Kritisk prövning av BBIC-utredning enligt 11 kapitlet, 1§ socialtjänstlagen och med misstanke om våld mot barn

socialtjänstlagen och med misstanke om våld mot barn

Örebro universitet

Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete 2009

Sammanfattning

Syftet är att kritiskt granska hur en BBIC-utredning har genomförts vad gäller den del av metodiken som framgår av den till domstol ingivna utredningen. Ett stort antal utredningsmetodiska fel, tankefel och bristande källkritik föreligger samt starka misstankar om påverkan av barnen till att göra uttalanden.

Bakgrund

Av advokat AA har jag 2009-09-22 fått i uppdrag att på kritisk-vetenskaplig grund granska barnavårdsutredningar rörande barnen Johan, Monika och Inger Andersson. Då utredningarna är mycket likartade i sitt innehåll har jag valt ut utredningen rörande mellanbarnet Monika, 6 år, för granskning. Jag har ingen tidigare relation till eller kännedom om i målet berörda personer. Mitt yttrande är avsett för användning i domstol eller på annat sätt som uppdragsgivaren bestämmer. Mitt yttrande utgör en metautredning (utredning om en utredning) och innebär i avsaknad av en egen utredning från min sida inget ställningstagande till behov av åtgärd eller vari en eller flera åtgärder skulle kunna bestå.

Material

Följande material har använts.

- Barnavårdsutredning med bilagor rörande Monika Andersson från Utreda kommun 2009-06-23. Barnavårdsutredningarna rörande de andra två barnen har

också funnits att tillgå. Arbetssätt

Jag har läst igenom det granskade materialet. Resultatet av granskningen redovisas i form av ett antal anmärkningspunkter och en sammanfattande bedömning samt en summering av en del tankefel som förekommer i utredningen. Den kritiska granskningen ansluter givetvis till en gammal västerländsk, rationalistisk, nyttoinriktad tradition och arbetssätt med inspektion, revision, kritisk prövning, utvärdering, opposition, disputation m.m. Att pröva metodiken i en utredning är inte konstigare än att pröva vilken annan verksamhet som helst. Uppgifterna i den här publicerade versionen är avidentifierade och båda föräldrarna har godkänt att yttrandet används för forskning och publicering.

Anmärkningar

1. En eller flera frågeställningar som logiskt styr utredningsarbetet, och skall besvaras, saknas helt.

2. Inga som helst principer för urval (inval respektive bortval) av material/uppgifter till utredningen redovisas.

3. Utredningen verkar av beteckningar, rubriker m.m. ingå i det av socialstyrelsen förespråkade (men icke vetenskapligt underbyggda) sätt att utreda som brukar kallas BBIC (Barns Behov i Centrum). Av socialstyrelsens texter kring BBIC och även av granskning av genomförda utredningar som skett under min handledning i Örebro-regionen (Hedlund & Lovén, 2008) står klart att BBIC saknar saklighetsteori, dvs. arbetssättet innehåller inte principer och metoder för kritisk prövning av varken logiken i hela utredningar eller enskilda uppgifter eller av resonemang och

bedömningar. Frånvaron i det här aktuella utredningsmaterialet av grundläggande förfaranden såsom bestyrkanden från uppgiftslämnare och systematisk replikering från berörda på uppgifter som berör dem talar sitt tydliga språk om osakligheten under BBIC-rubrikerna. Det ter sig för övrigt logiskt självklart att detta slag av utredningar bör styras av en eller flera frågeställningar och inte av någon rubrikmall, som t.ex. kan leda till att utredningen får fel inriktning och som även kan påverka till icke relevant införskaffande av uppgifter.

4. Avsnittet ”Utredningens genomförande” (sid. 2) ägnas till ca 2/3 åt

transaktionerna som förevarit med föräldrarna angående bokningar och avbokningar av utredande samtal. Det anges här både datum och klockslag och till och med en väntetid exakt i minuter. När utredarna i den sista tredjedelen av texten nämner olika kontakter , samtal etc. som de haft med barnen, med mammans bror och faster och förskollärare, så har preciseringsambitionen sänkts till att utredarna inte ens anger ett enda datum och än mindre klockslag och väntetider. Det ligger nära tillhands att bedöma avsnittet så att utredarna ansträngt sig att belasta föräldrarna med triviala transaktioner kring bokning och avbokning av tider vad gäller föräldrarna.

Det finns för övrigt inte ett ord i genomförandeavsnittet om att uppgiftslämnare (alla, dvs. även familjemedlemmar) fått bestyrka utredarnas sammandrag av lämnade uppgifter och inte ett ord om att de berörda familjemedlemmarna givits möjlighet att systematiskt replikera på uppgifter som berör dem.

5. Avsnittet ”Anledning till utredning” inleds med ett långt referat (13 påbörjade rader) av en anonym anmälares uppgifter. Dessa anonyma uppgifter saknar sakligt värde på grund av anonymiteten och utgör den anonyma anmälarens upplevelse och tolkning. Det framgår för övrigt inte hur anmälaren skulle kunna ha kännedom om sådant som påstås. Har anmälaren t.ex. vistats även i det land långt borta, i vilket anmälaren påstår att saker hänt? Det framgår inte av texten att anmälaren skulle ha gjort någon enda egen iakttagelse. Är det frågan om hörsägen och skvaller i samtliga uppgifter? Det är även tydligt av texten att den anonyma anmälaren uttalar sig i rätt kategoriska termer och med förstärkningsord som ”mycket orolig”, ”måste”

”mycket dåligt”, ”mycket utagerande”, ”extremt blyga och tillbakadragna”, ”saknar helt förmåga”, ”allvarlig oro”. Redan i början söker anmälaren föreskriva

hur socialtjänsten skall agera (”skyndsamt måste hjälpa”), men på vilka sakliga grunder? Hörsägen? Den övertalande karaktären i den anonyma anmälan framgår även av dels det ensidigt negativa urvalet av uppgifter/påståenden och dels frånvaron av osäkerhetsmarkeringar, vilka det vanligtvis finns anledning att uttala och i

synnerhet om de egna iakttagelserna är få eller helt frånvarande.

Ingen uppgift i den anonyma anmälan kan bedömas som hållbar så länge det inte gått att få fram någon oberoende, tillförlitlig verifiering av uppgiften. Uppgifter i en anonym anmälan har inget sakligt värde, men kan utgöra utgångspunkt för att med

hjälp av allsidiga, relevanta, rimligt säkerställda och rimligt preciserade uppgifter kritisk pröva en eller flera uppgifter i den anonyma anmälan. Anonyma uppgifter av detta slag skall inte alls återges i en utredningstext, då de inte är rimligt säkerställda och i detta fall även uppvisar tecken på överdrifter. En kritisk prövning skall ske förutsättningslöst, inte på så sätt att utredaren arbetar ensidigt bekräftelsesökande utan ansträngningar att falsifiera centrala negativa uppgifter. En utredningstext skall innehålla allsidiga, relevanta, korrekta eller rimligt säkerställda och rimligt

preciserade uppgifter samt källredovisningar och behövliga osäkerhetsmarkeringar. Det framgår även att utredarna haft kontakter med socialsekreterare i Norge. Av den otydliga texten (sid. 1 och 2) får jag intrycket att det rört sig om ett par

telefonkontakter och att inget bestyrkande finns från uppgiftslämnaren i Norge. Uttrycket ”allvarlig oro” utgör för övrigt inget sakargument, men däremot en indikation på att uppgiftslämnaren i Norge irrelevant blandar in sitt eget känsloliv. Det förklaras inte heller på vad sätt den ”tidigare kännedom om Monikas situation” som utredarna påstår sig ha skulle vara relevant i nu-situationen. En

anmärkningsvärd omständighet för t.ex. några månader sedan eller något år sedan behöver inte föreligga i nu-situationen. Det kan här lätt bli frågan om irrelevant argumentation.

De uppgifter som anförs för att starta utredningen är icke systematiskt replikerade av föräldrarna.

6. På sid 3-5 i utredningen finns ett långt avsnitt med rubriken ”Kännedom om

barnet/den unge och dess familjenätverk”. Detta avsnitt är historiskt inriktat och

gäller sådant som påstås ha inträffat från ”början av 2001” till 2008-02-13, vilket kan jämföras med datumet 2009-06-23 för den här granskade utredningen.

Påståendena i avsnittet gäller sådant som skall ha skett ca 1,5 år eller mer före den här granskade utredningens datum.

Det kan anmärkas att det inte framgår att föräldrarna skulle ha fått vare sig bestyrka eller systematiskt replikera på avsnittet. Därtill kommer att godtagbara källangivelser till uppgifter nästan genomgående saknas. Exempelvis är ”personal” ingen

godtagbar källangivelse. Det förekommer även på flera ställen irrelevant

argumentation genom användande av termen ”oro” (hos personal). ”Oro” är en subjektiv omständighet hos personal, inget som har med familjen att göra. Bedömare och utredare skall hålla sig till sakomständigheterna i ett fall och inte blanda in sina egna irrelevanta känsloreaktioner. Även på nästföljande sida förekommer vag argumentation i termer av ”oro”.

Avsnittet inleds med idag icke-relevant historisk information om situationen kort efter yngsta barnet Ingers födelse och den anmälan som påstås ha ingivits 2007-02-07 efter Ingers födelse. I Ingers egen utredning anges hennes födelsedatum till 2007-02-10, så någon uppgift verkar vara fel här. Det är inget ovanligt med olika slags, i regel övergående, postpartum-reaktioner vid barnafödande. Det finns som i nästa stycke av texten antyds inte anledning påstå att modern därför var ”psykiskt

sjuk”. I vart fall har ingen förlossning ägt rum i familjen sedan februari 2007,

I det tredje stycket beskrivs att familjen tackat nej till placering på utredningshem, vilket var klokt med tanke på två fakta: dels att utredningar från utredningshem som utredningar bedömda i regel är i sakligt undermåligt skick med mängder av grova saklighetsbrister och dels att utredningshem i sig inte är en relevant miljö att bedöma föräldrar i (s.k. ekologisk validitet eller ekologisk representativitet, även kallad situationsrepresentativitet, föreligger inte).

Föräldrarna önskade utredas på hemmaplan, dvs. i den naturliga, vardagliga miljön, vilket är ett rimligt förfarande (sedan är det en annan fråga hur det i praktiken genomförs i det enskilda fallet).

Det beskrivs även att familjen haft kontakt med personal på Berga

spädbarnsverksamhet sedan början av 2001 och med avslut 2005 (dateringar saknas). Påstådda uppgifter från Berga gäller alltså idag en period för cirka 4 till 9 år sedan. Det nämns även en period av sex veckor, som det verkar under början av 2007, då familjen närvarat vid 15 av 23 erbjudna tillfällen, en rätt ordinär närvarosiffra i många sammanhang. Det enda konkreta som anförs är ”oro”, dvs. konkreta och preciserade uppgifter saknas. Varken ”Berga” eller ”Personalen” utgör godtagbara källangivelser. Perioden verkar idag för övrigt ha legat runt 2,5 år tillbaka i tiden (periodangivelse med datum saknas i utredningen).

De uppgifter som utredarna anför ter sig som hörsägen/skvaller. Exempelvis står:

”Utredarna hade kontakt med flera personer som vanligtvis brukade ha kontakt med familjen och de uttryckte alla en oro över situationen och över att de inte visste var Anna och barnen befann sig.” (sid. 4)

Inga namn på källor anges och det anförs inget som är relevant. Det framgår inte att det föreligger någon rapporteringsskyldighet från familjen till de icke namngivna personerna. Det ständigt återkommande irrelevanta argumentet ”oro” återkommer, men inga konkreta och preciserade sakomständigheter kring barnen.

Ett annat mycket talande exempel på utredningens undermåliga sakliga standard är följande:

”Via släktingar till familjen hade dåvarande handläggare fått veta att Anna vid några tillfällen ringt till sin broder Håkan. Hon hade då berättat att hon och barnen var i Långtbortland och att hon var rädd för att återvända till Sverige eftersom hon trodde att hon i så fall skulle ´bli av med´ barnen”. (sid. 5)

Här framgår klart att det rör sig om hörsägen, dvs. flera utsagegenerationer

föreligger. Minimum rör det sig om att modern talar med brodern, som talar med en annan släkting, som talar med dåvarande handläggare, varefter uppgifter (skriftliga eller muntliga) nu används av utredarna. Det inom minnesforskning väl kända problemet med utsagegenerationer är att olika slags fel i regel uppkommer i överföringarna, t.ex. missuppfattningar, minnesbortfall, förvrängningar och falska tillägg. Namnen på här åsyftade ”släktingar” saknas även, varför källangivelsen inte heller är godtagbar i detta avseende.

7. I avsnittet ”Viktiga händelser före och under utredningen” anförs uppgifter från en namngiven norsk handläggare inom ”Barneverntjensten” om att barnet Johan skall i skolan ha sagt att ”pappa slog honom ofta” och att detta hände när han gör saker han inte får. Johan påstås även ha uppgivit att pappan slog även systern Monika.

heller hur utsagorna uppkommit, dvs. hur situationen var och hur saken kom på tal. Ställdes t.ex. ledande frågor eller riktades förväntningar gentemot Johan om att säga något av detta slag? Klarläggande av både uppkomstbetingelser och redovisning av konkreta förlopp måste rimligen krävas för att Johans uppgifter skall kunna bedömas som rimligt säkerställda. Preciseringar gör det även möjligt för pappan att gå i svaromål gentemot konkreta uppgifter.

Anmärkningsvärd är handläggarens rapporterade metodik:

”När Tone (norsk handläggare) pratade med Monika nickade hon bara som bekräftelse på att det stämde.” (sid. 5)

Svåra saklighetsproblem är här att handläggaren verkar ha kommit med förutsättande eller ledande påstående eller fråga och att det dessutom är

handläggarens egna tolkningar att barnet skall ha nickat och att nickningen kan tolkas som bekräftelse och inte på annat sätt. Det är möjligt att detta enbart var handläggarens egna inbillningar utifrån en förhandsuppfattning.

Det nämns även att Johan vid ett tillfälle skall ha sagt att det han sagt om att pappa slog honom inte var sant. Vid samma tillfälle påstås Johan även ha gjort ett citerat uttalande bestående av 11 ord inom citattecken. Handläggaren påstås ha frågat hur det var när pappa inte är i familjen och Johan påstås då ha sagt:

”det är bra, för då är det inte någon som slår”. (sid. 5)

Utifrån forskning om samtalsminne finns starka skäl att ifrågasätta korrektheten i ett så långt minnescitat (som även kan inrymma missuppfattning). När svenska domare förestavar den svenska vittneseden begärs återgivning (och då omedelbart, märk väl, inte långt senare) av några få ord åt gången, vilket säkerligen bygger på beprövad erfarenhet. Det kan även påpekas att om ett enda ord har missuppfattats, t.ex. ”slår”, så kan betydelsen ha varit en helt annan. Den förhandsinformation och förväntan som handläggaren här förmodligen har kan få förödande effekter på både vad ett barn säger och på hur handläggaren uppfattar och tolkar vad som sägs. Tillgång till en utskrift av den kompletta dialogen skulle kunna leda till en annan tolkning, men någon objektiv registrering i form av ljudinspelning finns antagligen inte. Utredningen redovisar inte ens de datum som barnen skall ha gjort sina här refererade eller citerade uttalanden. Utredningsarbetet är här inne på ett relevant område, men utredarna verkar inte alls förstå behovet av precisering inom det relevanta området.

I slutet av avsnittet (sid. 6) nämns på 2,5 rader att Johan lämnat uppgifter till socialsekreterare vid hembesök i jourhem (datum saknas) om att han och systern Monika blir slagna av sina föräldrar (modern har tydligen tillkommit). Det redovisas inte alls vilka frågor som ställts och vilka svar som givits och hur frågan kommit på tal med Johan. Även om misstanke om brott skall utredas av polis och åklagare, så måste en socialutredare så utförligt som möjligt svara för innehållet i det samtal som föranleder anmälan. Exempelvis så måste eventuella förutsättande, ledande, argumenterande, upprepade, pressande etc. påståenden och frågor redovisas. Dessvärre är det mycket vanligt att barn utsätts för felaktig frågeteknik av socialtjänstemän och även att samtalsredovisningarna är ytterst bristfälliga.

Det ter sig mycket källkritiskt misstänkt att den uppgift som polisanmälan här anges grundas på framställs så summariskt. Det framgår inte heller huruvida jourhemmet berört frågan om misshandel med Johan och framgår inte huruvida socialtjänsten försett jourhemmet med uppgifter som kan ha skapat förväntningar även från det hållet gentemot Johan. Som upprepade forskningsexperiment visat (av t.ex. Ceci, Bruck och Loftus) kan det räcka med att upprepa en ledande fråga eller ge några

antydningar för att det hos en del barn skall uppkomma uppgift om att det som antytts faktiskt har hänt. Välkända är t.ex. Cecis experiment med frågor av typen

”Har Du fastnat med fingret i en råttfälla?” som ledde till att en del barn utvecklade

berättelser där det antydda skulle ha hänt. Av sådana här vetenskapliga grunder (se t.ex. Ceci, 1993; Ceci et al, 1994; Ceci & Bruck, 1993, 1998; Cederström, 1996 -svensk forskningsöversikt; Loftus, 1997; Loftus & Pickrell, 1995) är

det nödvändigt med fullödig redovisning av vilka påverkningar, påståenden, frågor etc. ett barn har utsatts för från alla berörda aktörer. Sådan redovisning föreligger inte här. Det kan innebära att utredarna själva inte alls förstår relevansen av

påverkansfaktorer och då även att de själva kan ha påverkat till uppkomst av uttalanden från barn.

Det framgår inte att föräldrarna skulle ha givits möjlighet att bestyrka och/eller systematiskt replikera på alla påståenden i avsnittet.

8. I avsnittet ”Familj- och miljöfaktorer” går utredningen in på historiska skeenden långt tillbaka i tiden för föräldrarna. Därigenom kan utredarna dra in faderns son Gunnar född 1989 och därmed även få med uttalanden av Gunnars mor i konflikt med fadern och uttalanden från Gunnar genom tidigare utredningsmaterial.

Beträffande modern Anna redovisar utredarna utifrån sjukvårdsjournaler att hennes pappa var manodepressiv och dog p.g.a. struma 1998 och Annas mor

har haft psykiska besvär. Vidare redovisas att fadern var inneliggande på psykiatrisk klinik. Moderns bror anges ha sagt att mamman återkommande hade djupa

depressioner och i perioder var inlagd på vuxenpsykiatrisk klinik.

På vad sätt dessa historiska uppgifter, där modern belastas med uppgifter från sina egna föräldrars sjukhistoria, skulle vara relevanta framgår inte.

9. Under rubriken ”Familj och sociala relationer” (sid. 10) finns ett kort stycke som verkar syfta på situationen omedelbart efter omhändertagandet på Flyga flygplats.

”Under de timmar Monika tillbringade tillsammans med socialsekreterare från Hjälpstad uppfattade de henne som enormt tyst och tillbakadragen. Hon krävde ingen uppmärksamhet alls. Monika berättade för socialsekreterarna att Johan ofta slog henne men att även pappa gjorde henne illa ibland, fast att pappa mest slog Johan. Under den korta tid Monika vistades hos socialtjänsten i Hjälpstad

observerade man att Johan vid ett flertal tillfällen slog Monika i huvudet utan att hon reagerade.”

Inga namngivna källor till uppgifterna i det citerade textstycket anförs.

Detta är en udda situation (vid ett bortförande från föräldrarna) som inte kan anses lämplig att bedöma barnens uppträdande utifrån. Vad gäller uppgifterna om att slå så finns ingen som helst redovisning av vilka förhandsinformationer och därmed

förväntningar som Hjälpstad-handläggarna gick in i situationen med. Detta kan ha påverkat barnet till uttalanden för att vara dessa till lags eller som svar på press från dessa handläggare. Det finns heller ingen godtagbar redovisning av hur frågan om att slå kommit på tal och inte heller av vilka frågor och påståenden som

socialsekreterarna uttalat. Barnets påstådda uttalanden återges endast i referatform. Det framgår inte heller hur det säkerställts vad som sagts. I den mån som

handläggarna själva tagit upp frågan genom påståenden eller frågor eller diskuterat frågan med barnet är det utomordentligt omdömeslöst, då det tillkommer polis och

åklagare att utreda brott, dvs. här frågan om misshandel, och påverkan dessförinnan kan allvarligt inverka på en polisutredning.

10. Under ett flertal rubriker hänvisas mycket till gamla utredningsuppgifter från 2007 eller äldre (vilka inte heller nödvändigtvis skulle tåla kritisk prövning) och källredovisningar saknas i stor omfattning. Det finns anledning ställa sig frågande till relevansen av en del uppgifter på grund av att de är föråldrade (t.ex. gamla uppgifter från sjukvårdens journaler etc.) eller därför att de gäller udda situationer (t.ex. omhändertagande på flygplats) eller helt andra förhållanden (t.ex. i

Långtbortland).

Exempelvis påstås att modern hade troligen depression 1993, depression 1995 och 1998 p.g.a. krisreaktion efter sin fars död (denne lär inte dö en gång till). Att fadern i den här utredningen, t.ex. åren 1999-2001 hade besvär med ångest, bröstsmärtor och återkommande panikattacker, ter sig föga relevant. Vad gäller udda situationer anförs t.ex.

”Under omhändertagandet på Flyga flygplats upplevde både polisen och

socialtjänsten i Hjälpstad Anna som mentalt frånvarande, hon sa ingenting och det upplevdes vara svårt att veta om hon förstod situationen.”

Tydligen var namnen på källorna mentalt frånvarande för utredarna. Att modern reagerar på det oväntade omhändertagandet framstår inte som särskilt

anmärkningsvärt och kan inte användas för att bedöma hur hon klarar vardagligt familjeliv med barnen. Förändrade medvetandetillstånd inträffar dagligen och stundligen.

11. Under rubriken ”Säkerhet” (sid. 15) återkommer refererade påståenden från Johan respektive Monika i Norge respektive Sverige om att de blivit slagna. Föräldrarna sägs dementera påståenden om att det förekommer våld i familjen och fadern menar att socialtjänst och jourhem har påverkat barnens påståenden. Det kan liksom tidigare anmärkas att den norska och svenska socialtjänsten inte har redovisat hur uppgifterna från barnen uppkommit och inte redovisat hur de aktuella samtalen gått till med redovisning av frågor och påståenden från socialsekreterarna. Det är t.ex. inte ovanligt att barn upprepar ord och uttryck som föga professionella handläggare/utredare föreslår. Om det påstådda våldet verkligen inträffat så måste det finnas miniberättelser om åtminstone några misshandelstillfällen i barnens minnen, även om en del misshandel kan ha minnesmässigt sammanförts till generaliserade minnen (s.k. skriptminnen/schematiska minnen, dvs. samma

händelsesekvens återkommer i stort sett och sekvenserna blir sammanslagna till ett generellt minne), som i så fall bör vara rätt tydliga och stabila. Inte minsta ansats till redovisning av sådana förloppsbeskrivningar för specifika situationer och med specifika beteenden finns i utredningen. Det är också så att våld får flera slags

konsekvenser, som knappast kan undgå att bli spontant uttalade vid längre kontakter. Huruvida det förekommit omfattande våld eller inte kan ofta angripas

konsekvensanalytiskt. Omfattande våld får konsekvenser av omedelbar art, t.ex. att det gör ont, att det känns smärta, och av mer långtida art, t.ex. blåmärken, rispor, ömhet i kroppsdelar och i värsta fall allvarligare kroppsliga skador samt

psykologiska fenomen såsom rädslor och undvikandebeteenden i förhållande till den som slår. Uppgifter skall uppkomma spontant och inte som svar på ledande frågor

eller förväntningar. Frågar en utredare t.ex. ”Gjorde det ont?” så är det en ledande fråga som tydligt anger vad utredaren tänker sig att få höra. Om det finns fakticitet bakom ett ja-svar eller om det är en fråga om anpassning till utredarens förväntan och ledande fråga är svårt att avgöra. I det här aktuella fallets utredningsmaterial föreligger en källkritiskt mycket anmärkningsvärd frånvaro av spontana uppgifter om olika slags konsekvenser som åtföljer våldsbeteenden.

12. En anmärkningsvärd motsättning i det omfattande subjektiva material som finns under utredningens rubriker gäller frågan om kontroll. På sid. 14 uppfattas fadern som

”en man med mycket stort kontrollbehov”. På sid. 16 hävdas att fadern ”verkade inte alls intresserad av att sätta upp regler för barnen”.

13. Utredningen hänvisar beträffande nu-situationen i familjen till uppgifter från Annas bror om hur situationen var hemma hos honom under den vecka som familjen bodde där (sid. 16). Uppgifterna är såvitt kan förstås obestyrkta av uppgiftslämnaren Håkan. Utredarna använder termen ”kaosartad situation”.

Det bör påpekas att detta inte kan ha varit en vanlig ekologiskt representativ

familjesituation utan en udda situation i en miljö man inte var inbodd i och anpassad till – en udda situation liksom den tidsmässigt mycket kortare situationen vid

omhändertagandet på flygplatsen.

14. Under de använda BBIC-rubrikerna finns många uppgifter som såvitt kan förstås inte är vare sig bestyrkta eller systematiskt replikerade av föräldrarna.

Under BBIC-rubrikerna finns även införda många referentuppgifter, t.ex. från moderns bror Håkan, som såvitt kan förstås inte bestyrkts av denne. Det saknas i såväl det inledande avsnittet om ”Utredningens genomförande” som senare uppgift om att förfaranden som bestyrkande respektive systematisk replikering skulle ha använts. Detta betyder att mängder av uppgifter inte kan bedömas som rimligt säkerställda. Vad gäller journaluppgifter etc., så förekommer felprocent i journaler. En inom socialtjänsten vanlig, men extremt subjektiv metodik med oberättigade fakticitetsanspråk (”tycka-tro-känna-uppleva”- metodiken) förekommer i texterna. Som lätt inses är ett stort saklighetsproblem med sådan metodik att det är möjligt att ”uppleva” i stort sett vad som helst och att upplevelsen finns hos bedömaren, inte hos den bedömde. Det kan förhålla sig helt annorlunda än en bedömare anser sig uppleva och i brist på facit kan olika bedömare hävda vitt skilda bedömningar på grund av de subjektiva momenten.

15. Det saknas resursanalyser gällande familj och familjemedlemmar.

16. Avsnittet ”Analys och bedömning” har såvitt kan förstås tänkts ut och skrivits utan att de dessförinnan redovisade underlagsmaterialen är rimligt säkerställda. Såvitt framgår har inte vare sig föräldrarna eller en del andra givits möjlighet till bestyrkande av uppgifter och föräldrarna har såvitt framgår inte givits möjlighet till systematisk replikering på framlagda uppgifter FÖRE användningen av dessa i avsnittet ”Analys och bedömning”. För en hel del uppgifter har källangivelser saknats. Öppen redovisning har inte skett kring påstådda uttalanden om våld från barnen. Ur källkritisk synpunkt måste därför avsnittet underkännas.

kan ifrågasättas då underlagsmaterialet inte är rimligt säkerställt.

Vad gäller tre korta avsnitt med referat av bok av Kari Killén och ytterligare en hänvisning till en rapport från Socialstyrelsen, så ger dessa generaliserande skrifter inga upplysningar om det enskilda fallet. Huruvida ett enskilt fall överensstämmer med texten i en skrift måste visas empiriskt – det går inte att anta att så är fallet. Sammanfattande bedömningar

Utredningen uppvisar omfattande saklighetsbrister. Logiskt styrande frågeställningar saknas. Urvalsprinciper för material redovisas inte, men verkar vara att negativa och historiska uppgifter eftersträvas och resursanalyser har undvikits.

Mycket material har ingen eller liten relevans, bl.a. då det är föråldrat. Icke källredovisat material anförs i stor utsträckning. Många uppgifter är alltför vaga för att kunna godtas. Utredningen ägnas mycket åt historiska utvikningar i stället för att fokuseras skarpare på nu-situationen. Den bristande redovisningen och de bristande preciseringarna kring den centrala frågan om våld i familjen är inte godtagbar. Frånvaron av öppen redovisning kan misstänkas innebära att barnen blivit utsatta för påverkan, något som socialtjänsten ofta döljer i utredningsmaterial och inte ens verkar förstå betydelsen av.

Utredarna måste göra reda för de aktuella samtalen och hur uppgifterna framkommit. Hur våldsfrågan aktualiserats i samtalen, vad som påståtts och frågats och svarats från utredarhåll måste läggas på bordet för att synas och även polis och åklagare måste få veta detta. Undanhållandet av uppgifter är mycket påtagligt och ger grund för misstanke om påverkan av barnen till att göra uttalanden, något som är ett frekvent problem i socialtjänstkulturer. De aktuella samtalen borde spelats in. En avsevärd energi verkar ha ägnats åt utredningen, men den sakliga standarden och bristen på fokusering på det som är mest väsentligt gör att den bör förkastas ur utredningsmetodisk och källkritisk synpunkt.

Utredarna ägnar sig inte åt hypotestänkande utan går in med förutfattad mening och ensidigt bekräftelsesökande. Det finns anledning att ställa upp åtminstone tre

hypoteser som kräver noggrann prövning för respektive emot.

Hypotes 1: Våld har upprepat förekommit i familjen gentemot barnen. Hypotes 2: Föräldrarna har tillräcklig omsorgsförmåga.

Hypotes 3: Barnens uppgifter har uppkommit genom påverkan från socialsekreterare, utredare och kanske andra.

Ingen prövning har gjorts av dessa hypoteser. Ensidigt bekräftelsesökande utgör ingen sakligt godtagbar hypotesprövning. För en hypotes irrelevanta uppgifter kan inte användas för att pröva hypotesen. Övertygelser som inte underkastas prövning utgör inga hypoteser. BBIC-konceptet verkar inte leda till någon hypotesprövning, dels därför att konceptet är inriktat på likriktning av utredningar (inte på logisk styrning av utredningar genom frågeställningar eller hypoteser) och dels därför att konceptet ignorerar frågan om rimligt säkerställande (korrekthet) hos uppgifter. Granskningen av denna utredning har generellt intresse på så sätt att den tydliggör, än en gång, allvarliga saklighetsbrister hos BBIC-konceptet. Fokusering på de

väsentliga frågeställningarna/hypoteserna saknas och mängder av källkritiskt förkastliga, låg- eller noll-relevanta uppgifter matas in under BBIC-rubriker.

Samtidigt lider utredningen brist på rimligt säkerställda uppgifter kring de väsentliga frågeställningarna/hypoteserna.

Tankefel: en summering

Metodfel och tankefel kan anses höra samman på så sätt att bakom ett metodfel finns åtminstone något tankefel. En del forskning om tankefel har skett inom kognitiv psykologi (se t.ex. Pohl, 2004; Reisberg, 2007). Tankefel kan leda till misstag, negativa konsekvenser etc., men behöver inte göra det i varje situation. I det följande summeras ett antal viktigare tankefel i den här aktuella utredningen.

- alternativa hypoteser beaktas ej

- BBIC-fel, dvs. ett logiskt felaktigt (rubrikstyrt i stället för frågeställningsstyrt) sätt att utreda används

- doktrinen om nollpåverkan – undanhållandet av samtalens förlopp och innehåll tyder på att utredarna inte förstår att de själva är med och påverkar fram vad som sägs

- ekologiskt representativitetsfel, dvs. bedömningar görs utfrån information om beteende i situationer som inte är representativa för en persons liv, t.ex. udda situationer eller av utredningsmyndigheten skapade/anvisade miljöer såsom utredningshem, BUP-kliniker, konstruerad situation på flygplats etc. - ensidigt bekräftelsesökande som stöd till en utredares egen uppfattning - falsifieringsfel, dvs. sökande efter falsifierande information ignoreras - frågeställningsfel, dvs. utredningen styrs inte logiskt av klart angivna frågeställningar

- källredovisning saknas, men uppgiften används befriad från källa – inte lämpligt i utredningars grundmaterial

- ledande fråga ställs och ja-svar tillskrivs entydigt sakligt värde (alltså dubbelt tankefel)

- oberättigade fakticitetsanspråk vid extremt subjektiva metoder (”tycka-tro-känna-uppleva-uppfatta-intryck” – metodik) – i denna utredning har begreppet ”oro” figurerat mycket och innebär en sammanblandning av bedömaren och den bedömde - patologiseringsfel, dvs. i detta fall en påtaglig strävan att få särskilt mamman att framstå som ”psykiskt sjuk” etc. i stället för konkret problemanalys kring

omsorgsförmåga. En patologiserande etikett avgör inte omsorgsförmågan. - relevansfel, dvs. icke-relevanta uppgifter förs in i utredningen

har inte fått möjlighet till replik

- resursundvikande tankefel, dvs. utredaren undviker att ta med resursanalyser - sammanblandningsfel, dvs. av teoretisk text med enskilt fall

- säkerställandefel, dvs. information används utan att vara rimligt säkerställd - undanhållandefel, dvs. relevant utredningsinformation undanhålls – i detta fall sker undanhållande kring barnsamtalen och kanske en del annat typ positiva informationer kring föräldrarna

- vaghetsfel, dvs. vaga uppgifter anförs utan att ha preciserats

- öppen redovisning saknas, t.ex. av urvalsprinciper eller av hur centrala uppgifter från barnen uppkommit och av hur barnsamtal gått till (påståenden, frågor och svar från båda parter)

Referenser

Ceci, S.J. (1993). Cognitive and social factors in children´s testimony. In B. Sales & G. Vandenbos (Eds), Psychology and law master

lectures. Washington D.C.: APA Books.

Ceci, S.J. et al (1994). Repeatedly thinking about a non-event: source misattributions among preschoolers. Consciousness and Cognition, 3, 388-407.

Ceci, S.J., & Bruck, M. (1993). The suggestibility of the child witness: A historical review and synthesis. Psychological Bulletin, 113, 403-439.

Ceci, S.J., & Bruck, M. (1998). Children´s testimony: Applied and basic issues. Chapter 11 in W. Damon, I.E. Sigel, & K.A. Renninger (Eds). Handbook of

child psychology. Vol 4. New York: Wiley.

Cederström, A. (1996). Forskning om förhör med barn. Kapitel i U. Sjöström (red), Barns utsagor i utredningar vid misstanke om

brott. Forskningsrapport, Vittnespsykologiska laboratoriet,

Stockholms universitet.

Edvardsson, B. (2003). Kritisk utredningsmetodik – begrepp, principer och felkällor. 2:a rev. uppl. Stockholm: Liber. (omtryckt 2008 och 2009)

Hedlund, M., Lovén, C. (2008). Kritisk granskning av BBIC:s teori och av

barnavårdsutredningar med respektive utan BBIC – Same same but different? Örebro universitet, Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete, psykologexamensuppsats 30 hp.

Loftus, E.F. (1997). Researchers are showing how suggestion and imagination

can create "memories" of events that did not actually occur. Scientific American, Sept, 51-55.

Loftus, E.F., & Pickrell, J.E. (1995). The formation of false memories. Psychiatric Annals, 25, 720-725.

Pohl, R.F. (2004). Cognitive illusions. A handbook on fallacies and biases in thinking, judgement and memory. Hove: Psychology Press.

Reisberg, D. (2007). Cognition: Exploring the science of the mind. New York: Norton.