Genom att beskriva vårdpersonals upplevelser av att vårda patienter med demenssjukdom kan en förståelse för vad som behöver utvecklas skapas. Syfte: Syftet är att beskriva

vårdpersonalens upplevelser av att vårda patienter med demenssjukdom. Metod: En litteraturstudie med beskrivande syntes. Resultat: Temat Att möta utmaningar med tillhörande subtema att bli personligt berörd samt tidens betydelse för vårdandet. Temat

Resurser för vårdandet och tillhörande subtema att arbeta i team samt att försöka göra patienten delaktig. Temat Betydelsen av att ha ett professionellt förhållningsätt består av

subteman att finna trygghet samt att se hela människan. Slutsats: Det finns skillnader mellan omvårdanden på ett särskilt boende och akutvårdsavdelningar. Kunskap kring demenssjukdomar, vårdande relationer och gott samarbete i arbetsteamet identifieras som gynnande för omvårdnaden för patienten med demenssjukdom.

ABSTRACT

Background: Dementia is one of the most common diseases among the elderly. Being a

relative of a patient with dementia can be experienced in different ways. Problem: The care of patients with dementia must be individually tailored. By describing healthcare

professionals' experiences of caring for patients with dementia, an understanding of what needs to be developed can be created. Aim: The aim is to describe the care staff's experiences of caring for patients with dementia. Method: A literature study with descriptive synthesis. Results: The theme Meeting challenges with the associated sub-theme to be personally

touched and the importance of time for care. The theme Resources for care and the

associated sub-theme working in teams and to try to involve the patient. The theme The

importance of having a professional attitude consists of the sub-theme finding security and the importance of seeing the whole person. Conclusion: There are differences between care

in a special accommodation and emergency departments. Knowledge about dementia diseases, caring relationships and good collaboration in the work team is identified as beneficial for the care of the patient with dementia.

Keywords: experiences, nursing, nursing staff, literature study

INNEHÅLL

2.4.1 Att vårda patienter med demenssjukdom ... 5

2.4.2 Anhörigas perspektiv ... 5 2.5 Teoretiskt perspektiv ... 8 2.5.1 Vårdande relation ... 8 2.5.2 Ansa ... 9 2.5.3 Leka ... 9 2.5.4 Lära ... 9 2.6 Problemformulering ... 10 3 SYFTE ... 10 4 METOD ... 10 4.1 Metodval ... 11

4.2 Urval och datainsamling ... 11

4.3 Genomförande och dataanalys ... 12

4.4 Etiska överväganden ... 13

5 RESULTAT ... 14

5.1 Att möta utmaningar ... 15

5.1.1 Att bli personligt berörd ... 15

5.1.2 Tidens betydelse för vårdandet ... 16

5.2.1 Att arbeta i team ... 17

5.2.2 Att försöka göra patienten delaktig ... 18

5.3 Betydelsen av att ha ett professionellt förhållningssätt ... 19

5.3.1 Att finna trygghet ... 19

5.3.2 Att se hela människan ... 20

6 DISKUSSION ... 21

6.1 Resultatdiskussion ... 21

6.2 Metoddiskussion ... 25

6.3 Etikdiskussion ... 27

7 SLUTSATS ... 27

8 FÖRSLAG PÅ VIDARE FORSKNING ... 27

REFERENSLISTA ... 29

BILAGA A. SÖKMATRIS

1 INLEDNING

Författarna till detta examensarbete har under utbildningens VFU-placeringar kommit i kontakt med patienter med demenssjukdom. En upplevelse av att patienter med

demenssjukdom är en patientgrupp som förekommer i olika vårdmiljöer har skapats under VFU-placeringarna. Under dessa placeringar har möten med anhöriga till patienter med demenssjukdom uppstått där anhöriga har uttryckt en sorg och frustation över den förändrade livssituationen. Största delen av forskningen som gjorts är skrivet utifrån anhörigas perspektiv och hur de upplever förändringar som en demenssjukdom innebär. Därför väcktes intresset att undersöka hur vårdpersonal upplever demensvård och

tillhörande sjukdomsprocess. Genom att belysa vårdpersonals upplevelser gällande detta kan utförandet av demensvård förhoppningsvis utvecklas och vara behjälplig. Författarna till detta examensarbete har arbetat inom vården och kommit i kontakt med patienter som har någon form av demenssjukdom. Fördjupningen avser hur vårdpersonalen upplever

omvårdnaden av patienter med demenssjukdom och vilka verktyg som behövs för att göra vården individuellt anpassad. Detta examensarbete har efterfrågats av HVV:s

forskningsgrupp på Mälardalens högskola. Utifrån en lista av olika områden valdes ett område ut till skivande av examensarbete i vårdvetenskap, med inriktning mot omvårdnad. Författarna av detta examensarbetet valde att undersöka vårdpersonals upplevelser av att vårda patienter med demenssjukdom.

2 BAKGRUND

Följande avsnitt innehåller definitioner av centrala begrepp som är återkommande i arbetet. Katie Erikssons omvårdnadsteori har valts som teoretiskt perspektiv där den vårdande relationen, ansa, leka och lära kommer att redovisas. Tidigare forskning om patienter med demenssjukdom utifrån anhörigas perspektiv kommer att redovisas, följt av en

problemformulering.

2.1 Beskrivningar av begrepp

Nedan beskrivs begreppen olika vårdmiljöer och vårdpersonal.

2.1.1 Olika vårdmiljöer

En patient med demenssjukdom kan vistas i olika vårdmiljöer. Att bo hemma ger bäst

vårdkvalité eftersom patienten med demenssjukdom har lättare att känna trygghet då miljön är bekant. Det är därför av betydelse att anpassa miljön utifrån patientens behov. Dessa patienter vårdas ofta i hemmet. Andra vårdmiljöer de kan vistas i är särskilt boende och olika akutvårdsavdelningar (Edvardsson & Wijk, 2014).

2.1.2 Vårdpersonal

Begreppet vårdpersonal innefattar den person som vårdar. Detta begrepp överskrider professionsgränsningar och innefattar all form av vårdpersonal som på något sätt är involverad i patientens vård. Vårdaren beskrivs som en person som har till huvudsaklig uppgift att vårda (Kasén, 2017).

2.2 Demenssjukdomar

Demenssjukdomar kan leda till progressiv försämring av minne, emotionella funktioner, tankeförmåga samt språk. Detta är något som påverkar en persons dagliga funktioner.

Demenssjukdomar ingår inte i det normala åldrandet utan orsakas av förändringar i hjärnan. Ungefär 10 procent utvecklar någon gång i livet demens. Stigande ålder ökar risken och närmare 25 procent av de som är över 85 år har någon typ av demens (Jönsson & Eriksson, 2016). Socialstyrelsen (2010) har valt att dela in demenssjukdomens beskrivning i olika stadier, mild, måttlig och svår demenssjukdom. Mild demenssjukdom beskriver ett tidigt skede av sjukdomen där patienten klarar av vardagen utan större åtgärder från hälso- och sjukvård och socialtjänsten. När patienten behöver hjälp för att klara av vardagliga sysslor beskrivs den som måttlig demenssjukdom. Svår demenssjukdom beskriver den delen av sjukdomen då patienten behöver ha hjälp med all omvårdnad (Socialstyrelsen, 2010). Vid en

bedömning av patientens omvårdnadsbehov inkluderas bland annat vilka resurser som patienten har och vilka fysiska, psykiska och sociala behov som finns. Anhöriga är också en del av bedömningen och planeringen av patientens omvårdnad då de är en del av patientens livsvärld. De anhöriga kan framföra betydelsefull information (Edberg, 2014).

Den vanligaste formen av demens är Alzheimers sjukdom. Den står för mer än 50 procent av det totala antalet av demensfall (Jönsson & Eriksson, 2016). Försämring av korttidsminne och inlärningssvårigheter är vanligen de första symtom som visas. I ett senare skede tillstöter symtom som desorientering, problem med exekutiv förmåga, svårigheter med att planera, spatial förmåga samt abstrakt tänkande. Vid långt framskriden Alzheimer blir patienten oförmögen till att sköta basala behov och hygien och kräver därmed tillsyn dygnet runt (Edberg, 2014). Den näst vanligaste formen av demenssjukdomar är vaskulär demens. Av de totala antalet demensfall utgör vaskulär demens ca 10 procent (Jönsson & Eriksson, 2016). Debuten av vaskulär demens är plötslig. Patienterna kan ha vissa kognitiva förmågor välbevarade medans andra är tydligt försämrade. Det finns olika typer av vaskulär demens, vilket gör att patienten kan snabbt försämras efter en längre tids stabilitet. Detta gör att omvårdnadsbehovet kan ändras snabbt (Edberg, 2014). Lewybody demens drabbar enbart äldre personer och står för ca 10 procent av demensfallen. Lewybody-demens ger kognitiv nedsättning på liknande sätt som andra demenssjukdomar. Denna form av demenssjukdom är nära besläktad med både Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom. Något som är utmärkande för Lewybody-demens är Parkinsonismen som ofta uppstår (Jönsson & Eriksson, 2016). Synhallucinationer är något som patienten drabbas av i ett tidigt skede medans minnesförmågan är bättre bevarat. Liknande symtom som vid Parkinson uppstår, såsom stelhet, darrningar och nedsatt rörelseförmåga (Edberg, 2014). Många av dessa

patienter kan drabbas av yrselattacker med fall som följd. Något som är speciellt utmärkande hos patienter med Lewybody-demens är att de är mycket känsliga mot läkemedel. Speciellt de som används mot hallucinationer och oro (Jönsson & Eriksson, 2016). Den minsta gruppen bland demenssjukdomar är frontoremporal demens och utgör ca 5 procent av alla demenssjukdomar. Trots att den tillhör den ovanligare formen av demenssjukdomar står den för 20 procent av demensfallen hos de patienter som är under 50 år (Jönsson & Eriksson, 2016). Denna sjukdom har två tydligt olika kliniska bilder. Den ena typen debuterar med en förändrad personlighet. Patienten blir omdömeslös, den sociala

kompetensen förändras och patienten följer inte längre de sociala regler som finns. Vidare visar patienten en nedsatt förmåga till att kunna sätta sig in i andras känslor. De uppvisar även brist på impulskontroll och nedsatt planerings- och iniativförmåga. Dessutom kan språket påverkas. Det kan under förloppet bli mer och mer bristfälligt för att i ett senare skede försvinna helt. Den andra typen kan debutera med tydliga språkliga svårigheter.

Svårigheterna ligger då i att benämna olika saker eller att talet saknar sammanhang. Det som är gemensamt för de två olika typerna är att de flesta helt saknar insikt. Patienten kan sakna insikt och förståelse för symtomen. Därför kan det vara svårt för patienten att söka hjälp då insikten av förändringen saknas (Edberg, 2014).

2.3 Demensvård

Svårigheter som kan uppstå för patienter med demenssjukdom är att de kan ha svårt att tillgodose vårdbehovet som kan behövas. Många äldre riskerar att inte få omsorgsbehovet tillgodosett på grund av att de ännu inte har diagnostiserats (Jönsson & Eriksson, 2016). All vård, omvårdnad och omsorg för patienter med demenssjukdom bör byggas på individuellt anpassad omvårdnad. Det innebär att vårdpersonal sätter patienten i fokus som en hel människa och inte enbart ser sjukdomen (Socialstyrelsen, 2010). För att den individuellt anpassade vården ska kunna anpassas till patienten på bästa sätt är det betydande att vårdpersonal har goda kunskaper om demenssjukdomar, vilka symtom som finns samt hur sjukdomsbilden förändras ju längre fram demenssjukdomen skrider (Jönsson & Eriksson, 2016). Vid individuellt anpassad vård, som är evidensbaserad, eftersträvas att bibehålla patientens personlighet, trots att patientens funktioner sviktar. Något som är centralt inom detta område är respekten för patientens värde och värderingar. För att kunna ge en god individuell anpassad vård är det väsentligt att fokusera på patientens upplevelser och

värderingar (Edberg, 2014). Det viktigaste i omvårdnaden av patienter med demenssjukdom är att hela tiden göra individuella bedömningar, att ta del av patientens bakgrund samt att hitta sätt till att lösa problemen utifrån patientens individuella behov (Jönsson & Eriksson, 2016).

Edvardsson & Wijk (2014) beskriver att den fysiska närmiljön har en betydelse för patienter med demenssjukdom. Sådan som kan ha en påverkan på patienten med demenssjukdom kan vara färg, form och placering av belysning, samt föremål i rummet. Även den psykiska miljön är betydelsefull. Grundläggande behov för en patient med demenssjukdom är trygghet, värme och harmoni. Ett ansvar ligger här på vårdpersonal att tillgodose detta för patienten med demenssjukdom. Vårdpersonal bör kunna uttrycka tillit och trygghet, både med verbal och icke-verbal kommunikation. Något som underlättar omvårdnaden av patienter med demenssjukdom kan vara att applicera humor och glädje i omvårdnadssituationer tillsammans med patienten med demenssjukdom (Edvardsson & Wijk, 2014). Vid bemötande av en patient med demenssjukdom är det betydande att försöka göra patienten delaktig i ett samtal. Vårdpersonal bör inte enbart vända sig till de anhöriga utan även involvera patienten. I omvårdnaden av patienter med demenssjukdom, oavsett

vårdmiljö, bör frågor med flera svarsalternativ undvikas (Jönsson & Eriksson, 2016). Etiska dilemman är något som vårdpersonal ställs inför dagligen i arbetet kring patienter med demenssjukdom. Det finns några etiska principer som är relevanta för vård och omsorg av patienter med demenssjukdom. Patientens autonomi, självbestämmanderätten, ska

respekteras så långt det är möjligt, utan att patienten på något vis riskerar att skadas. I vissa situationer bör patienten vårdas på annat vis än just det som patienten uttrycker.

2.4 Tidigare forskning

2.4.1 Att vårda patienter med demenssjukdom

På ett särskilt boende för patienter med demenssjukdom har en studie gjorts. Där

framkommer betydelsen av individuellt anpassad vård för patientens välmående. Studien påvisar att vårdpersonal fick utbildning kring demenssjukdomar och hur patientens behov kunde se ut. Resurser lades på miljön för att optimera den för den enskilde individen (Roberts, Morley, Walters, Malta & Doyle, 2015).

I en annan studie framkommer vikten av hur vårdpersonal kommunicerar med patienter med demenssjukdom. Vikten av att bemöta patienten här och nu, att se hela människan och kommunicera på en nivå där patienten inte blir kränkt, kan vara betydande för hur patienten bemöter vårdpersonalen tillbaka. Studien beskriver situationer där patienten inte blev bemött som en vuxen person, utan vårdpersonalen använde ett tonläge som inte lämpar sig vid kommunikation med en vuxen person. Vid dessa tillfällen reagerade patienten med tystnad. När vårdpersonalen istället kommunicerade med patienten på ett ”vuxet sätt”, till exempel frågade hur hen kände just nu, kunde patienten ge klarhet och redogöra ett svar. Efter denna öppna och respektfulla fråga kunde patienten senare kommunicera om andra ämnen (Söderlund, Cronqvist, Norberg, Ternestedt & Hansebo, 2016).

Patienter med demenssjukdom beskrivs i en studie som en utsatt grupp. Deras oförmåga till att ta rationella beslut gällande till exempel vårdinsatser gör patientgruppen till en

utmanande grupp att vårda. Som vårdpersonal bör den etiska aspekten i form av att förhindra skada eller felaktig vård ställas emot att bevara patientens autonomi. Balansen mellan att bibehålla autonomi och arbeta patientsäkert var utmanande för vårdpersonalen (Liselreud Smebye, Kirkevold & Engedal, 2016). I en studie beskrivs det etiska dilemmat som en balansgång mellan att tala sanning och att patienten med demenssjukdom eventuellt kunde ta skada, eller att undvika sanningen för att skydda patienten. Då detta var ett

återkommande dilemma som vårdpersonalen ställdes inför fanns behovet av strategier för att undvika att patienten med demenssjukdom tog skada (Tuckett, 2012).

2.4.2 Anhörigas perspektiv

Att vara anhörig till en person med demenssjukdom kan vara utmanande. Det framkommer att barn som har en förälder med demenssjukdom kan uppleva situationen som

svårhanterad. En upplevelse som flera deltagare i studierna beskriver var svårigheten att finna acceptans till demenssjukdomen och se värdet i förälderns livssituation trots sjukdom. Upplevelser som frustation, irritation, maktlöshet kring den nya situationen med personen med demenssjukdom. Även upplevelser av lättnad och säkerhet kunde identifieras i samband med att diagnosen fastställdes och professionella vårdinsatser applicerades (Cronfalk,

Before we got the diagnosis, I used to just think he were being horrible if I’m honest, because you don’t think “awww, it’s dementia, he can’t help it,” so I kind of felt guilty but some of the things he said to me, I’d be “Dad that’s awful.”(Hall & Sikes, 2017, s. 1206).

Anhöriga kan uppleva en svårighet att förhålla sig till föräldern och demenssjukdomen. En del av deltagarna i studien kan uppleva frustration, irritation och maktlöshet över situationen kring föräldern och dennes demenssjukdom. Det som kan skapa dessa upplevelser hos de anhöriga var en svårighet att finna en acceptans till demenssjukdomen och dess inverkan på förälderns personlighet och kognitiva förmåga (Hall & Sikes, 2017). Vidare beskrivs

anhörigas upplevelser kring svårigheten att acceptera demenssjukdomen och dess inverkan på föräldern med demenssjukdom. Okunskap kring demenssjukdomar kan leda till en konflikt både inom övriga familjen och med föräldern med demenssjukdom. Det kan finnas svårigheter att acceptera den nya familjedynamiken. Anhöriga kan uppleva svårigheter med att komma överens gällande föräldern med demenssjukdom och individualiseringen av omvårdnaden. (Andrews, McLnerney, Toye, Parkinson & Robinson, 2017; Tatangelo, McCabe, Macleod & Konis, 2018). Vidare beskriver anhöriga upplevelser som frustration på grund av att övriga familjemedlemmar kan hamna i konflikt med varandra. En del

familjemedlemmar kan uppleva en större acceptans gällande demenssjukdomen än resterande familjemedlemmar då kunskapen kring demenssjukdomar kan vara på olika nivåer. Därmed uppstod skillnader av förståelse. Detta kan orsaka betydande

familjekonflikter (Tatangelo et al., 2018). I en annan studie framkommer det att upplevelser som skuld och ånger beskrivs hos några av deltagarna. De kan uppleva att ouppklarade frågor och konflikter s0m fanns innan demenssjukdomens debut inte kunde redas ut (Hall & Sikes, 2017).

I två av studierna beskrivs upplevelser av lättnad parallellt med förlust, skuld och skam (Cronfalk et al., 2018; Graneheim, Johansson & Lindgren 2014,). Deras förälder har i denna studie bott i hemmet under en längre tid sedan demenssjukdomens debut. Efter att föräldern fått en plats på ett särskilt boende kan anhöriga uppleva en lättnad för att vårdpersonal och vård finns tillgänglig dygnet runt. Det kan även bidra till en upplevelse av säkerhet då anhöriga är medvetna om att ifall föräldern behöver vård eller andra insatser så finns vårdpersonal tillgängliga (Cronfalk, et al., 2018). Vidare i den andra studien beskriver anhöriga att de upplevde sig oförberedda och ensamma med förändringar som uppstod i samband med att föräldern flyttar till ett särskilt boende. Anhöriga beskriver upplevelser som en process som går från att vara ansvarig för beslutet, genom att leva med beslutet,

anpassning av en ny vårdande roll och forma nya relationer till föräldern med

demenssjukdom samt vårdpersonal. Vid överlämnandet av omvårdnadsansvaret vid flytt till särskilt boende kan de anhöriga uppleva att kunskapen och inblicken i föräldern med demenssjukdoms livsvärld som en tillgång i omvårdnadsplaneringen tillsammans med vårdpersonalen i den nya vårdmiljön. Att arbeta tillsammans med vårdpersonalen i team är något anhöriga kan uppleva. Information och önskemål utifrån föräldern med

demenssjukdoms livshistoria och personlighet var något som de anhöriga kunde förmedla. Detta möjliggör en mer individuellt anpassad vård på det särskilda boendet (Granheim et al., 2014). Vidare beskrivs anhörigas upplevelser som övergångar mellan olika roller för att säkerhetsställa föräldern med demenssjukdoms välbefinnande. Anhöriga kan uppleva att det

är svårt att anpassa den nya relationen till föräldern med demenssjukdom vid flytt till särskilt boende. Detta för att ett visst ansvar tas över av vårdpersonalen. Rollerna pendlade mellan att vara besökare, talesman, vårdnadshavare och slutligen en länk till omvärlden, vilket till en början kan upplevas som svårt att hantera. (Helgesen, Larsson & Athlin, 2013).

Deltagarna beskriver upplevelser av att vara anhörig till en person med demenssjukdom som varierande mellan frustation, sorg och kärlek. Oro och sorg kring förälderns demenssjukdom är en upplevelse som är återkommande hos de anhöriga. Hur föräldern sover på nätterna, äter ordentligt eller om föräldern upplever ångest kan vara några faktorer som skapar upplevelser av oro hos anhöriga (Hall & Sikes, 2017). En studie visar att efter långvariga relationer kan det bli mera smärtsamt att bevittna förändringar allt eftersom

demenssjukdomen utvecklades hos sin partner. Anhöriga kan uppleva sorg och i samband med att succesivt förlora sin livskamrat. Detta kan upplevas ha en negativ inverkan på förhållandet då patienten med demenssjukdom agerade avvikande, såsom agitation (Bjørge, Sæteren & Ulstein 2019).

Vidare kan anhöriga uppleva både en sorg och kärlek till föräldern när de tänker på hur personlighetsförändrad föräldern blivit av demenssjukdomen. Sorg för att anhöriga kan uppleva att deras förälder ”försvinner”. Anhöriga kan uppleva kärlek till föräldern då de tänker på hur föräldern varit innan demenssjukdomens debut. Anhöriga kan även uppleva en saknad av den gamla relationen till föräldern innan demenssjukdomen (Hall & Sikes, 2017). I en studie som gjorts bland barn och ungdomar vars föräldrar haft en tidig demensdebut kan anhöriga uppleva en sorg då de förlorar många år med föräldern (Miller-Ott, 2020; Sikes & Hall, 2017,). Det framkommer att barn till en förälder med demenssjukdom med tidig debut kan uppleva att de nödvändigtvis är tvungna att ta på sig en roll som vårdgivare och därmed en mer ansvarstagande roll, likt en förälder. Detta kan påverka dynamiken i relationen mellan barnet och föräldern med demenssjukdom (Miller-Ott, 2020). Anhöriga kan uppleva att livet behöver stanna upp. Anhöriga kan även uppleva att det är svårt att planera inför framtiden. Det är flera barn och ungdomar som kan uppleva oro för om deras förälder kan delta i viktiga händelser så som student, bröllop och barnbarn (Sikes & Hall, 2017). I en studie där demenssjukdomen ännu inte uppdagats skiljer sig upplevelserna mot där demenssjukdomen är känd (Clemmensen, Busted, Søborg & Bruun, 2019; Rogers, Coleman, Brodtmann, Darby & Anderson, 2017). Anhöriga kan uppleva en inre konflikt då avvikande beteenden kan identifieras hos föräldern. Konflikten kan grundas i att anhöriga ser små förändringar. Konflikten kan uppstå för att ingen annan i omgivningen identifierar samma förändring. Anhöriga kan därför uppleva en frustation inför vad beteendeförändringarna hos sin förälder kan bero på (Clemmensen et al., 2019). Anhöriga till en förälder med okänd demenssjukdom kan uppleva att en reflektion över varför föräldern med demenssjukdom ändrar beteende kan uppstå. Udda beteenden som kan noteras hos föräldern med okänd demenssjukdom är bland annat paranoidliknande beteende, misstänksamhet och förvirring. Anhöriga kan uppleva det utmanande att förhålla sig till och förstå varför beteendet är annorlunda och hur det ska bemöta föräldern. Anhöriga kan uppleva en ökad sårbarhet då föräldern med okänd demenssjukdom kam agera på ett sårande sätt. Anhöriga upplevde det utmanande att hantera beteendet då risken finns att bli sårad utan att förstå varför (Rogers et

al., 2017). Vidare kan liknande upplevelser identifieras i en studie där anhöriga kan uppleva en viss lättnad när demenssjukdomen fastställs hos föräldern. En förklaring av de störande förändringarna i personligheten och beteendet i form av en demenssjukdom ges (Sikes & Hall, 2017).

2.5

Teoretiskt perspektiv

Eriksson (2018) använder sig av begreppet Caritas, som står för kärlek och barmhärtighet. Caritasmotivet innebär att förmedla tro, hopp och kärlek genom ansning, lek och lärande genom vårdandet. Tro, hopp och kärlek är något som utgör naturliga, ursprungliga och självklara förutsättningar för en caritativ vård. Tro, hopp och kärlek ger människan drivkraft till att leva och känna en mening med livet. Det gör människan stark och det gör det möjligt att möta livet med både sjukdom och hälsa (Eriksson, 2018). Enligt teorin är Caritas grunden för allt vårdande. Vidare beskrivs människan som en unik och omätbar enhet av kropp, själ och ande. Hälsa beskrivs som en frånvaro av sjukdom, där människan kan uppleva sig vara hel, trots sjukdom. Hälsohinder är något som hindrar människan från att uppleva hälsa medans hälsoresurser är något som ger kraft. Detta är något som vårdpersonal ska lägga extra fokus på i vårdandet. Genom den vårdande relationen kan ett nytt tillstånd av hälsa uppnås hos patienten. Vårdandet och vårdprocessen grundas i den vårdande relationen (Eriksson, 2018). Eriksson nämner olika livsrum som en plats för ansa, leka och lära. I den yttre världen finns förutsättningar för det primära livsfunktioner. För att uppnå dessa är människan beroende av andra och omgivningen. I mellanvärlden sker samspelet mellan ”självet” och andra. Det kan även nämnas som det psykosociala rummet. I den inre världen finns kärnan för det andliga (Eriksson, 2015).

Denna teori valdes för att en tydlig koppling till det valda ämnet kan ses. Ansa – det är betydande att vårdpersonalen lyssnar på patienten och ser och hör det patienten vill berätta och förmedla. Vårdpersonalen stöttar i personlig omvårdnad och finns till hands där

egenvården brister. Vårdpersonal bör inte ta över och hindra patienten från att göra moment som patienten klarar av. Att ansa det som brister och stötta, och låta patienten behålla det som är funktionellt. Leka – som vårdpersonal kan det vara betydande att prova olika strategier för att uppnå mål och se till patientens enskilda behov och vilja. Lära – vikten av att vårdpersonalen underhåller och använder de hälsoresurser som finns, ex lägga pussel eller lösa korsord. Vårdpersonalen ser på patienten som en individ med kropp, själ och ande och alla dess dimensioner (Eriksson, 2018).

2.5.1 Vårdande relation

Enligt Eriksson (2018) ska människan genom den vårdande relationen uppnå ett nytt tillstånd av hälsa. Den vårdande relationen mellan vårdpersonal och vårdade beskrivs vara grunden i vårdandet och vårdprocessen. Den vårdande relationens innebörd bygger på ett djup där båda parter når varandras innersta. Det betyder att mötet mellan vårdare och patient blir intimt. Det finns utrymme för människan att uttrycka problem, behov och begär

till vårdpersonal. Genom att förmedla kärlek på ett äkta sätt kan människan och vårdaren i den vårdande relationen hjälpa varandra att växa. Vårdarens uppgift är att hjälpa människor att uppleva en helhet. För att skapa ett meningsfullt vårdande ska tro, hopp och kärlek förmedlas genom den vårdande relationen. Tro, hopp och kärlek beskrivs generera inre kraft, livsvilja och trygghet. Detta gör det möjligt att motarbeta lidande och finna en mening med livet. Kärlek ska visas genom omsorgsfulla och osjälviska handlingar mellan människor och vårdpersonal i den vårdande relationen (Eriksson, 2018).

2.5.2 Ansa

Ansa är den grundläggande formen av vårdandet. Ansa det som brister och stötta, och låta

patienten bibehålla resurser som är funktionella. Det innebär att vårdpersonal med hjälp av värme, närhet och beröring kan leda till kroppsligt välbefinnande. Ansningen är att tillgodose individen grundläggande behov. Det är en etisk handling som visar omtanke och kärlek för patienten. Handlingen är därför något mer än endast kroppslig vård (Eriksson, 2018). När det gäller kroppsligt vårdande innebär det att hjälpa patienterna att vara rena och mätta. Det finns också en själslig dimension. Den innebär att vårdpersonalen ska se den själsliga

dimensionen av människan, att vårdpersonalen ska lyssna när patienten vill berätta något angeläget. Det finns även en andlig dimension där vårdpersonalen möter patienten i existentiella frågor (Eriksson, 2015).

2.5.3 Leka

Leka innebär att vårdpersonalen på ett fantasifullt sätt använder olika typer av omvårdnad

för att locka patienten att prova olika alternativ och inte låsa sig vid att det bara finns ett sätt. Patienten får öva och prova sig fram tills slutmålet är nått (Eriksson, 2015). Hos människor ingår lekandet i det naturliga beteendemönstret. Det är något som är knutet till utveckling av tillit och tillfredställelse i samband med olika sociala situationer. Lekandet identifieras i fem olika grundformer. Den första handlar om anpassning av ny information. Den andra står för uttryck för livslust, reaktion och vila. Den tredje är den skapande leken som främjar samspel. Den fjärde handlar om uttryck för önskningar. Den sista och femte är leken där nya

färdigheter lärs in. Människans utveckling främjas av leken då den utgör en form av

kreativitet där individens karaktär bekräftas. Leken är ett centralt element i vårdandet och är beroende av tillit till omgivningen (Eriksson, 2018).

2.5.4 Lära

Lära innebär att vårdpersonalen hjälper patienten att lära sig att behålla hälsa och om de

hälsoresurser som finns. Patienten får hjälp med att försonas med lidandet och kan lära sig att leva ett bra liv trots att patienten kan vara multisjuk (Eriksson, 2015). En av de

utvecklandet av självförverkligande, självständighet och mognad. När individen stöter på hinder eller utmaningar hjälper lärandet till att hitta lösningar. Den kretiviva sidan hos individen används för att få en förståelse för nya lösningar och möjligheter. Som

omvårdnadsfunktion har lärandet en traditionell acceptans där individens individuella behov är en prioritet (Eriksson, 2018).

2.6 Problemformulering

Omvårdnaden av patienter med demenssjukdom ska vara utformad efter varje enskild

individ och dennes behov. Målet med vården är att göra patientens upplevelse av vardagen så tillfredställande som möjligt. Tidigare forskning visar att anhöriga kan uppleva bland annat en frustration och sorg gentemot föräldern med demenssjukdom. Anhöriga kan även uppleva att föräldern ej har något livsvärde efter demenssjukdomens debut. Anhöriga kan också uppleva en känsla av lättnad och trygghet i att vårdpersonal tar över omvårdnaden av föräldern. Vårdpersonal kan stödja patienten i omvårdnad där egenvården bister genom att tillämpa ansa, leka och lära. Vårdpersonal har även ansvar för att individanpassa vården. Den individuellt anpassade vården kan möjliggöras ifall ansa, leka, lära och den vårdande

relationen tas i beaktning. Däremot behövs mer kunskap om vårdpersonals upplevelser av att vårda patienter med demenssjukdom. Att beskriva vårdpersonals upplevelser av att vårda patienter med demenssjukdom kan visa på vad vårdpersonalen upplever kan behöva

utvecklas vidare. Det skulle kunna visa på eventuella resurser som kan behövas sättas in för att vårdpersonal ska kunna ge en förhöjd livskvalité för patienter med demenssjukdom.

3 SYFTE

Syftet är att beskriva vårdpersonals upplevelse av att vårda patienter med demenssjukdom.

4 METOD

4.1 Metodval

Valet av metod är en kvalitativ litteraturstudie enligt Friberg (2017a). Metoden är lämplig för examensarbetet då det är ett fenomen som ska beskrivas. Målet med kvalitativ forskning är att få ökad förståelse för människans erfarenheter, upplevelser och behov (Friberg, 2017b). Syftet med kvalitativ forskning är att skapa förståelse kring människor och deras livssituation (Segersten, 2017). I kvalitativ forskning är det numeriska värdet ej av intresse då fokus ska hamna på personliga upplevelser (Henricson och Billhult, 2017). Till examensarbetet har en beskrivande syntes använts. Det innebär en sammanställning av den kvalitativa forskningens resultat. Resultaten sammanfattas och beskriver fenomenen som studerats där inga

personliga tolkningar har gjorts. Detta för att få en överblick kring forskningen som gjorts inom det valda fenomenet (Evans, 2002).

4.2 Urval och datainsamling

Evans (2002) analysprocess beskrivs i fyra olika steg. Första steget innebär att söka och identifiera artiklar som svarar på syftet. De olika databaser som har använts till att finna artiklar är CINAHL Plus och PubMed. De sökord som har används i sökandet av

vårdvetenskapliga artiklar är “nurse or nurses or nursing”, “caring for patients with dementia”, “attitudes”, “nurse”, “experience”, “dementia”, “nursing care”, “nurses

experience”, “caring for patients” och “nursing staff” (se bilaga A). För att orden i förhållande till sökningarna skulle stämma överens med det som efterfrågades användes svensk meSH. Svensk MeSH är en databas som översätter vårdvetenskapliga ord från svenska till engelska, detta för att rätt sökord skulle användas i förhållande till syftet. Ordet som användes var ”vårdpersonal”. Begreppet vårdpersonal valdes ut av författarna till detta examensarbete för att forskning som hittades inkluderade olika professioner som var involverade i vården för patienten med demenssjukdom. Vid sökningarna användes tilläggsordet ”AND” för att få sökningen mer specifik mot syftet. Citationstecken användes på sökorden för att säkerställa att titeln innehöll just det specifika ordet. Detta för att avgränsa sökningen ytterligare mot examensarbetets syfte. Urvalet i förhållande till antalet sökträffar valdes ut genom att läsa artiklarnas titel och nyckelord. Detta skapade en överblick kring artikelns innehåll. I

artiklarna där titel och nyckelord ansågs relevant för examensarbetets syfte lästes artiklarnas abstract. I de artiklar där abstract överensstämde med syftet som avsågs studeras valdes artikeln ut till att läsas i helhet. De inklusionskriterierna som valdes var att artiklarna skulle svara på syftet, vara Peer Rewied, skrivna på engelska, vara vårdvetenskapliga och inte mer än tio år gamla. Artiklar från PubMed granskades i UlrishWeb för att säkerställa att

artiklarna var vårdvetenskapliga. Efter att artikelsökningen var klar valdes 17 artiklar ut för djupare granskning. När kvalitetsgranskningen var klar exkluderas ytterligare sju artiklar då de ej höll tillräckligt hög kvalité för examensarbetet. De som sedan exkluderades var artiklar med studier på familjemedlemmar som vårdade anhöriga. Detta för att examensarbetet handlar om vårdpersonal som profession och med utbildning. En del av de valda artiklarna belyste andra patientgrupper än patienter med demenssjukdom, därför exkluderades även dessa.

De tio utvalda artiklarna presenteras i artikelmatrisen där de även har kvalitetsgranskats (se bilaga B). Enligt Friberg (2017a) sker granskningen utifrån punkter som avgör ifall en forskningsstudie har en hög kvalité eller inte. Kvalitetsgranskningsfrågorna inspirerades av Friberg (2017c). 12 frågor valdes ut och omformulerades så dessa kunde besvaras med JA eller NEJ. JA motsvarade en poäng och NEJ motsvarade noll poäng. Artiklar som fick 9–12 poäng ansågs ha en hög kvalité. Artiklar med 6–8 poäng ansågs ha en medelhög kvalité och artiklar med 0–5 poäng ansågs ha en låg kvalité. Det som ska ingå enligt Friberg (2017b) i en kvalitativ studie är att en tydlig problemformulering ska finnas, teoretiska utgångspunkter ska presenteras, syftet ska vara tydligt formulerat och genom hela artikeln ska det finnas ett sammanhang med problemformuleringen och syftet. Metoden som används ska vara tydlig och visa hur många deltagare som varit med i studien. Det ska även finnas med en

metoddiskussion. Resultatet ska presenteras tydligt och det ska svara på syftet som sedan även ska diskuteras. Etiska överväganden ska finnas med. Kvalitetsgranskningen

inspirerades av Friberg (2017c). Se bilaga B.

4.3 Genomförande och dataanalys

Att grundligt läsa artiklarna och identifiera nyckelfynden beskriver Evans (2002) som andra steget i en litteraturstudie som är metoden för examensarbetet. I den här delen av

analysprocessen ska alla artiklar läsas igenom för att skapa en helhetsuppfattning om

innehållet. I detta steg i analysen lästes alla artiklar ett flertal gånger för att skapa en djupare förståelse och en helhetsbild. Efter detta skulle nyckelfynd identifieras från varje artiklar. Ett nyckelfynd enligt Evans (2002) är en sammanställning av de viktigaste resultaten i

artiklarna. Genom att läsa igenom artiklarna upprepade gånger kunde dessa nyckelfynd identifieras. Dessa visar på artikelns innehåll och resultat. Genom att sammanställa dessa kunde likheter och skillnader mellan artiklar identifieras. Dessa nyckelfynd är grunden för examensarbetets resultat. För att underlätta kopplingen med rätt nyckelfynd till rätt artikel numrerades alla artiklar. De artiklar som var relevanta granskades ännu en gång och nyckelfynd som var relevanta för syftet identifierades med hjälp av överstrykningspennor i olika färger och skrevs ner i ett separat dokument. De utvalda nyckelfynden som till antalet var 125, granskades och diskuterades kring relevansen kopplat till examensarbetets syfte. Det separata dokumentet med nyckelfynden skrevs ut och numrerades med tillhörande artikels nummer.

Tredje steget innebar att identifiera och skapa gemensamma teman utifrån nyckelfynden (Evans, 2002). I denna del av analysen skrevs samtliga nyckelfynd från varje utvald artikel ut och placerades på en plan yta. Därefter separerades samtliga nyckelfynd som var uppmärkta med ett nummer som symboliserade vilken artikel nyckelfyndet tillhörde. Sedan sorterades nyckelfynden i olika högar utifrån likheter och skillnader. Post-it lappar användes för att markera skillnader och likheter på nyckelfynden ifrån de olika artiklarna. Därefter

påbörjades arbetet med att skapa relevanta teman. Det möjliggjorde att en diskussion kunde föras om huruvida fynden hörde ihop med varandra eller om det skulle flyttas till ett annat tema. De åtskilda områden som skapade teman kunde efter diskussion leda till subteman.

Flertalet analyser resulterade i tre olika teman med två subteman till varje. Subteman identifierades och gav en mer ingående beskrivning av tillhörande tema.

I fjärde och sista steget beskrevs fenomenet som presenteras i resultatet. Enligt Evans (2002) innebar det sista steget i en litteraturstudie att skapa en syntes och beskriva teman och subteman som är kopplade till det ursprungliga materialet. Kopplingarna skedde med hjälp av att använda citat från artiklarna som var relevanta för examensarbetet. Varje tema fick på så sätt en vetenskaplig grund och forskningens trovärdighet genom evidens säkerställdes. Tabell 1: Exempel på nyckelfynd, subtema och tema i analysprocessen.

4.4 Etiska överväganden

Examensarbetet har utformats utifrån CODEX (2020) och Vetenskapsrådet (2017) för att upprätthålla en korrekt forskningsetik. Detta för att undvika faktorer som förfalskning, plagiering och fabricering. De artiklar som examensarbetet bygger på har kvalitetsgranskats med inspiration från Fribergs (2017c) förslag på kvalitativa granskningsfrågor. Det är

Nyckelfynd Subtema Tema

When they come to the preparation room, patients are often anxious, nervous and sometimes aggressive, which is quite difficult

(Ferid Krupic et al., 2016, s. 102)

Att bli personligt berörd

Att möta utmaningar The nurses frequently

experienced that they were not given enough time to help patients understand their current health status. (Ferid Krupic et al., 2016, s. 103)

relevant att kvalitetsgranska materialet för att examensarbetet ska upprätthålla en god kvalitet (Veteskapsrådet, 2017). Referenshanteringen i arbetet har utgått ifrån American Psycholocigal Association för att på ett tydligt sätt påvisa var inhämtad data har hittats. (APA, 2018), För att undvika omtolkning av materialet har examensarbetet utgått ifrån Evans (2002) metod som bygger på en beskrivande syntes. Artiklarna som använts är skrivna på engelska och blivit översatta till svenska med hjälp av ett lexikon för att få en så rättvis översättning som möjligt.

Artiklarna som valts ut och använts i bakgrunden i detta examensarbete är

vårdvetenskapliga. Dock är författarna av detta examensarbete medvetna om att några av dessa artiklar är publicerade i tvärvetenskapliga tidskrifter. De har ändå valts att tas med i examensarbetet därför att det belyser anhörigas upplevelser av att leva nära en

familjemedlem med demenssjukdom. Artiklarna som belyser vårdpersonalens upplevelser är genomgående vårdvetenskapliga och publicerade i vårdvetenskapliga tidskrifter. Detta för att vårdpersonalens perspektiv ska grundas i vårdvetenskaplig forskning.

5 RESULTAT

Vid analysen identifierades tre teman med två tillhörande subteman. Det första temat som identifierades var att möta utmaningar med att bli personligt berörd och tidens betydelse

för vårdandet som subteman. Det andra temat var resurser för vårdandet med att arbeta i team och att försöka göra patienten delaktig som tillhörande subteman. Det sista temat som

identifierades var betydelsen av att ha ett professionellt förhållningsätt med att finna

trygghet och att se hela människan som subteman.

Tabell 2: Tema och subtema.

Teman Subteman

Att möta utmaningar

Att bli personligt berörd

Tidens betydelse för vårdandet

Resurser för vårdandet

Att arbeta i team

Att försöka göra patienten delaktig

Betydelsen av att ha ett professionellt förhållningsätt

Att finna trygghet

5.1 Att möta utmaningar

Att vårda och bemöta patienter med demenssjukdom kan vara utmanade för vårdpersonalen. Detta för att vårdpersonal kan bli personligt berörda gentemot patienten med

demenssjukdom, vilket kan vara utmanande att bemöta och hantera. Tidens betydelse kan vara avgörande för att möjliggöra en individanpassad vård för varje enskild individ. Tiden kan vara en faktor för att patienten med demenssjukdom får sina behov tillgodosedda. De två subteman som identifierades var att hantera bli personligt berörd och tidens betydelse för

vårdandet.

5.1.1 Att bli personligt berörd

Vid vård av patienter med demenssjukdom kunde vårdpersonalen uppleva att de ställdes inför utmaningar. Vårdpersonalen kunde uppleva liknande typ av utmaning gentemot patienter med demenssjukdom oavsett vilken vårdmiljö de arbetade i. En av utmaningarna som upplevdes var att bli känslomässigt påverkad (Jensen, Pedersen, Wilson, Olsen & Hounsgaard, 2019; Rasmussen & Hellzen, 2013; Yous, Ploeg, Kaasalainen & Martin, 2019).

You try to control your emotions or your anger. You just gotta realize that these are patients and they don´t know what they´re doing sometimes…. There´s anger… you kind of feel like sometimes helpless at the same time because you can´t do anything. (Yous et al., 2019, s. 6.)

Vårdpersonalen kunde uppleva en frustration och irritation som en utmaning i omvårdanden gentemot patienten med demenssjukdom då vårdpersonalen kunde uppleva det utmanande att hantera att bli känslomässigt påverkad (Krupic, Eisler, Sköldenberg & Fatahi, 2016; Yous et al., 2019,). Vårdpersonal kunde dessutom uppleva en stress av att patienten med

demenssjukdoms sjukdomsförlopp succesivt försämrades. Ytterligare en utmaning som vårdpersonalen kunde uppleva var att bli känslomässigt påverkade av patienten med

demenssjukdoms sjukdomsförlopp. Vidare beskrev vårdpersonalen upplevelser från nära håll när patienten med demenssjukdom ”försvann” mer med demenssjukdomen (Cleary & Doody, 2017).

En viktig men utmanande del av att vårda patienter med demenssjukdom som

vårdpersonalen kunde uppleva var att hantera att bli känslomässigt påverkade när patienten med demenssjukdom ej kunde uppfatta verkligheten. Vårdpersonalen kunde uppleva att de blev känslomässigt påverkade vid omvårdnadssituationer där patienten med demenssjukdom ej kunde ta rationella beslut kring sin egen omvårdnad (Rasmussen & Hellzen, 2013).

Vårdpersonalen kunde uppleva en utmaning i att hantera att bli känslomässigt påverkade när patienten med demenssjukdom hade en förmåga att upprepa samma frågor och meningar flera gånger under en kort period (Cleary & Doody, 2017). Vårdpersonalen kunde dessutom uppleva maktlöshet och sorg då patienten med demenssjukdom ej förstod deras intentioner med vårdandet (Yous et al., 2019).

En upplevelse av otillräcklighet fanns hos vårdpersonalen då vårdpersonalen kunde uppleva att omvårdnaden på en akutvårdsavdelning var utmanande att få optimal för en patient med

demenssjukdom Vårdpersonalen kunde uppleva att de blev känslomässigt påverkade på grund av att omvårdnaden i största del fokuserade på det somatiska tillståndet. Detta ledde till att vårdpersonalen kunde uppleva att de var otillräckliga och inte gjorde gott för patienten (Cowdell, 2010). En utmaning som vårdpersonalen kunde uppleva var att skapa en bra nivå på en personlig relation utan att bli privat. Vårdpersonalen kunde uppleva att utmaningen var att dela med sig av personliga upplevelser med patienten med demenssjukdom utan att bli känslomässigt påverkade och genom det belasta patienten med demenssjukdom med personliga känslor och upplevelser (Rasmussen & Hellzen, 2013).

5.1.2 Tidens betydelse för vårdandet

En utmaning som kunde identifieras bland studier som gjorts på akuta sjukvårdsavdelningar var att få tiden att räcka till för att tillgodose vården. Vårdpersonalen kunde uppleva att det var en utmaning för att optimera vården för patienter med demenssjukdom (Jensen et al., 2019; Krupic et al., 2016; Yous et al., 2019). ”When they wake up after surgery, we do not have enough time to take care of them, since they have to be taken to post-op. Sometime just holding their hand for a while may be of importance…” (Krupic et al., 2016, s. 104).

Vårdpersonalen kunde uppleva att det var begränsat med tid för att utföra individanpassad omvårdnad för patienten med demenssjukdom. Vårdpersonalen kunde uppleva att bristen på tid ledde till att planeringen av den post-operativa omvårdnaden för patienten med

demenssjukdom påverkades negativt. Vårdpersonal på ett särskilt boende kunde uppleva att brist på tid var avgörande vid utformandet av omvårdnaden (Krupic et al. 2016; Talbot & Brewer, 2016).

Brist på tid kunde leda till att vårdpersonalen upplevde att det ej fanns tillräckligt med

utrymme till att kommunicera och få patienten att förstå hälsostatusen på ett tillfredställande sätt (Jensen et al., 2019; Krupic et al., 2016; Talbot & Brewer, 2016). Brist på tid kunde leda till att vårdpersonalen upplevde att bedömningarna av patientens omvårdnadsbehov blev svårare att fastställa och utföra. Vårdpersonalen kunde uppleva att vissa av patienterna med demenssjukdom kunde ha behov av trygghet och närhet på akutvårdsavdelningarna då de upplevdes oroliga. Vårdpersonal kunde uppleva att det inte fanns tillräckligt med tid för att ge det extra stöd och den extra vård som behövdes. Det var utmanande att tillgodose dessa behov hos patienterna med demenssjukdom på grund av brist på tid. Vårdpersonalen kunde uppleva att brist på tid kunde leda till att vårdpersonalen endast fokuserade på det somatiska tillståndet på akutvårdsavdelningarna. (Jensen et al., 2019; Krupic et al. 2016). Resultatet påvisade att i de fall det förekom personalbrist kunde även tidsbrist upplevas då samma tid behövde ägnas åt flera patienter med demenssjukdom (Talbot & Brewer, 2016). Vårdpersonal som utförde vård i hemmet kunde uppleva att det fanns gott om tid till att vårda patienten med demenssjukdom. En bidragande orsak till upplevelser av att tiden räckte till var god kontinuitet mellan vårdpersonal och patient med demenssjukdom. Upplevelsen av tillgång till tid kunde möjligöra att vårdpersonalen upplevde att de hade tid till att utföra de

omvårdnadsinsatser som patienten med demenssjukdom hade i planeringen, och ibland mer insatser än vad som stod i omvårdnadsplanen (Aasgaard, Fagerström & Landmark, 2014).

5.2 Resurser för vårdandet

Kommunikation visade sig vara en upplevelse hos vårdpersonalen som återkom i flertal studier. Det upplevdes som en betydande del för optimal vård av patienter med

demenssjukdom. Kommunikation var betydande för att kunna arbeta i team därför att patientsäkerheten säkerhetsställdes. God kommunikation i arbetsteamet påvisade att omvårdnadsbehoven blev tillgodosedda då vårdpersonalen utbytte information med varandra. En viktig aspekt var vårdpersonalens förmåga att kommunicera med patienten med demenssjukdom, både verbalt och icke verbalt. På så vis gynnades möjligheten av att bedriva en individuellt anpassad vård. De två subteman som identifierades var att arbeta i

team och att försöka göra patienten delaktig.

5.2.1 Att arbeta i team

Vikten av en god kommunikation inom arbetsgruppen kunde identifierades. Detta var speciellt tydligt vid exempelvis skiftbyte. God kommunikation säkerhetsställde vården av patienter med demenssjukdom. Vårdpersonal kunde uppleva att god kommunikation gav en tryggare arbetsmiljö och ett starkare arbetsteam som arbetade kring patienterna med

demenssjukdom (Krupic et al., 2016; Rasmussen & Hellzen, 2013). ”Being coordinated means that we… together… can predict actions that may occur. We kind of see the situation together; we all know what what to do without speaking to each other. We are a step ahead, the intuition is constant” (Rasmussen & Hellzen, 2013, s. 6). Kommunikation inom

arbetsteamet kunde vårdpersonalen uppleva som en betydande del för att kunna bedriva en patientsäker vård (Rasmussen & Hellzen, 2013). Vårdpersonalen kunde uppleva att

kommunikationen i arbetsteamet var betydande för att få patienten med demenssjukdoms omvårdnadsbehovs tillgodosedda. Vidare upplevelser hos vårdpersonalen var att information kring patientens individuella behov bör kommuniceras i arbetsteamet för att

omvårdnadsbehoven skulle bli tillgodosedda och utförda (Krupic et al., 2016). Vidare beskrev vårdpersonalen att icke-verbal kommunikation mellan vårdpersonal som positiv i olika vårdsituationer och därmed kunde en upplevelse av trygghet skapas i arbetsgruppen (Jensen et al., 2019). Vårdpersonalen kunde uppleva att arbeta i mindre grupper var till en fördel. Alla i vårdpersonalen kände varandra och patienterna med demenssjukdom samt kände till rutinerna som skulle följas. Vårdpersonalen kunde uppleva att en liten arbetsgrupp ledde till en starkare och mer tryggare miljö inom gruppen (Aasgaard et al., 2014).

Vårdpersonal på en akutvårdsavdelning kunde uppleva negativa inställningar hos annan vårdpersonal till att vårda patienter med demenssjukdom. Detta bidrog till att stämningen i arbetsteamet upplevdes som irritabel. Vårdpersonal kunde uppleva att viktig information kring patienterna inte nådde fram till annan vårdpersonal då den negativa inställningen till patienter med demenssjukdom försämrade kommunikationens förutsättningar i

5.2.2 Att försöka göra patienten delaktig

Vårdpersonalen kunde uppleva att positiv uppmuntran förstärkte patienter med demenssjukdoms välmående (Rasmussen & Hellzen, 2013; Talbot & Brewer, 2016).

Vårdpersonal kunde uppleva en ökad empati och förståelse till att bemöta patientens uttryck. Det möjliggjorde att vårdpersonalen kunde bemöta patienten oavsett sinnesstämning.

(Talbot & Brewer, 2016). ”It felt like you was watching your child in school play and you were smiling because they were doing really well (Talbot & Brewer, 2016, s. 1745). Vårdpersonalen kunde uppleva att positiv uppmuntran gentemot patienternas positiva beteende gav en lättsammare och mer glädjefylld vardag för både patienten och vårdpersonal. Att bemöta patienten med demenssjukdom på ett positivt sätt kunde vårdpersonalen uppleva som gynnade för den vårdande relationen. Vidare kunde vårdpersonalen uppleva att negativa beteenden var lättare att bemöta då positiv uppmuntran användes för att bryta ett negativt beteende. När empati och fantasi användes i vårdandet kunde vårdpersonal uppleva att det upprätthölls en nyfikenhet hos patienten samt att det aggressiva beteendet hos patienten med demenssjukdom minskade (Rasmussen & Hellzen, 2013).

Vårdpersonalen kunde uppleva en ovisshet huruvida patienten med demenssjukdom uppfattade instruktioner och information kring olika vårdmoment. Vårdpersonalen kunde även uppleva att det var diffust att läsa av patientens uttryck när instruktioner eller

information gavs då det i vissa fall kunde framstå som att patienten hade uppfattat, men vid ett senare skede visade det sig att patienten inte förstått (Johansson, Bachrach-Lindström, Struksnes & Hedelin, 2009). Patientens oförutsägbara beteende kunde skapa en upplevelse av ovisshet hos vårdpersonalen. När patienten med demenssjukdoms beteende och uttryck var oförutsägbart kunde vårdpersonalen uppleva svårigheter i att försöka göra patienten delaktig i sin omvårdnad. Vidare kunde vårdpersonalen uppleva att det ibland kunde vara problematiskt att skapa en relation till patienter med demenssjukdom då

informationsutbytet blev begränsat. Vårdpersonalen kunde uppleva att kroppsspråk och uttryck var ett betydande verktyg för att utforma en individuell omvårdnadsplan (Krupic et al., 2016; Rasmussen & Hellzen, 2013) För att få en förståelse för patienten med

demenssjukdoms välmående kunde vårdpersonal uppleva att en förståelse för patientens kroppsspråk och uttryck var betydelsefull. Detta för att implementera i den individuella omvårdnadsplanen och göra patienten delaktig (Rasmussen & Hellzen, 2013). Det kunde finnas en negativ inställning till att vårda patienter med demenssjukdom för att

vårdpersonalen kunde uppleva att det var komplicerat att läsa av patientens uttryck och förstå vad beteendet gav uttryck för. Vårdpersonalen kunde uppleva det som komplicerat att läsa av patienten med demenssjukdoms uttryck när konkreta svar behövdes för att

genomföra den individuellt anpassade vården. Konsten att läsa av patienten med

demenssjukdoms kroppspåk och signaler kunde vårdpersonalen uppleva som en tillgång för att kunna bemöta patientens uttryck i bästa möjliga mån (Krupic et al., 2016).

5.3 Betydelsen av att ha ett professionellt förhållningssätt

Kunskap och erfarenhet är en betydande grund för vård av patienter med demenssjukdom. När kunskap och erfarenhet om patienter med demenssjukdom och vilka omvårdnadsbehovs det innefattar kan en känsla av trygghet infinna sig. Genom att besitta kunskap och

erfarenhet möjliggör det att vårdpersonal kan se hela människan och inte endast

demenssjukdomen. De subteman som identifierades var att finna trygghet och att se hela

människan.

5.3.1 Att finna trygghet

Att känna trygghet i den personliga kunskapen kunde vårdpersonalen uppleva var en

förutsättning för det vårdande arbetet kring patienter med demenssjukdom. Vårdpersonalen kunde dessutom uppleva att kunskap och erfarenhet är en tillgång som gör vården mer optimal för patienten (Choi & Choi, 2019; Cleary & Doody, 2017; Johansson et al., 2009; Yous et al., 2019) Vårdpersonalen på ett särskilt boende där patienterna har en tendens att falla har använt kunskap och erfarenhet för att förhindra detta. Vårdpersonalen kunde uppleva en trygghet i sin egen kunskap och erfarenhet efter att ha anpassat vårdmiljön och sett en förändring till ett ökat välbefinnande hos patienten med demenssjukdom (Johansson et al., 2009). Genom att använda sig av metoder för att individanpassa vården kunde

vårdpersonalen uppleva en trygghet. En kunskap kring patienten och dess livsvärld gjorde att vårdpersonalen kunde finna en trygghet i omvårdnaden som planerades och utfördes för patienten (Yous et al., 2019). Vårdpersonalen kunde uppleva en trygghet i att ha kunskap om hur patienter med demenssjukdom kan agera. En upplevelse av högre tolerans och förståelse för vissa beteenden som patienter kunde ha fanns bland vårdpersonalen. En trygghet i att ha kunskap och erfarenhet kring utvecklingen av demenssjukdomen kunde upplevas av

vårdpersonalen. Det möjliggjorde att vårdpersonalen kunde vara bättre förberedda på patienten med demenssjukdoms agerade och beteende (Cleary & Doody, 2017). Vidare belystes vikten av att besitta kunskap om hur en vårdande relation formades fram. Flertalet av vårdpersonalen kunde uppleva en trygghet i kunskapen gällande att skapa en relation till patienter med demenssjukdom (Choi & Choi, 2019).

I am confident. I have a lot of experience in caring for older adults living with dementia. I understand the symptoms well, so the clients are not difficult for me to care for; of course, they sometimes show aggressive symptoms, but I am used to them. I can handle it well (Choi & Choi, 2019, s. 34).

Vårdpersonalen kunde uppleva att deras personliga kunskap och erfarenhet delvis kom ifrån vårdpersonalens hemmiljö då det var en självklarhet att vårda familjemedlemmar eftersom det tillhörde deras kultur. Vårdandet och inställningen för patienten kunde vårdpersonalen uppleva komma ur känslor från hjärtat. Vårdpersonalen kunde uppleva den personliga kunskapen och erfarenhet som gynnande i sitt vårdande av patienten. Att vårda med känslor från hjärtat kunde vårdpersonalen uppleva som gynnande då omvårdnaden blev mer

personlig därför att de såg patienterna som familjemedlemmar (Choi & Choi, 2019). På en akutvårdsavdelning kunde vårdpersonalen uppleva att miljön inte var anpassad för patienter med demenssjukdom. Vårdpersonalen hade kunskap om att miljön kunde vara viktig för

patientens välmående. Kunskapen kring anpassad vårdmiljö för patienter med

demenssjukdom fanns, dock kunde det upplevas att det den kunskapen och erfarenheten ej utövades i den aktuella vårdmiljön (Jensen et al., 2019). Anpassning av miljö kunde

vårdpersonalen på ett särskilt boende uppleva som något som kan ha en påverkan på patientens välmående (Johansson et al., 2009).

5.3.2 Att se hela människan

Vårdpersonalen kunde uppleva att kunskap och erfarenhet om demenssjukdomar var betydande för att kunna se hela människan och utforma individanpassad omvårdnad (Aasgaard et al., 2014; Choi & Choi, 2019; Cowdell, 2010; Jensen et al., 2019; Krupic et al., 2016; Rasmussen & Hellzen, 2013) Vårdpersonal på ett särskilt boende för patienter med demenssjukdom kunde uppleva att vårdpersonal med mer erfarenhet och kunskap kring demenssjukdomar hade en mer positiv inställning till vårdandet. Vårdpersonal kunde dessutom uppleva att ju mer kunskap de hade kring demenssjukdomar desto säkrare upplevdes de i den vårdande rollen. Att bemästra helheten av patienten och se hela människan kunde upplevas av vårdpersonalen som betydelsefullt för vårdandet.

Vårdpersonalen kunde uppleva att genom att besitta kunskap om demenssjukdomar kan förmågan att se hela människan och inte bara demenssjukdomen möjliggöras (Choi & Choi, 2019). Mer utbildning kring demenssjukdomar kunde upplevas av vårdpersonalen leda till bättre samarbete mellan olika professioner och förkortade sjukhusvistelser för patienten (Cowdell, 2010; Jensen et al., 2019; Krupic et al., 2016). På en akutsjukvårdsavdelning kunde vårdpersonalen uppleva utbildning kring demenssjukdomar som gynnande både för

vårdpersonalen och patienten med demenssjukdom. Bristen på kunskap kring demenssjukdomar gjorde att vårdpersonalen kunde uppleva det som att de endast

fokuserade på symtomen från demenssjukdomen, än att se människan bakom (Krupic et al., 2016). Vårdpersonalen på en akutortopedisk kunde uppleva att en utökad kunskap kring demenssjukdomar kunde underlätta arbetet för att optimera vården för de ortopediska behoven. Vidare kunde vårdpersonalen uppleva en frustration på grund av bristen av kunskap kring demenssjukdomar. (Jensen et al., 2019). På en akutvårdsavdelning kunde vårdpersonalen uppleva att det fanns en brist i kunskapen om demenssjukdomar. Bristen på kunskap ledde till att vårdpersonalen kunde uppleva att fokus gällande vården hamnade på de somatiska symptomen hos patienten med demenssjukdom. (Cowdell, 2010). På ett särskilt boende kunde vårdpersonalen uppleva att det var betydande att vara medveten om

patientens sårbarhet i den situation som patienten befann sig i. Att känna empati och sympati för patientens situation och livsvärld i helhet kunde vårdpersonalen uppleva som gynnande för att optimera vården. För att kunna känna empati och sympati för patienten med demenssjukdom krävdes kunskap kring hur demenssjukdomar påverkar patientens livsvärld (Rasmussen & Hellzen, 2013). ”Sometimes when you sit with her she can connect and talk about what she is thinking about… it feels good being able to have a conversation. It is like you are able to see the women beneath” (Rasmussen & Hellzen, 2013, s. 4). Mer kunskap kring demenssjukdomar och dess påverkan på en patients vardag gav

vårdpersonalen förmågan att kunna se hela människan och inte bara demenssjukdomen (Rasmussen & Hellzen, 2013). En upplevelse av att kunna fokusera på patientens individuella

behov kunde finnas hos vårdpersonalen (Aasgaard et al., 2014; Jensen et al., 2019).

Upplevelsen av att se patientens individuella behov kunde infinna sig hos vårdpersonalen då de fick kunskap om patienten med demenssjukdoms livsvärld i patientens hem.

Vårdpersonalen kunde dessutom uppleva att den vårdande relationen blev stärkt då patienten med demenssjukdom befann sig i sitt hem. Det möjliggjorde att vårdpersonalen kunde upplevas vara mer delaktig i patientens livsvärld (Aasgaard et al., 2014).

6 DISKUSSION

Detta examensarbete handlar om vårdpersonals upplevelser av att vårda patienter med demenssjukdom. Nedan följer resultatdiskussion, metoddiskussion och etikdiskussion. I resultatdiskussionen redovisas delar från resultatet som diskuteras med bakgrunden. I metoddiskussion klarläggs metodens styrkor och svagheter. Examensarbetet diskuteras även utifrån begreppen trovärdighet, giltighet och överförbarhet. I etikdiskussionen diskuteras de etiska ställningstagande som är relevanta för en litteraturstudie.

6.1 Resultatdiskussion

I examensarbetets första subtema Att bli personligt berörd beskrev vårdpersonalen var en utmaning de ställdes inför. Upplevelser som sorg och maktlöshet uppstod när patienten ej kunde uppfatta meningen med vårdandet på grund av demenssjukdomen. Tidigare forskning visade att anhöriga kunde uppleva maktlöshet, frustation, irritation gentemot föräldrar med demenssjukdom. Detta på grund av sorg och oro inför framtiden. Vårdpersonalen upplevde en utmaning i att inte belasta patienten med demenssjukdom med personliga känslor då vårdpersonalen kunde uppleva att de blev personligt berörda. Vidare kunde vårdpersonalen uppleva att det var utmanande att skapa en bra nivå på relationen till patienten med

demenssjukdom. Att blir personligt berörd upplevde vårdpersonalen kunde leda till att relationen till patienten påverkades negativt. Vårdpersonal kunde uppleva det som

utmanande att hantera att bli personligt berörda utifrån sin vårdande relation till patienten. Tidigare forskning visar att anhöriga kunde upplevde det svårt att finna acceptans till den nya familjedynamiken och se livsvärdet för föräldern med demenssjukdom. (Andrews et al., 2017; Cronfalk et al., 2018; Hall & Sikes, 2017; Miller-Ott, 2020). Tidigare forskning visar att anhöriga kunde uppleva en förändring i relationen till familjemedlemmen med

demenssjukdom. Detta kunde ge upplevelser av en utmaning att hantera att bli personligt berörd av den ändrande relationen (Hall & Sikes, 2017). Enligt Erikssons teori har

människan tre världar. Det är den yttre världen, mellanvärlden och den inre världen. Vid demenssjukdom innebär det förändringar i patientens alla tre världar. Förändringarna påverkar hela patientens sammanhang och livsvärld. Därmed kan tidigare relationer

påverkas och nya relationer med andra förutsättningar behöver skapas. Det innebär att vårdpersonalens uppgift blir att stötta patienten i förändringen genom vårdvetenskapliga teorin ansa, leka och lära. I den andliga dimensionen möter vårdpersonal patienten exempelvis i existentiella frågor (Eriksson, 2015). Författarna av detta examensarbete reflekterade över vikten av att vara personlig utan att bli privat. Vidare diskuterades kring konsten att inte belasta patienten med personliga känslor, men samtidigt dela med sig på ett sätt som stärker den vårdande relationen.

Under subtemat tidens betydelse för vårdandet beskrev vårdpersonalen en upplevelse av att tiden kunde ha en betydelse för vårdens kvalité. Vårdpersonal på akutvårdsavdelningar kunde uppleva att patienter med demenssjukdom hade ett behov av trygghet och närhet, men det var utmanande att tillgodose dessa behov på grund av tidsbristen. Vidare kunde

vårdpersonal på akutvårdsavdelningar uppleva att det inte fanns tillräckligt med tid för att ge det extra stöd och den extra vård som patienten med demenssjukdom kunde behöva. Vid vård som utfördes i hemmet upplevde vårdpersonalen att de hade gott om tid till att utföra omvårdnaden. Det som identifierades som gynnande för att kunna jobba så tidseffektivt som möjligt var kontinuitet. Det möjliggjorde att en vårdande relation kunde skapas på ett

djupare plan. Vårdpersonal kunde uppleva att viljan och önskan om hur omvårdnaden skulle bedrivas fanns, men det var utmanande att tillämpa i praktiken på grund av bristen på tid. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL, SFS 2017:30) ska vård utföras av god kvalitet och med respekt. Som vårdpersonal ska patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet tillgodoses. Vårdpersonal ska vara lättillgänglig för patienten. HSL (SFS 2017:30) beskriver även att vård ska utföras på ett sätt som tillgodoser patientens individuella behov. Det innebär att individualisera vården på så sätt att patientens resurser och hinder tas i beaktning. Författarna av detta examensarbete anser att identifikation av patientens hälsohinder och hälsoresurser är något som bör göras för att kunna göra en individuell omvårdnadsplan. Detta kan styrkas med den vårdvetenskapliga teorin enligt Eriksson (2015) där hälsohinder beskrivs som ett hinder för människan från att uppleva hälsa och

hälsoresurser beskrivs ge kraft till patienten. På en akutvårdsavdelning gör brist på tid att identifikationen ej är genomförbar på samma sätt som på ett särskilt boende och vård i hemmet. Detta anser författarna av examensarbetet kan vara att en mer individuellt

anpassad vård kan bedrivas på ett särskilt boende och vård i hemmet på ett mer optimalt sätt än på en akutvårdsavdelning. Detta kan styrkas upp med vårdpersonals upplevelser av utmaningar och tidens betydelse för omvårdnaden i olika vårdmiljöer.

Under subtemat att arbeta i team upplevde vårdpersonalen kommunikation som en viktig del för att kunna arbeta i team. En bra kommunikation säkerhetsställde vården av patienter med demenssjukdom. Dessutom upplevde vårdpersonalen att arbetsmiljön blev tryggare samt att arbetsteamet blev starkare. God kommunikation upplevdes av vårdpersonalen vara särskilt betydande vid exempelvis skiftbyte. Vårdpersonalen upplevde ett bra samarbete gentemot kollegor. Att vara en tillgång i omvårdnadsplaneringen var något som anhöriga kunde uppleva enligt tidigare forskning. Detta möjliggjordes vid ett fungerande teamarbete med vårdpersonal (Granheim et al., 2014). Författarna av detta examensarbete anser att anhöriga är en resurs som kan bidra till en trygghet i vårdandet när det gäller arbetet kring patienter med demenssjukdom. Därför att om anhöriga delar patienten med