Från Östersjön till Sonoraöknen: Reflektioner om vatten, gränser och migration

(1)

stiftelsen

vasa rediviva

Aktuell marinarkeologi

Texter från ett seminarium på Vasamuseet

och Sjöhistoriska museet, Stockholm, 13–14 maj 2019

Redaktion: Rune Edberg och Niklas Eriksson

Bilaga: Carl Olof Cederlunds publicerade arbeten Boken utgiven

(2)

Utgiven av Institutionen för arkeologi och antikens kultur vid Stockholms universitet, 106 91 Stockholm

Stockholm Marine Archaeology Reports, 8 Stockholm 2020

ISBN 978-91-629-0533-0 ISSN 1401-0275

Wikströms tryckeri, Uppsala

Omslagsfoto:

Carl Olof Cederlund ombord på Helga Holm, en seglande kopia av ett båtfynd från Helgeandsholmen i Stockholm, 1986. Foto: Gunnel Ilonen, Sjöhistoriska/SMTM.

(3)

IInnnneehhåållll

Jon Adams & Johan Rönnby: From Flagships to Fluits 711

Mirja Arnshav: Från Östersjön till Sonoraöknen 231

Carl Olof Cederlund: Vasas historia är inte bara 1600-tal! 351

Rune Edberg: Forntida isfärder i fantasi och forskning 491

Lars Einarsson: Örlogsskepp och handelsfartyg.

Ideologi och materialitet 591

Niklas Eriksson: Byggnadsarkeologi på havets botten 711

Jim Hansson: Regalskeppet Scepter

och ”den glömda flottan” 831

Patrik Höglund: För eller akter om masten? 931

Gunilla Larsson: Små båtar och stora hav 105

Peter Norman: Då vraken blev lagskyddade 113

Sallamaria Tikkanen: Reflections from the Baltic Sea

Region Cooperation 123

BBiillaaggaa::

(4)

(5)

U

nder slutet av andra världskriget flydde människor över havet från Baltikum till Sverige. Idag korsar människor den nordamerikanska Sonoraöknen i försök att komma in i USA. Trots att mer än 70 år skiljer des-sa händelser åt, och trots att den ena migrationen skedde med båt och den andra sker till fots, finns det flera gemensamma nämnare. I bägge fallen handlar det om färder genom ogäst-vänliga, potentiellt dödliga miljöer, där överlevnadsstrategierna i mångt och mycket kretsat kring vatten. I det här bidraget presenteras några reflek-tioner om människans utsatthet i vat-tenpräglade landskap och hur materiell kultur använts i öknen respektive till havs för att på olika sätt förhålla sig till det livsfarliga och sam-tidigt livsnödvändiga vattnet.

Vattenpräglade och våldsamma landskap Östersjön är ett landskap vars yta stän-digt är i rörelse, där strömmar och vågor är redo att transportera bort det som flyter på dess yta och där havs-djupet hotar att svälja allt med en hög-re densitet än vattnet självt. Att det är ett landskap präglat av vatten är

uppenbart för alla och envar, Östersjön är vatten. Däremot tänker vi kanske inte spontant på öknen som ett vatten-präglat landskap. Men faktum är att många öknar, däribland Sonoraöknen, geologiskt sätt är helt formade av nederbörd. Torkan har gjort ökenom-rådena extremt känsliga för erosion. Vid de sällsynta tillfällen då nederbörd fallit har vattnet inte kunnat tas upp av de söndertorkade markerna. Istället har det piskat mot ytan, sköljt nedför sluttningar, dragit med sig all jordmån och lösa sediment och nött sig ner i fåror och flodbäddar. Med tiden upp-står då flacka, karga marker och svår-forcerade klipplandskap, med branta sluttningar och djupa raviner. Eller, med andra ord, ett landskap som helt och hållet skulpterats fram av vatten, men där själva vattnet saknas.

Också i kulturell bemärkelse har vatten en central roll i ökenlandska-pen. Forskare som intresserat sig för kulturella aspekter av saknad och från-varo har konstaterat att det som är frånvarande kan vara nog så närvaran-de, att det kan uppta våra tankar, styra våra handlingar och påverka våra känslor ännu mer än det som fysiskt finns omkring oss (Bille, Hastrup &

23

Från Östersjön till Sonoraöknen

Reflektioner om vatten, gränser och migration

Mirja Arnshav

(6)

Soerensen 2010). Enligt samma logik har vattnet en extremt framträdande roll för människor som vistas i öknen, och som ständigt måste försäkra sig om tillgång till vatten, ransonera vat-ten eller kanske törsta efter vatvat-ten.

Varken havet eller öknen utgör någ-ra lämpliga livsmiljöer för människan, tvärtom är de riskabla, till och med potentiellt dödliga. Nästan som ett naturligt minfält hotar de att förinta alla som inte innehar den särskilda utrustning och de färdigheter som krävs för att bemästra deras natur. Det innebär att sådana landskap kan mobi-liseras i upprätthållandet av en gränskontroll, där säkra färdvägar täpps till för vissa människor och där man överlåter åt naturen att avskräcka eller sätta stopp för oönskade gränspassager. Så har på senare år skett vid gränsen mellan USA och Mexiko liksom vid Europas södra gräns, så att migranterna drivits mot öknen (Boyce et al. 2019; Cornelius 2001; De León 2015: 23–61) respekti-ve mot Medelharespekti-vets mer avlägsna kuststräckor (Last & Spijkerboer 2014; Squire et al. 2017). Under andra världskriget gjorde även ockupa-tionsmakterna i Baltikum vad de kun-de för att havet skulle bli en barriär för emigrationen västerut (Hammerman 2014).

Historien har dock visat att när män-niskor är tillräckligt motiverade är migration näst intill omöjlig att hejda. Det tydligaste resultatet av sådan geo-politik är därför att dödssiffrorna

lik-som det mänskliga lidandet skjuter i höjden. Forskare har talat om ett struk-turellt, biofysiskt våld, som drabbar de människor som färdas genom dessa ogästvänliga områden, men där ingen kan hållas ansvarig – annat än migran-terna själva eller möjligen naturen (De León 2015; Hicks & Mallet 2019: 23 –56; Rygiel 2016; Squire 2017).

Båtar och skor

För att färdas genom sådana här miljö-er med livet i behåll krävs särskild utrustning (jmf. Olsen 2003:99–100). För de ester och letter som hösten 1944 insåg att fronten närmade sig och beslöt sig för att fly mot Sverige behövdes båtar, som kunde hålla dem flytande och föra dem över havet. Att få tag i en lämplig farkost var dock inte det lättaste. Samtliga fartyg hade annekterats av ockupationsmakten, de båtar som behövdes för fiske och transport mellan öarna var satta under hård bevakning och övriga småbåtar som upptäcktes destruerades för att motverka flyktförsök (Hammerman 2014). De båtar som i slutändan kom iväg var vanligen mellan 6–9 meter, och egentligen inte byggda för längre överfarter över öppet hav. För att kom-pensera detta hade många av dem för-setts med provisoriska modifieringar, som förhöjda relingsbord eller enkelt hopspikade överbyggnader. Vanligt var också att vrak tätades och att pre-senningar spändes över de öppna skro-ven. Det var på hela taget en ganska märklig samling flytetyg som hösten

MIRJA ARNSHAV

(7)

FRÅN ÖSTERSJÖN TILL SONORAÖKNEN

1944 lämnade de långgrunda baltiska stränderna och satte kurs västerut (Arnshav in prep). (Bild 1–2.)

Väl ute på havet – förbi strandvak-ter, patrullfartyg och minspärrar – utgjorde själva landskapet, vattnet, ett fortsatt överhängande hot. Många av båtarna som sjösattes för flykten var läck, de hade inte hunnit svälla torrt eller var helt enkelt gamla och gistna, och behövde pumpas och ösas kon-stant (Hammerman 2014). Oturligt nog sammanföll dessutom flyktens intensivaste fas med en period av blå-sigt väder, då höstkulingarna avlöste varandra (Edlund 2012: 36). Ute på öppet hav innebar det att många båtar översköljdes av brytande sjö, som hotade att dränka motorerna och som trots länspumpning blev kvar i kläder och bolster och tyngde de ofta redan vådligt nedlastade båtarna (Jansons 1999; pers komm. Peteris Jansons, f.1922, 2018-03-27).

De människor som idag ger sig ut för att ta sig över öknarna mellan Mex-iko och USA behöver också en barriär mellan sina egna kroppar och landska-pet under dem, de behöver skor som skyddar mot den brännande marken, mot törnen och vassa stenar. Faktum är att skon är lika nödvändig för den som ska korsa Sonoraöknen som båten var för den som behövde färdas över Östersjön. För precis som ingen kan simma någon längre sträcka, förstörs fotens mjuka vävnader snabbt i öknens terräng (De León 2012, 2013, 2015).

De baltiska flyktbåtarna – ofta små odäckade bruksbåtar – och skorna som migranterna i Sonoraöknen använt – vanligen billiga sneakers eller flip -flops – är egentligen inte så väsens-skilda som man skulle kunna tro. Ett utmärkande drag är att ingen av dem egentligen är tillräckliga för den svåra och livsviktiga uppgift de tilldelats. På deras yttre kan man ofta se spår av reparationer och förstärkningar, som syftar till att tänja deras förmåga till det yttersta. Både själva bräckligheten hos tingen i dessa oväntade miljöer, och de egenartade spåren av förstärk-ningar, är ett karakteristiskt och åter-kommande drag hos materiell kultur relaterad till migration. (Bild 3.)

Som ting betraktade, men också som spår i landskapet, har båtarna och skorna mycket att berätta om flyktens villkor. De kan berätta om knapphet och om hopp, men också om försvin-nanden. För en havererad sko eller båt sätter effektivt stopp för en vidare färd. När övergivna skor påträffas i öknen – människor som drabbas av värmeslag reagerar ofta med att ta av sig skorna – finns det ofta spår av mänskliga kvarlevor i närheten (Beck et al. 2014; De León 2013; De Léon 2015; Gokee & De León 2014; Soto 2018). Andra världskrigets flykting-tragedier på Östersjön materialiserade sig istället som tomma och vattenfyll-da båtar, som under senhösten 1944 flöt iland på den svenska ostkusten, som en kuslig påminnelse om de

(8)

mänskliga tragedier som utspelade sig till havs (Arnshav in prep.).

Det viktiga dricksvattnet Eftersom både båten och skon är så pass viktiga flyktredskap är det inte förvånande att de regelbundet blivit måltavlor för tillgrepp som syftar till att motverka migration. Genom att destruera en flyktbenägen människas båt (som ofta skedde i andra världskri-gets Baltikum) eller genom att ta en av hennes skor (en strategi som använts vid nutida flyktingbosättningar vid gränsen mellan Frankrike och Storbri-tannien (Hicks & Mallet 2019: 34)),

kan rörelsemöjligheterna effektivt kringskäras. I Sonoraöknen har även gränskontrollanter utnyttjat landska-pets förutsättningar att bryta ner män-niskor, genom att medvetet vänta med att gripa redan upptäckta migranter så att de först ska försvagas av öken-vandringen, och genom att förstöra de vattenförråd som hjälporganisationer lämnat till deras undsättning (De León 2015).

För överlevnaden i ogästvänliga landskap kommer inte bara an på själ-va fortskaffningsmedlet, utan också på tillgången till dricksvatten. Varken på Östersjön eller i Sonoraöknen finns

MIRJA ARNSHAV

26

Bild 1. Spår av en av flyktingtragedierna på Östersjön under andra världskri-get. Den här båten påträffades upp- och ned mot iskanten utanför den got-ländska östkusten vintern 1944–45 och kommer sannolikt från lettiskt eller litauiskt område. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska/SMTM.

(9)

drickbart vatten, och de som ska färdas över havet eller öknen måste därför tänka på hur det egna behovet av väts-ka väts-kan lösas. I öknen handlar det om en svår avvägning mellan att färdas lätt eller att riskera uttorkning. Det har uppskattats att en människa skulle behöva konsumera minst 20 liter vat-ten för att inte drabbas av uttorkning under de ungefär tre dagar det tar att gå genom Sonoraöknen, men i praktiken kan ingen migrant bära med sig ett så stort vattenförråd. Människorna som står i begrepp att försöka korsa öknen är som regel förberedda på att vattnet måste ransoneras eller kan komma att

ta slut, och de är utrustade med salt mat, med huvudvärkstabletter och vätskeersättning för att motverka de fysiska reaktionerna på uttorkning och värmeslag.

Om vattnet tar slut är de hänvisade till att hitta vatten under vägen, vilket naturligtvis inte är lätt i ett ökenland-skap. De vattenkällor som förekom-mer är antingen vattenstationer för kreatur, som ofta innehåller alger och därför kan vara giftigt, eller gömmor med vattenflaskor som placerats ut av olika humanitära organisationer (De León 2012, 2013, 2015). (Bild 4.)

27

Bild 2. Rester av en sju meter lång båt i Stockholms skärgård, som destrue-rades med automateld på Odensholm i Estland 1941 men som pluggades och lappades så att den kunde föra en familj på 13 personer över havet. Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska/SMTM.

(10)

Även för migranterna som for över Östersjön var bristen på färskvatten ett återkommande problem. Många tycks helt enkelt ha underskattat behovet av att ta med sig tillräckligt dricksvatten, och inte heller räknat med att färden kunde ta så lång tid som den ibland gjorde. Tyngden av vatten var säkert en bidragande orsak, men också att uppbrottet kunde komma väldigt plötsligt, och att de inte heller haft möjlighet att ta del av andras erfaren-heter från tidigare flyktförsök, så som sker i de mexikanska gränsbyarna.

De som satte kurs rakt över havet mot den närmaste kusten kunde om allt gick väl nå land på ett eller ett par dygn, beroende på färdväg. I praktiken tog överfarten ofta längre tid, ibland bortemot en vecka, eftersom motorha-verier, brist på bränsle och hårt väder sinkade framfarten och gjorde att båtarna kom ur kurs och kanske börja-de driva. Dessutom bidrog börja-det odrick-bara vatten som omgav dem ytter ligare till uttorkning, eftersom väta och kyla får kroppen att vilja göra sig av med vatten, och eftersom dyning och sjögång orsakade sjösjuka och uppkastningar. Små barn hade särskilt svårt att tåla uttorkningen, och dödsfall förekom. Att de många

beva-rade flyktberättelserna framgår att många människor led av kraftig törst när de räddades eller steg iland, och att dricka var det första de gjorde (Ham-merman 2014).

Exponering i periferin

En annan gemensam nämnare mellan öknen och havet är den i det närmaste totala avsaknaden av vegetation. I sådana här landskap är människan inte bara sällsynt exponerad för väder och vind, som stekande sol eller bitande vindar, utan också för andras blickar och avlyssning. De människor som lämnade Baltikum under kriget lade ofta ut i skydd av mörkret, och det förekom att däck och överbyggnader hade målats gråa för att de skulle vara svårare att upptäcka från luften, där spaningsflyg var beredda att öppna eld mot båtar som olovandes styrde väster ut. För att undvika att motorljud fortplantades över vattnet och nådde kustvakter och patrullbåtar användes

MIRJA ARNSHAV

28

Bild 3. Skor är en förutsättning för att ta sig till fots genom Sonoraök-nen. I brist på vandringskängor an-vänder de flesta migranter billiga sneakers, som får lappas och för-stärkas under färden.

(11)

rodd, lindade avgasrör och bogsering förbi de mest kritiska sträckorna (Hammerman 2014).

Medan de som färdades över Öster-sjön sökte skydd under uppspända presenningar eller i trånga ruffar söker människor som rör sig illegalt i Sono-raöknen skydd i små enkla kojor, som skänker viss skugga och gör det möj-ligt att vila utan att synas. För att inte upptäckas under vandringen kläder sig migranterna ofta i mörka kläder, trots den ökade risk för överhettning som det medför. Också vattendunkarna är mörka för att inte reflektera ljus och avslöja var migranterna rör sig – i bör-jan målades de svarta eller kläddes med mörkt tyg, men idag tillverkas de redan från början i svart plast som en reaktion på den ökade efterfrågan.

Populärt är också att skornas sulor fodras undertill, för att inte lämna syn-liga fotavtryck efter sig. Det är tvek-samt hur effektiva de här strategierna egentligen är, med tanke på att land-skapet övervakas med högteknologisk utrustning som bland annat

rörelse-sensorer och övervakningskameror. Men för den enskilde skänker det kanske om inte annat en känsla av att allt som var möjligt att göra för att bättra på de egna chanserna har gjorts (De León 2012, 2013, 2015; Grabows-ka 2016).

För den som behöver påkalla hjälp kan dessutom exponeringen vara en fördel. I den mexikanska öknen är en vanlig strategi att tända eld på ett snår, så att röken drar till sig gränspatruller-nas uppmärksamhet (De La Rosa 2018). På Östersjön blossade också desperata migranter i sjönöd efter assi-stans genom att tända eld på trasor och repstumpar (Hammerman 2014).

Hur många människor som ändå avlidit i sina försök att korsa dessa ogästvänliga miljöer, dit de drivits ut illa utrustade och av faktorer som i stor utsträckning legat utanför deras egen kontroll, är oklart. Det har uppskattats att flera hundra, kanske så många som ett par tusen människor kan ha dött under flykten över Östersjön, men det är mycket osäkra siffror (Edlund

29 Bild 4. Färskt dricks -vatten är en bristvara såväl i öknen som ute på Östersjön. I Sonoraöknen upprät-tar humanitära orga-nisationer stationer med dricksvatten för passerande migran-ter. Foto: Wikimedia Commons (PD).

(12)

2012:142; Hiio et al. 2006:1088; Esto-nian war museum 2019).

I Sonoraöknen, på den amerikanska sidan av gränsen, har hittills omkring 3000 avlidna konstaterats bara i Ari-zona, men mörkertalet är stort (De León 2015). En kropp som blir liggan-de i öknen tenliggan-derar att försvinna gans-ka snabbt. Experiment har visat att kvarlevor kan skingras över stora områden genom angrepp från fåglar och andra djur, och att vävnaderna snart är borta (Beck et al. 2014; De León 2015:62–75). Den som hamnar i havet utan flytväst – en utrustning som andra världskrigets baltflyktingar som regel saknade – försvinner också som regel snabbt i djupet. På så vis har både havet och öknen en särskild benägen-het att snabbt utplåna spåren av de katastrofer som utspelar sig här.

Det är lätt att tänka att det som inte syns inte finns. Därför har det bildats grupper som aktivt arbetar för att syn-liggöra det som sker utanför vårt blick-fång, och att skapa en medvetenhet om vilka tragedier som sker ute i periferin. Inte sällan kommer initiativet från konstnärer eller museer, och inte säl-lan är det katastroferna på Medelhavet som fokuseras. Tanken är att genom att låta autentiska flytvästar, flykting-båtar eller gravar med drunknade migranter ta plats i Europas centrum, på offentliga byggnader och platser där många människor kommer i kon-takt med dem blir dessa tragedier mer påtagliga för gemene man. Samtidigt blir också de autentiska tingen och

kropparna till representanter för ett kollektiv, och fungerar som en slags ställföreträdare för alla de migranter som omkommit under överfarten (Breene 2016; Center for political beauty 2019; Horsti 2016:87 –96).

Ett (marin)arkeologiskt perspektiv

Ett annat sätt att närma sig de här arte-fakterna och avlocka dem något av sina berättelser är det arkeologiska perspektivet. Var sjunde människa i världen idag är migrant, men kunska-pen om den här mobila tillvaron har stora luckor (Förenta Nationernas regionala informationskontor för Väst europa 2019).

När det gäller papperslös, illegal migration säger det sig självt att en hel del av vad som försiggår inte finns dokumenterat i skriftliga källor, och de dokument som finns tar fasta på delvis andra saker än migranternas egna erfa-renheter och deras förhållande till det landskap de färdats igenom (Hamila-kis 2016). Utifrån ett arkeologiskt per-spektiv kan spåren av migranter inte bara betraktas som symboler, såsom i de mer konstnärliga bearbetningarna, eller avfall och nedskräpning, såsom gränspolis och andra icke-migranter som kommer kontakt med dem plägar göra, utan också som informationsbä-rande artefakter, som källor som kan ge detaljkunskap om vad som faktiskt utspelar sig under flykten.

Vi kan också se dem som vittnen, som affektiva och minnesbärande ting

MIRJA ARNSHAV

(13)

som kan användas för att tänja den egna erfarenheten och föreställa oss själva i situationer vi aldrig konfronte-rats med.

Och vi kan om vi vill utvidga den arkeologiska fokuseringen på materia-liteter till att också omfatta den fysis-ka miljön, och se den inte bara som en scen för människans handlingar utan också som en aktör, som på olika sätt griper in i händelseutvecklingen.

Men vi kan också använda marinar-keologiska perspektiv för att studera migration. Jag tänker bland annat på försöken att förstå och kartlägga del-vis okända rutter och färdvägar, som bland annat Carl Olof Cederlund tidigt gjorde till en del av det marinarkeolo-giska forskningsfältet (Cederlund 1993a). Inspirerande mot bakgrund av båtflyktproblematiken är också de tan-kar som Cederlund utvecklat om hur även anonyma och oidentifierade vrak

kan vara värda att uppmärksamma som aktörer i historien (Cederlund 1997) och om hur miljöer som till exempel vattenytan på olika sätt kan vara en gräns för vår varseblivning (Cederlund 1993b).

Jag tänker också på att Carl Olof företrätt en marinarkeologi som aldrig skyggat för att tänja på gränserna, oavsett om det är frågan om disciplin -gränser, gränser mellan nutid och dåtid eller mellan land och hav. Detta bär jag med tacksamhet med mig i min forsk-ning om flykten från Baltikum under det andra världskriget och om de båtar som utgör en del av den händelsens materiella avtryck.

Not. Bidraget är ett resultat av projektet

Flyktens materialitet som genomförs

2019–2021 vid Sjöhistoriska museet. Projektet har finansierats genom medel från Riksantikvarieämbetets FoU-anslag.

31

Referenser

Arnshav, M. in prep, De små båtarna och den stora flykten. Arkeologi i spåren av andra

världskrigets baltflyktingar. Lund: Nordic academic press.

Beck, J., Ostericher, I., Sollish, G. & De León, J., 2014, Animal Scavenging and Scattering and the Implications for Documenting the Deaths of Undocumented Border Crossers in the Sonoran Desert, Journal of forensic sciences: 1–10.

Bille, M., Hastrup, F. & Soerensen, T. (ed.), 2010, An anthropology of absence:

materializations of transcendence and loss. New York: Springer.

Boyce, G. A., Chambers, S. N. & Launius, S., 2019, Bodily Inertia and the Weaponization of the Sonoran Desert in US Boundary Enforcement: A GIS Modeling of Migration Routes through Arizona’s Altar Valley, Journal on Migration and Human Security: 1–13.

Breene, M. L., 2016, Reframing the Lampedusa Cross: The British Museum’s Display of the Mediterranean Migrant Crisis, Journal of Contemporary Archaeology. Vol. 3.2: 121–294. Cederlund, C. O., 1993a, Kung Valdemars segelled: forskare till rors klarlägger sjöväg från

(14)

Cederlund, C. O., 1993b, Marinarkeologiska begrepps- och rumsperspektiv. I Björklund, A. Haasum, S., Helmerson, K., & Soop, H. (red.), Mitt i strömmen: en vänbok tillägnad

Lars-Åke Kvarning. Stockholm: SSHM, 151–176.

Cederlund, C. O., 1997, Nationalism eller vetenskap: svensk marinarkeologi i ideologisk

belysning. Stockholm: Carlssons förlag.

Center for political beauty 2019, The dead are coming. https://politicalbeauty.com/dead.html Cornelius, W. A., 2001, Death at the Border: Efficacy and Unintended Consequences of US

Immigra tion Control Policy, Population and Develop ment Review, Vol. 27.4: 661–685. De La Rosa, B., 2018, Mules for Cartels: Survival and Clandestine Migration in the Sonoran

Desert, The journal for undergraduate ethnology, Vol. 8.1: 84–102.

De León, J., 2012, “Better to Be Hot than Caught”: Excavating the Conflicting Roles of Migrant Material Culture, American anthropologist, Vol. 114.3: 477–495.

De León, J., 2013, Undocumented migration, use wear, and the materiality of habitual suffer-ing in the Sonoran Desert, Journal of Material Culture, Vol. 18.4: 321–345.

De León, J., 2015, The land of open graves: living and dying on the migrant trail. Oakland, California: University of California Press.

Edlund, K-J., 2012, De flydde kriget. Baltiska och andra flyktingar runt Åland krigsåren

1939–1945, Stockholm: Leandoer och Ekholm förlag.

Förenta Nationernas regionala informationskontor för Västeuropa, 2019, Var sjunde männi-ska är en migrant. https://www.unric.org/sv/newsletter/26571--var-sjunde-maennimänni-ska-aer- https://www.unric.org/sv/newsletter/26571--var-sjunde-maenniska-aer-en-migrant

Gokee, C. & De León, J., 2014, Sites of Contention: Archaeological Classification and Political Discourse in the US–Mexico Borderlands, Journal of Contemporary Archaeology, Vol. 1.1: 133–163.

Grabowska, S., 2016, Anxious Architecture: Sleep, Identity, and Death in the US-Mexico Borderlands, Footprint. Delft Architecture Theory Journal, Vol. 10.2: 115–136.

Hamilakis, Y, 2016, Archaeologies of Forced and Undocumented Migration, Journal of

Contemporary Arnchaeology, Vol. 3.2: 121–139.

Hammerman, M., 2014, Estlandssvenskarnas flykt över Östersjön. Flyktberättelser och

namn förteckning över anlända 1940–1945. Stockholm: Svenska Odlingens Vänners

förlag.

Hicks, D & Mallet, S., 2019, Lande: The Calais 'Jungle' and beyond. Bristol: Bristol University Press.

Hiio, T., Maripuu, M., Paavle, I. & Jakobson, M. (red.), 2006, Estonia 1940-1945: reports of

the Estonian International Commission for the Investigation of Crimes Against Humanity,

Tallinn: Inimsusevastaste Kuritegude Uurimise Eesti Sihtasutus.

Horsti, K. 2017. Kuratering av ”flyktingkrisen”: hittade föremål på museer och i konst. I: Kulturanalys Norden (red.), Vem får vara med? Perspektiv på inkludering och integration i

kulturlivet i de nordiska länderna. Stockholm: Kulturarnalys Norden: 216-228.

Horsti, K. 2016. Imagining Europe’s Borders. I Mannik, L. (red.), Migration by boat.

Discourses of trauma, exclusion, and survival. New York & Oxford: Berghamn: 83–100.

MIRJA ARNSHAV

(15)

Jansons, P., 1999. ”‘Livlinan’ Gotland-Lettland”. I Holmert, B-G. (red.), Gotland under

beredskapsåren 1939–1945. 1. Flyktingströmmen från Baltikum i andra världskrigets slutskede. Visby: Bengt-Göran Holmert: 65–67.

Last, T. & Spijkerboer, S., 2010, Tracking deaths in the Mediterranean. I International Organization for Migration (ed.), Fatal Journeys: Tracking Lives Lost During Migration: 85–108.

https://publications.iom.int/system/files/pdf/fataljourneys_countingtheuncounted.pdf Olsen, B., 2003, Material Culture after Text: ReMembering Things. Norwegian Archaeo

-logical Review, Vol. 36.2: 87–104.

Rygiel, K., 2016, Dying to live: migrant deaths and citizenship politics along European borders: transgressions, disruptions, and mobilizations, Citizenship Studies, Vol. 20.5: 545–560.

Soto, G., 2018, Object Afterlives and the Burden of History: Between “Trash” and “Heritage” in the Steps of Migrants, American Anthropologist, Vol. 120.3: 460–473. Squire, V., 2017, Governing migration through death in Europe and the US: Identification,

burial and the crisis of modern humanism, European Journal of International Relations, Vol. 23.3: 513–532.

Squire, V., Dimitriadi, D., Pisani, M., Perkowski, N., Stevens, D., Vaughan-Williams, N., 2017, Crossing the Mediterranean Sea by Boat. Mapping and Documenting Migratory

Journeys and Experiences. Final Project Report. Warwick https://warwick.ac.uk

/fac/soc/pais/research/researchcentres/irs/crossingthemed/ctm_final_report_4may2017.pdf