1
Hälsa och samhälle Maj 2010
DEN NYA TIDENS
KVINNLIGA MISSBRUK
OCH
BEROENDEKLIENTENS
UPPLEVELSER AV MÖTET
MED VÅRDEN
En fallstudie i hur kvinnliga klienter som söker vård för
substansmissbruk upplever mötet med vården och
socialtjänsten
KATERIN MENDEZ
HANDLEDARE: PÅL BRUNNSTRÖM
Examensarbete, Socialtarbete Malmö högskola Uppsatskurs, 30 hp Hälsa och samhälle Socionomprogrammet 205 06 Malmö
2
DEN NYA TIDENS
KVINNLIGA MISSBRUK
OCH
BEROENDEKLIENTENS
UPPLEVELSER AV MÖTET
MED VÅRDEN
KATERIN MENDEZ
Mendez, K.Examensarbete i socialt arbete och genus, 30 hp. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete, 2010.
Den nya tidens kvinnliga missbruk- och beroendeklientens upplevelser av mötet med vården. Detta examensarbete är en fallstudie i hur kvinnliga klienter som söker vård för
substansmissbruk upplever mötet med vården och socialtjänsten. Den utgår från
djupintervjuer med fyra kvinnor som har haft missbruk och beroendeproblem. Vad som särskiljer dessa kvinnor är att de faller utanför ramarna av den traditionella bilden av den kvinnliga missbrukaren. Det finns ingen social utsatthet i form av våld, bostadslöshet, arbetslöshet eller prostitution som annars brukar vara närvarande. Samtliga av mina informanter är välanpassade och högst kompetenta samhällsmedborgare med arbete, akademisk utbildning, egna företag och bostad. Samtliga har vidare hamnat i kläm mellan olika hjälpinstanser då socialtjänsten i första hand är utformad för att tillhandahålla hjälp som syftar till att återanpassa och återinföra individer som av en eller annan anledning hamnat utanför samhället. Missbruksvården i sin tur kräver att man uppvisar flerårig dokumentation på sitt missbruk innan man blir aktuell för substitutionsvård, för detta krävs bl.a. att man ska vara aktuell hos socialtjänsten.
Nyckelord: genus, missbruk och beroendeproblematik, sjukdomsbegreppet, respektabilitet, postmodern identitet.
3
HOW POSTMODERN FEMALE
CLIENTS WITH SUBSTANCE
ABUSE CONSIDER THE
TREATMENT OF THE
MEDICAL AND SOCIAL CARE
SERVICES
KATERIN MENDEZ
Mendez, K.
Social Work and Gender, 30 hp. Malmö University: Health and Society, Department of Social Work, 2010.
How the postmodern female clients with substance abuse consider the treatment of the medical and social care institutions.
This is a case study on how female clients seeking treatment for substance abuse are experiencing the treatment that the get in their dealings with the medical and social care services. It is based on interviews with four women who have had addiction and dependency problems. What distinguishes these women is that they fall outside the range of the traditional image of the female drug abuser. There is no social vulnerability in the form of violence, homelessness, unemployment, prostitution that otherwise tend to be present. All of my informants are well adjusted and highly competent members of society. They work, have academic education, private businesses and housing.
My aim has been to shed light on these women's experiences of the treatment they have met in their dealings with the medical and social scare services.
4
FÖRORD
Jag vill börja med att tacka de kvinnor som kom att bli upprinnelsen till denna studie. Tack för er öppenhet och för den tillit ni visat mig då ni delat med er av era personliga upplevelser i den kamp ni haft för att bli kvitt ert missbruk.
Många gånger upplevde jag en handfallenhet inför detta examensarbete. Ert förtroende och era berättelser har varit en enorm drivkraft och inspirationskälla som gett mig kraft att fortsätta då projektet känts som mest överväldigande.
Ett stort tack till min familj Ivan, Samuel, Savannah och Gaudi för att ni stått ut med min sinnesfrånvaro och för alla behövliga pauser ni har bistått mig med.
Tack till min handledare Pål Brunnström för all tidsoptimistiskt pep jag fått.
Ett stort tack till mina vänner som tagit sig tiden att läsa alla dessa utkast jag kommit med. Tack för ert stöd och era synpunkter!
5
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING 1.1 Bakgrund
1.2 Syfte och frågeställning 1.3 Etiska överväganden 2. TEORETISK BAKGRUND 2.1 Genusperspektivet
2.2 Modern identitet 2.3 Respektabilitet
3.TIDIGARE FORSKNING OCH KUNSKAPSLÄGE 3.1 Det professionella bemötandet
3.2 Socialstyrelsen och sjukdomsbegreppet
3.3 Socialstyrelsens rekommendationer för handläggning av ärenden gällande personer med missbruk- och beroendeproblem
3.4 Socialstyrelsens definition av hjälp och stödinsatser för personer med missbruks- eller beroendeproblem
4. METOD
4.1 Val av undersökningsform 4.2 Val av metod
4.3 Urval och avgränsningar 4.4 Genomförande
4.5 Bearbetning av data
4.6 Forskarrollen och etiska överväganden 4.7 Validitet och reliabilitet
5. RESULTAT OCH ANALYS 5.1 Presentation av informanterna
5.2 Mina informanters egen syn på droger 5.3 Det egna missbrukets natur
5.4 Sjukdomsbegreppet
5.5 Mina informanters upplevelser av bemötandet från de professionella
5.6 Mina informanters förslag på alternativa handlingsförfaranden samt insatser inom sjukvård och socialtjänst
5.7 Vad är en lämplig insats eller adekvat behandling? 6. AVSLUTANDE DISKUSSION
7. REFERENSER 8. BILAGA
6
1. INLEDNING
1.1 Bakgrund
Jag har inför min slutexamen valt ut kvinnligt missbruk och avvikande beteende, som socialt problem. Mitt intresse för ämnet väcktes under kriminologikursen där jag fick ta del av Mats Hiltes bok ”Avvikande beteende - en sociologisk introduktion” (1996) där han konstaterar att kvinnor alltid varit kraftigt underrepresenterade i förhållande till män i brottsstatistiken. Mäns missbruk mäts till exempel i procent medan kvinnors mäts i promille. Han menar vidare att variabeln kön är den mest avgörande faktorn för om en individ kommer att utveckla ett avvikande beteende eller inte.
Genom bekanta och bekantas bekanta blev jag presenterad för unga kvinnor med allvarliga missbruksproblem. Det jag tycker är intressant med dessa kvinnor är att de trots tungt missbruk är kompetenta, välfungerande och välanpassade samhällsmedborgare. Det är omöjligt att vid första anblick eller vid en andra, för den delen heller, se att de har allvarliga missbruksproblem.
De har en sak gemensamt; de faller alla utanför ramen av vad en missbrukare är, då de först och främst är kvinnor.
Samtliga har vidare hamnat i kläm mellan olika hjälpinstanser då socialtjänsten i första hand är utformad för att tillhandahålla hjälp som syftar till att återanpassa och återinföra individer som av en eller annan anledning hamnat utanför samhället. Missbruksvården i sin tur kräver att man uppvisar flerårig dokumentation på sitt missbruk innan man blir aktuell för
substitutionsvård, för detta krävs bl.a. att man ska vara aktuell hos socialtjänsten.
Då kvinnor som grupp är kraftigt underrepresenterade i missbruksstatisktik tänker jag mig att det borde vara lättare som kvinna att få individuell prövad vård utifrån SoL, då man utgör en liten grupp i samhället. Uppgivna har de berättat sina upplevelser för mig, och det är dessa erfarenheter jag önskar att få större klarhet i.
1.2 Syfte och frågeställning
Uppsatsarbetet kommer att utgå från kvinnor och missbruk. Syftet med min studie är att undersöka kvinnor med missbruk- och beroendeproblematik egna upplevelser av mötet med sjukvårdens missbruksvård och socialtjänsten i Malmö. Den primära frågeställningen utifrån syftet blir därför: ”Hur upplever den kvinnliga klienten mötet med socialtjänsten/ vården?” Den sekundära är; hur kommer det sig att en individ med uppenbara och självdefinierat substansmissbruk, inte kan få den hjälp den behöver?
Kan det ha skett en attitydförändring hos individer med missbruksproblematik, som gör att de kan ”hantera” sitt missbruk på så sätt att de slipper de sociala konsekvenserna, men där påföljden blir att samhället, med dess institutioner, som är trögare till förändring inte hunnit med och därför saknar beredskap för att hjälpa individen, där den befinner sig?
Dels ämnar jag ta en närmare titt på processerna bakom skapandet av identitet såväl kvinna som missbrukare, för att förhoppningsvis bringa klarhet i dessa kvinnors position i världen. Dels avser jag att ställa mina informanters upplevelser av socialtjänsten och sjukvården mot tidigare forskning i ämnet socialt arbete och bemötande.
7
2. TEORETISK BAKGRUND
2.1 Genusperspektivet
Jag vill påpeka att min studie handlar om hur kvinnor i Malmö med missbruk- och beroendeproblem upplever mötet med sjukvård och socialtjänst och är därför i sig inte en jämförande studie mellan män och kvinnor med missbruks- och beroendeproblem. Då kvinnlig kriminalitet och missbruk är ett socialt fenomen där skillnaderna mellan män och kvinnor är markanta och därför att forskningen och teorierna kring kvinnlig kriminalitet och missbruk mer eller mindre tar avstamp i en jämförelse av föreställningarna kring manligt och kvinnligt (Hilte, 1996) känns det relevant att skapa en förståelse kring skillnaderna mellan könen grundat på ett socialt och kulturellt perspektiv det s.k. genusperspektivet. Min avsikt är därför att kort i detta stycke presentera några av de olika teorierna som försöker besvara frågan hur det kommer sig att dessa skillnader finns.
Föreställningar om maskulint och feminint är nära förbundna till varandra, den enas premisser för sin existens, utesluter i stort sätt samma möjligheter för den andras. Detta förklara Yvonne Hirdman i Genus: om det stabilas föränderliga former (2003). Hon menar att dessa
könsföreställningar är helt beroende av varandra, för att manligt ska finnas måste det också finnas något som är kvinnligt. Mannen är den som ses som normen medan kvinnan är den andra. Hon menar att man inte föds som man och kvinna, utan man blir det. Manligt och kvinnligt är något som skapas i relation till varandra och utifrån traditionella föreställningar där vi föds in i ett kulturellt tankemönster (a.a.).
Hon förklarar att det existerar ett genuskontrakt mellan män och kvinnor, där det finns förutbestämda roller för hur män och kvinnor ska bete sig mot varandra och generellt, i var given kontext. Traditionellt sett är det mannen som har ansvaret för familjen genom att beskydda och försörja den medan kvinnan har hand om avkomman och dess uppfostran och på så vis ständigt förpassas till en beroendeställning till mannen (a.a.).
För att skapa en förståelse kring kvinnors specifika roll i missbrukskretsar, känns James Messerschmidts könsrollsteori som en bra utgångspunkt. Han menar att man kan se och förhålla sig till gänget som ett miniatyrsamhälle, som både avspeglar och reproducerar könsarbetsdelningen och könsordningen (Hilte, 1996). Vårt samhälle har en patriarkalisk struktur, som bygger på en föreställning av att mannen är överordnad och kvinnan är
underordnad. I denna föreställning har män och kvinnor tilldelats olika roller, där mannen är försörjare och kvinnan är den kärleksfulla och omvårdande. Han menar att den hierarkiska ordning som råder i samhället även återspeglas i olika subkulturer, där män och kvinnor antas iklä sig samma roller som samhället i övrigt (a.a.).
En tänkbar förklaring till att kvinnor är kraftigt underrepresenterade kan alltså vara
reproduktionen av den patriarkala könsordningen inom missbrukskretsar, vilket gör mannen till norm och att droger i allmänhet associeras till det maskulina. Om manligt missbruk kan uppfattas utifrån att det blir ett sätt att upprätthålla och befästa maskulinitet på, finns det inget utrymme i missbruket för kvinnor att befästa sin femininitet på snarare tvärtom, det medför endast ytterligare stigma.
Ett perspektiv som jag anser att sociologen Elisabeth Etorre förstärker genom sin teori kring droghierarkier där mannen utgör normen, vilket leder till att kvinnan även här faller utanför
8 normen (Hilte, 1996). Etorre tar vara på denna könsordning och fördelning och menar i sin tur att kvinnan tar sin flykt från den hederliga världen för att bryta sig loss från de traditionella könsrollernas bojor, till ett liv i självständighet och med rätt över att förfoga över sin kropp. Enligt Etorre innebär den sociala rollen som mor, hustru och samtidigt karriärkvinna så pass höga krav på kvinnan att hon drivs in i ett drogmissbruk av ren självbevarelsedrift, som en överlevnadsstrategi. Hon teoretiserar även om att kvinnors frigörelse från den traditionella kvinnorollens begränsningar, i samhället i stort, förmodligen kommer att avspegla i drogvärldens hemisfär. Detta kommer, enligt henne att bidra till att kvinnor intar en mer instrumentell roll och därför i större utsträckning kommer att hänge sig åt kriminell verksamhet, så som rån och inbrott t ex (a.a.).
Pierre Bourdieu delar hennes uppfattning och ser även han en förändring i genusordningen. Där den mest markanta ändringen kommer att vara raserandet av den manliga dominansen och dess definitionsredskap i skapandet av kategorin ”kvinna”. Han menar att t ex kvinnornas ökade deltagande i utbildningssammanhang i relation till den ökningen av det ekonomiska oberoendet detta resulterar i sakta bryter ner de traditionella könsrollerna (Giddens, 2003).
2.2 Modern identitet
Jag har valt sociologen Anthony Giddens studier om individen i det högmoderna samhället. I Modernitet och självidentitet – självet och samhället i den senmoderna epoken (2005) inriktar sig Giddens på det moderna samhället och individen i denna kontext. Enligt honom
kännetecknas det västerländska samhället idag, av raserandet av tidigare normer, globaliseringen som i sig minskar avstånden mellan människor och den teknologiska
revolutionen. Dessa förändringar avspeglar sig även på individen som i sin tur möter nya krav och utmaningar i skapandet av sin självidentitet i en värld som är under ständig förändring (a.a.). Vidare kallar han även det högmoderna samhället ”ett risksamhälle” som av olika anledningar skapar ångest hos den enskilda individen som då vidtar åtgärder för att dämpa denna. I Intimitetens omvandling (2001) avhandlar han vissa av dessa strategier bland annat beroendeproblematiken som jag till viss del berör i detta stycke.
I det förmoderna västerländska samhället som föregick dagens var individens värld mindre då vi levde i sociala miljöer som var nära knutna till varandra. Det var familjen, kyrkan och det lilla samhället som i stort sett utgjorde individens hela värld. Man hade väldigt lite kontakt eller utbyte med verkligheter som geografiskt eller värdegrundmässigt låg långt bort. Den moderna individen i sin tur rör sig mellan olika livsstilssektorer som kan beskrivas som utsnitt av individens livsvärld med motsvarande handlingsrepertoarer. I det högmoderna samhället kan dessa olika sociala miljöer dessutom vara disparata och segmenterade. Då det förmoderna samhällets fasta referens- och handlingsramar fått ge vika för det högmoderna samhällets ständigt föränderliga sådana har den moderna människan fått utveckla vad Giddens (2005) kallar livsstil vilket han beskriver som en mängd praktiker en individ efterlever för att skapa en fysisk inramning till en specifik berättelse om självidentiteten (a.a.).
Raserandet av tidigare rådande traditioner har resulterat i att den enskilda individen upplever en ensamhet och bortkommenhet i världen. Då vår verklighet är under ständig förändring och premisserna som gällde igår kanske slutat gälla idag behöver individen i det högmoderna samhället besitta förmågan att kunna rekvalificera sig dvs själv aktivt söka upp kunskap för att utröna de valmöjligheter som finns till hands för att kunna göra ett kvalificerat val. Detta val bör i sin tur vara det som ger bäst tänkbara resultat i individens liv. Vilket implicerar att individen alltid i slutändan är den som blir huvudansvarig för sin situation och framtid.
9 Man kan säga att Giddens beskriver den moderna människan som sin egen lyckas smed. Som med hjälp av riskkalkyler då varje val en utgör en potentiell risk att välja fel smider ut den bästa tänkbara framtid åt sig själv. Dessa, det moderna samhällets ändlösa val samt det höga tempot vari allt ska ske kan enligt honom framkalla en ångestkänsla hos individen. Denna ångest särskiljer Giddens från rädsla då han definierar rädsla som en reaktion på ett reellt hot medan ångest som begrepp enligt honom snarare beskriver ett generaliserat känslotillstånd (a.a.).
För att dämpa denna ångest eller oro och bringa trygghet i sin tillvaro förskaffar sig den moderna människan ontologisk trygghet. En stor del av denna trygghetskänsla skapas genom rutiner som ger livet form och mening. Rutinisering innebär att man genom sociala interaktioner lär sig göra verkligheten hanterbar. Detta hjälper dessutom individen att skingra tankarna från diverse hot och faror som annars kännetecknar det högmoderna risksamhället. Det centrala i Giddens resonemang kring ontologisk trygghet är att människan genom att skapa yttre ordning med hjälp av rutiner skapar en inre känslomässig trygghet (a.a.).
Med tanke på att missbruk- och beroendeproblem är ämnet för denna uppsats kan det vara på sin plats att redogöra för Giddens teori om missbrukets och beroendets natur. Han menar att dessa rutiner ibland slår över och utvecklas till ett tvångsmässigt beteende. Detta kompulsiva beteende blir ett sätt för individen att lätta på trycket och på så vis dämpa den upplevda ångesten. Det tvångsmässiga beteendet karakteriseras av två saker. Dels att individen har svårigheter med att bryta handlingsmönstret själv, utan behöver hjälp och stöd för det. Dels att individen riskerar att ytterligare höja en redan hög ångestnivån om denne inte får ge utlopp för beteendet (Giddens, 2001).
Beroendets natur är av samma karaktär som det tvångsmässiga beteendet då dessa handlingar alltid utförs med intentionen att mildra ångesten trots att dess effekter är relativt kortvariga. Beroendets särdrag är kicken och fixen. Kicken kännetecknas av individens sökande efter stimulans och upplevelser utöver det vanliga. När kicken eller stimulansen uppnås kan dess effekt vara eufori, lustkänslor och avkoppling. Fixen är begäret efter att få uppleva kicken igen då frånvaron av kickens effekter ger individen tomhetskänslor och försätter denne i depressionsliknande tillstånd (a.a.).
2.3 Respektabilitet
Jag väljer att fördjupa mig i teorier kring identitet och skapandet av identitet då det i denna studie verkar vara av yttersta vikt. Som jag tog upp tidigare under rubriken
”Genusperspektivet” i stycket 2.1 tar socialkonstruktivismen upp begreppet ”kön” som en social konstruktion, man föds inte till man eller kvinna, man blir detta, vilket Yvonne Hirdman (2003) m fl också redogör.
För kvinnor innebär detta att det finns vissa givna mallar i samhället för hur en kvinna bör vara, uppföra sig och ja till och med att tänka. Dessa mallar eller ramar överförs genom olika personliga interaktioner, från familjen, skolan, media etc.
Beverly Skeggs bok Att bli respektabel (1999) är en etnografisk studie som innefattade 83 kvinnor från arbetarklassen i England. Inför mitt val av socialt problem, kan jag med fördel använda mig av hennes förklaringar och analyser utifrån den position som kvinnorna i hennes studie innehar. Begreppen respektabilitet och kulturellt kapital hämtade ur hennes bok är bra analysredskap för att skapa förståelse kring vilka mekanismer som kan tänkas ligga bakom kvinnors låga förekomst i missbrukskretsar.
10 Respektabilitet är en central term i Beverly Skeggs studie. Den grundar sig på en föreställning av hur en riktig kvinna borde vara och bete sig. Skeggs själv, åsyftar till att kvinnor strävar efter att bli socialt accepterade, genom att forma sitt beteende utifrån gällande normer för en respektabel kvinna.
Respektabilitet tar sitt avstamp via kroppen då denna förkroppsligar ålder, ras, klass, kön, och sexualitet. Kroppen blir på så sätt en ständigt närvarande klassmarkör. Den respektabla kroppen antas visa tecken som skiljer den från den icke-respektabla. Den respektabla kroppen är i regel medelklass och vit. Framför allt är den behärskad eller dämpad, helst i sin sexuella framtoning, då visad sexualitet anses vara den starkaste indikator för en icke-respektabel kropp. Hon poängterar i sin bok att man inte är respektabel, utan man blir det.
För att bli respektabel krävs det att kvinnor investerar i olika sorters kapital. Dessa är: • Socialt kapital, individens interpersonella relationer samt grupptillhörighet.
• Ekonomisk kapital syftar till individens inkomst, förmögenhet och ekonomiska arv. • Kulturellt kapital, inhyser tre olika former. Dels ett förkroppsligat kapital dvs.
individens mentala och fysiska förutsättningar. Objektifierat kapital dvs. individens kulturella tillhörighet och institutionaliserat kapital dvs. individens utbildningsnivå. • Symboliskt kapital inhyser alla tre ovanstående, men uppstår först efter att de tre
förstnämnda vunnit legitimitet, blivit värdefulla tillgångar för individen, vilket i sin tur ger upphov till makt.
För att nå makt som delvis är målet med respektabilitet måste ens kapital bli legitimt dvs tilldelas egenvärde i individens liv.
Hennes teori pekar på att kvinnor strävar efter att bli socialt accepterade genom att forma sitt beteende utifrån gällande normer för en respektabel kvinna. Som kvinna är du enligt denna teori bärare av olika attribut som markerar din respektabilitet. Dessa tar avstamp via kroppen. Vilket implicerar att kvinnor identifierar sig kroppligt och mentalt med ett ideal som bottnar i att vi ska vara goda, omsorgsfulla, vårdande och vårdade. Skeggs menar att detta är det västerländska samhällets kvinnoideal och att den påförts från medelklassen till lägre klasser vilket innebär att respektabilitet eftersträvas av arbetarklassen och underklassen i avsaknad av den. Respektabilitet kan tänkas ha kommit att bli så fundamentalt för oss kvinnor i skapandet av vår identitet att vi förlikar oss med den så till den milda graden att vi blir ”vaccinerade” mot avvikande beteende i vår strävan att uppnå respektabilitet.
3. TIDIGARE FORSKNING OCH KUNSKAPSLÄGE
3.1 Det professionella bemötandet
Jag har valt ut Lars- Christer Hydéns artikel ”Att möta och bemötas” ur Utan fast punkt - Om förvaltning, kunskap, språk och etik i socialt arbete (2001) i syfte att bringa klarhet över det professionellas mötes premisser och natur. Hydéns egen intention med artikeln är att förklara premisserna för det professionella mötes natur kontra de informella möten som sker i vår vardag.
11 Det som är utmärkande för professionella relationer är att de är asymmetriska då de tar sin avstamp i att en medborgare vänder sig till en formell organisation för att söka hjälp eller bistånd då man av någon anledning är oförmögen att av egen kraft klara s
ina problem eller svårigheter. Där möts man av den professionella som i sin tur förvaltar de resurser som organisationerna har till sitt förfogande. Dessa resurser förmedlas vidare till medborgarna utifrån organisatoriska och ekonomiska villkor och ramar som dikterar vad som är möjligt och omöjligt att genomföra.
Hydén menar att dessa regelverk och rutiner skapar kulturella klyftor i relationen mellan medborgare och professionella då de professionellas agerande styrs utifrån en formell kontext där denne befinner sig på hemmaplan men utanför de vardagliga referensramarna för den hjälpsökande. Därmed uppkommer inte heller det omedelbara behovet att förklara och legitimera det egna handlandet för klienten eller patienten (a.a.). Detta utgör själva grunden enligt Hydén för de bemötandeproblem som den hjälpsökande kan uppleva. Det som är en självklarhet för den professionella är varken uppenbart eller självklart för den andra som befinner sig på besök i dennes värld. Just därför är det viktigt att den professionella kan legitimera sitt handlande.
Enligt Hydén skall bemötandeproblem förstås utifrån att det sällan rör sig om att den professionellas agerande i sig värderas som god eller ond av den hjälpsökande individen. Snarare rör det sig om den professionellas oförmåga att bjuda in denne till sin värld så att klienter och patienter kan se och förhålla sig till logiken och syftet bakom den professionellas agerande. Bemötandeproblem uppkommer alltså av att de professionella är oförmögna, ovilliga, undvikande eller ointresserade av att redovisa för sitt agerande och därmed
underminerar den hjälpsökande individen som en kompetent person. Detta menar Hydén leder till att klienten eller patienten upplever sin sociala status som ifrågasatt vilket föder känslor av att inte vara sedd och respekterad som en person. Därför kan man enligt Hydén säga att den professionella relationens natur är att bemöta individer snarare än att bara att möta, då bemötande handlar om att interagera och förhålla sig till varandra.
Hydén anser även att professionella möter andra typer av problem och fenomen än vad vi i regel möter i vardagen. T ex. familjevåld, barn som far illa i hemmet eller svårt sjuka individer som ligger för döden. Detta kan tänkas bidrar till att vissa yrkesverksamma
utvecklar olika strategier för att kunna hantera dessa villkor. Vissa utvecklar en professionell distans till svåra situationer som kan uppstå på jobbet för att slippa bli personligt och
känslomässigt påverkad. Andra väljer att förankra sig starkt i sin organisations vedertagna praxis genom att strikt hålla sig till regelboken. Något som Hydén anser förklarar varför vissa yrkesverksamma misslyckas med uppgiften att se den hjälpsökande samt med att bjuda in denna till sin verklighet (a.a.).
Hydén påpekar intressant nog att det har skett ”grundläggande värdeförskjutningar i välfärdsstaten vad gäller relationen mellan professionella och klienter” som ställer det professionella bemötandet i ny dager. Han menar att tidigare auktoritära och patriarkala förhållningssätt med dess överförmynderi och starka övertro på expertisen till stor del har försvunnit. Med dess upplösning tog den med sig klienter och patienter som kännetecknades av en passiv acceptans. Detta har gett plats för klienter, patienter och brukare som befäster sitt eget handlingsutrymme i relation till välfärdsstaten. Vad som har hänt genom ifrågasättandet av välfärdsstatens handlingsförfarande är att det utvecklats andra typer av relationer mellan klienter och professionella (a.a.).
12 Hydén nämner de förändringar som bland annat skett inom handikappsrörelsen där relationen mellan hjälptagare och hjälpare förskjutits så att det numera är personen med funktionshindret som är uppdragsgivare med befogenhet att definiera samspelet i relationen. Han menar att sjukvården också genomgått en liknande utveckling där patientens ställning och rättigheter stärkts så att patienten har fått större makt över den egna kroppen (a.a.).
3.2 Socialstyrelsen och sjukdomsbegreppet
I styckena 3.2, 3.3 samt 3.4 har jag valt Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård - Vägledning för socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens verksamhet för personer med missbruk- och beroendeproblem (2007) för att kasta ljus över kunskapsläget i dag och de riktlinjer Socialstyrelsen idag ger för missbruk- och beroendevård. Dessa gäller såväl kommunernas socialtjänst som landstingens beroendevård. Det är för övrigt första gången som Socialstyrelsen samordnar två huvudmäns verksamheter.
Socialstyrelsen anser att det enda rimliga förhållningssättet till missbruk och
beroendeproblem är att de är multifaktoriella fenomen. Det innebär att en mängd olika faktorer vissa i samverkan har betydelse för utvecklandet av ett missbruk eller beroende. Man lyfter fram WHO:s synsätt med dess intention att förklara beroendets kärna genom att förflytta intresset från dess orsak och verkan till dess yttringar i form av symtom. En ståndpunkt som stöds av internationell forskning och klinisk verksamhet. Den utgår från att beroende primärt skall förstås som ett psykobiologiskt tillstånd med kulturella och sociala konsekvenser. WHO:s definition inkluderar dem som ser fördelar med att använda
sjukdomsbegreppet då en viktig term i detta sammanhang är alkoholberoendesyndromet. Begreppet syndrom används för att sammanfatta flera kännetecken och symtom som tillsammans påvisar ett underliggande tillstånd eller sjukdom. Socialstyrelsens är av
uppfattningen att detta är överförbart till andra beroendetillstånd som till exempel narkotika. Intressant är att Socialstyrelsen anser att sjukdomsmodellen lyfter fram en viktig aspekt i missbruksfrågan och det är; ” de moraliserande attityder till ’missbrukare’ som funnits och fortfarande finns bland allmänheten och inom professionerna”. Socialstyrelsen anser att samhällets möjligheter att hjälpa den enskilde ökar med varje försök att avdramatisera begreppen missbruk och beroende. Varvid man påpekar att det finns goda skäl till att överge sådan terminologi som riskerar att stigmatisera individer med missbruk- och
beroendeproblematik. Man efterlyser ett ersättande av termen missbrukare med personer med missbruksproblem och att termen missbruksvård ändras då den utpekar målgruppen som missbrukare. Genom att istället använda begreppen missbruk- och beroendevård lyfter man fram en verksamhet som riktar sig till en bredare spektra av klienter. Sådana som antingen söker hjälp för sin egen skull eller för någon annan med alkohol eller narkotikaproblem.
3.3 Socialstyrelsens rekommendationer för handläggning av ärenden gällande personer med missbruk- och beroendeproblem
Utifrån Ewa Gustavssons studie Missbrukare i rättsstaten: en rättsvetenskaplig studie om lagstiftningen rörande tvångsvård av vuxna missbrukare (2001) påpekar Socialstyrelsen att ”Det är ett allvarligt hot mot rättssäkerheten att man inom socialtjänsten inte använder ett enhetligt vedertaget system för att bedöma frågan om ett missbruk … Likformiga
bedömningsgrunder är betydelsefulla eftersom de gör arbetet förutsägbart och jämlikt”. Detta betyder att utredningsförfarandet i frånvaron av ”ett enhetligt vedertaget system för att bedöma frågan om ett missbruk” påverkar de insatser som socialtjänsten sätter in i relation till missbruk- och beroendeproblematiken.
13 De anser att socialtjänstens utredningar i dagsläge även om de kan vara komplicerade
uppvisar en tendens till godtycklighet och rättsosäkerhet som motiverar en ökad tydlighet i utredningsförfarandet. Något som implicerar att om det saknas mer objektiva kriterier i form av standardiserade bedömningsinstrument är risken större för att man dels bereder ett
beslutsunderlag som är för vagt för att hålla rättssäkert och dels bifaller bistånd grundat på godtycklighet utifrån individens egna utsagor av sin situation.
I Socialstyrelsen mening skulle ett adekvat tillvägagångssätt för att bilda sig en uppfattning om missbrukets eller beroendets art vara att beakta vilket preparat som används, hur det intas samt hur frekvent det tas. Särskild hänsyn bör tas till den sociala kontexten. Skillnaderna mellan olika former av missbruk är ofta associerade till kulturella värderingar kring preparatet och mindre med missbrukets eller beroendets styrka att göra och påpekar vidare att de
skillnader som brukar framhållas om lätt respektive tung narkotika är irrelevanta. Till exempel kan frekvent användning av rökheroin eller cannabis för en person väl jämställas med att injicera heroin eller amfetamin.
För att exemplifiera de kulturella värderingar som kan råda kring ett preparat tycker jag att Philip Lalanders studie om unga heroinister i Norrköping, Hela världen är din - en bok om unga heroinister (2001) påvisar hur heroinet ändrat skepnad då man övergått från att injicera det till att i stället röka det. Omvandlingen har inneburit att heroinet gått från att vara en farlig och smutsig drog till en ”samvarodrog” med ”hög mysfaktor”. Något Lalander tror kan vara en faktor som gjort heroinet rumsrent och varför ungdomar slutat förknippa det med ”smutsigt punderi” utan snarare ser det som en partydrog (Lalander, 2001).
3.4 Socialstyrelsens definition av hjälp och stödinsatser för personer med missbruk- och beroendeproblem
Förutom att utredningen som bedrivs skall präglas av rättssäkerhet och vara baserad på ett adekvat bedömningsinstrument belyser Socialstyrelsen vikten av att den vård och behandling som bereds till individen utmärks av; ” …en öppen och kritisk hållning till förenklade synsätt och endimensionella förklaringsmodeller, men också accepterandet av den enskildes unika bakgrund och förutsättningar. Att man accepterar olikheterna hos enskilda klienter och patienter och så långt som möjligt främjar individuella lösningar…”.
Socialstyrelsen definierar termen behandling så på följande vis: ”Systematiska och teoretiskt grundade tekniker eller metoder som används för att hjälpa enskilda individer att komma från sitt missbruk eller beroende”. Termen behandling skall enligt Socialstyrelsen innefattas av följande kriterier:
• Evidenskriteriet: Tekniken eller metoden som brukas skall ha stöd i forskningen. • Intentionskriteriet: Behandlingen skall bedrivas med uttryckt fokus på missbruk eller
beroendeproblem.
• Kompetenskriteriet: Personalen skall ha lämplig kompetens och utbildning inom
behandlingstekniken.
• Kriteriet om terapeutisk kontext: Metoden eller tekniken skall utövas inom ramen
för en terapeutisk verksamhet.
Socialstyrelsen anser att ett förtydligande gällande vad psykosocial behandling innebär är på sin plats då termerna psykosocialt stöd och sociala insatser tangerar denna men har annat utfall. De främsta skillnaderna mellan psykosocial behandling och psykosocialt stöd är att
14 den första bottnar i en specifik, evidensbaserad metod eller teknik som främst riktar in sig på individens psykologiska situation medan psykosocialt stöd dels saknar teoretisk förankring samt fokuserar på individens sociala situation med intentionen att den ska leda till en förbättring av dennes psykologiska mående.
Man anser att begreppet psykosocial behandling inom missbruk - och beroendevården bör uppfylla behandlingskriterierna samt att interventionen riktar sig mot den enskildes
psykosociala dvs psykologiska och sociala livssituation med intentionen att påverka beteende, attityder, känslor och tankar med uttryckt fokus på den enskildes missbruk eller beroende. Detta innebär att de flesta terapeutiska metoder räknas hit under förutsättning att
behandlingen som erbjuds har en tydlig inriktning mot missbruk- och beroendeproblematiken. Psykosocialt stöd eller sociala insatser brukar vanligtvis gälla stödjande insatser både för den enskildes sociala situation så som för livssituationen generellt. Det handlar alltså om att stödja den enskilde i dennes livssituation med t ex enstaka eller regelbundna samtal, kontakter med andra myndigheter, budgetrådgivning och ekonomiskt bistånd. Dessa insatser betecknas som ospecifik behandling eller ospecifika stödjande insatser vilket betyder att de kriterier som ingår i termen behandling ej uppfylls då dessa insatser saknar förankring i en specifik eller systematisk metod eller teknik som är evidensbaserad.
4. METOD
4.1 Val av undersökningsform
Syftet med min studie var att undersöka hur kvinnor i Malmö med missbruk- och
beroendeproblem upplevde mötet med socialtjänsten och sjukvården. För detta ändamål valde jag att göra en kvalitativ studie. Detta då jag anser att den kvalitativa undersökningsmetoden bäst kunde få fram både ett djup och en bredd i fenomenet jag ämnade studera. Denna datainsamlingsmetod beror även på att jag gjorde en mindre studie och att
undersökningsmaterialet är begränsat till fyra intervjuer. Genom den kvalitativa metoden ansåg jag mig kunna få mer djupgående material och en bättre förståelse kring frågorna. Denna metod kunde vidare få mina informanter att förmedla en mer trovärdig och sann bild av sina upplevelser och erfarenheter, på ett sätt som jag anser att den kvantitativa metoden inte skulle kunna (Kvale, 1997; Rosengren och Arvidson, 2002).
4.2 Val av metod
Då jag valt att göra en kvalitativ studie kändes därför valet att göra semistrukturerade intervjuer med samtliga informanter, naturligt. Till min hjälp sammanställde jag en intervjumall. Genom detta kunde jag koncentrera mig på att få fram svaren från mina
informanters berättelser utifrån deras egna personliga erfarenheter och upplevelser. Valet att göra intervjuerna semistrukturerad möjliggjorde att jag kunde komplettera med relevanta följdfrågor utifrån det som diskuterades (Rosengren och Arvidson, a.a. Svensson och Starrin, 2004).
Rosengren och Arvidson (2002) menar att ett mätinstrument av något slag är behövligt för att kunna analysera och bringa klarhet i det man ämnar forska kring. I min studie och till mina intervjuer ansåg jag att det bästa mätinstrument var att följa en intervjumall med
15 det jag avsåg mäta med intervjuerna var hur informanterna själva formulerade sina
upplevelser (Rosengren & Arvidson, 2002).
4.3 Urval och avgränsningar
De omedelbara fördelar jag ser med mitt val av undersökningsform är att jag kunnat göra ett strategiskt urval av informanter som jag velat intervjua. I mitt fall och för denna studie har det inneburit att jag för att kunna få svar på min frågeställning kontaktat 4 stycken kvinnor med missbruksproblematik som redan tidigare uttalat intresse av att delta i studien. Min avsikt var att utifrån deras erfarenheter dra paralleller eller belysa olikheterna med de övriga
huvudpersonernas egna berättelser.
Då mitt studiematerial är insamlat i Malmö kan jag omöjligen utifrån mina informanters samlade berättelser och upplevelser generalisera resultatet och säga att deras upplevelser av socialtjänsten och missbruksvården i Malmö är något som är typiskt för den svenska
missbruk- och beroendevården. Det jag däremot kan uppnå är som Kvale (1997) framhåller en indikation på hur det förhåller sig i den kontext som utgör ramen för deras berättelser dvs missbruk- och beroendevården i Malmö stad.
4.4 Genomförande
En förutsättning för att kunna bedriva denna studie var att etikprövningsnämnden på Malmö högskola godkände projektet. Min ansökan godkändes och går under diarienummer; HS60-10/218:2.
Jag var i god tid i kontakt med de kvinnor som några år tidigare uttryckt sitt intresse för att delta i en studie kring hur kvinnliga missbrukare upplever mötet med socialtjänsten och sjukvården. Till min stora glädje var de fortfarande intresserade av att delta. Jag informerade dem om studiens syfte samt att jag inväntade ett godkännande från etiska rådet på Malmö högskola innan studien kunde påbörjas.
Intervjun med samtliga informanter ägde rum i min bostad. Efter övervägande med samtliga informanter var det, detta som kändes bäst då de behövde mer avskildhet än vad vi skulle kunnat uppnå på ett fik, ett bibliotek etc. Deras bostad kanske tedde sig för privat för dem eftersom det aldrig kom på frågan.
Innan varje intervju startade lämnade jag över en samtyckesblankett samt ett informationsblad som samtliga av mina informanter läste igenom och skrev under. På den stod det att de var medvetna om att de när som helst kunde välja att avbryta intervjun och att de var muntligt och skriftligt informerade om vad deras information skulle användas till. Jag informerade dem även om att deras identitet på inget sätt skulle avslöjas i studien då jag garderade mig genom att redan vid intervjutillfället genom att ge dem ett alias i mina anteckningar samt att alla mina anteckningar och att banden från diktafonen skulle förvaras säkert under arbetes gång till dess att jag var klar med arbetet varvid jag skulle makulera materialet. Under samtliga intervjuer använde jag mig av en diktafon och förde anteckningar, som minnesstolpar.
4.5 Bearbetning av data
Första steget för mig var att lyssna igenom intervjubanden igen och anteckna nya minnesstolpar kring materialet. Jag lyssnade på var intervju separat och skrev ner en intervju åt gången. Jag valde att göra en selektiv transkribering vilket innebar att jag medvetet plockade bort delar av intervjun som låg utanför min frågeställning. Kvale (1997) framhåller att transkribering av en intervju kan vara något problematisk eftersom man som forskare gör
16 en skriftlig efterkonstruktion av intervjun. Men då det saknas tydliga direktiv för hur man på bästa sätt transkriberar en intervju påpekar Kvale att det är tillräckligt om man som forskare frågar sig om transkriberingen svarar mot studiens syfte (a.a.).
Jag hade redan innan bestämt mig för meningskoncentrering som analysmetod. Denna metod innebär att man etappvis bryter ner intervjun till mindre beståndsdelar där meningsenheterna som man plockar ut från meningskoncentreringarna gör att man kan hitta olika teman som går igen, Kvale (1997). Utifrån de meningsenheter som jag valde ut formulerade jag ut olika teman. De teman som jag redan inledningsvis kunde urskilja kunde med fördel placeras i några av följande undergrupper: synen på missbruk, bemötandet av vården och behovet av insatser, vad som kunde gjorts annorlunda.
Jag gick sedan igenom materialet ett flertal gånger och skrev ihop det mer sammanfattat för att sedan välja ut affirmativa citat utifrån mitt syfte och frågeställning. Jag tog vara på relevanta erfarenheter och diskussioner från informanterna som bäst kunde tänkas besvara frågorna i min frågeställning. Vidare analyserade jag informanternas svar utifrån vald
litteratur. Jag tog ut begrepp och delar av teorier som bäst kunde tänkas bringa förståelse och tänkbara förklaringar till min frågeställning.
4.6 Forskarrollen och etiska övervägande
Då de kvinnor jag intervjuade var bekantas bekanta kunde detta medverka till, vilket jag inledningsvis var orolig för, att de under intervjuns gång skulle känna sig uthängda och avslöjade då de berättade något otroligt privat, deras missbruk med mig, som kände personer i deras sociala kontext.Kvale (1997) anser därför att det är viktigt att undersöka vad
informantens medverkan i studien kan tänkas få för konsekvenser för denna. Med detta i åtanke upplyste jag mina informanter om premisserna för vår intervju. Vi hade gemensamma bekanta vilket skulle kunna tänkas utgöra ett hinder, då de gav mig större inblick i deras privata sfär än vad deras egna vänner har. Men ingen av dem tyckte att det skulle vara några problem.
Istället anser jag att vår ”anknytning” visat sig vara fördelaktig för studien i sin helhet. Trygghet är av naturliga skäl är ett viktigt element vid en intervju. Utan denna trygghet kan informanten få det svårt att slappna av och besvara frågorna på ett frankt sätt varvid Svensson och Starrin (2004) menar att relationen mellan forskare och informanten utgör själva kärnan i intervjun . Man kan tänka sig att trygghetskänslan som infann sig mellan mig och mina informanter bottnade i det faktum att jag var ”familjär”. Detta kan ha medverkat till den sortens öppenhet och ärlighet som mina informanter uppvisat. Jag tvivlar på att jag hade kunnat få lika ”rena” svar om vi hade varit främlingar sedan innan.
Enligt Svensson och Starrin (2004) påverkar forskares närvaro oundvikligen resultatet av intervjuerna. Man kan tänka sig att val av plats i detta sammanhang även påverkade intervjun då informanterna bjuds in i min (forskarens) privata sfär. Den närhet som krävs för att skapa den trygghet som är så grundläggande vid en intervjusituation ger upphov till en distansering vid intervjuns slut då intervjuaren börjar runda av. Svensson och Starrin menar att detta kan ske i form av att intervjuaren t ex börjar sammanfatta intervjun i korta drag (a.a.). I mitt fall begärdes det av mig att jag även skulle runda av och tacka för mig på ett sätt som tydligt framhöll att uppsåtet med deras besök hos mig var fullbordat. För min del frågade jag om det var i sin ordning om jag ringde dem om jag behövde ett förtydligande då jag nu ämnade fortsätta jobba med att transkribera dvs ”renskriva” intervjun.
17 Vid samtliga intervjuerna upplevde jag att atmosfären mellan mig och informanterna var avslappnad och lugn. Jag inledde vart enskilt intervjutillfälle med att småprata lite innan jag tog upp syftet med intervjun och tillvägagångssätt samt samtyckesblanketter. Min upplevelse är den att alla informanter ville vara med i studien och att de verkligen ansträngde sig för att återge sina upplevelser ”så som det är”.
4.7 Validitet och reliabilitet
Termen validitet betyder giltighet och innebär att studien ska återge det forskningen har haft för intention att undersöka och reliabilitet avser tillvägagångssättets pålitlighet om den visar samma resultat oavsett vem som bedriver undersökningen, Kvale (1997). I mitt arbete är det en fråga om min framställning på ett trovärdigt sätt återger mina informanters egna
upplevelser. Till min hjälp har jag följt råden från valda författare om en intervjuguide/mall med standardfrågor. Intentionen med min metod har varit att sakligt redogöra för vad som är informanternas högst subjektiva upplevelser snarare än att söka redogöra för en objektiv sanning.
Djupintervjuer med mina informanter gjorde det möjligt för mig att följa upp med frågor både under och efter intervjun samt att be om förtydliganden för att försäkra mig om att jag hade uppfattat informanten korrekt då min intention med studien var att ta reda på deras
upplevelser. Då de vidare har fått möjligheten att se sin del av materialet innan färdig
sammanställning för att på så vis kunna inkomma med eventuella förtydliganden i materialet, anser jag att jag ytterligare stärkt studiens validitet. Ett annat sätt att höja validiteten på är att granska och ifrågasätta resultatet. Detta anser jag att jag ombesörjt för genom att ställa mina data mot tidigare forskning inom området.
Jag anser att begreppet reliabilitet är svår att redogöra för i en kvalitativ studie då denna syftar till att bringa förståelse kring en företeelse snarare än att mäta företeelsen i sig. Den
kvalitativa studien kännetecknas främst av den sociala interaktionen som uppstår i mötet mellan forskare och informant. Eftersom detta varit ett möte mellan två människor har vi var och en för sig burit med oss olika sinnesstämningar på intervjudagen något som med högsta sannolikhet kommit att påverka intervjuns utfall. Därför menar jag att det i stort sätt är omöjligt att genomföra en likadan intervju igen och erhålla samma information.
Jag tror att det är viktigt att man som forskare håller i åtanke att våra egna personliga upplevelser och referensramar kommer att prägla resultatet vare sig vi vill eller ej. Det är ofrånkomligt. Därför är det viktigt att komma ihåg att gå in med öppet sinne och för upplevelsen av att det är en process som oundvikligen kommer att prägla en och vidare även resultatet i studien. För att öka reliabiliteten i min studie rannsakade jag mig konsekvent och reflekterade kring mina upplevelser under studiens gång. På vilket sätt påverkade mina personliga åsikter och mina antaganden, studien? Hur påverkades jag av intervjuerna? Hur påverkade jag intervjuerna? Hur kunde jag på bästa sätt ”åsidosätta” min person för att så optimalt som möjligt kritiskt granska materialet?
Ovannämnda frågor, att ständigt pröva materialet kritiskt samt noggrannhet från min sida, är faktorer som förhoppningsvis bidrar till att min studie uppnår en tillfredställande reliabilitet.
18
5 RESULTAT OCH ANALYS
5.1 Presentation av informanterna
Jag väljer att inleda detta stycke med lite kort information om mina informanter. Jag vill än en gång påpeka för läsaren att de heter något annat i verkligheten.
Anna är en pigg och attraktiv kvinna som ser betydligt yngre ut än vad hon är. Idag är hon drogfri av egen kraft men kämpar fortfarande för att få beviljat vård. Hon anser att hon behöver komma till roten med sitt problem. Hon började missbruka som 16 åring och fick sin första behandling när hon var 21 år frivilligt under tvång som hon själv uttrycker det, då hon fick det istället för fängelse för narkotikabrott. Hon missbrukade främst amfetamin som är hennes huvuddrog. På behandlingshemmet kom hon i kontakt med heroinister och blev på så sätt introducerad för heroin. Hennes missbruk har gått i perioder hårdast var det för henne då hon var mellan 16- 21 år gammal. Då hon dagligen var destruktiv och kriminell. Hon blev också misshandlad och utnyttjad av den undre världen. Efter sin andra behandling, som hon kämpade för att få, som var ett tolvstegsprogram var hon drogfri under flera års tid . Senare flyttade hon till London och det var där hon började med drogerna igen. Men då det var festrelaterat drogbruk såg hon det aldrig som ett missbruk. Hon flyttade till USA och kom så i kontakt med crack och rökkokain. Hon har testat det mesta inom droger. Idag är hon gift och driver ett företag tillsammans med sin man. Hennes önskan är dock att få gå på djupet med sitt missbruk och hon anser att tolvstegsprogrammet är det som skulle passa henne bäst. Hon anser att hon var för ung första gången hon fick behandlingen, men har bara positiva
erfarenheter av den. Vidare önskar hon få sin ADHD utredd för att förhoppningsvis bli medicinerad.
Jessica är en fysiskt väldigt aktiv person och har dansat sen hon var en liten flicka, hon dansar fortfarande några gånger i veckan. Hon driver ett företag tillsammans med en vän. Hon började röka hasch när hon var runt 16 år. Hon ser inte på haschrökandet som ett missbruk utan som ett sätt att umgås med sina vänner. Hon har vid enstaka tillfällen tagit kokain och ecstasy när hon festat. För fyra år sedan kom hon i kontakt med heroin genom sin dåvarande pojkvän. Hon har tagit heroin av och till. Hon tycker att hon kunnat kontrollera sitt rökande av heroin ganska bra då hon bara rökt mindre doser. Hon tycker att det hjälpt henne att landa och ta det lugnt, då hon upplever sitt liv som jäktigt då hon ständigt far fram och tillbaka genom sitt arbete. Tillskillnad från haschet är hennes heroinmissbruk något hon hållit hemligt för sina vänner och bekanta. Bara några få invigda vet att hon rökt heroin. Då hon separerade från sitt ex eskalerade hennes missbruk och hon rökte både mer och oftare. Det gick så långt till slut att hennes vänner interfererade och hjälpte henne att kontakta socialtjänsten i hopp om att de skulle kunna hjälpa henne. Mötet gav inte det önskade resultatet utan Jessica har istället fått vända sig till den svarta marknaden för att få tag på metadon. Idag går hon på metadon som hon skaffar och bekostar själv, men vill sluta med det, då hon börjat tänka på att skaffa barn och bilda familj med sin nuvarande pojkvän.
Julia är beläst och vältalig. Hon är en berest person som bott utomlands under långa perioder. Hon har två jobb. Dels ett jobb som anknyter till hennes utbildning som hon väljer att låta bli att gå in på i detalj utan beskriver det som ett attraktivt och väl renommerat jobb. Dels ett ”brödjobb” som är välbetalt och som hon säger man blir respekterad för. Hon säger att hon har testat allt som finns att testa i drogväg. Allt från crack till hasch och konstiga saker på nätet och svamp och allt där emellan. Det var heroinet som blev hennes tyngsta problem, men
19 crack var också ett problem samt en blandning mellan kokain och heroin som hon kom i kontakt med utomlands. Hon flyttade tillbaka till Sverige efter att ha bott utomlands under flera år. Intentionen var att komma hem igen för att ordna upp sitt liv. Bli drogfri, skaffa utbildning och bofast adress. Hon sökte hjälp hos missbruksvården i Malmö men fick ingen hjälp där. Snarare blev hon därifrån mer eller mindre hänvisad att ta sig till Köpenhamn för att köpa metadon på svarta marknaden. Hon påbörjade sin egen metadon behandling med
metadonet som hon köpte illegalt med pengar som hon kommer över på illegalt vis. Idag är hon helt drogfri i bemärkelsen att hon varken tar heroin eller metadon.
Sara, är en väldigt öppen och humoristisk person. Hon jobbar som kock. Hon har missbrukat i 8 år företrädesvis amfetamin. Hon har hela tiden haft jobb samtidigt som hon missbrukat. Hon har ätit amfetamin i perioder för att hon tyckt att hon har behövt det för att kunna jobba. Hon har hållit sitt missbruk dolt för sin omgivning. Då hon alltid har haft jobb och bostad så har hon inte upplevt sitt missbruk som problematiskt. Men för 1,5 år sedan nådde hon en vändpunkt och sökte hjälp hos vården för sitt missbruk. Hon upplever det som att hon blev bollad runt då narkomanmottagningen lagts ner och blivit metadon och subutex behandlingen. En instans som inte kan hjälpa henne då hennes drog är amfetamin. Till slut kontaktade hon socialtjänsten för att få hjälp med att komma i behandling. När jag träffar henne har hon precis överklagat ett beslut till kammarrätten då socialtjänsten överklagade länsrättens beslut om att bifalla Sara eftervårdsbehandlingen som hon personligen efterfrågade.
5.2 Mina informanters egen syn på droger
Utifrån mina informanters svar kring synen på drogbruk i största allmänhet kan jag skönja liknande attityder. Alla anser att det finns skillnader mellan olika sorters drogbruk där
substansen i sig är irrelevant utan där fokus snarare ligger på hur man tar det och varför. Julia beskriver det så här: ”för mig är det en otrolig skillnad mellan att gå ut och dricka öl eller någon som röker hasch ibland eller någon som går ut och festar och kanske till och med tar något tyngre preparat någon gång ibland mot någon som hela tiden är på jakt efter pengar enbart för att kunna köpa tunga droger på gatan, injicera det och hela tiden vara i en kriminell situation och hela tiden utsätta sig själv för livsfara. För det menar jag faktiskt att man inte gör om man röker hasch till exempel. Det är en jätteskillnad!”
Anna menar att hennes första erfarenhet av livet med droger var miserable. Åren mellan 16 och 21 var som hon själv beskriver det dagligen jättedestruktivt med inslag av kriminellitet och våld. Sen fick hon en tolvstegsbehandling och kände hur hennes liv vände. Hon började studera och tog sig så småningom utomlands där hon stötte på en ny drogkultur som hon beskriver så här: ”Sen åkte jag direkt till London. Och där öppnades en ny värld av droger. Från att då varit runt sprutor började jag gå på fester och ta ecstasy och LSD och så där. Som då kändes ” men jag är ju fortfarande drogfri” för att jag umgicks med glada och friska människor och dansade”.
Jessica berättar att det i hennes kretsar är brukligt att röka hasch och menar att varken hon själv eller sina vänner identifierar sig som drogmissbrukare för det. Hon beskriver sitt bruk av rökheroin på följande vis: ”… Sen så började jag ju röka heroin för fyra år sen, när jag var tillsammans med mitt ex. men jag har aldrig sett varken honom eller mig själv som knarkare. Vi rökte ju det men jag tränar ju minst fyra gånger i veckan och i samma veva som jag började röka så startade jag upp mitt företag och det har ju aldrig varit några problem liksom. Folk tror ju att heroin är värsta, värsta, men för mig har det varit som att landa. Det har känts skönt och jag har alltid fungerat bra trots att jag varit pårökt”.
20 Jag tycker att mina informanters syn på droger till och med de ”tunga” drogerna som heroin tyder på den inställning till droger som Philip Lalander (2001) tar upp i sin studie rörande ungas syn på missbruk. Lalander menar att synen på heroin som ”samvarodrog” med ”hög mysfaktor” bidragit till att göra det rumsrent och att ungdomar inte längre förknippar det med ”smutsigt punderi” utan snarare tvärtom som en partydrog. Om heroinet idag blivit rumsrent kan man tänka sig att bruket av andra mindre ”laddade” droger därför kommit att
avdramatiseras vilket kan vara en av anledningarna till mina informanter gör en distinkt skillnad mellan olika droger, om man tar droger för att festa och likställer alkohol i denna kategori mot att injicera dem och vara hårt socialt utsatt.
Socialstyrelsen (2007) i sin tur menar att det saknas anledning att särskilja på drogbruk och likställer frekvent användning av rökheroin eller cannabis väl kan jämställas med att injicera heroin eller amfetamin. Vilket kan tolkas som en vilja att kunna hjälpa individer med
missbruk- och beroendeproblematik oavsett kulturella värderingar kring preparatet och förhållningssätt till bruket som individen själv kan tänkas ha.
5.3 Det egna missbrukets natur
Samtliga av mina informanter har drogat av olika anledningar. Två av mina informanter Julia och Anna tar upp en mer medicinsk användning av drogerna. Trots att båda även använt droger som rusmedel. Anna som har amfetamin som sin huvuddrog menar att hennes
amfetaminmissbruk nog bottnar i hennes ADHD som hon självmedicinerat i väntan på att få en ordentlig utredning. Julia i sin tur menar att hennes heroinmissbruk bottnade i en ångest som hon inte kunde sätta sitt finger på, men som lindrades med heroinet.
Julia; ”I mitt fall så har drogerna varit så uppenbart självmedicinerande grej. Jag har knarkat väldigt lite för att festa eller så, jag har knarkat för att orka leva liksom. Jag har knarkat för att må bra. Jag tog heroin flera, flera gånger, där jag bara spydde och mådde sämre och hade verklig dödsångest och mådde så fruktansvärt dåligt innan jag lyckades eller faktiskt kände något bra av det. Varför skulle man om man var en människa som mådde bra, varför skulle man stå ut och prova igen och igen och igen?”
Jessica och Sara i sin tur har använt droger för att orka med vardagen. Sara menar att hon drogade sig för att orka arbeta och Jessica beskriver sitt missbruk i följande ordalag: ”Folk tror ju att heroinister är smutsiga människor som inte kan fixa upp sitt eget liv. Jag känner att jag klarar av att hantera mitt liv men att jag ibland behöver landa”.
Jag tycker att mina informanters utsagor vare sig det rör sig om att använda droger för att dämpa ångest eller för att orka med en krävande vardag för tankarna till Giddens (2005) som menar att det moderna samhällets höga krav, ändlösa val och snabba tempo framkallar en ångestkänsla hos individen som i sin tur svarar med att skapa rutiner för att göra livet hanterbart. Om anspänningsnivån och ångesten blir för hög kan dessa rutiner utvecklas till tvångsmässigt beteende eller beroende. Oavsett vilket, skall dessa beteenden förstås utifrån att de innebär vinster för individen i form av minskad anspänning (Giddens, 2001).
Vidare kan Elisabeth Etorres mer könsbundna förklaring hitta en förankring i Giddens resonemang kring det kravfyllda högmoderna samhället. Hon menar att det moderna samhällets höga krav på kvinnan som väntas hantera den sociala rollen som mor och hustru samtidigt som hon förväntas göra karriär, bidrar till att kvinnan drivs in i ett drogmissbruk av ren självbevarelsedrift som en överlevnadsstrategi (Hilte, 1996).
21
5.4 Sjukdomsbegreppet
Jag tycker att det är intressant att lyfta fram att av mina fyra informanter valde tre av dem Anna, Julia och Sara att i första hand vända sig till sjukvården för att få hjälp med sina drogproblem. Den fjärde, Jessica vände sig på vänners initiativ till socialtjänsten. Av de tre som vände sig till sjukvården såg man aldrig socialtjänsten som ett alternativ vilket förvisso inte heller Jessica gjorde. Något jag anser vara ytterligare en indikation på man i första hand själv ser sitt missbruk som en sjukdom och därför ett ärende för sjukvården. Ett argument som mina informanter flera gånger tar upp är att synen som samhället har på missbrukare som svårt socialt utsatta individer utan förmåga att själva reda ut sina problem är en bild som man själv har svårt att ställa upp på och identifiera sig med. Som Anna förmedlade det; ” en missbrukare behöver inte vara tandlös och gå på gatan och vara kriminell”.
När Julia kom till en missbruksvårdsenhet i Malmö blev hon mött av en läkare som hänvisade henne till socialtjänsten. Hon berättar själv; ” Jag hade bostad, jag hade utbildning, jag hade allt det där löst! Jag behövde hjälp från sjukvården och psykvården. Så varför allt skulle gå genom socialtjänsten tycker jag också vittnar om att man ser på tungt missbruk som
någonting som trasiga, obildade idioter på gatan gör, det är ingenting som berör människor som klara sig… Läkaren menade ju när han beskrev processen som jag skulle gå igenom att den började via socialtjänsten. Där kände jag en enorm motvilja, bara det tyckte jag kändes otroligt jobbigt … Jag hade ingen önskan om att få mitt liv korrigerat av socialen, jag hade en önskan om att få medicinering”.
Av liknande anledningar kan man tänka sig att samhället idag ser ett ökat behov att separera sig från stigmatiserande förhållningssätt till missbruk- och beroendeproblem. Socialstyrelsen (2007) förespråkar t ex. WHO:s definition då begreppet syndrom används för att sammanfatta flera kännetecken och symtom som tillsammans påvisar ett underliggande tillstånd eller sjukdom. Socialstyrelsens är av uppfattningen att detta är överförbart till andra
beroendetillstånd som till exempel narkotika. Något som vidare kan tänkas främja insatser av medicinsk karaktär snarare än socialt korrigerande sådana.
5.5 Mina informanters upplevelser av bemötandet från de professionella
Den här studien har handlat om hur kvinnor med missbruk- och beroendeproblem upplevt sig bemötta av sjukvård och socialtjänst. En viktig aspekt i upplevelserna kring det
professionellas bemötande som jag tycker framkommer utifrån samtliga av mina informanters egna utsagor är att man har haft förståelse för hjälpgivarens arbetssituation och dennes
premisser för sin arbetsinsats. Ingen av mina informanter har under sin intervju riktat nedsättande kritik eller skuldbelagt den professionella.
För att exemplifiera kan jag nämna Annas utredning mot en behandling som passade henne. Den gick aldrig av stöpet då den utredande socialsekreteraren var ganska långt gången i sin graviditet då hon tog sig an Annas ärende. Det resulterade i att ärendet togs över av en ny handläggare med annat resultat än det från början tilltänkta. Istället för tolvstegsbehandlingen Anna sökt fick hon en miljöterapibehandling. Vilket ledde till att hon fick en behandling som inriktar sig på att hjälpa individer med sociala anpassningsproblem. En kategori som hon inte platsar i då hon har och är kapabel att sköta ett arbete samt har egen bostad. När
behandlingstiden var över fick hon dessutom avslag på sin ansökan om eftervård. Anna åkte istället utomlands, när hon senare kom hem tog hon en överdos i heroin, som blev ett LVM, som rann ut i sanden. Annas egen kommentar till det hela är: ”Jag vill inte tala dåligt om det, men hade hon den första varit kvar, hade det kanske blivit annorlunda”.
22 Julia beskriver sin upplevelse av bemötande från missbrukssjukvården så här; ”Det var inte så att jag fick ett ovänligt bemötande… Doktorns bemötande det var ju baserat på att det inte fanns resurser… Det var det här som var praxis, något annat kunde man inte göra, man ger inte, man skriver inte ut något på stående fot, överhuvudtaget. På den punkten kunde han inte hjälpa mig. Ett bemötande som avslöjade en felprioriterad och bristande, resursbristande sjukvård”.
När Sara efter att först ha vänt sig till sjukvården utan resultat slutligen vände sig till socialtjänsten för att komma i behandling fick hon höra av den handläggande
socialsekreteraren att; ”vi ger inte ut behandlingar” hon fortsätter; ” … jag har förståelse för att de kan vara underbemannade på olika sätt och sakna ekonomiska resurser… att
socialsekreteraren hade press från sin chef då, så att hon inte fick ge ut någon behandling så det var ju jag lite för förstående med, men jag vet ju om att jag har rätt till vård lika mycket som någon annan”.
Samtliga av mina informanter har kunnat förstå den professionella men har dock negativa upplevelser av bemötandet från sjukvården och socialtjänsten. Alla fyra har haft förväntningar på att bli tagna på allvar, att man skulle uppfatta allvaret i deras situation och att man skulle lyssna på vad det var för sorts hjälp man önskade och upplevt en enorm frustration och besvikelse när den professionella inte förstått och utifrån denna förståelse satt in lämpliga insatser för var enskild informant.
Anna menar; ”det tog ganska lång tid innan jag verkligen gick till socialen och sa, jag dör om jag inte får hjälp! ... Någon som kommer till socialen och skriker efter hjälp har oftast gått och tänkt på det i många år. Då behöver man verkligen hjälp. Det är ingen som tar sig dit bara för skojs skull”.
Jessica hamnade hos socialtjänsten genom att en vän tog tag i henne och hjälpte henne att boka in ett besök. Hon beskriver mötet med socialtjänsten som en besvikelse då man sade till henne att det inte fanns hjälp att erbjuda. Hon beskriver mötet så här;” Hon
(socialsekreteraren) inledde samtalet med att informera oss om att de inte ger ut några behandlingar. Min kompis hade varnat mig för att de kunde vara svåra men det här var ju helt galet. Min kompis sa till henne att socialtjänstelagen säger att alla har rätt till en individuell prövning och undrade om hon tyckte att jag fick en individuell prövning om hon inte ens hört min berättelse eller vad jag behövde. Det kändes så hånfullt”
Sara beskriver sin upplevelse så här; ”jag känner att det varit ganska så jobbigt … Jag tycker inte att jag har fått den hjälpen jag har behövt i den tiden som jag har behövt. Jag har blivit bagatelliserad och bortskuffad och bortknixad på olika sätt. ’Nej ring då, istället för då och ring den istället för den’ att det inte går att träffa någon därifrån och att jag känt mig väldigt besvärlig och ofta blivit tillbakaskickad med orden; ’det här klarar du, du är så stark, det ser vi ju, att du klarar det här’ och en liten klapp på ryggen så där. I mitt fall så har det varit mer till en nackdel att försöka vara stark själv. Även när jag har velat ha hjälp så har det sagts att det inte går. Så jag har ju själv pluggat på lite i socialtjänstelagen inför mina möten med dem här och där står det ju tydligt att jag visst det är berättigad hjälp”.
I mina informanters fall kan en tänkbar anledning till frustration och upplevelse av negativt bemötande bottna i den asymmetrin som existerar i klient/ hjälparrollen som Hydén tar upp. Mina informanter uttryckte samtliga att man vänt sig till de professionella med en uttrycklig
23 önskan om att dessa experter skulle kunna sätta in en åtgärd, hänvisa dem eller sätta dem i kontakt med någon med specialkompetens, då man själv upplevt det som att den egna situationen gått överstyr och därför behövt professionell hjälp.
Bemötandeproblem kan också uppstå till följd av att den professionella tar för givet att klienten förstår premisserna för mötet och därför undanlåter sig att redogöra för
handlingsförfarandet, varpå individen kan tänkas uppleva att beslut fattas ovanför huvudet på denna. Något som drabbade Sara och som hon beskriver så här; ”…men sen visade det sig att det var den behandling de hade tänkt sig alltså att jag då skulle gå och prata med den här personen då, en gång i veckan och så hänvisa till öppenvården i Malmö. Så när jag fick reda på det så blev jag jätte beskviken för jag trodde att det hade pågått en utredning parallellt med att jag träffade den här personen”.
En annan faktor som också kan påverka detta möte och indirekt det bemötandet som ges är att den professionella i sin vardag möter andra typer av problem och fenomen som kan vara betungande för denne som därför utvecklar en professionell distans till det egna arbetet eller att djupt förankra sig organisationens praxis (a.a.).
Jag tycker att Anna på ett mycket bra sätt klär i ord på ovanstående professionella distansering då hon säger; Hon (socialsekreteraren)såg ju aldrig mig som person, men tyckte att jag såg frisk ut. På behandlingshemmet förstod de att det var lätt att luras av mig, kanske inte luras, men det är lätt att missa allvaret”.
Julias formulerar en önskan om hur hon ville ha blivit bemött av sjukvården som även den utgår från att den professionelle kunde se och förstå henne. Hon säger; ”Jag skulle vilja ha blivit bemött med en vetskap om varför man sätter sig i den här extremt självdestruktiva situationen. Jag tror ju inte att någon narkoman sitter och skjuter heroin i trappuppgångar för att var ond utan att man gör det för att man upplever det som det enda sättet att orka leva lite till. Om man ser på en patient som kommer in så och söker hjälp så vill jag bli bemött som att jag är en extremt ångestfylld människa”.
Min informant Sara tar upp en intressant aspekt i mötet mellan henne och den professionella och dess organisation. Det är att hon inför dessa möten "själv pluggat på lite i
socialtjänstelagen inför mina möten med dem här…”
Vilket leder tankarna till Giddens (2005) som menar att individen i det högmoderna samhället, själv aktivt söker upp kunskap för att utforska de valmöjligheter som finns till hands, för att uppnå bäst tänkbara resultat.
5.7 Mina informanters förslag på alternativa handlingsförfaranden samt insatser inom sjukvård och socialtjänst
För Anna och Sara har kontakten med socialtjänsten för att få komma i behandling varit upprinnelsen till en lång och mödosam process som kännetecknats av överklaganden där man varit tvungen att argumentera för sin sak. Det har tagit år från de att de först vänt sig till sjukvården för att i sin tur bli hänvisade till socialtjänsten som i sin tur nekat vård. För Annas del har det inneburit att hon mellan utredningarna och överklaganden har tagit återfall och överdoserat heroin.
Ytterligare två av dem Julia och Jessica valde att ta saken i egna händer. Julia sökte sig till Köpenhamn på inrådan av en läkare på en missbrukvårds verksamhet i Malmö för att köpa
