Redo att återgå till livet : Aktivt kamratstöd till unga vuxna i psykiatriskslutenvård

E r s ta s kö n da l h ö g s ko l a a r b E t s r a p p o r t s E r i E i n s t i t u t i o n E n f ö r s o c i a lv E t E n s k a p

redo att återgå till livet

aktivt kamratstöd till unga vuxna i psykiatrisk

slutenvård

veronica Ekström

Redo att återgå till livet

Aktivt kamratstöd till unga vuxna i psykiatrisk

slutenvård

Veronica Ekström

Ersta Sköndal högskola Stockholm, november 2012

Publicerad av Institutionen för socialvetenskap Ersta Sköndal högskola

Copyright © 2012 Veronica Ekström ISSN 1402-277X, URN:NBN:se-2012-5 Produktion: Lena Blomquist

Innehåll

1 INLEdNINg 7

1.1 Beskrivning av studiens syfte och frågeställningar 7

1.2 Rapportens disposition 8 2 BAkgRUNd 9 2.1 Psykisk ohälsa 9 2.2 Socialtjänstens ansvar 11 2.3 Arbetsinriktad rehabilitering 11 2.4 Personligt ombud 12 2.5 Fountain House 13 3 MEtod 16 3.1 Inledning 16

3.2 Material och urval 17

3.3 Studiens design och tillförlitlighet 18

3.4 Forskningsetiska aspekter 19

4 kAMRAtStödSPRojEktEt – Så täNktE MAN oCH Så BLEV dEt 21

4.1 Inledning 21

4.2 Projektets syfte och verksamhet 21

4.4 deltagarna i projektet 34

4.5 tre deltagares berättelser 36

4.6 organisatoriska dilemman 43

5 AVSLUtANdE koMMENtARER 50

1 Inledning

Kamratstödsprojektet startade i mars 2009 och avslutades i februari 2012. Verksamheten har därefter fortsatt, men i något förändrad form. Projektet har drivits av Fountain House Stockholm i samarbete med Psykiatrin Södra (Katarinahuset) och Stadsdelsförvaltningen Södermalm. Det övergripande projektmålet, såsom det är formulerat i projektplanen (daterad februari 2009), är att ”utveckla och pröva en metod, att genom aktivt kamratstöd hjälpa unga vuxna med psykiska problem att återgå till ett meningsfullt liv”. I projekt-planen står också att syftet med projektet är att förebygga återintagning för vård och skapa förutsättningar för att dessa personer bättre än tidigare ska klara ett liv i samhäl-let, kunna få eller återgå till ett meningsfullt arbete och leva ett rikare socialt liv. Ett annat syfte är att kunna erbjuda de som önskar medlemskap i Fontänhuset. Ett tredje syfte är att ”bereda flera av Fontänhusets nuvarande medlemmar meningsfulla uppgifter, genom att dessa aktivt deltar i projektet som kamratstödjare”. I projektplanen framgår att ungefär 100 unga vuxna per år blir inskrivna för slutenvård på Katarinahuset. Man beskriver hur personer före slutenvården levt i utanförskap och isolering, med sviktande verklighetsuppfattning och där man utvecklat psykisk ohälsa. Många av Fountain House egna medlemmar ger, enligt projektplanen, uttryck för en ”svängdörrspsykiatri” där man skrivs ut från vården utan en tillräckligt planerad strategi för återhämtning. Man skrivs ut till samma situation som man kom ifrån. Socialtjänsten bekräftar i projektplanen att många unga med psykiska funktionshinder lever ett isolerat liv och att det är en grupp som är svår att nå genom kommunala insatser.

Konkret innebär projektet att Fountain House aktivt söker upp unga vuxna (18-34 år) som ligger inne för psykiatrisk slutenvård på Katarinahuset. De unga vuxna som vill delta i projektet ska erbjudas kontakt under tre månader. I projektplanen står att kamrat-stödjarna från Fountain House, tillsammans med den unge vuxne, under denna tid ska ”inventera vilka stödresurser som behövs för att uppnå en optimal förutsättning för återhämtning”.

Kamratstödsprojektet är finansierat av Allmänna arvsfonden. En extern utvärdering beställdes redan tidigt i processen. Forskare från Ersta Sköndal högskola har följt projek-tet under projekttiden och denna rapport utgör studiens skriftliga rapport.

1.1 Beskrivning av studiens syfte och frågeställningar

Studiens syfte är att skapa förståelse för hur verksamheten i Kamratstödsprojektet kan bidra till den enskildes återhämtningsprocess och hur samverkan mellan en ideell organisation som Fountain House och en av landstingets psykiatriska vårdmottagningar fungerar. Studien är kvalitativ och baseras i huvudsak på intervjuer. I studien söks svar på

1. Hur anser mottagarna av insatsen att den påverkar deras eget välbefinnande? 2. Hur är det möjligt att förstå insatsen i relation till den enskildes

återhämtningsprocess?

3. Hur har samverkan kring Kamratstödsprojektet mellan Fountain House och Katarinahuset fungerat?

1.2 Rapportens disposition

Rapportens första kapitel innehåller en kort beskrivning av Kamratstödsprojektets bakgrund samt studiens syfte och frågeställningar.

I Kapitel 2 beskrivs psykisk ohälsa utifrån en svensk kontext. I kapitlets avslutande del beskrivs historien bakom Fountain House och den verksamhet som de bedriver.

Kapitel 3 innehåller studiens metod. Där redogörs för vilka intervjuer som har gjorts och på vilket sätt. Det finns också information om vilket övrigt material som har använts i studien.

Kapitel 4 har rubriken Kamratstödsprojektet – så tänkte man och så blev det. Här presen-teras studiens resultat. Kapitlet är indelat i fyra avsnitt. Det första avsnittet handlar om projektets syfte och verksamhet. De formuleringar som finns i projektbeskrivningarna jämförs med de beskrivningar som ges från personal och medlemmar på Fountain House, personal på Katarinahuset och personal inom Socialtjänsten på Södermalm. I avsnittet beskrivs vad projektets verksamhet har kommit att bli under projekttiden och hur syftet med projektet kan beskrivas utifrån de olika verksamheternas perspektiv. I avsnitt två och tre sätts deltagarna, de unga vuxna med psykisk ohälsa, i fokus. Utifrån deras berättelser diskuteras Kamratstödsprojektets verksamhet och funktion. I kapitlets fjärde avsnitt diskuteras samverkan som en aspekt av Kamratstödsprojektet. Tonvikten ligger på samverkan mellan psykiatrin och Fountain House.

2 Bakgrund

I det här avsnittet beskrivs målgruppen för projektet, det vill säga unga vuxna med psykisk ohälsa för att ge en bakgrundsbild som kan vara till hjälp i analysen av Kamratstödspro-jektets insatser. Kamratstödsprojektet bedrivs som tidigare nämnt, i samverkan mellan Fountain House, psykiatrin och socialtjänsten. Det är Fountain House som har initierat projektet och som också varit drivande i det. Utan att förstå Fountain House, dess historia och dess ideologi och arbetssätt, är det sannolikt inte möjligt att förstå Kamratstödspro-jektet. Därför innehåller detta kapitel också en beskrivning av Fountain House.

2.1 Psykisk ohälsa

Våra föreställningar om människor med psykisk ohälsa har genomgått stora förändringar under de senaste decennierna (Lindqvist, Markström & Rosenberg 2010). Avmedikali-seringen av psykiatrin, i den meningen att slutenvården minskat till följd av att de gamla mentalsjukhusen har avvecklats är en viktig förändring. Vi talar allt oftare om perso-ner med psykiska problem i termer av funktionshinder, vilket hänger ihop med att de flesta personer med psykiska problem idag bor ute i samhället, i egna lägenheter eller i gruppboenden. Det gör att det i första hand är individens sätt att fungera i vardagen som uppmärksammas och inte sjukdomen. Vården om personer med psykisk ohälsa är fortfarande utsatt för kritik. Många menar att de före detta patienterna inte får tillräckligt stöd när den akuta vården är över. Det finns också en kritik som riktar sig mot att det inte är stöd till återhämtning, rehabilitering till arbete eller egenförsörjning som står i fokus. Snarare handlar det om att de funktionshindrade betraktas som patienter och att det som behövs är vård, behandling och omsorg (a.a.).

Ytterligare en utvecklingstendens som Lindqvist, Markström & Rosenberg beskriver är betoningen på integration och normalisering av livsvillkoren. Personer med psykiska funktionsnedsättningar ska ha möjlighet att leva som andra. De menar att utvecklingen har pågått länge, men att det förändrade synsättet i synnerhet kommer till uttryck i psyki-atrireformen 1995.

I rapporten Psykisk ohälsa i Stockholms län (Dalman, Forsell & Magnusson 2011) analy-seras den psykiska ohälsans utveckling i Stockholms län. Självupplevd psykisk ohälsa i Stockholm har ökat under 1990-talet och har under 2000-talet stabiliserats på relativt sett hög nivå. Andelen personer i psykiatrisk vård visar liknande mönster. Undantaget är vård av unga (13-24 år) som fortsätter att öka. Ungefär 25 procent av männen i ålder 21-24 år som besvarat den så kallade Folkhälsoenkäten uppger att de har nedsatt psykiskt välbe-finnande. Motsvarande andel bland kvinnor i åldern 21-24 år är ca 35 procent. Detta kan jämföras med åldersgruppen 45-64 år där ungefär 15 procent av männen och 20 procent

minskar med stigande ålder. Andelen individer som har vårdkontakt inom den speciali-serade öppenvårdspsykiatrin har ökat under 1990-talet. Därefter har en stabilisering skett utom bland unga vuxna, där ökningen istället har fortsatt. Sedan 2004 är unga vuxna (definierat som 18-24 år) den proportionellt sett största gruppen inom vuxenpsykiatrin (såväl öppen- som slutenvård) i Stockholms län.

2.1.1 Psykiatrisk slutenvård

Kamratstödsprojektet riktar sig, som tidigare har nämnts, till personer som befinner sig inom den psykiatriska slutenvården. Långt ifrån alla människor som lider av psykisk ohälsa vårdas inom den psykiatriska slutenvården. Drygt 50 000 patienter vårdades under år 2010 i psykiatrisk slutenvård någonstans i Sverige. Antalet vårdtillfällen samma år var drygt 94 000, vilket visar att många personer har vårdats vid flera tillfällen under samma år (Socialstyrelsen 2012). Den psykiatriska slutenvården kan ske under både frivilliga och tvångmässiga former. Socialstyrelsens granskning av patientregister visar att ungefär 80 procent som vårdas inom slutenvården är där frivilligt. Resterande ungefär 20 procent vårdas enligt LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) eller LRV (Lagen om rättspsykia-trisk vård) (a.a.).

I Socialstyrelsens granskning används måttet antal patienter per 100 000 invånare. De redovisar statistik fördelat på ålderskategorier och kön. I åldersgrupperna upp till 24 år utgör kvinnor en majoritet och i åldrarna 25 år och äldre är män i majoritet. I genomsnitt vårdades 505 kvinnor per 100 000 invånare och 575 män per 100 000 invånare under år 2010. Det noterades en markant ökning bland kvinnor i åldern 18-24 år under åren 2000-2007, men ökningen förefaller ha avstannat nu. Bland unga män i åldern 18-24 år ökar fortfarande antalet som vårdats i psykiatrisk tvångsvård.

Varför man vårdas skiljer sig också åt om man jämför kvinnor och män. Nästan hälften av männen vårdades för någon form av missbruk (varav de flesta i alkoholrelaterade diagnoser). Därefter var de vanligaste orsakerna till vården förstämningssyndrom (t ex depressioner, bipolär sjukdom) och schizofreni eller andra vanföreställningar. De utgjorde vardera ca 15 procent av huvuddiagnoserna. För kvinnor såg det annorlunda ut. Ungefär 25 procent vårdades för förstämningssyndrom (en klar majoritet av dessa vårda-des för depressiv episod), 20 procent för missbruksrelaterade störningar och ungefär 15 procent för neurotiska och stressrelaterade syndrom samt ungefär 15 procent för schizo-freni eller andra vanföreställningar. Diagnoserna skiljer sig också åt i olika åldersgrup-per. Bland kvinnor i åldersgruppen 18-24 år är depressiva episoder, ångestsyndrom och personlighetsstörningar särskilt vanligt. För männen, är som tidigare nämnts, framförallt vård för missbruksrelaterade beteendestörningar det vanligast förekommande. Bland de unga männen noterar dock Socialstyrelsen att vård för depressiva episoder är en vanligt förekommande huvuddiagnos i den slutna psykiatriska vården.

2.2 Socialtjänstens ansvar

Den viktigaste förändringen som trädde i kraft i och med psykiatrireformen var förtydli-gandet av socialtjänstens ansvar för sociala insatser till personer med psykiska funktions-hinder (Lindqvist, Markström & Rosenberg 2010). Ingen skulle längre behöva tveka kring att socialtjänsten hade ett ansvar för sysselsättning och boende för dessa personer. Olika studier har visat att hur socialtjänsten axlar detta uppdrag varierar över landet. Inom sysselsättningsområdet är det vanligast med olika träffställen (antingen i kommu-nal regi eller genom finansering av verksamheter). Mer strukturerade sysselsättnings-former förekommer också, men i mindre utsträckning. Dessa har en tydlig inriktning mot arbetsträning, men sällan i from av ett arbete i en riktig arbetsmiljö. Det som är minst förekommande är arbetsinriktade verksamheter med arbetspraktik, t ex den typ av verksamhet som Arbetsförmedlingen bedriver inom ramen för programmet Särskilt introduktions- och uppföljningsstöd (a.a.).

2.3 Arbetsinriktad rehabilitering

I Fokus på åtgärder – en plan för effektiv rehabilitering i arbetslivet (SOU 2006:107) konstateras ett antal problem vad gäller övergång till aktivitet och arbete. Rehabi-literingsperspektivet och arbetslinjen sägs ha hamnat i bakgrunden till förmån för vård- och omsorgsperspektiv. Samhällets insatser för att hjälpa personer med psykiska funktionshinder anses vara bristfälliga och splittrade. Det saknas kunskap om effek-tiva metoder. Dessutom beskrivs arbetsmarknaden som otillgänglig för personer med psykiska funktionshinder. På senare år har diskussionen snarare gått i riktning mot att personer med psykisk ohälsa bör återgå till arbetsmarknaden och aktiviteter som träfflo-kaler, sociala aktiviteter och andra typer av liknande sysselsättningar ses inte längre som tillräckliga (Karlsson 2008). Det finns olika typer av arbetsinriktad rehabilitering. I boken Arbetsinriktad rehabilitering vid psykiska funktionshinder (Karlsson 2008) diskuteras tre huvudtyper. Arbete med bistånd och arbete vid klubbhus (se nedan för en beskrivning av Klubbhusmodellen vid Fountain House) anses ge bättre utfall än arbetsförberedande träningsmodeller. En tydligare fokusering på arbete kan ses i termer av normalisering och integrering. Det går att se arbetsinriktad rehabilitering utifrån den enskildes önskemål och behov, men också utifrån ett samhälleligt perspektiv där behov av tillgång på arbets-kraft och normalisering står i centrum. Kravet på normalisering kan – men behöver inte – innebära att normaliseringsambitionerna blir förtryckande för den enskilde (a.a. ). Det handlar om gränser för ”det onormala”. Skall samhället anpassas till individen eller indivi-den anpassas till samhället? Karlsson (a.a.) lyfter också fram att indivi-den enskilde indiviindivi-den ofta önskar sig just ett ”normalt” liv och frågar om det inte är så att ”ambitionerna med normalisering är kanske inte med nödvändighet rätt eller fel, men kräver med nödvän-dighet reflekterande och lyhördhet?” (a.a. s. 153). I samband med den statliga offentliga utredningen Nationell psykiatrisamordning (SOU 2006:100) genomfördes en studie av rehabiliterande komponenter i fontänhus, sociala kooperativ och brukarorganiserad verksamhet. Studien visade att sådana verksamheter har viktiga rehabiliterande inslag,

2.4 Personligt ombud

I boken Psykiska funktionshinder i samhället (Lindqvist, Markström & Rosenberg 2010) beskrivs den verksamhet som kallas för Personligt ombud (PO) och som är en följd av psykiatrireformen. Verksamheten permanentades efter att de tio försöksverksamheterna som drevs runt om i landet hade utvärderats. Utvärderingarna visade goda resultat för verksamheternas klienter (Socialstyrelsen 2011). Verksamheter med personligt ombud grundas på ett kommunalt ansvar och huvudmannaskap. Dock kan kommunerna lägga ut verksamheten på entreprenad (men behåller då huvudmannaansvaret).

Ett personligt ombuds arbetsuppgifter är enligt Socialstyrelsen (2011) att:

• tillsammans med klienten identifiera och formulera hans eller hennes behov av vård, stöd, service och rehabilitering och sysselsättning

• tillsammans med klienten se till att olika huvudmäns insatser planeras, samord-nas och genomförs

• bistå klienten i kontakterna med olika myndigheter

• se till att klienten får vård, stöd och service, rehabilitering och sysselsättning utifrån egna önskemål, behov och lagliga rättigheter

• verka för att klienten får tillgång till rehabilitering, sysselsättning och/eller arbete.

Personligt ombud riktar sig, enligt Socialstyrelsens förslag, till personer med psykiska funktionsnedsättningar, som är 18 år eller äldre som

• ”har betydande och väsentliga svårigheter med att utföra aktiviteter på viktiga livsområden och dessa begränsningar har funnits och kan antas komma att bestå under en längre tid. Svårigheterna ska vara en konsekvens av en (allvarlig) psykisk störning/sjukdom och

• har sammansatta och omfattande behov av vård, stöd, service och rehabilite-ring och sysselsättning och som har behov av långvarig kontakt med socialtjänst, primärvård och/eller den specialiserade psykiatrin (utan krav på diagnos) och andra myndigheter.” (Socialstyrelsen 2011, sid 4. Kursiveringar i original).

Socialstyrelsen skriver att Personligt ombud ska kunna vara en möjlighet för personer som riskerar att utveckla svåra psykiska funktionsnedsättningar.

2.5 Fountain House

2.5.1 Historik

Fountain House Stockholm är en del av den internationella klubbhusrörelsen, som har sitt ursprung i Fountain House i New York. En grupp före detta mentalsjukhuspatienter och mentalskötare startade år 1944 gruppen WANA (”We are not alone”) (Anderson 1998). Gruppen var ett resultat av ett grupparbete som hade bedrivits inom ett mentalsjukhus, och som på många sätt hade drag av en självhjälpsgrupp. Inspiration hade bland annat hämtats från (det också nystartade) Anonyma Alkoholister. I början träffades WANA-gruppen en gång/vecka och ambitionen var att sprida sina erfarenheter till andra i samma situation och att hjälpa personer som skrevs ut från mentalsjukhusen. 1948 köpte gruppen ett hus i New York – vilket kom att kallas Fountain House (a.a.). Klubbhusmodellen (se nedan) har med åren spridits och idag finns det över 300 klubbhus runt om i världen (www.iccd.org). I Sverige finns det elva klubbhus. Det första klubbhuset i Sverige var det i Stockholm. Klubbhuset startade på initiativ av journalisten Lis Asklund, som för SVT:s räkning gjort ett reportage om Fountain House i USA (Meeuwisse 1997). Journalisten var aktiv i RSMH, som var den organisation som startade det första klubbhuset i Sverige. Det finns ett fåtal svenska studier som handlar om Fountain House. Här kan bl a nämnas Meeuwisse (1997) som disputerade i slutet på 90-talet på en avhandling om Fountain House-rörelsen. Meeuwisses fallstudier utgår ifrån Fontänhuset i Malmö. Karlsson (2004; 2007) har utvärderat Fountain House i Stockholm. Norman (2006) utgår ifrån Fontän-huset i Göteborg i sina studier. Beskrivningarna i följande avsnitt bygger i huvudsak på dessa studier.

2.5.2 Verksamheten på Fountain House

John Beard tog över som föreståndare på Fountain House i New York 1955 (Anderson 1998). Han drog upp riktlinjerna för det som idag kallas för klubbhusmodellen. Beard var socialarbetare och hade under sitt arbete på ett stort mentalsjukhus utvecklat ett arbetssätt som tog fasta på patienternas friska sidor. Detta är än idag en av de viktiga grundpelarna i klubbhusideologin. Beard betonade målet att integrera medlemmarna på Fountain House i samhället och ansåg att det fanns ett behov av gemensamma ansträngningar för att uppnå detta. Han ansåg också att meningsfullt arbete fungerade som en enande kraft och att det hjälpte medlemmarna i den personliga utvecklingen. Beard förändrade arbetet på Fountain House så att medlemmarna och personalen tillsammans skulle dela på ansvaret för att driva huset (Meeuwisse 1997).

Klubbhusmodellen anses bygga på fyra hörnstenar (Meeuwisse 1997). Verksamheten ska vara strukturerad på ett sådant sätt att dessa fyra hörnstenar förmedlas till varje medlem:

- Fountain House är en klubb och liksom alla klubbar tillhör den medlemmarna vilka ger den liv. Du både är och kallas följaktligen för medlem, inte för patient eller klient. Medlemskapet är frivilligt och utan tidsbegränsning.

- Du är välkommen och uppskattad på Fountain House. Din närvaro har betydelse för andra.

- Alla önskar din medverkan. - Du behövs på Fountain House.

Klubbhusmodellen bygger på idén att människor med psykiska problem har samma behov och drömmar som andra människor. Att känna sig uppskattad, önskad och behövd uppfattas som grundläggande mänskliga behov som måste tillfredsställas för att männis-kan ska kunna bygga upp det självförtroende som behövs för att leva ett självständigt och harmoniskt liv (Meeuwisse 1997). En viktig utgångspunkt är synsättet att alla har någon-ting att bidra med och alla kan utvecklas. Man vill ta fasta på människors friska sidor och resurser (a.a.). 1989 antog den internationella klubbhusrörelsen ett dokument som innehåller 35 riktlinjer (på engelska kallas dessa för international standards for clubhouse programs). Dessa revideras kontinuerlig och innehåller idag 36 punkter. Riktlinjerna handlar om medlemskapet, relationen mellan anställda och medlemmar, innehåll i verksamheten samt finansierings- och ledningsfrågor.

2.5.3 den arbetsinriktade dagen

Den arbetsinriktade dagen kan sägas vara kärnan i verksamheten på klubbhusen runt om i världen. Riktlinje 15 säger att ”Den arbetsinriktade dagen engagerar medlemmar och anställda tillsammans, sida vid sida för att driva klubbhuset. Klubbhuset inriktar sig på starka sidor, begåvning och förmåga; därför får den arbetsinriktaden dagen inte omfatta klinisk medicinsk behandling, dagvård eller terapiprogram inom klubbhuset.” I riktlinje 16 framgår vidare att det arbete som utförs i klubbhuset uteslutande är arbete som uppstår i klubbhuset genom verksamheten i och utvecklandet av klubbhusgemenskapen. I riktlinje 19 står att syftet med arbete i klubbhuset är att hjälpa medlemmarna att återfå sitt egenvärde, få ett mål och känna självförtroende. Konkret innebär det att medlemmar och anställda (handledare) tillsammans driver huset. Det är reglerat i riktlinjerna att det ska vara tillräckligt många anställda för att engagera medlemmarna, men inte fler än att det blir omöjligt att utföra arbetsuppgifterna utan medlemmarnas medverkan.

Övergångsanställningar är ett koncept som har utvecklats inom Fountain House i USA. Tanken är att Fountain House genom avtal med arbetsgivare ska kunna erbjuda medlem-marna att komma ut och arbeta på arbetsplatser. Själva anställningen är inte knuten till en specifik medlem, utan arbetsgivaren sluter ett avtal med Fountain House som innebär att arbetsuppgiften utförs. Fountain House sköter sedan urvalet och träningen av medlem-marna som ska utföra arbetsuppgiften. Medlemmen arbetar alltid deltid och arbetet är alltid tidsbegränsat, i allmänhet 15-20 timmars arbete per vecka och från sex till nio månaders varaktighet. Det finns övergångsarbeten i Sverige också, men det har varit svårt att implementera den amerikanska modellen till fullo. Det handlar dels om bristen på enkla arbetsuppgifter av det slag som avses och dels om det svenska socialförsäkrings-systemet (se t ex Karlsson 2004; 2007). Inom Fountain House arbetar man också med andra former av stöd till och under anställningar.

2.5.4 övrig verksamhet

Enligt de internationella riktlinjerna arbetar Fountain House också med ett boendepro-gram (riktlinje nr 28) och enligt riktlinje nr 31 har klubbhusen rekreationsproboendepro-gram och sociala program på kvällar och veckoslut. Klubbhusen ska också stödja medlemmar i att utveckla sina yrkesinriktade och studieinriktade mål genom att utnyttja möjligheterna till vuxenutbildning som finns i samhället (riktlinje 25).

2.5.5 Rehabilitering och självhjälp

Enligt Meeuwisse (1997) brukar klubbhusverksamheten betecknas som psykiatrisk eller psykosocial rehabilitering. Rehabilitering och självhjälp är två centrala begrepp som används i relation till verksamheter som finns till för personer med psykisk sjukdom. Karlsson (2004) menar att skillnaden mellan begreppen är att rehabilitering i någon mån syftar till att förbättra den enskildes förmåga genom att fokusera det friska. Självhjälp fokuserar istället på självreflexion, förståelse och identitet i vilket det gemensamma problemet är en viktig del. I sin analys av verksamheten vid Fountain House i Stock-holm argumenterar Karlsson (2004) för att aktiviteterna vid Fountain House består av rehabiliterande processer såväl som självhjälpsprocesser. Till exempel kan den arbetsin-riktade dagens förstås utifrån syftet att återvinna arbetsförmågan (rehabilitering) eller att få gemenskap genom arbete (självhjälp). Kamratstödet kan förstås utifrån att man får vänner och bekanta (rehabilitering) eller utifrån att det ger en möjlighet att formulera sin livssituation tillsammans med andra (självhjälp) (se också Karlsson 2008 för en utförligare beskrivning av klubbhusmodellen som arbetsinriktad rehabilitering).

3 Metod

3.1 Inledning

Designen på den här studien har reviderats flera gånger under projekttiden. Från början innehöll forskningsplanen en kvantitativ uppföljning av deltagarnas välbefinnande i början av deltagandet i projektet och ett år senare. Möjligheten att kunna ta del av patient-journaler för deltagarna och att även kunna göra någon form av datainsamling bland de unga vuxna som tackade nej till kontakt med projektet har också undersökts. Efter diskussion med ansvarig chef på Katarinahuset konstaterades att det skulle bli svårt att få fram den typ av vårddata som behövdes för studien. Mot bakgrund av detta omformu-lerades studien. Det var också svårt att få deltagare att ställa upp i utvärderingen. Istället för en kvantitativ studie där deltagarnas vårddata studerades formulerades en studie där deltagarna själva skulle skatta sitt välbefinnande i början av kontakten med projektet samt ett år senare. Dessutom beslutades att deltagarna skulle intervjuas en gång däremellan för att garantera ett så rikt kvalitativt material som möjligt om antalet deltagare skulle bli så få att det skulle vara svårt att göra jämförelser mellan dem. Avrapporteringsdatum flyttades också fram.

Trots upprepade diskussioner med Kamratstödsprojektets styrgrupp, där de flera gånger har uttryckt förhoppning om att projektet skulle komma i kontakt med ett större antal deltagare som också ville delta i utvärderingen, visade det sig när ungefär ett år återstod innan studien skulle vara färdig, att bara två personer hade ställt upp på intervjuer. Studien fick därför revideras ytterligare en gång. De uppföljande intervjuerna fick ställas in och istället beslutades att en enskild intervju skulle göras med alla deltagare som var villiga att ställa upp. Projektledaren har tillfrågat i stort sett alla deltagare i projektet. Ett erbjudande om att göra gruppintervjuer har också funnits. I slutet av våren/början på sommaren gjorde projektledaren ett sista försök att rekrytera intervjupersoner genom att kontakta tidigare deltagare i projektet. Detta resulterade i att ytterligare en person ställde upp på en intervju. Den planerade studien har gått från att vara en utvärdering med såväl kvantitativa som kvalitativa inslag, till en studie där syftet istället är att beskriva och försöka förstå vad verksamheten i projektet betyder för deltagarna.

Det är projektledaren som har ansvarat för att tillfråga deltagare om att medverka i studien. Utöver de tre deltagare som har intervjuats, har ytterligare två deltagare sagt till projektledaren att de kan ställa upp på intervjuer. Båda dessa har dock blivit återinlagda på Katarinahuset och därefter inte velat ställa upp eller inte gått att få tag på. Varför det har varit så svårt att få deltagare att ställa upp på intervjuer kan man endast spekulera i. Sannolikt hänger det ihop med deltagarnas egen problematik. Några har blivit sämre och ett par har till och med blivit återinskrivna på Katarinahuset. För många har kontakten

med projektet varit ganska ”lös” i formerna och deltagarna har slutat att komma. Projekt-medarbetarna har då ringt eller mailat till personen, men i en del fall har det inte gått att få tag i deltagarna. En rimlig tolkning är att personerna inte vill ha kontakt med projektet längre. Det har inte bedömts som etiskt försvarbart att projektet skulle lämna ut kontakt-uppgifter till Ersta Sköndal högskola utan att fråga deltagarna först. De tre intervjuer som har gjorts ska ses som beskrivningar på hur deltagare kan uppleva stödet från projektet, men de bör inte tolkas som representativa för alla unga vuxna med psykisk ohälsa som deltagit i projektet.

3.2 Material och urval

Den här studien baseras på kvalitativ metod. Det empiriska materialet består i huvudsak av intervjuer med representanter från Fountain House, Katarinahuset och Socialtjäns-ten på Södermalm samt med tre deltagare som kommit i kontakt med projektet under sin vistelse på Katarinahuset. Datainsamlingen sträcker sig över perioden oktober 2010-augusti 2012:

Intervjuperson Datum

Projektledaren Oktober 2010

Kamratstödjare 1 (man) November 2011

Kamratstödjare 2 (kvinna) Februari 2012 Klubbhusföreståndaren (man) Augusti 2012

Tre anställda på Katarinahuset (gruppintervju) Oktober 2011 Socialtjänstchef, sdf Södermalm September 2011 Socialsekreterare, sdf Södermalm Mars 2012

Markus (34 år) April 2011

Mathias (28 år) Juni 2011 och December 2011

Matilda (30 år) Augusti 2012

Bild 1: Förteckning över genomförda intervjuer.

Som beskrivits ovan blev väntan på deltagare att intervjua lång. Den första deltagaren som intervjuades var en person som hade haft kontakt med projektet en längre tid. Efter-som tanken då var att intervjua deltagare vid tre tillfällen (i början, efter sex månader och efter 1 år) gjordes den intervjun som en pilotintervju för att testa intervjuguiden. Inga uppföljningsintervjuer gjordes med den personen (eftersom han inte var ny i projek-tet). En person intervjuades i juni 2011 och december 2011. Eftersom det då inte hade tillkommit några ytterligare personer som ville ställa upp i studien slopades det tredje intervjutillfället. Den tredje och sista personen som intervjuades tackade ja precis i slutet av studien och hon har bara intervjuats en gång. Intervjuerna med de två första deltagarna

Som tabellen ovan visar har intervjuer också gjorts med olika representanter från Fountain House, Katarinahuset och kommunens socialtjänst. Från Fountain House har klubbhuschefen, projektledaren samt två medlemmar intervjuats enskilt. Dessa intervjuer har i samtliga fall genomförts på Fountain House. Från Socialtjänsten på Södermalm har en enhetschef och en socialsekreterare intervjuats enskilt. Dessa genomfördes i Social-tjänstens lokaler. På Katarinahuset genomfördes en gruppintervju med tre anställda. Den vårdadministrativa chefen på Katarinahuset kontaktades och han ombads tillfråga perso-nal som kommit i kontakt med Kamratstödsprojektet om de kunde delta på en gruppin-tervju. Gruppintervjun genomfördes på Katarinahuset.

Samtliga intervjuer, utom en av intervjuerna med Mathias, har spelats in digitalt och sedan transkriberats i sin helhet. Citat har ändrats något för att göras läsbara. Intervjuerna med de unga vuxna har behandlats med särskild försiktighet för att inte röja deras identi-tet. Därför har citat använts med stor försiktighet och detaljer har ändrats eller tagits bort. Utöver de kvalitativa intervjuerna har projektplaner och redovisningar studerats. Det material som har ingått i studien är:

• Projektbeskrivning och underlag för ansökan om medel. Juli 2008. • Projektplan. Februari 2009.

• Delrapport till Allmänna arvsfonden. Oktober 2009. • Redovisning till Allmänna arvsfonden. Mars 2012.

I arbetet med den här studien har minnesanteckningar från planerings- och referens-gruppsmöten inom projektet också använts. Utöver detta har en genomgång av Kamrat-stödsprojektets anteckningar gjorts tillsammans med projektledaren. Projektledaren har berättat om alla deltagare och en sammanställning har sedan gjorts utifrån de muntliga beskrivningarna (denna redogörelse utgör det empiriska materialet som diskuteras i avsnitt 4.3).

3.3 Studiens design och tillförlitlighet

Utvärdering är en form av uppdragsforskning, vilket innebär att beställaren ofta – i varie-rande grad – har inflytande över syfte, frågeställningar och metod. I den här studien har syfte, frågeställningar och metod tagits fram i dialog mellan ansvariga forskare på Ersta Sköndal högskola och projektets styrgrupp. Forskningsplanen har, som nämnts tidigare, reviderats ett flertal gånger för att anpassa studien till utvecklingen i projektet. Detta har skett i samförstånd och dialog mellan Ersta Sköndal högskola och projektet. Fountain House har också i viss mån haft inflytande över vilka personer som har inter-vjuats. Projektledaren har varit en central person för urvalet av intervjupersoner. Det gäller dels vilka medlemmar på Fountain House som har intervjuats och dels vilka delta-gare i projektet som har intervjuats. I samband med färdigställandet av den här rappor-ten arrangerades ett seminarium där deltagare från Fountain House fick möjlighet att

reflektera och kommentera utkastet. Det gav en möjlighet att i vissa fall korrigera rena missuppfattningar och framförallt att i vissa fall ändra tyngdpunkt i delar av texten. Det gäller de delar av texten som handlar om beskrivning av projektets bakgrund och olika delar i projektets verksamhet. Med tanke på att det endast var möjligt att intervjua tre deltagare är risken stor för att det blir en skev bild av projektet. Möjligheten att kunna komplettera denna bild med reflektioner från projektets medarbetare har varit värdefull. Studien är kvalitativ till sin karaktär. Syftet är inte att skapa generell kunskap om hur alla unga med psykisk ohälsa upplever slutenvård eller att bli utskrivna från psykiatrisk vård. Hur ska man då förhålla sig till det empiriska materialet som finns i den här studien? Går det att säga att det ger en rättvisande bild av Kamratstödsprojektet? Studien försöker besvara hur mottagarna av insatsen (de unga vuxna) anser att projektet påverkar deras eget välbefinnande och hur det är möjligt att förstå insatsen i relation till den enskildes återhämtningsprocess.? Det har inte varit möjligt, trots upprepade försök, att genomföra intervjuer med fler än tre deltagare. Urvalet av deltagare har inte gjorts slumpmässigt eftersom det helt enkelt inte funnits fler än tre deltagare att intervjua. Projektledaren har enligt uppgift tillfrågat alla deltagare i projektet under projektets gång som hon har kunnat nå. Deltagarnas beskrivningar bör inte tolkas som representativa för alla deltagare i projektet. Studiens tredje frågeställning handlar om hur samverkan mellan Fountain House och psykiatrin har fungerat. Det har gjorts fyra intervjuer med representanter från Fountain House och en gruppintervju med tre anställda på Katarinahuset. Dessutom har två intervjuer med representanter från kommunens socialtjänst intervjuats. Genom att det finns så pass många olika beskrivningar att ställa mot varandra är bedömningen att studiens resultat i denna del har en hög tillförlitlighet.

Det är vanligt att man genomför utvärderingar eller studier av projekt som ska vara färdiga snart efter projekttidens slut eller gärna tidigare än så. En av anledningarna är att finansiärer vill eller kräver att projekt utvärderas. En annan är att man vill samla ihop erfarenheter och lärdomar som ska användas för att motivera framtida finansiering. I planeringen av projekt räknar man oftast inte med personalbyten, bränder eller omorga-nisationer. När den här studien påbörjades hade projektet enligt projektplanen varit igång i ett helt år, men som framkommer i studien började man i princip om på nytt inför år två. ”Metoden” i projektet har utvecklats över tid och det är först när projektet går mot sitt slut som rutiner och arbetssätt har tagit sin form. Det påverkar givetvis både projektet i sig, men också förutsättningarna för studien.

3.4 Forskningsetiska aspekter

Studien följer vad som anges i Lag 2003:460 om forskning som avser människor samt Vetenskapsrådets etiska riktlinjer. Syftet med lagen är att skydda den enskilda människan och respekten för människovärdet vid forskning. Deltagarna i studien har informerats om studiens syfte. De är också informerade om att de deltar frivilligt och att de när som helst kan avbryta sin medverkan. De har blivit garanterade anonymitet och därför har också

som intervjuats och att kontakterna har förmedlats via projektledaren på Fountain House har deltagarna gjorts medvetna om att projektledaren och eventuellt andra medarbetare på Fountain House, trots dessa ansträngningar om anonymitet, sannolikt kommer att kunna identifiera vem som har sagt vad.

4 kamratstödsprojektet – så tänkte man och

så blev det

4.1 Inledning

Den här studien baseras i huvudsak på kvalitativa intervjuer. I metodavsnittet (kapitel 3) finns beskrivningar av vilka intervjuer som har gjorts och på vilket sätt. I texten nedan används inte intervjupersonernas namn. När det gäller deltagarna (de unga vuxna) i projektet är de lovade anonymitet. De har därför fått fingerade namn. När det gäller personal eller medlemmar från Fountain House, psykiatrin eller kommunen är det deras funktion eller profession som är det intressanta. Därför används deras titel istället för deras namn.

Kapitlet är indelat i fyra övergripande delar. Först beskrivs projektets syfte och verksam-het. Dessa delar baseras framförallt på beskrivningar från Fountain House, psykiatrin och socialtjänsten. Den andra delen i kapitlet handlar om deltagarna i projektet utifrån dokumentation och beskrivningar från projektledaren. Kapitlets tredje del handlar också om deltagarna, men här är det framförallt deltagarnas egna berättelser som står i fokus. Den fjärde delen handlar om samverkan mellan Fountain House och Katarinahuset.

4.2 Projektets syfte och verksamhet

4.2.1 övergripande beskrivning av projektet

Idén till Kamratstödsprojektet fick föreståndaren för Fountain House Stockholm i samband med ett besök på klubbhuset Genesis i Massachusetts, USA. Där hade klubb-huset drivit ett framgångsrikt projekt, Peers and Partners, i samarbete med ett stort försäkringsbolag. Finansieringen av vården skiljer sig från den vi är vana vid i Sverige. Långa inläggningar och många återinläggningar i slutenvård innebär stora kostnader för försäkringsbolagen och därför är de intresserade av att finansiera verksamheter och projekt som kan tänkas minska återinläggningar och förkorta vårdtiderna. Konkret gick projektet i Massachusetts ut på att representanter från klubbhuset besökte en vårdav-delning och berättade om sin verksamhet och erbjöd patienterna kontakt efter utskriv-ningen. Projektet resulterade i att man fick många nya medlemmar och flera av dessa nya medlemmar var unga personer. Detta gjorde att klubbhusföreståndaren vid Fountain House i Stockholm tyckte att projektet lät intressant:

en medelålder på 22-23 år. Här i Sverige, nu pratar vi fyra år tillbaka, så var det ett väldigt fokus på det här hur ska vi kunna stödja och hjälpa det som vi kallar för unga vuxna? Då började jag skissa på en modell, väldigt mycket adopterad från det amerikanska projektet. Jag pratade med förvaltningen på Södermalm och jag pratade med Katarinahusets Fabio Pittuco (vårdaministrativ chef på Katarinahuset, min anmärkning). Jag pratade med några andra och kände mig för vad man tyckte om det här. Och fick väldigt bra feedback. Alla tyckte att det var en bra idé. (…) Och så enades vi om att det här är ett bra underlag för att gå till arvsfonden och söka projektmedel.

Kamratstödsprojektet beviljades medel från Allmänna arvsfonden och kunde därmed starta. Det finns två viktiga skillnader mellan projekten. I det amerikanska vänder man sig till alla nyintagna, oavsett ålder. Som citatet ovan visar valde Fountain House i Stock-holm att avgränsa det till unga vuxna i åldern 18-34 år. Anledningarna kan sägas vara två. Som klubbhusföreståndaren säger så fanns det (och så är det kanske också fortfarande) ett ganska stort fokus på att unga vuxna behöver stöd. Allmänna arvsfonden finansierar just denna typ av projekt och möjligheten att få extern finansiering för projektet var en nödvändighet för att det skulle kunna startas. Dessutom är medelåldern på Fountain House Stockholm, liksom på många andra klubbhus, förhållandevis hög. Det finns en önskan om att nå även yngre personer. Den andra viktiga skillnaden är att syftet i det svenska projektet inte enbart är att rekrytera nya medlemmar till Fountain House. Enligt projektplanen ska kontakt och stöd erbjudas till personer – oavsett om de vill bli medlem-mar i Fountain House – under högst tre månader. Kamratstödjarna ska kunna informera om verksamheter i området som drivs i kommunal regi eller av andra.

4.2.2 Projektets syfte och mål

Det övergripande projektmålet, såsom det är formulerat i projektplanen är att ”utveckla och pröva en metod, att genom aktivt kamratstöd hjälpa unga vuxna med psykiska problem att återgå till ett meningsfullt liv”. I projektplanen anges dessutom tre syften med projektet:

• Att förebygga återintagning för vård och skapa förutsättningar för att dessa personer bättre än tidigare ska klara ett liv i samhället, kunna få eller återgå till ett meningsfullt arbete och leva ett rikare socialt liv.

• Att kunna erbjuda de som önskar medlemskap i Fontänhuset.

• Att bereda flera av Fontänhusets nuvarande medlemmar meningsfulla uppgif-ter, genom att dessa aktivt deltar i projektet som kamratstödjare.

I intervjuerna beskriver representanterna för Fountain House syftet på liknande sätt. Det är dock det första syftet som betonas, dvs. att förebygga återintagning och skapa förutsättningar för ett bättre liv, oavsett medlemskap i Fountain House. Projektledaren beskriver projektets syfte i liknande termer:

- (…) att komma i kontakt med unga vuxna som har varit inlagda för sluten psykiatrisk vård. Att erbjuda en meningsfull tillvaro när de blir utskrivna. Att man inte ska gå tillbaka

till sin lägenhet när man blir utskriven och sitter där ensam. Att man kommer tillbaka till samma tillvaro som när man blev sjuk, för ofta är det kanske den tillvaron som var orsaken till att man insjuknade första gången. Man kan väl säga att målet är att förhindra ensamhet och isolering genom att erbjuda någon form av stöd. Framförallt att förhindra återintagning.

Projektledaren poängterar också att syftet med projektet inte är att informera om Fountain House, även om de också gör det. I citatet nedan finns en av kamratstödjarnas beskrivning som också påminner om det som anges i projektplanen:

- Att få en ljusare syn på sin egen framtid. Att man inte bara är hänvisad till sin lägenhet och social isolation och sysslolöshet. Och därigenom ge dem mer människovärde och livskvalitet för att bryta… om de nu har hamnat i det här ekorrhjulet med inskrivning och utskrivning och sedan inskrivning igen, att det håller på att upprepas. Då kan vi hjälpa till att bryta det här mönstret.

En av de anställda på Katarinahuset beskriver Kamratstödsprojektets syfte som att stå för att det finns någonting efter vården och att en av poängerna är att någon utanför själva vården gör det:

- Det jag tänker att kamratstödjarna gör, i mötet, så är det ju att ändå stå för att det finns någonting efter. Det är ju kris när man är här. Det är ju kris, annars skulle man inte vara i heldygnsvården. Och då finns det någon som börjar prata om något utanför. När väldigt mycket bara handlar om att ta sig till matsalen eller ta sig upp eller sova eller vad det nu är. Det har blivit bra möten. Oavsett. Man planterar in att det finns någonting efter och som inte är vårdare då. För det är ju det vi är. Vi står ju för dem som håller dem tvångsvårdade. Det är ju det vi står för.

I intervjun med de anställda på Katarinahuset framkommer att Kamratstödsprojektet fyller en funktion eftersom de själva inte längre har tid och möjlighet att följa med patien-terna till olika expatien-terna verksamheter. Socialsekreteraren på kommunens enhet för unga vuxna uppfattar att syftet med projektet är att komma in på ett tidigt stadium och visa att Fountain House finns. Enhetschefen på kommunen beskriver syftet i termer av stöd:

- Det jag tycker är ett bra komplement (till kommunens verksamhet, min anmärkning) är att de dels får någonting att göra och dels att de får ett stöd, faktiskt, för att komma ut i livet igen. Det är ju inte samma sak som kontaktperson, men det är mer åt det hållet. Att få en typ av kamrat som stödjer dem och det tror jag är bra för de som är äldre också. Men jag tycker att det är ett jättebra projekt.

Enhetschefen säger också att Fountain Houses verksamhet generellt tilltalar henne efter-som det finns ett fokus på arbete och att det är bra efterefter-som en del klienter inte vill ha med kommunen att göra. Då är det bra att Fountain House finns. Båda företrädarna för kommunen har beskrivning av projektet som inte på ett så tydligt sätt som de övrigas, särskiljer på Kamratstödsprojektet å ena sidan och Fountain Houses allmänna verksam-het å andra sidan. Det kanske inte är så konstigt eftersom de har ingen eller liten insyn i hur kamratstödjarnas verksamhet ser ut på Katarinahuset. De kommer framförallt i

Sammanfattningsvis finns en överensstämmelse i hur projektets syfte beskrivs i projekt-planen och beskrivningarna från företrädarna från Fountain House och Katarinahuset. Syftet som handlar om en meningsfull uppgift för medlemmarna i Fountain House har dock tonats ned i förhållande till hur de formulerats i den ursprungliga planen. Katarina-husets personal ser också att projektet fyller i en funktion där de själva inte hinner med att t ex följa med patienterna till olika verksamheter.

4.2.3 Projektets målgrupp

En av de saker som skiljer Kamratstödsprojektet från den amerikanska versionen Peer and Partners är fokuseringen på unga vuxna. Flera av de intervjuade personerna betonar att projektets metod mycket väl skulle passa för personer över 35 år. På frågan om unga vuxna med psykisk ohälsa har särskilda behov och i sådana fall vilka ges få tydliga svar. Klubbhusföreståndaren poängterar snarare att de är som andra, äldre vuxna:

- Snarare tvärtom. Jag tyckte att vi hade tillräckligt med erfarenhetsmässigt underlag för att kunna säga att de unga vuxna inte är annorlunda än andra människor. Jag har ju sett åtskilliga så kallade projekt och idéer som riktar sig till unga vuxna. Man bygger upp, enligt min mening, mera ha trevligt-verksamhet. Det är mycket fokus på sådant som vi äldre tror att unga vuxna vill ha. Det är musikstudios och det är datorer och sådant. Min erfarenhet säger precis tvärtom. För när jag pratar med de här som vi kallar unga vuxna, så säger de att ”jag sitter ju med mina hörlurar framför datorn dygnet runt när jag mår dåligt. Jag vill ha någonting annat. Jag vill laga mat. Jag vill umgås med människor och min familj har inte särskilt mycket tid över för mig och min morfar bor i Luleå. Jag vill också träffa äldre människor och dela någon sorts mellanmänsklig gemenskap.” Det tror jag är det mest efterfrågade hos unga. Och vi försöker konstruera små ungdomsgårdar för psykiskt funktionshindrade eller psykiskt sjuka. Och det visar sig också alldeles för ofta att de här yngre människorna, de vet inte hur man kokar havregrynsgröt och de kan fan inte ens skura ett golv. De har behov av att lära sig det de vill gärna lära sig det av någon äldre. Vi ser ju det ofta att ungdomar här får som en ny morfar. Vuxenkontakt.

I slutet av citatet ovan framkommer att klubbhusföreståndaren ändå har en uppfattning om att många unga vuxna till exempel inte kan laga mat. Personalen på Katarinahuset är inne på samma resonemang, vilket åskådliggörs i de tre citaten nedan:

- Att laga mat gemensamt är det många som skulle behöva. Någonting mellanting mellan att vara helt utlämnad till att fixa det själv hemma. Då blir det kanske bara att köpa färdig-mat och värma i micron. Eller så finns det den här när man är på ett litet större ställe, som kyrkan eller Fountain House. Men kanske i mindre grupper, fyra personer, lagar mat tillsammans. Enkel mat som man så småningom kan börja laga hemma. Med tre-fyra ingredienser. Något mellanting mellan det där stora och att göra det helt själv hemma. - Och framförallt den här gruppen, unga vuxna. Som behöver lära sig att klara sig själva. - Det är många i den gruppen som har flyttat hemifrån, men som egentligen aldrig har klarat av att sköta ett eget boende. De har flyttat hemifrån, men aldrig haft den förmågan. Kanske mått väldigt dåligt hela tiden och inte… och sedan då så förväntas man klara

sådana saker. Men behöver kanske den hjälpen, bara att förstå hur man ska klara av vissa saker. Det är ju det man kommer tillbaka till och det är ju det som också blir ett problem. För att man kanske mår dåligt och har varit inlagd. Och så kommer man tillbaka till det som kanske har gjort att man har mått väldigt dåligt. Och då mår man ju ganska snabbt dåligt igen.

Personalen på Katarinahuset är också skeptiska till det som en av dem beskriver som ålderssegregering i samhället. De tycker att det finns stora fördelar med att blanda patien-ter i olika åldrar, bl a för att de yngre ska få andra förebilder.

Enligt de beskrivningar som personalen på Katarinahuset gör så passar projektet bättre för vissa unga vuxna och sämre för andra. De beskriver att det är svårt att exakt definiera vilka unga vuxna som är i behov av Kamratstödsprojektet, men det är tydligt att de gör en uppdelning. En av de anställda på Katarinahuset säger att det finns många som förvisso mår dåligt när de är inlagda på Katarinahuset, men när de skrivs ut har de en kamrat-skapskrets som fångar upp dem. Dessa utgör inte en primär målgrupp för Kamratstöds-projektet. Personer som har svårt med kontakter i samhället, som har svårt att få arbete och som har svårt i kontakten med vänner beskrivs däremot som en grupp unga vuxna som behöver Kamratstödsprojektet:

- Man tänker ju spontant på personer som, alltså spontant… jag säger inte att det är den gruppen som behöver det mest, personer som har svårt med kontakter i det övriga samhäl-let. Svårt att få jobb och polarkontakter. Som har svårt att ta tag i saker.

- De som själva inte har en förmåga att söka hjälp. Eller vad ska man säga… söka… de är väldigt isolerade. För de är ju oerhört utsatta. Om man inte har förmågan att själv söka hjälp genom socialtjänsten. Inte har en förmåga att överhuvudtaget söka jobb. Sådana saker. Det är inte diagnosbundet överhuvudtaget.

Erfarenheten från Kamratstödsprojektets handledare och medlemmar är att det verkar vara lättare för unga att ”komma vidare” än för äldre, även om det givetvis finns stora individuella skillnader. De har kanske studier att återgå till eller har lättare att få en praktikplats eller ett arbete.

- Det är just många unga som kanske inte har slutfört sina studier. Ja, vill komma igång igen. De har en längtan tillbaka. De har ju inte levt med… de har inte levt så länge med sin sjukdom som äldre har gjort som man träffar. Så det känns liksom att det finns ett annat hopp om en bättre framtid hos de unga man möter, än hos äldre som har… blivit vad ska jag säga, luttrade, tappat gnistan lite. Många unga har ju en förhoppning om att komma tillbaka på ett annat sätt än vad äldre har.

Projektledaren beskriver också att det verkar som att det finns fler verksamheter och alternativ för unga vuxna med psykisk ohälsa:

- Det kan ju hända att det erbjuds lite mera för unga personer. Det finns ju väldigt mycket projekt som har unga vuxna som målgrupp. Det är mer naturligt kanske att börja studera om man är lite yngre, än om man är femtio. Eller man kanske ändå har en ganska ordnad

man med det. Men sedan tror jag också att det är så att när man som ung väl blir medlem här också är snabbare på att ta sig ut ur huset. Till en övergångsanställning eller till att börja plugga än vad det nu kan vara. Det är ju fler unga som har en önskan om att ta sig bort. När man kommer hit när man är 65 kanske man… arbetslivet är inte… man har ingen önskan om att jobba längre. Man är nöjd med att gå här och bidra till husets verksamhet. Men om man är 20 är det väldigt få som säger att här ska jag vara resten av mitt liv.

Sammanfattningsvis visar genomgången av intervjuerna att definitionen av målgruppen för projektet inte är självklar. Unga vuxna beskrivs ha ungefär samma behov som äldre och snarare lyfts en integrering av personer med olika åldrar fram som en viktig aspekt. Vissa färdigheter, som att laga mat t ex, lyfts dock fram som saker som just unga vuxna kan behöva hjälp att lära sig. Erfarenheterna från projektet tyder också på att det finns ganska många aktiviteter och insatser riktade till unga vuxna, vilket kanske bidragit till svårigheten att rekrytera deltagare. Alla unga vuxna på Katarinahuset anses inte utgöra målgruppen för projektet. Det finns ingen exakt definition, utan det verkar snarare handla om personalen på Katarinahusets enskilda bedömning. Personer som har svårig-heter med sociala kontakter och som inte själva har förmåga att söka hjälp nämns som exempel på unga vuxna som personalen tycker passar i projektet.

4.2.4 Projektets funktion i relation till psykiatrin och socialtjänsten

I intervjun med vårdarna på Katarinahuset framkommer att de ser Kamratstödsprojektet och Fountain House verksamhet som ett komplement till vården inom psykiatrin. De tycker att verksamheterna ska finnas parallellt och gärna med en tydlig koppling. De skiljer på behandlande verksamhet, vilket är det som de själva står för, och verksamheten inom Kamratstödsprojektet. Projektledaren på Kamratstödsprojektet beskriver verksam-heten som ett komplement eller alternativ till psykiatrin:

- Jag tycker inte att vi är konkurrenter (till psykiatrin, min anmärkning) utan mer som ett alternativ eller komplement. Förmodligen så behöver man båda delarna. Men jag tror att det kan vara skönt att träffa oss som inte är en myndighet. Som är någonstans jämställda. Dels att man kanske träffar personer i sin egen ålder, men också att det är medlemmar som delar ens erfarenhet. Som också har legat inne och mått dåligt. Medlemmarna är ju i olika skeden av sin rehabilitering. Någon har kommit längre och någon har kommit kortare. Men alla har ju massor av erfarenhet. Just att få dela det med dem. Det som vi gör blir ju väldigt annorlunda än det som man gör i eftervården eller öppenvården.

Enhetschefen på Socialtjänsten på Södermalm beskriver Kamratstödsprojektets och Fountain House verksamhet som ett komplement till den kommunala verksamheten. Verksamheten liknas vid insatsen kontaktperson, men den ideella självhjälpsaspekten betonas som en viktig skillnad:

- Det vi har som kanske mest skulle kunna likna, det är kontaktperson. Men då säger en del att det är en betald kompis. Om man vill kan man ju säga det. Men det är ju inte riktigt det. Kontaktpersonerna ser sig inte heller som kompisar. De gör inte det för de får ju ett uppdrag att utföra. Även om det är att ta ut dem och så.

till den kommunala verksamheten eftersom en del klienter inte vill ha med kommunen att göra och då kan de gå på Fountain House istället.

Diskussionen om frivilligorganisationers relation till offentliga verksamheter är inte ny. Ska frivilligorganisationerna utgöra alternativ eller komplement? I intervjuerna med företrädarna från Kamratstödsprojektet finns en viss oro för att verksamheten ska tas som en konkurrent. Det verkar dock inte som att Katarinahusets personal har uppfat-tat det så. De talar tydligt om projektet i termer av komplement till sin egen verksamhet. Från Socialtjänstens sida finns även en syn på verksamheten som ett alternativ för de personer som inte vill vända sig till socialtjänsten.

4.2.5 Projektets konkreta verksamhet

Medlemmar och handledare

I den ursprungliga projektplanen står beskrivet att ett ”team” från Kamratstödsprojek-tet tillsammans med den unge vuxne ska ”inventera vilka stödresurser som behövs för att uppnå en optimal förutsättning för återhämtning”. Det kan uppfattas som väldigt formellt, men projektledaren beskriver att det inte har blivit så i praktiken:

- Jag tänker att det optimala efter att man har träffat en person… fast ofta träffar vi ju flera stycken samtidigt på Katarinahuset. När man har berättat lite om vilka vi är och vad vi kan erbjuda och pejlat deras intresse. Att man då kommer överens med dem som tycker att det här låter intressant, att vi kontaktar er på något sätt om ett tag. Så att man får prata med dem individuellt. Då kan vi antingen träffa den här personen som är intresserad, att vi har ett litet möte som kan vara på Katarinahuset eller här eller på ett kafé eller vad som helst. Att vi snackar lite. Vad skulle du vilja göra? Vad har du för tankar om framtiden? Finns det någonting vi kan hjälpa dig med. Eller att vi har det här mötet tillsammans med den här personen och den behandlingsansvarige.

Projektledaren betonar att hon tycker att det är viktigt att det både är handledare och medlemmar som besöker Katarinahuset. Medlemmarna har en egen erfarenhet som hon tycker är viktig:

- Vi vill ju att det ska vara en handledare och en medlem eller två medlemmar som går. Men det behöver inte ens vara en handledare med utan helst, det bästa är ju att det skulle vara två medlemmar som går. Men jag tycker inte alls om att gå om det bara blir jag eller en annan handledare eller jag och en praktikant. Jag tycker att det ska vara en medlem med. Skillnaden… det är inte så att jag tycker att det blir distans om det bara är jag, för de vet ju ändå inte vad jag har för utbildning eller så. Vi är oftast i samma ålder. Jag tror, eller hoppas inte att de har upplevt mig som en myndighetsperson eller så. Men det är klart att det är skillnad när man har en medlem med som kan säga att Jaha, är det fortfarande lika tråkigt här som när jag låg inne på Katarinahuset. Sitter ni bara och röker dagarna i ända? Något sådant kan ju inte jag säga, för jag har ju inte den erfarenheten.

Den ena av kamratstödjarna betonar att de inte skiljer på medlemmar och handledare på Fountain House och att det utifrån aspekten handledare/medlem inte spelar någon

större roll vem som besöker Katarinahuset. De ”pratar på samma sätt och jobbar enligt samma metodik”. Klubbhusföreståndaren framhåller att de under projekttiden har haft ansvaret att besöka Katarinahuset, oavsett om det är handledare eller medlemmar som gått dit. Han berättar dock också att han har försökt motivera medlemmarna att delta i projektet, vilket signalerar att han tycker att deras deltagande är viktigt. Han poängterar också att det är viktigt vem som besöker Katarinahuset. Man ska vara ”hel och ren och lukta lite gott”, precis som när man ska representera Fountain House på seminarier eller söka ett arbete. Från Katarinahusets sida är det inte särskilt viktigt om det är medlemmar och/eller handledare som besöker avdelningen. De betonar att det viktigaste är att det kommer en person och att det blir ett fysiskt möte. Personalen på Katarinahuset har uppfattat såväl handledare och medlemmar som engagerade i det de gör:

- Det man kan säga är att det lyser verkligen engagemang om dem allihop. De är öppna och trevliga och det känns som att de vill och tycker att det är kul det de gör också. Vill få med folk. Det tycker jag. Det känns bara de kommer in.

Det spelar inte heller någon större roll för Katarinahusets personal om det är samma personer som kommer varje vecka, men de tycker att kontinuiteten är viktig och i det sammanhanget lyfts de anställda handledarna fram:

- Jag tror att den här kontinuiteten med de här som är anställda är betydelsefull. Att det finns ett par anställda. Men sedan kan det nog variera med de här kamratstödjarna. - Och för oss är det nog av mindre betydelse än för patienterna. Kan jag tänka mig. De som ligger inne länge och ser samma… för vissa kommer ju faktiskt och vill prata igen. Vi brukar säga det att vill man prata igen så är det bara att komma dit. Och det är faktiskt folk som går och sätter sig igen.

Från början fanns det från Fountain House sida en idé om att medlemmarna från Fountain House som var aktiva i Kamratstödsprojektet också skulle vara lite yngre. Klubbhusfö-reståndaren säger att ”åldersfixeringen” efter hand har försvunnit. Projektledaren, som varit med och bidragit till att projektet har öppnats upp för alla medlemmar på Fountain House, ser både för- och nackdelar:

- Sedan är det klart att jag tycker att det vore en fördel att det vore främst unga eller yngre medlemmar som jobbade med det. Om man träffar en yngre person på Katarinahuset så känner den säkert att den har lite mer gemensamt med någon som är i 20-årsåldern än med någon som är 60. Men å andra sidan så kan det ju finnas någon som känner att den verkligen vill ha någon föräldrafigur här eller mormorsfigur eller vad det kan vara. Så det behöver inte vara en nackdel heller.

Sammanfattningsvis visar studien att de ursprungliga idéerna om vilka som skulle utgöra kamratstödjarna har successivt förändrats under projektets gång, bland annat för att det har varit svårt att rekrytera yngre personer som redan är medlemmar i Fountain House. Det finns dock en önskan, som kanske framförallt uttrycks från projektledarens sida, om att kamratstödjarna i hög grad ska utgöras av medlemmar i Fountain House, snarare än handledare, eftersom deras egen erfarenhet av psykisk ohälsa är viktig i mötet med de

unga vuxna på Katarinahuset. Från Katarinahusets sida betonar man framförallt att det är viktigt med viss kontinuitet i gruppen som kommer.

Möten med patienter

Kamratstödjarna har kommit till Katarinahuset en timme i veckan på en fast tid. Det har varit en del organisatoriska svårigheter att få till en bra tid och en bra plats, vilka disku-teras under avsnittet nedan som fokuserar på projektet ur ett organisatoriskt perspektiv. Efter hand har ett system utarbetats som innebär att Katarinahuset ska informera sina patienter på morgonen så att de är förberedda på kamratstödjarnas besök efter lunch. De som vill lyssna på kamratstödjarna kommer sedan till matsalen där de finns ungefär en timme. Kamratstödjarna och handledarna berättar om projektet och vad de kan hjälpa till med. Hur dessa möten ser ut varierar beroende på vem det är de möter, berättar en av kamratstödjarna:

- Det ser jätteolika ut beroende på personen vi träffar. Hur medicinerad och sjuk personen är som vi möter. Hur pass mottaglig personen är för information. Men de som är mottag-liga, de upplever det jättepositivt.

Personalen på Katarinahuset berättar att det ibland är svårt att motivera patienterna till att träffa kamratstödjarna. Initialt är många skeptiska, men erfarenheten är att de blir mer positiva efteråt. Många verkar tycka att det åtminstone har varit meningsfullt att sitta och lyssna, enligt vårdarna på Katarinahuset. En anledning till skepticismen, tror man, kan vara att patienterna redan har kontakt med många professionella:

- Sedan kan jag tänka mig också, att om man mår dåligt, och de kommer och man ska träffa nya människor igen. Även om det här är en laidback verksamhet, verkligen, där man inte behöver… som inte är kravfylld på något sätt. Men jag tänker att de har säkert träffat massa, kanske träffat terapeuter, varit på olika psykkliniker, varit på öppenvård och haft olika myndighetspersoner, varit på arbetsförmedlingen, alfa-kassan, a-kassan, försäkringskassan… att man inte orkar mer. Oavsett vad det är för något. Att vissa kanske bara stänger öronen direkt. Vissa vill inte ens gå dit och prata. De vet inte ens vad det är, men de vill inte gå dit. Just eftersom de mår så pass dåligt och varit inne på psykakuten.

Kamratstödjaren i citatet nedan beskriver hur ett samtal kan gå till och vad han tror att det har för funktion:

- Vi försöker finnas till för att stödja och hjälpa utifrån deras behov. Vi har liksom ingen fast arbetsplan som vi ger alla. Vi försöker finnas till och hjälpa till på det som just den person behöver som vi möter. Då informerar vi om de olika sätten vi kan hjälpa till på. Det liknar lite PO-arbete, alltså personlig ombud. Det kan gälla kontakten med myndigheter, läkare, vi kan följa med och vara stöttande och hjälpa till med om de behöver skicka in handlingar på något vis. Det finns väl inga större begränsningar, vi försöker hjälpa till med så mycket vi kan. Jag upplever ju avdelningen som jättetråkig och omänsklig att vistas i. Så jag tror det är jätteviktigt att vi kommer dit och att vi finns som ett avbrott i tristes-sen på avdelningen. Jag tror att bara det här mänskliga mötet är jätteviktigt. Speciellt när de får höra att jag själv har psykisk ohälsa och jag kan berätta min historik att jag mådde

jättedåligt, men här är jag idag. Och det är stor skillnad på hur jag är idag och hur jag var då. Det tror jag kan vara hoppingivande att se.

Kamratstödsprojektet har, som texten ovan visat, utvecklats under projekttidens gång. Det har tagit tid, framförallt från Katarinahusets sida, att utveckla rutiner för att se till att patienterna finns på plats och att de informeras i förväg om att Kamratstödsprojektet ska komma. Katarinahusets personal beskriver också en viss tveksamhet bland vissa av patienterna. Det kanske kan tyckas självklart eftersom de ligger inlagda på en psykiatrisk mottagning. Jämför man med beskrivningarna i projektplanen verkar det som att det dock visat sig vara svårare än man hade trott.

Stöd efter utskrivningen

Kamratstödjaren ovan nämner likheten med den verksamhet som bedrivs inom ramen för Personligt ombud-reformen. Klubbhusföreståndaren säger också att det finns tydliga likheter mellan det som Kamratstödsprojektet erbjuder och Personligt ombud. Det är en naturlig och viktig del av hela Fountain House arbetssätt:

- Det här med Personligt ombud, som jag tycker är en alldeles enastående bra verksamhet, det är någonting som vi i Fontänhuset har jobbat med sedan 1948. Det står i våra riktlinjer. Men nu är det specifikt riktat till våra medlemmar. Det står i våra riktlinjer att Fontänhu-set, att en central del i Fontänhusets uppgift och funktion, det är att tillhandahålla stöd i juridiska, ekonomiska, medicinska och andra kontakter, gentemot samhället i övrigt. Så det där sitter i ryggmärgen hos oss. Vi behöver inte tänka att vi är Personligt ombud för att utföra de här tjänsterna. Det är klart att det låg också i bakgrundstänket runt hur vi skulle formulera projektet, hur vi skulle tänka för att fånga upp den här gruppen. Där vi intervjuar människor, både medlemmar i vår egen verksamhet och andra, så får vi ofta det här svaret att ”jag kom från ensamhet, togs in till psykiatrin, skrevs ut till ensamhet”. Försöka bryta den här kedjan. Som till exempel ett Personligt ombud skulle kunna vara med att göra. Öka kontaktytan, vara med och etablera nya relationer, se till att folk får andra än det som vi kallar för professionella kontakter.

Utöver de individuella kontakterna med deltagarna i Kamratstödsprojektet och erbjudan-det om att delta i den ordinarie verksamheten på Fountain House, har erbjudan-det ordnats en del sociala aktiviteter inom projektet. Det har till exempel handlat om att gå och bowla, gå på bio eller gå och träna tillsammans. Dessa finns beskrivna i slutredovisningen till Allmänna arvsfonden, men det framgår inte hur pass vanligt förekommande de har varit och hur många deltagare som har varit med. Dessa sociala aktiviteter bedrevs främst under projektets första och andra verksamhetsår. Intresset från deltagarna var inte så stort och därför fokuserade projektet på andra former av verksamhet under den senare delen av projektet, enligt projektledaren. Av beskrivningen av deltagarna som projektledaren har gjort (och som finns redovisad längre fram i detta kapitel) så har dessa sociala aktiviteter varit attraktiva för en del deltagare, som i övrigt kanske inte varit så intresserade av den arbetsinriktade dagen på Fountain House. Dessa aktiviteter kan förstås som ett sätt att skapa en gemenskap i gruppen, vilket citatet från en av kamratstödjarna illustrerar: