Examensarbete i fördjupningsämnet
Barndom och lärande
15 högskolepoäng, grundnivå
”Det var som att vi gett dem knark”
– en diskursanalytisk studie om föreställningen om
barndomen i debatten om skärmtid
”It was like we had given them drugs”
– a discourse analytical study of the notion of children’s screen time
Charlotte Olsson
Fiona Serwanga
Förskollärarexamen 210hp Förskollärarutbildningen 210hp Examinationsdatum: 2016-08-26
Examinator: Fanny Jonsdottir Handledare: Johan Dahlbeck
LÄRANDE OCH SAMHÄLLE
1
Förord
Detta examensarbete är ett resultat av vår process som följt en krokig och brokig väg. På denna väg har vi vid vissa tillfällen hamnat på villospår och även tagit en del omvägar. Det är tack vare varandras uppmuntran och stöd samt vår handledare Johan Dahlbeck som vi kunnat genomföra och avsluta detta arbete. Stort tack till dig, Johan som varit ett stort stöd och inspirerat oss under denna process, vi är oerhört tacksamma att vi tilldelades just DIG som handledare!
Utförandet och slutprodukten är baserad på vår gemensamma tid och krafter. Tillsammans har vi reflekterat och studerat vilket ibland lett till meningsskiljaktigheter som i slutändan stärkt vår förståelse för vår text och för varandra.
Vi vill tacka Orkanens restaurang och personal som har kunnat bistå med god mat och fin service. Slutligen vill vi tacka varandra för ett gott samarbete som har präglats både av mindre glada miner men mest av mycket skratt.
2
Abstract
Den här studien undersöker hur barndomen konstrueras i den aktuella debatten som handlar om barn och skärmtid och vill synliggöra hur debatten aktiverar diskursen om barndom. Empirin är hämtad från artiklar och debattinlägg som berör ämnet. Eftersom studien fördjupar sig i en förståelse av barndomsdiskursen är utgångspunkten ett
diskursteoretiskt perspektiv. Genom diskursteoretiska verktyg kan vi urskilja att det förs en diskursiv kamp mellan två diskurser, den goda barndomsdiskursen och diskursen om det kompetenta barnet. Dessa två konkurrerande diskurser representerar olika
föreställningar om barnet och vill därmed definiera och beskriva barnet på sitt sätt. Bilden av det kompetenta barnet målas upp av egenskaper som självreglering,
självständighet och betraktas som aktiva subjekt. Det kompetenta barnet behöver inte vuxnas beskydd och är därför fri från de vuxnas involvering. I den motsatta diskursen vilken innefattar idén om det hotade barnet, präglas barnet av oskuldsfullhet och sårbarhet. I och med dessa egenskaper är barnet i behov av de vuxnas beskydd mot eventuella faror och hot som skärmtiden. Utifrån studien kan vi förstå att diskursen om den goda barndomen är en konstruktion vilken har en stabil grund som utgörs av diskursens historiska betydelse och bakgrund. Med detta hävdar vi att diskursen inte i första hand kommer att försvinna eller suddas ut och det kanske alltid kommer att finnas en viss oro och rädsla för sådant som kan uppfattas som ett potentiellt hot mot barnen. Nyckelord: Barndom, diskursanalys, den goda barndomen, det kompetenta barnet, moralpanik
3
Innehållsförteckning
1. Inledning
... 51.1 Syfte och frågeställningar
... 62. Tidigare forskning
... 72.1 Den goda barndomen
... 72.2 Mediebarndomen
... 72.3 Det kompetenta barnet
... 82.4 Moralpanik
... 9 2.4.1 Mediepanik ... 9 2.4.2 Serietidningsdebatten ... 9 2.4.3 Videovåldsdebatten ... 10 2.4.4 Summering ... 113. Teori
... 123.1 Diskursteori
... 123.2 Barndomssociologi
... 134. Metod
... 154.1 Urval och genomförande
... 154.2 Forskningsetiska reflektioner
... 165. Analys
... 185.1 Diskursen om den goda barndomen och det hotade barnet
... 185.2 Diskursen om det kompetenta barnet
... 205.2.1 Passiva barn och aktiva barn ... 21
5.2.2 Oskuldsfulla versus kompetenta barn ... 22
5.2.3 Föräldrar som väktare eller guider ... 23
6. Avslutning
... 256.1 Slutsats
... 256.2 Diskussion
... 265
1. Inledning
Var på semester med min bror och hans familj, varav en 5-åring och en 9-åring. Blev chockad över hur beroende de var av iPads, mobiler och tv. Om föräldrarna sa att nu räcker det gick de runt och gnällde över att de inte hade något att göra. Att leka med något annat eller varandra fanns inte. Stackars barn.
Mumin 2015
I citatet här ovan delar en skribent på forumet Familjeliv med sig av sin chockupplevelse över sina brorsbarns skärmanvändning. Just nu diskuteras barns skärmanvändande och därmed skärmtiden flitigt vilket är ett resultat av att skärmen blivit en stor del av barnens vardag. Även då inte alla reagerar med liknande upprördhet som skribenten i citatet ovan så har skärmtiden både kritiserats och belysts som något positivt. Detta har i sin tur skapat en offentlig debatt där olika aktörer som föräldrar, lärare, forskare och andra aktörer medverkar. Hur gammal bör man vara för att spendera tid framför en skärm? Vilka negativa eller positiva effekter har skärmarna på barnen? Detta är bland många andra frågor sådant som diskuteras. Med begreppet skärmtid tillkommer även skärmförbud och det debatteras över reglering och förbud av skärmar.
Skärmarna är idag mångsidiga, barnen kan navigera på internet och med olika appar kan de spela spel, se på videoklipp, rita, pyssla och konstruera. Pekskärmfunktionen gör det även möjligt för små barn att ta del av skärmens olika användningsområden. I en publikation av Statens medieråd (2016) som undersöker barn och ungas medieanvändning i Sverige synliggörs det att barns användande har utvecklats oerhört snabbt. Detta resulterar i att det som tidigare ansågs vara ett extrem nätsurfande numera ses som det normala och gårdagens högkonsumenter är dagens genomsnittanvändare. Det uppmärksammas även att allt fler yngre barn använder sig av bland annat surfplattor och smartphones. Sannolikt beror detta på att teknologin är alltmer tillgänglig för barn då den finns i de flesta hem.
Varför väcker skärmtiden så många olika aktörers intresse och rektioner? Vi hävdar att diskussionen gällande skärmtid har mindre att göra med skärmtid som fenomen utan handlar mer om en diskursiv kamp om hur den moderna barndomen bör förstås och beskrivas.
Därmed blir diskussionen moralisk i den utsträckning att den handlar om vad denna barndom behöver och hur den bör beskyddas på olika sätt. Diskussionen ger en bild av hur en
6
eftersträvansvärd barndom ser ut och vilka faror som hotar denna. Debatten speglar vad ett barn är och vad de bör göra för att till fullo leva en önskvärd och god barndom. Detta leder till vår studie som kommer att undersöka hur debatten konstruerar föreställningar om barndom och hur dessa påverkar och formar barns vardagliga liv.
Denna studie kan bidra med en bredare kunskap till personal på förskolan gällande hur vuxnas förhållningssätt gentemot barn influeras av olika barndomsdiskurser och föreställningar. Vidare menar vi att studien kan ge en större förståelse och utvidgat perspektiv på
diskussionen gällande barns skärmtid. Vi kommer att titta på och fördjupa oss i diskursen om barndom genom en diskursanalys. För att kunna göra detta använder vi oss av
diskursteoretiska verktyg. Vi ställer frågor som: Hur kan denna aktuella debatt förstås i relation till tidigare diskussioner om barndomen i det nya medielandskapet? Hur kan den förstås i relation till andra studier som undersöker den goda barndomen och forskning som undersöker hot mot den?
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med vår studie är att synliggöra och undersöka hur barndomen konstrueras i debatten om barn och skärmtid. För att kunna genomföra vårt syfte utgår vi ifrån dessa
forskningsfrågor:
Hur framställs hoten mot barndomen och vad är det som man vill skydda och bevara?
7
2. Tidigare forskning
I detta kapitel kommer vi att redogöra för de relevanta forskningsområden som vår studie förhåller sig till. Först kommer vi att förklara idén om den goda barndomen. Vad anses vara en god och önskvärd barndom, vad innebär den och vad ska den innehålla? Nästa
forskningsområde handlar om barn i medielandskapet som vi kommer att benämna mediebarndomen och det kompetenta barnet. Vad är det som utmärker diskursen om det kompetenta barnet? Därefter tar vi upp forskning som undersöker tidigare debatter vilka handlar om dåtidens nya medier som ansetts hota barnen och barndomen. Dessa är debatter och diskussioner vilka kan definieras som moralpanik.
2.1 Den goda barndomen
Enligt Halldén (2009) ses naturen och barndomen som förknippade med varandra. Naturen anses vara god för barn och den kopplas alltid ihop med positiva följder som att barnens välbefinnande stärks av naturen. Bergnehr (2009) undersöker hur natur och utevistelse diskuteras i förskollärares facktidning Förskolan. I hennes material fann hon att barnen anses lära genom det lustfyllda. Naturen är central eftersom den anses stimulera och utmana barns nyfikenhet och sinnen. Naturen ses här som liktydig med utevistelsen, skogen och förskole-gården. Erfarenheterna och upplevelserna sägs vara starkare utomhus och blir till minnen som barnen bevarar och tar med sig in i vuxen ålder (Bergnehr 2009). Coppock (1997) menar att begreppet familjen har en oerhörd symbolisk betydelse i det brittiska samhället som
otvivelaktigt framkallar bilder som är positiva. Familjen står för allt det goda och sunda, familjen anses vara en fristad i en grym värld och en grundsten i det sociala livet (Coppock 1997). Denna betydelse av familjen kan enligt oss även appliceras i den svenska kontexten. Familjen blir betydande i barndomsdiskursen då den liksom naturen symboliserar det goda.
2.2 Mediebarndomen
Buckingham (2000) menar att genom den nya medieteknologiska utvecklingen har barn fått tillgång till sådant som anses vara moraliskt olämpligt för dem. Alternativt sådant som barnen anses vara för omogna för att kunna hantera. Barn har även fått en ny status och skiljs inte längre från konsumtionssamhället. De betraktas som självständiga konsumenter vilka
8
uppmanas till att ta egna beslut gällande deras inköp samt vad de ska titta på, läsa och
sysselsätta sig med. Följaktligen har barn fått tillträde till de områden som hör till vuxenlivet, vilket medför att gränsen mellan barn och vuxna blivit otydlig (Buckingham 2000). I allt större omfattning kan barn förhålla sig till media som är speciellt producerad för dem. Detta medieutbud, vilket anses tillhöra barn och ungas kultur, exkluderar vuxna eftersom den kräver en viss kompetens och kunskap (Buckingham 2000).
2.3 Det kompetenta barnet
Föreställningen om det kompetenta barnet förekommer ofta i nutidens diskussion och beskrivning av den moderna barndomen i Norden. Det kompetenta barnet ses som
självständigt och robust (Brembeck, Johansson och Kampmann 2004). Enligt Ellegard (2004) utmärks det kompetenta barnet av att barn i grund och botten anses vara jämlika vuxna. De betraktas som sociala aktörer vilka är delaktiga i formandet av den egna sociala verkligheten. Diskursen om det kompetenta barnet kännetecknas även av att barnen ses som beings istället för becomings. Barns varande och deras liv så som det levs i nuet är mer betydande än
vuxenlivet som de strävar efter. Detta medför att barnen hellre ses som kompetenta istället för att inte ses som fullt kompetenta vad gäller de vuxnas färdigheter och kvalifikationer som de ska förvärva (Ellegard 2004).
Ellegard (2004) har i sin forskning synliggjort den egentliga kompetensen som krävs av barnen och betraktas som självklar i den danska förskolans vardag. Ellegard (2004) fann att eftersom den huvudsakliga aktiviteten i förskolan är att integrera och förhålla sig till andra barn ges barnen möjlighet till att utveckla en kamratkultur. Detta leder i sin tur till att barnen måste besitta särskilda kompetenser. Barnen förväntas klara av att ta hand om sig själva både praktiskt och emotionellt. Barnen måste lära sig att förhålla sig till andra barn på ett sådant sätt som involverar andra samtidigt måste de ges utrymme för egna önskningar och avsikter. Alltså måste barnen vara sociala, flexibla och även målinriktade. De måste kunna ta initiativ till lek med andra barn eller åtminstone kunna ansluta sig till en redan påbörjad lek. Ellegard (2004) menar att det kompetenta och självreglerande barnet blir synligt i barnens egen kamratkultur. Dock i relation med lärarna ses barnen som inkompetenta och mottaglig för yttre disciplinering. Ellegard (2004) anser att lärarnas attityder gentemot barnen medför en bild av det inkompetenta barnet. Detta förhållningssätt som lärarna har till barnen kan
9
2.4 Moralpanik
2.4.1 Mediepanik
Drotner (1999) som har forskat kring historiska debatter, de som hon identifierar som
mediepanik, menar att varje gång ett nytt massmedium introducerats har den eggat offentliga debatter om sociala och kulturella normer. Debatter vilka hon menar syftar till att utmana, överväga och möjligen förändra rådande normer. Enligt Drotner (1999) kan diskussioner kring nya medium leda till häftiga känslomässiga reaktioner och i de fallen handlar det om ett fenomen vilket kan definieras som mediepanik. Vidare menar Drotner (1999) att mediepanik kan ses som ett mer specificerat begrepp än det bredare begreppet moralpanik och har några utmärkande drag. Debatten präglas av en polarisering där mediet ses som bra eller dåligt och där de kritiska rösterna är mest synliga.Debatten förs av de vuxna och berör huvudsakligen barn.
I moralpaniken definieras barn och ungdomar som objekt och tenderar att ses som sårbara offer. Människan antas vara formbar och det är i uppfostrandet som denna formning sker, barndomen definieras på så sätt i förhållande till utveckling. Barn ska utvecklas, fostras och därmed införlivade normer som styr vuxenlivet. Eftersom barn ses som mottagliga för det onda är det viktigt att skydda och bevaka de kulturella och sociala inflytanden som antas påverka barnens mentala tillväxt och sociala utveckling. Barnen måste därför skyddas mot det som uppfattas som lågkultur, så kallad populärkultur (Drotner 1999).
2.4.2 Serietidningsdebatten
Strandgaard Jensen (2012) studerar den allmänna debatten på femtiotalet, som diskuterade barns konsumtion av serietidningar och som enligt andra forskare kan ses som ett klassiskt exempel på en moral- eller mediepanik. I analysen av debatten tar Strandgaard Jensen (2012) hänsyn till debattörernas sociokulturella samt professionella erfarenheter. Under femtiotalet var de politiska och sociala förhoppningar på utbildningssystemet i de skandinaviska välfärdsstaterna stora. Enligt Strandgaard Jensen (2012) kan detta ha varit en bidragande orsak till att lärare ställts i förgrunden i kampen mot barns konsumerande av serietidningar, vilken de såg som ett hot mot deras yrkesmässiga insatser och därmed det framtida samhället. Debatten om serietidningar kan ses som ett utmärkande exempel på hur barns konsumtion av
10
medier kan forma en debattarena för sakkunniga som lärare, psykologer och psykiatriker. Deras syn på barnets bästa kan i debatten sammanstråla och kollidera. Aktörernas deltagande i diskussionen gällande serietidningar kan spegla hur hotet mot barnen och det skandinaviska samhället målades upp vid denna tidpunkt (Strandgaard Jensen 2012).
Serietidningsdebatten synliggjorde den dominanta diskursen rörande barn, barndom och media. Sambandet mellan synen på barnen som framtida medborgare och debattörernas professionella uppfattning om vad som krävdes gällande barns utbildning, resulterade i ett kritiskt förhållningssätt gentemot barns serietidningskonsumtion (Strandgaard Jensen 2012). Särskilt serier om superhjältar ansågs ge upphov till odemokratiska och våldsamma normer vilket Strandgaard Jensen (2012) menar kan ses som en ytterligare orsak till varför de
sakkunniga motsatte sig dem. Utvalda böcker betraktades vara ett mer lämpligt läsmaterial för barn eftersom de förmedlade goda kulturella normer och värderingar.
2.4.3 Videovåldsdebatten
Höjdestrand (1997) har studerat den svenska videovåldsdebatten vilken pågick mellan 1980-1985. Även då Höjdestrand (1997) är medveten om problematiken i själva begreppet moralisk panik väljer han att använda det ”i dess mer vardagliga betydelse, utbytbart mot moralisk kampanj eller korståg och helt enkelt avseende ett någorlunda avgränsat stycke moraliskt engagemang” (s.31-32).I TV-programmet Studio S sändes ett reportage med rubriken ”Vem behöver videon” som konstruerade videovåldet som problem och fenomen. I programmet positionerades barnen som objekt, känsliga för influenser och hot, vilka därmed var i behov av skydd. Programmet utlöste en debatt och videovåldet utlöste starka känslor, upprörde och engagerade vilket blir uppenbart utifrån det språkbruk som användes i debatten och även från att diskussionen pågick över en längre tid (Höjdestrand 1997).
Höjdestrand (1997) menar att videovåldsdebatten syftar till att visa och fastställa den moraliska ordning, det vill säga den ordning som anger vad som är rätt och fel och som är hotad. Skiljelinjen mellan det som är rätt eller fel är i ständig rörelse. Då människan har ett behov av vetskapen om vad det är som är rätt eller fel behöver denna gräns ständigt fixeras på nytt. Denna gräns fastställs i moralpaniken och därmed kan en moralpanik anses vara
11
Videovåldet kan ses som en syndabock, en symbol för ondskan vars uppgift är att uppröra. Det som gjorde videovåldet väl anpassad till ondskans förklädnad var att det inte tidigare hade definierats, det var något nytt. Enligt Höjdestrand (1997) var videovåldet ett otydligt begrepp, det avser inte bara en teknik och en särskild typ av film, utan främst en viss barnsyn, vissa känslor och särskilda moraliska idéer. Engagemang och olust kan kopplas till vilka som helst av dessa ovan nämnda infallsvinklar som begreppet innehar. Detta innebär att det kan vara en angelägenhet för många olika människor i många olika kontexter.
2.4.4 Summering
Den tidigare forskning som vi har redovisat i detta kapitel visar två olika diskurser om barndomen alltså den goda barndomsdiskursen samt diskursen om det kompetenta barnet. Denna forskning kommer att utgöra en grund för vår studie på det sätt att den visar hur barndomen kan förstås och förklaras. Eftersom studiens syfte är att synliggöra och undersöka hur barndomen konstrueras i debatten om barn och skärmtid kommer utgångspunkten att vara diskursanalytiskt.
Vi utgår från att det i skärmtidsdebatten döljer sig moraliska aspekter på så sätt att den innehåller element om vad en önskvärd barndom innebär och hur den bör beskyddas. Därför har vi tittat på tidigare forskning som studerat moralpanik med koppling till barndom utifrån andra kontexter. Vad är det som tidigare har ansetts hota barndomen och vad är det som har ansetts vara viktigt att bevara och beskydda? Kan vi urskilja skillnader och likheter utifrån den tidigare forskningen med vår studie? Detta är frågor vi kommer att förhålla oss till i vår studie.
12
3. Teori
I detta kapitel kommer vi att beskriva och förklara studiens teoretiska utgångspunkter vilka är ett diskursteoretiskt och ett barndomssociologiskt perspektiv. Vi kommer att börja med att förklara hur vi förstår diskursteorin och beskriva dess relevans för vår studie mer specifikt. Syftet med vår studie är att synliggöra och undersöka hur barndomen konstrueras i debatten om barn och skärmtid. För att uppnå vårt syfte redogör vi därefter för det
barndomssociologiska perspektivet då denna teori hjälper oss att förstå hur barndomen kan förstås som en föreställning, en social konstruktion. Vidare hjälper den oss att förstå hur olika barndomar konstrueras i skärmtidsdebatten.
3.1 Diskursteori
Laclau och Mouffe har utvecklat en diskursteori vilken beskrivs av Winther och Philips (1999). Vår diskursanalys kommer att ta avstamp i denna tolkning. För att göra denna analys kommer vi först och främst tydliggöra hur vi tolkar diskursbegreppet. Enligt Neumann (2003) är en diskurs ett system format av yttranden och praktiska tillämpningar som har fått en ställning inom olika institutioner och framträder som mer eller mindre normativa. Vi tolkar det som att diskursen fungerar som en ram för vad som möjliggör specifika uttryck och handlingar som kan ses som naturliga och oproblematiska.
Diskursanalysens avsikt är att belysa processer vilka strider om hur tecknens betydelse i diskursen ska bestämmas och där vissa ”betydelsefixeringar” blir etablerade och ses som riktiga (Winther och Philips 1999). Vår förståelse av det som Winther och Philips (1999) benämner som tecken är begrepp och ord. De tecken som förekommer i en diskurs är moment, vars betydelse avgörs i förhållande till andra moment i systemet. Diskursen upprättas då innebörden definieras kring några nodalpunkter. Nodalpunkter är särskilt gynnsamma tecken vilka andra tecken anordnas och definieras utefter. Tecken som inte är fastställda och
definierade benämns som element och är därmed mångtydiga. En diskurs vill ombilda
element till moment genom att minska deras mångtydlighet till entydighet. Diskusen är en
förslutning, vilket innebär ett temporärt upphörande av tecknens mångtydighet. Förslutningen är likväl inte definitiv, detta innebär att elementets övergång till moment aldrig är fullkomlig.
13
element. Den traditionella medicinska diskursen vill ombilda kroppen till ett moment. På samma sätt försöker den alternativa behandlingsdiskursen definiera kroppen och reducera dess betydelse fast på ett annat sätt än den medicinska diskursen. Genom artikulation kan begreppet kropp få ytterligare betydelse i den religiösa diskursen då den sammansätts med själ, alltså ”kropp och själ”. Artikulationen formar en förbindelse mellan elementen vilket leder till att dess identitet och innebörd förändras (Winter och Phillips 1999). De tecken som är mer öppna för olika betydelse benämn som flytande signifikanter. Dessa flytande
signifikanter är tecken som olika diskurser vill fixera och ge betydelse på just sitt sätt (Winter och Phillips 1999).
Med hjälp av diskursteorin och dess olika begrepp som moment, nodalpunkt, artikulation och
flytande signifikant kan vi synliggöra och förstå hur diskurserna upprättas. Vi kan förstå hur
de två diskurserna, det vill säga den goda barndomsdiskursen och diskursen om det
kompetenta barnet, konkurrerar med varandra. Följaktligen kan vi med diskursteorin urskilja den diskursiva kampen.
3.2 Barndomssociologi
Hur kan barndomen förklaras och definieras? Utifrån ett barndomssociologiskt perspektiv kan barndom förstås som en social konstruktion (James och Prout 1997). Särskilda föreställningar och idéer om barndomen ses då som kulturellt betingade. Konstruktionen barndom sätter upp en förklarande ram för hur människans tidiga år ska förstås. Till skillnad från den biologiskt omogna människan, är barndom varken naturlig eller universell men kan dock verka som en särskild strukturell och kulturell grundläggande del i många samhällen (James och Prout 1997). Detta kan vi tolka som om att den gemensamma uppfattningen och bilden i
västvärlden av vad ett barn är och vad de bör göra påverkar strukturer som exempelvis skolan och lagstiftning. Denna föreställning och idé kan då framstå som riktig och ses som en
sanning.
Buckingham (2000) menar att föreställningen om att barndomen är en social konstruktion nu är vanlig i diskussioner om barndom med koppling till historia och sociologi. Vidare menar Buckingham (2000) att barn har blivit betraktade av andra och av sig själva på väldigt olika sätt genom olika perioder i historien, i olika kulturer och i olika sociala grupper. Innebörden av vad barndomen är och vad som utmärker den är i en ständig kamp och förhandling.
14
Denna diskussion förs både i det offentliga, exempelvis i media och inom akademin men även i familjen och i andra relationer.
Vi kan utifrån detta förstå att diskursen om barndomen är en föreställning vilken är beroende av tid och rum, alltså historia, kultur och kontext. Vi menar att den diskursiva kamp som vi tidigare nämnt, nämligen den strid som förs om den så kallade riktiga bilden av barndomen, är influerad av tid och rum. En föreställning som då även bär med sig särskilda värderingar och moraliska föreställningar. Vidare kan vi förstå den goda barndomen, mediebarndomen och det kompetenta barnet utifrån det barndomssociologiska perspektivet. Dessa föreställningar förstår vi därmed som diskurser som inte är definitiva utan rörliga och föränderliga. Teorin möjliggör förståelse för hur dessa diskurser om barndomen existerar parallellt med varandra i debatten om skärmtid.
15
4. Metod
Diskursanalysens förhållningssätt bygger på en språkfilosofi som menar att inträde till
verkligheten alltid måste gå via språket. Med språket formas representationer av verkligheten, detta innebär att representationerna aldrig bara avspeglar en befintlig verklighet utan
representationerna hjälper till att skapa en verklighet. Detta innebär inte att verkligheten inte existerar. Representationerna är riktiga och den fysiska världen existerar men
representationerna får dock enbart betydelse genom en diskurs (Winther och Philips 1999). Alltså förstår vi det som om att det språkliga är centralt i formandet och i konstruktionen för det som uppfattas som vår verklighet. Då vi kommer titta på hur debatten om barn och
skärmtid konstruerar representationer, vilka skapar en viss verklighet och som utgör två olika diskurser om barndomen, är diskursanalysen användbar. Som tidigare nämnts utgår vår studie ifrån Laclau och Mouffes diskursteori som tolkas av Winther och Philips (1999). Utifrån denna teori finns det ingen diskurs som är helt tillsluten, utan diskursen förändras konstant i mötet med andra diskurser vilket betyder att nyckelordet är diskursiv kamp. Just denna diskursteori menar vi är lämplig för vår studie som undersöker två olika diskurser om
barndomen vilka ständigt konkurrerar med varandra. De olika diskurserna står för ett särskilt sätt att tala om och att förstå den sociala världen. De konkurrerar med varandra om att bli den dominerande diskursen och därtill bestämma och fixera språkets mening utifrån sitt eget sätt.
4.1 Urval och genomförande
I genomförandet av vår studie och för att kunna undersöka debatten om skärmtid analyserar vi texter och därmed språket. I vår studie har vi tittat på olika svenska sidor på nätet. Först och främst har vi använt oss av sökmotorn Google och vårt sökord har då varit barn och skärmtid. Vi har även besökt olika elektroniska hemsidor tillhörande dagstidningarna Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan och även kvällstidningen Aftonbladet. Då har vi även använt oss av sökorden barn och skärmtid. Vi har läst skribenters inlägg på forumet Familjeliv som utger sig för att vara ”Sveriges största mötesplats för vuxna, med fokus på familjelivet, förälder, graviditet och barn”. Vi har valt att avgränsa vår sökning till artiklar från 2015 och framåt. Detta gjorde vi i avsikt att komma åt den senaste diskussionen angående barn och skärmtid och eftersom materialet annars hade blivit alltför stort att hantera. Efter ett första urval har vi valt ut och granskat 15 artiklar. Därefter avgränsade vi oss till fem stycken
16
Vårt urval består av följande artiklar ”Det var som att vi gett dem knark” inklusive kommentarsfältet i Aftonbladet (Paues 2015), ”Vi ser inga problem, vi älskar tekniken” i Aftonbladet (Paues 2015), ”Stackars oss, stackars barn” i Aftonbladet (Forssberg 2016), ”Statens Medieråd borde läggas ner” i Svenska Dagbladet (Lagercrantz 2015), ”Mitt barn blir som en zombie” (Andersson, Larsson & Paues 2015). I vårt urval har vi även analyserat insändare som besvarar trådstataren med rubriken ” HUR begränsar ni barnens skärmtid, vilka regler har ni och varför?” på forumet Familjeliv (2015).
Utifrån det insamlade materialet och efter ytterligare läsning urskiljdes fyra olika teman. De teman som framträdde var den goda barndomen, det kompetenta barnet, familjen och hoten mot barndomen. Efter vidare läsning av vårt material framträdde tydligt två olika diskurser alltså två olika barndomar, det kompetenta barnet och den goda barndomsdiskursen kopplat till det hotade barnet. I vår analys började vi att plocka ut nodalpunkten och fastställde respektive diskurs moment, alltså de element som vi fastställer och dess betydelse blir då entydiga i diskursen. Vi identifierar barnet som nodalpunkten i de båda diskurserna och eftersom de båda diskurserna vill definiera just barnet på sitt sätt är barnet också en flytande
signifikant. Det upprättas en diskurs då barnet i en artikulation sätts ihop med tecknet
kompetent. Momenten som vi urskiljer i denna diskurs är frihet, självreglering,
självständighet och aktiva subjekt. Med hjälp av dessa moment kunde vi utläsa och synliggöra diskursen om det kompetenta barnet i vårt material. Momenten som vi fastställer i den goda barndomsdiskursen är naturen och oskuldsfullhet. Den goda bardomsdiskursen kopplar vi till artikulationen det hotade barnet och vi urskiljer ytterligare moment i diskursen vilka är vuxenstyrd, passiva och beskyddade. I de båda diskurserna placeras även familjen och mer specifikt föräldern som ett moment. Utifrån dessa moment kommer vi att undersöka vår empiri och denna process ledde oss sedan fram till vårt resultat.
4.2 Forskningsetiska reflektioner och metoddiskussion
Vi har tagit del av och beaktat Vetenskapsrådets forskningsetiska principer (2005). I vår studie som analyserar texter och språk har vi hämtat vår empiri ifrån offentliga elektroniska källor. Våra utvalda citat är tagna ifrån texter som berör ämnet barn och skärmtid och är alltså inte tagna ur något annat sammanhang. Detta innebär att vi angivit referenserna till vårt material och var det har publicerats. Studien syftar till att synliggöra och undersöka den
17
aktuella debatten om barns skärmtid och därmed har vårt urval selektivt valts ut efter relevans. Studien undersöker en del av den svenska debatten angående barns skärmtid men kan inte ses som allmän eller definitiv. Utgångspunkten i vår studie har varit att fördjupa oss i språket som används i skärmtidsdebatten. Därmed blev Laclau och Mouffes diskursteori, som synliggör språkets betydelse i den diskursiva kampen och tolkas av Winther och Philips (1999), relevant för studien. Detta har lett till att vi inte har tagit hänsyn till vem som säger vad och vilken maktposition de har i samhället. Utan vi har enbart tittat på och analyserat vad som sägs debatten. I en större och mer omfattande studie med hänsyn till debattörernas yrke och position hade andra slutsatser kunnat dras samt andra diskurser kunnat bli synliga.
18
5. Analys
Debatten om skärmtiden sätter igång och möjliggör förståelse för diskursen om barndom. Med hjälp av våra diskursteoretiska verktyg har vi undersökt diskursen om barndomen och kan urskilja två olika och delvis konkurrerande diskurser. I vårt material framträder diskursen om det kompetenta barnet samt diskursen om den goda barndomen som vi kopplar till det
hotade barnet. I de båda diskurserna placerar vi barnet som nodalpunkt, då barnet är ett
centralt tecken i de båda diskurserna. Eftersom barnet tillskrivs olika betydelser i de två olika diskurserna om barndomen är barnet även en flytande signifikant som får en specifik
betydelse i respektive diskurs. I en konkret artikulation när barnetsätts i relation till ordet hotad, framträder idén om det hotade barnet som vi menar kan kopplas till diskursen om den goda barndomen. Den andra framställningen av barndomen är den som handlar om det
kompetenta barnet. Genom den konkreta artikulationen då barnet sätts ihop med kompetent
ges nodalpunkten barnet en viss innebörd i just denna diskurs. Nodalpunkten och den flytande signifikant barnet, tillskrivs olika betydelser i de två olika diskurserna. Vi kommer nu i detta avsnitt att synliggöra hur dessa två diskurser om barndomen framträder i materialet och kan förstås mot bakgrund av ett diskursteoretiskt perspektiv.
5.1 Diskursen om den goda barndomen och det hotade barnet
I den goda barndomsdiskursen utläser vi naturen som ett moment. Naturen är en betydelsefull plats i konstruktionen av den goda barndomen. Denna plats är oförstörd och fri från
människans påverkan, den är därmed en perfekt miljö för barnen att befinna sig i. Till följd av detta symboliserar naturen då en god barndom som även kännetecknas av en oskuldsfullhet. Det som även utmärker den goda barndomsdiskursen är att den ständigt är under hot och barnen är därmed i behov av de vuxnas beskydd. De är alltså hotade barn som är utsatta för eventuella faror och risker. I Svenska Dagbladet kan vi i en debattartikel läsa att:
I USA har den amerikanska barnläkarakademien gått ut med kraftfulla rekommendationer om att barn under två år inte skall titta på skärm överhuvudtaget. Barn i förskoleåldern bör inte titta på underhållande program på skärm mer än två timmar per dag och då helst
tillsammans med föräldrarna. Det bör finnas skärmfria zoner i bostaden. Tv:n skall inte jämt stå påslagen i köket eller i vardagsrummet. I Sverige förväntar man sig att ansvarig myndighet går ut med motsvarande rekommendationer, alltså Statens Medieråd. Medierådet presenterar en mängd fakta om barns och ungdomars användning av olika medier liksom en del uppgifter om näthat. Men det saknas information om hur livet framför skärmen och med
19
sociala media kan tänkas påverka hjärnans utveckling. Det finns inga direkta rekommendationer om hur mycket små barn skall få titta på tv/dvd.
Lagercrantz 2015
Utdraget ovan visar att barnen måste beskyddas mot skärmarna vilka kan vara ett potentiellt hot mot barnens utveckling. Vuxna och i detta fall specifikt Statens Medieråd måste ta sitt ansvar som barnens beskyddare. Eller snarare Medierådet ska ge riktlinjer till barnens närmsta beskyddare, vilka är föräldrarna. Varför måste barnen beskyddas? Barnen anses vara sårbara, ömtåliga och även oskyldiga och mottagliga för yttre påverkan som skärmen. I denna diskurs om barndomen är barnen därmed hotade och i ständigt behov av de vuxnas beskydd.
Lagercrantz hänvisar till de rekommendationer som givits av den amerikanska barnläkarakademien, vilka menar att barn under två inte ska ha någon skärmtid alls. Förskolebarn ska undvika att titta på för mycket underhållningsprogram, skärmtiden ska begränsas till max två timmar och föräldrarna ska då vara närvarande. Det som framkommer här är att föräldrarna, vilka kan ses som barnens väktare, måste bevaka barnens skärmtid. Detta uppdrag måste de vuxna utföra eftersom diverse faror, det vill säga olämpligt samt skadligt material för barn, kan uppkomma på skärmen. Föräldrarna förväntas därmed att slå av skärmen och eliminera farorna. Denna behörighet och kompetens är något som barnen i diskursen om den goda barndomen saknar.
Som vi tidigare nämnt sätter diskurser upp ramar för vad som är tänkbart att uttrycka men även vilka handlingar och sociala praktiker som är utförbara. Den goda bardomsdiskursen möjliggör och begränsar barnens vardagsliv. I samarbete med Telia driver Aftonbladet en satsning med temat ”Digitala livet” i vilken det berättas om samhällets utveckling i relation till digitaliseringen. Vi kan i en artikel med rubriken ”Det var som vi hade gett dem knark” läsa:
De leker med något - men inte med skärmarna. Här råder nämligen strängt skärmförbud alla vardagar. På helgerna får tjejerna sitta med sina surfplattor under total två timmar.
-Vi såg att de inte mådde bra av skärmarna. De fick svårt att varva ner, humöret blev sämre, de klagade över huvudvärk och illamående och det hände aldrig att de självmant la dem ifrån sig. Det kändes verkligen inte bra, säger Josefin, och tillägger:
-Dessutom vill vi umgås under den korta tid vi har tillsammans på vardagar. Paues2015a
Utdraget illustrerar hur diskursen om den goda barndomen styr föräldrarnas agerande och beslut angående barnens vardagliga skärmförbud. Vidare belyser citatet det hotade barnet som måste skyddas från det som ses som okänt och farligt; alltså skärmarna. Föräldrarna har redan
20
sett effekterna och de negativa påföljderna som skärmarna har. Barnen har genomgått både fysiska och psykiska beteendeförändringar. Skärmarna är tilldragande och förföriska och barnen kan helt enkelt inte motstå denna dragningskraft. När de då har blivit indragna och uppehållna av skärmarna har de inte förmågan till att kunna avbryta och sätta stopp. Åter igen
5.2 Diskursen om det kompetenta barnet
är det de vuxnas ansvar och skyldighet att beskydda barnen och dess välbefinnande från hotet, i detta fall skärmen.
Det kompetenta barnet är fritt från vuxnas involvering. Barnet är fritt från de vuxnas oro och övervakning och tillåts växa upp i en tillsynes vuxenfri värld. I diskursen om det kompetenta barnet definierar vi frihet som ett moment.
I en artikel i Aftonbladet med rubriken: ”Vi ser inga problem, vi älskar tekniken” kan vi läsa:
Familjen har förutom två smartphones och en dator, två surfplattor och en gammal Iphone4 som barnen får använda i princip hur mycket de vill. Att Anna-Karin och pappa Martin Strömberg låter barnen själva bestämma över skärmtiden är de inte ensamma om. I Digitala livet och Inzios stora undersökning om föräldrars inställning till barns skärmanvändande visade det sig att en majoritet, 56 procent, av familjerna inte har några regler.
Paues 2015b
Det framgår att barnen i denna familj ges frihet till en obegränsad skärmtid. Barnen har getts ett förtroende av föräldrarna att själva kunna bestämma över och reglera den dagliga dosen av skärmarna. Utifrån detta utdrag utläser vi att just dessa föräldrars förhållningssätt gällande barns skärmanvändande delas av mer än hälften av familjerna i Sverige. Detta förstår vi som att konstruktionen av barnet som kompetent med förmåga till självreglering idag är en alltmer utbredd bild.
Det kompetenta barnet är ett självständigt barn. Det är ett barn med kompetens och förmåga till att kunna klara sig själv och som vet hur de ska agera och handla i olika situationer. Pappan i reportaget ”Vi ser inga problem, vi älskar tekniken” uttrycker vidare att:
-Jag älskar den nya tekniken och tycker att det är fantastiskt att de själva kan styra vad de vill se och göra, säger pappa Martin Strömberg som jobbar på inköpsavdelningen på Lidl. Paues 2015b
21
Det framgår här att pappa Martin är förtjust i tekniken och vilka möjligheter den ger barnen. Med hjälp av den nya tekniken kan hans barn styra över sin fritid, de kan själv välja vad de ska se på och vad de ska syssla med. Vi utläser här två egenskaper, självstyrning och
självreglering som definierar diskursen om det kompetenta barnet. Dessa begrepp menar vi är moment i denna diskurs. Eftersom barnen har förmågan till självstyrning och reglering
behöver de alltså ingen vuxen som bevakar och kontrollerar det som anses vara ett hot eller en fara.
5.2.1 Passiva barn och aktiva barn
En skribent på Familjeliv som riktar sig till föräldrar, skriver under rubriken ”HUR begränsar ni barnens skärmtid, vilka regler har ni och varför?” Ett av svaren lyder:
Barnens skärmtid gäller inte för oss vuxna. Så enkelt är det här hos oss. Vi bor utomlands så TV ser vi aldrig på utan de gånger TV:n är på så är det Netflix eller DVD. Behövs skärm till läxor får de naturligtvis kolla. I perioder havererar detta liksom andra regler. Men det går att ta tag i det igen. Mina barn får bryta ihop, gnälla, ja tråkigt en tid för dem att acceptera vad det är som gäller – och har alltid fått. Jag kan ge något/några förslag på vad de kan göra, men de får göra det själva eller med syskon.
Kina79 2015
Här synliggörs vuxenstyrda barn, barn som inte ges möjlighet till den frihet som andra föräldrar ger sina barn i frågan om deras skärmtid. Föräldern tydliggör att barnens skärmtid inte är densamma som de vuxnas och reglering gäller enbart barnen. Här finns inte den tilltro till barnens egen förmåga till reglering som kan utläsas ur tidigare exempel. I den goda barndomsdiskursen och därmed i föreställningen om det hotade barnet kan vi se en form av passivitet. I diskursen utmärker vi passivitet som ett moment. Barnen görs alltså till passiva subjekt som måste rätta sig efter och förhålla sig till vuxnas, de så kallade beskyddarnas, regler. Det är en självklarhet att de vuxna är de som vet bäst gällande barnens välbefinnande. Det är de vuxna som identifierar risker och avgör hoten och farorna som barnen utsätts för.
I diskursen om det kompetenta barnet fastställer vi det motsatta till passivitet, följaktligen
aktivitet som moment. Därmed är barnen aktiva subjekt genom att de har inflytande och styr
till en viss del över sina egna liv. De är självständiga, mogna och är jämbördiga vuxna och därmed tillkommer lika rättigheter och skyldigheter som vuxna har. Med skärmtid som ger barnen liksom vuxna tillgång till mediavärlden, får barnen möjlighet att ta del av det som tidigare endast varit ämnat för vuxna. I diskursen om den goda barndomen är det just detta
22
innehåll tillämpat för vuxna som kan utgöra ett hot mot barnen. Barnens oskuldsfullhet som vi menar är ett annat moment i diskursen är under hot och i fara. De ska stå under de vuxnas beskydd och förbli passiva, de ska underordnas de vuxna som alltid vet barnens bästa. De vuxna väktarna beskyddar barnen och de ansvarar för att bevara barnens oskuldsfullhet. Därtill blir barnen ansvarslösa eftersom allt ansvar ligger på den vuxne.
5.2.2 Oskuldsfulla versus kompetenta barn
En skribent i kommentarsfältet till artikeln ”Det var som att vi gett dem knark” skriver:
När jag var liten så var alla ungar ute och lekte, vi lekte tillsammans i timmar utan att ha någon vuxen som styr upp och organiserar. Barn behöver hålla på och röra hela sin kropp. Barn behöver springa, klättra, hoppa, fantisera, testa saker och de behöver göra det ofta ofta ofta eftersom det hjälper den psykologiska utvecklingen.
Hur ska vi komma dit igen? Går det att komma dit igen eller har samhällets förändrats för mycket?
Paues 2015a
Vi urskiljer här en föreställning som vi kopplar till diskursen om den goda barndomen. Skribenten inleder med en personlig beskrivning och erfarenhet av hens barndom. Hen utgår från den egna barndomen och menar att dessa upplevelser är något som alla barn bör uppleva. Barnen ska vara ute, leka och ständigt vara motoriskt aktiva. Barn ska ägna sig åt det som specifikt anses tillhöra en god barndom. Barn ska fantisera och vara nyfikna, barn ska vara barn och inte växa upp snabbt. Alltså ska barn förbli naiva, oskuldsfulla och icke kompetenta. Deras vardag ska vara fri från ansvar och bekymmer. De ska därmed inte ta del av det som tillhör vuxenvärlden.
I kontrast till detta ges det kompetenta barnet tillgång till sådant som enbart är avsett för vuxna. Skiljelinjen mellan barn och vuxna är som vi tidigare nämnt otydlig i en mediavärld eftersom barn har tillgång till sådant som tidigare varit ämnat för vuxna. I artikeln som ingår i satsningen Digitala Livet ”Vi ser inga problem, vi älskar tekniken” läser vi att:
Varken Martin eller Anna-Karin är heller rädda för att Sonja och Frans skulle stöta på något olämpligt på nätet. De menar att barnen själva kommer till dem om de hittat något de inte förstår eller som skrämmer dem.
-Vi vill att de ska känna att vi alltid finns där om de behöver stöd och guidning och vi pratar ofta med dem om vad de kan titta på om vi inför en massa regler kanske de slutar att vända
23
sig till oss om de ser något ”förbjudet”- för att de är rädda för att vi ska bli arga. Så vill jag inte ha det, säger Anna-Karin.
Paues 2015b
Här gestaltas ett kompetent barn med ansvar att själv ta beslut gällande sådant som kan tyckas vara hotfullt och oroväckande. Föräldrarna är medvetna om de så kallade riskerna som
medföljer skärmtiden. Dock känner de sig trygga och har en tilltro till att barnen självmant kommer att ta kontakt med dem vid behov. I diskursen om det kompetenta barnet lever barnen inte i en avskild och idyllisk värld. Istället lever barnen sina liv i samma värld som de vuxna och får därmed även ta det ansvar och göra de val som präglar denna sfär. I citatet
framkommer det att föräldrarnas uppgift är att agera som en support och guide för barnen istället för att inta rollen som väktare.
5.2.3 Föräldrar som väktare eller guider
I de båda diskurserna identifierar vi föräldrar som moment. Dock ser vi hur föräldrarnas position och relation till barnen är olika i de två diskurserna om barndomen. I den goda barndomsdiskursen har föräldern som vi tidigare nämnt en roll att bevara barnens
oskuldsfullhet och därmed agera som väktare. Detta är en naturlig position att inta i diskursen eftersom barnet är sårbart och ömtåligt. I den goda barndomsdiskursen intar alltså föräldern rollen som väktare och även rollen som den ”goda föräldern”, en förälder som måste leva upp till de krav och förväntningar som diskursen ställer. Det krävs alltså en förälder som fullgör sin plikt som beskyddare och som kan skapa den optimala och ideala barndomen. Med detta ansvar tillkommer även ett ständigt dåligt samvete då det inte alltid går att leva upp till bilden av den ”goda föräldern”. I ytterligare en artikel ur Digitala Livet i Aftonbladet med rubriken ”Mitt barn blir som en zombie” läser vi att:
Hela 60 procent av de tillfrågade föräldrarna säger att de har haft dåligt samvete över
barnens skärmtid. En förälder skriver i undersökningen: ”Jag har dåligt samvete för att sonen sitter för mycket tv:n. Jag vill engagera mig och leka aktivt med leksaker med honom men känner att tiden och orken tryter”.
Andersson, Larsson & Paues 2015
Enligt utdraget har alltså mer än hälften av de tillfrågade föräldrarna dåligt samvete när det kommer till deras barns skärmtid. Här framkommer det att en god förälder bör vara
24
lekkamrat. Dock uttrycker föräldern att tiden och orken inte är tillräcklig vilket leder till ett dåligt samvete över att barnen istället spenderar tid framför en skärm, det vill säga ägnar sig åt ett potentiellt hot. Det uppstår alltså en konflikt mellan föräldrarnas plikt som väktare och om huruvida de har möjlighet till att uppfylla dessa krav i det verkliga livet. Diskursen formar en föreställning om hur den goda föräldern ska vara och hur den ska agera. Detta kolliderar med hur föräldrarnas verklighet ser ut vilket då skapar diverse känslor som ett dåligt samvete. Ett dåligt samvete över att inte kunna fullgöra sin plikt som väktare och upprätthålla den goda barndomen. I artikelserien det Digitala Livet kan vi i ”Stackars oss, stackars barn” läsa en bloggares åsikter:
Istället för att bara bry oss om hur många timmar och minuter barnen sitter framför
skärmarna bör vi på riktigt engagera oss i deras mediekonsumtion. Det är så oerhört mycket viktigare att guida, hitta de bästa apparna och erbjuda alternativ till vuxna som öppnar Kinderägg än att förbjuda, begränsa och förfasa oss. Att barn har tillgång till skärmar innebär fantastiska möjligheter. De kan ge underhållning, bättre kontakt med släktingar som bor i en annan stad, motoriska färdigheter, läsförståelse, kulturupplevelser och språkutveckling.
Forssberg 2016
Ur detta citat framkommer det att skärmarna inte utgör ett hot eller en fara för barnen, snarare en otrolig möjlighet. Istället för att oroa och förfasa sig över barnens skärmtid ska de vuxna involvera sig i de medielandskap som barnen utforskar och rör sig i. De vuxnas uppgift blir här att guida barnen i det som kan anses vara hotfullt vilket då ersätter den väktarposition som föräldern har i den goda barndomsdiskursen. Relationen mellan barnet och föräldern i
diskursen om det kompetenta barnet skiljer sig från den motsvarande relationen i den goda barndomsdiskursen. Som vi tidigare nämnt fungerar den vuxne som en guide istället för väktare. Relationen mellan barnet och föräldern utgörs av en maktsymmetri där den vuxne avsäger sig en viss makt. Föräldern intar en så kallad kompisliknande relation med barnet och den vuxne är inte alltid den som vet bäst. Istället betraktas barnet som kompetent och besitter en särskild kunskap och kan till och med lära den vuxne.
25
6. Avslutning
I detta avsnitt kommer vi att sammanfatta resultatet av analysen. Vi kommer även besvara våra frågeställningar och därmed vårt syfte som är att synliggöra och undersöka hur
barndomen konstrueras i debatten om barn och skärmtid. Studiens slutsats kommer sedan att diskuteras i relation till den forskning som introducerats tidigare.
6.1 Slutsats
I analysen framkommer två olika och konkurrerande diskurser om barndomen, diskursen om den goda barndomen som är förknippad med det hotade barnet och diskursen om det
kompetenta barnet. Vi ser dem som två motsatta och konkurrerande diskurser som definierar barnet på olika sätt. I den goda barndomsdiskursen är barnen passiva eftersom de inte anses ha den kompetens och förmåga som krävs för att ta egna och därmed självständiga beslut. Istället är det de vuxna som bestämmer och tar beslut som berör barnen. Barnet som
kännetecknas av dess sårbarhet och oskuldsfullhet måste beskyddas just för att de i och med dessa egenskaper är extremt utsatta för hot och faror. De måste beskyddas för att dessa egenskaper ska bevaras och inte förstöras av yttre påfrestningar. Det är föräldrarna, alltså de vuxna, som ansvarar för detta beskyddande och tilldelas rollen som väktare. Positionen som väktare innebär ansvar och förväntningar. Den vuxne måste utföra sitt uppdrag för att i slutändan ge barnet den eftersträvande barndomen. Detta resulterar i vuxnas dåliga samvete över det potentiella hot som skärmen utgör. I den motsatta diskursen om det kompetenta barnet är barnet aktivt, barnet tar egna beslut och de vuxna behöver då inte involvera sig. Barnen har diverse förmågor och kompetenser vilket leder till att de själva kan reglera
exempelvis skärmtiden. De behöver inte en väktare utan snarare en guide som kan leda barnen i en viss riktning utan att utöva sin auktoritet.
I debatten om skärmtiden framkommer att den önskvärda barndomen är den som levs i en skärmfri värld. Barndomen utformas av rörelse i den bemärkelsen att barnen ständigt ska vara i rörelse och därmed motoriskt aktiva. Naturen som vi utmärkt som moment i den goda barndomsdiskursen och utomhuslek är betydelsefulla i en önskvärd barndom. Barnen har i naturen möjlighet till rörelse och motoriska aktiviteter. I debatten framställs skärmen som hot mot barndomen. Den är en fara för barnen eftersom den påverkar dem på olika negativa sätt. Barnens beteende förändras av skärmarna. Hotet ligger bland annat i skärmens dragningskraft
26
som gör att barnen inte är förmögna att slita sig loss från skärmen. Olämpligt material som är avsett för vuxna är även lättillgängligt via skärmarna och till följd av detta är det som visas på skärmen även ett hot. Då den goda barndomen som vi tidigare nämnt utformas av rörelse är även skärmtiden ett hot mot denna. Barnen sitter framför skärmen istället för att röra på sig, de är alltså stillasittande och uppfyller inte de förväntningar som den önskvärda barndomen utmärks av. Det som ska bevaras är det ”barnsliga”, de ska förbli oskuldsfulla och därmed måste barnen skyddas från det som hör till vuxenvärlden. På ett sådant sätt kan de förbli oförstörda barn som inte ännu har belastats med plikt och ansvar som hör till vuxenlivet. Barnen förblir då oskuldsfulla som ännu inte upplevt och är medvetna om den grymma verklighet som väntar.
6.2 Diskussion
Vi kan tyda likheter mellan rådande debatt om barns skärmtid med tidigare så kallade moralpanik. Drotner (1999) menar att i moralpanik förs debatten av de vuxna men handlar nästan uteslutande om barn vilka ses som sårbara offer. I videovåldsdebatten framställdes barnen som objekt vilka var sköra, mottagliga för hot och i behov av skydd (Höjdestrand 1997). I skärmtidsdebatten framträder en liknande bild av barnet som den i tidigare debatter om det hotade barnet. Det hotade barnet som vi positionerar i relation till den goda
barndomsdiskursen, handlar om ett hotat barn som behöver beskydd av de vuxna väktarna. Vi hävdar att den goda barndomsdiskursen under en längre tid haft en dominerad ställning. Det är alltså den som har fått ge mening och gett barndomen en specifik innebörd. Det är därmed den diskurs som barndomen kan förstås utifrån och den goda barndomsdiskursen har
följaktligen fått definiera verkligheten på sitt sätt. En skillnad som vi kan urskilja mellan den tidigare forskning, det vill säga tidigare moralpanik, är att det i dagens debatt angående skärmtid framträder en annan bild av barnet nämligen det kompetenta barnet. Det förs en diskursiv kamp, alltså en kamp om vilken av dessa två diskurser som ska vara den rådande och dominerande. Det vill säga den diskurs som definierar innebörden av barndomen på sitt sätt och som ses som en sanning. Kampen utgörs av att diskurserna försöker fixera element till moment och göra dessa entydiga utifrån just den specifika diskursens bild av verkligheten. Detta inträffar som vi tidigare nämnt då förälderns position och uppgift i de båda diskurserna skiljer sig åt. Vi fastställde föräldern som moment i diskurserna och respektive diskurs vill fixera förälderns roll på just sitt specifika sätt. I diskursen som innefattar det hotade barnet är
27
förälderns funktion att vakta och bevaka barnen. I diskursen om det kompetenta barnet intar föräldern rollen som en vägledande guide.
Drotner (1999) menar att då ett okänt massmedium har introducerats har den triggat offentliga debatter vilka utmanar och kanske till och med förändrar rådande normer. Den goda
barndomsdiskursen och det som den representerar utmanas av det kompetenta barnet. Vilka normer och föreställningar är det då som utmanas av skärmtidsdebatten? Coppock (1997) menar att familjen representerar det goda och är en grundpelare i det sociala livet. Barnets sociala liv börjar inom familjen eftersom barnet allra först interagerar med dess
familjemedlemmar. I och med skärmens framfart och etablering i familjelivet, utmanas familjens samspel. Föreställningen om den goda familjen och de värderingar som familjen representerar utmanas eftersom medlemmar i familjen, vuxna som barn, numera är flitiga skärmanvändare. Det är dock barnens skärmtid som är i fokus för debatt och oro. Det är barnens skärmtid som anses vara ett hot mot det sociala samspelet i familjen och just därför är det barns skärmtid som ska regleras.
Buckingham (2000) anser att dagens barn ses som självständiga konsumenter och de har möjlighet till att välja sådant som är särskilt producerat för dem. Vuxna exkluderas från barnkulturen eftersom den kräver särskild kompetens. Alltså blir den vuxne till viss del inkompetent i det nya medielandskapet. Vi hävdar att barnen i och med deras högre status i samhället som konsumenter har möjlighet till att påverka och bli lyssnade till. Vidare menar vi att barnens position utifrån föreställningen av mediebarndomen har stärkts. Barnens intresse och deras åsikter är numera betydande på sådant sätt att de numera har inflytande över utbudet och barnkulturen. Detta har resulterat i att det läggs en hel del pengar och resurser på barnen. Det skapas särskilda appar, globala onlinespel och det finns dygnet runt Tv-kanaler som sänder program specifikt ämnat för barnen.
Höjdestrand (1997) anser att moralpanik behövs för att kunna fastställa den moraliska ordning som anger vad det är som är rätt eller fel, en ordning som är i ständig rörelse. Bilden av barnet som sårbart och i behov av skydd kunde genom videovåldsdebatten fixeras. Därmed
fastställdes den moraliska ordningen som angav att videovåldet var något ondskefullt som skulle stoppas till varje pris. Alltså var bilden av det sårbara, hotade barnet som är i behov av beskydd den rådande och självklara föreställningen. Detta var den offentliga och allmänna
28
uppfattningen vid just denna tidpunkt då videovåldsdebatten var aktuell. Skillnaden i dagens debatt gällande skärmtiden är att det inte finns någon gemensam ståndpunkt. Skärmtiden aktiverar en diskussion och debatt där vi kan urskilja två konkurrerande diskurser om
barndomen. Den ena diskursen gestaltar det kompetenta barnet och den andra framställer det hotade barnet. Skärmtiden kan inte ses som ett självklart hot då bilden av det kompetenta barnet nu är gällande och skärmtiden istället utgör möjligheter för barnen. Därför är inte den moraliska ordningen fixerad av denna debatt utan i en fortsatt rörelse. Det är inte självklart vad som är rätt och fel.
Vi kan hävda att det som anses utgöra ett hot mot barndomen, i detta fall skärmarna, i
framtiden troligtvis kommer att ersättas av något annat. Om vi ser på de fenomen som tidigare väckt diskussion och nu är allmänt accepterade som exempelvis serietidningar och Tv:n kommer surfplattorna och de smarta telefonerna så småningom att accepteras och inte längre väcka större diskussion och debatt. Utifrån det barndomssociologiska perspektivet kommer konstruktionen av att barnet förändras över tid och rum. Utifrån tidigare forskning (se Drotner 1999, Höjdestrand 1997, Strandgaard Jensen 2012) menar vi att den goda barndomsdiskursen är en social konstruktion vilken har en stabil grund som utgörs av diskursens historiska betydelse och bakgrund. Detta innebär att diskursen inte i första hand kommer att försvinna eller suddas ut. Med detta sagt menar vi att det kanske alltid kommer att finnas en viss oro och rädsla för sådant som kan uppfattas som ett potentiellt hot mot barnen.
Hur påverkar då dessa olika bilder därmed diskurserna om barndomen barns verkliga liv? Diskurserna med dess representationer skildrar inte en verklig bild av vad barn är.
Diskurserna avbildar inte barn utan snarare formar dem och styr deras liv i allra högsta grad på det sätt att de formar särskilda sociala idéer och förhållningssätt. Diskurserna ger specifika uppfattningar som kan ses som sanningar vilka då medför både begränsningar och möjligheter för barn. I skärmtidsdebatten kan vi uppfatta att barns tillgång till skärmarna präglas av de olika diskurserna. Barnens skärmtid förbjuds och regleras av den vuxna väktaren, eller så tillåts barn fri tillgång till skärmarna på eget ansvar.
Diskurserna påverkar och präglar även institutionen förskolan som bland annat utgörs av pedagoger och styrdokument som förskolans läroplan. Läroplanen vilken personalen ska förhålla sig till är en konstruktion som även den präglas av olika diskurser som den goda
29
barndomen och det kompetenta barnet. Den är föränderlig vilket innebär att förskollärarens uppdrag kan förändras. Vår studie är relevant för förskolans personal då den kan bidra till en fördjupad förståelse kring hur barn tolkas och bemöts.
30
7. Källförteckning
Bergnéhr, Disa (2009). Natur, utomhusmiljö och den goda barndomen i tidningen Förskolan. I Halldén, Gunilla (red.) Naturen som symbol för den goda barndomen. Stockholm: Carlsson ss. 59-77
Buckingham, David (2000). After the death of childhood: growing up in the age of electronic
media. Cambridge: Polity Press.
Coppock, Vicki (1997). ‘Families in ‘Crisis’ i P Scraton (red) ‘Childhood’ in
‘Crisis’? London: UCL Press ss. 58-75
Halldén, Gunilla (red.) (2009). Naturen som symbol för den goda barndomen. Stockholm: Carlsson.
Höjdestrand, Erik (1997). Det vedervärdiga videovåldet: att återupprätta moralisk ordning =
[The repulsive video violence] : [restoring moral order]. Diss. Uppsala : Univ., 1998
Neumann, Iver B. (2003). Mening, materialitet, makt: en introduktion till diskursanalys. Lund: Studentlitteratur.
James, Allison & Prout, Alan (red.) (1997). Constructing and reconstructing childhood:
contemporary issues in the sociological study of childhood. 2., [rev. and updated] ed.
London: Falmer
Strandgaard Jensen, Helle (2012). Nobody panicked! The Fifties debate on children’s comics consumption. I Sparrman Anna; Sandin Bengt; Sjöberg Johanna (red) Situating Child
Consumption: Rethinking values and notions of children, childhood and consumption.
Lund: Nordic Academic Press. ss. 253-272.
Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise (2000). Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur.
Elektroniska referenser
Andersson, K., Larsson, J. & Paues, J. (2015). Mitt barn blir som en zombie. Aftonbladet, 27 december.
http://www.aftonbladet.se/partnerstudio/digitalalivet/article21948920.ab [2016-04-07] Brembeck, Helene, Johansson, Barbro & Kampman, Jan (red.) (2004). Beyond the competent
child: exploring contemporary childhoods in the Nordic welfare societies / [Elektronisk resurs]. Frederiksberg: Roskilde University Press
Drotner, Kirsten (1999). Dangerous Media? Panic Discourses and Dilemmas of Modernity. Paedagogica Historica, 35:3, 593-619, DOI: 10.1080/0030923990350303
31
Ellegaard, Tomas (2004). Self-Governance and Incompetence: teachers` construction of “the competent child”. I Brembeck, Helene, Johansson, Barbro & Kampman, Jan (red.) Beyond
the competent child: exploring contemporary childhoods in the Nordic welfare societies /
[Elektronisk resurs]. Frederiksberg: Roskilde University Press ss.177-197
https://www-dawsonera-com.proxy.mah.se/abstract/9788778679475 [2016-05-20]
Forssberg, Manne (2016). Stackars oss, stackars barn. Aftonbladet, 20 januari.
http://www.aftonbladet.se/partnerstudio/digitalalivet/article22115707.ab [2016-04-07] Kina79 (2015) . HUR begränsar ni barnens skärmtid, vilka regler har ni och varför?
Familjeliv
http://www.familjeliv.se/forum/thread/75333629-hur-begransar-ni-barnens-skarmtid-vilka-regler-har-ni-och-varfor [2016-04-07]
Lagercrantz, Hugo (2015). Statens Medieråd borde läggas ned. Svenska Dagbladet, 2 april. http://www.svd.se/statens-medierad-borde-laggas-ned [2016-04-07]
Mumin (2015). Reglerar du ditt barns "skärmtid"? Familjeliv
http://www.familjeliv.se/forum/thread/75449405-reglerar-du-ditt-barns-skarmtid [2016-06-01]
Paues, Johanna (2015a). Det var som att vi gett dem knark. Aftonbladet, 27 december. http://www.aftonbladet.se/partnerstudio/digitalalivet/article21950716.ab [2016-04-07] Paues, Johanna (2015b). Vi ser inga problem, vi älskar tekniken. Aftonbladet, 27 december.
http://www.aftonbladet.se/partnerstudio/digitalalivet/article21950928.ab [2016-04-07] Vetenskapsrådet (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet
http://www.gu.se/digitalAssets/1268/1268494_forskningsetiska_principer_2002.pdf [2016-06-20]
