Hälsa och samhälle
SPORT SOM
BROTTSPREVENTION
FÖR UNGDOMAR
EN KRIMINOLOGISK LITTERATURSTUDIE
DANIEL PETTERSSON
C-uppsats Malmö högskola 15 p Hälsa och samhälle Kriminologi 3, HS158A 205 06 Malmö Januari 2011
SPORT AS CRIME
PREVENTION FOR
ADOLESCENTS
A LITERATURE REVIEW IN CRIMINOLOGY
DANIEL PETTERSSON
Pettersson, D. Sport som brottsprevention för ungdomar. En kriminologisk litteraturstudie. Examensarbete i kriminologi 15 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, 2011.
Abstrakt: Denna litteraturstudie behandlar användandet av sport som medel för att bekämpa ungdomsbrottsligheten. Fyra centrala frågeställningar eller teman diskuteras. Studien försöker (1) ta reda på om det verkligen är brottsförebyggande för ungdomar att sporta och (2) ge exempel på hur det i så fall kan verka
preventivt att utöva idrotterna. Därutöver strävar studien efter att (3) identifiera sportens möjliga roll i brottspreventionen, i samhällets generella prevention men även rollen för enskilda ungdomsgrupper. Till sist undersöks (4) om det går att hitta några sporttyper som är särskilt intressanta ur brottspreventionens synvinkel eftersom begreppet sport innehåller många olikartade grenar. Resultaten visar sammanfattat att bevisen är bristande i frågan om det är preventivt för ungdomar att delta. Samband mellan deltagande och minskande kriminalitet går att finna men det är tveksamt om det enbart kan tillskrivas sportens förtjänster. Vilka sätt sportsdeltagande kan verka brottspreventivt på har besvarats med sociala bandteorin och rutinaktivitetsteorin och resultaten föreslår att sporten kan förebygga genom att hålla ungdomarna upptagna och borta från riskmiljöer och frestande situationer, eller genom att stärka relationerna och tillhörigheten till samhället. Sportens roll är som komplement till andra personutvecklande program – ensamt kan idrotten inte minska brottsligheten. Vidare visar studien i frågan om rollen att ungdomsgrupper som pojkar och personer från lägre klasser påverkas mer, och att man med sporten möjligtvis kan rikta in sig på sådana grupper. Inga sporttyper som är extra brottspreventiva går att urskilja helt, men det finns mönster hur sporterna bör vara utifrån vilken målgrupp man riktar sig mot.
Nyckelord: brottsprevention, rutinaktivitetsteorin, sport, sociala bandteorin,
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING 4
Bakgrund till studien 4
Begrepp, definitioner och problem 5
Brottsprevention 5
Sport 5
Ungdomar 7
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING 7
TEORIER 8
Kriminologiska teorier 8
Rutinaktivitetsteorin 8
Sociala bandteorin 8
METOD OCH MATERIAL 9
Metodbegränsningar 9
Begreppsproblem 10
Bearbetning och analys 10
RESULTAT OCH ANALYS 10
Kan det vara brottsförebyggande för ungdomar att sporta? 10
Bristande bevis 10
Indirekt samband 11
Hur kan det verka brottspreventivt för ungdomar att utöva idrotter? 12
Rutinaktivitetsteorin – situationell prevention 12
Sociala bandteorin – social prevention 14
Vilken roll kan sporten möjligen spela i det brottsförebyggande arbetet? 16
Rollen i samhällets brottsprevention 16
Rollen för enskilda ungdomsgruppers prevention 17
Går det att urskilja några typer av sporter som är ”extra” mycket 17
brottspreventiva, och varför skulle de i så fall vara det? AVSLUTANDE DISKUSSION 18
Sammanfattning och kommentarer till resultaten 18
Sport som brottsprevention 18
Hur sportsdeltagande kan verka brottsförebyggande 19
Sportens roll 21
Extra preventiva sporttyper 21
Uppföljningsfrågor och användningen av studien 22
REFERENSLISTA 23
BILAGA 26
INLEDNING
Bakgrund till studien
Hur samhället ska förebygga brottsligheten är en av de viktigaste, mest centrala, frågorna inom ämnet kriminologi. Det finns ofantligt många olika möjliga sätt att förebygga kriminaliteten på och det är väl egentligen bara fantasin som sätter gränserna för hur det kan genomföras. En del metoder är givetvis bättre och mer effektiva än andra. Att upptäcka och använda ”positiva” strategier i
preventionssyfte är enligt min åsikt av värde. Vissa mer ”klassiska” åtgärder som exempelvis att förebygga brottsligheten genom att bygga bort den eller med hjälp av avskräckning och införandet av hårdare straff känns i mitt tycke negativa och det kan uppfattas som att de bidrar till en negativ samhällsutveckling. I framtiden är dessa metoder kanske inget som bör prioriteras på beslutsmakarnas listor. Därför är det passande att utforska alternativa sätt, som dessutom inte bara kan ge fördelar inom brottsbekämpningen utan också utöver det. Det är här sporten kommer in.
Sporten är en viktig del av dagens samhälle och har en stor betydelse för många människor (Cameron & MacDougall, 2000), inte minst för mig själv. Att påstå att sporten har många sociala fördelar framförallt för ungdomar är inte kontroversiellt och de flesta är nog överrens om att sporten kan bidra till ett bättre samhälle. Den sociologiska litteraturen tycks i alla fall vara fylld till bredden med förslag på hur sporten gynnar individen och därmed samhället i övrigt. Idrott sägs bland annat ha potential att förbättra livskvaliteten (Cameron & MacDougall, 2000) och det diskuteras att den kan minska brottsligheten bland deltagarna. Men den stora frågan är om sport verkligen är brottsförebyggande, vilket verkar vara en vanlig allmän uppfattning (Coakley, 2009).
Den här uppsatsen ska försöka klargöra om det kan vara brottsförebyggande för ungdomar att utöva idrott. Valet av ungdomar beror på det faktum att litteraturen inriktar sig speciellt på denna målgrupp. Den största delen av brottsligheten sker under fritiden för unga (Hirschi, 2002) och det är ett ytterligare argument för att undersöka sportens påverkan på unga personer – åtgärder som inriktar sig tidsmässig på just fritiden borde ju därför vara värda närmare granskning. Kriminologiska teorier har i dagsläget inte i någon större utsträckning tagits upp i sportlitteraturen (Oughton, 2007) vilket gör det passande att i detta arbete även försöka förklara hur sporten skulle kunna verka brottsförebyggande, socialt och situationellt, med hjälp av några av dessa teorier. Min studie kommer dessutom att behandla vilken roll sporten möjligen kan ha i preventionsarbetet och ta upp frågan om det är några speciella egenskaper hos olika sporttyper som gör sporten extra bra ur preventionens synvinkel.
Sporten är däremot ingenting nytt i preventionen utan den har en lång och omdiskuterad historia (ICPC, 2010). I andra länder som USA finns program med sportaktiviteter vars primära syfte är att förebygga brottslighet och det är dessa som ligger till grund för denna studie. Detta fenomen är kanske inte lika utbrett i Sverige, men metoden används även här. Ett exempel finns i Trollhättan där ungdomar i riskzonen för lagöverträdelser träffas och kör folkrace, en form av rallycross, några gånger i veckan (Regeringen, 2000).
Begrepp, definitioner och problem
Brottsprevention
Brottsprevention är ett stort begrepp och det förekommer därför många olika definitioner av ordet. White (1997, s.168) skriver, för att nämna ett exempel, att brottspreventionen kan vara ”anything” och ”everything” och att det innebär att någonting ”positivt, effektivt och konstruktivt görs för att skydda befolkningen från ’den onda’ brottsligheten i vårt samhälle”. En passande avgränsning för denna uppsats skulle kunna vara Wikström och Torstenssons (1997) definition som beskriver brottspreventionen som:
”interventioner i mekanismer (åtgärder) som på kort eller lång sikt leder till att antalet brott minskar genom (1) att individers benägenhet att begå brott minskar, eller (2) att förekomsten av situationer som bidrar till individers motivation att begå brott minskar.” (s.26)
Det finns många olika typer av kategorier som preventionen delas in i. En vanlig åtskillnad är exempelvis den mellan socialt och situationellt förebyggande åtgärder. Social brottsprevention är åtgärder som minskar individers
brottsbenägenhet genom att till exempel stärka individers sociala integrering i samhället. Situationella åtgärder motsvarar punkt två i definitionen ovan och är alltså sådant som minskar situationer som bidrar till människors brottsmotivation, till exempel genom att minska antalet frestelser och konfliktsituationer, eller genom att förstärka det uppfattade straffhotet (Wikström & Torstensson, 1997). Vem man riktar preventionsåtgärder mot och när man gör det skiljer sig.
Brantingham och Faust (1976) delar upp brottspreventionen i tre delar. Åtgärder som riktar in sig allmänt mot hela befolkningen benämner författarna som primär prevention, medan man med sekundär identifierar riskpersoner tidigt och arbetar med dessa. I teritär prevention fokuserar man på individer som redan har begått brott. Vanligast är att man med sporten inriktar sig på riskpersoner (ICPC, 2010). I detta arbete fokuseras det inte på någon speciell grupp, utan jag försöker titta mera allmänt, även om jag skiljer på begreppen några enstaka gånger i arbetet. När det gäller ämnet brottsförebyggning är det slutligen viktigt att ha i åtanke att vad som fungerar eller är möjligt på en plats eller i en tid, kanske inte är effektivt eller genomförbart på en annan plats eller vid en annan tidpunkt (Tilley, 2005). Vissa program fungerar bättre på vissa ställen med andra ord. Svårigheter finns att generalisera mellan olika geografiska områden då det kan vara väldigt lokalt anpassat vad som fungerar (Wikström, 2007).
Sport
Begreppet sport innehåller även det många varierande definitioner. Ingen enskild definition beskriver sporten i alla kulturer vid alla ”tidpunkter” (Coakley, 2009). En vanlig avgränsning enligt Bailey (2005) lyder dock:
”Sports means all forms of physical activity which, through casual or organized participation, aim at expressing or improving physical fitness and mental well-being, forming relationships or obtaining results in competitions at all levels.” (s.72)
Sålunda är sport ett samlingsnamn som beskriver en mängd aktiviteter som kan utövas på många olika vis, antingen i lag eller individuellt, genom kontakt eller icke-kontakt, eller med exempelvis motordrivna fordon. Olika sporter lägger tonvikt på olika strategier – vissa kräver tur, andra tankearbete, och en del kräver goda fysiska egenskaper. Motivationen till att delta i idrotter varierar likaså, man kan göra det för att tävla, som självutveckling eller bara för nöjes skull (Bailey, 2005). Ett annat ord för sport är idrott, tidigare skiljde det lite i betydelse men nuförtiden används dessa ord med likadan innebörd (Nationalencyklopedin). Av den anledningen används orden lite blandat i detta arbete.
Det finns olika ”typer” av sporter som behöver klargöras för att man ska förstå min studie. Oorganiserad sport som utövas spontant, var och när som helst, kommer inte att tas upp här. I stället bygger studien på organiserade
sportaktiviteter i klubbar och föreningar, vilket man i mitt tycke skulle kunna kalla vardagssport, och sportaktiviteter i brottsförebyggandeprogram. Arbetet är en liten blandning mellan dessa två typer. Det är inte alltid lätt att särskilja vilket källorna syftar på ibland – om det är den vanliga sporten eller den i de
brottsförebyggande programmen – och emellanåt känns det som om författarna hoppar ohindrat mellan typerna. Främst kan man säga att jag utgår ifrån de brottsförebyggande programmen eftersom forskningen helt klart bygger på dessa mest, i alla fall när det gäller om det kan vara brottspreventivt för ungdomar att sporta. Troligtvis skulle man utan större problem även kunna generalisera resultaten till organiserade klubbidrotter, inte minst när det till exempel gäller frågan hur sporten kan verka preventivt.
Problemet är att det är mer fokus på den idrottsliga prestationen i vanliga organiserade klubbar, och att de på så sätt inte har samma målsättning som sporten i de brottsförebyggande programmen, där det primära syftet är att minska brottsligheten. Det huvudsakliga målet för vardagssport är inte brottsprevention, men det kan vara en mycket positiv biprodukt, som Cameron och MacDougall (2000) skriver.Vad är då ett brottsförebyggande program? Det kan ungefärligen beskrivas som ”en fokuserad satsning för att ändra, begränsa eller skapa en rutinaktivitet i en brottsförebyggande miljö” (Sherman, Gottfredson, MacKenzie, Eck, Reuter & Bushway, 1997, s.25).
Naturligtvis är det lite problematiskt och inte optimalt att använda så vida, oavgränsade huvudbegrepp som brottsprevention och kanske särskilt sport är. Jag försöker ge en generell övergripande bild av sporten i brottspreventionen och då behövs kanske inte alltför detaljerade definitioner. Källorna använder många olika definitioner och en del definierar inte orden alls, på så sätt kan det vara
förvirrande att veta vad det handlar om och vad som räknas in i begreppen. På förhand kan vi till sist notera att det är inte går att utmåla sporten som enbart ”god” utan den har potential att ge både positiva och negativa konsekvenser (Coalter, 2007). Idrott kan vara både brottsförebyggande och brottsgenererande formulerar Bolmstedt (2004) det som. En negativ baksida finns alltså, vilket inte får glömmas när man diskuterar fördelarna som jag framförallt kommer att göra här.
Ungdomar
I litteraturen skiljer det sig vilka åldrar undersökningarna har genomförts på. När är man ungdom är en relevant fråga att ställa. Enligt Nationalencyklopedin är det vanligast att man anses som ung mellan ungefär 15–30-års ålder. Källorna som används ligger däromkring, runt 15–20-årsåldern, även om enstaka källor definierar ungdomar som några år yngre än 15.
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING
Huvudsyftet med mitt arbete är att ta reda på om det är brottsförebyggande för ungdomar att utöva idrott – för att se om det är en användbar preventionsstrategi – och beskriva på vilka sätt det i så fall kan vara preventivt.
Mina två första frågeställningar blir således; ”Kan det vara brottsförebyggande för ungdomar att sporta?” och ”Hur kan det verka brottspreventivt för ungdomar att utöva idrotter?”. För att besvara den sistnämnda frågan kommer jag använda två kriminologiska teorier som presenteras i nästa avsnitt.
Målet med studien är dessutom att undersöka om sporten bland annat kan ha en viktig roll i det brottsförebyggande arbetet i framtiden och det kommer jag att försöka svara på med frågan; ”Vilken roll kan sporten möjligen spela i det
brottsförebyggande arbetet?”. Här är det meningen att svaret ska tvådelas. För det första är syftet att identifiera och beskriva sportens möjliga roll i samhällets ”generella” prevention och för det andra är avsikten att titta närmare på enskilda människor, alltså att försöka besvara om sportande kan vara ”extra”
brottspreventivt för vissa ungdomsgrupper, som exempelvis fattiga eller rika och pojkar eller flickor. Detta vill jag göra för att se om vissa grupper påverkas mer av idrotten och att sporten på så sätt spelar en viktigare roll i brottspreventionen för dessa grupper. Min intention med frågan är med andra ord att försöka identifiera grupper som man med fördel kan rikta in sig på vid användandet av sport som brottspreventionsmetod.
Vidare är syftet att titta på sporternas karaktärsdrag och om det påverkar hur brottsförebyggande en idrott kan vara för unga personer. Detta vill jag granska eftersom begreppet sport innefattar en mängd vitt skilda grenar som egentligen inte behöver ha någonting gemensamt förutom att de benämns som sporter. Den fjärde frågan formuleras därför; ”Går det att urskilja några typer av sporter som
är ”extra” mycket brottspreventiva, och varför skulle de i så fall vara det?”. För
att tydliggöra frågan ytterligare så är min intention till exempel att undersöka om det är någon skillnad mellan individuella sporter och lagsporter.
TEORIER
Kriminologiska teorier
För att tolka resultaten när det gäller frågan om hur sporten kan verka
brottspreventivt kommer jag använda två populära kriminologiska teorier som ofta används i diskussionen om hur kriminaliteten kan förebyggas.
Rutinaktivitetsteorin är ett exempel på situationell prevention och är på samhällsnivå, alltså makronivå, medan sociala bandteorin är ett dito på social prevention och den fokuserar mer på individnivå, det vill säga mikronivå.
Rutinaktivitetsteorin
I en artikel år 1979 beskriver Lawrence Cohen och Marcus Felson för första gången sin ”routine activity approach” som utvecklades för att analysera trender i kriminaliteten. Teorin säger att det finns tre förutsättningar för att brott ska begås och att alla dessa måste sammanfalla i tid och rum. För att brottsliga handlingar ska inträffa krävs det (1) en motiverad gärningsman, (2) ett lämpligt objekt och så måste det (3) finnas avsaknad av kapabla väktare (Cohen & Felson, 1979). Med kapabla väktare menas inte bara polisen utan även allmänheten i övrigt och övervakningskameror eller dylikt.
Den grundläggande tanken i de två amerikanernas teori är att det vardagliga livet skapar förutsättningarna för kriminaliteten. Brottsligheten är följaktligen en aktivitet beroende av andra aktiviteter och för att minska den måste man förändra samhället. Ändringar i dagliga rutiner tvingar brottsligheten att ändras med andra ord. En nyckelidé i teorin är att tillfälle, det vill säga ”opportunity”, är
grundorsaken till brottsligheten. En annan central tanke är att lagöverträdarnas motivation ligger i att de ska få snabb tillfredsställelse och att de även agerar för att undvika smärta (Felson, 2002). Med begreppet rutinaktiviteter menas fritt tolkat ungefärligen ”återkommande stabila mönster för vardagliga aktiviteter som till exempel arbete, skola och fritid” (Cohen & Felson, 1979, s.593).
Sociala bandteorin
År 1969 presenterade amerikanen Travis Hirschi sin kontrollteori om de sociala banden i boken ”Causes of delinquency”. Utgångspunkten för teorin är att alla människor har motivationen till att begå brott, men att bra band till samhället hindrar oss från att göra det. ”Varför begår människor inte brott?” är således huvudfrågan som han försöker besvara. Den centrala idén är att brottslighet uppstår när en individs band till samhället är svaga eller obefintliga. Med band menar Hirschi relationer inom grupper och det är graden av samhörighetskänsla till gruppen som avgör hur stor risk det är att individer begår brott. Utvecklingen av de sociala banden sker förövrigt främst under ungdomsåren (Hirschi, 2002). Hirschi påstår att det finns fyra element – som ofta hör ihop – hos de sociala banden som kan avhålla människor från kriminellt beteende. Det första elementet kallat ”attachment” är individens känslomässiga anknytning till konventionella personer och aktiviteter i samhället, såsom skola och familj. Det andra elementet är ”commitment”, det vill säga personens åtaganden eller investeringar som
individen har gjort i konforma livsmål som till exempel utbildningen.
”Involvement” är det tredje elementet vilket syftar till personens delaktighet i konventionella aktiviteter likt skola och arbete. Sammanfattningsvis kan de tre första elementen göra att människor inte vill handla kriminellt eftersom man har mycket att förlora på det då man kan ha spenderat mycket tid och energi på aktiviteter, eller att man tänker på ”kostnaden” i form av att man sviker personer som står en nära. En annan förklaring kan vara att individerna helt enkelt inte har tid för brottslighet eftersom man är upptagna och delaktiga i andra aktiviteter. Det sista elementet ”belief” handlar om individers övertygelse om samhällsordningens legitimitet, att man har positiva attityder till lagen och en negativ inställning till brott (Hirschi, 2002).
METOD OCH MATERIAL
I min undersökning har jag valt att sammanställa resultaten från den tidigare forskningen som finns inom ämnet. Jag har således genomfört en litteraturstudie, där materialet till största delen består av böcker, vetenskapliga artiklar och rapporter som jag tyckt var relevanta. I jakten på litteratur använde jag följande sökord i olika kombinationer: adolescents, athletics, crime, crime prevention,
crime reduction, delinquency, juvenile, leisure activities, routine activity theory,
social bond theory, sport, sport activities, youth. Jag sökte även på orden översatta
till svenska och på mina fyra frågor mer specifikt ordagrant, dock utan att få något användbart resultat. Databasen som användes var ”Google Scholar”.
Litteratursökningen skedde under tidsperioden 8/11 - 8/12, 2010.I litteratur som jag fann var av särskilt värde utnyttjade jag dess referenslistor för att hitta fler källor då det underlättade tidsmässigt.
Metodbegränsningar
Givetvis finns det problem som följer med valet av att göra en litteraturöversikt och som måste nämnas. För det första behöver litteraturen som använts inte nödvändigtvis vara skrivet i mitt syfte vilket kan göra det problematiskt att använda den. Jag har inte heller haft möjligheten att läsa igenom all text i alla källor för att kolla om undersökningarna är rimligt gjorda, och helt pålitliga, utan får lita på sekundärdatan utan att ha hundra procent kunskap om den.
Litteraturen är plockad från flera olika länders forskning då det inte finns många svenska undersökningar i ämnet. Det kan vara svårt att generalisera forskning från olika delar av världen till varandra eftersom samhällena kan skilja sig markant från varandra. Att jämföra Sverige med andra läder som USA eller Australien är problematiskt då kulturerna ser olika ut. Jag försöker ge en generell bild om sportens ”möjligheter” och att blanda resultat från olika nationer kan i det avseendet även ses som en styrka. Det är likaså viktigt att ha i minnet att vissa åtgärder fungerar bättre på vissa platser eller under vissa tidpunkter (Tilley, 2005), vilket gör det svårt att generalisera resultaten mellan olika platser, som jag
I sökandet efter litteratur finns möjligheten att jag har missat litteratur av särskild betydelse, vilket så klart kan påverka mina resultat och slutsatser i slutändan. Att använda sekundärdata som författats av andra medför även andra generella problem som att jag kan ha misstolkat den. Min egen påverkan bör också identifieras närmare. Jag har försökt vara så objektiv som möjligt när jag tolkat andras studier, men man kan inte bortse ifrån att sporten ligger mig nära om hjärtat. Om än omedvetet så påverkar naturligtvis forskarens egna erfarenheter alltid arbetet som Malterud (2009) skriver.
Många litteraturöversikter har använts i min studie då det var svårt få tag på förstahandskällor och det är naturligtvis inte helt optimalt. I regel får man mer och värdefullare information om undersökningarna i förstahandskällor från den ursprungliga författaren. Viktig information kan gå förlorad mellan olika
författare, för att nämna något exempel på nackdelar med att använda källor som i sin tur bygger på andra källor.
Begreppsproblem
Det finns problem med att använda mina huvudbegrepp – brottsprevention, sport och ungdomar – eftersom särskilt de två förstnämnda är så omfattande och egentligen saknar klara, entydiga definitioner som jag skrivet tidigare. Vissa av källorna definierar inte begreppen alls och många har olika definitioner. En del skiljer inte heller till exempel mellan sport och fysisk aktivitet, vilket så klart blir lite problematiskt. Mitt mål är dock att försöka ge en generell, övergripande bild av ämnet och då är det inte kanske lika viktigt med definitionerna eftersom jag inte ”djupdyker” i ämnet, utan jag håller mig så att säga ovanför ”ytan”.
Bearbetning och analys
Vid analyseringen av materialet utgick jag från Giorgis (1997) fenomenologiska analys som innehåller fyra faser. Först skapade jag mig ett helhetsintryck av texterna och därefter markerade jag och plockade ut de meningsbärande
enheterna, det vill säga de textbitar som belyste mina frågeställningar. I den tredje fasen som kallas för kondensering sorterade jag sedan de meningsbärande
enheterna, tolkade texten och sammanfattade meningarna i egna ord, innan jag slutligen byggde ihop den färdiga texten. Efter det gjordes en rekontextualisering i det sista steget kallat sammanfattning, där jag såg till att de svar som lyfts ut från texterna fortfarande stämde överrens med sammanhangen de hämtades ifrån (Malterud, 2009).
RESULTAT OCH ANALYS
Kan det vara brottsförebyggande för ungdomar att sporta? Bristande bevis
Användandet av sport som brottsprevention för ungdomar har blivit både förespråkat och kritiserat kan vi för det första konstatera. Argumenten som har
använts har däremot inte byggt på bevis utan mer på forskarnas egna värderingar (Nichols, 1997). Det finns ingen forskning varken i Sverige eller i övriga världen som definitivt visar att idrott är brottsförebyggande. Det är metodiskt svårt att bevisa om det fungerar förebyggande (Bolmstedt, 2004). En genomgående överrensstämmighet finns i mina källor om att bevisen är bristande.
Nichols (1997) skriver att det finns lite bevis för sportprogrammens effektivitet när det gäller att minska brott och konstaterar även åren senare att bevisen är långt ifrån ”klara” (Nichols, 2004). I en stor litteraturöversikt kommer Coalter (2007, s.117) fram till att det tycks finnas starka teoretiska argument för sportens potentiella positiva påverkan som den kan ha på att minska brottsbenägenheten, men konstaterar att “information about outcomes was hard to come by”. Han fastslår också att “there is an absence of robust intermediate or final outcome data”. Likaså är Morris, Sallybanks, Willis och Makkais (2003) slutsats att det trots uppenbara fördelar med sport saknas starka bevis för sportens påverkan på antisocialt beteende. Överhuvudtaget finns det mycket lite stöd för att
fritidsaktiviteter generellt, alltså inte bara sport, har en stark brottsförebyggande verkan (Wikström & Torstensson, 1997).
Vad bristen på bevis beror på är en relevant följdfråga att ställa. Nichols och Crow (2004) lyfter fram tre möjliga svarspunkter på frågan som säger att
sportprogrammen antingen (1) inte fungerar, eller (2) att programmen är för dåligt genomförda men att potentialen finns där, eller (3) att det är ett svårutforskat ämne vilket komplicerar undersökningarna och att det därmed är svårt att finna empiriskt stöd.
Indirekt samband
Att man kan hitta samband mellan sportsdeltagande och minskande brottsbenägenhet är ett faktum. Flertalet studier, både när det gäller
brottsförebyggande program och vardagssport i organiserade idrottsklubbar, har funnit en korrelation mellan sport och sjunkande brottsnivåer särskilt på
ungdomsbrottslighet (Oughton, 2007). Forskning i Australien, Storbritannien och USA visar att deltagande i sport för barn och ungdomar är associerat med lägre nivåer av brottslighet (Donnelly, Darnell, Wells & Coakley, 2007). Forskning på ”high school” i USA visar att brottsnivåer för atleter ofta är lägre än för andra individer med samma bakgrund (Coakley, 2009). Ett lite längre varaktigt projekt visar också ett sportprogram reducerade brottsdeltagandet för de medverkande ungdomarna (Nichols & Crow, 2004), men författarna konstaterar att resultaten varierar i andra liknande studier.
Samband kan alltså hittas. Coalter (2007) skriver dock att det är osannolikt att sportprogrammen skulle ha en direkt effekt på brottsligheten utan författaren föreslår i stället att påverkan sker genom mellanliggande processer. Sporten är en viktig mellanliggande mekanism och den kan tillsammans med personlig och social utveckling positivt påverka individers beteende, skriver han. Den indirekta påverkan lyfter Coalter dessutom fram som problemet till att det är svårt att identifiera och mäta effekterna av sport på kriminellt beteende. Sherman et al. (1997) är av uppfattningen att det inte minskar brottsligheten att enbart spendera tid i sportaktivitetsprogram, men skriver samtidigt att om aktiviteterna ger direkt övervakning av deltagarna när det egentligen inte annars skulle finnas tillsyn så kan programmen ge resultat. De garderar sig lite med andra ord.
Sammanfattningsvis kan man säga att det finns “limited empirical evidence of a direct causal relationship between youth sport and youth crime reduction” (Carmichael, 2008, s.3). Det finns emellertid en generell ”överenskommelse” om att effekterna fungerar indirekt genom mellanliggande variabler (Morris et al., 2003). Cameron och MacDougall (2000) kommer fram till slutsatsen att sporten, med noga planering, åtminstone har brottsförebyggande potential. Ytterligare empirisk forskning behövs dock om fördelarna med sportsdeltagande för unga och samhället, som minskat brottsantal, ska bli mer än bara en teoretisk ”tanke”, avslutar Bailey (2005).
*Se bilaga för en sammanfattningstabell över litteraturens undersökningar och deras resultat.
Hur kan det verka brottspreventivt för ungdomar att utöva idrotter?
Trots att de empiriska bevisen om den direkta påverkan mellan ungdomssport och brottsreduktion är begränsade finns det ändå många motiveringar till hur
organiserad sport minskar brottslighet (Nichols, 1997). Exempel på hur sporten kan verka förebyggande utifrån Cohen och Felsons teori kommer först att presenteras nedan. När jag sedan avverkat hur sporten kan vara situationellt preventiv, redogör jag förslag på hur idrottsdeltagande kan vara preventivt med utgångspunkt från social prevention och Hirschis teori om de sociala banden.
Rutinaktivitetsteorin – situationell prevention
Idrottsdeltagande kan kort sagt avleda folk från att begå brott (Cameron & MacDougall, 2000; Oughton, 2007; ICPC, 2010). Ordet ”diverting” på engelska, vilket kan översättas till avledande, diskuteras mycket i litteraturen som jag har tagit del av. Sporten och de brottsförebyggande programmen kan locka bort ungdomar från en tid eller en plats när de annars skulle vara engagerade i
avvikande eller riskfyllda beteenden (Green, 2008). Ett möjligt sätt att alternativt utrycka det på är att idrotten kan fungera som ett filter mot riskmiljöer (Bolmstedt, 2004). Att hålla ungdomar borta från ”gatorna” och andra särskilt
brottsgenererande riskmiljöer är en fördel med sportsdeltagande som också nämns flertalet gånger i litteraturen som har undersökts (Hartmann & Wheelock, 2002; Green, 2008) Oughton (2007) skriver att vara delaktig i en sportaktivitet minskar tillfällena till att begå brott (2007) och ”opportunity” är ju som bekant
grundorsaken till all brottslighet enligt Cohen och Felsons teori som jag nämnde tidigare i teoridelen. Att sporten minskar brottstillfällena är således en viktig förklaring enligt teorin, kan man tänka sig.
En ganska enkel anledning till varför sportprogram skulle kunna dra ner antalet brott är att deltagaren inte samtidigt kan begå brott. Ungdomarna som idrottar är för upptagna helt enkelt. En relaterad förklaring är att sporten minskar
brottsligheten för att programmet äger rum på marken där brottet annars skulle begås, det vill säga att platsen för sporten är brottsobjektet. För att tydliggöra vad jag menar finns ett exempel där man i Huddersfield, England, minskade
vandalismen på en skola genom att ha sportprogram på området efter skoldagens slut (Nichols, 1997). Detta kan enkelt kopplas till rutinaktivitetsteorin som säger att brott är en aktivitet beroende av andra aktiviteter i vardagliga livet. Ändringar i dagliga rutiner tvingar brottsligheten att ändras, som jag skrivit tidigare, vilket detta är ett tydligt exempel på.
För att ytterligare illustrera hur sport kan fungera brottspreventivt, där man avleder eller håller ungdomar upptagna, finns exemplet med ”midnight
basketball” i USA som är ett av de mer kändare existerande sportprogrammen i världen. Idén med programmen är att man i de amerikanska städerna lockar till sig unga potentiella brottslingar och riskpersoner, ofta från fattiga områden, för att spela basket under ”high crime hours” på kvällen (Smith & Waddington, 2004).
En annan huvudaspekt av sport är att den minskar ungdomars uttråkning (Morris et al., 2003). Coalter (2007) delar den uppfattningen och skriver att sport minskar tristessen och att deltagande kan göra att ungdomar exempelvis inte strövar omkring i centrum utan att ha någonting att göra. Enligt rutinaktivitetsteorin handlar människor för att få snabb tillfredsställelse och för att undvika smärta – att minska antalet situationer med frestelser är därför är av vikt. Sporten kan hålla borta ungdomar från sådana situationer och miljöer som innehåller många
frestelser och konflikter som till exempel i städernas centrum där mycket folk rör sig, men det är delvis en egen tanke från mig. Sportprogrammen har historiskt sett bland annat byggt på det gamla engelska ordspråket ”idle hands are the devil’s workshop” med betydelsen att en person som inte har någonting att göra kommer att bli frestad att sysselsätta sig med ”synd” (Sherman et al., 1997). Med detta i åtanke är det optimala och mest effektiva att ha sportprogrammen efter skoltid eller på helger när ungdomarna mer sannolikt inte är upptagna med annat och troligtvis är mer uttråkade än vid andra tider (Morris et al., 2003).
En ytterligare sak som litteraturen tar upp och som i högsta grad har med ämnet rutinaktiviteter att göra är att man med sporten kan uppmuntra ungdomar till att använda fritiden positivt (Oughton, 2007). Det är viktigt att göra det bästa av unga människors fria tid och sporten kan här ge en meningsfull aktivitet (Coalter, 2007). Aktiviteterna är meningen ska ge konstruktiva och roliga alternativ till brottsliga och farliga beteenden (Sherman et al., 1997).
Hittills har jag beskrivet att sporten kan ge en meningsfull aktivitet åt ungdomar, att den minskar brottstillfällena och dessutom uttråkning genom att hålla
personerna upptagna. Den håller ungdomarna borta från gatorna och särskilda riskmiljöer och är avledande från en tid eller plats. Att göra sporten till en
rutinaktivitet kan påverka det vardagliga livet för unga på dessa sätt, för att nämna några exempel. För att återkoppla ännu mer till rutinaktivitetsteorin är det relevant att ta upp de tre förutsättningarna för brottsliga handlingar som måste
sammanfalla i tid och rum. En motiverad gärningsman är som bekant den första pusselbiten. Alla punkter som nämnts ovan bidrar mer eller mindre till att ungdomar inte blir motiverade skulle man kunna säga. Är ungdomarna
exempelvis upptagna med andra saker eller inte rastlösa är det förståligt att det kan påverka ens motivation till att begå brott, men detta är en egen tanke. Ett lämpligt objekt, som är den andra pusselbiten, är av uppenbara skäl inte
närvarande vid sporten. Det sista villkoret för att brott ska vara möjligt är att det inte finns några kapabla väktare runt omkring brottsplatsen. I sporten finns det sådana närvarande hela tiden i form av ledare, funktionärer och eventuell publik (Morris et al., 2003). Felson (2002) skriver att organiserade aktiviteter förkortar fritiden, samt ger övervakning, och Morris et al. (2003) är av samma uppfattning och menar att en huvudaspekt av sport är just att den minskar den oövervakade fritiden.
Sociala bandteorin – social prevention
Om vi skiftar fokus till sociala band teorin kan vi först konstatera att Hirschis teori säger att folk begår brott för att de är dåligt integrerade i samhället, vilket
Oughton (2007) noterar och föreslår sedermera att sporten kan socialisera
deltagarna. Enligt forskningen kan sportprogrammen leda till social integration för individer och därmed minska den sociala utslagningen som finns i samhället (Donnelly et al., 2007). Ett vanligt förekommande begrepp i den engelska litteraturen är ”social exclusion” som ungefärligen översätts till social utslagning eller socialt utanförskap, och ett flertal författare har uppfattningen att sporten förebygger just detta (Bailey, 2005; Coalter, 2007; Collins & Kay, 2003). Sporten kan alltså skapa gemenskap, öka den sociala interaktionen, samt skapa starka sociala band påstår Coalter (2007) och vidare föreslår Cameron och MacDougall (2000) att sporten är viktig om unga personer ska ”delta” i samhället fullt ut. Graden av samhörighetskänsla med samhället är viktig enligt Hirschis teori. Sportbaserade åtgärdsprogram kan enligt vissa forskare ge en känsla av tillhörighet (Green, 2008) eller samhörighet till samhället (Carmichael, 2008). Cameron och MacDougall (2000) skriver att värdet av idrotten ligger i just känslan av tillhörighet som sporten medför och de relationer som utvecklas inom den. Människor förs samman i sportens värld och individens band till samhället stärks med andra ord.
Fram tills nu har jag skrivit hur sportsdeltagande kan sammankopplas till sociala bandteorin på ett mer övergripande plan. För att tydligare illustrera hur sporten kan fungera brottsförebyggande enligt Hirschis teori kan man länka sporten till de fyra elementen av de sociala banden. Hur kan man då koppla ”attachment” – som är individens känslomässiga anknytning till konventionella personer och
aktiviteter – till sportsdeltagande? Jo, det är förmodat att sportmedlemskap är åtföljt av starka och stabila relationer med andra individer som träningspartners, lagkamrater och coacher till vilka deltagarna känner sig ”attached” skriver Mutz och Baur (2009), och kopplar det direkt till Hirschis första element. Green (2008) påpekar vidare att relationer är kärnan i deltagarnas erfarenhet från
sportprogrammen och de medverkande kommer i kontakt med ledare och mentorer som kan guida dem. Relationerna som skapas är oerhört viktiga för att lyckas med de brottsförebyggande programmen (Green, 2008) som nämnts ovan. Varför begår man inte brott om man känner sig ”attached”, eller känslomässigt anknuten, då? Det är antaget att människor ska avstå från våldsamt beteende i den mån att detta uppfyller godkännande av de individer de bryr sig om (Mutz & Baur, 2009). Individerna har med andra ord mycket att förlora på kriminella beteenden, de vill inte svika ledarna eller lagkompisar som de har utvecklat nära band till, skulle man kunna tolka det som.
Mutz och Baur (2009) framhåller framförallt ”attachment” och ”involvement” som relevanta element för sambandet mellan sport och våldsbeteende som de två författarna studerade. Utan någon vetenskaplig grund drar jag slutsatsen att de två elementen även bör vara viktigast när man tittar på sambandet mellan brott och sport. Vi fortsätter och går vidare till just elementet ”involvement”, vilket menas med personers delaktighet i konventionella aktiviteter i samhället. Sporten är såklart här den konventionella aktiviteten. En ganska enkel koppling till hur det är brottspreventivt att medverka i idrott kan göras eftersom det påminner om vad som redan har diskuterats under rutinaktivitetsteorin. Att vara delaktig och engagerad i aktiviteter, eller sportaktiviteter i detta fall, kan göra att ungdomar är
för upptagna för att begå brott (Hirschi, 2002). Ungdomar som är mycket
involverade i sporter bör ha mindre tid kvar för brottslighet (Mutz & Baur, 2009) och möjligheten att begå brott borde komma sällan på grund av att aktiviteterna tar upp mycket av tiden (Hirschi, 2002).
När det handlar om elementet ”commitment” är det en aning besvärligare att tillämpa på idrotten i de brottsförebyggande programmen och jag har inte hittat någon tänkbar koppling utifrån mina källor. ”Commitment” avser människans åtaganden, alltså individens investeringar i konforma livsmål. När det gäller enbart organiserad klubbidrott är det lite lättare att applicera på – individer har investerat mycket i sin vardagliga idrott, det vill säga lagt ner mycket tid och energi på sporten och vill inte förstöra ”investeringarna” genom att åka fast och därmed inte få delta mer (Hirschi, 2002).
Det sista elementet med benämningen ”belief” är individens övertygelse om samhällsordningens legitimitet, att individen har positiva attityder till lagen och en negativ inställning till brott. Hur kan då sporten påverka detta? Det är tänkbart att sporten kan förmedla bra värdering till ungdomarna. Unga personer lär sig genom idrotten att följa regler vilket kan vara bra i samhället i övrigt (Jarvie, 2006). Hur ledarna i programmen agerar, vilka värderingar och uppfattningar de har, påverkar och bestämmer normerna och värderingarna som är framträdande i sportmiljön. Målet med programmen är att skapa och ge support för en kultur med positiva normer och värderingar (Coalter, 2007). En kanadensisk studie visar att unga atleter lärde sig samhällets ”värderingar” genom sporten (Donnelly et al., 2007). Mutz och Baur (2009) skriver att de tror att idrottsklubbar ger band som uppmuntrar prosociala beteendemönster. Å andra sidan är det inte alla ledare och lagkompisar som främjar prosociala värderingar och alla sporter kännetecknas inte av ”fair play” eller saknar helt kriminella associationer, noterar Nichols (2004).
Ett ytterligare möjligt sätt hur sporten kan fungera preventivt är genom förebilder, vilket jag redan varit inne på kortfattat. Nichols (1997) skriver att ledare och tränare kan bli ungdomarnas förebilder men en annan tänkbar förebild är idrottsstjärnor. Utövar man en sport får man troligtvis ofta förebilder inom den, tror jag. Att använda publicitet är en möjlig väg i det förebyggande arbetet och olika kampanjer kan genomföras i olika medier skriver Bowers och Johnson (2005). Inom sporten brukar stora organisationer anordna kampanjer mot till exempel rasism, en vanlig slogan inom sportens värld är till exempel enligt min uppfattning ”säg nej till rasism”. Fotbollsläger där stjärnspelare kommer och uppmuntrar att inte använda droger eller göra andra olagliga saker är också vanliga inslag (Cameron & MacDougall, 2000). Hur kan detta kopplas till de sociala banden? Jag tycker att två element hos de sociala banden passar in bra. Deltagarna känner sig samhöriga eller ”attached” till sina egna förebilder eftersom de beundrar dem och när idolerna sedan framför sin ”reklam” påverkar det
ungdomarnas uppfattningar och värderingar. ”Attachment” och ”belief” är elementen jag här syftar på, men det är en egen fundering som jag delvis hittat på själv. Naturligtvis är det långt ifrån alla idrottsstjärnor som sköter sig och alla är därför inte passande förebilder. Det är nog ytterst tveksamt om ungdomar lyssnar och till exempel slutar använda droger eller liknande bara för att någon idol säger det. Så enkelt är det nog dessvärre inte, men det är en inte alltför orimlig tanke.
Vilken roll kan sporten möjligen spela i det brottsförebyggande arbetet?
Rollen i samhällets brottsprevention
När man läser igenom litteraturen ”pekar” den i samma riktning och säger enstämmigt att sporten inte ensamt kan åstadkomma brottsförebyggande resultat (Cameron & MacDougall, 2000). Forskningen visar med andra ord att
sportprogrammen inte själva direkt kan minska antisocialt beteende (Morris et al., 2003). Bailey (2005) är inne på samma spår och skriver att det är naivt och inte realistiskt att tro att sporten själv kan minska kriminaliteten i samhället. Därtill skriver Carmichael (2008) med liknande innebörd:
”It’s unrealistic to claim that organized youth sport alone can reduce the levels of youth crime in society. The causes of youth crime are complex and
multidimensional.” (s.2)
Sportprogrammen borde i stället vara en del av en större strategi för att förebygga kriminaliteten skriver Morris et al. (2003) och den ståndpunkten delas av
Donnelly et al. (2007) som skriver att man måste ha en övergripande blick. För att förstå fördelarna med sport, menar författarna, kan man inte bara titta isolerat från andra sociala och materiella förhållanden. Sportprogram ger som mest effekt när de kombineras med andra program som riktar in sig övergripande mot personlig och social utveckling (Jarvie, 2006). Ett begrepp som diskuteras i litteraturen är ”sports plus” program och det finns idag sådana projekt som kombinerar sport med andra mer personutvecklande aktiviteter (Coalter, 2007). I framtiden är kanske dessa plusprogram viktigare och används i större utsträckning, i stället för som det enligt litteraturen verkar vara idag då fokuseringen tycks ligga aningen för mycket på den sportsliga sidan av programmen.
En tänkbar slutsats på frågan i rubriken blir att sportens roll i brottspreventionen är som komplement till andra program eller aktiviteter, som används för att lära ut någonting annat som är mer personutvecklande och som fokuserar mer på
individen . Det räcker således inte att bara utöva idrotterna utan det krävs någonting ytterligare för att ha effekt på deltagarna.
Om sport är en lovande strategi för framtiden, och därmed eventuellt kan ha en viktig roll i preventionen på lång sikt, är en intressant fråga som man kan ställa sig. Meningarna om svaret går isär en aning. En stor undersökning av vilka förebyggande metoder som verkar lovande visar att sportprogram inte är någonting att satsa vidare på (Sherman et al., 1997). Wikström och Torstensson (1997) skriver därutöver att fritidssektorn är samhällets mest överskattade
brottspreventiva resurs (Wikström & Torstensson, 1997). Bland forskningen som i motsats har ett positivare synsätt återfinns Bailey (2005) som skriver att det finns starka bevis som säger att sporten har en roll att spela i preventionen. Vi kan slutligen, enligt mig, konstatera att sporten idag inte har någon framträdande, viktig roll i preventionsstrategierna och att det är väldigt tveksamt om den lär ha det i framtiden. Ensamt kan sporten inte minska brottslighet och sporten är i sig inte brottsreducerande. Collins och Kay (2003) skriver däremot till sist att fastän idrotten sällan är enda lösningen, kan den i många sammanhang vara en del av den.
Rollen för enskilda ungdomsgruppers prevention
Det är tänkbart att vissa människor påverkas mer än andra av sporten. Kan sporten vara extra brottspreventivt för vissa ungdomsgrupper då, och med det ha en viktigare roll i preventionen? Det var för det första ganska svårt att hitta forskning i frågan. Coalter (2007) presentar trots allt resultat som visar att unga pojkar oftare än unga flickor bygger sina vänskapsnätverk från sports värld (Coalter, 2007). Med utgångspunkt i sociala bandteorin och tanken att sporten skapar band till samhället borde sporten således spela en viktigare roll för pojkar. Andra studier visar därutöver att unga sportdeltagare med bakgrund från lägre samhällsklasser påverkas mer av sporten än andra. Varför vet man dessvärre inte (Donnelly et al., 2007). ICPC (2010) skriver dessutom att man med fördel ska genomföra
sportprogrammen i områden som är mycket ”underutvecklade” och misskötta. Det finns således en del ungdomsgrupper som troligtvis påverkas mer av sporten och som man kan rikta in sig på med fördel, även om det till min förvåning verkar vara ett ganska outforskat område. Pojkar och ungdomar från lägre
samhällsklasser verkar vara möjliga, passande målgrupper för användandet av idrott som brottsförebyggande metod, blir konklusionen på frågan.
Går det att urskilja några typer av sporter som är ”extra” mycket brottspreventiva, och varför skulle de i så fall vara det?
Några få egenskaper hos idrotter som verkar lovande ur brottspreventionssyfte går att hitta i litteraturen. Att urskilja enskilda typer av sporter, som fotboll eller bollsport i övrigt, som skulle vara extra brottspreventiva är däremot inte möjligt. Jag har dock funnit några mer generella ”mönster” hur sporten ska vara för olika målgrupper och som jag tycker man kan koppla till Brantingham och Fausts (1976) tre preventionsinriktningar som jag nämnde i inledningen. Sportprogram har generellt sätt en positiv inverkan på unga människor när de sätter människan i centrum och inte är resultatinriktade. I stället för att fokusera på regler och på att vinna ska programmens innehåll betonas av valfrihet och autonomi (Donnelly et al., 2007), det vill säga självbestämmanderätt. När det gäller allmän prevention, där inriktningen ligger på befolkningen i stort, är lekfullhet, och inte allvar, en viktig ingrediens för framgång tolkar jag det som.
Vidare visar en studie att fördelarna med organiserad sport för ungdomar i riskzonen för kriminalitet är maximerade om programmen är ”skilled-based, team-focused and learning-rich” (Carmichael, 2008, s.3). Författaren ger ingen närmare förklaring varför dessa egenskaper är passande för just inriktningen sekundär prevention, där man fokuserar på så kallade riskpersoner. Vilka sporter det skulle kunna gälla låter jag vara oskrivet.
När det gäller att förhindra återfall i brottslighet, vilket motsvarar teritär prevention, visar en undersökning däremot att för de mest känsliga unga
personerna ska sportaktiviteter antingen vara individuella eller genomföras i små grupper, till skillnad från att vara lagfokuserade som för riskpersoner.
Aktiviteterna bör även innehålla inslag av spänning och upphetsning, eftersom kriminella ungdomar oftast behöver mer stimulans än andra personer för att bli motiverade (Oughton, 2007). Här kan man kortfattat i alla fall konstatera att man för potentiella återfallsbrottslingar kanske inte bör använda schack utan att
bergsklättring eller bungyjump troligtvis är mer lämpliga sportaktiviteter om man vill ha inverkan på deltagarna.
Forskningen har inte kommit så långt i frågan, troligtvis beroende på att det är tveksamt om sport är förebyggande överhuvudtaget, men som sammanfattning kan man dra slutsatsen att valet av idrott kan påverka hur bra programmen är även om det i nuläget inte helt och hållet går att urskilja några extra mycket
brottspreventiva typer av sporter.
AVSLUTANDE DISKUSSION
Sammanfattning och kommentarer till resultaten Sport som brottsprevention
Jag har försökt undersöka om det kan vara brottsförebyggande för ungdomar att sporta. Argumenten för varför det skulle vara förebyggande att delta har visat sig vara åtskilliga, men inga klara bevis har hitintills presenterats om det fungerar eller inte. Det finns helt klart saker i och omkring sporten som kan verka preventivt, några av dem har diskuterats under frågan om hur det kan verka preventivt. Bevisen är dock bristande och det är svårt säga om sportprogram är en användbar strategi för att förebygga ungdomsbrottslighet.Samband går att finna mellan medverkan i sport och en minskning i brott, men verkar vara ett indirekt sådant – sporten kan inte ensamt minska brottsligheten utan det sker genom mellanliggande variabler. Egentligen har jag inte kommit fram till om sporten fungerar i brottspreventivt syfte. Åsikter verkar grundas mer på antaganden än ren empirisk forskning och mer forskning om det fungerar eller inte behövs
följaktligen. Vi kan i alla fall, som Hirschi (2002), konstaterande skriva att: “To suggest that a boy will not be a delinquent because he plays organized ball is no more valid than to say that he will not play ball because he is a delinquent.” (s.187, citat från M. Barron)
Varför är det svårt hitta bevis? Det är en relevant följdfråga, vars ämne jag varit inne på redan, men det finns ännu fler möjliga förklarningar än de jag har föreslagit än så länge i arbetet. Merparten av bevisen inom ämnet kommer till exempel från undersökningar över förändringar i den officiella brottsstatistiken under tiden som man genomför de sportbaserade preventionsprojekten (Oughton, 2007). Inte så avancerade undersökningsmetoder har hittills använts skulle man kunna tolka föregående mening som. En annan orsak som verkar rimlig är att programmen ofta har kortsiktiga intentioner och att sådana aktiviteter sällan varar tillräckligt länge för att uppnå meningsfulla effekter på deltagarna (Jarvie, 2006). Även om det är tveksamt om sporten fungerar i brottspreventivt syfte råder det inga tvivel om att programmen trots allt används runt omkring i världen. Bara i Australien år 2002 fanns det över 600 program som använde sport, och även fysiska aktiviteter ska tilläggas, för att minska ungdomsbrottslighet och
åtgärderna som kommunerna i vårt eget land använder sig av verkar vara just fritidsaktiviteter, även om det inte bara innefattar sport, menar dessutom Wikström och Torstensson (1997) och fortsätter med att skriva att även om det empiriska stödet, för att fritidsaktiviteter i allmänhet skulle vara
brottsförebyggande, är svagt är tron på aktiviteterna ändå starka. En anledning till populariteten kan bland annat vara att fritidsprogrammen är en tämligen ”lätt” insats att göra (Wikström & Torstensson, 1997).
I diskussionen om programmen fungerar eller inte får man inte glömma att programmen kan ha motsatt effekt. Att samla ihop potentiella brottslingar kan vara riskfyllt och ”backfire” som Felson (2002) uttrycker det. Green (2008) är inne på samma spår. Program som bland annat saknar vägledning från
ansvarstagande vuxna människor och som inte är strukturerade verkar locka till sig unga personer med sociala anpassningsproblem och kan ge vidare utveckling av problemen i stället, skriver han. Det är dessutom tänkbart att ungdomar som börjar med vissa sporter kommer i kontakt med andra unga som till exempel är mer våldsbenägna, exempelvis genom kampsporter. När det gäller att
programmen kan ha motsatt effekt, än den tänkta, är det alltså även relevant att lyfta in Sutherland och Cresseys (1955) differentiella associationsteori i
resonemanget. Det är troligt att vissa ungdomar söker sig till vissa sporter och att de där tar till sig andra ungdomars värderingar och att detta i sin tur ökar risken för brottslighet i stället för att minska den. Detta kan gälla sporten i de
brottsförebyggande programmen såväl som i den så kallade vardagssporten. Teorin säger som bekant att ungdomar lär sig handla inom grupper och på så sätt kan det troligtvis vara riskfyllt att samla ihop potentiella brottslingar på ett och samma ställe. Kriminella värderingar kan sprida sig inom sportsgrupperna genom inlärning, vilket kan vara en stor risk med att föra ihop ungdomar kan man tänka sig.
En annan nämnvärd sak är att fördelarna med sport kan variera mellan olika sociala miljöer (Cameron & MacDougall, 2000). I teorin kan alltså programmen enbart fungera på vissa platser, som jag varit inne på redan, och programmen kan ge olika utfall. Till sist väcker Hartmann och Wheelock (2002) tankegångar om att den viktigaste och mest användbara frågan kanske inte är om programmen fungerar, utan hur man kan göra dem bättre – detta eftersom programmen redan används i så stor utsträckning.
Hur sportsdeltagande kan vara brottsförebyggande
Vad för saker som gör att sportdeltagande möjligtvis kan fungera i
brottspreventivt syfte har diskuterats med utgångsläge i rutinaktivitetsteorin och sociala bandteorin. Några nyckelord, eller rättare sagt nyckelmeningar,
återkommer ofta i litteraturen. Utifrån Cohen och Felsons teori kan sporten framförallt vara avledande eller distraherande, den kan hålla ungdomar upptagna och borta från ”gatorna” och andra riskmiljöer, den kan minska uttråkningen genom att ge en meningsfull sysselsättning och den kan minska brottstillfällena genom att begränsa antalet situationer med frestelser, för att sammanfatta det kort. Med dessa fördelar i åtanke är det ganska passande att sport egentligen betyder ”tidsfördriv”, eller ”nöje”, på engelska (Nationalencyklopedin). Förutom att hålla ungdomar upptagna och därigenom borta från problem kan man koppla sporten till framförallt den sista av de tre förutsättningar i teorin för att brott ska vara möjligt. Sporten kan bidra med kapabla väktare, tränare och ledare är till exempel
ständigt närvarande och den oövervakade fritiden minskar, varunder många av ungdomsbrotten som bekant sker.
Med utgångspunkt i sociala bandteorin visar de mest centrala resultaten från min genomgång av litteraturen att sporten kan integrera och socialisera de
medverkande i samhället samt skapa en känsla av tillhörighet. Bra band till samhället skapas kort sagt, vilket är den viktigaste beståndsdelen för att brott inte ska begås enligt teorin. Hur sporten kan verka preventivt har därutöver beskrivets med hjälp av Hirschis fyra element. Jag har bland annat diskuterat att relationerna och anknytningen till ledare och lagkamrater är viktiga för programmen och sporten. Delaktighet i sportaktiviteter gör också till exempel att möjligheten till att begå brott sällan kommer. Inom sporten lär sig ungdomar dessutom att följa regler och andra värderingar som samhället har och som de sedan kan ha nytta av i övriga livet, och det motsvarar elementet ”belief”. Förebilder som påverkar ens värderingar har också tagits upp.
I diskussionen om hur det kan verka brottspreventivt är det relevant att ta upp för vem man förebygger eftersom det kan verka olika för olika grupper. Är det till exempel förstagångs- eller återfallsbrottslingar? Utgår man från hur man ska förebygga brott med hjälp av rutinaktivitetsteorin sägs resultaten ofta ge kortsiktiga fördelar och att resultaten kommer snabbt. Hur det kan verka
preventivt att utöva idrotter enligt Cohen och Felsons teori som nämnts, påverkar troligtvis potentiella tillfällesbrottslingar mest genom att förebygga kriminogena situationer. Vill man förebygga på längre sikt å andra sidan kan man ha
utgångspunkt i social bandteorin. Hur det kan verka preventivt utifrån Hirschis teori, och sakerna som beskrivets utifrån den, påverkar troligtvis kronikergruppen mer.Ett citat hämtat från Cameron och MacDougall (2000) tycker jag
sammanfattar bra hur programmen kan fungera:
“On one level, they keep young people out of trouble. On another level, sport /…/ can be used as strategies within a broader context involving, for example,
development of values, social support and positive role models.” (s.5)
Citatet tycker jag kan tolkas som om sporten först ger situationella fördelar och senare även mer sociala men att det tar längre tid för att uppnå dem, och att krävs lite mer för att nå det sistnämnda. Vilket som är bäst, att förebygga genom social eller situationell prevention, är lägligt att hastigt beröra. Wikström skriver att brottsförebyggande program ofta är kortsiktiga situationella risklösningar och inte långsiktiga sociala program som de möjligen borde vara. Han menar att
programmen ofta inriktar sig på ”problems of the day” i stället för att fokusera på lång sikt och på framtiden (Wikström, 2007).
Fördelarna med sport kan självklart variera mellan olika deltagare som sagt, alla påverkas inte på samma sätt utan effekterna kan vara individuella, vilket är viktigt att påpeka. Coalter (2007, s. 34) skriver bland annat att ”sport is not a
homogeneous, standardized product or experience”. Green (2008) tar upp
problemet att sport ofta ses som en likformig upplevelse som tros ge samma resultat eller fördelar för alla deltagare oavsett vilket program man genomför eller vilken kontext man befinner sig i. Likväl vet vi att sporter skiljer sig dramatiskt och att samma program med samma sporter kan variera i resultat, menar han.
Jag har valt att tolka resultatet på frågan med hjälp av två vanliga
”förebyggnadsteorier”. Fler kriminologiska teorier finns som kan beskriva hur det kan vara brottsförebyggande att delta i sport, men på grund av utrymmesskäl och för att studien inte skulle bli alltför enformig har dessa inte blivit medtagna. Tänkbara kopplingar finns till Merton (1938) och Agnews (1992) strainteorier, där sport lindrar ungdomars frustration, och Wikströms (2006) situationella handlingsteori, i vilken sport kan ses som moralisk inlärning eller där deltagandet kan ses som om det påverkar individernas självkontroll, för att nämna några exempel. Många fler förslag på hur det kan verka går att hitta med utgångspunkt i olika ämnesområden, jag har bara skrapat lite på ytan i frågan. Sporten kan exempelvis ses som om den påverkar kroppen och hjärnan mer fysiskt genom att utsöndra ämnen, eller andra liknande, lite mer komplicerade förklaringar än de som jag har diskuterat.
Sportens roll
I frågan om vilken roll sporten möjligen kan ha i det brottsförebyggande arbetet blir svaret att idrotten borde vara en del av större strategier. Sportprogram kan inte ensamt, direkt minska brottsligheten, utan för att ge goda resultat ska de
kombineras med andra program. Exempel har getts som ”sport plus program”, som om möjligt kommer används mer i framtiden. Litteraturen tar upp
personutvecklande och lärande program som idag används inom
preventionsarbetet. Jag vet inte alls hur dessa program fungerar, men det låter i varje fall väldigt tråkigt att delta i dem. Att kombinera sådana program med sportaktiviteter låter väldigt passande tycker jag. Sportprogrammen inriktar sig kanske för mycket på själva utövandet, eftersom det för de flesta människorna är kul att idrotta. Därmed missar man möjligtvis andra viktiga delar som verkar förebyggande och att det av den anledningen är svårt att undersöka och hitta bevis, men det är en egen tanke som inte är vetenskapligt förankrad.
Det verkar finnas mycket enligt litteraturen som talar för att sporten har ett stort värde och kan påverka ungdomar mycket, bortsett från familjen och skolan är ju idrotten till exempel den största organiserade ”uppfostringsmiljön” (Bolmstedt, 2004). Litteraturen innehåller många förslag på fördelar som sporten medför, men trots det har sporten ingen viktig roll inom brottsbekämpningen, och den lär inte heller ha det inom den närmsta framtiden. Sportens roll verkar vara som
komplement, om den nu har en roll i preventionen alls.
Under frågan om sportens roll undersökte jag dessutom om vissa ungdomsgrupper påverkas mer av sporten ur förebyggande syfte för att se om man med fördel kan rikta in sig på vissa grupper vid användandet av sport som prevention. Resultaten är svåra att dra en ordentlig slutsats ifrån eftersom det inte fanns så mycket forskning i ämnet. Pojkar och ungdomar från lägre samhällsklasser tycks däremot vara passande målgrupper utifrån litteraturen som ändå hittades, vilket var vad jag på förhand hade förväntat mig att finna.
Extra preventiva sporttyper
När det gäller frågan beträffande om det går det att urskilja några typer av sporter som är ”extra” mycket brottspreventiva, och varför de i så fall skulle vara det, har jag inte fått tag på så mycket forskning, vilket kanske egentligen gör det svårt att
komma med en klar slutsats. Mönster går i alla fall att urskilja utifrån vilken typ av målgrupp man har för preventionen – om det är allmän, sekundär eller teritär prevention. Ju mer ”inbitna” brottslingarna är desto mera krävs det av sporterna för att ha effekt på sina deltagare skulle man väl i princip kunna säga.
Några få karaktärsdrag eller egenskaper kan som sagt upptäckas.
Sportprogrammen ger bra resultat när de inte är resultatinriktade och innehåller valfrihet när man inriktar sig generellt på hela befolkningen. För ungdomar i riskzonen bör sporterna vara lagfokuserade, ”lärande rika” och baserade på skicklighet, alltså inte byggas på tur till exempel. Vilka sporttyper som passar in på den beskrivningen är svårt att säga, det finns troligtvis många. Varför
egenskaperna är bra för just den målgruppen framkommer dessvärre inte i litteraturen. Hur ska då sporterna vara för att förebygga återfallsbrottslingars kriminella handlingar på bästa sätt? Jo, idrotterna ska utövas i små grupper eller individuellt och därutöver gärna innehålla spänning och mycket känslor eftersom brottsliga ungdomar ofta behöver mer stimulans än andra för att bli motiverade. Svaret på frågan ovan blir ja, men ett svagt sådant. Antydningar till vissa sporttyper finns, men i framtiden, med mer forskning, går det kanske att lite tydligare urskilja sporttyper som är särskilt lämpade för att användas inom preventionsarbetet.
Uppföljningsfrågor och användningen av studien
Det här arbetet har varit en liten introduktion till ämnet om användandet sport som brottspreventionsmetod. Det finns mycket att jobba vidare med, jag har bara gett en övergripande bild av ämnet och rum finns för djupdykning och vidare studier. Fyra frågor som i mitt tycke lät intressanta har undersökts men det finns givetvis ännu fler tänkbara. En relevant fråga är till exempel hur stor dos av sporten som behövs: ”Hur många timmar i veckan krävs det för att deltagande ska verka i förebyggande syfte, eller räcker det att bara vara där?”. Om det finns någon speciell typ av brott som sporten kan förebygga är en annan fråga. Närmare granskning är möjligtvis också värt att göra om vilket som är bäst: ”att rikta in sig mot enskilda personer eller mot geografiska platser med mycket kriminalitet?” Hänsyn måste såklart även tas till vad sportprogrammen kostar att genomföra i jämförelse med vad man får ut av dem. Ytterligare en fråga kan följaktligen vara ”vad tjänar man på programmen, sett till antalet kronor men också
prioritetsmässigt?”. Det är kanske onödigt att slänga bort samhällets pengar och tid på något som är tveksamt om det fungerar överhuvudtaget, även om vissa sportprogram i andra länder verkar vara betalda av privatpersoner och sponsorer. Användningen av min studie är slutligen ett ämne att kortfattat behandla.Inte så mycket forskning finns i dagsläget om sport och prevention utifrån en
kriminologisk synpunkt, utan forskningen hämtas mest från sociologin. Med denna studie har jag försökt råda lite bot på det. Hur samhället ska bekämpa brottsligheten är ett ständigt aktuellt ämne och kommer troligtvis alltid att vara det eftersom det alltid kommer att finnas folk som bryter mot lagen. Vad som
fungerar är viktigt att ha kunskap om – att göra saker inom brottspreventionen utan vetskap om dem är inte bra och kan vara slöseri med tid samt bli kostsamt (Wikström, 2007) som sagt. Att undersöka vilka metoder som fungerar och hur de kan verka är alltid användbart enligt mig. Studien är gjord för alla som är
intresserade men är kanske av särskilt intresse för personer som jobbar med och har hand om sådana här sportprogram som har syftet att förebygga kriminalitet eller beslutstagare, politiker och andra som sysslar med brottsprevention.
REFERENSLISTA
Agnew, R (1992). Foundation for a general strain theory of crime and delinquency. Criminology, 30 (1), 47-76
Bailey, R. (2005). Evaluating the relationship between physical education, sport and social inclusion. Educational Review, 57 (1), 71-90.
Bolmstedt, Å. (2004). “Idrotten fungerar som ett filter mot riskmiljöer”. Apropå -
brottsförebyggande rådets tidsskrift, 4-5.
Bowers, K. & Johnson, S. (2005). Using publicity for preventive purposes. I Tilley, N. Handbook of crime prevention and community safety. Cullompton: Willan Publishing.
Brantingham, P. & Faust, F. (1976). A conceptual model of crime prevention.
Crime and delinquency, 22, 284-96.
Cameron, M. & MacDougall, C. (2000). Crime prevention through sport and physical activity. Australian institute of criminology: trends and issues in crime
and criminal justice, 165.
Carmichael, D. (2008). Youth Sport vs. Youth Crime: Evidence that youth
engaged in organized sport are not likely to participate in criminal activities.
Saultsportscouncil.ca.
Coakley, J. (2009). Sports in society: issues and controversies (tenth edition). New York: McGraw-Hill.
Coalter, R. (2007). A wider social role for sport: Who’s keeping the score? New York: Routledge.
Cohen, L. & Felson, M. (1997). Social change and crime rate trends: A routine activity approach. American Sociological Review, 44, 588-608.
Collins, M. & Kay, T. (2003). Sport and social exclusion. London: Routledge Donnelly, P., Darnell, S., Wells, S. & Coakley, J. (2007). The use of sport to foster child and youth development and education. Litterature reviews on sport
for development and peace. Toronto: Sport for Development and Peace
International Working Group.
Felson, M. (2002). Crime and everyday life (third edition). Thousand Oaks: Sage Publications.
Giorgi, A. (1997). The theory, practice and evaluation of the phenomenological method as a qualitative research procedure. Journal of Phenomenological
Psychology, 28 (2), 235-261.
Green, C. (2008). Sport as an agent for social and personal change. I Girginov, V.
Management of sports development. Oxford: Elsevier.
Hartmann, D. & Wheelock, D. (2002). Sport as prevention? Minneapolis´s
experiment with late-night basketball. CURA.
Hirschi, T. (2002). Causes of delinquency. New Brunswick: Transaction Publishers.
ICPC (2010). International report: crime prevention and community safety:
trends and perspectives. International Centre for the Prevention of Crime (ICPC).
Canada.
Jarvie, G. (2006). Sport, culture and society: an introduction. New York: Routledge.
Malterud, K. (2009). Kvalitativa metoder i medicinsk forskning: en introduction. Lund: Studentlitteratur.
Merton, R.K. (1938). Social structure and anomie. American Sociological Review, 3, 672-682.
Morris, L., Sallybanks, J., Willis, K. & Makkai, T. (2003). Sport, physical activity and antisocial behaviour in youth. Australian institute of criminology: trends &
issues in crime and criminal justice, 249.
Mutz, M. & Baur, J. (2009). The role of sports for violence prevention: sport club participation and violent behaviour among adolescents. International Journal of
Sport Policy, 1 (3), 305-321.
Nationalencyklopedin.
http://www.ne.se.support.mah.se/lang/sport?type=DICT (2010-12-04, kl.12.18) http://www.ne.se.support.mah.se/sve/ungdom (2010-12-04, kl.12.20)
Nichols, G. (1997). A consideration of why active participation in sport and leisure might reduce criminal behaviour. Sport, Education and Society, 2 (2), 181-190.
Nichols, G. (2004). Crime and punishment and sports development. Leisure
Studies, 23 (2), 177-194).
Nichols, G. & Crow, I. (2004). Measuring the impact of crime reduction
interventions involving sports activities for young people. The Howard Journal, 43 (3), 267-283.
Oughton, C. (2007) Sport’s contribution to achieving wider social benefits. A
report for the Department of Culture Media and Sport. University of London:
