Malmö Högskola
Konst, kultur & kommunikation Examensarbete i litteraturvetenskap Malmö 2009-05-22
M
M
a
a
k
k
t
t
i
i
k
k
ä
ä
r
r
l
l
e
e
k
k
e
e
n
n
s
s
t
t
e
e
c
c
k
k
e
e
n
n
M
M
e
e
d
d
C
C
a
a
r
r
m
m
e
e
n
n
s
s
o
o
m
m
e
e
t
t
t
t
e
e
x
x
e
e
m
m
p
p
e
e
l
l
Mari El FoliHandledare: Petra Ragnerstam Examinator: Margareta Melin
1
”Livet är en komedi
för dem som tänker
och en tragedi
för dem som känner”
Goleman, 1998:31; citat av Horace Walpole
2
I
I
n
n
n
n
e
e
h
h
å
å
l
l
l
l
1.Inledning……… sid 3-4
2.Novellen & Mérimée………. sid 4-7
3.Operans inverkan då och nu……… sid 7-9
4.Makt………. sid 9
-Foucault
……….. sid 10-12
-Eget sätt att se på makt
……….... sid 12-14
5.Två möjliga förhållningssätt till kärlek sid 14-17
6.Sexualitetens förhållningssätt……... sid 17-20
7.Olika sätt att se på avstånd…………. sid 20
-Som metabegär
………... sid 20-23
-Som åskådare
………. sid 23-25
8.Avslutning………
sid 25
3
1.Inledning
Kärleken är vårt vanligaste tema i fiktionens värld, både skönlitterärt och i filmen, men mera sällsynt i avhandlingar eller i det offentliga rummet. Den är inte alltid något vi lägger fram på bordet och diskuterar vitt och brett, det tillhör mer det privata. Mer vanligt är att vi diskuterar kärleksrelationer med utvalda i vår omgivning som vi känner stort förtroende för och andra pratar inte alls om det. Det är intressant hur tyst det diskuteras om kärleksrelationer med tanke på att det är något som de flesta människor upplever. Hur vi än väljer att förhålla oss till kärlek är det ett stort ämne med många möjliga aspekter att undersöka och det är en av anledningarna till att det fascinerar mig. Å ena sidan kan man sålla kärleken till fenomen; kärlekens kraft och vad den kan få oss att gå igenom är ibland oförklarlig – å andra sidan kan man koppla det till handfastare områden som till exempel genus. Det går att resonera kring kärlek och det är vad jag tänker göra.
Finns det något större eller starkare än endast utspelet mellan personerna i en relation, eller är allt bara en utövning av makt? Min huvudfråga följs av grundtanken att undersöka kopplingar både till våra inre drifter och yttre
omständligheter eftersom jag tror att större medvetenhet om dessa kan jämna ut
skillnader i relationer, vare sig skillnaderna är knutna till makt, kön eller annat. Medvetenheten i sin tur gör att kärleken blir mindre fenomenal och något som vi gärna komplicerar blir då mer förståeligt och greppbart.
Relationer är stundvis komplicerade vilket jag drar till upplevda erfaren-heter i livet. Det är oundvikligt att min egen långvariga relation, snart 19 år, inte underliggande kommer att finnas med i arbetet, eftersom det är den som driver mig till att vilja jämna ut olika makt- och könsstrukturer. Filosofiska tankegångar har alltid intresserat mig och det är därför erfarenheten av min relations olika processer som ligger till grund, mer än specifika händelser som sådana. Intresset för relationers komplexitet har fått mig att vilja lära mera om varför det kan vara svårt och strävan efter ett slags förenklande har växt inom mig, allt sidledes eget maktutövande som stundvis är svårt att undkomma i relationer.
Jag tror alla utövar någon slags makt mer eller mindre medvetet i sin relation. Därför är det nästan omöjligt att prata om kärlek och relationer mellan människor utan att komma in på makt, så detta blir en viktig bit där Foucaults syn på makt blir ett stöd till arbetet . I anslutning till både kärlek och makt kommer
4
olika ämnen och teorier att beröras såsom exempelvis begär och genus. Jag har valt novellen Carmen till skönlitteratur, en historia som ger bra bilder av en svårtolkad kärleksrelation. Den är skriven av Prosper Mérimée 1845 och är ett användbart redskap för att titta närmare på en nära relation, trots att den skrevs för mer än 150 år sedan. Novellen är en tidlös klassiker som mer är känd för sina många operauppsättningar världen över än som en läst novell. 1869 skrev George Bizet librettot till operan Carmen och han både förstärkte och behöll novellens kärna. Från början tänkte jag göra jämförelser mellan de två, men eftersom verken är så pass lika blev det mindre viktigt. Båda visar på temat – hur vår mänskliga
inre drift gör sig gällande i kärlekens tecken och därför har jag valt att mest hålla
mig till novellen. Operan Carmen var ändå så pass revolutionerade och därför viktig i arbetet att jag kortfattat kommer att redovisa lite om den.
En större medvetenhet om både begrepp/teorikopplingar och inre drifter är en bra grund för att skillnader ska minska så att vi mer och mer släpper olika skillnader i våra relationer. Jag ser fram emot att undersöka detta för att lämna över summeringen eller reflektionen till er läsare.
2.Novellen och Mérimée
Carmen är skriven som en självbiografisk novell där författaren Mérimée arbetar
på en geografisk avhandling och tillsammans med lejd vägvisare reser han runt i Spanien för att undersöka om vissa geografiska områden är rätt placerade på kartan (1989:3-5). Historien utspelar sig först i nutid men längre in i novellen, medan arkeologarbetet pågår, börjar han berätta en historia som utspelade sig medan de reste runt. Denna parallellhandling gör att tiden stannar för läsaren och berättartekniken förstärker närvaron i berättelsen. I novellens början och i nutids-berättelsen hör vi om när Mérimée och hans vägvisare rider på de höga slätterna i Andalusien och där träffar de på en ökänd och efterlyst man vid namn don José Navarro. Mérimée känner inte till historien om denna som vägvisaren gör och bemöter honom därför utan fördomar och med ett vänligt sinne. Längre fram får Mérimée tillfälle att praktisera sin välvilja när han hjälper don José att komma undan soldaterna som jagar honom. Don José känner förtroende för honom, vilket senare är det som leder till historien och parallellhandlingen om Carmen.
5
Don José blir till sist tagen och sitter fängslad för att bli avrättad två dagar senare. Mérimée kommer för att besöka honom och don José anförtror sin livshistoria till honom (1989:35-ff). Härifrån får vi framöver istället höra don Josés berättelse till sin nyvunna vän Mérimée. Novellens och författarens budskap börjar stegras och som läsare är det här vi själva ”träder in i berättelsen” och berättartekniken gör att vi känner oss mer delaktiga i det som sker. Att förflytta historiens kärna till en annan person gör att författaren själv placerar sig utanför historiens laddningar och fokus och frågeställningar överlämnas istället till oss läsare. Pekpinnar försvinner och författarens berättarteknik ger oss en öppning för att få fler möjligheter till att undersöka historiens djup.
Mérimée var en skapare av den moderna franska novellen och med sin egenartade stil av dämpad romantik blandat med realistisk berättarkonst, om-vandlade han verkligheten till fantasi, samtidigt som han lyckades göra det helt naturtroget för mottagaren (1955:11). Han var framåt för sin egen tid och Carmen är ett bra exempel på det. Trots skriftspråket 1845 och att den skrevs för mer än 150 år sedan framför han med sin stil en modern berättarkonst med sådan finess att han både lyckas bevara och fortsätta ta upp det eviga ämnet kärlek. Carmen förde fram ett nyromantiskt budskap som då var revolutionerande och som i dag fortfarande gör sig gällande i populära uppsättningar runt om i världen. Mérimée har en åsikt om författarens viktigaste uppgift och i den ligger vikten som gör att
Carmen och de aktuella ämnena fortfarande håller måttet:
Enligt Mérimées uppfattning är författarens uppgift att skildra den mänskliga naturen och dess lidelser utan att ge rum åt sina personliga betraktelser och känsloyttringar som kunde påverka läsarens värdesättning av händelseförloppet och de uppträdande personernas tankar, känslor och handlingar. För att upprätthålla läsarens uppmärksamhet utan att trötta den bör alla oväsentliga detaljer undvikas och händelseutvecklingens spänning stegras utan att finalen framkallar några som helst moraliska slutledningar.
(Mérimée Noveller 1-2, 1955:11)
Prosper Mérimée växte upp i ett borgerligt hem som var färgat av en kulturell atmosfär där det avgörande intresset var konsten och litteraturen (1955:7).
Familjen var stora beundrare av Voltaire och upplysningstidens läror var det som gällde för dem. Därför blev Mérimée inte döpt, eftersom religion, politik och sociala frågor inte var något familjen gav sin uppmärksamhet till. De bröt mot sin tids klassicism och det anglosaxiska kristna samhället som fram till dess mest
6
gjort sig gällande. Det öppna synsättet präglade Mérimées uppväxt och inspirerade och påverkade även hans liv och val av karriär.
Mérimée umgicks socialt i de yngre franska litterära kretsarna (1955:8). Under sin studietid hade han förutom engelskan och franskan dessutom läst latin, grekiska och spanska vilket var starten för hans intresse för främmande språk. Tillsammans med kunskapen om de olika språken utvecklade han ett arkeologiskt intresse. Han hade stor talang i att beskriva andras kulturer lika bra som om han bott i landet själv. 1827 utkom en balladsamling La Guzla, som innehöll folk-dikter från Dalmatien, Bosnien, Kroatien och Herzegovina. De var så bra skildrade, trots att Mérimée aldrig besökt dessa ställen, att självaste Gothe uppmärksammade dem och de översattes även till ryska av Pusjkin.
1830 undgick Mérimée Frankrikes julirevolution när han reste till Spanien i fem månader. Det var den tiden som blev inspirationen till Carmen och resan höjde också hans ställning i det franska hovlivet då Napoleon den 3:e var vid makten (1955:8-10). Trots att historieforskningen tog hans tid blev han medlem av Académie Francaise som gjorde att han fortsatte att författa olika alster och
Carmen blev hans sista betydelsefulla. Berättelsen är tidlös eftersom den med
kärlekens förklädnad återspeglar många olika yttre och inre motsatsförhållanden som pågår både i samhället och inom oss själva men hela tiden med individens inre krafter som fokus. Redan vid don Josés första ögonkast av Carmen blir han förälskad och berättar att det kändes ”som om en kula hade träffat mig,…” (1989:27) vilket redan från början ger indikationer på att denna relation kommer att bli en laddad historia:
Hon sade till mig.
-Att älska dig igen, det är omöjligt. Jag vill inte leva med dig.
Jag var besatt av raseri. Jag drog min kniv. Jag skulle ha önskat att hon blivit rädd och bett om nåd, men denna kvinna var en demon.
-För sista gången, skrek jag, vill du stanna hos mig?
-Nej! Nej! Nej! Sade hon och stampade med foten. Och hon drog en ring, som jag hade gett henne från sitt finger, och kastade in den i ett snår.
Jag gav henne två hugg. (…) Hon föll vid det andra hugget utan att skrika. (Mérimée, 1989:63)
Carmen är en stegrande destruktiv relationshistoria mellan två vitt skilda
människor vad gäller ursprung, klass och etnicitet. Trots skillnaderna dras dessa huvudroller, Carmensita och don José Navarro, som magneter till varandra och även om jag med citatet ovan redan avslöjat slutet så är det den ständiga
7
laddningen mellan dem som mer är berättelsens intressanta fokus. Vad är det som drar dem mot varandra, trots att deras destruktiva förhållande redan från början tycks vara dömt att misslyckas? Berättelsen ger först sken av en rak och uppriktig känsla av kärlek mellan två personer, för att sen övergå till komplexare och djupare känslor som kräver mer tid och eftertanke att reflektera över. Allt från känslan av kärlekens plötsliga naiva förväntan och ingivelse, till stegringen av egots och destruktivitetens vansinne, som kan få oss att förlora kontrollen med ödesdigra konsekvenser till följd. Carmen spelar ut känslolivets motsättningar i dess fulla essens.
3.Operans inverkan då och nu
Carmens budskap och berättelse förstärktes ännu mer när novellen blev till en
opera som folk aldrig skulle komma att glömma. Den blev minst sagt revolutione-rande både för publik, media och för teatern när operan för första gången spelades upp i Frankrike 1875 (CD texthäfte:9-12). Paristeaterns direktör ville förnya och förändra opéra-comique genren eftersom den fram till dess hade varit en seriöst höghållen uppläsning som tillsammans med ljuv musik endast representerade överklassen. Kompositören George Bizet fick uppdraget och genren förändrades till enklare och mindre seriösa dialoger mellan aktörerna som dessutom visade upp den småborgliga medelklassen istället för överklass. Både i tal, musik, rekvisita och uppträdande blev det en revolution och det gamla sättet att utföra operakomedi försvann med Carmens uppsättning.
Det innersta och privata som man då inte alls pratade öppet om, som kärleksrelationen mellan en högre statarman och en lägre stående zigenarkvinna, togs fram och lyftes upp på scenen och gjorde den både samhällskritisk och klassrevolutionerande. Den framställde också maktspelet mellan en man och en kvinna i ett helt nytt ljus, där kvinnan med sin hänförelse helt lyckas styra mannens liv, vilket var otroligt revolutionerande 1875 i ett hierarkiskt rådande patriarkat. Carmen framställs även i operan som en kvinna med glädje, elegans, skönhet och skratt sidledes med don Josés ilska, depression och dekadens. De mänskliga paradoxerna; drama med komik, liv med död, lägre stående kvinna med högre stående man – alla lyfter de upp makten i kärleksrelationen. Med dessa
8
motsatsämnen fortsätter Carmen att vara en klassiker och är den mest uppsatta operan världen över.
Don José (sadly)
It´s cruel of you, Carmen, to make fun of me! It´s torture for me to leave,
because no other woman before you no other woman before you, no, no other,
no other woman before you
has ever troubled my soul so profoundly! (Bizet, Solti; CD texthäfte: 183)
Verism kallas den konstnärliga riktningen som strävar efter att återge verkligheten så nära som möjligt och som var utmärkande för Bizet uppsättning (CD texthäfte: 9-12). Det var ett hårt arbete han utförde med många motgångar under vägen och några presskritiker föreslog att man skulle tillgripa polisiär makt för det beryktade framspelet. En annan teaterdirektör som hade arbetat i 50 år avgick i protest. Kören och orkestern höjde också sina röster i protest och den kvinnliga huvud-rollsinnehavaren Galli-Marié blev avsiktligt ignorerad av pressen 1883 när
Carmen för andra gången sattes upp i Paris. Bizet slogs hårt för sina rättigheter
med arbetet och gick inte med på de alternativa skådespel som föreslogs. De enda som stöttade honom fullt ut var de två huvudrollsinnehavarna som spelade
Carmen och don José och som sa att de hellre skulle avgå än att gå med på någon slags censur. Carmen kan ses som ett skådespel av ett fullt spektrum där våra egna inre bilder är det enda som begränsar oss. Två paradoxala sidor som visas upp hos don José är värda att nämna; å ena sidan är han hjälplös och avyttrar en dekadens när han är i Carmens närvaro men å andra sidan drar han sig inte för något när han håller henne i sina klor och inte tänker släppa, om det så ska kosta honom livet:
Don José (seizing Carmen in anger)
Ah! I hold you in my grasp, accursed woman! I hold you in my grasp, and I will force you to submit to the destiny
which links your fate with mine! Even if it costs me my life, no, no, no, I´m not… …going!
9
Det är ett mentalt maktspel som hela tiden försiggår där båda två visar en oför-måga till att ge vika och jag tror det är denna inre kärlekskamp som gör att operan fortfarande sätts upp och är lika aktuell i dag. Den mentala kampen som hela tiden förs, symboliserar våra inre känsloförmågor som utan att värdera mer eller mindre kan kännas igen i egna relationer. När vi upplever att vi ”hittat den rätta” upptar relationen väldigt mycket både ens förnuft och känsla och det är inte omöjligt att vi med tiden då också blir mer och mer påminda om våra olika paradoxala sidor. Ett mönster av att ha det bra ibland och sämre ibland uppstår i relationen, friktio-ner som vi kanske utan att tänka mer på dem kallar för ”helt naturliga” tillstånd. Men om det skulle vara naturligt med relationers olika mentala kamper så blir min strävan att helt släppa dem onaturlig.
Vad jag menar är att relationsmönster är något vi själva skapar men oftast tänker vi inte på det. Vissa kan gå ett helt liv i invanda mönster med sin partner, utan att ens tänka på att det finns ett val att bryta de mönster som vi upplever inte fungerar, utan att lämna varandra. I en långvarig relation är det viktigt att påminna sig själv att förhållningssättet till kärlek inte är i någon fast form. Det är kärlekens ständiga känsloflöde sidledes med vårt förnuft som Carmen vill ge oss möjlighet att reflektera över. Den ledande frasen igenom hela operan ”love must come
before duty”(CD texthäfte:167) visar don Josés förhållningssätt till kärleken; att
Carmen och hans relation till och med går före arbetsmoral. Även om don Josés yttre förpliktelser går förlorade, som att soldatkarriären stupar och att han går i brottets bana, så är det hans inre begär av Carmen som han kallar för kärlek som är det viktigaste att prioritera för honom. De inre drifterna är det han väljer att vara trogen, vad konsekvenserna än blir.
4.Makt
Relationens komplexitet mellan Carmen och don José stegras konstant och leder otvivelaktigt in tankarna på makt. Det får en att undra över arbetet vi lägger ner på relationer och om det ens är möjligt att ha en kärleksrelation utan maktutövning, om det är det man vill uppnå. Med maktfaktorn ständigt närvarande både i
Carmen och i mitt arbete ska jag nu ta upp Foucaults syn på makt för att sen
kortfattat även beskriva hur jag utifrån det ser på makt. Aspekterna blir viktiga i arbetets fortsatta resonemang.
10
- Foucault
Filosofen Michel Foucault har ett väldigt öppet förhållningssätt till kunskap och säger själv att han skriver för användaren och inte för läsaren (2008: förord). Han anser sig inte vara en teoretiker utan en ”exprimenter” som skriver i syftet att förändra sig själv (1994:240). Teorin han skriver blir experimentet som ska leda till förändringen att tänka på ett annorlunda sätt än sättet han tänkte på tidigare. Hans sätt att se på allt sitt skrivna arbete som ett experiment är viktigt att ta i beräkning när man läser Foucault anser jag, eftersom det resulterar i ett ”icke-traditionellt” skrivande som gör att man som läsare ibland behöver stanna upp för att mer tänka på vad det är han menar med det han säger. Han är inte otydlig enligt min åsikt utan mer öppen i sin hållning, vilket gör att Foucault inte kommer med direkta slutpläderingar. Han skriver på ett filosofiskt sätt som är speciellt för just honom, vilket gör det ännu viktigare för mig att citera hans egna ord något.
I boken Power – essential works of Foucaul 1954-1984, volume 3 kan vi läsa om sättet han ser på makt. Foucault menar att makt inte har någon essens och heller inte låter sig mätas, den existerar endast i relationer och i utövandet av våra handlingar. När han resonerar om makt representerar det varken en metod eller en teori säger han, målet är istället att ta reda på vilka sätt eller med vilka former makten rör sig med och hur detta skapar oss som subjekt i vår kultur:
I would like to say, first of all, what has been the goal of my work during the last twenty years. It has not been to analyze the phenomena of power, nor to elaborate the
foundations of such an analysis. My objective, instead, has been to create a history of the different modes by which, in our culture, human beings are made subjects.
(Foucault, 1994:326)
Foucaults ståndpunkt är att vi behöver expandera dimensionen av vårt sätt att definiera makt om vi vill använda det till att undersöka vilka objektifieringar, alltså vilka yttre former som skapar oss som subjekt. Han säger:”Thus, it is not
power, but the subject, that is the general theme of my research” (1994:327). Med
subjektet i fokus blir maktrelationer mycket mer komplexa menar han och för att kunna fortsätta analysera makt i det ljuset behövs ett koncept som inkluderar kritiskt tänkande med ständig uppföljning. Makt är inte endast är en teoretisk fråga menar Foucault och därför behöver en analys inte nödvändigtvis skapa en teori eftersom teorier redan är objektifierade, i det avseendet att de redan är gjorda för att användas (eget tillägg). Makt, fortsätter han, är istället en del av vår
11
ständiga erfarenhet där det är viktigt att följa upp både vår tidigare historia och vår verklighet i dag när vi undersöker makt:
I would like to suggest another way to go further toward a new economy of power relations, a way that is more empirical, more directly related to our present situation, and one that implies more relations between theory and practice. It consists in taking the forms of resistance against different forms of power as a starting point. To use another metaphor, it consists in using this resistance as a chemical catalyst so as to bring to light power relations, locate their positions, find out their point of application and the methods used. Rather than analyzing power from the point of view of its internal rationality, it consists of analyzing power relations through the antagonism of strategies.
(Foucault, 1994:329)
Hans synvinkel är intressant och kräver självkritiskt tänkande vad gäller våra egna, genom tiderna skapade maktmetoder. För att lyfta upp maktrelationer i ljuset behöver alltså positioner lokaliseras, se vad de appliceras på och vilka
metoder som används. Analysen, fortsätter han, behöver sedan göras i det
motsatta fältet: …”, to find out what our society means by `sanity,´ perhaps we
should investigate what is happening in the field of insanity”(1994:329).
Foucault tar vidare upp olika punkter för att medvetandegöra maktrela-tioner och en av dem är att det alltid är en ”direkt” kamp (1994:330). Han nämner relationer som genererar motsatser; mannens makt över kvinnan, föräldrar över barn och psykiatrins ”friska” sätt att se på det mentalt ”sjuka”. Människor är alltid mest kritiska med maktrelationer som står närmast individen fortsätter Foucault, som exempelvis läkarens makt över patientens hälsa, kropp och liv. Känslan av hot i detta fall menar han, gör att man fokuserar på den direkta fienden och inte ens förväntar sig att hitta en lösning till problemet i det läget.
För att slutligen komma till vilka objektsformer som gör oss till subjekt summerar Foucault att det är de redan skapade formerna av maktutövningar, som skapar ett subjekt av det individuella. Foucault går inte in och definierar specifikt vad han menar med det individuella, men troligt är att han skiljer det från det skapade subjektet eftersom han diskuterar och skriver dem som två olika företeelser. Han skriver emellertid att med det individuella utgår han ifrån en redan skapad och styrd samhällsindivid som blir till ”sitt subjekt” och
problematiken handlar därför om ”…struggles against the ´government of
individualization´”(1994:330-31). Denna kamp som alltså bör föras mot
12
han tar upp; former mot dominans, former mot egennytta/exploatering och former mot submission/subjektivitet (se bild 1).
Bild 1) Tre objektsformer som belyser maktutövning av individen:
Med den första cirkeln i bilden ovan menar Foucault etniska, sociala och religiösa former som skapats i dominansens maktspår (1994:331). Med den andra pekar han på former som splittrar vad individen själv producerar och då skapar det tilltänkta subjektet (t ex indian som tvingats bli amerikan pga exploatering av indianens land). I den tredje formen pratar han om två meningar av subjektivitet; dels subjektet som skapas av ett beroende (t ex chefen som den anställde delvis är beroende av) dels subjektet som är bundet till sin egen självbild av samvetet eller självmedvetenheten (t ex ”jag bör bli läkare eftersom min far/mor är det”). Båda visar på en form av makt som underkuvar och skapar subjektet. Formen av subjektivitet kan aldrig bli undersökt utanför relationen av exploateringsformen och dominansformen fortsätter Foucault. Med komplexa och cirkulära relationer, dessa tre former emellan, fortsätter de hela tiden att skapa andra maktformer med ständig inblandning av dem alla. Avskilda från varandra eller inte verkar de alltid i sociala sammanhang.
- Eget sätt att se på makt
Mitt förhållningssätt till makt är att det handlar om avståndstaganden och därför är ett val vi gör, mer eller mindre medvetet. Därför instämmer jag med Foucaults syn om att makt inte existerar av sig själv utan utspelas i relationer och i våra handlingar. Reflektioner om avstånd och närhet och hur vi förhåller oss till dem blir därför intressanta motpoler att ta med i maktanalyser. Till exempel; när känner vi oss hotade av närhet, som för mig är öppenhet och varför? Utan att ge svar eller värdera blir det mycket intressant att i alla möten med andra, undersöka
13
närhet kontra avstånd gällande hur och i vilka syften vi använder oss av dem (se
bild 2). Längre fram behandlas olika sätt att se på avstånd, där motpolerna beskådaren – den beskådade presenteras mer ingående av Doane (s.23-24), men som jag också tagit med här för att visa min modell av hur jag ser på makt.
Med modellen instämmer jag med vederbörande, om att den som beskådar har mer makt än den som blir beskådad. Varför makten skulle vara hos den som beskådar/lyssnar är för att den positionen kan vidmakthålla sanningshaltens ”viktighet” genom att ge respons på meddelandet eller inte. Om den som beskådar /lyssnar inte ger någon respons på det som sägs blir det heller inte viktig och då faller betydelsen och sanningshalten. Beskådaren eller lyssnaren, hamnar mer i en självkritisk position enligt mig och har med det mer valmöjlighet i sitt maktut-övande, än vad den som talar eller uppvisar har. Mitt påstående går i Foucaults linje när han pratar om ett koncept som inkluderar ett kritiskt tänkande med ständig uppföljning(s.10).
Bild 2) Egen modell av maktens ying & yang
Med modellen är jag precis som Foucault ute efter att utvidga definitionen på makt för att nå en djupare reflektion av både makt och kärlek. Jag tror inte det går att ha ett spontant känsloflöde utan att någon maktutövning alls tar plats i en kärleksrelation. Enligt min åsikt har ännu en gång den som lyssnar och beskådar
MAKTFAKTORER Medvetenhet och självkritiskt granskande gällande effekter. Uppvisar Lyssnar Beskådar Talar
Empati & ödmjukhet vid varje möte för att avgöra hur och varför jag utövar maktfaktorer.
14
mer makt än uppvisaren/talaren. Genom att själv bedöma om du i din relation mest är lyssnaren/beskådaren eller uppvisaren/talaren menar jag därför, att vi kan bli mer medvetna om vi låter makt antingen begränsa oss eller vidga vårt förstånd och medvetande. Begränsa oss genom att som åskådare/lyssnare till exempel ge tillbaka negativ respons eller istället vidga vårt förstånd genom att använda det vi hör och ser med större ansvar och försiktighet. Med slutsatsen bedömer jag inte över våra val att vara lyssnaren/beskådaren eller uppvisaren/talaren (alla är nog mer eller mindre båda), utan menar att det är ännu en möjlighet att reflektera över vår egen maktposition på ett djupare plan. Med resonemanget instämmer jag med Foucault när han säger att om vi definierar maktutövningars problemområden och vad deras motpoler genererar, så kommer vi djupare in på vad maktspelen mellan oss handlar om (s.11). Med modellen har jag därför belyst ännu några möjliga motpolsfaktorer att ta i beaktning om syftet är som mitt, att utjämna maktutövnin-gar i relationer. Med modellen som utgångspunkt kan man enligt mig använda sin makt på ett mer konstruktivt och utvecklande sätt.
5.Två möjliga förhållningsätt till kärlek
Jag har valt att medvetet inte koppla detta kapitel till makt. Dels för att jag anser att redovisningen ovan är tillräckligt ingående ändå för hela mitt arbete och dels för att jag anser förklaringen av eros och agape tillräckligt intressant för att
nämnas självständigt. Jag tror nämligen att det finns kärlek att ge och ta emot som är fri från makt och oberoende av allt, men av utrymmesskäl går jag något
avgränsat in på det här, för att sedan i avslutningen nämna den inställningen igen. Kapitlet utesluter inte helt kopplingar mellan kärlek och makt för det, vilket både slutet av detta kapitel, när jag binder det till Carmen och resten av arbetet visar.
I boken Moral och kärlek kan vi läsa om teologen Anders Nygrens tolkning av de två klassiska kärleksbegreppen eros och agape (1989:26-27). Författarna Francesco och Salvatore menar att han är den teologen som mest ingående har utrett denna grundläggande lutheranska tanke om kärleken. Nygren säger angående eros och agape att kärlek med dessa begrepp innefattar två helt olika förhållningssätt.
Eros har sitt ursprung från den grekiska guden Eros och syftar på strävan,
15
då något värdefullt som finns utanför sig självt och som flätas samman med kärlek. Med detta menar Nygren att kärleken alltså är en mellanlänk, en förmed-lare om man så vill mellan mänskligt och gudomligt. Kärlekslänken riktar sig mot Gud, vilken är källan till den mest fullkomliga lyckan och den kan enbart tillhöra oss människor, eftersom det i ett gudomligt rike inte existerar begär och drifter. När någonting är utanför oss själva som vi vill ha, innefattar det i så fall att vi lider av en brist av något som vi uppfattar att vi behöver. Eroskärleken söker därför alltid nytta för subjektet och har med det alltid ett motiverat skäl.
Agape däremot är eros motsats; här strävar kärleken neråt fortsätter
Nygren, från Gud till människan (1989:27-28). Den kärleken är alltid spontan och omotiverad och ges utan avseende på värde. Guds kärlek omfattar alla och utan någon värdering av att förtjäna den eller inte. Han skriver att agape till exempel kan jämföras med en förälders förutsättningslösa kärlek till sitt barn med den största toleransen och acceptansen. Guds agape får människan att älska på samma sätt, vilket genom detta föder kärleken till vår nästa. Det är alltså Guds kraft som även gör det möjligt för oss att ha förmågan att älska sin fiende. I agapes förhåll-ningssätt, fortsätter Nygren, är det inte människan som blir till subjektet utan istället Gud, Kristus och den heliga anden. Kärleken till vår nästa har här därför inget motiv eftersom det med detta synsätt inte finns några förtjänstfulla gärningar utan endast ett naturligt flytande och givande flöde. Agape är alltså då kärlek inom oss som vi redan äger och därför naturligt ger ut utan känslor av brist eller att behöva få tillbaka. Den lutheranska tron bygger på synsättet agape, där störst av allt är kärleken till Gud och sedan att älska din nästa såsom dig själv.
Om vi ser dessa två förhållningssätt och återvänder till Carmen kan vi dra slutsatsen att det är eros som fritt härskar. Båda två har starka motiv för sin kärlek; Carmen med sitt icke-förhandlingsbara frihetsbegär och don José med sitt makt-begär att lyckas ”få” Carmen. Maktutövningen lyser på högsta nivå hos båda och syftet utgår endast från dem själva. Deras begär bottnar i något slags tomrum inombords som de försöker fylla genom att styra varandra. Någon agape var knappast synlig, möjligtvis något väldigt litet i början av deras relation när don José faktiskt sitter i en kyrka och gråter över henne och Carmen kommer in och förklarar sin kärlek för honom (1989:40).Förutom detta stycke genomsyras berättelsen annars av en underton som färgar både Carmen och don Josés ständiga
16
brist och begär på sina egna subjekt. Någon balans mellan eros och agape existerar inte och verkar inte vara något de båda överhuvudtaget eftersträvar:
-Du tänker döda mig, det förstår jag väl, sade hon. Det står skrivet i stjärnorna, men du kan inte få mig att ge efter.
-Jag ber dig, sade jag, var förnuftig. Hör på mig! Allt det som har varit är glömt. Trots allt är det du som lett mig i fördärvet, det vet du. Det är för din skull som jag har blivit tjuv och mördare. Carmen! Min Carmen! Låt mig få rädda dig, och rädda mig själv på samma gång. -José, svarade hon, du begär det omöjliga. Jag älskar dig inte längre, du älskar fortfarande mig, och det är därför, som du vill döda mig. Jag skulle kunna ljuga för dig en gång till, men jag vill inte göra mig det besväret. Allt är slut mellan oss. I egenskap av min man har du rätt att döda din hustru, men Carmen kommer alltid att vara fri. Zigenare är hon född, zigenare ska hon dö.
(Mérimée, 1989:62)
Kärleksrelationen är så mycket mer än en romantisk saga och ända till det bittra slutet pågår en upptrappad konfliktsituation som handlar om striden i vårt mänskliga egobegär, det vill säga en strid med fokus i Carmens och don Josés eget inre som utspelas mellan dem. Utan självklara svar är det en svår och kompli-cerad kärlekshistoria där det mellan raderna finns djupa och känslomässiga laddningar som yttrar sig i deras båda irrationella känslor och handlingar.
Don Josés och Carmens utspel gör att vi kan se många olika och egna tolkningar vilket öppnar upp för frågor. Många känner säkert igen de starka känslorna av förälskelse och kampen, att med vårt oändliga känsloregister, balan-sera förnuftet. En nära relation ställer alltid ens egna subjekt på sin spets om vi tar oss tiden att reflektera över det. Bemöter vi vår partner på ett sådant sätt att vi gynnar relationen eller enbart vår egen status i förhållandet till vår partner? Finns sympatin och empatin överhuvudtaget i Carmen och i så fall var? Don José och Carmen är inte omtänksamma mot varandra när det enbart är deras egna utspelade känslofokus som ges till den andre. En relation existerar inte om det som ges bara ska gynna dig själv.
Kanske det är deras oförmåga till att ge kärlek i form av agape som både är det som drar dem till varandra men som också resulterar i deras destruktiva och så laddade relation. Det är därför balansen mellan dessa två synsätt blir viktig och då utesluter det ena inte det andra. Om vi suddar lite på den starka gränsen mellan eros och agape, menar jag i det långa loppet, att utövandet av eros kan leda till agape. Närmare bestämt, om vi utövar eros mot agape, så betyder det att vi
strävar efter den villkorslösa kärleken. En cirkel sluts som gör att vi får fram
omotiverat flöde av kärlek, både till oss själv och till andra. Vi strävar då efter att hitta bristen vi upplever inom oss själva, istället för att projicera att den bristen
17
existerar utanför oss hos någon annan. Med detta synsätt lär vi oss om agape genom eros och tvärtom, eller också uttryckt; genom att sträva (eros) efter att lära sig älska sig själv villkorslöst närmar vi oss agape. Agape är det spontana flödet av kärlek och när vi uppmärksammar det, kan vi mer och mer släppa själva strävandet och bristen som här är eros. Med min slutsats om eros och agape blir båda dessa förhållningssätt viktiga att beakta, förutsatt att man anser att kärlek finns inom oss alla och är något viktigt att känna och uppleva.
6.Sexualitetens förhållningssätt
I boken Från Sapfo till Cyborg skriver Lena Lennerhed med redaktion om könets och sexualitetens olika idéer genom vår historia. Författaren Mikaela Lundahl, skriver om diskursförändringen som ägde rum omkring 1990, gällande uppfatt-ningen om kön och genus (2006:203). Fram till dess hade gränserna mellan könets biologiska och sociala aspekter varit ganska oproblematiska. Feministiska
analyser tog då fram att könet endast handlade om kroppsliga funktioner och därför inte behövdes läggas någon större vikt på. Men på 1990-talet förändrades ideologin när biologin fick en framskjuts, skriver Lundahl och det ökade kroppens betydelse. Kroppens funktioner sågs nu inte som obetydliga, utan kön och biologi kopplades till olika styrningsmekanismer som menade att kroppens betydelse ändå är stor och påverkar samspel mellan språk, kultur och diskurser. Under 1990-talet och framöver har fokus sedan varit på hur vi ska förhålla oss till kön och genus (2006:203-ff).
Lundahl skriver att könskonventioner delvis har förändrats på grund av att olika förklaringar och enhetliga identiteter har lämnat plats för det individuella. Föreställningen om skillnaden mellan det biologiska och det sociala har luckrats upp och gör att distinktionen mellan kön och genus blivit annorlunda. I sin text tar hon upp Donna Haraways cyborgfeminism som går att jämföra en del med
Foucaults diskussioner om makt och som erbjuder ett sätt att se på strukturalis-tiska tendenser, till exempel gällande sexualitet (2006:204-ff). Cyborgfeminismen överskrider det föreställt mänskliga och det föreställt teknologiska som en ut-gångspunkt och föregriper en ”posthumanistisk” hållning. Det innebär att istället som humanismen gör – sätta människan i centrum, så ifrågasätter man istället det
18
den vita västerländska heterosexuella medelklassmannen. Hon ifrågasätter gränsen mellan den rationellt tänkande människan och den irrationella materian och vill med det föra fram att både maskiner (cyber) och människor (organism) alltid är länkade i olika nätverk och maktsystem. Teknologin såsom kroppen är otrogna, det vill säga de har båda ingen given natur utan bestäms av användaren och hur det/den används. I olika situationer gynnar de båda vissa intressen och missgynnar andra.
Om vi drar cyborgresonemanget till sexualitet vet vi att även vårt förhåll-ande till kön har ett tänkförhåll-ande subjekt bakom sig som är skaparen av det. Detta är viktigt att hålla i minnet för utsuddandet av könsdiskurser. Mérimée var modig nog i sin samtid, att ifrågasätta könskonventionerna genom att låta könsidentitet-erna spela ut mot varandra. Medan don José är kärlekskrankan som vägrar släppa Carmen är hon den frihetssökande och oberoende kvinnan som tar sig friheter med olika män. Carmens framställda uppsyn manifesterade samhällets förhåll-ningssätt, när Mérimée förde fram en ”sämre” zigensk kvinna som dessutom hade förmågan att styra en ”bättre” född - baskisk man.
På detta intagande sätt var det som denna djävul till flicka visade mig den nya bana, som hon hade stakat ut åt mig, och sanningen att säga var det den enda som nu återstod, eftersom jag hade dödsstraffet hängande över mig. Hon hade inga svårigheter att övertala mig, det behöver jag väl inte berätta för er? Jag tyckte att jag blev mera intimt förbunden med henne genom detta liv, fyllt av osäkra förhållanden och av uppror.
(Mérimée, Falun 1989:37-38)
Handfallenheten som hela historien igenom representerar don José är slående och mönsterbrytande i sin patriarkaliska tid, när mannen uteslutande var över kvinnan i hierarkisk mening både offentligt och privat. I Carmen framställs mannen om-vänt som det svagare könet, som när en speciell kvinna kommer in i hans liv, blir som förbytt och förlorar all sin heder och självkontroll och istället blir till ett offer. I de fina högre sociala kretsarna måste detta kärleksdilemma varit uppseende-väckande, vilket också kan läsas både i introt i boken och i librettot (1955:11) (CD texthäfte 9-12). Mérimée visar med Carmens och don Josés relationsutspel en medvetenhet om könets och biologins styrningsformer och om att vår sociala uppfattning av könet påverkar olika strukturer i vårt samhälle. Samtidigt kommer vi inte ifrån att han trots omvända könsdiskurser visar upp en dubbelhet. Genom att visa upp Carmen som en stark och fri kvinna, med uppsåtet att vilja förändra
19
de rådande könsdiskurserna, fortsätter han ett upprätthållande av just könsdis-kurser trots omvänt sätt.
När man ser könet i detta ljus, ligger det en paradox i att man å ena sidan behöver vara uppmärksam på hur könet faktiskt framställs i sitt system, när å andra sidan beteckningen man/kvinna inte har någonting med vare sig upplevd eller föreställd bild att göra. I detta scenario blir det nödvändigt att ställa sig utanför sig själv för att kunna betrakta dels sitt eget skapade kön och dels vilka utslag det har i våra relationer. Det är lätt att hålla med Lundahls inställning när hon säger; ”Människan har aldrig varit hel, ren, äkta och enbart natur. Det
organiska och det icke organiska är inte på ett självklart sätt motsatser – och därmed hierarkiskt ordnade” (2006:206). Med citatet kan vi förtydliga och säga
att bara för att vi organiskt är födda med olika kön betyder det inte automatiskt att vi är i motsatsförhållande till varandra. Så länge vi håller fast vid en motsatsföre-ställning om könen så håller vi även könssystemet vid liv. Lundahls hela budskap är just att vi istället bör lämna, både vår och andras upptagenhet kring könsmot-satserna, för om vi diskuterar och hela tiden lever genom det, är det som om könen innehöll olika essenser. Hennes tanke är istället inriktad på en antiessentia-lism som går i Foucaults linje att det är vi själva som väljer vilket värde vi ger könsskillnader eftersom könsskillnader egentligen inte existerar av sig själv.
Att ta till sig och acceptera att könen inte innehåller något alls av betydelse är viktigt i mitt avseende att sudda ut skillnader i relationer. Om vi lyckas neutrali-serar kön till människa öppnar det upp för en möjlighet att bearbeta en bakåtgåen-de könsstruktur och då blir fokus på processer som sådana mer angelägna. När vi endast ser på strukturer letar man oftast efter olika regler och orsaker som mer är av en sluten karaktär men om vi istället undersöker systemets olika processer – vad som kommer ut av det, kommer vi mer åt verkliga effekter och processen blir mer meningsgivande i ett lärande syfte. Fokus på pågående processer lär oss något nytt och får oss att uppnå realitetseffekter i den meningen att en process inte är något slutet, utan i ständig rörelse. Vidare läggs med detta sätt fokus på effekterna
av sexualitetens processer istället för på strukturerna, vilket enligt min åsikt är det
viktigaste att titta in på för att kunna förändra något, som till exempel förhåll-ningssättet till vår relation. Vårt förhållningssätt arbetar ständigt inom oss och varje dag görs mer eller mindre medvetna val inför relationen. Samtidigt som vi upplever kärlek som en stark och positiv känsla, är det förhållningssättet till den vi
20
kan påverka och vara observanta på för att förhoppningsvis leda den åt ett bättre slut än Carmens. Förhållningssättet till avståndsbärande faktorer, såsom exempel-vis genus, är då det vi bör vara vaksamma på och lära oss mer om. Även om detta blir en paradox att försöka lära sig se något som vi egentligen bör lämna helt anser jag, att för att bli medveten om vad vi behöver lämna så behövs först fokus på det, för att först kunna se processen och dess effekter.
7.Olika sätt att se på avstånd
Som tidigare skrevs är mitt sätt att se på makt att det är ett avståndstagande (s.12). Avstånd kan tjäna i bättre och sämre syften men medvetenheten om dem och på vilket sätt de verkar, är enligt min åsikt, förutsättningen för att avstånd ska tjäna i gott syfte. Avstånd finns ständigt i vår närvaro med andra människor, eller mer rätt uttryckt - upplevelsen av dem. Hur vi förhåller oss till avstånd, blir en avgör-ande faktor i vårt kärleksförhållavgör-ande. Det är viktigt att vara medveten om att det den ena i en relation uppfattar som avstånd, kan vara ett närmande för den andra. Ett exempel är olika länder som behandlar närhet kontra avstånd på helt olika sätt. Jag står för fördomen att när någon står och viftar med armarna och tar ett steg närmare i en het diskussion i Frankrike, uppfattas detta som engagemang och närhet, medan en annan person uppväxt i Sverige mycket väl hade kunnat backa och säga något i stil med ”jag pratar med dig när du lugnat ner dig”. Det vi i alla sammanhang kan göra utan att värdera eller tänka på ursprung, är att bli medvetna om avstånden och även se på de olika sätt vi förhåller oss till dem. Genom att göra det kan vi hitta fler plattformer att mötas på, oavsett vilket förhållningssätt vi väljer att ha till avstånd.
- Som meta-begär
Även om avståndsbegrepp nu framöver mest kommer att diskuteras utifrån kön, går det att utvidga dem till avstånd generellt vilket är min avsikt. Genom att titta på hur vi ser på könskonventioner går det att ta det ett steg längre, för att se hur vi ser på avstånd i stort. Det går att reflektera över i alla sammanhang där vi träffar människor. Hur blir därför den frågan som framöver är prioriterad, före vad vi applicerar det på.
21
Mary Ann Doane skriver om olika sätt att se på avstånd och anledningar varför de existerar (2001:133-ff ). Egentligen är vår värld redan meningsfull menar hon, men eftersom vi har en materialistisk strävan inom oss är vi i behov av att ha skillnader i vårt liv för att skapa mening. Doane tar upp Christian Metz´ analys av det voyeuristiska begäret som är ett slags meta-begär och som handlar om
motsättningen mellan närhet och avstånd (2001:142). Avståndet blir till ett
behär-skande och närheten blir därför frånvaron av avståndet och behärbehär-skandet. Vi har ett behov av att behärska något som existerar menar Metz´ och för att existensen ska vara verklig behöver vi därför avståndet. Han pratar vidare om avståndet som obotligt eftersom vi inte vill förlora bilden av vårt begär som vi har framför oss (2001:141-142). Avståndet blir en nödvändig faktor i voyeurism och det som behärskas kan inte vara för nära och inte för långt bort, eftersom det i båda fallen skulle resultera i att man förlorade bilden av sitt begär. Carmen utspelar detta tydligt när hon både vill och inte vill vara med don José:
-Där är appellen, jag måste till kasernen, sade jag.
-Till kasernen? Sade hon med föraktfull min. (…) Du har minsann ett kycklinghjärta. Jag stannade, och ställde i förväg in mig på att hamna i arresten. Påföljande morgon var det hon som först började tala om att vi skulle skiljas.
-Hör på här, José lille, sade hon. Har du fått betalt? Enligt våra lagar var jag inte skyldig dig något, eftersom du är en payllo, men du är en söt gosse, och du har behagat mig. Vi är kvitt. Adjö.
Jag frågade när jag skulle få återse henne.
-När du inte är så enfaldig, svarade hon skrattande. (Mérimée,1989:37-38)
Motsättningen av dels ett behärskande och dels en hotande förlust, är det som enligt Metz´ skapar problematiken kring bland annat könsskillnader. Det skulle därför kunna vara ett voyeuristiskt meta-begär som don José och Carmen har. Behärskandet blir faktorerna klass-, kultur- och etnicitet som hela tiden finns på behörigt avstånd. Skillnaderna som deras relation automatiskt genererar, skapar i så fall meta-begäret till varandra. De kan aldrig få den fullt accepterade relationen, den är omöjlig för dem att uppnå och relationen blir då den hotande förlusten. På grund av avståndsfaktorerna dras de starkt mot att vilja ha varandra vilket blir till ett meta-begär inom dem och ordspråket ”förbjuden frukt är godast” påminner en även här.
Denna inre mänskliga drift att vilja ha det motsatta skapar en uppbyggd struktur runt om oss som enligt Metz´ bygger på avståndssinnena istället för kontakt-sinnena. Metz´ menar att det inte är någon tillfällighet, att konstarter som
22
bygger på avståndssinnena är de mer accepterade i samhället, medan de som är beroende av kontaktsinnena oftast betraktas som lägre stående konstarter
(2001:141). Arbeten där avstånd mellan personer infinner sig blir med detta högre värderat och arbeten med mer närhet och kontakt värderas lägre. Voyeurismens grund-aspekt; motsättningen mellan närhet och avstånd, gör att vi skapar det
nödvändiga avståndet för våra behärskningar även ute i samhället. Det
voyeuristiska begäret, menar han, utgår därför från en egen uppbyggd hierarki i våra sinnen som är det som skapat samhället.
Detta kan vara intressant att reflektera över en stund för att konstatera att det i viss mån stämmer. Vårdyrken med mycket närhetskontakter är mindre värderat, det är deras löner ett bevis på. Däremot yrken med mer avstånd mellan varandra, såsom en jurist eller varför inte en teateruppsättning, är mer värderat i samhället med en högre betalning. Med Metz´ resonemang kan vi dra slutsatsen att vårt samhälle mest är uppbyggt kring avståndsfaktorer och om avstånd är det mest accepterade, är det inte konstigt att det skulle kunna ge utslag även i våra kärleksrelationer. Att praktisera ett annat alternativt synsätt i relationen än det som samhället visar upp som vår verklighet, här i form av avstånd, är då inte det
lättaste. Jag undervärderar oss inte som individer, utan vill uppmärksamma på effekter som samhällets syn på avstånd kan ha i vår egen kärleksrelation, utan att vi tänker på det. Carmen är ett bra exempel som visar oförmågan hon hade på grund av sin samhällsbakgrund, att ens vilja se närhet på ett annat sätt. Närhet kunde aldrig bli frihet i hennes värld även om han hade behandlat henne bättre:
-Vet du, sade hon, att sedan du blivit min man för gott älskar jag dig mindre, än när du var min minchorro? Jag vill inte bli trakasserad, och vill framför allt inte bli
kommenderad. Vad jag vill är att få vara fri och göra det som behagar mig. Se upp så du inte driver mig för långt. Om jag tröttnar på dig, så kommer jag att hitta någon hygglig gosse som gör likadant med dig, som du gjorde med Den Enögde.
(Mérimée, 1989:56)
Istället för att diskutera fram en lösning där de båda kan mötas och gå vidare tillsammans, föraktar Carmen don Josés ständiga behov av närhet och ser det som uteslutande negativt. Hon är inte intresserad alls att sätta sig in i någon annans tankevärld än hennes egen, utan alla närhetsaspekter mot henne ses som hot.
Carmens melodramatiska utveckling visar vårt avståndsbegär på ett utmärkt sätt,
23
José. I relationsdispyter blir därför igen min fråga om hur vi ser på närhet kontra avstånd väldigt central. När vi håller på att förlora en föreställd bild om hur vi vill ha vårt förhållande, tror vi att denna bild som håller på att försvinna är en hotande förlust. Här menar jag att visst kan det vara en stor förlust att till exempel önska att ens partner uppvaktade en mera för att sedan inse att partnern aldrig kommer att göra det så som jag önskade, men att förlusten blir hotande, den inställningen väljer vi själva. Förluster vad de än innebär, må vara avstånd som vi inte kan behärska enligt Metz´, men för det behöver vi inte alltid välja att se dem som farliga eller hot.
Avslutningsvis är verkligheten utan avståndsfaktorer icke-existens enligt Metz´ teori och något som inte existerar behärskar vi inte. Så om vi går mot ett icke-behärskat tänkande försvinner relationen då? Om vi inte behöver behärska den eller annorlunda uttryckt; om vi inte hela tiden behöver visa vår ståndpunkt i olika frågor, vad finns egentligen då? Min motfråga till detta blir istället; vem bestämmer vad verklighet är och varför måste den behärskas? Precis som Doane instämmer jag när hon säger att vår värld redan är meningsfull, med tillägget om vi vågar inkludera det vi inte behärskar.
- Som åskådare
Mary Ann Doane påpekar att det är den som beskådar som är producenten och maktupphållaren av könsskillnader (2001:133-ff). Doane manar oss till eftertanke när hon påpekar att det oftast är kvinnan som är den åskådade mer än åskådaren (2001:140-141). I Carmen till exempel är det oftast mannen som är åskådaren och detta även då Mérimée verkligen ansträngt sig för att försöka vända på könsdis-kurserna. Om det är så kan vi fråga oss vad det är som hindrar att vi kastar om förhållandet mellan den åskådade (här kvinnan) och den som åskådar (mannen)? Enligt Doane beror det på att självaste omkastningsmekanismen också är fångad i samma avståndssystem. Det blir en motsättning mellan närhet och avstånd i rela-tion till det som är framför oss som därför kräver en könsuppdelning. Så även när vi kastar om könen är den processen också fångad i sitt eget avståndssystem och därför hamnar Mérimée stundvis i sin egen fälla. Till exempel i stycket där han inte bara beskriver Carmen som denna hänförande kvinnan, utan till och med går så långt att han jämför henne med en häst:
24
Hon förde undan slöjan för att visa sina axlar och en stor bukett kassia, som stack fram ur blusen. Hon hade ännu en kassiablomma i mungipan, och hon svängde med höfterna där hon gick, riktigt som ett stoföl från stuteriet i Córdoba. I mina hemtrakter skulle en kvinna i denna utstyrsel ha fått alla att korsa sig. I Sevilla fick hon mer eller mindre tvetydiga komplimanger från alla håll för sin kjol, och alla fick svar på tal av henne där hon gick, rullande med ögonen och med den knutna handen på höften, fräck som bara en sann zigenerska.
(Mérimée, 1989:26-27)
Hade han framställt Carmen på samma sätt idag när det första vi tänker på här är den nedvärderande beskrivningen? Jag anser ändå att vi behöver gå ett steg längre och igen påminna oss om Doanes ståndpunkt om att makten till slut ändå ligger hos beskådaren eller lyssnaren. En neutralisering av både hästar och kön blir nödvändig om vi i ett längre perspektiv vill komma åt åskådarens och lyssnarens ansvar. Carmen var först och främst ett uppbrott och en genomskådning av sin tid. Visst kan vi sålla novellen till kvinnokritisk i ljuset av mannen (först Mérimée själv och sedan don José) som nästan hela historien igenom betraktar en mycket ”speciell kvinna”, men var det inte just därför Mérimée beskrev Carmen precis så? För att hon var fånge i sitt eget avståndssystem och för att mannen var den som beskådade? Mérimée visade upp båda sidorna av den tidens verklighet; dels något beskådaren ville se (det kvinnligt sexiga objektet) dels något de inte ville se (det manligt-styrande-och-fria-egenskaperna hos en kvinna). Berättelsen gjorde ett uppbrott i ett klassicistiskt och hycklande samhälle både gällande etnicitet, köns- och andra rådande maktstrukturer och uppvisade en krock mellan det som fanns och det som mer borde finnas. Han valde medvetet Carmens motpolssidor för att visa samhällets snäva uppbyggda konventioner och föra fram sin klasskritiska protest så starkt som möjligt.
Mérimée var en livserfaren och resande singelman som hade träffat på många människor i olika samhällsklasser samtidig som han umgicks med
Frankrikes absolut högsta societet. Med sina erfarenheter hade han träffat på både rikt och fattigt folk, jobbat statligt och även umgåtts med hovfolk och adligt folk; allt detta bidrog säkert till att visa upp Carmens beskådade positioner och pekade direkt på samhällets olika maktstrukturer och svaga punkter. Därför blev Carmens framställning så mycket mer än enbart en symbol för den åskådade kvinnan. Hon blev en symbol för det framåtväxande nya förhållningssättet i ett revolutionerande
25
samhälle som pågick. Med sitt medvetna sätt valde Mérimée därför att utnyttja sin åskådarposition till att sätta igång en process som bidrog till en positiv förändring.
8.Avslutning
Erfarenheten jag upplevt är att relationer utåt sett uppvisar en slags självklarhet som om det vore ett kapitel i livet som vi alla borde klara av. Efter egen lång erfarenhet har insikten kommit att så är inte fallet, kärleksrelationer måste vara något av det svåraste som finns. Arbetet har utgått ifrån behovet att mer offentligt diskutera och analysera kärleksrelationer om man vill investera i en långvarig relation och förhållningssättet har varit en strävan efter att jämna ut skillnader i förhållanden.
Detta har jag gjort genom att undersöka och koppla dels Carmen dels olika begrepp och teorier till kärlek och makt. En viktig del för att förklara makt ur olika självkritiska positioner har varit Foucaults aspekter att se på makt till-sammans med egen modell av makt. Summeringen hos både Foucault och mig är att makt endast existerar i utföranden och i relationer och utövas mest intensivt i olika motsatsförhållanden. Som ett led av detta har närhet och avstånd också varit viktiga aspekter att undersöka för att lyfta upp hur vi förhåller oss till dessa.
Min ståndpunkt har varit att om vi hela tiden utökar vår medvetenhet om
hur vi använder makt ökar även vårt ansvar i användandet av det vilket ger oss
fler möjligheter till att jämna ut skillnader. Större medvetenhet talar om för oss att inget är självklart med relationer och därför blir det intressant att hitta gemen-samma nämnare som alla kan diskutera utefter. Några av dessa nämnare eller verktyg har jag hittat, däremot är det upp till var och en att använda sig av dem.
Jag tror på kärlek som är fri från makt. Men den är kravlös och kan därför inte vara kopplad till vare sig relationer eller andra tillstånd. Begreppet agape (s.15) ligger nära till hands men annars är den kravlösa kärleken svår att definiera eftersom den enligt min åsikt inte låter sig bindas fast vid någon form. Samtidigt har den trots sin formlöshet varit en viktig del i mitt strävande att lösa upp
skillnader. De som upplevt den, som jag vill tro är alla, vet och känner att kravlös kärlek är verklig även om den endast existerar i stundens närvaro. Ståndpunkten här i slutet lutar emellertid åt det teologiska vetenskapliga området som jag därför lämnar plats för till ett framtida arbete.
26
L
L
i
i
t
t
t
t
e
e
r
r
a
a
t
t
u
u
r
r
f
f
ö
ö
r
r
t
t
e
e
c
c
k
k
n
n
i
i
n
n
g
g
Alberoni, Francesco. Veca, Salvatore, Moral och kärlek, Göteborg 1989. Buscaglia, Leo, Född att älska, Falun 1993.
Foucault, Michel, power essential works of Foucault 1954-1984, volyme 3, London 1994.
Foucault, Michel, Sexualitetens historia; Band 1 Viljan att veta, Uddevalla 2002. Goleman, Daniel, Känslans intelligens; om att utveckla vår emotionella kapacitet
för ett tryggare och mänskligare samhälle, Finland 1998.
Hirdman, Yvonne, Genus –om det stabilas föränderliga former, Lund 2001. Holmberg, Claes-Göran. Ohlsson, Anders, Epikanalys; En introduktion, Lund 2006.
Lennerhed, Lena (red.), Från Sapfo till Cyborg; idéer om kön och sexualitet i
historien, Södertälje 2006.
Mérimée Prosper, översättning Johansson Ingvar, Carmen, Falun 1989. Mérimée, Prosper, Noveller 1-2, Tammerfors 1955.
Mulinari, Diana. Sandell, Kerstin. Schömer, Eva (red.), Mer än bara kvinnor och
män; Feministiska perspektiv på genus, Lund 2003.
Nilsson, Roddy, Foucault, en introduktion, Lund 2008.
Riviére, Joan. Mulvey, Laura. Pollock, Griselda. Doane, Mary Ann. McClintock, Anne, Feministiska konstteorier, Skriftserien Kairos nr 6, Stockholm 2001. Rosgren, Henrik. Östling, Johan (red.), Med livet som insats; biografin som
humanistisk genre, Kristianstad 2007.
