This is an electronic version of a book published by and with permission from: Tegnérsamfundet.
Citation for the published paper:
Ingrid Elam
Tegnér och författarrollen Årsskrift / Tegnérsamfundet, 2005 URL: http://hdl.handle.net/2043/6673
Tegner och författarrollen Av Ingrid Elam
Den 15 april 1830 skriver Tegnér till Lars Magnus Enberg ett brev där han sammanfattar sin egen position i den litterära institutionen: ”Tro mig, min bror, jag känner rätt väl min plats och har för höga tankar om den rätta poesien för att någonsin kunna anse mig själv annorlunda än en poetisk dilettant. Om någon del av allmänheten dömer annorlunda, så kommer det dels av en gåva för frisk och även bländande framställning, som dock i sig själv ej innebär något poetiskt, dels och väsentligast av yttre och tillfälliga omständigheter i vår litteratur. En popularitet som vilar på så lösa grunder, faller lika hastigt som den uppkommit. Jag har i vår egen vitterhet överlevat tvenne sådana, bättre grundade, och skall även överleva min. Men det skall varken förarga eller bedröva mig: jag skall gå främst i likprocessionen, och kanske själv skriva gravskriften”.
Brevet är skrivet vid en tid då Tegnér var mycket sjuk, kanske mest mycket hypokondrisk, men i vilket fall gallsprängd i ordets alla bemärkelser. Hans självbild är nedtonad, grå och blygsam. Men den stämmer samtidigt förvånansvärt väl överens med den Tegnérbild som åtminstone i vissa läsekretsar varit förhärskande de senaste 50 åren. Enligt den bilden skrev Tegnér tidigt i sitt författarliv en handfull självlysande dikter om den gudainspirerade poesins förmåga att såsom i en bländande spegel se bortom den fattbara verkligheten. Resten, och den är också ganska liten, är utdöd epik, vissnad saga, pappfigurer, retoriska glansnummer och tillfällesdikter, inte minst gravskrifter. Om han nu inte helt enkelt, som nyligen i en artikel av Kerstin Ekman, lever ett tynande liv i läsarnas minne som biskopen med ”sur andedräkt och samhällssyn”.
Nå, det finns väl om inte annat en och annan pristagare som är beredd att försvara Tegnér mot det eftermälet, men frågan är om han själv skulle gjort det: Tegnér har ända från sina första poetiska försök en ambivalent inställning till författarrollen och sin egen förmåga. Han levde också i en dramatisk brytningstid, då inte bara författarrollen utan hela den litterära
institutionen var under omvandling. En offentlighet växte fram, diktaren förvandlades från skicklig och regelkunnig hantverkare till känslo- och fantasifullt geni, genresystemet löstes upp och nya litterära former uppstod, den manlige intensivläsaren ersattes efterhand av en ofta kvinnlig extensivläsare. Vad skall man då skriva, hur och för vem?
I denna omvandlingsprocess intar Tegnér alla roller: geniets och dilettantens,
nationaldiktarens, ämbetsmannens och brödskrivarens. Det vill säga: i breven är han allt detta ofta samtidigt, medan han i sin diktning prövar en roll i taget.
Åren 1801 till 1808 söker Tegnér etablera sig som författare. Han tävlar varje år utan
framgång i Svenska akademien med lärodikter i den klassiska repertoardiktningens form. Han försöker samtidigt bli publicerad i pressen. 1805 skickar han dikten ”Elden” till
Anders Carlsson af Kullberg och ber om förmedlingshjälp: ”Ifall du skulle tro att stycket förtjänar trycksvärta – du dömer därom bättre än jag – så skulle jag önska att se det infört i Stockholmsposten […] Jag vill även hoppas att Stockholmsposten som i vart nummer har så tillräckeligt rum för den erfarna brännmästaren, den moderna kokerskan, item hemoroiderna och den rätt ypperliga och feta blanksmörjan etc etc även måtte kunna inrymma en vrå
därbredevid åt mig”. Tegnérs klagomål över att annonserna stjäl utrymme från värdefull text i tidningen kunde varit framförda i dag. Det blev heller inget av med publiceringen av dikten; vägen till berömmelse gick ännu via Akademien, och först sedan Tegnér äntligen vunnit guldpengen i dess pristävling 1811 med Svea blev han också eftertraktad och publicerad i tidskriften Iduna 1812.
Sveas visionära passage med den ofta citerade raden ”En gudom fattar mig. Det bor en gud i sången” inleder den fas i Tegnérs författarskap då den klassiska repertoarestetiken får konkurrens av en ny syn på dikten och diktskapandet. Under tiotalet skriver Tegnér en rad kortare lyriska dikter som handlar om dikten själv och diktens egen värld. Det är en högt belägen, strålande klar men samtidigt mystisk plats, där gudomen fyller diktaren med kraft och inspiration. Diktaren ger där inte uttryck för sitt personliga jag, utan är ett redskap, en röst åt guden. (Att det finns en annan inspiration än den gudomliga, en som går från författare till författare, erkänner Tegnér först sent i livet, i sitt första brev till Fredrika Bremer rekapitulerar han sålunda sitt författarliv: ”Sedermera kom jag med Frithiof och passerade för Guds [det vill säga Goethes] son, i evighet utgången av faderen, den jag dock föga brydde mig om.) Skillnaden mellan Tegnérs tidigaste dikter och hans metapoetiska dikter handlar inte bara om en skillnad i skrivsätt utan också om två helt olika tilltal. I den klassiska dikten är duet en personifikation, diktaren talar till fosterlandet eller till konstnären som abstraktion. I en dikt som Skidbladner står duet däremot nära ett jag, poeten uppmanar duet, det vill säga sig själv, att med lust borda diktens eget skepp. Dock finns i båda fallen den tänkta mottagaren i en mycket begränsad krets av diktarbröder och akademiledamöter.
Horace Engdahl har i ett kapitel i sin avhandling Den romantiska texten analyserat hur repertoardikten och ett mer fritt associerande och metaforiskt skrivsätt möts och kulminerar i ”Sång vid magisterpromotionen i Lund 1820”. Han påpekar där också att Tegnér redan i ”Det eviga” från 1810 prövar ett tredje tilltal, som sedan, enligt Engdahl, aldrig kommer igen, nämligen ett medborgerligt ”vi” som talar till ett jämlikt ”du”. Dikten är ”skriven för en
gemenskap som ännu inte är till, men som principiellt kan omfatta alla”. Det tror jag Engdahl har rätt i men jag menar också att detta slags tilltal faktiskt återkommer i Tegnérs
författarskap, om än i modifierad form; han överger aldrig drömmen om en större gemenskap i diktens värld. ”Det eviga” hör också symtomatiskt nog till de texter Tegnér omarbetade för utgåvan av Smärre samlade dikter 1, 1828. En annan sådan dikt är ”Krigssång för skånska lantvärnet” där det första ”viet”, det från 1808, är medlemmarna i lantvärnet, medan viet i Krigssången från 1828 är ett mer omfattande, folkligt vi.
Den som särskilt intresserar sig för personliga pronomina kan konstatera att duet hos Tegnér antingen är ett jag, diktaren själv, eller en verklig, namngiven person i en tillägnan, en gravskrift eller ett brev. Det är aldrig ett anonymt du. Tegnér talar inte till en obekant läsare, inte som Baudelaire till en okänd like och hycklande broder. När Tegnér talar till läsarna är de i flertal, alltid vi eller ni, vare sig de är en skara magistrar, prästvigda ynglingar eller ett helt folk. Så sedd blir Tegnér aldrig en modern författare, utan förblir tillfällesdiktare,
akademiledamot, författare i ämbetet.
Ser man nu till breven, visar det sig att Tegnér under det metapoetiska 1810-tal, då han sjunger så bländande frimodigt om diktens värld, trevar sig fram i den litterära institutionen. Inför Geijer klagar han 1810 över sin egen brist på sann poetisk gåva och sammanfattar ”Bäst gjorde jag väl att lägga ner hanteringen, vari jag fruktansvärt aldrig driver det till någon fullkomlighet.” Året därpå är det Atterbom som får ta emot brev, vari Tegnér kallar sina dikter bagateller, säger sig alltid ha tvivlat på sin talang, och avslutar med ett ”för övrigt är jag blott en dilettant i poesien”. Men samtidigt gör han allt för att sätta sig in i det halvoffentliga spelets regler och hitta en plattform för det egna skrivandet. Han frågar Geijer vilka
lässällskap det finns i Uppsala, han undrar vilka som skriver i Tidning för blandade ämnen och vilka som döljer sig bakom olika signaturer. Han vill hitta ett organ att publicera sig i och ventilerar alternativen: Nej tack till Phosphoros, ja tack till Iduna. Hans anspråk är heller inte små, en nationalpoesi är målet, men ”huru skall nånsin en nationalpoesi kunna uppkomma, om då man inskränker sig till att ideligen kopiera avlagda former?” (1811)
En nationalpoesi är, kommer det att visa sig, något annat än sånger till solen och annan metapoetisk lyrik. En nationalpoet är också något annat än det gudainspirerade geniet. Tegnér blir nationalpoet under 1820-talet och han bygger upp den rollen med hjälp, inte av lyrisk, utan av berättande dikt: Nattvardsbarnen, Axel och Fritjofs saga. Och när Tegnér blir berättare blir också tilltalet ett annat. Personliga pronomina får en annan innebörd. ”Se” utropar författarrösten i Nattvardsbarnen och nu är det inte diktaren själv utan församlingen
som uppmanas att rätt uppfatta tidens och platsens betydelse. Axel får en ramberättelse där en gammal karolin som ”verkligen” var med när det begav sig förmedlar den sorgliga historien till en känslosam och upplevelsetörstande lyssnare. I Fritjofs saga introduceras en skald vars kärlekssång ”smälter hårda bröst”. Den sång som föds i diktarens ”barm”, som det står i ”Sången” från 1819, har blivit mer personlig, diktaren är inte längre bara ett språkrör för guden, och publiken har blivit större. Den består inte längre bara av bröder, den består av landsmän och landsmaninnor, även om de senare inte tilltalas direkt.
1820-talet är också det decennium då Tegnér skriver flitigast till olika brevadressater om sin egen författarroll och sitt förhållande till läsare. I ett brev till Sara Bratt den 9/1 1819, där han tackar för beröm, kallar han sig en ”simpel litteratör” och fortsätter: ” …Ett bifall av
ofördärvade sinnen gläder mig naturligtvis; men jag diktar i sanning icke egentligen derföre. I den verkliga världen har man alltid ett yttre ändamål; i dikten däremot söker man intet annat än att uttrycka sitt eget inre tillstånd.” Inte längre gudens röst alltså, utan den egna själen, men ändå en anspråksfullare roll än den simple litteratörens.
I sin brevväxling med Martina von Schwerin diskuterar Tegnér mindre klichéartat kring författarrollen. Även inför henne presenterar han sig som dilettanten – den enda roll han upprätthåller hela livet – men det är framför allt geniet han vill definiera: det är ”ej blott en intellektuell gåva, utan även och ännu mera en moralisk” och ”utan karaktärens
självständighet och heder [är] all sann poetisk förtjänst […] omöjlig”. (1/12 25) Geniet förutsätter inte bara inspiration, det kräver också personliga egenskaper, även om ibland ”den estetiska storheten försonar oss […] med den moraliska avvikelsen (20/3 23). Det är Gustav III Tegnér här talar om, men tanken är den samma som i ett tidigare uttalande om Byron: ”För mig åtminstone är det intressantare att se en sådan manlig själ som med förbittrat mod sätter sig till tappert motvärn mot sitt övermäktiga öde, än att höra det honungssöta, trånsjuka, Atterbomska pjunk varmed våra rimmare för dagen vilja övertyga oss om sin poetiska kallelse; liksom ingivelsens källa vore en tårekälla, liksom geniet vore en fortfarande nervsjuka.” (2/9 1820 ). En kämpande själ är något bättre än en gråtmild, och i de nervsjuka geniernas värld är vissa galenskaper uppenbarligen bättre än andra: ”Det går en åder av galenskap genom min släkt. Hos mig har den väl hittills brutit ut i poesi, som är en lindrigare form av vanvett” ( brev till Magnus Lagerlöf (3/4 25).
När inte längre guden talar genom diktaren, kan inspirationen fortfarande komma ovanifrån: ”Den lilla ingivelse jag kan påräkna kommer vanligtvis med snön. När haglet slår på fönstren, och stormen sjunger sin krigssång därute, när naturen omkring mig är död, blir det vanligtvis
lite livligare inom mig” ( 24/8 1822 till Jacob Adlerbeth) skriver Tegnér strax innan han författar Isfarten I Fritjofs saga.
Men oftast kommer inspirationen inifrån och när diktaren måste tala ur sitt eget hjärta, måste han också intressera sig för lyssnarens. Det gör Tegnér också. Det är säkert ingen slump att Tegnér just i övergången mellan det metapoetiska 10-talet och den berättande diktens 20-tal söker nya bekantskaper och brevvänner. Han behöver en läsare som Martina von Schwerin för att förstå hur man talar till den läsare som läser för sin egen skull, för att hitta ett jag och en själ i texten. Han behöver Brinkman för att få en noggrann redaktör till sina större verk. Han oroar sig för hur dikten skall nå ut och mottas, och han behöver stöd. ”Ty huru behandlar man ett ämne poetiskt om icke därigenom att man därifrån avsöndrar allt som hör till en
främmande och förgången tid och som numera inte talar till något hjärta?” (till Leopold den 17 augusti 25). Publiken har vidgats från en trängre krets till ”den bildade allmänheten”, ja hela folket: ”Ett poem som den bildade allmänheten ej fattar, är just därigenom ett misslyckat: all poesi måste, i denna högre mening, vara folkpoesi.” Här är vi nära ”Det evigas” drömda gemenskap, om bara inte publiken vore en så månghövdad hydra: ”Ingenting är obehagligare och mera nedslående för en författare än att mötas av anspråk som han omöjligen kan
uppfylla…en författare skriver sällan sämre än då han vet att man väntar underverk av honom” klagar Tegnér (4/10 21) till Martina von Schwerin sedan de första sångerna av
Fritjofs saga publicerats. 1825, när hela verket föreligger, får Brinkman veta att Tegnér ”Som vår allmänhet nu är, […] värderar henne mera som avnämare än som domare” (3/3). Dessa år är kritiska i Tegnérs relation till läsarna, han tillhåller (28/9 25) Atterbom att inte ta sig vid av ”publikens, den horans, kallsinnighet. Den som, lik mig, åtnjuter hennes gunst, vet hur litet den är värd. Över varje poem gives egentligen blott en rätt kompetent domare, näml. författaren själv. Är han icke intagen av dum egenkärlek så bör han kunna bedöma sitt verk rättvist, men strängare än de fleste: ty han kan, vad andra ej kunna, jämföra det med den idé som föresvävat honom och mot vilken utförandet alltid kommer till korta”.
Den läsande publiken uppträder än som pöbel, än som bildad vän, än som omdömeslös fjolla. Tegnér är övertygad om att ”Avskedet”, som han själv beskriver som en sentimental historia och som Martina von Schwerin menade vara ett av Fritjofs sagas svagaste partier, kommer att gå hem hos läsarna, ”av 100 läsare (om jag får så många) [skall] 99 […] tro att jag först här fallit in i rätta tonen, och att allt det andra är förvillelse eller modern affektation”. Han
sammanfattar sin bild av publiken i ett brev till Brinkman: (7/3 22) ”För mängdens bifall eller tadel har jag…intet sinne; men de vittra aristokraternas omdöme värderar jag uppriktigt, och deras bifall, i synnerhet när det icke är för överdrivet, är min enda tröst för de många
förödmjukelser jag, åtminstone inom mig själv, erfar som poet. Ty väl är väl poesin, i sitt innersta väsende, en populärkonst; men dock inte i den meningen att vaktmästare och recensenter måste förstå sig på den: och det gives väl svårligen någorstädes i Europa en så bildad publik att skalden utan undantag har skäl att känna sig smickrad av dess bifall”. Tegnér skriver under 20-talets första hälft ovanligt ofta om publiken, vare sig han kallar den mängden, pöbeln, eller den bildade allmänheten. Den är ett problem för honom, men också ett behov och en möjlighet under de år då han också diktar för en större allmänhet. Den lilla del av publiken som läser professionellt, recensenterna, värderar han inte särskilt högt.
”Recensenterna utgöra det bedömande elementet i litteraturen, de äro den förmedlande
principen mellan allmänheten tänkt såsom blott receptivitet och de egentliga författarne tänkta såsom produktiva” . Tegnér talar för en strikt arbetsdelning, även om författaren är den bäste domaren över sina egna verk, är yrkesrecensenten i allmänhet bättre, ”ty först och främst recensera skalden och talaren vanligtvis sämre och ensidigare än andra, och sedermera förslösas härpå tid och krafter ryckta från sin bestämmelse”. Recensenten är framför allt en introduktör med vars hjälp ”allmänheten kunde få något begrepp om den utländska, helst vittra litteraturen”. Och faktiskt: vissa recensioner kan också ”uppmuntra en stackars poet” skriver Tegnér till Martina von Schwerin vars litterära omdöme han åtminstone inför henne satte högre än sitt eget.
Tegnér blir aldrig riktigt trygg med den stora publiken, han trivs bäst med sina vänner,
studenter och konfirmander, men vad gäller hans förhållande till dikten har mycket förändrats från den Tegnér som lovsjöng den gudomliga inspirationen till den som i ett brev till Martina von Schwerin talar om Fritjof som ett av sina barn och inför Brinkman bekänner: ”Att bli en smula älskad som människa, utan allt avseende på författarskap, har egentligen alltid varit mitt högsta behov”. (7/11 26)
Efter Fritjof sinar Tegnérs poetiska ådra. Eller rättare: ämbetsmannaplikterna tar över. Han kan visserligen skämtsamt koppla samman de två och ännu tala om poesin som en gudomlig ingivelse, som han hoppas skall komma fortare än förr om han blir biskop, men den kommer i stället mer sällan. I stället framträder Tegnér nu som brödskrivare och förläggare av egna skrifter. Man kan säga att han försöker förvalta i stället för att bygga upp sin roll. Visserligen såg Tegnér redan från första början diktandet också som ett näringsfång, men från och med framgångarna med den berättande dikten blir de ekonomiska intressena tydligare: ”En samling av mina dikter hade jag påtänkt, i hopp att därpå vinna, icke ära men pengar. Men
detta hopp har jag måst uppgiva sedan Stockholms bokhandlare bjuda mig 20 á 30 riksdaler för arket, näml. tryckt ark. Det är väl sant, det är icke mera värt; men även så sant är det även att jag efter detta pris lättare skulle förtjäna mitt bröd med att göra skor eller svavelstickor än vers” Denna sorgesång är skriven långt innan H C Andersen gjorde svavelstickor till en metafor för yttersta elände( till Brinkman 17/2 1822). Och ju mindre Tegnér författar desto oftare klagar han över att inte bara diktarådran utan därmed också en viktig inkomstkälla har sinat, han talar om tryckning som den ena av hans två. Den andra är ämbetet.
Lycklig den som likt Bernhard von Beskow kunde leva ”utan att behöva räkna på en tjänst: men vi som äro fattiga kunna ej tänka därpå. Vi äro sålda under staten.” Det låter bittert, men Tegnér försvarar i själva verket alltid ämbetet, han skyller visserligen på det när han inte kan skriva, men han vill heller inte försumma det. Tydligast och utförligast uttrycker han denna hållning inför Martina von Schwerin: ”Den som äter statens bröd måste göra statens tjänst, om han icke vill förakta sig själv…Att endast vilja dikta och fantisera, och gå som en
sömnvandrare genom det praktiska livet, är antingen oduglighet eller högfärd. Visserligen vet jag, såväl som någon annan, i vad mån min åtgärd som författare kan vara viktigare för nationen och varaktigare för mitt minne än det lilla jag som biskop torde kunna uträtta; men ingen hederlig man uppoffrar sin plikt för sin fåfänga, man bör tänka på samtidens krav, innan man drömmer om eftervärldens beröm. […] Utan realistisk prosa har dock själva poesien egentligen ingen grund: och den allmäna tankan att en poet ej duger för det praktiska livet har väl mera än något annat bidragit till att stadga den övertygelse hos allmänheten att all vitterhet dock egenteligen vore en blott luftseglarekonst, ett slags intellektuellt lindanseri, en lyx i staten.
Brevet är skrivet 1826, samma år som Mjeltsjukan, där dikten reducerats till just
lindansarmöda. Tegnér tvivlar inte bara på dikten utan även på sin egen förmåga, han klagar över sin egen obeständighet och använder det vulgärerotiska bildspråk han brukar ta till när han mår riktigt bra eller riktigt dåligt: ”När jag tagit mödomen av ett ämne och blivit
ordenteligen vigd därmed, ledsnar jag vid mina äktenskapsplikter, och hågen faller hastigt på annat”. Men vad går egentligen förlorat mer än ”några riksdaler för mig och några dumheter för Hammarsköld och Stockholmsposten”.
En av de nya författarroller Tegnér inte prövade var publicistens. Åren från 1830 och framåt blir han vidtalad för flera tidnings- och tidsskriftsprojekt. Det var Aftonbladets existens som stimulerat denna publicistiska aktivitet och väckt behov av motvikt. Tegnér avböjde – eller snarare förhalade – varje gång att medverka. Han är, å ena sidan, poet, inte recensent eller författare av akademiska uppsatser. Å andra sidan är han ämbetsman och har som sådan över
huvud taget inte tid med vare sig tidningar eller poesi. Han anger flera goda skäl att vara motsträvig: han har för stor respekt för ”periodiska företag där man på stund och timma skall vara färdig med sin skrift”, tidskriftsföretag brukar inte vara lyckosamma, såväl publiken som bidragsgivarna ledsnar fort, och att Iduna höll så länge som hon gjorde berodde antagligen på att den innehöll poesi, vilket de nya projekten inte skall göra. Och om projektet mot förmodan skulle lyckas, kommer det att medföra olycka för redaktionen, ty ”av alla republiker är den litterära svårast att hålla tillsammans” varnar han Bernhard von Beskow. Han utvecklar ämnet i ett svar på en förfrågan från Atterbom om Tegnér kan tänka sig medverka i
Litteraturtidningen: ”Ifall enligt planen alla bättre författare däri skola deltaga, herrarna komma att recensera varandra, vilket icke just torde vara det hälsosammaste för föreningens enighet.” ”Skulle för den större allmänhetens upplysning och rättelse något kunna uträttas” rekommenderar Tegnér en populär tidskrift ”ungefärligen efter samma plan som Läsning i blandade ämnen: men även en sådan skulle i närvarande tider knappast kunna hålla stånd mot det olyckliga kannstöperiet och Aftonbladsskvallret som blivit ett behov för den läsande pöbeln.”
Till Johan Erik Rydqvist skriver Tegnér (28 januari 1833 )mer hovsamt om kritiker och kritikers värde: ”Att hos allmänheten utbilda ett estetiskt omdöme är ett vackert och värdigt ändamål”, och Svenska litteraturföreningen kan med sin tidskrift öppna ”en möjlighet för yngre litteratörer att subsistera i och för sitt yrke”.
Kallet har åter blivit ett yrke, diktaren en litteratör. Och författaren sin egen förläggare. När Tegnér börjar betrakta sig själv som en död poet, när han inte längre räknar sig bland landets levande litteratörer, då börjar han smida väldiga utgivningsplaner. Han börjar blygsamt: ”jag ämnat utgiva, så fort sig göra låter, en fortsättning av dikterna, kanske även av talen.” Han ber Martina von Schwerin om två dikter han skrivit till henne som han inte har kvar ”bägge utan värde men jag ville ändå ha dem för att äga samlingen komplett”. Det finns system och ordning i galenskapen. Han sörjer de brev till Emilie Selldén som gått förlorade när Växjö brann, de var ”det bästa, nästan det enda jag på lång tid skrivit” . Men några år senare är självbilden och utgivningsplanerna, liksom galenskapen större: ”Jag renskriver nu 60 bandet av mina samlade verk, men frukta inte, det blir nog bara 12 som kommer ut i år” meddelar han 1842 sin presumtive och antagligen förskräckte privatredaktör Brinkman. Närmast i tur står en svensk Georgica och ett nationalepos! För Fredrika Bremer avslöjar han att han i 40 år ”merendels tillbragt 16 timmar vid mitt skrivbord för att läsa eller författa. Kunde allt ordnas och utföras vartill jag har planer, även till en del utförda eller som passerat genom mitt huvud som utkast, så skulle jag åtminstone kunna utgiva 100 band.” Men ambivalensen finns där
också, när Tegnér själv skärskådar sina planer är de förstenade och utan ande,”idel torsos, emedan de äro tillyxade i alltför stor skala. När man ursprungligen har en så obetydelig poetisk gåva som jag, borde man icke vilja vara så repandu, utan koncentrera sig till två arbeten och däri nedlägga hela sin själ”. Han konstaterar att han vid 58 är en dålig medtävlare till vad han var vid 20 och börjar skissa på den gravskrift han utlovade över tio år tidigare i brevet till Eneberg: ”Jag ansågs på min tid för en poet och var en berömd man, ehuru det nu gudilov är förbi.”
Published with permission from Tegnérsamfundet
