Makt korrumperar
Partier har - liksom böcker - sina öden. Till dem hör att ett långvarigt maktinnehav korrumperar. Inte nödvän-digtvis i en mera vulgär mening: äkta välmening och personlig hederlighet kan mycket väl prägla ledarskiktet i ett parti, som utvecklingen har gått förbi. Det inre, för partiets trogna ofta omärkliga sön-derfallet kan yttra sig så att partiet över-går från att vara medel till att bli själv-ändamål. Makten blir viktigare än pro-grammet. Till partilivets väsen hör också behovet av en legitimation- en bäran-de ibäran-deell motivering - för solidariteten inom partiet och de personliga uppoff-ringarna för partiets framgång. När den ursprungliga legitimationen fallit bort, ofta därför att den inte längre är aktuell, måste nya ideella motiveringar formule-ras. Ty de är samtidigt legitimationen för innehavet av den politiska makten.
Den svenska socialdemokratiens ideo-logiska och handlingspolitiska utveckling under dess långa maktinnehav erbjuder en talande illustration av dessa enkla san-ningar.
Den har omvandlats från en levande folkrörelse till en politisk-ekonomisk maktapparat. Folkrörelsens ledare växte fram ur dess djupa led, och de var tales-män för en stark och medveten opinion. Deras uppgift var att hävda krav på so-cial rättvisa, som anhängarna själva ställ-de. I dagens socialdemokrati rekryteras emellertid ledargestalterna vanligtvis uppifrån; deras uppgift är inte främst att vara talesmän för spontana opinioner utan att bevara och förvalta politisk
----makt. De försöker i stället skapa opinion till sitt stöd genom att pröva olika pro-grammatiska krav, allt i förhoppning att finna något som slår an. Begreppet social rättvisa kan därvid ges många tolk-mngar.
Men det är inte lätt att göra det vid skrivbordet. Vad önskar människorna själva? Hur fungerar egentligen sam-hällsinstitutionerna - inte på papperet
j
utan i verkligheten? Här ställs de makt-l
havande politiska byråkraterna införl
problem, som de har svårt att bemästra.-~ Ty samhällsvetenskaparna har ingalunda . kommit så långt att de kan förse politi-l
kerna med vad som på fackspråk kallas J valida sociala indikatorer på vad männi-. skorna själva önskar eller hur samhällsin-stitutionerna fungerar i praktiken. Så snart frågeställningarna blir mera nyan--serade sviker även opinionsmätningarna. Det enda som hjälper är erfarenhet- en lång erfarenhet från det levande yrkes-och vardagsarbetet ute i samhället. Och det är just vad den politiske byråkraten inte har. Han är som en stabsofficer som aldrig - eller allt för länge sedan - va- J rit vid fronten. l Så går det också som detgk
Maktha- , varen frestas tro att hans egen föreställ-ning om samhällslivet är den riktiga och att människorna vill ha det så som han tycker är bäst för dem. När allt kommer omkring har han så många experter kring ' sig och han menar så väl. På detta sätt · kan det ur en demokratisk folkrörelse fö-das en förmyndarmentalitet, som gör deten gång i folket förankrade partiet till ett hot mot demokratien.
Detta hot blir inte mindre genom att de makthavande i sitt letande efter nya ideella motiveringar och därmed fortsatt legitimation för sin maktställning helt naturligt frestas att taga patent på fram-tiden. Det ligger så nära till hands att säga att endast "vi, som haft förtroendet att utöva den politiska makten, är i stånd att lösa de stora framtidsproblemen. De and-ra - oppositionen - har ingen erfaren-het av hur svårt det är att regera vi kan vi, för det har vi gjort så länge". Med dylik legitimation faller det sig lätt att finna övergrepp på de demokratiska spel-reglerna berättigade. Sådana tjänar ju i alla fall i högre mening till hela folkets bästa.
Det finns bara ett värn mot utveck-lingsförlopp av det här skisserade slaget - förlopp, som kan medföra att även fast grundade demokratier steg för steg undergrävs- och det är en någorlunda regelbunden växling vid makten. De ny-tillträdande må vara ovana vid den svå-ra konsten att regesvå-ra. Men de har en oskattbar fördel framför det långa makt-innehavets män - de representerar en djupare kontakt med verkligheten ute i samhället och de träder till icke som opi-nionens herrar utan som dess tjänare.
Den svenska socialdemokratiens ledare har börjat orda om nödvändigheten av ett permanent socialdemokratiskt styre så länge det finns ett privat näringsliv
299
med möjlighet till starka ekonomiska maktkoncentrationer. Detta sägs av fö-reträdare för en kombination av politisk och ekonomisk makt, som ifråga om maktkoncentration saknar motsvarighet sedan det gustavianska enväldets dagar. Samma politiska ledare försäkrar det svenska folket att de är de enda, som är värda förtroendet att lösa framtidens stora samhällsproblem. Oppositionen ut-målas som oduglig för så svåra uppgifter. Den påstås sakna både vilja och förmåga att angripa dem.
Inför det högst reella hotet att opposi-tionen erövrar majoriteten i andra kam-maren har socialdemokraterna löpt linan ut och berett sig att regera på sin poli-tiskt inaktuella förstakammarmajoritet. Att detta innebär en reaktionär åtgärd, ett återfall i en antiparlamentarisk prin-cip, som i demokratiens namn övergavs för mer än femtio år sedan, tycks inte be-kymra dem. Inte heller generar det dem att de skulle trampa under fötterna den konstitutionella grundtanke, som moti-verat författningsreformen, nämligen att väljaropinionen på valdagen skall vara suverän. Kndå har de själva biträtt den-na grundtanke till helt nyligen.
Symptomen på en av alltför långvarigt maktinnehav korrumperad regim är tyd-liga. Varje sådan regim förtjänar Crom-wells bevingade ord till det långa parla-mentet ."Gå, i Guds namn gå. Ni har suttit för länge för det goda ni har ut-rättat!"
