Paper from the conference ”Kultur~Natur: Konferens för kulturstudier i Sverige”, organised by the Advanced Cultural Studies Institute of Sweden (ACSIS) in Norrköping 15-17 June 2009. Conference Proceedings published by Linköping University Electronic Press at www.ep.liu.se/ecp/040/. © The Authors.
Kultur~Natur:
Konferens för kulturstudier i Sverige:
Conference in Sweden 15–17 June 2009
Editor
Upphovsrätt
Detta dokument hålls tillgängligt på Internet – eller dess framtida ersättare –från publice-ringsdatum under förutsättning att inga extraordinära omständigheter uppstår.
Tillgång till dokumentet innebär tillstånd för var och en att läsa, ladda ner, skriva ut enstaka kopior för enskilt bruk och att använda det oförändrat för ickekommersiell forskning och för undervisning. Överföring av upphovsrätten vid en senare tidpunkt kan inte upphäva detta tillstånd. All annan användning av dokumentet kräver upphovsmannens medgivande. För att garantera äktheten, säkerheten och tillgängligheten finns lösningar av teknisk och administrativ art.
Upphovsmannens ideella rätt innefattar rätt att bli nämnd som upphovsrättsinnehavare i den omfattning som god sed kräver vid användning av dokumentet på ovan beskrivna sätt samt skydd mot att dokumentet ändras eller presenteras i sådan form eller i sådant sammanhang som är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart.
För ytterligare information om Linköping University Electronic Press se förlagets hemsida
http://www.ep.liu.se/.
Linköping Electronic Conference Proceedings, 40 Linköping University Electronic Press
Linköping, Sweden, 2009 http://www.ep.liu.se/ecp/040/ ISSN 1650-3740 (www) ISSN 1650-3686 (tryck) © 2009, Respektive författare ii
Innehåll
Plenarföreläsningar
Introduktion till ACSIS konferens för kulturstudier 2009
Johan Fornäs...7 Gränsgångare eller gengångare? Transgena möss och urbana fåglar
Tora Holmberg ...11 Modernitet in på kroppen, eller kropp, känslor, sinnen som social arena
Karin Johannisson...19 Art, artistic research, and the animal question
Helena Pedersen ...25
Papers
Det binäras magi: Om den binära kategoriseringens principer och om husdjuret som det antibinäras tankefigur
David Redmalm ...33 Nordiskt friluftsliv och allemansrätt: Nationella identitetsprojekt
och ekopolitisk inspiration
Klas Sandell...39 ”By, landskap, kraftverk” – kärnkraftens poetik
Fredrik Krohn Andersson...51 Att arbeta etnografiskt i massiva onlinespel
Malin Sveningsson Elm ...61 Att förhandla nu mot då: Djur, ekonomisk vinning och historia
Leif Häggström...79 Kulturteori och socialteori – mer än goda grannar?
Leo Bartonek ...89 Idrottens gränstrakter: Om äventyrsidrott och friluftssport
Johan Arnegård & Klas Sandell ...95 Kändisbruk: En tidningsläsare klipper och klistrar 1888
Johan Jarlbrink ...103 Postmodern vitalism: Från D'Arcy Thompson till Mandelbrot
Fernando Flores...113 The Boundary Work of Commercial Friendship
Johan Hultman & Erika Andersson Cederholm ...131 Natur och kultur i förening? Verksamheten i hembygdsföreningar
Anna Eskilsson ...143 Ett eget rum: Kön, kropp och sexualitet i några svenska samtidsromaner
Jenny Björklund...155 Parkour – en posthumanistisk idrott?
Kalle Jonasson ...161
Vad är kulturpolitik: Professionellt, smalt och okontroversiellt?
Tobias Harding ...169 Slack Space eller det övergivna husets potential
Catharina Gabrielsson ...187 Re-reading time-geography: Genus och speglingar av makt i tidrummet
Tora Friberg, Christina Scholten och Annika Sandén ...201 Den öppna bostaden som konsumtionsgenerator
Maja Willén ...223 Dammsugarens gestaltning i tidningen Råd & Rön
Sophie Elsässer ...235 Kvalitet och genus – En komparativ studie av tre kulturområden:
litteratur, teater och museum
Linnéa Lindsköld ...257 När hunden själv får välja – om hunden i konsumtionssamhället
från 1950 till 2000-talets början
Sarah Vinterlycka ...271 ”De patenterade konsterna” – 100 år av upphovsrättskritik
Martin Fredriksson ...291 Maskinisk darwinism: teknikens naturhistoria hos Samuel Butler
och Gilles Deleuze
Jonnie Eriksson ...299 Intersektionella konstruktioner av norskhet i nutida kulturminnesförvaltning
Wera Grahn...311 Nykter eller drogad? En fråga om sammanhang
Eddy Nehls...327 Noetic Norden: assembling and dissembling the art of ‘the north’
Stuart Burch ...333 Gör platsen patienten? Rumsliga föreställningar i psykiatrin
Ebba Högström ...339 Hur ”Eva Dahlgren” är gjord – Framställningar av en artistpersona i
marknadsföring, media och musiktexter
Anna Biström...355 Coachning som bekännelse: Föräldracoachning och fostran av
neoliberala medborgare
Magnus Dahlstedt ...367 Glidningar och förgivettaganden: Några noteringar om aktuell
och passerad kulturpolitisk diskurs
Anders Frenander ...387 Att sminka de döda: Estetiseringen av döden I tv-serien Six Feet Under
Mikael Askander...397 När skogen inte känns igen: Existentiella följder av förändrad
skogsmarksanvändning
Håkan Berglund-Lake ...409
v Berömda artisters dilemman
Eva Blomberg ...417 Ekologi som kris, livsstil och estetik: den ekologiska retorikens
ideologiska och utopiska energier
Johan Hedrén ...431 Kulturens inflytande och utflytande: Aspektpolitik i staden
Paper from the conference ”Kultur~Natur: Konferens för kulturstudier i Sverige”, organised by the Advanced Cultural Studies Institute of Sweden (ACSIS) in Norrköping 15-17 June 2009. Conference Proceedings published by Linköping University Electronic Press at www.ep.liu.se/ecp/040/. © The Author.
7
Kultur~Natur
Introduktion till ACSIS konferens för kulturstudier 2009
Johan FornäsACSIS och Tema Q (Kultur och samhälle), Linköpings universitet fornas@acsis.liu.se
This is the slightly revised opening of the Swedish cultural studies conference “Culture~Nature”, organised by the Advanced Cultural Studies Institute of Swe-den (ACSIS) in Norrköping 15-17 June 2009. Johan Fornäs is Professor at the De-partment of Culture Studies (Tema Q) and Director of the ACSIS national centre for interdisciplinary cultural research. The text gives a general background to the topic and structure of this conference.
ACSIS är ett centrum för kulturstudier här vid Linköpings universitet, med syftet att stärka kulturforskningen genom nationellt och internationellt nätverkande mellan ämnesområden och universitetsorter (www.acsis.liu.se). Det leds av en nationellt tillsatt styrelse med en leda-mot från varje svenskt universitet, med ordföranden Dan Brändström som tidigare var chef för Riksbankens Jubileumsfond och har en unik insikt i kulturforskningens villkor. En splitter ny resurs är exempelvis vår vetenskapliga tidskrift Culture Unbound: Journal of Current Cul-tural Research har just publicerat sina första tio artiklar, inklusive ett temablock om kulturens och kulturforskningens nytta. Tidskriften utges gemensamt av ACSIS, Tema Q (Kultur och samhälle) samt Swedish Cultural Policy Research Observatory (SweCult), med Martin Fred-riksson, Jenny Johannisson och mig som redaktörer. Den är refereegranskad men öppet och gratis tillgänglig som open access på Linköping University Electronic Press (www.cultureunbound.ep.liu.se).
När ACSIS 2005 höll landets första stora kulturstudiekonferens blev det tydligt hur stort behov det finns för sådana mötesplatser på detta breda fält vars dynamiska gränsland knyter samman områden som annars sällan möts. Två år senare arrangerade vi ett motsvarande euro-peiskt evenemang, som också satte gränssnitt och övergångar i fokus. I höstas höll vi en lite mindre konferens om kulturvetenskapens nytta.
I denna vår tredje riktigt stora konferens har vi återgått till ett främst svenskspråkigt format eftersom det helt uppenbart finns ett stort behov av detta som komplement till de interna-tionella träffpunkter som redan existerar. ACSIS konferenser saxar ju mellan de stora konfe-renserna ”Crossroads in Cultural Studies” som den internationella organisationen Association for Cultural Studies (ACS) anordnar – förra året hölls den på Jamaica och nästa sommar i Hongkong. Inom humaniora och kulturforskning i allmänhet finns det flera goda skäl att ibland upprätthålla dialoger på det egna språket, parallellt med de samtal som förs på företrä-desvis engelska ut mot omvärlden. De kulturella och samhälleliga fenomen vi studerar har nämligen ofta en utpräglat lokal eller regional karaktär, och ibland måste de även analyseras utifrån denna kontext. Sedan är det också viktigt att föra ut dessa analyser i de transnationella nätverken, och vi har här fört in sådana moment, dels genom Celia Lurys introduktionsföre-läsning och dels genom ett par engelska gruppsessioner med internationellt deltagande.
Medan våra bägge tidigare konferenser tematiskt var rätt ofokuserade har vi i år valt att utgå från en mer precis huvudtematik, även om gruppsessionerna får röra sig fritt över hela kulturforskningsfältet. Temat för i år är “Kultur~Natur”. Av alla de grundläggande kulturdefi-nitioner som förekommer hör den som ställer kultur mot natur till de mest fundamentala. Den har samtidigt fått en förnyad aktualitet genom att så många av samtidens stora debattämnen och ödesfrågor just kommit att handla om den laddade relationen mellan kultur och natur. För vad är klimatkrisen, den nya genetiken, sociobiologin, epidemiskräcken och skönhetsoperatio-nerna om inte uttryck för en pågående gränsförskjutning mellan dessa poler? Man kan hävda att det pågår en strukturell kulturalisering där människorna sträcker sina designande tentakler allt längre ut i rymden och in i cellernas och atomernas inre. Det ger individer, samhälle och kultur ett växande ansvar. Samtidigt slår naturen på olika sätt tillbaka mot den sfär av mening och identitet som formar ett kulturellt kärnområde.
I denna konferens tänker vi oss inte kultur och natur som något motsatspar. Det lilla tilde-tecknet (~) antyder istället att det finns en dynamiskt böljande förbindelse mellan de två begreppen, och samtidigt en frånvarande eller svårformulerad förbindelse mellan dem. Här handlar det om att undersöka några av de förmedlingar som knyter samman dem och slår broar mellan frihetens och nödvändighetens riken.
Celia Lurys introduktionsföreläsning är tänkt att öppna horisonten för dessa frågor, som se-dan vidareutvecklas i fyra plenarsessioner där särskilt inbjudna moderatorer getts möjlighet att sätta samman var sin panel. I den första har Jenny Sundén tagit ett samlat grepp om veten-skap som ett möte mellan praktik och teknik, där mentala operationer och materiella artefakter
9
samspelar. I den andra plenaren har Maths Isacson som även ingår i ACSIS styrelse bjudit in forskare att reflektera över makt och resurser ur ekonomiskt perspektiv. Anette Göthlunds plenar utgår från konstområdet där form och material samverkar och där naturens landskap och kroppar vävs samman med kulturella betydelselager. I den fjärde plenarsessionen sätter Torbjörn Forslids gäster fokus på hur mänskliga identiteter väver samman diskurser och krop-par.
Insprängt mellan dessa ligger en mängd spännande gruppsessioner som forskare från hela landet själva föreslagit och organiserat. Flera relaterar sig till konferensens huvudtematik, medan andra rör sig friare ut på kulturstudiefältet och visar på dess svårbegränsade rikedom.
Konferensen hade 200 deltagare, varav 160 framträdde i programmet. Könsfördelningen var jämn, 90% kom från ett tjugotal svenska lärosäten, med Linköpings universitet (21%), Lunds universitet (15%), Stockholms universitet (9%), Malmö högskola (9%), Uppsala uni-versitet (7%) och Göteborgs uniuni-versitet (6%) som de mest välrepresenterade. 11% deltog även i båda de tidigare konferenserna och 36% hade åtminstone varit med på någon av dem. Ämnesmässigt hörde många hemma i breda tvärvetenskapliga kulturforskningsmiljöer (15%), med historieämnen (12%), etnologi (8%), pedagogik (6%), arkeologi (6%), hälsa/vård (5%), konst/bild (4%), barn/ungdom (4%), litteratur (4%), medier/IT (4%), miljö/geografi (4%), och genus (3%), sociologi (3%), teknik/vetenskapsteori (3%) och etnicitet (3%) som viktiga del-områden.
Konferensen har möjliggjorts tack vare välkommet ekonomiskt stöd från Riksbankens Ju-bileumsfond, forskningsrådet Formas samt filosofiska fakulteten vid Linköpings universitet. Ett stort tack till alla som vetenskapligt och praktiskt gjort detta evenemang möjligt!
Paper from the conference ”Kultur~Natur: Konferens för kulturstudier i Sverige”, organised by the Advanced Cultural Studies Institute of Sweden (ACSIS) in Norrköping 15-17 June 2009. Conference Proceedings published by Linköping University Electronic Press at www.ep.liu.se/ecp/040/. © The Author.
11
Gränsgångare eller gengångare?
Transgena möss och urbana fåglar
Tora Holmberg
Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet tora.holmberg@gender.uu.se
Inom teknik- och vetenskapsstudier inklusive feministiska vetenskapsstudier har gränser mellan natur och kultur sedan länge undersökts, problematiserats och omvärderats. Det är nu en självklar utgångspunkt att naturen inte upptäcks, utan skapas. Vi har aldrig varit moderna, som Latour säger, natur och kultur har aldrig varit åtskilda. Men gränserna skapas och återuppfinns gång på gång i vetenskaplig praktik. Med utgångspunkt i några figurer som utmanar och samtidigt befäster dessa gränser – transgena möss och urbana djur – undersöks hur vi kan förstå vetenskapens roll i denna gränsproduktion. Slutligen vill jag med hjälp av transbegreppet diskutera och kritiskt granska idén om överskridanden; vad de innebär, vilka begränsningar själva idén för med sig och vilka etiska och vetenskapliga implikationer som kan finnas.
Inledning
När jag var liten bodde jag strax utanför Uppsala och vi födde upp kaniner. De fick para sig och föda ungar på våren, och min pappa slaktade dem på hösten. Så såg årscykeln ut för kaninerna och för oss. Som mest hade vi närmare 50 kaniner i olika burar på gräsmattan. Det säger sig självt att de flesta var rätt anonyma för oss människor. Men det fanns några undan-tag från regeln. Dels var det vissa avelskaniner som undantogs höstslakten, de fick gå kvar till nästa år. Dels fanns där vissa som jag liksom ”tjatat” mig till. Det var Fiffelin som levde i bästa välmåga (och ofta parade sig med mitt rosa pantern-gosedjur), Virre som bröt ett ben och fick gipsas, Gråis som var lite långsam i intellektet och Cissi som hade nåt fel på tänderna. Dessa namngivna, ihågkomna individer bryter tydligt av mot den stora, anonyma massan av kaniner. Vad är då poängen med denna utvikning i barndomsminnen? Jag vill peka på två saker som är viktiga för det jag kommer att ägna resten av detta paper. Det första handlar om kategoriseringar, gränsdragningar och namngivandets magi. Inom symbolisk in-teraktionism talar man om namngivande som en symbolisk handling, viktig för relationens mening och innebörd (Trost & Levin 1996: 114). När det gäller till exempel hundar, så har man sett att de ofta namnges efter egenskaper, efter utseende (Pricken eller Fluffy) eller efter kändisar, men vanligast är att man väljer människonamn till sitt husdjur, vilket gör att han eller hon symboliskt ges individuella karaktärer och livshistoria som en virtuell person (Sand-ers 2003: 411). Genom namngivandet skapas ett subjekt och en mer vänskaplig eller jämlik interaktion blir möjlig. Summan av kardemumman är att även om alla djur i min berättelse hör till kategorin kaniner, kategoriseras de olika, som antingen mat eller husdjur. Vissa namn-ges, blir individer och uppgår i familjen. Andra stannar ute och blir mat. Det andra handlar om husdjuren och deras plats som gränsvarelser, som gränsgångare mellan natur/djur och kultur/människa. Husdjur är en kategori som jag inte kommer att ta upp här, ett ämne för David Redmalms avhandlingsprojekt (Redmalm, kommande). I stället är det andra former av animala gränsvarelser som kommer att tas upp; transgena möss och urbana fåglar. Jag kom-mer att diskutera deras status som just gränsvarelser, och deras roll som utmanare av natur/kultur dikotomin som sådan. Slutligen vill jag med hjälp av det feministiska transgreppet diskutera och kritiskt granska idén om överskridanden; vad de innebär, vilka be-gränsningar själva idén för med sig och vilka etiska implikationer som kan finnas.
Inom teknik- och vetenskapsstudier inklusive feministiska vetenskapsstudier har gränser mellan natur och kultur sedan länge undersökts, problematiserats och omvärderats. Det är nu en självklar utgångspunkt att naturen inte upptäcks, utan skapas i laboratoriet. Vi har aldrig varit moderna, som Bruno Latour säger, natur och kultur har aldrig varit åtskilda. De förmod-erna, mer flytande gränserna ploppar ständigt upp i det moderna projektet att skapa rena kate-gorier. Vad menar han då med ’modern’? Det moderna, enligt Latour, består av två samman-vävda nivåer:
The first set of practices, by ’translation’, creates mixtures of entirely new types of be-ings, hybrids of nature and culture. The second, by ‘purification’, creates two entirely distinct ontological zones; that of human beings on the one hand; that of non-humans on the other. Without the second, the work of translation would be slowed down, limited, or even ruled out. (Latour 1993: 10-11)
Med andra ord lever vi i en tid av samtidig hybridisering av kategorier och dikotomier, och åtskiljande genom renhetssträvanden. Man kan här tala om två parallella domäner, med ständig trafik däremellan. Det ligger här nära till hands att gå till Mary Douglas och hennes klassiska studie Renhet och fara (1997 [1966]) som inspirerat en hel del Science and Tech-nology Studies (STS) och feministiska vetenskapsstudier. Douglas menar att kulturen
dahåller vissa grundläggande kategoriseringssystem i vilka värderingar och upplevelser kan inordnas (1997 [1966]: 60). Men kultur ska för den skull inte förstås som statiskt. Materia och erfarenheter som inte passar in i våra kategorier – anomalier – upplevs som hotfulla och orena då de sätter hela kategoriseringssystemet i gungning. Gränser och gränstillstånd är särskilt känsliga för framkallande av fara. I övergången mellan två kategorier eller tillstånd, hotas ordningens stabilitet av formlöshet. För att återställa, normalisera, ordningen används sym-boliskt handlande: ritualer. Alternativt kan anomalier ignoreras, eller ”glömmas bort” och återuppväckas vid en annan historisk tidpunkt, i en annan kulturell ordning (ibid, kap. 6). Kultur är för Douglas relativt autonomt, vilket inte räcker för att förstå hur biovetenskaplig kunskap idag produceras på sätt som överskrider en rad gränser. Donna Haraway är mer specifikt inriktad på dessa frågor. Med sin kulturteori intresserar hon sig för den moderna biologins framväxt och etablering, och hur vetenskapen flätas samman med andra institutioner inom den kulturella och historiska kontext där den bedrivs. Genom gränsdragningar skapas kategorier och objekt, och var gränserna för tillfället dras och vad kategorierna ges för innehåll, blir avgörande för skapandet av mening såväl som kroppar och objekt (Haraway 1991: 201).
Mina empiriska exempel som jag strax ska komma till, handlar båda om människor och andra djur. Inom vetenskapen, har naturvetenskapen traditionellt representerat djuren och samhällsvetenskap och humaniora har tagit sig an människorna. Internationellt sett har vi nu sett ett ökat samhällsvetenskapligt intresse för relationer mellan människor och andra djur. De huvudsakliga orsakerna till det är först och främst den så kallade kulturella vändningen som bidragit till ett ökat intresse för hur betydelsefulla andra djur är för den mänskliga kulturen. Vi har på senare år sett ett ökande intresse för husdjur och djuraktiviteter av olika slag och detta hänger samman med förändrade normer och föreställningar om djur och natur. Men andra djur kan också ses och analyseras i poststrukturalistiska termer som ”den andra”, utan vilken vi inte skulle kunna definiera vad det betyder att vara människa: Utan det djuriska, ingen mänsklighet (Haraway 2008, Holmberg 2005). För det andra har sociala rörelser som djur-rättsaktivism och miljörörelsen, argumenterat för en större medvetenhet och starkare ansvar för människans privilegierade position. Dessa sociala och kulturella tendenser i samhället, bidrar för det tredje till en ökad reflexivitet: att undersöka om och i så fall hur olika disci-pliner kan tillåta ett mindre antropocentriskt och förtryckande perspektiv på andra djur, ett tema för ett nytt bokprojekt för vår humanimal group på Centrum för genusvetenskap som vi valt att kalla Undisciplined animals (Segerdahl, kommande).
Bevingade följeslagare
Jag tänkte här ta mitt första, högst vardagliga exempel på gränsvarelser: urbana djur. Staden är förutom människor, “befolkad” av både fyrbenta, icke-benta och bevingade djur. Vare sig deras närvaro är önskvärd eller ej, så finns de där och bidrar till en “stadens ande” – anima urbis (Wolch 2002: 722). Hundar och katter, duvor och hästar är integrerade i det urbana landskapet. Människors relationer till andra djur är en del av skapandet av den urbana miljön, identiteten och platsen (Griffiths m.fl. 2000). Om man vill analysera djur i staden, är natur/kultur-gränsen ett givet fokus: skapandet av den civiliserade staden i sig bygger på ute-stängningen av ”natur”. Närvaron av djur kan därmed å ena sidan “avcivilisera” urbana platser, vilket i sin tur skapar behov av normaliserande strategier som sanering, för att tala med Mary Douglas. Det handlar om att vilda djur såväl som husdjur kan, om de passerar vissa gränser, uppfattas som ohyra och därmed kräva utrotning (Griffiths m.fl. 2000). Det kan handla om att djuren blir för många, att de inte passar med den övriga sammansättningen eller att de helt enkelt är på fel plats på fel tidpunkt (jfr. Herzog 1989). Å andra sidan har vi en lika stark tradition av att koppla samman behandlingen av djur med grad av civilisation; ju bättre ett samhälle behandlar sina djur, det vill säga, ju humanare man är, desto högre grad av
sation. Exempel på detta kan ses när frågor om djurs välfärd kommer upp på agendan. Lite tillspetsat kan man säga att frågor om djur i stan rör sig längs dessa axlar; ohyra respektive välfärd. Jag ska illustrera med en film som belyser fenomenet. Filmen heter Trevligt att råkas och handlar om just: råkor (Triq produktion 2003). I filmen om råkorna står det klart att de stör den ordnade och civiliserade staden, fåglar är i grunden okontrollerbara. De dyker upp, eller snarare ner, från ingenstans, de rör sig över oändliga sträckor, de bryr sig varken om na-tionella eller kulturella gränser och de äter det vi lämnar efter oss. I många städer har man infört förbud mot att mata fåglar.
Men vi får inte heller glömma den andra sidan av myntet, djuren – i det här fallet fåglar – är inte bara orosmoment och källor till konflikter i det urbana. De utgör många gånger ett slags ”socialt kitt” och fungerar som sociala möjliggörare. Det är idag välkänt att särskilt hundägare oftare träffar andra människor och inleder interaktion med okända (Sanders 1999). Men kan man då inte tänka sig att ankdammar och andra fågelplatser kan verka på liknande sätt, att kontakt med andra djur skapar och underhåller kontakter mellan människor?
Stig Fredriksson, eller ”Natur-Stig”, som arbetar som guide i Slottsskogen i Göteborg, berättar om en kategori parkbesökare som getts särskilda smeknamn, som fru von Fågel och Sälmormor (Holmberg 2006). Dessa kvinnor sägs kommunicera så effektivt att djuren ”pratar tillbaka”. Till och med kråkor, som av goda skäl är reserverade mot människor, sägs ha ätit ur fru von Fågels hand. I Göteborgs-posten uttalar sig Sonja Pettersson, alias ”Slottskogens egen fru von Fågel”, så här:
– Jag pratar alltid med fåglarna. Jag lever på det, annars skulle jag sitta hemma i gungstolen och självdö. I går morse kom svanhannen sturskt emot mig. Han gör mig ingenting, men jag sa: "Vet hut på dig! Ska du visa dig sån för mig?" Då vände han och gick. (Serenander & Lidell 2003: 25)
Smeknamnen tillsammans med anekdoterna sätter fingret på det faktum att fåglar ibland blir väldigt centrala för människors vardag och för deras identitet. I filmen Trevligt att råkas be-rättas också om människor som engagerat sig i råkornas väl och ve, och som verkligen inte ser det som önskvärt att de ska utplånas (Triq produktion 2003). Återigen verkar det vara spänningen mellan ohyra och välfärd som spökar. Ska vi då se det, som man traditionellt gjort, som att djuren ersätter ”verkliga” mänskliga relationer i en mer och mer individualise-rad värld? James Serpell sätter fingret på denna fråga och menar att vi snarare än att nostal-giskt tråna efter en tid då mänskliga relationer var viktiga, kan förstå och analysera dessa människa–djur relationer i sin egen rätt (Serpell 1986). Det behöver inte handla om ett noll-summespel, där brist på mänskliga relationer ersätts av andra djur. Tvärtom har studier visat att människor som har husdjur, också har ett rikare mänskligt socialt kontaktnät. Om det gäller fru von Fågel får vi låta vara osagt, men om det nu faktiskt är så att människor känner stark empati för och samhörighet med andra djur, så behöver vi kulturforskare ta detta på all-var och fundera en vända till över begrepp som social identitet, vänskap och interaktion.
När det gäller frågor om andra djur och urbanisering, har vi att göra med ett outvecklat forskningsområde. Det är främst kulturgeografer som intresserat sig för dessa frågor, och det finns en rad viktiga lärdomar att dra från dessa (fåtal) studier. Analyser av platser och platsers betydelse för människors identitet, kan vinna mycket av att utvidgas till analyser av andra djur. Urbanisering handlar inte bara om ökad förtätning av stadskärnan, utan också om rum-slig utbredning av staden. Utbredningen sker förstås till viss del på bekostnad av de män-niskor och andra djur som ”befolkar” (ordet visar på språkets antropocentriska slagsida) om-rådena runt omkring staden. Vi behöver mer kunskap om vad som sker på gränsen mellan stad och land, vad gäller hur relationer mellan människor och andra djur ser ut i dessa semivilda gränsytor. Inte minst är detta en fråga som aktualiseras i samband med konflikter runt rovdjur:
Vad händer när det civiliserade samhället möter den ”vilda naturen”? Detta är temat för ett nytt projekt som jag planerar, som rör Controversial connections.
Transgena gränskrypare
Jag tänkte ta ytterligare ett exempel på gränsvarelser eller gränskrypare i det här fallet, nämli-gen transnämli-gena möss, möss som man på olika sätt medvetet förändrat i arvsmassan. Idag utgörs nära hälften av alla djurförsök av transgena eller genetiskt modifierade djur, framförallt möss. Så även om de på många sätt är science fiction – upplösning av artgränser mellan människa och djur, är de också högst vardagliga i laboratoriet. Eller som Haraway säger: “Transgenic organisms are at once completely ordinary and the stuff of science fiction” (1997: 57). Dessa gränskrypare utgör på sätt och vis kulturforskarens våta dröm; de kan sägas balansera på den fina gränsen mellan natur/kultur, organism/uppfinning, vetenskap/teknik, djur/människa. De utmanar på så sätt modernitetens sorterings- och kategoriseringsapparat, och kastar oss in i postmoderna hybridiseringsdiskurser. Dessa djur representeras ibland som vilka laborato-riemöss som helst – som vanliga, ordinära. Som en av forskarna som Malin Ideland och jag intervjuat för projektet Dilemman med transgena djur:
Vi som människor har under årtusendenas lopp haft djur och ändrat beteende på dem ge-nom selektiv avel. Ett artificiellt urval snarare än ett naturligt urval. Så jag är inte så bestört av den manipulation som en genetisk modifiering i labbmiljö innebär. För många gånger är inte effekten större än i avel. Det går lite snabbare. (Intervju forskare)
Den här typen av utsaga är framträdande när välfärdsfrågor diskuteras, det vill säga djuretiska spörsmål i forskningspraktik och djurförsöksetiska nämnder. I andra sammanhang skiftar rep-ertoaren och de transgena mössen framstår som lösningen på alla sjukdomar – som hopp.
Oftast har medicinska framsteg inte skett för att man avsiktligt har gått in och letat efter en bot […] Man vet inte vad det leder till. Kanske ingenting. Kanske blir det bot för alla diabetiker i hela livet. Miljoner människor kommer ha nytta av det. (Intervju forskare).
Man kan säga att samma djur får högst skiftande betydelser beroende på sammanhang. Men, något som är lika tydligt är att vissa relativt tekniska frågeställningar och dilemman blir mer framträdande – som frågan om man ska ta vävnadsprover från svans, öra eller tå – medan an-dra nog så intressanta frågeställningar som rör försökens syfte, tolkning av resultat och avel verkar hamna mer i skymundan. Malin Ideland och jag har talat om ”transgena tystnader” för att begripliggöra den processen (Holmberg & Ideland 2009).
Något som också är slående är hur etiken teknifieras. Det är som att det handlar om att det som på något sätt kan lösas på ett rationellt sätt (genom cost-benefit analys) blir framträdande. Frågor som ter sig olösliga – som transgena djurs vara eller onödiga försök – artikuleras inte i första taget. I stället får man söka dessa frågor i det implicit sagda. Här diskuteras djur som blir över, som inte används, ett nog så intressant tema.
Vi kanske avlivar en tredjedel eller nåt sånt där, de, de paras ju och så blir det så att ett antal djur har fel… genkombination och då behöver vi ju inte dem och då avlivar vi dem. [paus] Så snart som möjligt. (Intervju forskningsledare)
I en labbkultur där djuren offras – sacrifice på engelska – för ett högre syfte, blir dessa möss som inte används hotfulla och omgärdas av förminskande, normaliserande retorik och rituali-serade praktiker.
T: Går det att göra nåt åt det [spillet]? I: Nej, det går inte att göra nåt åt.
T: Nej, det är som det är.
I: Det är som det är. Det är så biologin funkar så att, det blir djur som man inte använder utan de… kan avlivas snabbt. [paus] (Intervju forskningsledare) Utan att gå in på detaljer nöjer jag mig med att säga att vi här har att göra med ett slags abso-lution; ett besvärjande av ansvar.
Jag nämnde att transgena djur på ett kulturellt plan utmanar många av modernitetens för-givettagna åtskillnader; mellan natur och kultur, djur och människa, vetenskap och teknik, uppfinning och organism. Kulturteoretiker menar att dessa hybrida överskridanden skapar en hotbild som på många sätt har med föreställningar om smuts och orenhet att göra (Douglas, 1997[1966]), och där motdraget blir ett slags renlighetssträvanden och strategier. På ett li-knande, metaforiskt plan kan vi leka med tanken att den oreda som skapas i djurhus och labo-ratorier via överskridanden av olika gränser, men också den potentiella oreda som faktiskt är en del av hela avels- och produktionsprocessen, hanteras genom olika sätt att ”städa upp” (Holmberg, kommande). “Renlighet” som metafor används frekvent i biomedicinsk forskning och inom transgenproduktion och försök. Det talas om rena linjer, rena knockar, ”pathogen-free” och ”clean animals”. Jag vill också föreslå att renlighetssträvanden går hand i hand med det mest framträdande draget inom bioteknologisk forskning: biologisk kontroll. Vetenskaps-antropologen Sarah Franklin har föreslagit, utifrån sina många studier av klonade djur (sär-skilt kring fåret Dolly), att normen för biovetenskapen idag är ”transbiologi”, en biologi som karaktäriseras av särskilt skapande av liv, liv som är made and born snarare än det omvända (Franklin 2007). Transbiologin överskrider ständigt olika gränser; institutionella, kulturella och materiella. Vad betyder då det för mitt exempel här? Jag menar att det ger en viktig led-tråd till att förstå varför vissa frågor hanteras medan andra blir mer ”tysta”. Tekniska dilem-man som har med val av biopsiställe att göra, eller lösningar för transgena tekniker, ligger inom ramen för biologisk kontroll. Frågor om ”spill” och annan avelsrelaterad oreda, kan for-skarna inte göra mycket åt, de ligger utanför den biologiska kontrollen.
Om vi fortsätter med Sarah Franklin och hennes idé om transbiologi så har Franklin rätt i att det är så mycket av nutida biologi och bioteknologi opererar. I efterdyningarna av ny teknologi som IVF, kloning, genmodifiering och så kallad tissue engineering skapas också nya förståelser av kulturellt invanda kategorier som art, släktskap, kropp och kroppslighet, sexualitet och reproduktion, kön/genus och ras. Enligt Haraway så överskrider trans en “cul-turally salient line between nature and artifice, and they greatly increase the density of all kinds of other traffic on the bridge between what counts as nature and culture” (Haraway 1997: 56) De öppnar med andra ord för en rad andra överskridanden. Men är då dessa alltid av godo? Och för vem? Det verkar som att gränsöverskridanden mellan människa och andra djur, som i fallet med de transgena mössen, gör inget eller i värsta fall medverkar till mänsklig överhöghet – human exceptionalism (Urbanik 2006) Snarare verkar gränserna förstärkas, och det är här jag menar att vi måste se till det specifika med dessa gränskrypare; mössen som smuts och renhet samtidigt utmanar och befäster kulturella ordningar. Jag menar också att en kulturteoretisk, feminist science studies ingång ofta poängterar den utmanande sidan, något vi ser i nya forskningsansökningar och program (även det jag själv arbetar med). Jag tror som Eva Hayward, att trans är ett prefix som bär på och skapar hopp om förändring, förbättring och subversion, och att vi därför ofta överanvänder det (Hayward 2009). För mössen gör det ingen större skillnad, de går kvar i sina trånga burar och deras kroppar används för obetalt transgent arbete.
Anomalier går igen
För att avrunda med en tillbakagång till mina inledande frågor: är det då så att vi kan slå fast att de urbana fåglarna och de transgena mössen utmanar iden om åtskillnad mellan natur/kultur? Ja, förvisso destabiliserar fåglarna den civiliserade och städade staden. Men vad mer är, de utmanar gränser mellan djur och ohyra, och mellan främling (kanske i Baumans version, en rasifierad utomstående) och vän. Min poäng är att specifika gränsvarelser över-skrider/utmanar specifika gränser, vilket i sig skapar specifika förståelser och förkroppsligan-den av dessa varelser. Gränsflygare som till exempel råkor och duvor, förändrar staförkroppsligan-dens arkitektur genom uppfinnandet av särskilda nät och annat som ska försvåra för dessa att sätta sig. De förändrar policy och aktiviteter, då de indirekt också skapar problematik och reglering kring matande eller inte matande. De transgena mössen skapar också oreda, kanske inte så mycket längs natur/kultur gränsen, utan snarare för att de är just möss; de förökar sig, de slåss med varandra, och deras kroppar neutraliserar och motstår på så sätt ibland genförändringar. För att återgå till Mary Douglas kan vi se att vår strävan att inordna händelser och upplevelser i den kända och etablerade ordningen bäddar för förändringspotential. I slutändan är upplevelser alltid motsägelsefulla och klassificeringar ofullständiga. Kategoriseringssystemet ”strider mot sig själv” och innehåller därför nyckeln till sin egen undergång (1997 [1966], se kap. 9). På så sätt kan gränsflygare som urbana fåglar destabilisera diskursen om människan i centrum, förändra det urbana rummet och vända upp och ner på sociala praktiker. Och transgena möss, den ultimata bilden av eller metonymen för biologisk kontroll, kan skapa oreda just genom sin kroppsliga, organiska, vanliga, mushet. Jag skulle här, istället för att säga som Latour att vi aldrig varit moderna och att vi därför inte kan utmana moderniteten, vilja kritisera idén om det ständigt utmanande genom att leka med tanken att dessa figurer snarare "går igen"; de spökar i sin förmoderna, hybridiserade skepnad. Vi försöker ständigt skapa rena kategorier – både inom vetenskapen och mer vardaglig förståelse – men vi är dömda att misslyckas och hemsöks ständigt.
Och, samtidigt som detta sägs, så menar jag att det finns gränser som aldrig någonsin tillåts överskridas. Jag menar att man så tydligt kan se att även om gränser mellan människa och djur lekfullt kan beröras, som i namngivandet av fåret Dolly eller i termer som ”humaniser-ing” av transgena modelldjur, upprätthålls dessa gränser aktivt och stabilt. Förstås skulle de inte kunna användas i djurförsök eller utrotas från gatorna om de inte var just – djur. Är män-niska/djur den ultimata gränsen, som flera filosofer hävdat? I Haraways bok When species meet (2008) undersöker hon hur relationer mellan människor och andra djur kan förstås, bland annat i termer av ansvar och delande. Här menar hon också ett slags ontologiskt delande och möte i det Giorgio Agamben (2004) kallat the open – det avgrundslika avståndet mellan människor och andra djur. Min ödmjuka förhoppning är att förändrade praktiker, i vilka dessa animala gränsvarelser medverkar som subjekt och aktörer, kommer leda till förändrade öppningar, till ett slutande av denna avgrund.
Referenser
Agamben, G. The Open. Man and Animal, Stanford University Press, Stanford: 2004. Douglas, M. Renhet och fara, Nya Doxa, Nora: 1997 [1966].
Franklin, S. Dolly mixtures. The remaking of geneaology, Duke University Press: 2007. Griffiths, H., Poulter, I., Sibley, D. Feral cats in the city, i Philo, C. & Wilbert, C., (eds.)
Ani-mal spaces, beastly places. New geographies of human-aniAni-mal relations, London: Routledge: 2000.
Haraway, D.J. Simians, cyborgs and women. The reinvention of nature, New York: Routledge: 1991.
Haraway, D.J. Modest_Witness@Second_Millenium. FemaleMan©_Meets_OncoMouse™. Routledge: London & New York: 1997.
18
Haraway, D.J. When Species Meet, Minnesota University Press: 2008.
Hayward, E. Lessons from a starfish, i Griffith, N. & Hird, M.J. (eds.) Queering the Non-Hu-man, Ashgate, Aldershot: 2008.
Herzog, H.. The moral status of mice. ILAR Journal 31(1), 1989. Holmberg, T. Vetenskap på gränsen, Arkiv Förlag, Lund: 2005.
Holmberg, T. Människor, andra djur, och utmaningar för sociologin, Sociologisk Forskning nr. 1, 5–19: 2006.
Holmberg, T., Ideland, M. Transgenic silences. The rhetoric of comparisons and the con-struction of transgenic mice as ‘ordinary exclusivities’, Biosocieties 4(2): 2009.
Holmberg, T. Tail tales. How researchers handle transgenic dilemmas, New Genetics and So-ciety: kommande.
Latour, B. We have never been modern, Harvard University Press: 1993.
Redmalm, D. Husdjurets genealogi, avhandlingsprojekt, Akademin för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap (HumUS), Örebro universitet: kommande
Sanders, C. Understanding dogs. Living and working with canine companions, Temple Uni-versity Press. 1999.
Segerdahl, P. Undiciplined Animals, Centre for Gender Research, Uppsala University: kom-mande.
Serenander, K., Lidell, K. Slottsskogens egen Fru von Fågel, Göteborgsposten 5 september: 2003.
Serpell, J. In the company of animals, Oxford: Basil Blackwell: 1986.
Triq produktion, Trevligt att råkas, se http://www.triq.nu/arkiv/doku.html, besökt 10 augusti 2009: 2003
Trost, J., Levin, I. Att förstå vardagen; med ett symbolisk interaktionistiskt perspektiv, Stu-dentlitteratur: 1996.
Urbanik, J. Geography and Animal Biotechnology: How Place and Scale are Shaping the Public Debate, Unpublished Ph.D. dissertation. Clark University, Worcester, MA: 2006. Wolch, J. Anima urbis, Progress in Human Geography, 26(6): 721–742: 2002.
Paper from the conference ”Kultur~Natur: Konferens för kulturstudier i Sverige”, organised by the Advanced Cultural Studies Institute of Sweden (ACSIS) in Norrköping 15-17 June 2009. Conference Proceedings published by Linköping University Electronic Press at www.ep.liu.se/ecp/040/. © The Author.
19
Modernitet in på kroppen eller:
kropp, känslor, sinnen som social arena
Karin Johannisson Uppsala universitet Karin.Johannisson@idehist.uu.se
My focus, within a broader field of the history of emotions and the history of the senses, is on through what bodily strata, and what signs and symptoms modernity was (and is) literally embodied. Defining “modernity” I am following Marshall Berman’s definition: a kind of vital experience - “of space and time, of me and the other, of the possibilities and threats of life” – displaying itself at different points in time, but mostly with reference to the turn of the century 1900.
The aim is to show how intensified social change, on a collective and individ-ual level (i.e. to the elite and bourgeoisie) is deeply related to embodiment. A new body was appearing, characterized by painfully sensitive senses. This modern, and hastily modernized body, was thus highly sensibilized, even “agonized” and pho-bic, demonstrating a broad spectrum of nervous and burn-out symptoms. Not only perceptions but the senses themselves, like emotions, are culturally flexible, illus-trating a transgressive, versatile body.
I. Prolog
När August Strindberg anländer till Paris på 1890-talet drabbas han av sinneskaos. Förvirrad rör han sig i strömmen av främmande intryck. Sinnena lurar honom. Byggnader tycks dra sig undan när han närmar sig och alléer kniper om honom som tänger. Ett torg öppnar sig som en avgrund. Han knuffas mot främmande kroppar i gatans trängsel. Inklämd i en kö känner han sig ”utplånas av mängden, av beröringen med de andra”. Han flyr i panik.
Andra stunder känner han sig euforisk. Energin från gatans sten ”överföres till mitt nervsy-stem, vars känslighet skärpts genom kroppsliga eller själsliga lidanden”. I dagar ligger han sedan på sängen, utmattad och i obestämd melankoli.
Vad händer med mig, frågar han sig. ”Jag är nervös likt en kräfta som avkastat sitt rygg-skal, retlig som silkesmasken när den förvandlas.” Är det så ”att mina nerver undergå en evolution i riktning mot överförfining och mina sinnen bliva alltför subtila? Ömsar jag hud? Håller jag på att bli en modärn människa?” (”Förvirrade sinnesintryck”, i SS 27, 1987).
Det är en lysande beskrivning av det nervösa tillstånd som en hel europeisk generation skulle göra till sitt kring 1900 – ett triggat, speedat jag i ett samhälle i intensiv förändring. Den nya storstadsmänniskan måste vara ultraflexibel. Nervös blev en ny psykisk identitet med rastlöshet, hypersensibilitet och starka känslosvängningar som huvudsymtom. Tillståndet tränger rakt in i jaget och gör kroppen opålitlig.
II. Storstadens sinnen
Det handlar alltså om modernitet – definierad som industrialisering, urbanisering, sekularis-ering, kommersialissekularis-ering, nya kommunikationer, ny teknik och nya tempon – bokstavligen in på kroppen.
Påslaget gäller alla sinnen:
Hörseln. Robert Musil och andra beskriver staden som: ”en kokande retort där ljuden skär som stålvajrar”.
Känseln. I storstaden måste eliten trängas med alla andra. Med sin ofrivilliga beröring mellan främmande kroppar är denna trängsel provokativ. Spårvagnen, järnvägsstationen, ga-tan framstår som promiskuösa; här rör sig försäljare, affärsmän, kontorister, överklassdamer, gatsopare och barnjungfrur som i en gemensam hetsad kropp. Beröringsskräcken är stor. Den står för smitta men också för förbjudet begär. I socialrapporter framställs hela stadsmiljön som en plats för risk, skräck och äckel. De privilegierades hem infiltreras av hantverkare, springpojkar, månglare, sotare – främmande smutsiga kroppar visserligen skilda från det lägsta proletariatet, (prostituerade, tjuvar) liksom från de allra lägsta, de bokstavligen orena (dödgrävare, sopåkare, kloakarbetare). I kontrast till dessa grupper står de ”rent” smutsiga: fabriksarbetare och tjänstefolk.
Lukten. Smutsen glider i alla dessa hierarkier och schatteringar mellan sociala, moraliska och fysiska dimensioner. Den invaderar borgerlighetens privatiserade kropp särskilt i form av lukter. Lukt blir en klassmarkör, ett objekt för fasa, förakt och fascination. Begreppet ”the attraction of repulsion” hade skapats av Dickens; lukter rör sig just i detta tvetydiga fält. Ut-söndrade exempelvis på en spårvagn kan de framstå som oanständiga men också som hotfulla. Här börjar ett av den moderna människans stora kroppstrauman: att lukta.
Peter Stallybrass och Allon White har påpekat att för att dekonstruera den borgerliga krop-pens förhållande till lukt och smuts måste man gå genom stadens förmedlande topografi som redan innehåller bestämda klass-, köns- och rasrelationer. (Beyond the Body proper: Reading the Anthropology of material Life, 2007.) Borgerlighetens kropp kännetecknas av sin vertikala axel. Stå upp! Räta på dig! Huka inte! Kryp inte på golvet! Denna axel kodas genom stadens egen vertikala axel: från ett övre (patricierhusen) till ett nedre (kloakerna).
Rädslan för de sociala skillnader som löper genom storstadens kropp, beblandningen mel-lan city och slum, de respektabla och proletariatet är stor. Även om slummen kan skiljas från de privilegierades bostäder kan staden inte skapa tydlighet i segregationen. Smutsen kan inte stängas av. I kloakerna regerar råttan som vältrar sig i smuts, äter sopor, kopulererar okon-trollerat. Härifrån sprids både bokstavlig och moralisk smitta, brott, horeri, slödder, allt som hotar det höga med det lågas primitiva driftliv. Medan kroppens låga trängs bort och tystas, är det tillåtet att tala om stadens låga. (Men förbluffande öppet hanterar borgerligheten en annan linje till kloaken: tarmfunktionen.)
Synen. Att tvingas se, men att också ständigt utsättas för att bli sedd hör likaså till storsta-dens utmaningar. Det gäller särskilt de nya kommunikationerna: kollektiva droskor och spår-vagnar som innebär att människor långa stunder kan stirra på främmande andra under tystnad. Detta seende gömde något obehagligt, ett hot om avslöjande.
III. Nervositet
Dåtidens kulturanalytiker hävdade att retbarheten uppstod just i starka känslokontraster och förkortad förbindelse mellan perception, känsla och kropp. Det medförde att stadsrummet kunde upplevas som sönderbrutet med förskjutna perspektiv och flytande ytor eller som en serie översköljningar, störtfloder och vågor av intryck. Ett vanligt torg kunde framstå som en jätteöken. ”Den nervösa som skall öfverskrida en öppen plats, kan falla ihop darrande och täckt av ångestsvett.”
På jakt efter dessa upplevelser på levd kroppslig nivå är patientjournaler en ovärderlig källa. Jag har särskilt arbetat med nervläkaren Fritiof Lennmalms patientarkiv (i Riksarkivet), flera tusen journaler från åren 1885-1924 över patienter mestadels hämtade från Stockholms burgnare klasser.
Här framträder nervositetens individ, av mig schematiskt indelad i fyra typer: den hypo-mana, den hypersensibla, den slappa/trötta och den fobiska.
IV. Fobier
Materialet illustrerar att moderniteten skapar en rad nya stress- och trötthetstillstånd på in-dividnivå. Likaså skapas en rad nya fobier. I sekelskiftets nervösa repertoar dominerar agora-fobi (torgskräck) stort; skräcken tycks handla just om att på en tom plats vara hjälplöst utsatt för andras blickar. Besläktad och välrapporterad är också social fobi (att betraktas av andra, tala inför andra, äta tillsammans med andra). En annan fobi är mysofobi (rädsla att orenas av beröring med främmande personer eller föremål); somliga tvättar sig ”hundra gånger om dagen för att befria sig från absolut imaginär orenlighet”. Vanliga rapporterade fobier är också antropofobi (rädsla för folkträngsel); monofobi (rädsla för att vara ensam); topofobi (rädsla för en särskild plats); pantofobi (rädsla för allting); fobofobi (rädsla för att vara rädd). In-stängd i sin fobi kan den nervösa helt tappa fattningen: ”Han blir blek, puls och andning ökar, kropp och ben skakar, huvudet kastas av och an, kallsvett bryter ut.”
V. Förkroppsligande
Undersökningar av känslornas och perceptionernas historiska föränderlighet tillhör fältet kropp/förkroppsligad erfarenhet som en del av den nya kulturhistorien. Delvis förenar de es-sentialistiska och konstruktivistiska hållningar och pekar på känslor och förnimmelser som både natur och kultur, alltså förkroppsligad kulturell erfarenhet och prägling.
Modernitetsexemplet illustrerar just hur intensifierad samhällsförändring, på både kollektiv nivå och individnivå, förkroppsligas. I själva verket tycks en ny kropp framträda, känneteck-nad av smärtsamt känsliga sinnen. Det innebär, generellt uttryckt, att ”insidan” görs sårbar genom ”utsidan”. Denna ultrasnabbt moderniserade kropp, var inte bara högt sensibiliserad,
utan också högt agoniserad och fobisk, kännetecknad av ett brett spektrum av ångest-, depres-sions- och utbrändhetssymtom.
Metodologiskt erbjuder alltså sekelskiftet en kontext och ett erfarenhetsmaterial för att för-stå hur accelererad samhällsförändring – tempo, rytm, rum, teknik, stimuli – hanteras på emotionell och perceptiv nivå. Nuets erfarenhet med en starkt ökad sensibilitet, sårbarhet och ohälsa bör kunna analyseras på samma sätt.
VI. Känslostrukturer
En sådan analys kräver för det första en generell teoretisk diskussion om känslor-nas/emotionernas status i förhållande till kultur.
I den stora och starkt växande känslohistoriska forskningen stannar jag här endast för det centrala och användbara begreppet känslostrukturer, lanserat av litteraturvetaren Raymond William (Marxism and Literature, 1977). Ett citat: ”Kultur sträcker sig över hela vårt levda liv: våra sinnen, upplevelser och förnimmelser av oss själva och världen. Det handlar om värderingar som de levs och känns, om karaktäristiska mönster av utlevelse, återhållsamhet och tom – inte känsla mot tanke, men tanke som känd och känsla som tänkt.”
VII. Sensescapes
Den kräver också en diskussion av perceptionernas historicitet. Traditionellt har sinnena (lik-som känslorna) ställts mot intellekt, rationalitet och reflexivitet. Samtidigt har de indelats i en bestämd hierarki med synen högst. Att se är en metafor för vetande; (men i andra kulturer kan det vara att smaka eller lukta). Visualisering av världen är så självklar att vi i kunskapsteore-tisk mening spontant sorterar bort andra sinnesbaserade erfarenheter. Vi betraktar exempelvis en abstrakt bild av DNA-molekylen, uppfattar att vi får veta ngt om den, men frågar inte: vad har den för konsistens? Eller smak? Hur luktar den?
Antropologen David Howes, det centrala namnet på det sinneshistoriska fältet, erbjuder oförfärat kultur- och samhällsvetenskaperna en ny kunskapsteori och en metod att analysera kultur som den avspeglas och reproduceras just genom sinneserfarenheten. Vi har talat om världen hävdar han (liksom många andra), men inte förmedlat hur den upplevts.
I antologin Empire of the senses: The sensual Culture Reader (2005) utmanas två kunskap-ssystem. För det första 80-talets språkliga vändning, det vill säga lingvistiskt inspirerade ana-lysmodeller som gjort kultur till abstrakt språk och text att dekonstruera. För det andra biolo-gins och den laborativa medicinens tendens att uppfatta sinneserfarenheten som kulturellt neutral och dra generella slutsatser från studier utförda på en liten grupp moderna västerlän-ningar.
Howes utgångspunkt är 1) att kultur skapar skilda sinnesrum, så kallade sensescapes, 2) att kulturens förmåga att ”stämma” hjärnans neuroner förklarar sinneserfarenhetens relativitet i förhållande till tid, plats, klass, kön, identitet. I tesen ligger alltså ett sammanförande mellan den sociala kroppen och den biologiska.
Med begreppet sensescape vill han peka på integrationen mellan kropp, medvetande och socialt och fysiskt rum. Antingen platsen är storstad eller regnskog rör sig individen inom invanda ljud-, lukt- och känselrum som representerar identitet och tillhörighet. Att vara avsku-ren från sitt invanda sinneslandskap kan skapa bedövning och desorientering.
Exempel på tillstånd där anpassningen till nya sinnesrum helt slås ut är hyper-estesi (ES, environmental sensitivities) en diagnos i modernitetens hygieniska kropp som får individen att uppfatta varje materiell utsöndring som äcklig, giftig eller farlig och därför att avskärma sig helt från vardagens luft, ljud och lukter. Dystopostesi, att-vara-på-främmande-plats-syn-dromet, betyder att individen eller gruppen aldrig blir sinnesmässigt i samklang med den plats dit de flyttats. Det kan gälla fördrivna östtyskar i väst efter andra världskriget eller de
23
ländare som på 1920-talet flyttades från Grönlands västsida till Scoresbysund på östsidan, idag en plats med världsrekord i självmord.
VIII. Metodproblem
Att skriva perceptionernas historia är definitionsmässigt vanskligt. Svårigheten att veta vad som faktiskt upplevs vid en given tidpunkt är stor. När till exempel en 1700-talsindivid beskriver sina sjuksymtom tycks de delvis oigenkännliga, ett rinnande, ilande och krasande i kroppen som bara kan begripas genom dåtidens sjukdomsföreställningar och språkart.
Ett gammalt sätt att skriva sinneshistoria är att göra en katalog över möjliga sinnesintryck i en bestämd miljö, till exempel vilka ljud som nådde örat på invånarna i en fransk by vid 1800-talets mitt. Men metoden säger ingenting om ljudens mening, vad som uppfattades som be-hagligt eller obebe-hagligt eller inte uppfattades alls (på samma sätt som vi idag inte hör det tra-fikbrus som en gång framstod som bokstavligen bedövande). Större tyngd har erfarenheten att ett enda sinne i extrema situationer kan slå ut alla övriga, så som berättas om hörseln i andra världskrigets skyddsrum då man lystrade efter bombplanens hotfulla surrande.
Den intressantaste typen av sinneshistoria visar hur sinnena kopplas upp mot klass, kön, identitet och samhällsordning. 1800-talssociologerna, exempelvis Marx och Engels, ägnade sinneserfarenheten stort utrymme som social informationskälla. Position, status och klass för-stods via blickar, lukter, smaker och beröringar. Sinnesbaserad ranking kopplades till social ranking. Från eurocentriskt perspektiv har eliten, antingen det handlat om kön, klass eller vit-het förbundits med de högre sinnena syn och hörsel, medan underordnade grupper (kvinnor, arbetare, vildar) förbundits med de lägre som lukt, smak och känsel. Känslornas och sinnenas prägling har kontinuerligt omskapat trösklarna för skam, blygsel och äckel. Denna dimension medverkar kontinuerligt i konstituerandet av subjektet.
IX. En görande fenomenologi
I inledningen till antologin Being there: New Perspectives on Phenomenology and the Analy-sis of Culture (2003) påpekar Jonas Frykman och Nils Gilje att mycket skrivits om hur iden-titeter formas, men mindre om hur de levs. En ”görande” fenomenologi vill fokusera indivi-den som upplevare snarare än som mottagare av budskap, som skapare snarare än uttolkare av mening och som aktör snarare än observatör.
Fenomenologin syftar allmänt till att beskriva världen som de framstår för medvetandet och sinnena. Merleau-Pontys betoning på den levda kroppen är ett försök att lämna objekt-subjekt-dikotomin Den materiella världen sedimenteras i kroppen genom sinnena. Att foku-sera kroppslig erfarenhet är, enligt Husserl, att ”vara där”. Perspektivet står generellt för en förnyad tilltro till erfarenheten, det upplevda. Fokus ligger på hur individer fungerar som ak-tiva skapare av kultur, internaliserar kultur och låter sig omformas av den, inte bara agerar inuti den. Subjektivitet och materialitet exkluderar inte varandra, utan förutsätter varandra. Identitet och omvärld tvinnas samman genom kroppens känslor och sinnen.
Paper from the conference ”Kultur~Natur: Konferens för kulturstudier i Sverige”, organised by the Advanced Cultural Studies Institute of Sweden (ACSIS) in Norrköping 15-17 June 2009. Conference Proceedings published by Linköping University Electronic Press at www.ep.liu.se/ecp/040/. © The Author.
25
Art, artistic research, and the animal question
Helena PedersenLärarutbildningen, Malmö högskola helena.pedersen@mah.se
Recent developments in cultural studies and other areas of the humanities and so-cial sciences point to an ‘animal turn’, an increasing interest in posthumanist, non-anthropocentric approaches toward exploring the multiple roles and meanings of animals in human lifeworlds. This paper focuses on areas of contemporary art that place ‘the question of the animal’ centrally and engage in the practice of human-animal boundary work, identity production, and meaning. By addressing a number of animal art projects employing a diversity of visual and material approaches and techniques, from Joseph Beuys’s Coyote (1974) to Eduardo Kac’s GFP Bunny (2000), the paper discusses what it means to reclaim the presence, visibility, and agency of animals in art and artistic research. By the concept of zooësis, artistic space is carved out for human-animal relationalities to be critically interrogated and re-conceptualized, and the ontological security of “the human” to become disturbed.
This paper draws on an article with the same title by Helena Pedersen & Bryndís Snæbjörnsdóttir, published in ArtMonitor, No. 3, 2008.
Inledning
Min presentation handlar om hur kunskapsproduktionen inom konstnärliga processer kan pro-blematisera och lyfta nya frågor kring människa-djurrelationer. Varför är detta intressant? Vårt förhållande till andra djur genomsyrar stora delar av våra liv. Man kan t.o.m. säga att vårt samhälle i stor utsträckning är uppbyggt materiellt på djurs kroppar och deras produktiva och reproduktiva egenskaper: animalieindustrin, t.ex., utgör en central komponent i den glo-bala ekonomiska världsordningen; läkemedelsindustrin likaså. Detta väcker frågor om makt-relationer och etik, men även om identitetsskapande processer, gränsdragningsarbete och subjektivitet.
Människa-djurstudier som forskningsfält är visserligen relativt nytt (etablerades formellt kring 1993), men konsten, liksom ett par andra ämnesområden såsom filosofin och antropolo-gin, har som bekant intresserat sig för att utforska människa-djurrelationer sedan mycket längre tid tillbaka. Man skulle kunna säga att dessa ämnen har fungerat som en slags ”barn-morskor” för människa-djurstudier. Människa-djurstudier har sitt ursprung inom humaniora och samhällsvetenskaperna och utgör en utmaning mot naturvetenskapernas traditionella auktoritet när det gäller att producera ”legitim” kunskap om djur, men utgör samtidigt en in-omvetenskaplig kritik av humanioras och samhällsvetenskapens tendenser att exkludera icke-mänskliga djur från sina domäner. Konstnärlig praktik och forskning deltar i högsta grad i den dynamiska teoriutveckling som just nu äger rum inom människa-djurstudier, och jag anser även att det konstnärliga området har en intressant position i den här utvecklingen tack vare sin gränsöverskridande och kritiska potential.
Låt oss nu titta lite närmare på hur konstnärliga processer och uttryck har bidragit till att utmana vedertagna kunskaper och föreställningar om djur och människa-djurrelationer, och bidragit till att skapa nya ”zoo-ontologier” (Wolfe [ed.], 2003). Jag kommer att fokusera på tre olika aspekter: Visuella representationer av djur; djur som medaktörer och medskapande i den konstnärliga processen, och konst som motståndshandling. Jag kommer att avsluta med några ord om hur begreppet zooësis kan öppna ett rum för konstnärlig forskning att ställa frå-gor kring vad det innebär att synliggöra djur, deras närvaro, deras subjektivitet och deras livs-situation.
Representationer av djur
Visuella representationer av djur återfinns överallt i samhället och har en mängd olika funk-tioner: de kan t.ex. förekomma i kommersiella, pedagogiska, estetiska eller underhållnings-sammanhang. Dessa representationer (eller avbildningar) är inte neutrala artefakter utan ut-övar effekter på både betraktaren och objektet (dvs. djuret). Vår produktion och konsumtion av visuella representationer av djur har betydelse för både djurs och människors position i världen och hjälper till att strukturera våra relationer och identiteter i förhållande till varandra. Dessutom formar de vårt handlingsutrymme i förhållande till dessa positioner.
En viktig grund för vad som skänker mening till vår visuella konsumtion av djur är skift-ningen mellan djurens radikala olikhet från oss, och vad vi uppfattar som deras ”mänskliga” egenskaper. I den här meningsskapande processen sker ett samtidigt upplösande och bekräf-tande av artgränser (Desmond, 1999). Ett exempel är Tim Flachs fotografier av fladdermöss. Tim Flach arbetar för den kommersiella bildbyrån Getty Images och hans fladdermusporträtt beskrevs i media som de mest ”mänskliga” fotografierna under en prisutdelningsceremoni vid London’s Association of Photography 2001. (Intressant nog föreställde de flesta andra täv-lande fotografierna faktiskt ”riktiga” människor.) (Kramer, 2005) Cheryce Kramer, som har analyserat Flachs djurfotografier, menar däremot att de bara tillfälligt suddar ut artspecifika referensramar. Istället befäster de distansen mellan människan – betraktaren – och djurmo-dellen genom att djuret görs till ett verktyg eller projektionsyta för betraktarens känslomässiga
respons. Fotografiernas känslomässiga effekt vilar alltså paradoxalt nog på distans från, sna-rare än identifikation med djuret, eftersom den känslomässiga relationen är helt och hållet ensidig från människans sida (Kramer, 2005; se även Desmond, 1999). Kramer menar att den visuella strategin hos Tim Flachs fotografier följer bildbyråns kommersiella logik, och att hans konstnärliga process återskapar en maktrelation där hans fotografiska disciplinering av djuren syftar till att manipulera konsumentens känslor och beteenden (då bilderna används i reklamsammanhang). Den visuella maktstrategin strukturerar inte bara våra symboliska rela-tioner med djur, utan även dess materiella bas liksom det utrymme som tillhandahålls för våra responser.
Konsten har möjligheter att lyfta fram det omöjliga i att representera djur som djur, opå-verkade av mänskliga antaganden och avsikter. Ett litterärt verk som trasslar till och leker med några grundläggande problem med representationer och autenticitet är Deborah Levys Diary of a Steak (1997). Den är skriven under BSE-krisen i Storbritannien och berättar histo-rien om galna kosjukan från en BSE-smittad kos perspektiv. Texten alluderar till okontroller-bara känslolägen och förvriden kommunikation. Den har ett experimentellt, fragmenterat ut-tryck som understryker det omöjliga i att beskriva djurs inre känslotillstånd och mentala liv; dvs. den skriver fram djurs fundamentala ”oläsbarhet” för oss (McKay, 2006 sid. 166). Sam-tidigt är Diary of a Steak en biografi, en rekonstruktion av en individuell kos levnadsberät-telse. Biografier är verktyg för att tillskriva individer unika egenskaper och situera dem inom specifika historiska och historiematerialistiska omständigheter (Phillips, 1994). Att rekonstru-era en djurindivids historia, hennes biografi, är därför ett sätt att synliggöra hennes närvaro och subjektivitet.
Djur som medaktörer i den konstnärliga processen
Det finns andra sätt att se djuret än som passivt representationsobjekt eller som projektionsyta för mänskliga idéer, tankar och känslor. Djurs aktörskap är ett aktuellt ämne i människa-djur-studier generellt, men är långt ifrån nytt i konstnärliga praktiker. I kontrast till fotografen Tim Flach (vars fladdermusbilder jag nyss nämnde) som förlitar sig på minutiös kontroll över sina djurmodeller och på finkalibrering av den fotografiska miljön, så finns det andra konstnärer som skapar situationer där djur snarare blir samarbetspartners och medaktörer i skapandepro-cessen. 1974 satte Joseph Beuys upp sitt performance Coyote: I Like America and America Likes Me genom att stänga in sig själv tillsammans med en prärievarg, kallad ”Little John”, i René Block-galleriet i New York i en vecka. Där inne genomförde Beuys en koreograferad serie av rörelser riktade mot prärievargen, och genom att låta djuret styra både timingen och stämningen i rummet så prövade konstnären gränserna för sin egen kontroll över situationen (Baker, 2003; Tisdall, 1976). Det är uppenbart att ”Little John” har gjorts till en del av det här konstverket i egenskap av representant för sin art, prärievargen symboliserar nämligen en särskild mytologi i den nordamerikanska ursprungsbefolkningens kultur (Tisdall, 1976; se även Haraway, 2004), men när ”Little John” börjar interagera med situationen han befinner sig i så marginaliserar han samtidigt representationen av sig själv: Han springer omkring i galleriet, stannar då och då för att glo tillbaka på de stirrande galleribesökarna eller titta ut genom fönstret på New Yorks gator. Han sliter i och tuggar på Wall Street Journal-tidning-arna som ligger utspridda på golvet, drar dem runt i galleriet eller utför sina behov på dem. Beuys performance med prärievargen ger upphov till en rad frågor: Var kom ”Little John” ifrån? Hur påverkades hans liv då han flyttades till galleriet, och vad hände med honom efter att konstverket avslutats? Att flytta ett djur från sin normala livsmiljö till ett galleri kan vara ett sätt att uppnå en ”chockeffekt” (Desmond, 2002); en strategi som känns igen från exem-pelvis Damien Hirsts utställningar av slaktade djur bevarade i formalin. Jag kommer strax att återkomma till liknande exempel på kontroversiell konst.
Istället för att interagera med djuren i en miljö skapad av människor, har de brittiska konst-närerna Olly & Suzi valt att situera sin konstnärliga process i de vilda djurens egna livsmil-jöer. I slutskedet av sina projekt lämnar de över sina målningar till djuren och låter dem trampa på, bita i, eller lämna andra markeringar på avbildningarna av sig själva. På det här sättet har de jobbat med ormar, krokodiler, isbjörnar och hajar, och det har hänt att en leopard har rivit isär målningen av sig själv eller att en noshörning har ätit upp duken (Williams, 2007). Interaktionen mellan de vilda djuren och målningarna är avsedd att skänka en känsla av autenticitet till det färdiga konstverket, men även en dimension av förgänglighet eftersom det fungerar som en dokumentation av en miljö eller ett djur som finns här nu men som kan-ske inte kommer att finnas kvar så länge till (Olly & Suzi, 2007).
Att involvera djurs aktiviteter som en del i den konstnärliga processen är ett sätt att betona dess karaktär av improvisation och oförutsägbarhet, men det väcker också frågor kring huru-vida ”autentiska” möten med djur faktiskt existerar, och vilka möjliga positioner som finns tillgängliga för konsten i konstituerandet av dessa möten.
Konst som motståndshandling
I ett samhälle där våld mot djur utgör en normaliserad och accepterad dimension av männi-skans tillvaro, och djur ingår som en central men osynliggjord del av produktionssystemet, har konsten möjlighet att skapa mothegemoniska zoner som kan utmana och problematisera djurutnyttjande praktiker och institutioner. Konsten kan kommentera antagandet att djurets kropp är tillgänglig för utnyttjande, och synliggöra kroppen som en arena för stridigheter mellan olika intressen i samhället (inklusive djurets egenintresse). Men var går gränserna för konst som motståndshandling?
I sin bok Dead Meat (1995) dokumenterar konstnären Sue Coe med teckningar och dag-boksnoteringar sin sex år långa resa mellan nordamerikanska slakterier. Vid sina besök för-bjöds hon oftast att ta med sin kamera och videokamera in på området, medan skissblocket uppfattades som ganska harmlöst och gick bra att ta med sig in. Coe använder alltså skiss-blocket för att avbilda verkligheten för djuren och de människor som arbetar i slakterierna. Hon tar rollen som vittne till de omänskliga förhållandena i slakterierna och syftet med hen-nes konstnärsskap är att förmedla en kritisk medvetenhet om vad som pågår genom att syn-liggöra de mest osynliggjorda djuren, dvs. slaktdjuren. Coe beskriver ett av sina besök så här:
Sheep bleat even after their throats are cut. They writhe. Every part of my being says to stop it, save them, which is impossible. I think of “art” and how I am going to draw it all. Will anything change when people see? This “art” thought comes so quickly after the failed rescue thought, as an attempt to comfort myself, like the idea of the “spirit” of the animal going on to another place. I feel sick and my legs are shaking – my hands too – I concentrate on acting “normal.” Various animals are killed. I look for a way out. (Coe, 1995 sid. 96-100)
Människa-djurrelationen har en annan form och budskap här jämfört med konstverk av t.ex. Beuys och Olly & Suzi: För Sue Coe är människa och djur sammanlänkade främst genom de inhumana strukturer som underordnar och exploaterar båda två (Baker, 2001; 2002).
När dödandet flyttas in i galleriet och görs till en del av konstverket ställs frågan om konst som motståndshandling på sin spets på ett helt annat sätt. På Trapholts konstmuseum i Dan-mark ställde Marco Evaristti år 2000 ut 10 vattenfyllda mixerapparater med en levande guld-fisk simmande i varje mixer. Installationen gav galleribesökarna möjlighet att starta någon av apparaterna och döda fisken, och därmed aktivt medverka i konstverkets ”fullbordande”. Eva-risttis idé med installationen var att dela in besökarna i tre grupper – den potentiella mördaren som trycker på knappen; den passiva voyeuren som står och tittar på; och moralisten som protesterar mot konstverket (Hofbauer, 2007). Evaristtis taktik att tvinga betraktaren stå
