”Problemet” immigration i ”möjligheternas” EU. En diskursanalys av EU:s immigrations- och asylpolicies

”Problemet” immigration

i

”möjligheternas” EU

“There is no such thing as love of the human race, only the love of this person or that, in this time and not in any other...The problem is not to defend universality, but to give these abstract individuals the chance to become real, historical individuals again, with the social relations and the power to protect themselves...The people who have no homeland must be given one; they cannot depend on the uncertain and fitful protection of a world conscience defendning them as examples of the universal abstraction Man.”

Sammanfattning

”Problemet” immigration i ”möjligheternas” EU är en uppsats som ämnar analysera EU:s immigrations- och asylpolitik. Materialet består av olika policydokument, utgivna av EU-kommissionen. Det är en diskursanalys med syfte att söka urskilja bakomliggande mönster för den politik som formuleras i texterna. Diskursanalysen vilken är en breddad typ av textanalys utgör uppsatsens metod. Utöver det diskursanalytiska perspektivet så tolkas materialet utifrån två teoretiska perspektiv. Dessa två består av ett universalistiskt respektive ett postkolonialistiskt. Det universalistiska perspektivet används för att ta reda på hur EU tar hänsyn till mänskliga rättigheter i sina immigrations- och asylpolicies. Den postkolonialistiska teorin brukas i syfte att pröva om politiken kan sägas ge uttryck för en så kallad colonialism of

compassion. Resultatet visar att en sådan ”ny” typ av kolonialism är applicerbar på EU:s

immigrations- och asylpolicies. Respekt för mänskliga rättigheter är ett återkommande tema i de analyserade dokumenten men slutsatsen blir dock att de politiska idéerna bygger mer på ett partikularistiskt synsätt än ett universalistiskt. En övrig viktig slutsats är att politiken verkar styras av en syn på immigration som ett problem som för med sig mer ont än gott. Benämningen ”olaglig invandring” visar hur EU avser förstärka problemdimensionen av immigration vilket gör att politiken formas därefter.

Abstract

This thesis aims to investigate the EU immigration and asylum policies by reviewing official policy documents. The method used is a discourse analysis which seeks to uncover different underlying patterns or discourses that might effect the policies. Apart from the discourse analytic perspective there are two theoretical views applicated. These two perspectives are a

universalistic and a postcolonialistic. The universalistic perspective is used in order to

examine how the EU treats human rights in their immigration and asylum policies. The postcolonialistic perspective is used with the purpose to see if there might be an expression for a kind of colonialism of compassion. According to the result this “new” kind of colonialism can be said to make part of the policies. As for the universalistic perspective it is shown that there is an explicit ambition to respect human rights but the political ideas seem to be more particularistic then universalistic. Another conclusion is that the EU seems to view immigration through a very negative perspective which this thesis claims has an effect on how the policies are written. When the EU insist to speak about “illegal immigration” instead of just “irregular immigration” this shows how they aim to strenghten the dimension of immigration and asylum as a problem.

Innehållsförteckning

1. Inledning...……….5

1.1 Syfte och frågeställningar….………6

1.2 Disposition………..………..7

2. Bakgrund och tidigare studier……….8

2.1 EU:s migrationspolitik – en historisk överblick…...………8

2.2 Interna, externa och osynliga gränser i Europa…… ………..10

2.3 Immigration som ett hot….……….11

3. Metod………12

3.1 Material...………...12

3.2 Diskursanalys………...13

3.3 Laclau & Mouffe.………....14

4. Teori………...16

4.1 Universalism………...16

4.2 Colonialism of Compassion……..………..…18

5. Analys………...20

5.1 Den yttre dimensionen av frihet, säkerhet och rättvisa………..20

5.2 Frihet för några………21

5.3 Frihet kontra säkerhet……….22

5.4 Rättvisa för alla…EU-medborgare……….22

5.5 Vikten av solidaritet………24

5.6 Den verkliga flyktingen………..24

5.7 Asylpolitik – teori och praktik………25

5.8 Den yttre dimensionens asylpolitik……….26

5.9 Problemet ”blandade migrationsströmmar”………27

5.10 Kampen mot den olagliga invandringen………...29

5.11 Ingen gillar en olaglig………...31

5.12 Problemet olaglig invandring………32

5.13 Pullfaktorer………34

1. Inledning

Natten den 29 september 2005 sköts fem migranter till döds i gränsområdet mellan Marocko och den spanska enklaven Ceuta. Knappt en vecka senare, den 5 oktober, sköts ytterligare 6 migranter till döds vid gränsen mellan Marocko och spanska Melilla. Dödsskjutningarna utfördes av marockanska respektive spanska säkerhetsstyrkor, utplacerade i områdena för att förhindra att människor tar sig över gränserna irreguljärt. Dödsfallen har beklagats av de inblandade nationella myndigheterna och av EU. Marocko hävdar dock att de endast agerade i självförsvar. (Joseph, Amnestys flyktingkonferens 2006-04-21) Händelserna i Ceuta och Melilla är inte unika vad gäller migranter som har fått sätta livet till på grund av den ökade ”säkerheten” vid EU:s yttre landgränser. Enligt nederländska UNITED for Intercultural

Action går ”dödsfallen av (immigrations-)politik” i EU att räkna till 6300 personer sedan 1993

(Joseph, Amnestys flyktingkonferens 2006-04-21). Amnesty International oroar sig för EU:s alltmer restriktiva immigrationspolitik och menar att den leder till allvarliga inskränkningar av de mänskliga rättigheterna. För att rätten att söka asyl ska kunna implementeras förutsätts till exempel en möjlighet att ta sig in på EU:s territorium vilket i takt med den ökade säkerhetskontrollen blir allt svårare. En väsentlig fråga i det här sammanhanget blir: Hur kan man motivera en ökad restriktiv immigrationspolitik om den leder till inskränkning av de mänskliga rättigheterna? Den här uppsatsen handlar om EU:s immigrations- och asylpolicies och ämnar undersöka de diskurser som ligger bakom dessa.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med den här uppsatsen är att granska EU:s immigrations- och asylpolicies, med inriktning på den så kallade ”kampen mot den olagliga invandringen”, och försöka urskilja bakomliggande diskurser. Förutom diskursanalysen som utgör både teori och metod så ämnar jag genomföra min undersökning ur ett universalistiskt samt ett postkolonialt perspektiv. Övergripande frågeställning är:

Vilka diskurser går att skönja av EU:s immigrations- och asylpolitik? Ytterligare frågeställningar är:

Hur behandlar EU de mänskliga rättigheterna i sina immigrations- och

asylpolicies?

Kan EU:s immigrationspolitik sägas ge uttryck för en så kallad

”colonialism of compassion”?

Vad är enligt EU den ”olagliga invandraringen”, och vem är ”den

1.2 Disposition

Inledningsvis i uppsatsen ges en övergripande bakgrundsbild av EU:s migrationspolitik. En kortfattad presentation av EU:s utveckling av en gemensam europeisk immigrations- och asylpolitik följs sedan av en introduktion till en del tidigare studier som gjorts på området. Bakgrundsavsnittet är viktigt för att det ger läsaren en överskådlig inblick i den politik som uppsatsen syftar analysera. Efterföljande avsnitt är Metod och Teori där jag presenterar och motiverar mina val av dessa. Metoden består av kvalitativ textanalys i form av diskursanalys. Diskursanalys betraktas som både teori och metod men eftersom uppsatsens teoretiska perspektiv består av ytterligare två så har jag valt att begränsa teoriavsnittet till dessa. Diskursanalysen beskrivs således endast under rubriken Metod. Teoriavsnittet är indelat i underrubrikerna: Universalism samt ”Colonialism of compassion”. Metodavsnittet innehåller även en genomgång av det utvalda materialet och en mindre diskussion om avgränsningar kring detta. Efter Metod och Teori följer Analys. Empirin är inkluderad i detta avsnitt vilket består av ett flertal underrubriker döpta efter funna teman i materialet. Uppsatsen avslutas med en integrerad sektion av slutsatser och diskussion. Avslutningen sammanfattar de slutsatser som dras under analysens gång och sätter de i ett kortfattat större perspektiv.

2. Bakgrund och tidigare studier

I inledningen konstaterades att EU:s immigrations- och asylpolitik utvecklas mot att bli mer restriktiv. Paradoxalt med denna utveckling sker dock en framåtskridande process av ökad frihet inom unionens gränser. Ett av ledorden för EU:s nuvarande migrationspolitik är just

frihet, och fri rörlighet var det första mål som fastställdes för en gemensam europeisk

migrationspolitik. Säkerhet började bli en viktig del av politiken först under 80-talet. Idag är den integrerad i ledorden vilka är: Frihet, Säkerhet och Rättvisa. Nedan följer en genomgång av de viktigaste fördrag, avtal och åtgärder som genomförts på EU:s migrationspolitiska område. Sedan ges en introduktion av två migrationsforskares analys av den migrationspolitiska diskursen i Europa.

2.1 EU:s migrationspolitik – en historisk överblick

Det europeiska samarbetet med en gemensam migrationspolitik började redan 1957 med det så kallade Rom-avtalet som fastslog idén om fri rörlighet i Europa (Geddes, 2005:129). Den fria rörligheten skulle gälla arbetskraft, tjänster, varor och kapital och målet var en gemensam marknad, det vill säga att uppfylla EU:s vision av en ekonomisk union. Under 80-talet intensifierades samarbetet med en gemensam migrationspolitik vilken nu kom att omfatta även säkerhetsfrågor (Geddes, 2005:127). 1986 skrev de dåvarande tolv medlemsstaterna under ”the Singel European Act”. Målet var fortfarande en gemensam europeisk marknad med fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbetskraft men nu inkluderades även varje enskild EU-medborgares rätt att resa fritt och bosätta sig i valfritt land inom unionen. (Pécoud and De Guchteneire, 2007:138). Året innan, 1985, antogs Schengen-avtalet på initiativ av Frankrike, Tyskland och Beneluxländerna vilka blev de första medlemsstaterna i det senare utvidgade Schengenområdet. Idag är alla EU-länder medlemmar med undantag av Irland och Storbritannien. I tillägg har icke-EU-medlemsländerna Norge, Island och Schweiz också anslutit sig till Schengen-avtalet. (Pécoud and De Guchteneire, 2007:140) Parallellt med att de inre gränskontrollerna minskade ökade kontrollen av EU:s yttre gränser. Samtidigt implementerades ett ökat polisiärt samarbete mellan länderna i syfte att kontrollera organiserad brottslighet. I denna kontext realiserades informationssystemet SIS (Schengen

samarbete som en ”kompensationsåtgärd” för att kunna genomföra målet om fri rörlighet. (EU:s webbportal: 2008)

Under 90-talet utmärktes immigrationen till Europa av ett ökat antal asylsökanden. 1990 fastslogs en gemensam asylpolitik genom Dublin-konventionen (Pécoud och De Guchteneire, 2007:140). Enligt denna konvention ska en asylansökan endast prövas i ett EU-land och detta land ska vara det första sökanden anländer till. Målet var att motverka så kallad ”asylum shopping”, det vill säga att ansöka om asyl i flera länder. För att effektivisera asylpolitiken infördes ännu ett datasystem. Eurodac behandlar uppgifter om asylsökanden som fått avslag på sin ansökan. I samband med antagandet av Dublin-konventionen infördes så kallade buffertzoner. En buffertzon skulle vara ett säkert tredje land utanför EU dit man kunde skicka asylsökande som man inte ville bevilja asyl och som man önskade avlägsna sig på ett smidigt vis. Dessa buffertzoner bestod oftast av östeuropeiska länder som anhöll om att gå med i EU. Att verka som buffertzon ökade i gengäld deras chanser att erhålla medlemskap i unionen (Geddes, 2005:133). Idag är flera av dessa östeuropeiska länder medlemmar och utgör alltså inte längre buffertzoner.

Maastricht-avtalet (1992) innebar fler riktlinjer för en vidare kontrollerande immigrations- och asylpolitik i EU. Politiken verkade dock under hela 90-talet präglas av idén om eget beslutstagande av de enskilda medlemsstaterna. Andrew Geddes beskriver i sin bok The

Politics of Migration and Immigration in Europe perioden mellan 1993 och 1999 som en

”proliferation of non-binding measures concerning immigration and asylum”. Han anser att perioden påvisar tydligt vilken liten makt EU, som överstatlig institution, har jämfört med de enskilda staterna (Geddes, 2005:136).

1997 inkorporerades Schengen-avtalet i EU genom Amsterdam-fördraget vilket banade väg för en mer tydlig överstatlig migrationspolitik. I december 1998 enades EU-kommissionen om en så kallad ”Action Plan” som skulle få slut på den tidigare så kallade ”soft law” och nå en tydlig gemensam migrationspolicy i EU (Geddes, 2005:137). I Tammerfors 1999 fastslogs idén om EU som ”an area of freedom, security and justice” (Pécoud och De Guchteneire, 2007:141). Under mötet i Tammerfors utformades även ett antal olika riktlinjer för EU:s

gemensamma immigrations- och asylpolitik. Fokus ligger framförallt på fyra olika områden: Samarbete med tredje länder (i syfte att förhindra migration); Ett gemensamt asylsystem (för

en lika handläggningsprocess av asylansökningar); Rättvis behandling av

tredjelandsmedborgare (med ändamål att främja integration och motverka diskriminering); samt; En mer effektiv hantering av immigrationsflöden (för att kontrollera irreguljär immigration) (Pécoud och De Guchteneire, 2007:141). 2004 fortsatte diskussionen kring EU:s gemensamma immigrations- och asylpolitik i Haag. Haag-programmet utgör ett av de viktigaste dokumenten som ligger till grund för min analys. Där stadgas bland annat ett åtagande om hårdare tag mot irreguljär immigration.

2.2 Interna, externa och osynliga gränser i Europa

För att förtydliga EU:s migrationspolitiska mål om fri rörlighet och säkerhet delar migrationsforskarna Jan Kunz och Mari Leinonen in politiken i en intern respektive extern dimension. Medan gränserna inom Europa öppnas (interna dimensionen) stängs gränserna mot tredje länder (externa dimensionen). Bakom den interna dimensionen av ett gränsfritt Europa döljer sig dock ett stort antal ”osynliga gränser”, menar Kunz och Leinonen. Med ”osynliga gränser” avser de sådant som kulturella, språkliga, sociala, ekonomiska, administrativa och rent mentala barriärer. Det är således inte helt oproblematiskt för en EU-medborgare att bosätta sig i ett andra EU:land , och faktum är att de som flyttar är relativt få. Mest benägna att migrera inom EU är välutbildade akademiker, professionella experter och affärsmän vilka Kunz och Leinonen omnämner som den europeiska eliten. (Pécoud och De Guchteneire, 2007:137).

Europa betecknas ibland som ”fort Europa”. Denna metafor hänvisar till den externa dimensionen av den europeiska migrationsdiskursen. Gränskontrollerna vid Europas yttre gränser ökar men kontrollen av tredjelandsmedborgare sker även inom Europas gränser. Det handlar om begränsad tillgång till arbetsmarkanden, välfärdsystemet och det politiska systemet där immigranter sällan sitter på några högre poster (Pécoud och De Guchteneire, 2007:138). Eurodac-systemet som lagrar uppgifter om asylsökanden måste också ses som en del av den kontroll av immigranter som sker inom EU:s gränser.

2.3 Immigration som ett hot

Fri rörlighet inom EU har setts som ett relativt problemfritt mål att uppnå (vilket dock verkar ändras i takt med unionens utvidgning i östliga delar av Europa), medan migration från utomeuropeiska länder ses som ett hot mot medlemsstaternas och deras medborgares säkerhet. Den europeiska välfärdstaten associeras med social trygghet och demokratiska rättigheter, och många av dess medborgare hyser en rädsla mot att allt detta ska försvinna om man tillåter för mycket immigration från utvecklingsländer som associeras med kriminalitet och problem av alla de slag.

Nationalister och kommunitarister anser i tillägg att immigration inte bara är ett hot mot nationens säkerhet och välfärd utan även mot dess kulturella egenart vilken enligt dem ska skyddas: ”The need to protect cultural particularities is expressed most explicitly among communitarians, according to which the right to immigration is justifiably limited by the right of a political community to preserve the integrety of its way of life” (Pécoud and De Guchteneire, 2007:146). Nationalism i till exempel Sverige ses sällan som normativ men Kunz och Leinonen menar att liknande åsikter står att finna även utanför denna ideologi: ”Discourses in which migration is represented as a threat to societal or personal security have become a natural part of Western politics and media coverage. Even influential international institutions such as NATO and the EU have placed migration on their security

3. Metod

Metoden för uppsatsen består uteslutande av kvalitativ textanalys. Materialet är ett antal olika EU-policy-dokument. Det finns många olika typer av textanalys. Jag har valt att utgå ifrån den något mer utvidgade formen diskursanalys. Diskursanalys kan ses som både metod och teori och passar bra till undersökningar vilka avser kartlägga eventuella bakomliggande mönster i en eller flera texter. Den är vanlig i sammanhang av politisk eller medial analys. Anledningen till att diskursanalysen passar så bra till just politiska och mediala texter är för att den har en väsentlig dimension av maktanalys. En mer ingående beskrivning av diskursanalysen och begreppet diskurs ges nedan. Först en diskussion kring mitt val av material.

3.1 Material

I bakgrundsavsnittet introducerades en del av de politiska överenskommelser som skett under EU:s utveckling mot en gemensam immigrations- och asylpolitik. För fyra år sedan formulerades EU:s senaste riktlinjer för denna politik på ett möte i Haag 2004. Riktlinjerna går att finna i ett dokument kallat Haagprogrammet (publicerat 2005 och refereras till i texten som Haagprogrammet). Flera av punkterna i programmet har sedan kompletterats med ytterligare skrivelser. Den här analysen inriktar sig främst på asylpolitiken och frågan om hur man ska gå tillväga för att förhindra irreguljär immigration. Dessa två punkter har tillfogats dokumenten Grönbok om det framtida gemensamma europeiska asylsystemet (publicerat 2007 och refereras till i texten som ”Grönbok asylsystemet”) och Meddelande från kommissionen

om politiska prioriteringar i kampen mot den olagliga invandringen av tredjelandsmedborgare (publicerat 2006 och refereras till i texten som ”Kamp olaglig

invandring”) vilka båda utgör en viktig del av analysen. Ett tredje, mindre viktigt, dokument som också refereras till i analysen är Meddelande från kommissionen om en strategisk plan

för laglig migration (publicerat 2005 och refereras till i texten som ”Strategisk plan laglig

migration”). Benämningen irreguljär eller olaglig immigration syftar till att förklara samma fenomen men jag väljer att använda den första. Varför EU väljer att bruka den andra kommer

utgivits av EU-kommissionen och finns tillgängliga att ladda ner från dess hemsida. Det var således relativt problemfritt för mig att få tag i materialet. En mer uttömmande studie kring EU:s immigrations- och asylpolitik hade kunnat genomföras om jag hade haft mer tid och resurser för att resa och intervjua politiker samt även besöka någon av EU:s yttre gränser. Intervjuer med migranter som tagit sig över EU:s gränser irreguljärt hade gett uppsatsen en intressant vinkel men det var dessvärre inte genomförbart i det här sammanhanget. Att studera policies i dokumentform är dock även det en givande form av analys.

3.2 Diskursanalys

Diskurs har kommit att bli ett populärt begrepp inom samhällsvetenskapen. Det finns olika definitioner för vad diskurs innebär. Winther Jörgensen och Phillips beskriver diskurs såhär: ”diskurs är ett bestämt sätt att tala om och förstå världen [eller utsnitt av världen]” (Winther Jörgensen, 2000:7). Centralt för all typ av diskursanalys är språket och dess användning. Bergström och Boréus beskriver diskursanalys som en ”speciell och breddad form av textanalys” (Bergström, 2005:305). Utgångspunkten är att språket inte återger verkligheten på ett direkt sätt utan att det bidrar till att forma den: ”Vi kan inte på ett meningsfullt sätt tala om en verklighet utan att språket fungerar som en sorts konstruerad lins” (Bergström:2005: 22). I enlighet med postmodern teori utgår diskursanalysen från att det inte existerar någon självklar vetenskaplig sanning. ”Vår kunskap om världen kan inte omedelbart betraktas som en objektiv sanning. Verkligheten är bara tillgänglig för oss genom våra kategorier och vår kunskap och våra världsbilder är inte spegelbilder av verkligheten ’därute’ utan en produkt av våra sätt att kategorisera världen” (Winther Jörgensen, 2000:11). Enligt Foucault är det ”omöjligt att nå fram till sanningen eftersom man aldrig kan tala från en position utanför diskurserna; det finns ingen väg utanför representationerna” (Winther Jörgensen, 2000:21). Winther Jörgensen och Phillips skriver vidare: ”Eftersom man inte kan nå fram till sanningen ska man upphöra att fråga om något är sant eller falskt och istället fokusera på hur sanningseffekter skapas inom diskurser som varken är sanna eller falska” (Winther Jörgensen, 2000:21). Min uppgift är således inte heller att försöka bevisa någon sanning utan att försöka återge de sanningar (diskurser) som ges i de politiska dokumenten. Jag frågar mig vad mitt textmaterial egentligen säger och vad detta kan få för konsekvenser för samhället. Min intention är att vara objektiv men jag är medveten om att även mitt tankesätt styrs av särskilda diskurser.

Diskursanalys kan sägas vara en studie i makt. Enligt Foucault är makt ingenting som utövas av ett subjekt mot ett annat subjekt. Makt är mer invecklat än så. På samma sätt som diskurser finns överallt så finns makt överallt. Foucault använder sig av begreppet sociala praktiker för att visa hur makt reproduceras ständigt (Winther Jörgensen, 2000:20). Vi är alla sociala praktiker i någon mening och bidrar till att makt i form av konventioner och olika typer av regelverk existerar och efterföljs. Detta är enligt Foucault inte enbart negativt: Så här skriver han:

”Det som får makten att äga giltighet, det som gör att den blir accepterad, är helt enkelt det faktum att den inte bara tynger oss som en kraft som säger nej utan genomsyrar och skapar tingen; den framkallar njutning, frambringar kunskap, skapar diskurs. Den måste betraktas som ett produktivt nätverk som löper genom hela samhällskroppen än som en negativ instans med förtryck som uppgift”.

(Winther Jörgensen, 2000:20)

Foucault förbinder makt med kunskap och menar att begreppen befinner sig i ett slags symbiosförhållande där den ena inte kan existera utan den andra.

3.3 Laclau & Mouffe

Medan Foucaults diskursanalys syftar till att fastställa en diskurs i taget ger Laclau & Mouffes mer utrymme för att identifiera flera diskurser samtidigt. Laclau och Mouffe ser diskurser som något mer flytande: ”Betydelser kan aldrig slutgiltigt fixeras, vilken ger plats för ständig social strid om definitioner av samhälle och identitet – en strid vars utfall får sociala konsekvenser” (Winther Jörgensen, 2000:31). För att kunna urskilja diskurser i en text presenterar Laclau och Mouffe ett antal analytiska hjälpmedel i form av termer som tecken,

moment, element, flytande signifikant, ekivalenskedjor, nodalpunkt/nod, antagonism och identitet.

Laclau & Mouffe har inspirerats av den strukturalistiske lingvisten Ferdinand de Saussures. Han delade in språket i teckensystem vilket även blivit ett viktigt inslag i Mouffe & Laclaus diskursanalys (Bergström, 2005:315). Ett tecken motsvarar en term eller ett uttryck som består av dels ett namn; en beteckning och; dels ett innehåll, något betecknat. Ett tecken

det skiljer sig från andra tecken i ett system. Denna teori vidareutvecklades senare i poststrukturalismen som menade att tecken inte bara får sin betydelse genom att skilja sig från andra tecken, sammanhanget vari tecknen används spelar också en viktig roll för deras betydelser (Winther Jörgensen, 2000:17). ”Man kan säga att betydelsebildning som social process går ut på att fixera betydelser som om det fanns en saussuresk struktur” (Winther Jörgensen, 2000:32).

Laclau och Mouffe kallar alla tecken i ett system för moment (Winther Jörgensen, 2000:33).

Element betecknar sådana tecken som står i ständig strid om sina definitioner. I politiska

texter och medial debatt är element väldigt vanligt. För element med särskilt öppna betydelser används termen flytande signifikant. (Bergström, 2005:316) I min analys är frihet ett exempel på en flytande signifikant.

Ekivalenskedjor handlar om hur element har olika kopplingar till varandra (Bergström,

2005:317). Kopplingarna kan vara positiva eller negativa. Termen immigration får en positiv innebörd då den kopplas till ekonomisk tillväxt och en negativ innebörd då det kopplas till

kriminalitet. Alla element har inte kopplingar till varandra men ofta går det att urskilja ett

element som spelar en särskilt viktig roll i diskursen. Laclau och Mouffe kallar dessa element för nodalpunkt eller nod vilken: ”fungerar som ett slags nav i diskursen, den centrerar diskursen och alla andra element kan ses röra sig kring denna nod” (Bergström, 2005:318).

Antagonism är ett viktigt begrepp inom Laclau och Mouffes diskursanalys. De har inspirerats

av marxismen men istället för att tala om en konflikt på ekonomisk nivå så talar de om en konflikt på språklig nivå. Återigen: enligt Laclau och Mouffe pågår en ständig strid om definitioner av olika begrepp: ”(…)den ständiga kampen kring mening och meningsskapande leder till att forskaren ser relationer i termer av motsättningar snarare än konsensus” (Bergström, 2005:320). Laclau och Mouffes diskursanalys inriktar sig på konstruktionen av olika definitioner. Antagonism inbegriper termen ”vi” och ”dom”-perspektiv vilket är knutet till begreppet identitet. Ett givande sätt att nå en diskurs kan vara undersöka hur identiteter konstrueras.

4. Teori

4.1 Universalism

Utifrån ett universalistiskt perspektiv ska alla människor ha samma rättigheter. Det handlar om mänskliga rättigheter, det vill säga rättigheter baserade endast på det faktum att man är människa och inte på grund av att man tillhör en viss grupp eller erhåller ett visst medborgarskap. Enligt universalismen är det alla människors rättighet att få ta del av världens välfärd och det är alla staters ansvar och skyldighet att erbjuda sina medborgare samma rättigheter: ”Any legal or political arrangement in which citizens have rights which aliens do not have’ is injust and in contradiction to natural law” (Pécoud and Guchteneire, 2007:71). I tillägg har stater även ett globalt ansvar att se till att de mänskliga rättigheterna efterföljs. Vilka de mänskliga rättigheterna är beslutades för första gången av FN 1948 och antogs i form av The Universal Declaration of Human Rights (Greenhill och Ulfsparre, 2007:20). En av de rättigheter som uttrycks i The Universal Declaration of Human Rights är rätten att emigrera: ”Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land” (Universal Declaration of Human Rights, art. 13-2). Det problematiska med denna rättighet är att den inte kompletteras med rätten att immigrera. I boken Migration Without

Borders ställs den här problematiken på sin spets och man frågar sig huruvida det är moraliskt

och i enlighet med de mänskliga rättigheterna att kontrollera migration: ”From a human rights point of view, we are faced with an incomplete situation that sees many people being deprived of their right to emigrate by an absence of possibilities to immigrate. It is therefore worth envisaging a right to mobility: in a world of flows, mobility is a resoure to wich everyone should have access” (Pécoud och Guchteneire, 2007:foreword).

Mehmet Ugur, en av författarna i Migration Without Borders, problematiserar det universalistiska synsättet och menar att det är fel att argumentera för fri rörlighet endast på grund av det är en rättighet. Enligt Ugur borde fokus i diskussionen istället hamna på huruvida fri rörlighet legitimeras genom att det kan utgöra ett medel för att uppnå andra delar av de mänskliga rättigheterna: ”the natural law perspective and liberal egalitarian approaches

2007:72). Rätten till asyl borde således kompletteras med rätten att immigrera eftersom immigration är en förutsättning för att kunna söka asyl.

Den universalistiska åskådningen står i opposition till partikularism som bygger på suveränitet (Noll, 2000:79). Ett exempel på en partikularistisk rättighet är EU-medborgarens rätt till fri rörlighet inom unionen. Rätten till asyl är ett tydligt exempel på en universell rättighet eftersom den förutsätts av att en annan stat tar den asylsökande under sitt beskydd. På vilka grunder en individ har rätt till asyl står definierat i FN:s flyktingkommission (Greenhill och Ulfsparre, 2007:131). Eftersom människor som är i behov av skydd ofta flyr under svåra förhållanden har de ofta inte korrekt dokumentation med sig, därför kan det vara svårt juridiskt att bedöma vem som är i behov av skydd. Möjligheten att överhuvudtaget få lämna in sin asylansökan bör dock vara mindre problematisk att förverkliga.

Universalismen utgår från att alla människor är världsmedborgare. Alla världsmedborgares lika rättigheter kan argumenteras för genom att vi bor på samma plats, det vill säga jorden. Den tyska upplysningsfilosofen Immanuel Kant menar att varje enskilds rätt till fri rörlighet bygger på två premisser: ”The individual right to hospitality is based on two premises. As the Earth is formed as a globe, its inhabitants cannot disperse indefinetely, but are compelled to meet sooner or later. Originally, nobody has a greater right to be at a certaine place than anybody else” (Noll, 2000:76). Att vara världsmedborgare borde således enligt ett universalistiskt perspektiv innebära det samma för alla men i praktiken har inte alla människor samma rätt att befinna sig på en viss plats. Jag anser att uttrycket världsmedborgare är ett relativt missbrukat begrepp. Det associeras ofta till positiva aspekter av att en liten del av världens befolkning har börjat resa mer och längre bort. Världsmedborgare är sällan ett begrepp som associeras till problematiska förpliktelser för stater att ta sitt universella ansvar. Det finns någonting romantiskt över att se sig själv som världsmedborgare. Att erhålla ett speciellt nationellt medborgarskap är också ofta någonting som kan kopplas till romantiska föreställningar men i Sverige är det till exempel inte lika politiskt korrekt att känna sig stolt över att vara svensk som att kalla sig världsmedborgare. Det ligger någonting motsägelsefullt i det, precis som det är motsägelsefullt att EU talar om mänskliga rättigheter när rätten till asyl inte efterföljs med asylsökandes möjlighet att ta sig in på unionens territorium.

4.2 Colonialism of compassion

Inledningsvis i uppsatsen omnämndes Amnesty Internationals kritik mot EU:s immigrations- och asylpolitik vilken de anser inskränka de mänskliga rättigheterna. Amnesty International menar vidare att: ”EU och nationella regeringar erbjuder för få långsiktiga, hållbara förslag på hur de globala orättvisorna ska lättas, detta är huvudorsaken till varför uppskattningsvis hundratusentals migranter och flyktingar dras mot Europa varje år” (Joseph, Amnestys flyktingkonferens 2006-04-21). Jennifer Hyndman, professor i geografi och före detta biståndsarbetare för UNHCR och CARE, framför en liknande kritik i sin bok Managing

Migration. Boken kan ses som en studie av den humanitära kulturen som Hyndman beskriver

som colonialism of compassion. Ur ett postkolonialt perspektiv så har de maktförhållanden som rådde under kolonialtiden inte försvunnit helt och hållet. De har endast bytt skepnad.

Colonialism of compassion är ett uttryck för dagens mer politiska korrekta kolonialism vilken

yttrar sig bland annat i den humanitära kulturen.

Hyndman har dels forskat kring förhållandena i flyktingläger och dels utfört analys av policydokument av framförallt UNHCR. Hon har funnit att det finns ett gap mellan teori och praktik gällande organisationers sätt att ”manage displacement”. Temporära flyktingläger som i teorin ska vara en tillfällig lösning men i praktiken utgör hem för människor under flera års tid påvisar detta gap: ”…refugee camps that feed, house, and provide some protection to involuntary migrants as dependent provide no solution to the problem of forced migration (Hyndman, 2000:188). Återigen talas om kortsiktiga lösningar vilka Hyndman funnit som trend i de organisationer hon studerat. Hon anser att det ligger en motsägelse i att samtidigt som de humanitära insatserna ökar så är det bara en liten del av alla flyktingar som får chansen att lämna flyktinglägret (Hyndman, 2000:38). Slutsatsen blir att det från västvärldens sida går att urskilja en vilja av att hjälpa utsatta människor, parallellt med en ovilja att ge dessa människor tillträde till samma välfärd, frihet och makt som man åtnjuter som till exempel EU-medborgare. Denna vilja och ovilja är en slags colonialism of compassion, ett sätt att reproducera maktförhållanden genom humanitärt bistånd och policys om upprätthållanden av mänskliga rättigheter: ”The fictional unity of common humanity becomes clear as one group of people flies in and out of Kenyan refugee camps occupied by another

reella problematiken samtidigt som västvärldens maktposition stärks: ”As people, organizations, and countries become increasingly integrated into transnational networks of power, it becomes even more important that those roasted out of these circuits not simply be left in exclusion and isolation. Refugee camps do just that: They remove evidence of human displacement from view and contain ‘the problem’ without resolution, as noncommunities of the excluded” (Hyndman, 2000:189-190). Hyndmans idéer sätter ord på många av de tankar som jag har haft i arbetet med den här uppsatsen. Jag ville gärna ha någon form av postkolonial teori och Hyndman erbjuder en form som passar bra till den typ av analys jag vill göra, det vill säga undersöka vilka diskurser som ligger bakom EU:s restriktiva immigrationspolitik som också säger sig ta hänsyn till mänskliga rättigheter.

5. Analys

”Problemet” immigration i ”möjligheternas” EU; uppsatsens titel och en fras att ha i ständig åtanke under läsandets gång. För att förstå EU:s immigrations- och asylpolitik krävs en förståelse av EU:s syn på immigration och asyl. Hur definierar EU immigration, asyl och andra begrepp i anslutning till dessa? För att nå insikt om hur EU tar hänsyn till mänskliga rättigheter i sina immigrations- och asylpolicies krävs en analys av EU:s syn på mänskliga rättigheter. Vad är mänskliga rättigheter för EU och hur viktiga gör sig dessa på den migrationspolitiska agendan? Slutligen erfordras också en analys av EU:s syn på sig själv som politisk aktör i en värld av migration. Vilket ansvar anser sig EU själv ha för världens alla immigranter och flyktingar?

EU:s immigrations och asylpolicies innefattas i det politiska området kallat Frihet, Rättvisa

och Säkerhet. Jag kommer att börja analysen med en undersökning av dessa tre begrepp. Vad

står de för och vad säger de om den migrationspolitiska diskursen i EU? Det var i Tammerfors 1999 som riktlinjerna för EU som ”Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa” fastställdes för första gången. Haagprogrammet tar formuleringen till en annan nivå: ”I Haagprogrammet efterfrågas en strategi som täcker den yttre dimensionen av unionens politik om frihet, säkerhet och rättvisa” (Haagprogrammet, 2005:4).

5.1 Den yttre dimensionen av frihet, säkerhet och rättvisa

Frihet, säkerhet och rättvisa konstateras i Haagprogrammet inte endast utgöra en del av EU:s

interna migrationspolitik. Den ”yttre dimensionen” är den nya immigrations- och asylpolitiken som får en allt viktigare position inom den europeiska politiken. För att säkerställa frihet, säkerhet och rättvisa inom unionen krävs, enligt EU, en effektiv immigrations- och asylpolitik. Det handlar således inte om att de tre målen ska säkerställas på universell nivå utan det är inom EU:s gränser som dessa ska gälla. Frihet avser fortfarande bara en inre dimension av fri rörlighet inom EU:s gränser. Visionen om fri rörlighet inom EU har inte ändrats i samband med Haagprogrammets införande av en ”yttre dimension” men man har insett att för att säkerställa frihet för EU-medborgare så krävs en politik som tar i

immigrations- och asylpolitik med inriktning på bland annat ökad säkerhet vid yttre gränser. Sammanfattningsvis handlar den yttre dimensionens politik om att möjliggöra den inre dimensionen politik.

Med den ”yttre dimensionen” menar man inte bara en kontrollerande immigrationspolitik, migrationsförebyggande åtgärder såsom bistånd till utvecklingsländer inbegrips också. Att EU erbjuder bistånd och olika former av hjälp till utvecklingsländer i bland annat Afrika kan alltså förklaras med att EU vill skydda sitt territorium från eventuella migrationsflöden vilka i sin tur kan äventyra upprätthållandet av frihet, säkerhet och rättvisa. Ur ett humanistiskt perspektiv går det givetvis att tolka biståndspolitiken som ett uttryck för en god vilja att hjälpa sina medmänniskor på andra sidan EU:s gränser. Enligt universalismen är den här typen av politik dock endast giltig om den lyckas höja samtliga människors levnadsstandard så att alla får den rätt till ett drägligt liv som tydligt uttrycks i deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Annars borde man, åtminstone i teorin, ha rätt att migrera till ett område som kan erbjuda en högre levnadsstandard. Att välja att migrera i syfte att få ett bättre liv borde alltid ses som en rättighet och aldrig som ett brott. En bristfällig biståndspolitik (vilket bland andra Amnesty International menar att EU för) och en parallell utveckling av en ökad immigrationskontroll kan tolkas som ett uttryck för colonialism of compassion. Det vill säga man sträcker ut en hjälpande hand till en mindre grupp samtidigt som man stöter ifrån sig ansvaret att se till så att alla människor erhåller rätten till ett drägligt liv fullt ut. Därigenom bidrar man till att maktrelationen första världen - tredje världen kvarstår.

5.2 Frihet för några

Frihet är ett typexempel på en term som ofta står i ständig strid om sin definition, en flytande

signifikant enligt Laclau & Mouffes diskursanalys. Frihet för vissa är inte samma frihet för

andra. Frihet för en EU-medborgare är inte samma frihet för en tredjelandsmedborgare. Den europeiska migrationspolitiken syftar till en större frihet, fri rörlighet, inom EU:s territorium men den garanterar ingen ökad frihet för de som befinner sig utanför EU. Fri rörlighet har sedan EU:s början varit ett av de viktigaste målen med unionen och analysen ovan kan kanske ses som alldeles uppenbar. Men i en globaliserad värld där universalistiska värden ska råda menar jag att det är viktigt att lyfta fram detta mål som något väldigt motsägelsefullt. Att vilja öppna sina gränser för vissa och samtidigt stänga gränser för andra får konsekvenser. Bibehållandet av maktförhållandet mellan första världen och tredje världen är en tydlig

konsekvens. Det blir också uppenbart hur alla inte är världsmedborgare utan EU-medborgare och tredjelandsmedborgare. Vi är alla fria att emigrera men när vi sedan ska immigrera inskränks vår frihet beroende på vilket medborgarskap vi erhåller och vilket land vi ska åka till. EU:s syn på frihet är trots Haagprogrammets utvidgning till en ”yttre dimension” fortsatt koncentrerad till EU-medborgares frihet inom EU.

5.3 Frihet kontra säkerhet

Frihet har varit ett av EU:s mål sedan unionens början. Säkerhet har tillkommit senare. Såhär lyder punkt sex i Haagprogrammet: ”Inre gränser, yttre gränser och viseringar: utveckling av

en integrerad förvaltning av de yttre gränserna för en tryggare union. Fortsätta utvecklingen

av en integrerad förvaltning av de yttre gränserna och en gemensam viseringspolitik, utan att inkräkta på den fria rörligheten för personer” (Haagprogrammet, 2005:6). I Haagprogrammet formuleras en alltmer kontrollinriktad immigrations- och asylpolitik. För att säkerställa tryggheten inom EU och uppfylla målet säkerhet krävs ökad gränskontroll menar man. Implicit säger EU att det finns ett hot att bekämpa. Hotet är irreguljär immigration, immigration bortom EU:s kontroll. Så länge EU kan kontrollera immigrationen utgör den inget hot mot säkerheten. Säkerhet och kontroll hör således ihop. Orden kan tillsammans med

trygghet ses som element i en ekivalenskedja vilka ger mening åt varandra genom sitt

samspel. Säkerhet och trygghet uttrycks vara något som uppnås genom kontroll. Kontroll ges härmed en positiv innebörd då det föder de positivt laddade orden säkerhet och trygghet. Begreppet frihet hör däremot inte ihop med kontroll. Därför lägger EU till att kontrollen inte får ”inkräkta på den fria rörligheten för personer”. Ökad säkerhet förutsätter ökad kontroll men ökad frihet fordrar mindre kontroll. Enligt den här analysen har EU alltså formulerat två mål som står i motsats till varandra. Hur ämnar man lösa detta dilemma? Såhär lyder den sjunde punkten i Haagprogrammet: ”Skydd för privatlivet och säkerhetsaspekter i samband

med informationsbyte: rätt balans” (Haagprogrammet, 2005:6). Att finna ”rätt balans” är

alltså svaret. Ett enormt outtömligt svar som kräver följdfrågan: kommer något av målen bli lidande till fördel för det andra?

genom att skapa en effektiv tillgång till rättvisa för alla och säkerhetsställa verkställighet av domstolsavgöranden” (Haagprogrammet, 2005:6). På samma sätt som jag förut beskrev begreppen frihet och säkerhet så är rättvisa också någonting som ska gälla alla EU:s medborgare i EU. Det migrationspolitiska målet rättvisa handlar om EU-medborgares tillgång till rättvisa oavsett var i unionen man befinner sig.

Tredjelandsmedborgares tillgång till rättvisa integreras inte i den här punkten. Under punkt fyra står att ”Respekten för tredjelandsmedborgares rättigheter och värdighet, också om de befinner sig i en olaglig situation i unionen, måste alltid förbli en vägledande princip i EU:s politik” (Haagprogrammet, 2005:9). Medan uppfyllandet av EU-medborgares tillgång till rättvisa uttrycks vara ett ”mål” är uppfyllandet av tredjelandsmedborgares rättigheter någonting som ska ”respekteras” och ”ses som en vägledande princip”. Ett ”mål” är starkare än ”en vägledande princip” menar jag. Min diskursanalytiska tolkning blir då att rättvisa för EU-medborgare är viktigare än rättvisa för tredjelandsmedborgare. EU vill hjälpa tredjelandsmedborgare men inte på samma villkor som sina egna medborgare. När en tredjelandsmedborgare erhåller ett EU-medborgarskap ska denne ha samma rättigheter som alla andra EU-medborgare. Men så länge man inte har något EU-medborgarskap så har EU inte samma ansvar för dennes tillgång till rättvisa. Att vägra människor tillgång till EU:s territorium och välfärdssystem är att utöva en makt. EU:s restriktiva immigrations- och asylpolitik främjar maktförhållandet mellan första världen och tredje världen.

EU skriver vidare under punkt fyra: ”Det innebär i synnerhet att personer som smugglas inom EU måste behandlas på ett sätt som respekterar deras speciella situation och lever upp till de krav som följs av respekten för de mänskliga rättigheterna” (Haagprogrammet, 2005:9). De

mänskliga rättigheterna ska respekteras, egentligen hade man lika gärna kunnat skriva tredjelandsmedborgarnas rättigheter för det är de man åsyftar. Att alla människor skulle ha

samma rättigheter vet vi redan att så inte är fallet. EU gör sin insats för en bättre värld genom att respektera de mänskliga rättigheterna vid behandlingen av tredjelandsmedborgare men om EU verkligen ville ge alla samma tillgång till rättvisa så skulle de erbjuda alla samma rättigheter som EU-medborgare har. Endast då har man uppfyllt rättvisa ur ett universalistiskt perspektiv.

5.5 Vikten av solidaritet

Inom området frihet, säkerhet och rättvisa så utgör ordet solidaritet en viktig del. Punkt tio i Haagprogrammet lyder: ”Frihet, säkerhet och rättvisa: delat ansvar och solidaritet”. Här syftar solidaritet följaktligen på medlemsstaternas upprätthållande av goda relationer dem emellan. Det handlar om ”delat ansvar” mellan medlemsländerna för realiseringen av målen: frihet, säkerhet och rättvisa. I denna textomgivning ligger således ingen yttre universell dimension av begreppet solidaritet. Det handlar till exempel inte om någon solidaritet världsmedborgare emellan.

Solidaritet beskrivs också i Grönboken för det framtida europeiska asylsystemet. Där betonas vikten av solidaritet för att nå ett mer effektivt asylsystem: ”Målen för den andra etappen bör vara dels att uppnå en högre gemensam skyddsnivå och ett mer likvärdigt skydd i hela EU, dels att säkerställa ökad solidaritet mellan EU:s medlemsstater” (Grönbok asylsystemet, 2007:3). Även här handlar det sålunda om solidaritet mellan medlemsländerna. Längre fram i grönboken går att läsa: ”Det finns dessutom ett akut behov av ökad solidaritet på asylområdet så att ansvaret för att handlägga asylansökningar och bevilja skydd i EU blir rättvist fördelat (Grönbok asylsystemet, 2007: 3). Så när EU talar om en solidarisk och rättvis asylpolitik är det inte behandlingen av de sökande man syftar på utan snarare medlemsstaternas behandling av varandra. Syftet är att uppnå en rättvis fördelning av asylansökningar. Följande citat visar på en annan mer universalistisk syn på politiken: ”Det bör också utrönas på vilka sätt EU kan öka sitt bidrag till ett tillgängligare, rättvisare och effektivare system för internationellt skydd” (Grönbok asylsystemet, 2007:3). Här används inte ordet solidaritet men det framgår att asylpolitiken även borde styras av behovet av skydd. Annars verkar det ibland som att diskussionen kring hur asylärendena ska fördelas rättvist mellan staterna får mer utrymme än själva asylfrågan i sig. Det är tydligt hur man ser asylfrågan som en börda och att beviljandet av skydd ska ske på mycket starka grunder och aldrig missbrukas.

5.6 Den verkliga flyktingen

I Grönboken om det framtida gemensamma europeiska asylsystemet går att urskilja en diskurs om den så kallade ”verkliga flyktingen”. Vikten av att hjälpa de som verkligen är i behov av

flyktingkommission men benämningen ”verklig flykting” är EU:s egen beteckning. Diskursanalys handlar om att vända och vrida på ord och begrepp och frågan är om det är nödvändigt av EU att använda sig av förstärkningsordet ”verklig” för att definiera vem som är flykting. Här menar jag att det finns tolkningsutrymme för en politik som bygger på

colonialism of compassion: Den extrema viljan att endast bevilja asyl till personer som

verkligen är i behov av skydd blir ett uttryck för en utåt sätt humanitär men i realiteten väldigt restriktiv politik. Diskursen går att skönja i följande citat hämtat från inledningen av

Grönboken om det framtida gemensamma europeiska asylsystemet:

”Det slutgiltiga mål som eftersträvas på EU-nivå är med andra ord att skapa lika villkor, ett system som ger garantier för att de som verkligen är i behov av skydd har tillgång till en hög skyddsnivå på likvärdiga villkor i alla medlemsstater, samtidigt som man behandlar dem som konstateras inte behöva något skydd rättvist och effektivt”.

(Grönbok asylsystemet, 2007:2)

Sista delen av citatet kan tolkas som ett universalistiskt ställningstagande om alla människors rätt till en rättvis behandling trots ej fastslaget skyddsbehov.

5.7 Asylpolitik - teori och praktik

I Grönboken om det framtida gemensamma europeiska asylsystemet går att finna en uttrycklig vilja att få till stånd en ökad möjlighet att ansöka om asyl. Man vill: ”stärka den faktiska

tillgången till möjligheten att ansöka om asyl, och därmed tillgången till internationellt skydd i EU” (Grönbok asylsystemet, 2007:3). Citatet visar på att EU har tagit till sig av den kritik som Amnesty International givit dem gällande inskränkning av rätten att söka asyl på grund av för dålig tillgång till EU:s territorium. Hur detta ter sig i praktiken är en annan fråga som dessvärre inte kan besvaras i denna uppsats. I Grönboken om det framtida gemensamma

europeiska asylsystemet nämns också en explicit självkritik gällande den rättsliga

behandlingen av asylsökande:

”Det har vidare konstaterats allvarliga problem när det gäller direktivets tillämpning på försvarsenheter liksom den allmänna tillämpningen av åtgärder när det gäller försvar av asylsökande, i den mån åtgärderna leder till att de rättigheter som direktivet ska garantera inte kan åtnjutas i praktiken”.

Mot denna bakgrund ställer sig EU frågan: ”Bör grunderna för tagande i förvar, i enlighet

med rättspraxis vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, förtydligas och de därmed sammanhängande villkoren samt tiden för förvar anges mera exakt?” (Grönbok asylsystemet, 2007:5). Självkritiken tyder dels på en ambition att bli bättre på att uppfylla kraven för att de mänskliga rättigheterna efterföljs. Samtidigt förtydligar självkritiken det faktum att EU har svårt att leva upp till en politik helt i enlighet med de mänskliga rättigheterna. Man är således medveten om att det finns en skillnad mellan asylpolitiken i teorin respektive i praktiken. De åtgärder man gör verkar i första hand handla om ökad säkerhet vid EU:s yttre gränser. Prioriteten ligger således på EU-medborgarnas säkerhet framför tredjelandsmedborgarnas behov av skydd. Beviljande av asyl ska inte ske på bekostnad av EU:s säkerhet, så lyder den här analysens tolkning av EU:s syn på asyl. Universalistiska värden får ge vika för partikularistiska.

5.8 Den yttre dimensionen av asylpolitik

Stöd till tredjeländer är en del av EU:s så kallade ”yttre dimension av asylfrågor”. Syftet är att stärka skyddet för flyktingar som befinner sig utanför EU:s gränser:

”Eftersom 6,5 miljoner av världens 8,7 miljoner flyktingar bedöms leva i utvecklingsländer är det viktigt att finna vägar för att stödja tredjeländer i hanteringen av asyl- och flyktingfrågor. I ett försök att främja ett effektivt skydd och tillhandahålla hållbara lösningar för flyktingar i deras ursprungs- och transitregioner har kommissionen tagit fram vad som kallas regionala EU-skyddsprogram som ett komplement till olika typer av EU-stöd till tredjeländer på asylområdet”.

(Grönbok asylsystemet, 2007:12)

Politiken visar på ett globalt engagemang i universell anda men den kan också betraktas som ett medel för EU att slippa släppa in asylsökanden på sitt eget territorium. Eftersom det inte står exakt vad detta stöd för flyktingfrågor i utvecklingsländer ska innebära så är det svårt att analysera hur ”hållbara” lösningarna egentligen är. Det enda som går att konstatera är att det finns en ambition om en utveckling av så kallade ”hållbara lösningar”.

Grönboken om det framtida gemensamma europeiska asylsystemet ett ”uttryck för EU:s

åtagande att visa internationell solidaritet och lätta bördan för de länder i ursprungsregionerna där den stora majoriteten flyktingar finns” (Grönbok asylsystemet, 2007:13). Solidaritet får härmed en ny utvidgad betydelse än den som beskrevs tidigare i analysen. Här beskrivs en internationell solidaritet och inte bara en solidaritet EU-staterna emellan. Det går dock att tolka denna internationella solidaritet på två olika sätt. Frågan är om EU ser frågan om vidarebosättning som en självklar plikt eller som välgörenhet. Skillnaden mellan plikt och välgörenhet är att en plikt är någonting man alltid fullföljer (åtminstone i teorin) medan välgörenhet är en god gärning utöver plikten. EU:s explicita utnämning av sig själv som förande av en politik som lättar bördan för flyktingtäta områden i utvecklingsländer tyder på en angelägenhet om att framstå som välgörare. Problemet med en politik som bygger på välgörenhet är att den förringar dimensionen av EU:s plikt att leva upp till de mänskliga rättigheterna. Är inte ”lätta bördan för de länder i ursprungsregionerna där den stora majoriteten flyktingar finns” även att lätta bördan för sig själv för vi är väl alla medborgare av samma värld? EU verkar inte se det så. Att döma av den här analysen ser inte EU asylfrågan som sitt huvudansvar. Man är villig att hjälpa till, i enlighet med den humanitära kulturen, men man fortsätter att vara återhållsam vad gäller att erbjuda skydd inom EU:s gränser, allt i enlighet med den nya tidens kolonialism; colonialism of compassion.

5.9 Problemet “blandade migrationsströmmar”

Blandade migrationsströmmar innebär både irreguljära och reguljära immigranter. EU uttrycker sig såhär i frågan som också innefattas av den yttre dimensionen av asylpolitiken:

”En annan viktig del av asylfrågornas yttre dimension är behovet av att lösa problemet med blandade migrationsströmmar, dvs. när migrationsströmmar som når fram till en medlemsstats yttre gränser omfattar både olagliga invandrare och personer som behöver skydd. Att svara på denna utmaning innebär att ge garantier för och stärka tillgången till skydd vid de yttre gränserna”.

(Grönbok asylsystemet, 2007:14)

Blandade migrationsströmmar ställer EU inför något av ett dilemma. Å ena sidan styrs man av den så kallade ”kampen mot de olagliga invandringen”, å andra sidan finns ambitionen av att stärka tillgången till asyl. Att EU väljer att dela in dessa blandade migrationsströmmar i kategorierna ”olagliga invandrare” respektive ”personer som behöver skydd” tyder på att man

vill påvisa en stor skillnad mellan dessa grupper. Här ges ingen direkt definition av vad som betecknar en ”olaglig invandrare”, men eftersom denna uppenbarligen skiljer sig från en ”person som behöver skydd” så är det rimligt att dra slutsatsen att det rör sig om en person som inte är i behov av skydd. Man kan sålunda ställa sig frågan varför EU föredrar definitionen ”olaglig invandrare” framför person som inte behöver skydd. En trolig förklaring är att EU vill förstärka den problematiska dimensionen av att ta in immigranter som inte är i behov av skydd då det innebär en onödig belastning för medlemsstaterna. Att omnämna någon som olaglig istället för inte i behov av skydd är definitivt mycket mer effektivt som förstärkningsmekanism för något man anser vara ett stort problem. Här går således at tolka in en förstärkt problemdimension av asylfrågan: ”blandade migrationsströmmar” försvårar arbetet för EU att ge behövande skydd och detta problem är man noga med att föra fram. Att människor överhuvudtaget är i behov av skydd är ett problem i sig men när EU talar om blandade migrationsströmmar tar man problemet till en annan nivå och förstärker hela asylfrågans dimension av att utgöra ett problem. Jag menar att det går att ana en diskurs där asylpolitiken styrs av en syn på asyl som extremt problematisk. Att avgöra om en person är i behov av skydd eller inte är säkerligen mycket problematiskt men att politiken får styras av en sådan syn på asyl kan få konsekvenser av en alltför återhållsam politik.

EU medger också att rätten till asyl inte bör inskränkas på grund av kampen mot den olagliga invandringen: ”Åtgärder för att bekämpa olaglig invandring och människosmuggling bör genomföras på ett sådant sätt att det inte berövar asylrätten dess praktiska innebörd” (Grönbok asylsystemet, 2007:4). För att realisera en säker tillgång till skydd vill EU sätta in ökade resurser vid gränserna:

”Förslagen bör särskilt inriktas på att inrätta expertgrupper för asylfrågor som kan kallas in för att tillfälligt bistå medlemsstater under press att göra en första undersökning av enskilda fall på ankomstorten, och på att tillhandahålla akut ekonomiskt stöd till dessa medlemsstater, i syfte att hjälpa dem att erbjuda lämpliga mottagningsvillkor och att genomföra rättvisa och effektiva asylförfaranden. Om ett europeiskt stödkontor blir verklighet, skulle detta kunna få ansvaret för att samordna utplaceringen av dessa expertgrupper för asylfrågor. Befintliga eller nya system som bygger på frivillighet, på nationell nivå eller EU-nivå (särskilt den europeiska volontärtjänsten), kan också bidra till

att mobilisera krafter, öka mottagningskapaciteten och stärka solidariteten mellan medlemsstaterna”.

(Grönbok asylsystemet, 2007:14)

Samtidigt så är man ytterst medveten om att kampen mot den olagliga immigrationen är av stor prioritet inom unionen. Man frågar sig: ”vilka ytterligare åtgärder kan vidtas för att

säkerställa att det praktiska genomförandet av åtgärder som syftar till att bekämpa olaglig invandring inte påverkar asylsökandes tillgång till skydd?” (Grönbok asylsystemet, 2007:14). Återigen så existerar ambitionen av att uppfylla de mänskliga rättigheterna parallellt med insikten om dess problematik i praktiken. Kommer EU att behöva ställas inför frågan: vilket är viktigast, ”kampen mot den olagliga invandringen” eller uppfyllandet av de mänskliga rättigheterna? Kan dessa två frågor verkligen kombineras på ett meningsfullt sätt eller kommer den andra alltid bli lidande för den första? I nästa stycke inleds analysen av EU:s ”prioriteringar i kampen mot den olagliga invandringen”.

5.10 Kampen mot den olagliga invandringen

Att kämpa är att strida och slåss för någonting. Ordval säger mycket. Amnesty International

kämpar för mänskliga rättigheter. EU kämpar mot den illegala immigrationen. Det ena

behöver inte utesluta det andra och analysen ovan har redan redogjort för hur EU anser det vara viktigt att kunna uppfylla rätten att söka asyl. Men ordval säger fortfarande mycket, och

kamp är ett starkt ord, olaglig likaså fast på ett annat vis. Olagligt är någonting brottsligt,

kriminellt, något som ska bekämpas. Att vrida och vända på ord och uttryck är att ta diskursanalysen på yttersta allvar. I enlighet med min metod frågar jag mig härmed: varför väljer EU att formulera sig på det här sättet? Varför väljer man inte termen irreguljär invandring istället för olaglig invandring? Och varför formulerar man inte en kamp för de mänskliga rättigheterna på samma sätt som man formulerar kampen mot den olagliga

invandringen. Följdfrågan blir: Är ”kampen mot den olagliga invandringen” viktigare än

uppfyllandet av de mänskliga rättigheterna? Ordvalsmässigt verkar det så. Ordvalet kamp hade inte fungerat lika bra tillsammans med irreguljär invandring. Att bekämpa illegalitet är mer självklart än att bekämpa någonting som är irreguljärt. Beskrivning av en företeelse som illegal legitimerar lätt en kamp mot denna. En parentes: Om man hade formulerat en kamp för de mänskliga rättigheterna så hade man inte kunnat skriva att denna inte får ske på bekostnad av kampen mot den olagliga invandringen. En sådan formulering är politiskt inkorrekt

eftersom EU utåt sätt måste verka för att de mänskliga rättigheterna uppfylls till varje pris, eller? Frågan om var EU:s politiska prioriteringar verkligen ligger kvarstår. Nedan följer ett citat ur ett meddelande från kommissionen om politiska prioriteringar i kampen mot den

olagliga invandringen där man definierar begreppet ”olaglig invandring”:

”Termen ”olaglig invandring” används för att beskriva en mängd företeelser. Termen omfattar bland annat tredjelandsmedborgare som olagligen reser in på en medlemsstats territorium land-, sjö- eller luftvägen, och hit räknas också flygplatsernas

transitområden. Hjälpmedlet är ofta falska eller förfalskade handlingar eller så sker inresan med hjälp av organiserade brottsnätverk av människosmugglare. Därtill kommer att ett betydande antal personer som lagligen reser in med giltig visering eller utan att behöva visering, stannar kvar efter det att viseringen upphört att gälla eller ändrar syftet med vistelsen utan godkännande från myndigheterna. Slutligen finns även asylsökande som fått avslag men som inte lämnar landet efter ett slutgiltigt negativt asylbeslut.”

(Kamp olaglig invandring, 2006:2)

Det existerar alltså inte bara en definition av vem som är den olagliga invandraren. Kampen mot den ”olagliga invandringen” förs därför inom flera olika områden: ”Den olagliga invandringen är en komplex företeelse vars alla aspekter måste tacklas” (Kamp olaglig invandring, 2006:3). Jag beskrev inledningsvis i uppsatsen ett antal tragiska incidenter på gränsen mellan Marocko och Spanien. Ett flertal personer sköts ihjäl av så kallad säkerhetspersonal vid gränserna. Säkerheten vid gränserna är ett av de områden som står under ständig utveckling i enlighet med ”kampen mot den olagliga invandringen”:

”En gemensam uppfattning bör utvecklas om den integrerade gränsförvaltningen och omfatta hela spektrumet av gränsförvaltningsaktiviteter på EU-nivå. I detta skulle också ingå att man urskiljer de bästa lösningarna för en integrerad gränsförvaltningsmodell. Till ett stöd för detta föreslår kommissionen en förordning som inrättar en mekanism för snabb hjälp till medlemsstater som upplever ett speciellt migrationstryck vid sina yttre gränser”.

(Kamp olaglig invandring, 2006:5)

hur säker kan en gräns egentligen bli? Hur långt är EU villiga att gå i sin gränskontrollerande politik? Dödsskjutningarna i Ceuta och Melilla 2006 har som sagt beklagats. Händelserna kan inte ses som norm inom den politiska diskursen men de måste ändå kunna ses som en konsekvens av en mer kontrollinriktad immigrationspolitik. Den ständiga diskussionen kring hur EU vill hjälpa de som är i behov av skydd och bekämpa de andra ”olagliga invandrarna” kan sägas vara ett uttryck för colonialism of compassion. För egentligen handlar allt om att

bekämpa en orättvis värld där en del världsmedborgare har rätt till ett drägligt liv medan andra

uppenbarligen inte har det. När EU utnämner sig till förare av en kamp mot den illegala immigrationen så kan detta tolkas som ett uttryck för en ovilja att ta tag i världens verkliga problem. I tillägg skapar EU ett tydligt ”vi”- och ”dom”-förhållande mellan ”vi”, EU-medborgare som hjälper de utsatta i tredje världen och ”dom”, ”olagliga invandrare” som sätter käppar i hjulen för EU:s hjälpinsatser samtidigt som de förstör för de invandrare som ”verkligen” är i behov av att migrera.

5.11 Ingen gillar en olaglig

EU:s benämning av irreguljära immigranter som ”olagliga” får konsekvenser, dels för den politiska diskursen och dels för allmänhetens uppfattning av immigration. Ingen kan förväntas associera illegalitet med någonting positivt. I föregående stycke återgavs EU:s definition av vem som är en olaglig invandrare. Illegaliteten hos personen ligger ofta i att denne medhar felaktig dokumentation vid inresan. Det är ett brott men hur allvarligt? Hur allvarligt tycker folk i allmänhet att detta brott är? Utan bakgrundsfakta till varför människor väljer att immigrera irreguljärt skulle nog många klassa brottet som relativt allvarligt. Om man däremot fick tillgång till varje enskild individs historia så skulle man nog se annorlunda på brottet, och kanske till och med välja att inte kalla det brott. EU är medveten om att den här typen av immigration föder rasism och främlingsfientliga åsikter. De skriver:

”I allmänhetens uppfattning av situationen finns en tendens att koppla samman flera samhällsproblem med den olagliga invandringen, vilket också bör beaktas. EU och dess medlemsstater måste främja en rationell debatt som bygger på objektiv information för att utrota rasism och främlingsfientlighet, t.ex. genom att anta och

genomföra effektiv EU-lagstiftning på detta område”

Så man vill utrota rasism och främlingsfientlighet genom lagstiftning? Man har precis uttryckt en medvetenhet om att den olagliga invandringen kopplas samman med andra samhällsproblem. För att motverka denna utveckling så borde man se över sin egen dokumentation av situationen. Är det objektivt att omnämna migranter som olagliga? Jag vill mena att det inte är objektivt utan att EU då lägger en värdering i migranters beteende. Negativt laddade ord associeras med negativa företeelser medan neutrala ord står inför en mer öppen associationsmöjlighet. EU:s immigrationspolicies ger få positiva idéer kring vad immigration kan ha för positiva effekter på samhället.

Oaktat denna explicita medvetenhet om hur allmänheten associerar är EU väldigt noga med att låta sitt folk komma till tals: ”EU:s angreppsmetod för att bekämpa olaglig invandring vägleds av en uppsättning grundprinciper som syftar till att jämka samman behovet av solidaritet inom unionen, grundläggande rättigheter, förväntningar från tredjeland samt allmänhetens uppfattningar i medlemsstaterna (Kamp olaglig invandring, 2006:2). Rasistiska uppfattningar är antagligen inte välkomna men då man uttryckligen hyser oro inför att sådana åsikter existerar så är det anmärkningsvärt att man inte är mer försiktig med att nämna vikten av allmänhetens uppfattningar i denna politiska fråga. Det går att lagstifta mot rasism, men det går inte lagstifta mot rasistiska lagar.

5.12 Problemet olaglig invandring

”Att särskilt komma åt den olagliga invandringen av tredjelandsmedborgare har varit

en central del i EU:s gemensamma migrationspolitik alltsedan den infördes” (Kamp olaglig invandring, 2006:2). Varför är det då så viktigt att ta upp kampen mot den olagliga invandringen, tycker EU? Att det handlar om en komplex företeelse har gåtts igenom ovan men vari ligger det största problemet med denna företeelse? Ett svar är: ”Olaglig inresa och transitering av tredjelandsmedborgare som inte är i behov av internationellt beskydd och deras vistelse i EU underminerar den gemensamma invandringspolitikens trovärdighet” (Kamp olaglig invandring, 2006:2). Här handlar det alltså om EU:s trovärdighet som en rättvis aktör i den internationella asylpolitiken. Återigen framgår hur EU är mån om sitt rykte som uppfyllare av sina internationella åtaganden. Vidare skriver man: ”Om gemenskapens insatser