ATT BEMÄSTRA DET OMÖJLIGA
OCH VÄXA SOM MÄNNISKA
EN KVALITATIV STUDIE OM MASKROSBARN
PERNILLA JÖNSSON
CASSANDRA LUNDVALL
Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola 61-90 hp Hälsa och samhälle Socionomprogrammet 205 06 Malmö Maj 2014
TO MASTER THE IMPOSSIBLE
AND GROW AS A PERSON
A QUALITATIVE STUDY ON DANDELION
CHILDREN
PERNILLA JÖNSSON
CASSANDRA LUNDVALL
Jönsson, P & Lundvall, C. To master the impossible and grow as a person. A qualitative study on dandelion children. Examensarbete i socialt arbete, 15
högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen
för socialt arbete, 2014.
The purpose of this study is to describe how dandelion children has experienced their childhood and how their childhood has formed them in their adulthood. The purpose is also to examine how the attachment between the child and the parents has come to expression. To search for the answers of the purpose the following issues has been created: How do dandelion children experience that their
upbringing has formed them as a human being in adulthood? and How do dandelion children experience the attachment to their parents have been expressed during childhood? The empirical material of this study is based on a
qualitative approach where the material has been assembled by semi-structured interviews with five respondents. The result shows that all the respondents has experienced their childhood as a problematic existence due to their parents lacking in their basic care of the child. The dandelion children in this study states that their childhood has had a crucial part in how they has been formed as adults. The result shows how the attachment between the dandelion children and their parents has come to expression in the childhood. The attachment has come to expression in an insufficient way which has resulted in the respondents searching for other significant adults to make their life brighter. The conclusion of this study shows that children growing up under troubled circumstances in the family are affected by their childhood and are as adults formed by their experience that they are carrying with them from the childhood.
Nyckelord: anknytning, känslan av sammanhang, maskrosbarn, missbruk, motståndskraft, psykisk ohälsa, uppväxt.
FÖRORD
Vi vill tacka de fem respondenter som har ställt upp i denna studie och delat med sig av sina upplevelser av att vara ett maskrosbarn. Ni har tillfört mycket givande material och ökat vår kunskap kring maskrosbarn.
Vi vill även tacka vår handledare, Marie Engström Henriksson, som har gett oss värdefulla råd och tips som har varit till stor hjälp i vårt arbete.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
FÖRORD ... 3
INLEDNING ... 6
BAKGRUND. ... 6
Problemformulering ... 7
Syfte och frågeställningar ... 8
Begreppsdefinition ... 8
TIDIGARE FORSKNING ... 9
Internationell forskning. ... 9
Kauaistudien ... 9
Nationell forskning ... 12
Mot alla odds ... 12
Att synliggöra de osynliga barnen ... 14
Sammanfattning av tidigare forskning ... 16
TEORI ... 16
Känsla av sammanhang (KASAM) ... 17
Anknytningsteorin ... 19
METOD . ... 20
Fältanteckningar ... 20
Val av metod ... 21
Avgränsning ... 21
Tillvägagångssätt vid val av respondenter ... 22
Bortfall ... 23
Val av intervjuteknik ... 23
Intervju... 24
Telefonintervju ... 24
Genomförande/Bearbetning av insamlat material ... 25
Kodschema ... 25 Etiska överväganden ... 26 Informationskravet ... 27 Samtyckeskravet ... 27 Konfidentialitetskravet ... 27 Nyttjandekravet ... 27 Kritisk reflektion ... 27 4
RESULTAT OCH ANALYS ... 28
Beskrivning av respondenter ... 28
Hur upplever maskrosbarn att deras uppväxt har format dem som människa i vuxen ålder ... 30
Hur upplever maskrosbarn att anknytningen till föräldrarna har kommit till uttryck under uppväxten? ... 34
DISKUSSION OCH SLUTSATS ... 37
REFERENSER ... 42 BILAGOR ... 44 Bilaga 1 ... 44 Bilaga 2 ... 45 Bilaga 3 ... 47 Bilaga 4 ... 53 5
INLEDNING
Jag vet inte om jag vill berätta om mamma. Det är skitjobbigt nu. Mormor bor här och tar hand om henne. Hon sitter och skakar. Hon har typ blivit psykisk sjuk. Det är så jävla läskigt! Hon bara sitter och skakar i hela kroppen och låter. När hon pratar kan det bara slippa ut ljud. Och så skriker hon mot sin vilja. Och hon vill inte att jag ska vara ledsen. Men jag bara gråter. Jag är så jävla orolig för henne. Kollar om hon andas hela tiden. Pappa måste jobba för mamma är sjukskriven. Det är så jävla jobbigt! När ska det ta slut? Jag orkar inte! Och mamma blir ännu mer ledsen när jag är ledsen. Vill ALDRIG mer vara med om det här! Som jag sa till kuratorn. Det är mycket lättare att hata än att vara orolig och ledsen. Jag älskar ju verkligen mamma! Vill bara att allt ska bli bra…
(Eriksson, 2009, s. 42).
Detta är ett utdrag ur Therése Erikssons dagbok som hon delar med sig av i sin bok Vi har ju hemligheter i den här familjen, där hon skriver om hur det är att växa upp med en psykiskt sjuk mamma som även missbrukar alkohol. Therése Eriksson är en av grundarna till organisationen Maskrosbarn och belyser genom sin bok den jobbiga situation som barn kan befinna sig i när familjeförhållanden präglas av psykisk ohälsa och/eller missbruk. Therése är inte ensam med sin historia och hon har genom sin organisation kommit till insikt med hur många barn det faktiskt är som befinner sig i samma problematiska situation. Utdraget ovan illustrerar ett maskrosbarns känslor och tankar kring sin problemfyllda uppväxt där missbruk och/eller psykisk ohälsa förekommer hos föräldrarna. Vårt intresse för att skriva om maskrosbarn väcktes efter att vi båda har arbetat med barn tidigare och sett vilka problemfyllda situationer som barn kan befinna sig i. Utgångspunkten i denna studie är att beskriva maskrosbarnets upplevelser av sin uppväxt och anknytning till föräldrarna.
BAKGRUND
Det som vi flesta människor tar förgivet under vår uppväxt, att vi ska ha trygga och stabila föräldrar som ger oss omsorg, kärlek och bekräftelse är inte lika självklart för alla. Alla har en barndom att se tillbaka på men för en del är det kanske inte en barndom som är värd att minnas. Enligt Barnkonventionen ska barns bästa alltid beaktas och barn ska få ta del av sina rättigheter. Barn ska ha rätt till att vara barn, få den adekvata utveckling som ska främja deras personlighet samt bli respekterade för sin egen individ (Hammarberg, 2006). Så är dock inte fallet för alla då barndomen kan ha präglats av bristande omsorg, opålitlighet, besvikelser samt otillräcklig kärlek från föräldrarna som en följd av föräldrars missbruk och/eller psykiska ohälsa.
Enligt Socialstyrelsen (2009) finns det inga exakta siffror över hur många barn som växer upp med missbrukande föräldrar men det kan handla om allt ifrån vart
fjärde till vart femte barn i Sverige. Missbruk och psykisk ohälsa förekommer ofta som en kombination eftersom föräldrar som missbrukar ofta lider av psykisk sjukdom och föräldrar som lider av psykisk sjukdom ofta hamnar i ett missbruk. I familjeförhållanden där det förekommer missbruk innebär det att barnen oftast inte får den trygghet och stabilitet som barn behöver under sin uppväxt. Barn har behov av trygga och stabila vuxna i sin uppväxt för att få en fungerande vardag men när en eller båda föräldrarna missbrukar brister ofta den förmågan.
Föräldrarnas bristande förmåga att fungera som trygga och stabila vuxna leder ofta till konsekvenser för barnet. Konsekvenserna kan komma till uttryck genom exempelvis att barnen lever efter det sociala arvet från föräldrarna eller att barnets behov inte blir tillgodosedda (Socialstyrelsen, 2009). Då missbruk ofta
förekommer i kombination med psykisk ohälsa kan det innebära att föräldrar som lider av psykisk ohälsa brister i sin omsorgsförmåga. Liksom missbruket så innebär även psykisk ohälsa en negativ effekt för barnen. Ofta är det liknande konsekvenser som ger sig i uttryck som exempelvis att barnen får inta en föräldraroll, eftersom vardagliga rutiner som exempelvis matlagning, städning, tvättning och läxläsning inte tillgodoses av föräldrarna (Skerfving, 2005).
På grund av de omständigheter som uppstår i samband med missbruk och/eller psykisk ohälsa drabbar det alltid barnet på något sätt. Barn som växer upp med missbruk och psykisk ohälsa i familjen utsätts för en ökad risk för normbrytande beteende som beror på alla de negativa följder som missbruk och psykisk ohälsa hos föräldrarna medför (Socialstyrelsen, 2009).
Trots att många av dessa barn faller in i normbrytande beteende, som exempelvis kriminalitet, våld och missbruk så finns det även de barn som har en
motståndskraft gentemot sitt sociala arv. Denna motståndskraft gör att barnen kan stå emot de påfrestningar som det innebär att växa upp under familjeförhållanden där missbruk och/eller psykisk ohälsa existerar (Andershed & Andershed, 2005).
Problemformulering
Att växa upp i familjeförhållanden som präglas av missbruk och/eller psykisk ohälsa innebär en börda för barnet som kan bidra till att försätta dessa barn i ensamhet och utsatthet. ”De gömda barnen” som beskrivs ovan kallas ofta för maskrosbarn. De är barn som inte synliggörs i samhället och ofta bär de med sig familjehemligheter. Dessa barn är ofta “gömda” i skymundan eftersom det innebär skam och rädsla att tala om sina familjeförhållanden. Barnen är ofta tillsagda att hålla tyst om vad som pågår inom familjen vilket innebär en förnekelse och bortförklaring som resulterar i att problemen inte synliggörs (Socialstyrelsen, 1993).
Socialstyrelsen (1993) menar att det ofta finns tre outtalade lagar i
missbruksfamiljer som upprättas inom familjen och som barnen är “skyldiga” att upprätthålla för att skydda familjen och vara lojala mot sina föräldrar. De tre lagarna handlar om att ingen i familjen ska tala om problemet, det vill säga missbruket och/eller psykiska ohälsan. Den första lagen innebär att ingen utanför familjen ska få veta om det verkliga problemet och det ska heller inte talas om inom familjen. Den andra lagen innebär att man inte ska lita på någon, då barnen av erfarenhet vet att de kan bli svikna av vuxna och känner därför ingen tillit till andra människor. Den sista lagen handlar om att barnen bör skapa
överlevnadsstrategier genom att exempelvis stänga av eller dölja sina känslor (Socialstyrelsen, 1993).
Det finns dock barn, som trots en uppväxt med missbruk och/eller psykisk ohälsa, klarar sig bra och skapar en motståndskraft för att klara sig mot alla odds. Dessa så kallade maskrosbarn kännetecknas ofta av att ha en motståndskraft som gör att de kan stå emot yttre påfrestningar och utveckla en förmåga att hantera sin uppväxt (Claezon, 1996).
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att beskriva hur maskrosbarn har upplevt sin uppväxt samt hur uppväxten har format dessa personer i vuxen ålder. Vidare vill vi undersöka hur maskrosbarns anknytning till sina föräldrar har kommit till uttryck samt vilken inverkan anknytningen har haft på relationen mellan barn och förälder under uppväxten.
För att på bästa sätt svara på studiens syfte har följande frågeställningar formulerats:
– Hur upplever maskrosbarn att deras uppväxt har format dem som människa
i vuxen ålder?
– Hur upplever maskrosbarn att anknytningen till föräldrarna har kommit till uttryck under uppväxten?
Begreppsdefinition
Maskrosbarn är ett komplext begrepp att beskriva och under förarbetet till den här studien fann vi en mängd olika sätt att definiera begreppet maskrosbarn på. Här nedan presenteras två definitioner som vi finner relevanta eftersom definitionerna tar upp vem som kan beskrivas som ett maskrosbarn. Definitionerna tar även upp vilka kriterier som är avgörande för att maskrosbarnet har klarat sig mot alla odds i vuxen ålder.
Nationalencyklopedin definierar begreppet maskrosbarn enligt följande: barn som
lever under svåra villkor och lär sig att bemästra dem (Nationalencyklopedin,
2014). Vi anser att denna definition är bra men något vag därav kommer vi att komplettera definitionen genom att använda Cronströms (2003) definition för att utveckla begreppet. Nationalencyklopedins definition tar inte upp vad som betecknas som “svåra villkor” och “att bemästra” därför bedömer vi att det krävs en ytterligare förklaring hämtad från Cronström (2003) som beskriver begreppet mer omfattande.
Cronström (2003) beskriver maskrosbarn som barn som vuxit upp med
missbrukande och/eller psykisk sjuka föräldrar. Föräldrarna har inte varit kapabla att ta hand om varken sig själv eller än mindre sina barn på grund av långa perioder med missbruk eller psykisk sjukdom. Vidare menar Cronström att maskrosbarn är de barn som i vuxen ålder är psykisk friska och inte har något missbruk och som trots sin svåra uppväxt är fungerande individer som kan ta hand om sig själv och sina eventuella barn. Maskrosbarnet ska även i vuxen ålder kunna ha fungerande sysselsättning samt förmåga att skaffa nära relationer med
både vänner och partners (Cronström, 2003).
Med dessa två definitioner som utgångspunkt kan maskrosbarn beskrivas som:
Barn som vuxit upp med missbrukande och/eller psykisk sjuka föräldrar som har bemästrat dessa svåra villkor och i vuxen ålder är individer som inte har ett missbruk eller lider av psykisk sjukdom.
Definitionen ovan kommer vi att utgå ifrån när vi benämner maskrosbarn i denna studie.
TIDIGARE FORSKNING
Vi har genomfört en litteratursökning för att finna relevant litteratur för denna studie. De två databaserna som har använts vid litteratursökning kring tidigare forskning är Malmö Högskolas bibliotekskatalog Summon och Libris. I
databaserna hittade vi litteratur som behandlade både nationell och internationell forskning. Vid sökning i databaserna användes följande sökord: maskrosbarn, mot alla odds, utsatta barn, resiliens, vulnerable children, barn som far illa, resilience children, psykisk ohälsa och missbruk. För att finna ytterligare relevant litteratur tog vi hjälp av redan skrivna kandidatuppsatser där vi hittade litteratur i deras referenslistor.
Nedan presenteras tre olika forskningsstudier som omfattar både nationell och internationell forskning. Den internationella forskningsstudien som presenteras valdes ut för att den inbegriper maskrosbarn på ett övergripande sätt och studien återkom vid flera av våra sökningar. Den internationella forskningsstudien är av sådan betydande omfattning och tar upp alla aspekter om att växa upp mot alla odds, därför anser vi att den inte behöver kompletteras med en ytterligare internationell forskningsstudie. De två nationella forskningsstudierna som
presenteras behandlar två centrala delar kring maskrosbarn, det vill säga missbruk och psykisk ohälsa. Båda studierna utgår från ett barnperspektiv och vi anser att de är relevanta och kompletterande eftersom de delvis tar upp två olika aspekter samt att de båda benämner barn som klarat sig mot alla odds.
Internationell forskning
Nedan presenteras en internationell forskningsstudie gjord av Emmy Werner och Ruth Smith som handlar om barn som växer upp till välfungerande vuxna mot alla odds.
Kauaistudien
Den mest omfattande internationella forskningen som har genomförts med fokus på motståndskraft är en studie av Emmy Werner och Ruth Smith som har
genomförts på Kauai, en av öarna i Hawaii-gruppen och kallas därav Kauaistudien. Kauaistudien är en longitudinell forskningsstudie som har
genomförts under långa tidsperioder och som har sin utgångspunkt i att undersöka barnets utveckling från födelse och barndom upp till vuxen ålder. Vidare
studerades vilka faktorer i samband med graviditet/förlossning som kan ha
betydelse samt vilka faktorer i omgivningen som påverkar barnets utveckling. Forskningsstudien startade år 1955 och har genomförts med hjälp av en stor mängd data som inkluderar alla nyfödda barn som föddes år 1955 på ön Kauai. Studien har startat under graviditeten/vid födseln och de som ingick i studien har sedan följts upp till vuxen ålder där uppföljning har skett i åldrarna 2, 10, 18, 32 och 42 år (Werner & Smith, 2003).
De flesta barn i studien föddes utan några komplikationer i samband med graviditeten eller förlossningen och växte upp under relativt goda
familjeförhållanden med få stressande omständigheter. Vart tredje barn i studien föddes dock med sämre förutsättningar för en gynnsam utveckling. Dessa barn, de så kallade högriskbarnen, drabbades i större utsträckning av komplikationer och stress i samband med graviditet/förlossning. Högriskbarnen växte även upp med fattiga och ofta outbildade föräldrar i kaotiska hemmiljöer som ofta innebar konflikter, skilsmässa samt alkoholproblem och/eller psykisk sjukdom hos föräldrarna. De flesta barn, cirka två tredjedelar i denna högriskgrupp, som hade utsatts för fyra eller fler riskfaktorer före två årsåldern utvecklade ofta allvarliga inlärningssvårigheter och beteende- och anpassningsproblem före tio årsåldern. De utvecklade även ytterligare problem vid 18 års ålder såsom kriminalitet, tonårsgraviditeter och psykisk ohälsa. En tredjedel av dessa högriskbarn hade vid uppföljningen vid 18 års ålder utvecklats till välfungerande och trygga vuxna trots motgångar och riskfaktorer i barndomen (Werner & Smith, 2003).
Werner och Smith (2003) har i studien undersökt dessa högriskbarn genom att jämföra den barngrupp som klarade sig bra och utvecklade en motståndskraft mot den barngrupp som utvecklade svåra problem och en sårbarhet. De
motståndskraftiga barnen beskrevs ofta som barn med skyddsfaktorer så som lättsamt temperament, ansvarsfulla, förmåga att se framåt, goda studieresultat samt fortsatt goda skolbetyg även i tonåren (Werner & Smith, 2003).
Werner och Smith (2003) jämförde två grupper av högriskbarn där ena gruppen var barn som var så kallade "stressmotståndskraftiga" trots social belastning i omgivningen och en kontrollgrupp med barn som också växte upp i miljöer med social problematik som utvecklade svåra inlärnings- och beteendeproblem. Resultatet blev att en tredjedel av barnen (31 procent) som hade fyra eller fler riskfaktorer utvecklades till "stressmotståndskraftiga" barn. De motståndskraftiga barnen utgjorde 10 procent av hela barngruppen som ingick i Kauai-studien. Werner och Smith upptäckte att det fanns vissa faktorer i barnens personlighet, i deras familjer och utanför familjen som bidrog till att utveckla en motståndskraft. Bland annat hade separationer i spädbarnsåldern stor betydelse och i vilken utsträckning barnet hade fått uppmärksamhet och bekräftelse ifrån den primära vårdaren under första året var även avgörande. De barn som hade varit med om färre långvariga separationer ifrån sina mödrar under det första året blev mer motståndskraftiga och de barn som vid 2 års ålder uppvisade motståndskraft var ofta positiva och socialt inriktade samt självständiga och nyfikna. Uppföljningen vid 10 års ålder visade att familjeförhållandena hade betydelse för utvecklingen av risk- och skyddsfaktorer och för hur motståndskraftiga barnen blev. Att få stöd ifrån och ha närhet till andra utomstående vuxna i sin omgivning samt äldre syskon som en del av vården visade sig vara en skyddande faktor för barnen. Även kvalitén i interaktionen mellan barn och förälder är avgörande för de stressmotståndskraftiga barnen. Ofta tog dessa barn hjälp av sitt informella
nätverk i form av släktingar, lärare, grannar, fritidsledare eller andra vuxna när de behövde råd och stöd (Werner & Smith, 2003).
Vid tonåren kunde forskarna se att barnen som klarade sig bäst hade en "intern locus of control". Detta innebär att barnen hade en bättre självkänsla och en förmåga att ha kontroll över sig eget liv samt styra över sin livssituation till skillnad ifrån högriskbarnen som utvecklade beteende- och anpassningsproblem i tonåren. Några av de positiva dragen som fanns hos de motståndskraftiga
tonåringarna var att de kunde hävda sig och anpassa sig. De kunde även uttrycka sin intelligens och sina känslor samt uppvisade tecken på att vara
omhändertagande gentemot andra människor i olika relationer samt kunde ta hand om sig själva (Werner & Smith, 2003).
I vuxen ålder kunde Werner och Smith (2003) se att de motståndskraftiga individerna bar med sig spår ifrån sin barndom men att de distanserade sig ifrån sin problemfyllda barndom för att undvika att hamna i samma svåra situation igen. Dessa individer kände dock en viss medkänsla för de familjemedlemmar som fortfarande hade problem med alkoholism, konflikter, psykisk ohälsa eller fattigdom. De vuxna individerna som lyckats stå emot de påfrestningar som fanns i deras barndom hade som vuxna ett visst överseende och en viss tolerans mot sin uppväxt och de förhållandena som utgjorde deras uppväxt. Vid uppföljningen vid 30 år och även vid 42 år kunde forskarna se att individerna använde sig av sin inre kontroll och styrka som hjälpte dem ur deras problematiska barndom. Individerna använde sig även av den inre kontroll och styrka för att som vuxen skaffa sig ett självständigt liv utan besvärliga och problematiska livsförhållanden (Werner & Smith, 2003).
Enligt Werner och Smith (2003) var de avgörande skyddsfaktorerna för barnen i studien att de stressmotståndskraftiga barnen hade färre negativa relationer inom familjen än vad de barn som utvecklade olika problem hade. De motståndskraftiga barnen blev motståndskraftiga eftersom det fanns färre negativa riskfaktorer inom familjen än vad det fanns hos gruppen som bland annat utvecklade psykisk problematik samt beteende- och anpassningsproblem. Det fanns även riskfaktorer inom familjen för den grupp som blev stressmotståndskraftiga och studien visar att dessa barn sökte hjälp utanför familjen för att "klara sig". De motståndskraftiga barnen sökte hjälp i det sociala nätverket som fanns runtomkring dem och det kunde vara informella stödpersoner men även goda vänner, släktingar,
svärföräldrar, lärare, präster eller andra äldre personer som fungerade som stöd. Tonåringarna som hade en motståndskraft hade fått den hjälp de behövde utifrån det sociala nätverket och uppgav att den hjälp och det stödet därifrån hade varit till stor hjälp. Tonåringarna uppgav även att de kände att de skulle kunna få ytterligare hjälp om det skulle behövas från det sociala nätverket. Detta till skillnad ifrån den grupp tonåringar som hade utvecklat olika problem och som inte alls hade samma förtroende för sitt sociala nätverk (Werner & Smith, 2003).
I studien undersökte forskarna även vilka faktorer som var avgörande för om barnet utvecklade stressmotståndskraft eller inte. Faktorerna undersöktes vid de olika åldrarna, det vill säga 2, 10 och 18 år och några av de mest centrala faktorerna som genomsyrade alla åldrar var följande: att fadern var äldre när barnet föddes, att modern uppfattade barnet som lätthanterligt och lugnt som
spädbarn och barnets hälsa, att barnet hade varit friskt under de första levnadsåren. Andra faktorer som gjorde att barnen utvecklade
stressmotståndskraft var förhållanden i familjen som gjorde det möjligt för barnet att skapa en god anknytning till modern eller annan primär vårdare som spädbarn. Den goda anknytningen som innebar trygga och starka band mellan spädbarnet och modern (eller annan primär vårdare) gjorde att barnet kunde utveckla en motståndskraft mot sociala problem (Werner & Smith, 2003).
Sammanfattningsvis för alla åldrar under barnets uppväxt (2, 10 och 18 år) var att omständigheter i och omkring familjen och relationen till föräldrar var avgörande och hade stor inverkan på barnets utveckling. Även antalet stressande händelser i livet, såsom exempelvis frånvaro av en eller båda föräldrarna, kroppslig ohälsa, psykiska problem hos föräldrarna samt jobbiga familjekonflikter var avgörande för barnets utveckling av motståndskraft. De barn som utsattes för många riskfaktorer och flera stressande händelser hade större behov av fler
skyddsfaktorer för att klara sig bra och för att kunna utvecklas trots svårigheter i familjeförhållandena under uppväxten. Forskarna fann i studien att det avgörande för hur barnet klarade sig och utvecklade stressmotståndskraft är i vilken
utsträckning det förekom risk-, skydds-, och stressfaktorer i barnets omgivning. Forskarna menar att det mest optimala för barnets utveckling är alltså att minska antalet riskfaktorer och öka antalet skyddsfaktorer för att undvika att barnet utvecklar psykiska problem och andra svårigheter i livet (Werner & Smith, 2003).
Nationell forskning
Nedan presenteras två nationella forskningsstudier som är gjorda av Ingrid Claezon och Annemi Skerfving. Forskningsstudierna tar upp två olika aspekter kring maskrosbarn, det vill säga missbruk och psykisk ohälsa.
Mot alla odds
Ingrid Claezon (1996) undersöker i sin studie om det går att identifiera några gynnsamma faktorer som har haft direkt inverkan på barns utsatta uppväxtvillkor. Hon har i sin studie intervjuat 20 unga människor vars föräldrar var tunga
narkotikamissbrukare under deras uppväxt. Bakgrunden till denna studie var att belysa missbrukets konsekvenser för missbrukarens familj och anhöriga eftersom tidigare forskning endast har fokuserat på missbrukaren själv, dennes situation och orsaker till missbruket. Claezon utgår därför i sin studie ifrån ett
barnperspektiv och de unga människornas egna utsagor. Hon ville ta reda på vilka konsekvenser missbruket har gett barnen på ett längre perspektiv och hur de tänker kring sina missbrukande föräldrar. Utifrån svaren på dessa frågor försökte hon ta reda på hur barnen har lyckats bemästra barndomens motgångar och svårigheter på ett positivt sätt och därmed klara sig "mot alla odds" (Claezon, 1996).
Claezon (1996) menar att eftersom missbruket gör att föräldrarna blir sviktande i sin föräldraroll leder det till konsekvenser för ungdomarna. Ett exempel är att ungdomarna får en bristande möjlighet till närhet av modern eftersom hon inte kan tillfredsställa sitt barns behov på grund av missbruket. Denna avsaknad av trygghet är viktig för barnets utveckling i framtiden då det påverkar barnets samspel med andra individer och kan i värsta fall leda till en känsla av alienation. En del av ungdomarna har aldrig träffat sina missbrukande föräldrar, några har
levt i perioder med sin mamma eller pappa som har missbrukat och vissa har växt upp med sin missbrukande mamma eller pappa. Det som är gemensamt för ungdomarna är att de har upplevt separationer från föräldrar eller andra viktiga vuxna förebilder på grund av föräldrarnas missbruk. Mer än hälften av de
intervjuande ungdomarna har någon gång under sin uppväxt varit omhändertagna för samhällsvård och blivit placerade utanför hemmet. I de flesta fall var det på grund av föräldrarnas oförmåga att ta hand om barnet som barnen placerades utanför hemmet, andra anledningar för placering var exempelvis barnets egna beteende samt tvångsomhändertagande av barnet. De resterande intervjuande ungdomarna som inte blivit placerade inom samhällsvården fanns det en dokumenterad oro över från socialtjänsten och funderingar kring att öppna en utredning (Claezon, 1996).
Enligt Claezon (1996) finns det tre huvudsakliga faktorer som i samverkan med varandra påverkar barnets förmåga att bemästra svårigheterna i uppväxten och hantera sin traumatiska barndom på ett positivt sätt. De tre faktorerna är:
individuella egenskaper, omgivningens stöd och upplevelser av familjen. Dessa tre faktorer kan ses som skyddande faktorer för barnen gentemot deras
uppväxtförhållanden. De individuella egenskaperna samspelar med faktorer som ålder, kön, nyfikenhet, intelligens med mera. Samspelet mellan dessa faktorer påverkar barnets anpassning till olika situationer. Detta innebär att en del barn har lättare att hantera och möta svåra händelser och förhållanden än andra barn på grund av deras egenskaper. Utifrån Claezons intervjuer med ungdomarna kunde hon se att en nära relation till föräldragestalter och ett socialt tryggt nätverk utgör en grund för sådana individuella egenskaper som skapar en motståndskraft. Alla förutom två av ungdomarna har idag en god och kontinuerlig kontakt med en föräldragestalt som exempelvis en biologisk förälder, styvförälder,
adoptivförälder eller fosterförälder. Denna faktor har stor betydelse för barnets förmåga till god anpassning. Omgivningens stöd syftar till andra vuxna som har varit viktiga i barnens uppväxtvillkor, det kan exempelvis vara släktingar,
socialsekreterare, lärare med mera. Dessa vuxna har betytt mycket för barnen, haft en viktig roll och har funnits där som stöd med möjlighet att påverka barnen i en positiv riktning. De svåra uppväxtvillkoren som ungdomarna har varit med om bekräftar betydelsen av dessa tre faktorer för att kunna uppnå en god anpassning till vuxenlivet och samhället (Claezon, 1996).
Betydelsefulla vuxna i barnets omgivning hjälper även barnet att utveckla en god självbild när föräldern inte är tillgänglig och deltagande för barnet. Barnet får bekräftelse i sitt samspel med vuxna och utvecklar en god självbild utifrån barnets relation med sina föräldrar eller andra betydelsefulla vuxna. Om föräldern
missbrukar kan det göra att föräldern brister i sin föräldraroll att tillgodose barnets mest grundläggande behov så som kärlek och trygghet. Att växa upp med en förälder som missbrukar kan göra att barnet inte får den bekräftelse som den är i behov av och kan därmed lätt känna sig oälskad av föräldern. Det kan därför finnas andra betydelsefulla vuxna i barnets omgivning som kompletterar eller kompenserar denna kontakt gentemot barnet. De betydelsefulla vuxna finns där både som barnets yttre sociala nätverk men även som deras så kallade inre nätverk. Bilden av den betydelsefulla vuxna, dennes attityder och värderingar präglar barnet att utveckla en god självbild. Dessa viktiga vuxna får en avgörande roll för hur barnet i ungdomsåren anpassar sig till vuxenlivet (Claezon, 1996).
Claezon (1996) tar upp några grundläggande kriterier som delvis är hämtade från Emmy Werner (1993) som beskriver en sorts definition på hur man "klarat sig". Två av kriterierna är att kunna ha goda och sunda relationer, både med
familjemedlemmar, vänner med mera men även mer intima parrelationer. Två andra kriterier är att kunna klara av skola eller arbete på ett tillfredställande sätt samt att ha någon form av utbildning. Vidare är två kriterier att kunna ta hand om sina eventuella barn på ett lämpligt sätt samt att kunna acceptera sig själv som människa och därmed ha god självkänsla. Hon tar även upp att ungdomarna inte ska vara kriminella, missbrukare eller vara i behov av kontinuerlig psykvård för att ha "klarat sig". Utifrån dessa kriterier har Claezon (1996) delat in de
intervjuande ungdomarna i tre olika grupper beroende på hur de hitintills har "klarat sig", de tre grupperna är: mycket bra, relativt bra och dåligt. Enligt Claezons bedömning har 11 av de 20 ungdomarna klarat sig mycket bra, fem har klarat sig relativt bra och fyra bedömer hon har klarat sig dåligt. De som klarat sig mycket bra stämmer in på alla kriterier, det vill säga har goda relationer,
meningsfull sysselsättning samt god självkänsla. De ungdomar som har klarat sig relativt bra har för närvarande ingen sysselsättning och har svårare för social kompetens och relationer. Gällande de ungdomarna som har klarat sig dåligt har samtliga missbrukat, återfinns i kriminalregistret för grova brott och har
misslyckats med både skola och arbete. (Claezon, 1996).
Att synliggöra de osynliga barnen
Den andra nationella forskningsstudien som vi har valt att presentera är en studie gjord av Skerfving (2005) med syfte att synliggöra de barn som växer upp med psykisk sjuka föräldrar. Dessa barn kallar hon de osynliga barnen eftersom det endast är föräldern som är i fokus när det handlar om den psykiska ohälsan i familjen. Bakgrunden till denna studie är att göra de osynliga barnen synligare och därmed bidra till ökad förståelse för barnens upplevelser och behov när deras föräldrar lider av psykisk sjukdom. För att bidra till ökad förståelse förklarar hon bland annat begreppet psykisk sjukdom och hur det påverkar föräldraskapet samt tar upp riskerna som finns med att växa upp med en psykisk sjuk förälder. Vidare tar hon upp barnets situation och upplevelser i familjer med psykisk sjukdom och barn som "klarar sig" trots dessa påfrestningar (Skerfving, 2005).
Psykisk sjukdom hos en förälder innebär många svårigheter och påfrestningar för barnet och kan i vissa fall innebära en fara. Psykisk sjukdom hos en förälder är en riskfaktor som finns för barnet, denna faktor står dock aldrig ensam för att barnet ska utveckla en psykisk sjukdom i vuxen ålder utan samverkar med andra
faktorer. En riskfaktor som har stor betydelse för barnets utveckling är en negativ relation mellan föräldern och barnet, där misshandel kan förekomma och där föräldern har en aggressiv inställning gentemot barnet. Föräldraskapet påverkas av hur sjukdomen visar sig, vilka krav som ställs på föräldern utifrån barnens behov, hur situationen ser ut kring barnet och familjen samt av barnets ålder. Hur
föräldraskapet påverkas av dessa faktorer har en avgörande betydelse för om barnet skall kunna klara sig mot de påfrestningar och motgångar som barnet möter i sin uppväxt (Skerfving, 2005).
När föräldern är psykisk sjuk kan det enligt Skerfving (2005) innebära att föräldern är upptagen i sig själv, känner oro, nedstämdhet och ångest samt kan vara tungt medicinerad. Dessa faktorer som psykisk sjukdom medför gör att föräldern har svårt att tillgodose barnets behov i de olika åldrarna. Ett behov som
ska tillgodoses av föräldern till barnet i alla åldrar är det känslomässiga och praktiska stödet. Detta behov är otroligt viktigt och ses som en skyddande faktor i barnets uppväxt. När föräldern har psykisk sjukdom kan det vara svårt för
föräldern att vara mentalt närvarande och svara på barnets ögonkontakt, leende med mera och ge det skydd och stöd som barnet behöver i den åldern. Ju äldre barnet blir desto viktigare blir det med vardagliga rutiner såsom mat och sömn på regelbundna tider. Barnet är även i behov av att tolka och förstå sin omgivning och se sitt sammanhang, detta kan vara svårt om föräldrarna själv har problem med sin verklighetsuppfattning (Skerfving, 2005).
Barnet blir mer och mer medveten om förälderns psykiska sjukdom ju äldre barnet blir. Det som är viktigt för barnet då är att inte avvika från det normala som
exempelvis att ha rena och hela kläder, komma i tid till skolan, göra läxor med mera. Om barnet oroar sig, skäms eller tar ansvar för sin förälder så kan det hämma barnet i dennes egna liv. Barnets ansvar ökar med åldern och i tonåren kan föräldern snarare bli en belastning än ett stöd eftersom tonåringen har tagit över ansvaret kring de dagliga rutinerna i hemmet för att föräldern inte klarar av det. Gemensamt för barnet i alla åldrar är behovet av att ha trygga och varaktiga relationer med sina föräldrar som även skapar en bra tillvaro och livssituation för barnet (Skerfving, 2005).
För att få en ökad förståelse för hur barnet upplever och känner kring sin livssituation med en förälder som är psykisk sjuk så tar Skerfving (2005) upp barnets känslor och upplevelser i en del av studien. Det är vanligt att barnet skuldbelägger sig själv för förälderns psykiska sjukdom eftersom barnet är friskare än föräldern och känner skuld över detta. Barnet upplevde även att det levde i två olika världar där folk runt omkring som stod barnet nära blev deras livlinor till världen utanför hemmet. I hemmet förekom det tystnadsplikt för barnen där ingen fick tala om sjukdomen och om något barn berättade för någon utanför hemmet om sjukdomen fick barnet snabbt skuldkänslor. Att inte tala om sjukdomen medförde att barnet inte förstod vad som pågick och inte heller fick det förklarat för sig. Tystnadsplikten ledde till en isolering från omvärlden men även en rädsla över att den psykisk sjuka föräldern ska skada sig själv eller barnet. På grund av denna tystnadsplikt fick ibland inte den friska föräldern reda på att den andra föräldern var så psykisk sjuk att barnet for illa. Betydelsen av att den friska föräldern är där som stöd för barnet genomsyrar hela studien (Skerfving, 2005).
Skerfving (2005) menar på att det inte finns något enkelt samband mellan förälderns psykiska sjukdom och en negativ utveckling hos barnet. Det finns många barn som har bibehållit en bra psykisk hälsa i vuxen ålder trots sin problematiska barndom. Dessa barn har av olika anledningar fått bättre förutsättningar att klara sig mot svårigheterna och har därmed skapat en god återhämtningsförmåga. Dock får man inte glömma att dessa barn plågas av sina upplevelser och minnen trots att de har klarat att stå emot de psykiska
påfrestningarna under barndomen. För att klara sig och bli ett så kallat
maskrosbarn är relationen mellan barnet och föräldern av avgörande betydelse. Utifrån relationen utvecklar barnet olika strategier för att skydda sig själv och ta sig igenom stressituationerna som uppstår i barndomen och längre fram i livet (Skerfving, 2005).
Sammanfattning av tidigare forskning
Werner och Smith (2003) tar upp familjeförhållanden och omständigheter kring familjen som en betydande faktor när det gäller barnets utveckling. Både Claezon (1996) och Skerfving (2005) nämner att missbruk/psykisk sjukdom är faktorer som påverkar föräldrarollen och omständigheterna kring familjen då föräldern blir sviktande i sin föräldraroll och har svårigheter att tillfredsställa barnets
grundläggande behov. Skerfving (2005) poängterar dock att den psykiska sjukdomen aldrig står ensam som en avgörande riskfaktor för barnet utan även samverkar andra faktorer, som exempelvis en negativ relation mellan förälder och barn. Claezon (1996) tar upp en del skyddande faktorer som exempelvis en god självbild och ett socialt tryggt nätverk som tillsammans kan reducera
riskfaktorerna och göra att barnet bibehåller en god hälsa och inte utvecklar något missbruk. En faktor som alla tre forskningsstudierna tar upp som avgörande är att ha trygg relation till en förälder, där barnet får sitt känslomässiga och praktiska stöd. Werner och Smith (2003) tar upp betydelsen av att ha en god och trygg anknytning till sin moder eller annan primär vårdare under det första levnadsåret som en betydande skyddande faktor. Claezon (1996) tar upp betydelsen av en nära relation till föräldragestalter och ett socialt tryggt nätverk som är faktorer som hjälper barnet att skapa en motståndskraft. Skerfving (2005) tar upp behovet barnet har av att ha en varaktig och trygg relation till sin förälder för att skapa en bra livssituation för barnet. Skerfving (2005) nämner även att relationen har stor betydelse för barnets utveckling och om relationen är negativ kan det ses som en avgörande riskfaktor (Claezon, 1996; Skerfving, 2005; Werner & Smith, 2003).
TEORI
I detta kapitel redovisas de två teorier som används i studien, det vill säga teorin om känsla av sammanhang (KASAM) samt anknytningsteorin. Det är dessa två teoretiska utgångspunkter som studiens material kommer att analyseras utifrån. En av studiens två frågeställningar är att ta reda på hur maskrosbarn har upplevt sin uppväxt samt hur uppväxten har format dem som människor i vuxen ålder. Vi har valt att använda Antonovskys (2005) teori om KASAM som fokuserar på att människor som utsätts för påfrestningar trots allt kan bibehålla en god hälsa samt utveckla en motståndskraft. Detta är centralt för studien då maskrosbarn har på ett eller annat sätt utvecklat en motståndskraft som har gjort att de har lyckats
bemästra svårigheter i uppväxten. Teorin tar upp hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet som tre centrala komponenter och vi anser att komponenterna är viktiga att koppla till vår första frågeställning (Antonovsky, 2005). Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet tror vi kan vara betydande för hur maskrosbarnen har formats som människor. Genom de tre komponenterna kan maskrosbarn förstå tillvaron som begriplig, ta hjälp av resurser för att hantera situationer samt känna mening i sin tillvaro för att kunna utvecklas och behålla en god hälsa. Utifrån detta påstående tror vi att komponenterna kan ses som en hjälp i att bemästra svårigheter i sin uppväxt
Studien syftar även till att beskriva hur anknytningen har kommit till uttryck samt vilken inverkan den har haft på relationen mellan föräldrar och barn. Vi har valt att tillämpa anknytningsteori utifrån John Bowlby då han anses vara den mest framträdande forskaren inom anknytningsteorin. Vi anser att anknytningsteorin är den mest lämpliga att tillämpa på vårt insamlade material eftersom teorin
fokuserar på anknytningen som sker mellan barnet och föräldern samt förklarar barnets behov av grundläggande omsorg och trygghet (Bowlby, 2010).
Känsla av sammanhang (KASAM)
Grundaren till teori om KASAM är Aaron Antonovsky som 1979 formulerade den salutogena modellen varifrån KASAM är en förklaringsmodell kring varför
människor kan stå emot påfrestningar och bemästrar svårigheter. Antonovsky hade som avsikt med den salutogena modellen att ta reda på vad det är som gör att människor håller sig friska samt vad det är som gör att människor kan behålla en god hälsa trots att människan utsätts för påfrestningar i livet. Antonovsky
motsätter sig starkt det mer traditionella synsättet, det vill säga det patologiska synsättet, vars utgångspunkt är att fokusera på varför människor blir sjuka och vad det är som gör dem sjuka. Antonovsky menar att företrädare för det patogenetiska synsättet fokuserar på en bestämd sjukdom, att behandla de som redan är sjuka, förhindra att de blir sjukare och avlider eller att endast se till själva
sjukdomsbegreppet och inte helheten kring individen. Antonovsky har istället utgångspunkt i att fokusera på det friska och att se till hela människan och vad det är som gör att människor kan ha hälsan trots livets utmaningar och svårigheter (Antonovsky, 2005).
Grunden i teorin är att en människa hela tiden befinner sig på ett kontinuum som balanserar mellan hälsa och ohälsa. Under livets olika faser befinner sig
människan på olika ställen på detta kontinuum (Antonovsky, 2005). Enligt Antonovsky (2005) handlar det salutogenetiska synsättet om att se på de faktorer som är avgörande för att en människa kan röra sig mot den friska polen på detta kontinuum. Utifrån detta synsätt utvecklade Antonovsky begreppet känsla av
sammanhang (KASAM) och han menar att KASAM är en faktor som avgör var
på kontinuum som människan befinner sig och människans rörelser mot den friska polen. En hög känsla av sammanhang bidrar till att människan befinner sig
närmare hälsa än ohälsa på detta kontinuum och vice versa (Antonovsky, 2005).
Grunden i KASAM är tre komponenter som utgör teorin och dessa är:
begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Tanken bakom dessa tre
komponenter är att människan ska finna mening och vara delaktig i sin tillvaro. Människan ska även förstå sitt sammanhang och kunna hantera vad som pågår i olika situationer för att kunna utvecklas och behålla hälsan. Antonovsky (2005) beskriver dessa komponenter som följande:
Begriplighet handlar om att människan ska kunna förklara det som sker
runtomkring i och utanför sig själv. Inre och yttre stimuli är då förnuftsmässigt fattbara samt att informationen i omgivningen är förutsägbar, ordnad, strukturerad och begriplig. Att ha en hög känsla av begriplighet innebär att människan
förväntar sig att stimuli som kan uppkomma i framtiden ska vara förutsägbara. Om olika stimuli skulle komma som en överraskning så ska de åtminstone gå att ordna och förklara. Detta innebär att även om tragiska stimuli inträffar som
exempelvis död, krig och misslyckanden så kan en människa med hög känsla av begriplighet göra dessa stimuli greppbara och begripliga samt finna lösningar (Antonovsky, 2005).
Hanterbarhet handlar om att möta utmaningar och kunna hantera dessa
utmaningar utifrån de resurser som står till ens förfogande, både hos sig själv och hos andra i sin omgivning. Dessa resurser kan finnas hos personer i sin närhet som är tillgängliga och som människan känner att hon/han kan lita på. En hög känsla av hanterbarhet innebär att människan klarar av påfrestande situationer och inte känner sig som ett offer inför dessa påfrestningar utan ser det istället som händelser som går att hantera och reda ut (Antonovsky, 2005).
Slutligen är meningsfullhet den sista komponenten och även den mest
övergripande komponenten eftersom meningsfullheten är nödvändig för att de andra två komponenterna ska kunna fungera och bestå. Meningsfullhet är den så kallade motivationskomponent då den handlar om att finna energi och
engagemang i sin livssituation samt att människan känner värde i det den gör. Meningsfullhet handlar om delaktighet och att känslomässigt engagera sig i de saker som är viktigt i livet och att därigenom känna en meningsfullhet och motivation i livets utmaningar. En hög känsla av meningsfullhet innebär att människan känner en mening med livet och att utmaningarna i livet är värda att investera energi och engagemang i (Antonovsky, 2005).
Antonovsky (2005) har under sin tid utvecklat ett formulär som mäter graden av KASAM. Detta innebär att människor med höga värden på begriplighet,
hanterbarhet och meningsfullhet har en hög känsla av sammanhang vilket betyder en hög förmåga att hantera utmaningar och att se en hög grad av sammanhang i världen. Människor som uppvisar en hög KASAM ser livets händelser som erfarenheter och utmaningar som går att möta och hantera. Händelserna kan vara jobbiga och svåra men med en hög KASAM kan ändå händelserna och dess konsekvenser vara uthärdliga för människan. Vidare i sin teori tar Antonovsky (2005) upp vad det är som gör att människan utvecklar KASAM och Antonovsky menar att det beror på vilka generella motståndsresurser som människan har att tillhandahålla, som exempelvis socialt stöd eller en stark jag-identitet. Även en människas mönster av livserfarenheter är det som spelar roll för utvecklandet av stark eller svag KASAM. Antonovsky (2005) menar att det handlar om hur
medvetna en människas val är, om man medverkar till olika val i livet och i vilken utsträckning det kulturella sammanhanget och den socio-strukturella verkligheten påverkar en människas livserfarenheter (Antonovsky, 2005).
Enligt Antonovsky (2005) är det i början av vuxenlivet som KASAM bestäms och blir mer absolut. Det innebär att där man befinner sig på detta kontinuum för hälsa-ohälsa vid början av vuxenlivet är också oftast där man befinner sig resten av livet. Enligt teorin har en människa oftast bara kortvariga och tillfälliga förutsättningar att klara av stressorer och andra situationer i ungdomsåren medan människan i början av vuxenlivet är engagerad och skapar sociala roller och relationer med andra personer. Detta ger människan en förutsättning för att hantera barndomens och ungdomsårens erfarenheter. Det är genom denna
utveckling som människan får en mer bestämd roll i samhället och utifrån detta så
skapas även en stark eller svag känsla av sammanhang som ofta finns kvar under hela vuxenlivet (Antonovsky, 2005).
Avslutningsvis kan teorin om KASAM beskrivas som fokuserande på det salutogena, det vill säga det som fungerar hos en människa. Att ha en stark KASAM och att fokusera på det som fungerar innebär att människan har lättare för att förstå och hantera livets påfrestningar. Trots dessa påfrestningar och stressorer kan människan ändå känna mening med livet (Antonovsky, 2005).
Anknytningsteorin
Den främsta pionjären inom anknytningsteorin är John Bowlby (2010) som har forskat kring den nära anknytning som sker mellan det nyfödda barnet och dess moder. Anknytning innebär enligt Bowlby (2010) att ett barn söker efter närhet samt kontakt hos vissa utvalda individer under olika förutsättningar. När barnet knyter an till en individ skapar den ett så kallat anknytningsbeteende för att uppnå och behålla den eftertraktade närheten och kontakten med sin utvalda individ. Barnet söker efter en varm och nära relation och det är vanligt att barnet väljer modern eller annan modergestalt som en individ att knyta an till. Utgångspunkten i anknytningsteorin är att skapa en känslomässig anknytning och förklara de anknytningsbeteende som barn utvecklar till andra bestämda personer. Anknytningsbeteendet som barnet visar utspelar sig i form av leende,
ögonkontakt, gråt och så vidare. Bowlby (2010) menar att anknytningsbehovet är medfött eftersom barnet fortfarande kräver moderns närvaro för att tillfredsställa de grundläggande känslomässiga behoven. Anknytningsbeteendet betraktas därmed som något normalt och därför är en naturlig reaktion att barnet känner separationsångest när dessa utvalda individer försvinner (Bowlby, 2010).
Ett centralt begrepp inom anknytningsteorin är en trygg bas som Bowlbys kollega Ainsworth har utvecklat utifrån anknytningsteorin. En trygg bas är en plats som anknytningsgestalten skapar åt sitt barn för att finnas till hands men samtidigt för att hjälpa barnet att utveckla en självständighet. Den trygga basen kan beskrivas som en tillflykt som barnet kan återvända till när det utforskar omvärlden och veta att barnet alltid är välkommet samt att få sina känslomässiga behov tillgodosedda när barnet återvänder. Ju äldre barnet blir desto mer av världen vågar det utforska innan det återvänder till sin trygga bas och anknytningsgestaltens närhet. I tonåren kan denna utforskning av världen sträcka sig över flera veckor och månader innan barnet återvänder. Den trygga basen förblir även då nödvändig för barnets hälsa och funktion. Basen förutsätter att anknytningen mellan barnet och den vuxna individen är trygg. Om anknytningen skulle vara otrygg påverkas barnets förmåga att utforska världen negativt eftersom barnet är osäker på om anknytningsgestalten kommer att finnas där när det återvänder (Bowlby, 2010).
Bowlby (2010) tar även upp olika anknytningsmönster som Ainsworth (i Bowlby, 2010) beskrev och som handlar om de anknytningsmönster som barnet utvecklar under uppväxten och som påverkas av föräldrarnas sätt att behandla barnet. Anknytningen mellan barn och förälder kan beskrivas med hjälp av följande anknytningsmönster: trygg anknytning, otrygg ambivalent anknytning och otrygg undvikande anknytning. Vid en trygg anknytning litar barnet på att sin
föräldragestalt kommer att finnas där som en trygg bas när det behöver tröst, uppmuntran eller hjälp i svåra situationer. För att barnet ska få en trygg
anknytning krävs det att föräldragestalten (oftast modern) tillfredsställer barnets känslomässiga behov under de första åren. Föräldragestalten ska exempelvis vara lättillgänglig och deltagande för barnet samt vara lyhörd för barnets signaler. När det gäller anknytningsmönstret otrygg ambivalent är barnet osäker på om
föräldragestalten kommer att finnas där som en trygg bas och tillfredsställa barnets olika känslomässiga behov. Konsekvenserna av detta blir att barnet är rädd för att utforska omvärlden och osäkerheten kring föräldragestalten skapar en separationsångest för barnet. Denna otrygga ambivalenta anknytning främjas av att föräldragestalten ibland är tillgänglig för barnet och tillfredsställer dess
känslomässiga behov och ibland inte. Anknytningen främjas även av separationer och hot om att bli övergiven av en föräldragestalt. Det tredje anknytningsmönstret otrygg undvikande anknytning är en följd av att föräldragestalten upprepande gånger har avvisat barnet när den har sökt kontakt och närhet. Barn som har en otrygg undvikande anknytning förväntar sig på grund av detta att bli bortstött av sin föräldragestalt när den söker omvårdnad. Barnet kan inte visa något behov av att använda föräldragestalten som en trygg bas och avvisar föräldragestaltens kontaktförsök på grund av upprepande bortstötningar (Bowlby, 2010).
Bowlby (2010) uppmärksammar begreppet arbetsmodell i anknytningsteorin för att förklara att anknytningsmönstret hos barnet blir en egenskap hos barnet själv. Barnet skapar sina egna arbetsmodeller i sina första levnadsår och modellerna grundar sig på barnets upplevelser av verkligheten i sitt dagliga samspel med sina föräldrar. Barnet konstruerar inre föreställningar om sig själv och sin relation till viktiga föräldragestalter i samband med att barnets kognitiva kapacitet ökar. Modellen speglar de bilder barnet har av sina föräldrar och hur de behandlar barnet samt vad de säger till barnet. Dessa föreställningar kommer att fungera som en modell för barnets senare relationer med vuxna och jämnåriga personer. När det gäller ett barn med en trygg anknytning fortsätter modellerna att uppdateras eftersom föräldrarna behandlar barnet annorlunda med åren. Uppdateringarna av barnets arbetsmodell kan dock försenas om det inträffar något oväntat i barnets omgivning men barnet fortsätter ändå att avspegla sig själv i samspel med sina föräldrar. När barn har en otrygg anknytning till sina föräldrar motarbetas uppdateringen av arbetsmodellen eftersom barnet speglar negativa upplevelser i samspel med sig själv och sina föräldrar (Bowlby, 2010).
METOD
När vi genomförde denna studie valde vi att använda oss av en kvalitativ ansats för att på bästa sätt kunna gå in på djupet i ämnet. Att använda sig av en kvalitativ ansats innebär enligt Ahrne och Svensson (2011) att man kan genomföra
intervjuer med ett fåtal respondenter för att på så sätt få en djupare inblick i människors livsöden (Ahrne & Svensson, 2011). Vi vill med denna studie samla in material genom intervjuer med maskrosbarn där deras beskrivningar om deras upplevelser av uppväxten är det centrala. Detta har gjorts genom intervjuer med fem respondenter.
Fältanteckningar
Under studiens gång skrev vi fältanteckningar kring våra reflektioner och andra viktiga synpunkter som uppkom. Fältanteckningarna innehöll exempelvis
reflektioner kring vilka metoder som skulle användas, tankar kring intervjuerna eller andra viktiga saker som vi antecknade för att komma ihåg samt för att det inte skulle försvinna i vårt material. Genom att skriva fältanteckningar fick vi med viktiga reflektioner och kunde se andra infallsvinklar på vårt material än om vi bara skulle förlitat oss på vårt minne istället för penna och papper.
Fältanteckningarna använde vi även till att skriva ner frågor som uppstod under arbetets gång som vi senare sökte svar på. Fältanteckningarna användes som mest i slutet av studien då det uppkom många reflektioner utifrån intervjuerna i
samband med transkribering och analys/diskussion. Enligt Patel och Davidson (2003) är det viktigt att dokumentera tankar som uppstår under arbetet för den slutgiltiga analysen. Genom att föra fältanteckningar över allt som händer under studiens gång kan man som forskare gå tillbaka i anteckningarna och se om kunskapen kring det som studeras har utvecklats (Patel & Davidson, 2003).
Val av metod
I studien tog vi avstamp i en kvalitativ ansats med muntliga intervjuer som datainsamlingsteknik. Eftersom vårt syfte med studien är att söka material på djupet är en kvalitativ ansats mest lämplig eftersom vi vill undersöka händelser, yttranden och tankar utifrån respondenternas berättelser. Levin (2008) menar att det kan vara fördelaktigt att använda en kvalitativ ansats eftersom respondentens åsikter och synpunkter framhävs på ett lättare sätt när datainsamlingen sker med intervjuer i mindre strukturerade former med en kvalitativ utgångspunkt (Levin, 2008). Levin tar upp kriterier som Taylor och Bogdan (1984) formulerar där dem menar att en kvalitativ ansats syftar till att producera deskriptiv data vilket innebär att det är människors egna ord och beteende som är grunden för empirin. Taylor och Bogdan menar att det finns tre kriterier som definierar den kvalitativa
ansatsen och dessa är: att studien är induktiv, att den ser människor som helheter i sammanhang samt att forskaren söker förståelse för människor utifrån deras egna värderingar (Levin, 2008).
En av utmaningarna i en kvalitativ ansats är att som forskare kunna skapa en mening bland ett stort intervjumaterial. En svaghet i undersökningar utifrån en kvalitativ ansats är svårigheterna i att generalisera resultatet på en större population då endast en liten del av en helhet undersöks (Svensson & Ahrne, 2011). Anledningen till att vi föredrog en kvalitativ ansats framför en kvantitativ grundar sig i att en kvantitativ undersökning enligt Aspers (2010) ofta syftar till att göra mätningar genom att ställa frågor i enkäter till en stor mängd respondenter (Aspers, 2011). Vårt val av metod grundade sig i att vi ville intervjua ett fåtal respondenter för att på bästa sätt söka svar på vårt syfte och frågeställningar. Vi ansåg att det inte är lika fördelaktigt att få svar på syftet samt frågeställningarna genom en kvantitativ ansats med exempelvis enkäter.
Avgränsning
För att på bästa sätt få ut så mycket som möjligt av vår studie har vi valt att avgränsa oss genom att endast intervjua personer över 18 år då det är mest lämpligt utifrån etiska överväganden. Genom att intervjua personer över 18 år finns det möjlighet för oss att möta personer som har självinsikt och en distans till sin uppväxt samt genom bearbetning har hanterat sin uppväxt.
Tillvägagångssätt vid val av respondenter
I vår studie är val av respondenter en central del eftersom det är respondenterna som utgör det empiriska materialet. De respondenter som har ställt upp kommer från olika delar av Sverige. Vi anpassade oss efter detta och intervjuerna
genomfördes på olika orter nära respondenternas hemorter.
Aspers (2011) menar att respondenter är källor till kunskap och det är mellan forskare och respondenter som det skapas en interaktion som mynnar ut i ett empiriskt material som sedan utgör en del av analysen i studien. Respondenter fungerar som deltagare på fältet och kan därigenom komma med relevant information för studien (Aspers, 2011).
I vårt sökande efter respondenter började vi med att kontakta organisationen Maskrosbarn som vi fann genom sökningar på Internet. Vi mailade till
organisationens verksamhetschef där vi fick till svar att organisationen, på grund av tidsbrist, inte hade möjlighet att förmedla sådana kontakter. De erbjöd sig dock att lägga upp vår förfrågan på ett internt forum inom organisationen. Vid vidare efterforskning kring denna organisation insåg vi att den främst riktar sig till ungdomar under 18 år som befinner sig i svåra familjeförhållanden och därför ansåg vi att det skulle bli svårt att finna respondenter över 18 år genom denna organisation.
I vår studie gjorde vi ett bekvämlighetsurval som enligt Rosengren och Arvidson (2002) innebär att forskaren gör ett val av respondenter utifrån vilka personer som finns tillgängliga för tillfället när studien ska genomföras. Att göra ett
bekvämlighetsurval innebär att forskaren “tager vad man haver” och måste då använda sig av de respondenter som finns till hands för att kunna genomföra studien (Rosengren & Arvidson, 2002). På grund av tidsbristen (10 veckor) och svårigheter att få tag i respondenter intervjuade vi de respondenter som
kontaktade oss via forum på internet och ville ställa upp på en intervju. Vi valde att söka efter respondenter som har vuxit upp med en eller båda av sina föräldrar där det har förekommit missbruk och/eller psykisk ohälsa med förutsättningen att respondenterna själva ser sig som maskrosbarn.
För att komma vidare i vår sökning valde vi att lägga upp en förfrågan efter respondenter på flertal olika forum på Internet. När vi lade upp förfrågningar på de olika forumen informerade vi om vårt syfte med studien, vilka respondenter vi sökte efter samt även informerade om anonymitet- och konfidentiellkravet. Vi lade ut en förfrågan på följande forum: “familjeliv.se”, “alltforforaldrar.se”, “vuxnabarn.nu”, “blimamma.se” och “amelia.se”. Vi fick svar på två av dessa forum vilket generade kontakt med sammanlagt sju möjliga respondenter. Vidare kontaktade vi de möjliga respondenterna via privat mail för ytterligare
information om intervjun. Slutligen valde fem av de sju respondenterna att ställa upp på en intervju. Av dessa fem respondenter träffade vi fyra av dem ansikte mot ansikte och genomförde intervjuer och en respondent hade vi kontakt med via telefon, då det på grund av avståndet inte var möjligt att träffas.
I vårt försök att finna ytterligare respondenter uppdaterade vi våra trådar på de olika forumen där vi skrev att vi fortfarande sökte efter möjliga respondenter som ville ställa upp. Detta fick vi tyvärr ingen respons på förutom de sju respondenter som vi tidigare var i kontakt med.
I denna studie har vi inte använt oss av eller riktat oss mot en särskild myndighet eller socialförvaltning och därför har vi ej kunnat använda oss av något register eller tagit hjälp av till exempel socialsekreterare för att nå respondenter. Eftersom många människor idag rör sig på olika sociala medier på Internet valde vi därför att söka efter respondenter genom olika forum för att öka våra chanser att nå flest människor.
Bortfall
Under arbetes gång hade vi kontinuerlig mailkontakt med sammanlagt sju
respondenter till en början. När vi var i fas med att påbörja intervjuerna tappade vi dock kontakt med två av dessa då de ej svarade på våra mail. Vi tror att denna problematik kan ha sin grund i att respondenterna kan ha tappat intresse för att medverka samt att de möjligtvis har ångrat sig kring att berätta sin historia på ett öppet sätt. Detta innebär att respondenternas vägran att ställa upp på intervju har mynnat ut i ett bortfall. Då vi endast genomförde intervjuer med fem av de sju möjliga respondenterna kan de övriga två ses som ett externt bortfall. Externt bortfall innebär, enligt Rosengren och Arvidson (2002) att det saknas svar från vissa individer i undersökningen. Detta kan bero på att man som forskare inte får tag på respondenten eller att respondenten vägrar att ställa upp. Rosengren och Arvidson (2002) menar att bortfall främst är kopplat till undersökningar gjorda utifrån en kvantitativ ansats men menar även att det kan tillämpas vid kvalitativa undersökningar (Rosengren & Arvidson, 2002).
De två respondenterna som slutade svara på vår kontinuerliga mailkontakt hade vi inte några övriga kontaktuppgifter till vilket innebar att det inte fanns möjlighet för oss att kontakta dessa två respondenter på annat sätt. Detta bortfall skedde i ett relativt tidigt stadie av vår studie och medförde att vi istället lade fokus på att etablera kontakt med de övriga fem respondenterna för att få till en intervju.
Val av intervjuteknik
När vi gjorde våra kvalitativa intervjuer med respondenterna använde vi oss av en semistrukturerad intervjuteknik vilket innebär att vi formulerade ett antal tydliga frågor med utrymme för följdfrågor. Aspers (2011) menar att denna teknik är gynnsam att använda eftersom respondenterna kan, med viss begränsning, komplettera och utveckla sina beskrivningar och därmed finns mindre risk för otillräckliga svar (Aspers, 2011). Semistrukturerade intervjuer kännetecknas enligt Justesen och Mik-Meyer (2011) av att forskaren formulerar en
intervjuguide (se bilaga 2) där en rad huvudfrågor är framställda med möjlighet att utveckla frågorna under intervjun. Målet med semistrukturerade intervjuer är att få respondenterna att reflektera över samma frågor vilket innebär att forskaren kan komplettera huvudfrågorna med följdfrågor, beroende på respondentens
berättelser (Justesen & Mik-Meyer, 2011).
Vi träffade fyra respondenter för intervju och gjorde även en femte intervju med en respondent via telefon, på grund av det långa avståndet. Alla de fem
intervjuerna genomfördes med samma intervjuguide som grund i samtalet, varpå olika följdfrågor ställdes utefter vad som framkom under samtalets gång.
Respondenterna gavs möjlighet att berätta mycket med sina egna ord men om 23
samtalet drev iväg i fel riktning så hade vi möjlighet, med hjälp av våra frågor i intervjuguiden, att återgå till att få svar på det faktiska syftet.
Intervju
Att genomföra intervjuer utifrån en kvalitativ ansats innebär enligt Fejes och Thornberg (2009) ett medmänskligt möte mellan respondenten och forskaren. Mötet bidrar till en styrka i studien då forskaren är medveten om och tillåter att mänskliga insikter och erfarenheter är det som är framträdande. Vidare kan även en medmänsklig interaktion i en intervju både vara en fördel och en nackdel. En nackdel kan vara forskaren själv i det medmänskliga mötet eftersom forskaren är det centrala redskapet i intervjun. Det innebär att studien kan påverkas av
forskarens egna kunskap och insyn i studien samtidigt som detta kan vara av fördel då forskaren kan jobba med sitt eget material och utifrån sitt egna ändamål
(Fejes & Thornberg, 2009).
Utifrån våra intervjuer reflekterade vi över det medmänskliga mötet som sker när forskare och respondenter möts och samtalar och hade detta i åtanke under våra intervjuer. Vidare reflekterade vi kring våra förutfattade meningar som kan ha skapats i förarbetet till denna studie vilket innebar att vi försökte distansera oss till dessa när vi genomförde intervjuerna samt analysen för att inte på något sätt vinkla materialet.
Telefonintervju
Enligt Gillman (2008) är telefonintervju den bästa metoden att använda när man som forskare ska intervjua respondenter på distans. Den främsta fördelen med telefonintervju i jämförelse med andra distansmetoder är att det går att vara reaktiv, det vill säga man kan höra olika betoningar, ge samtalsstödjande kommentarer, ha möjlighet att ställa särskilda följdfrågor samt reda ut
missförstånd. Det skapas även ett engagemang genom samtalet då det finns en ömsesidig responsivitet som kan ge en positiv inverkan på kvalitén i det
insamlade intervjumaterialet. Till skillnad från möte ansikte mot ansikte kan man vid telefonintervju inte vara reaktiv på det sättet att man går miste om att läsa av kroppsspråk och visuella förändringar. Genom att inte se varandra ansikte mot ansikte mister man den mellanmänskliga kemin som uppstår i ett möte och även en stor del av empatin går till miste. Vid telefonintervjuer ska man som forskare tänka på att planera in sitt samtal så att man inte stör respondenten och att det därmed inte blir något avbrott i intervjun (Gillman, 2008).
Anledningen till att vi genomförde en telefonintervju med en av respondenterna var att det på grund av avståndet var för långt att åka för att genomföra en intervju ansikte mot ansikte. Telefonintervjun genomfördes genom att vi ringde upp respondenten på bestämd dag och tid, vilket medförde att vi inte behövde bli avbrutna eller störda av andra saker eftersom både vi och respondenten hade avsatt tid för telefonsamtalet. Telefonintervjun genomfördes på samma sätt som de andra fyra intervjuerna men vid telefonintervjun blev det än mer viktigt att lyssna in på olika betoningar och markeringar då detta annars kan ge sig uttryck genom kroppsspråket. En problematik som fanns när telefonintervjun
genomfördes var att det var svårt att veta när respondenten avslutade sin mening då det inte går att se kroppsspråket som annars kan vara en fingervisning om när en person avslutar sin mening och har pratat klart. Detta medförde att det vid vissa
tillfällen blev att vi eller respondenten avbröt varandra då vi inte visste om den andra personen hade pratat klart.
Genomförande/Bearbetning av insamlat material
Intervjuerna spelades in med hjälp av en mobiltelefon som enligt Eriksson-Zetterquist och Ahrne (2011) är ett tillräckligt bra inspelningsredskap när det gäller att intervjua ett fåtal respondenter (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2011). För att inte riskera att det inspelade materialet skulle gå förlorat så valde vi även att föra anteckningar under intervjun. Under alla våra intervjuer delade vi upp arbetet genom att en av oss hade en ledande roll i att ställa frågorna medan den andra personen hade fokus på att anteckna men även att inflika med
kompletterande frågor. Enligt Zetterquist-Eriksson och Ahrne (2011) är det fördelaktigt om man är två personer som intervjuar tillsammans, så att den ena kan fokusera på att ställa frågor och den andra föra anteckningar. Genom att anteckna under intervjuns gång påbörjas det tidiga tolkningsarbetet av materialet eftersom man kan skriva ner särskilda yttranden som sedan kan tänkas användas som citat eller egna reflektioner med mera (a.a.).
Efter de fem genomförda intervjuerna transkriberade vi allt material för att kunna få en överblick över vad som hade sagts i intervjun och för att använda
intervjumaterialet för vidare analys. Att transkribera är enligt Eriksson-Zetterquist och Ahrne (2011) en tidskrävande uppgift och när man ska genomföra en
transkribering av intervjuer är det fördelaktigt om man själv som forskare
genomför transkriberingen eftersom det underlättar då forskaren själv har deltagit i intervjun. Genom att själv transkribera kan man som forskare inleda
tolkningsarbetet redan under tiden transkriberingen sker och därmed kan analysen och tolkningar fördjupas till skillnad ifrån om transkriberingen skulle genomföras av en utomstående. Det är även fördelaktigt att börja transkriberingen så fort som möjligt efter intervjun för att minska sannolikheten för att man glömmer eller minns fel (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2011). Vi började transkribera det insamlade intervjumaterialet i direkt anslutning efter att intervjuerna hade genomförts för att inte glömma eller minnas fel samt för att få med våra reflektioner kring den genomförda intervjun. Vi båda medverkade på samtliga intervjuer och vi turades om att ställa frågor och föra anteckningar. Vi turades även om att transkribera, där den som förde anteckningar under intervjun även var den som transkriberade.
Enligt Aspers (2011) ska man som forskare fokusera på vilken kunskap man söker och hur man ska analysera texten när man transkriberar intervjun från tal till skrift (Aspers, 2011). I bearbetning av det transkriberade materialet låg vårt fokus på innehållet och vi redigerade därför respondenternas svar genom att ta bort exempelvis upprepningar, hummanden, pauser och felsägningar som uppkom i intervjun, såvida de inte fyllde någon funktion. Aspers menar att pauser och hummanden med mera skrivs ut från transkriberingen om de fyller någon mening i själva texten annars brukar dessa utelämnas (a.a.).
Kodschema
Efter att vi hade samlat in allt vårt empiriska material började vi med en transkriberingsprocess där allt intervjumaterial formulerades från ord till text. Efter att vi hade genomfört transkriberingen valde vi att koda det empiriska
