Samlaren
Tidskrift för forskning om
svensk och annan nordisk litteratur
Årgång 138 2017
I distribution:
Eddy.se
Berkeley: Linda Rugg Göteborg: Lisbeth Larsson Köpenhamn: Johnny Kondrup
Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius München: Annegret Heitmann
Oslo: Elisabeth Oxfeldt
Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Tartu: Daniel Sävborg
Uppsala: Torsten Pettersson, Johan Svedjedal Zürich: Klaus Müller-Wille
Åbo: Claes Ahlund
Redaktörer: Jon Viklund (uppsatser) och Sigrid Schottenius Cullhed (recensioner) Biträdande redaktör: Annie Mattsson och Camilla Wallin Bergström
Inlagans typografi: Anders Svedin
Utgiven med stöd av Vetenskapsrådet och Sven och Dagmar Saléns Stiftelse
Bidrag till Samlaren insändes digitalt i ordbehandlingsprogrammet Word till info@svelitt.se. Konsultera skribentinstruktionerna på sällskapets hemsida innan du skickar in. Sista inläm-ningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är 15 juni 2018 och för recensioner 1 sep-tember 2018. Samlaren publiceras även digitalt, varför den som sänder in material till Samlaren därmed anses medge digital publicering. Den digitala utgåvan nås på: http://www.svelitt.se/ samlaren/index.html. Sällskapet avser att kontinuerligt tillgängliggöra även äldre årgångar av tidskriften.
Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till för-fogande som bedömare av inkomna manuskript.
Svenska Litteratursällskapet PG: 5367–8.
Svenska Litteratursällskapets hemsida kan nås via adressen www.svelitt.se. isbn 978–91–87666–37–7
issn 0348–6133 Printed in Lithuania by Balto print, Vilnius 2018
272 · Övriga recensioner
Subjekt Södergran. Om jagen i Edith Södergrans poesi. Red. Elisabeth Hästbacka, Anders E.
Johans-son & Anders S. JohansJohans-son. Makadam. Göteborg
och Stockholm 2016.
Forskningen har länge sökt utreda vad det är för ett ”jag” som formuleras i Edith Södergrans dikt-ning. Södergrans tidiga biografer och historieskri-vare (Gunnar Tideström, Erik Hjalmar Linder) var biografiskt inriktade och läste diktjaget som en återspegling av författarens person, som man tänkte sig präglad av sjukdom, religiösa drömme-rier och av olycklig kärlek präglade person. Senare läsare, som Birgitta Holm, Ebba Witt-Brattström och Holger Lillqvist, har i stället velat frigöra jaget från författaren Södergran och sett det som ett fik-tivt, visionärt diktjag. I feministiska tolkningar är det ett triumfatoriskt jag som lyfts fram, extatiskt, demoniskt, paradoxalt, och med förankring i sekel-skiftets kvinnorörelse.
I denna emancipatoriska läsning tillskrivs diktja-get identitet, det vill säga egenskaper och erfaren-heter, som visserligen inte länkas till den biogra-fiska författaren men som fungerar som referens till det jag som uttrycker sig i dikterna. Den bild av ja-get som skrivs fram präglas också av en romantisk uppfattning av subjektet som ett enhetligt, hand-lingskraftigt, självbestämmande subjekt. Ett sub-jekt som tar makten över sitt eget liv och kan för-ändra världen.
Det övergripande syftet i antologin Subjekt Sö-dergran är att undersöka SöSö-dergrans ”jag”
löskopp-lat från den romantiska bestämningen av subjek-tet som präglat tidigare forskning, vare sig den har hänfört jaget till den biografiska författaren eller till en frammanad Ny kvinna. Utgångspunkten för de flesta av antologins bidrag är dikten ”Vierge mo-derne”, med dess gäckande första rad: ”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum”.
Södergrans ”jag” blir alltså här subjekt Söder-gran, vad betyder det? Utbytet av termen jag mot subjekt förskjuter diskussionens fokus från
Söder-grans jag som referentiellt till frågan om subjektet som å ena sidan en grammatisk kategori som be-tecknar den som utför handlingen i språkliga satser och, å den andra, subjektet som underkastat snarare än suveränt, i Louis Althussers mening. Subjekti-viteten innefattar alltså såväl agens och frihet som påtvingad underordning.
I antologins inledande essä ”Kan Edith Söder-grans ’jag’ vara en port?” prövar Elisabeth Häst-backa att läsa ”jag” i ”Vierge moderne” som en tom
position, en grammatisk funktion utan referens till något specifikt subjekt. Läst på så vis blir diktens in-ledande sats inte det minsta konstig: ”Jag” är ingen kvinna – för ”jag” är ett pronomen.
Läsaren inbjuds att inta diktjagets position och på så sätt blir ”jag” likt en port till insikten – hos det lilla barnet är den jublande! – om att andra också är ”jag”. ”Jag” blir en länk mellan inre värl-dar: ” ’gungan’ mellan allt och intet, eller mellan de formlösa världar som utgör allas vårt inre”, skri-ver Hästbacka (18).
”Vierge moderne” tecknar därmed en bild av den frihet som ligger i att ett (dikt)jag kan ge sig själv vilka bestämningar det vill: ”jag” är en tomhet, eller en svindlande utsiktspunkt, eller ”en farkost för äventyrare, upptäcktsresande, älskande, ska-pande” (18). Det expansiva jaget är således inte ett uttryck för Södergrans eget (biografiska eller ska-pande) jag utan pekar ut en position som är möjlig att erövra för varje läsare.
Anna Lindhé skriver vidare i denna läsaroriente-rade anda i essän ”Gör mig levande igen. Om dikt-läsningens relationella etik”, och utvecklar den etiska dimensionen i Hästbackas tes. Lindhé dis-kuterar den etiska effekt som uppstår då ”Vierge moderne” bjuder in läsaren att inta diktens jagpo-sition. Det tänks ske ett möte mellan diktens jag och läsarens, där gränserna mellan nu och då, liv och död överskrids. Dikten fungerar som en länk, i Martha Nussbaums mening, mellan det som är och det som är möjligt för läsaren att erfara eller vara.
Läsaren möter alltså sig själv som en möjlig annan i dikten, och inte nog med det, diktens subjekt ska-pas av läsaren – inte av Södergran eller diktjaget, hävdar Lindhé. Det självskapande, grandiosa, eman-ciperade jag som så många Södergranforskare lyft fram – eller velat tämja – är något som de själva va-rit medskapare av. Denna typ av diktjagskonstruk-tion bygger på en subjekt-objektreladiktjagskonstruk-tion mellan lä-sare och dikt, menar Lindhé, och hon förespråkar i stället en intersubjektiv läsart som erkänner diktja-get som subjekt. Den relation som då uppstår mel-lan två subjekt bär på en etisk potential.
Även Maria Jönsson tar avstamp i Hästbackas tes i essän ”Jaget som randupplevelse. Ett performativt spår från Edith Södergran till Elin Cullhed” men finner den i förstone svårförenlig med den trium-fatoriska tonen i ”Vierge moderne”. Jönsson menar att vi helt enkelt inte kan bortse från diktens hem-hörighet i Södergrans samtid, då exempelvis kvin-nan i Finland nyligen erövrat rösträtt och därmed blivit en fullvärdig samhällsmedborgare.
Jönsson ser paralleller mellan Södergran och vår tids kvinnliga författare i framskrivandet av ett per-formativt diktjag. Eva Dahlgrens ”jag” benämner och skapar sig själv som mångfaldig i samma ögon-blick; Silvana Imam omdefinierar villkoren för ett kvinnligt (arabiskt, lesbiskt) subjekt när hon rappar ”Jag är bastant finns bara en IMAM/Bara en IMAM och det är inte en man”. Och i flickskildringar av Monika Fagerholm, Aase Berg och Elin Cullhed skrivs en ny flicksubjektivitet fram. Texterna prö-var olika performativa strategier (flickor som divor, ödlor, gudar), men diskuterar alla samma dilemma: hur tala som kvinna/flicka i en fallocentrisk diskur-siv ordning? Det är en svettig och fysisk kamp med språket och världen, som Jönsson skriver.
I essän ”Vad som helst. Det inessentiella hos Edith Södergran” spinner Anders E. Johansson vidare på
vad som helst-tanken i Hästbackas essä och kopplar
den till Giorgio Agambens, Gilles Deleuzes, Jacques Derridas och Jean-Luc Nancys tänkande om del-aktighet i gemenskap på andra grunder än identi-tet och likhet. Samtidigt tillstår han att Södergrans jag ofrånkomligen är förbundet med feminismens framväxt i hennes samtid och därmed med en poli-tisk gemenskap som bygger på vissa förenande egen-skaper och erfarenheter, och som hämtar kraft i detta förhållande. Men, frågar Johansson, måste feminis-men stå på en identitetspolitisk grund? I Södergrans diktning finner han aspekter som problematiserar ett essentialiserande sätt att skapa politisk identitet och han vill därför läsa dikterna som ett försök att i Agambens mening ”vrida språket ur det identiskas tvång och öppna det mot vad som helst” (96).
Till exempel påtalar Anders E. Johansson det komiska draget i Södergrans diktning som en poe-tisk teknik med feminispoe-tiska potentialer. Södergran skämtar, river sönder och skapar listor över jagets tänkbara och otänkbara karakteristika, snarare än bygger upp triumfatoriska identiteter. Hon teck-nar på så sätt ett ”vi” ”som inte är något brödraskap
utan snarare […] en parodi på just ett brödraskap”, skriver Anders E. Johansson, kanske ett systerskap (104). Systerskapet som en parodi på brödraskapet – det är en spännande tanke som hade varit intres-sant att höra mer om.
Anders E. Johansson söker olika vägar att förstå Södergrans ”jag” som på samma gång singularitet
och politisk identitet, via en utläggning om den
ato-nala musikens serialitet, och via Gayatri Spivaks idé om strategisk essentialism, en tillfällig identitetsfor-mation som får tjäna som grund för krav på politisk förändring. I essän fungerar denna som
sammanbin-dande länk mellan de två till synes motsägelsefulla synsätten. Den althusserska paradoxen kvarstår dock – vi kan inte befria oss från den ideologiska interpel-lationens effekt som gör oss till undersåtar i samma ögonblick som vi talar. Anders E. Johansson me-nar emellertid att Södergrans dikter avtäcker detta förhållande på ett produktivt sätt genom att ifråga-sätta föreställningen om att individen självklart hör ihop med och passar in i sin essentiella gemenskap.
Även Peter Degerman diskuterar diktens iden-titetspolitik i essän ” ’Inhemska praktexemplar till modernistbjässar’ ”. Södergrans ikoniska status, hennes ”dimensioner” i Svenskfinland skulle kunna ses som en identitetspolitisk position eftersom hon väljer att skriva på svenska trots att hon själv fram-höll tyska som sitt första språk, menar Degerman. Denna position överskrids emellertid om vi betrak-tar Södergrans dikter som exempel på mindre lit-teratur i Deleuzes och Guattaris mening:
littera-tur som inte låter sig definieras i förhållande till rådande kategorier utan har potential att omdefi-niera dessa utifrån sin heterogenitet och sin mar-ginalisering. Kanske går Södergran inte i täten för den nordiska modernismen utan vid sidan om på
grund av sitt främlingskap i det svenska språket? Degerman diskuterar också hur man kan frigöra Södergrans ”jag” från en historisk kontextualise-ring när den fungerar begränsande. Han hittar ro-liga exempel i den nutida språkmaterialistiska fin-landssvenska poesin som frånkopplar Södergrans dikter från deras modernistiska eller biografiska kontext och i stället sätter dem i förbindelse med
vad som helst. ”Mitt liv var en het villa” skriver
Sö-dergran; ”Mitt liv är en het lägenhet” skriver Peter Mickwitz i Där bara diset återstår av paradiset från
2008 (52). Degerman finner att dylika intertexter har makt att sätta språket i rörelse och bryta upp hierarkiska förhållanden.
I essän ”Subjekt och erfarenhet. En jämförelse mellan Södergrans ’jag’ och Otsukas ’vi’ ” utgår Ragnar Haake från det svårbegripliga i att jaget i ”Vierge moderne” verkar kunna vara allt möjligt – utom kvinna. Hur ska vi tolka detta? Eftersom det är diktens enda negativa bestämning av ”jag” ter det sig betydelsefullt.
Haake bredvidläser ”Vierge moderne” med Ju-lie Otsukas kollektivroman The Buddha in the Attic
som har ett ”vi” som likt Södergrans ”jag” upprepas genom texten. Han ställer bra frågor till texterna: ”Vad får de båda subjekten sagt om det mänskliga subjektets villkor och handlingsutrymme? Bär nå-gon av dem, eller båda två, på en politisk kraft?” (33)
274 · Övriga recensioner
Haake diskuterar diktjagets negerande av kvin-nan. Är det en påtvingad förlust eller ett frivilligt val? Han lutar först åt det senare: jaget har inte för-vägrats identiteten kvinna utan valt bort den, i ett språkligt frihetsrus. ”Vierge moderne” blir på så vis en principiell utsaga om individens fria vilja. Men Haake landar i att offret av kvinnan är något fatalt: ”Diktens jag är en kvinna som bortser från att hon är subjektiverad som kvinna och som därmed från-säger sig sin subjektivitet, sin möjlighet att tala till-baka, vilket slutligen leder till att hon reduceras till ett tystat subjekt.” (42) Haake befarar att motstån-det bara stärker den makt motstån-det utmanar; han hittar inte riktigt ut ur subjektiveringsdilemmat.
Det gör däremot Gustav Borsgård i antologins i mitt tycke mest intressanta bidrag ”Med krop-pen eller mot. Silvana Imam, Södergran och Beau-voirs dilemma”. Borsgård sätter diktjaget i ”Vierge moderne” i förbindelse med ”Beauvoirs dilemma”, Toril Mois benämning på en belägenhet som varje kvinnlig författare råkar i, nämligen: ”skriver man som kvinna mot kroppen riskerar man att utplåna
sin subjektivitet och nedvärdera sina erfarenheter; skriver man med kroppen riskerar man att fängslas
av densamma” (54).
Borsgård frågar sig likt Ragnar Haake hur vi ska betrakta det södergranska negerandet av kvinnan. I Borsgårds läsning framstår det till en början som en förlust, snarare än en rusig frigörelse, men den långa och vindlande essän utmynnar ändå i en lyck-lig dialektik mellan själens frihet och den i det ma-teriella förtöjda (kvinno)kroppen, ytterst möjlig på grund av det poetiska språkets radikala potential. Denna ligger i att kunna stapla paradoxala utsagor på varandra och bedriva kamp på flera nivåer sam-tidigt. Bland alla uttryck för det okroppsliga, ”fria” jaget i ”Vierge moderne” hittar Borsgård också en materialitetens, kroppslighetens, återkomst gömd: i ”blodets viskning” och i ”köttets längtan”, och här får läsaren, jag personligen, faktiskt gåshud.
Många av antologins bidrag präglas av en vilja att hitta emancipatoriska potentialer bortom den referentiella språkfunktionen och bortom den ro-mantiska subjektsuppfattningen, vilket syns tyd-ligt i Gustav Borsgårds essä. Till skillnad från de övriga medverkande refererar Borsgård till före-trädesvis kvinnliga teoretiker och författare: Ebba Witt-Brattström, Simone de Beauvoir, Toril Moi, Judith Butler, Gayatri Spivak, Mara Lee, Fanny Söderbäck, Cecilia Sjöholm, Evelina Johansson, Virginia Woolf, Marie Silkeberg och Silvana Imam.
Anders S. Johanssons ”Jungfruns åldrande. Det
starka diktjagets gåta” tillhör ävenså antologins mest glimrande essäer, delvis på grund av en klarhet i språ-ket som förmår göra avancerade resonemang tyd-liga. Anders S. Johansson utgår från den feminis-tisk-emancipatoriska läsningen av Södergrans mot-sägelsefulla ”jag”. Det har i forskningen kallats ”det starka diktjagets gåta”, ett uttryck myntat av Holger Lillqvist. Det är ett ”jag” som bjudit in till naiva, biografiska läsningar, vilket Birgitta Holm påpekat. Denna läsart har dock skjutits i sank av Ebba Witt-Brattström, som i Ediths jag vänder sig mot
”van-föreställningen” att Ediths ”jag” refererar till för-fattaren Edith Södergran. Nej, Södergrans ”jag” är ”ett fiktivt, litterärt jag” vars besvärjelse ”bör tolkas som en nietzscheansk och kvinnopolitisk strategi för att skapa sitt eget ursprung, ta makten över sitt eget öde, gripa formande in i världen”, skriver Ebba Witt-Brattström i Ediths jag: Edith Södergran och modernismens födelse från 1997 (14). Med Birgitta
Holms ord är dikten inte ett ”konstativ” som beskri-ver ett faktiskt förhållande utan ett ”performativ”, en utsaga som tänks forma ett nytt subjekt.
Anders S. Johansson pekar på att Holms, Witt-Brattströms och även Benedikte Rostbølls resone-mang rör sig kring några centrala distinktioner: den verkliga Edith ersätts med en fiktiv, konstati-vet med ett performativ; det gamla ställs mot det moderna, det manliga mot det kvinnliga. Det är enligt Anders S. Johansson ett grepp som förvisso skänker dikten poetisk styrka och politisk angelä-genhet. Det är ett lovvärt projekt att skriva fram ett nytt kvinnligt subjekt. Men just de binära distink-tionerna får postmodernisten i Johansson att stegra sig inför dessa läsningar av Södergran.
Och så dekonstruerar han elegant dikotomierna (verklig/fiktiv, konstativ/performativ, manligt/ kvinnligt, gammal/modern). Han pekar på po-lernas ofrånkomliga samröre med varandra, deras tidslighet och deras inbegripenhet i pendlingen mellan litteraturens tillblivelse och förtingligande som två ständigt varandra motverkande och med-spelande krafter.
Anders S. Johansson frågar sig sedan hur starkt
det södergranska jaget är, och finner att styrkan också är svaghet: megalomanin innebär också iso-lering, friheten slår över i vanmakt, hävdar han med hänvisning till Ingrid Elams Jag: En fiktion från
2012. Det finns således i Södergrans dikter element av svaghet, isolering, och vanmakt som faller bort i en triumfatorisk-emancipatorisk läsning.
Både Elam och Witt-Brattström hänvisar till Nietzsche. Men Anders S. Johansson menar att
Elams läsning ligger närmare Nietzsches tal om subjektets frihet att välja, vilja och handla som ett självbedrägeri, i Till moralens genealogi. Subjektet
framstår där inte som något som skapar sig självt utan som en verkan av andra krafter. Anders S. Jo-hansson hävdar att denna Nietzscheläsning, som ju också är Judith Butlers och Michel Foucaults, bättre överensstämmer med hur Södergrans dik-ter fungerar. På så vis kan vi få syn på att diktjagets styrka också är en svaghet och att dess brist på en-hetlighet är något utmärkande för subjektet.
Anders S. Johansson avslutar sin essä med ett me-tatextuellt resonemang om diktens främlingskap, i Adornos mening. Det är ett främlingskap som sät-ter oss i förbindelse med det vi är men inte förstår och som kan hjälpa oss att för en kort stund befrias från oss själva. Johansson slår alltså ett slag för bris-ten på igenkänning mellan läsare och diktjag som en kvalitet. Poängen med detta är etisk, tänker jag, på så sätt att det tvingar oss att stå ut med vår egen okunskap om den Andre, att stå ut med vår egen oförmåga att förstå den Andre och också oss själva.
Jagets styrka och svaghet är också något som Erika Skilström anknyter till i ”En första gradens stjärna eller petrifierad silverfisk. Edith Södergrans och Sofia Rapp Johanssons dissociativa subjekt”. Skilström tillhör uppfriskande nog dem som irri-teras snarare än inspireras av Edith Södergrans dik-ter. Hon känner sig inte inbjuden i en (feministisk) gemenskap; någonting står i vägen i läsningen, som inte bara handlar om det stora tidsavståndet. Hon kan endast närma sig dikterna som oordnade frag-ment. När de ordnas prydligt framstår de som kvä-vande och provocerande osårbara.
Södergrans triumfer upplevs som en smäll på käften, inte bara för att Skilströms eget liv sak-nar denna typ av livsglädje utan för att Södergrans livsbejakande hållning känns poserande och oäkta: ”de pompösa symbolerna döljer den sårbarhet som skulle ha potential att generera ett verkligt politiskt radikalt subjekt.” (69)
Ett sådant subjekt hittar emellertid Skilström i den nutida poeten Sofia Rapp Johanssons diktsvit
Silverfisken (2007), vars skildringar av våld och
in-cest närmar sig det uthärdligas gräns. Det finns ett dissociativt drag som förenar Rapp Johansson och Södergran, menar Skilström, men hos Södergran förblir det overksamt ”eftersom det lilla sårade och söndrade livet ständigt förnekas” (76). Skilström ser alltså inte styrka i Södergrans dikter utan fram-för allt ett problematiskt fram-förhållande till svaghet och sårbarhet.
Antologins sista bidrag, Jenny Jarlsdotter Wik-ströms ”Självporträtt. Ett Edith-jag i fotografier”, är en finstämd presentation av Agneta Rahikainens två böcker om Edith Södergran som gavs ut härom-året i Finland, en avhandling och en populärveten-skaplig version. Rahikainen vill med en ”biomyto-grafisk analys” problematisera den onyanserade bil-den av Södergran som ”bil-den lungsjuka” författarin-nan eller ”sierskan i Raivola” som lever vidare i såväl biografier som litteraturhandböcker. Hon finner en annan Edith ”en glad, vass och rolig, politiskt med-veten, modig, trädklättrande och lite galen kvinna som – statistiskt sett – var en tbc-överlevare”, som Jenny Jarlsdotter Wikström skriver (124).
Södergran var en flitig amatörfotograf, och ett av hennes favoritmotiv var katter. Detta kattarkiv ut-forskar Rahikainen och finner snarare än en ”lycko-katt” en frånvänd och självtillräcklig katt. Fotogra-fierna bryter därmed upp det tänkta sambandet mellan diktens lyckokatt och Södergrans älsklings-katt Totti; de utgör en spricka i den psykologiskt-biografiskt filtrerade bilden av Södergran och hen-nes katt. Fotografierna visar snarare på fotografens intresse för att fånga katternas ”själ”, deras egenhe-ter och personlighet, på bild.
Även vissa av Södergrans sällan publicerade självporträtt uppvisar avvikelser från den gängse tuberkelsjuka bilden av författaren, menar Rahi-kainen. Här återfinns medvetet frånvända poser, vågat blottade axlar och Södergran som en välmå-ende tonåring. Och Södergrans så kallade andefo-tografier – dubbelexponerade så att personen fram-står som ett genomskinligt spöke – och post mor-tem-porträtt var något som var populärt i tiden,
snarare än ett tecken på dödslängtan.
Rahikainen ger således en ny bild av Södergran men hon söker alltjämt efter den sanna Edith, påpe-kar Jarlsdotter Wikström. Det är svårt att göra an-nat – hon erkänner att även hon själv jagar Söder-gran med en förväntan på identifikation och suger åt sig detaljerna om hennes liv. Men kanske räcker det att känna igen sig i jaget som en som tittar och
försöker säga något om det hon ser?
En hel antologi kring (i princip) en enda dikt och med Södergrans svårfångade ”jag” – eller sub-jekt – som sammanhållande faktor. Jag finner grep-pet kongenialt som en illustration av tolkandets många möjligheter. Essäerna samtalar med var-andra och bygger vidare på varvar-andras tanketrådar. Författarna är inte ute efter att vederlägga tidigare forskning, utan vill snarare utvidga den, genom att problematisera den romantiska synen på
subjekts-276 · Övriga recensioner
skapandet och påtala begränsningarna i en referen-tiell läsning av diktjaget.
Hästbackas essä fungerar som en katalysator. Merparten av de andra essäerna förhåller sig till den, samtidigt som de sticker iväg åt olika håll på ett sympatiskt vis. Så detta är litteraturvetenskapande när det är som bäst: undersökande, kritiskt men ge-neröst mot föregångare, i dialog med de samtida. Man känner en god seminarieanda stiga upp mellan raderna. Denna styrka kan emellertid också ses som en svaghet hos boken: det råder ibland en väl stark konsensus om att Deleuzes och Guattaris tänkande är det som bäst kan öppna upp de södergranska dik-terna. Å andra sidan är Gustav Borsgårds essä ett exempel på hur långt man kan komma i diskussio-ner om kvinnlig subjektivitet om man hänvänder sig till feministiska teoretiker.
Likaså svävar Althussers ande över många av an-tologins essäer: hur kan subjektet vara fritt när det per definition är underkastat, subiectus? Subjektet
konstitueras genom att svara på en interpellation där det kallas vid namn. I samma ögonblick som vi blir talande subjekt godtar vi alltså vår egen un-derordning inom en viss ideologi. Gustav Borsgård (ständigt denne Borsgård!) pekar emellertid på den av Judith Butler formulerade möjligheten att ”svara dåligt” på interpellationen, eller provokationen, vilket åstadkommer en förskjutning åt ett nytt håll. Varje individ har möjlighet att förskjuta gränserna för sin identitet genom att felcitera, härma dåligt eller överdriva de upprepade, performativa språk-handlingarna. Detta skevande skapar förutsätt-ningar för en möjlig agens hos subjektet.
Antologin rymmer alltså variation och spän-nande motsättningar. Ragnar Haake gör för ett ögonblick jaget i ”Vierge moderne” till kartesian (!) eftersom dess väsen består i tänkandet och i ett avvisande av det materiella, medan Gustav Bors-gård i samma dikt finner ett kroppens återvän-dande.
Också diktens etiska implikationer ger i anto-login upphov till intressanta spänningar. En nuss-baumsk läsaridentifikation med det möjliga och potentiella i dikten står emot en etik som bygger på ett (icke-)möte med det obekanta, det ovet-bara, det som inte går att känna igen sig i och som just därför bidrar till ett etiskt förhållande till den Andre.
Hästbackas tes till trots är det svårt att undgå att diskutera diktjaget som ett referentiellt jag, vi-sionärt, apoteoserande, paradoxalt och så vidare. Somliga försöker komma runt problemet genom
att tala om stilen i stället, andra genom att göra me-tatextuella läsningar, men så fort subjektivitet (al-las vår) och intersubjektivitet (relationen till läsa-ren) dras in i resonemanget är det lätt att återigen hamna i diskussioner om diktjagets bestämningar (om än i oändligt antal). På så sätt kan man säga att de läsarorienterade tolkningarna har en viktig po-äng i betonandet av att diktjaget skapas av läsaren. Detta medgivande torde vara mycket viktigt: vi har svårt att tala om Ediths ”jag” avskilt från oss själva. Antologin lyckas hursomhelst verkligen sätta Ediths ”jag” i gungning och även den tidigare forsk-ning som ibland stelnat i en idealiserande rörelse. Denna idealisering kan dekonstrueras och öppna upp för ett diktjag med språklig makt att omdefi-niera, eller rucka på, könets – den könade subjek-tivitetens – bojor utan att förneka sin sårbarhet.
Cecilia Annell
Jimmy Vulovic. Propagandans berättarteknik.
Eur-eka – Ellerströms akademiska 53, Ellerströms. Lund 2016.
Jimmy Vulovic disputerade 2009 på en avhandling om Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund. I hans artikelproduktion framträder ett intresse för jour-nalistik och arbetarlitteratur. Dessa intresseområ-den är tillsammans med intresseområ-den av Vulovic 2013 ut-givna handboken Narrativanalys mycket lämpliga
utgångspunkter för det forskningsfält som han på senare år inriktat sig på och inom vilken han i rask takt publicerat tre arbeten: Reform eller revolt: lit-terär propaganda i socialdemokratisk, kommunistisk och nationalsocialistisk press (2013), Propagandans berättarteknik (2016), som här ska kommenteras,
samt Propaganda: historia, teori och analys (2017).
I ett inledande avsnitt introduceras bokens frå-geställningar och diskuteras som brukligt är bland annat teori, metod och material. Vulovic under-stryker att syftet denna gång inte är en historisk framställning eller att diskutera de ideologier som ligger bakom den kommunistiska respektive na-zistiska propagandan. Målet är istället att genom att inrikta sig på formella aspekter söka efter likhe-ter mellan dessa två typer av propagandistisk kom-munikation. Jämförelserna mellan den kommunis-tiska och den naziskommunis-tiska propagandan ska sedan leda fram till ”några generella slutsatser om pro-pagandans berättarteknik” (10). En kort historisk exposé som låter läsaren stifta bekantskap med
