POLISERS UPPLEVELSER AV KVINNORS INSTÄLLNING TILL
ATT MEDVERKA I UTREDNINGAR GÄLLANDE
PARTNERVÅLD
Helene Edhammer, Louise Heldring & Sanna Larsson
HT19
Självständigt uppsatsarbete, 15 hp Huvudområde: Kriminologi
Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Handledare: Joakim Petersson
Sammanfattning
Syftet med föreliggande studie var att undersöka poliser inom ingripande verksamhets (IGV) upplevelser av kvinnans inställning till att medverka i utredningen, baserat på initiala brottsplatsförhör, i partnervåldsärenden. Vidare var syftet även att undersöka hur IGV-poliser upplever att man bör arbeta för att motivera kvinnor till att medverka i utredningen. Sju IGV-poliser intervjuades med en semistrukturerad intervjuguide som sedan analyserades med hjälp av tematisk analys. Med hjälp av analysen identifierades fyra teman samt åtta subteman. Resultatet påvisade att kvinnors inställning till att medverka i utredningen var negativ alternativt ambivalent. Den negativa inställningen berodde till stor del på normalisering av våldet samt misstro till polis och rättsväsende. Den ambivalenta inställningen grundade sig i rädsla för våld samt ovisshet kring exempelvis rättsprocessen. Resultatet till den del av studien som syftade till att förklara hur poliser upplever att de bör arbeta för att motivera kvinnor till medverkan i utredningen påvisade att strategier samt uppträdande är de mest centrala delarna. De strategier som ansågs mest centrala var patrullens uppbyggnad samt avskildhet. Att ha tålamod samt den förhörsteknik som används under förhöret var de viktigaste faktorerna rörande hur man bör uppträda för att motivera kvinnor att medverka i utredningen. Normaliseringsprocessen användes för att försöka förklara kvinnors inställning till att medverka i utredningen.
Nyckelord: Polisen, Partnervåld, Kvinnans inställning, Utredning, Normaliseringsprocessen.
Abstract
The aim of this study was to examine police officer’s experiences of women's attitudes towards participating in an investigation, based on the initial crime scene hearing, in cases regarding domestic violence. Furthermore, the aim was also to investigate how police officer’s think they should work to motivate women to participate in the investigation. Seven police officers were interviewed using a semistructured interview guide. The results were analyzed using thematic analysis. Four themes and eight sub-themes were identified. The result showed that women's attitudes toward participating in an investigation was either negative or ambivalent. The negative attitude were due to normalization of the violence and mistrust to the police and the legal system. The ambivalence attitude was caused by fear of repeated victimization and uncertainty concerning for example the legal proceeding. In terms of how police officer’s think they should work to motivate women to participate in the investigation, showed that strategies and appearance were the two most central parts. There were two strategies that were considered as most central. These were the structure of the patrol and detachment. To have patience and how the hearing proceeds were seen as the most important factors regarding how to appear to be able to motivate women to participate in the investigation. The Normalization process were used as an explanation regarding women's attitudes towards participation in an investigation.
Keywords: Police officer, Domestic violence, Women's attitudes, Investigation, Normalization process.
Innehållsförteckning
Polisers upplevelse av kvinnors inställning till att medveka i utredningar gällande
partnervåld ... Error! Bookmark not defined.
Definition av partnervåld ... 1
Polisens upplevelser av kvinnans inställning till att medverka i utredningen... 2
Polisens upplevelser av motiveringsarbetet ... 4
Normaliseringsprocessen ... 5 Kunskapsluckor ... 7 Syfte ... 7 Metod ... 7 Deltagare ... 8 Material ... 8 Procedur ... 9 Etiska överväganden ... 10 Förförståelse ... 10 Analys... 11 Resultat ... 13 Negativ inställning ... 14 Ambivalens... 16 Strategier ... 18
Uppträdande ... 19 Diskussion ... 21 Resultatdiskussion ... 22 Normaliseringsprocessen ... 26 Metoddiskussion... 28 Praktiska implikationer ... 29 Framtida forskning ... 29 Referenser ... 31 Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3
Polisers upplevelser av kvinnors inställning till att medverka i utredningar gällande partnervåld
Partnervåld har under de senaste årtiondena varit ett politiskt högprioriterat ämne samt ett allvarligt samhällsproblem (Regeringen, 2019). Genomsnittligen dödas varje år 12 kvinnor till följd av partnervåld, statistiken såg dock annorlunda ut under 2018 då 22 kvinnor i Sverige förlorade livet till följd av partnervåld (Nationellt centrum för kvinnofrid, 2019). Hur omfattande partnervåld är i övrigt är dock svårt att fastställa med säkerhet eftersom mörkertalet är väldigt stort. I ett försök att kartlägga omfattningen framkom det dock att cirka var fjärde kvinna någon gång utsatts för våld av en tidigare eller nuvarande partner (NCK, 2019). Ett av de
jämställdhetspolitiska målen är att partnervåld ska upphöra vilket ska uppnås genom bland annat förebyggande arbete. I det förebyggande arbetet läggs stor vikt vid att polismyndigheten
”bedriver ett proaktivt, väl genomtänkt och planlagt brottsförebyggande arbete” (prop. 2016/17:1, s. 43). I dagsläget är både anmälningsbenägenheten samt andelen kvinnor som deltar i
utredningar av partnervåld mycket låg (Brottsförebyggande rådet, 2019). Kvinnans medverkan i utredningen är inte nödvändig i juridisk mening, dock har det nästan uteslutande en avgörande betydelse för om åtal ska väckas samt leda till en fällande dom (NCK, 2019; Polisen, 2018). Hur kvinnans första möte med polisen ser ut är av stor vikt i många avseenden. Polisen är i många fall den första myndigheten som den våldsutsatta kvinnan kommer i kontakt med, vilket innebär att mötet kan vara avgörande för polisens utredning, offrets fortsatta medverkan i rättsprocessen samt offrets återhämtning och psykiska välbefinnande (Lindgren, 2004; NCK, 2019). För att försöka få en djupare förståelse kring kvinnors inställning till att medverka i utredningen från ett polisiärt perspektiv, var syftet med denna studie att undersöka hur poliser upplever kvinnans inställning till att medverka i utredningen vid fall av partnervåld, samt att undersöka hur poliser själva upplever att de bör arbeta i dessa ärenden för att på bästa sätt motivera kvinnan till att medverka.
Definition av partnervåld
Partnervåld ligger inom ramen för “våld/brott i nära relation” och berör våld som utövats av en nuvarande eller tidigare partner. Begreppet partner innefattar samtliga typer av parrelationer oberoende av kön, såsom sambo, särbo, pojk-/flickvän, gift eller att personerna har gemensamma barn (Brå, 2018). Våldet kan vara av psykisk, fysisk eller sexuell karaktär där det inte är ovanligt att en blandning av samtliga förekommer i ett mönster av handlingar (Socialstyrelsen, 2019). Det psykiska våldet kan vara olika former av isolering genom att avskärma kvinnan från sina vänner
och familj. Det kan även vara känslomässig utpressning, skambeläggning och hot om våld (NCK, 2019). Fysiskt våld kan ges i uttryck genom exempelvis knuffar, slag, stryptag och sparkar. I vissa fall är det fysiska våldet så allvarligt att det kan leda till sjukhusvistelse eller dödsfall (NCK, 2019).
Sexuellt våld kan vara oönskad beröring eller att offret filmas eller fotas i ett sexuellt syfte mot sin vilja. Det kan även vara våldtäkt eller tvång att utföra diverse sexuella handlingar
alternativt bevittna olika former av sexuella handlingar (NCK, 2019). Ytterligare former av handlingar som hör till partnervåld är materiellt och ekonomiskt våld. Där materiellt våld kännetecknas av att förövaren exempelvis förstör saker i hemmet alternativt förstör ägodelar av särskilt värde så som foton och filmer. Vid ekonomiskt våld tar förövaren kontroll över bådas ekonomiska tillgångar för att öka isoleringen och beroendeställningen för offret (NCK, 2019).
De mest förekommande parkonstellationerna inom partnervåld är då förövaren är en man och offret en kvinna (Brå, 2019), vilket ligger till grund för avgränsningen i vår studie där fokus ligger på mäns våld mot kvinnor.
Polisens upplevelser av kvinnans inställning till att medverka i utredningen
Polisens riktlinjer säger att poliser ska försöka motivera till fortsatt medverkande under utredning samt resterande rättsprocess genom att ge kvinnan det stöd hon behöver för att klara av det. Det är därför av största vikt att polisen visar medkänsla och förståelse för kvinnan då risken finns att hennes utsatta situation annars förvärras (Heimer & Posse, 2003; Polisen, 2019).
Tidigare forskning visar att de flesta kvinnor har en negativ inställning till att medverka under utredningsarbetet, en åsikt som framkommer redan under första mötet enligt polisen (Myhill, 2019). Kvinnans negativa inställning kan enligt polisen bero på en rad olika faktorer (Blair, 2013; Blaney, 2010; Horwitz m.fl., 2011; Johnson, 2004; Myhill, 2019; Segrave, Wilson & Fitz-Gibbon 2016).
En frekvent förekommande orsaksfaktor till kvinnans negativa inställning är enligt poliser från tidigare forskning att våldet blivit normaliserat. Poliser vittnar om hur de upplever att
kvinnan själv inte förstår sin utsatthet (Johnson, 2004; Myhill, 2019). Vidare berättar de hur det är vanligt förekommande att kvinnan inte ser våldet som ett problem utan som en normal del i sitt förhållande. Det är enligt polisen vanligt att grannar eller anhöriga är de som kontaktar polisen eftersom de befarar att kvinnan råkar illa ut (Johnson, 2004). När polisen sedan anländer till platsen är den utsatta kvinnan i många fall helt oförstående till varför de kommit. Kvinnan förstår inte hur det kommer sig att grannar eller anhöriga anmält händelsen eftersom hon själv anser att
hon ej behöver deras hjälp (Blair, 2013; Johnson, 2004; Myhill, 2019). Poliserna beskriver hur de upplever att detta beror på att våldet blivit en normaliserad del av kvinnans vardag vilket leder till stora svårigheter när det kommer till att motivera kvinnan till att medverka i utredningen (Blair, 2013). Poliser vittnar om att även i de fall då återupprepad kontakt med polisen förekommer kvarstår kvinnans inställning som negativ till att medverka i utredningen (Horwitz m.fl., 2011).
Ytterligare faktorer som poliser menar på kan ha påverkat kvinnans negativa inställning är de praktiska aspekter för kvinnan som berörs i fall av partnervåld (Blair, 2013). Poliser menar att kvinnan har flertalet hinder att överkomma innan en anmälan är aktuell för henne (Blaney, 2010). En polis berättar hur det är vanligt förekommande att kvinnor avstår från medverkan i utredning bland annat på grund av att hon har gemensamma barn med mannen. Poliser menar på att kvinnan upplever att en anmälan skulle förvärra situationen för hennes barn vilket gör att hon hellre avstår (Blair, 2013). En polis vittnar om hur mannen i många fall tagit kontroll över deras gemensamma ekonomi vilket gör att kvinnan är beroende av mannen rent ekonomiskt. Kvinnan vill därför inte anmäla eftersom hon ej vill att mannen ska försvinna ur hennes liv då det skulle försvåra hennes och barnens livssituation rent praktiskt (Blair, 2013).
Poliser lyfter även hur kommunikationssvårigheter är en vanligt förekommande orsak till att kvinnor ej vill medverka i utredningen. Poliser menar att kvinnan ofta är direkt rädd för polisen vilket gör det svårt att nå fram till henne. Fortsättningsvis vittnar poliser om att rädslan i vissa fall kan ha orsakats genom att mannen manipulerat kvinnan till att tro att hon bör vara rädd för polisiära auktoriteter och inte för honom. En polis upplever att kvinnans rädsla leder till kommunikationssvårigheter vilket gör det svårt att motivera henne till att medverka i utredningen (Blair, 2013).
I flertalet fall upplever även poliser att kvinnans generella inställning till polis och rättsväsende på flera sätt kan påverka hennes inställning till att medverka i utredning. I tidigare forskning framkommer det hur poliser upplever att kvinnan har en stark misstro till polis och rättsväsende (Horwitz m.fl., 2011). Flertalet poliser vittnar om att det är vanligt förekommande att kvinnor redan innan har en förutbestämd uppfattning kring hur utredningen kommer att fortskrida (Segrave, Wilson & Fitz-Gibbon, 2016). Poliser upplever att många kvinnor misstror att en rättsprocess ens kommer att förbättra hennes situation. Vidare uppfattar flertalet poliser att kvinnans inställning ofta grundar sig i att kvinnan tror att utredningen ändå kommer att läggas ner (Segrave, Wilson & Fitz-Gibbon, 2016). Poliser menar även på hur kvinnans inställning kan bero på rädslan för vad som kommer hända efter att mannen avtjänat sitt straff. Många kvinnor menar enligt polisen att straffet mannen får ändå är så pass kort att hennes situation inte kommer hinna förbättras innan han kommer ut igen. Flertalet kvinnor uttrycker även enligt poliser rädsla för vad
som kommer hända dem när mannen återigen blir frisläppt (Segrave, Wilson & Fitz-Gibbon, 2016).
Tidigare forskning visar på hur poliser upplever att det är vanligt att kvinnor först har en positiv inställning till att medverka i utredningen, för att sedan ta tillbaka sin medverkan när vidare rättsprocess ska påbörjas (Segrave, Wilson & Fitz-Gibbon, 2016). Enligt poliserna kan detta i vissa fall bero på att mannen i fråga påverkat kvinnans vilja att medverka. De menar att det i vissa fall kan ske genom att mannen ber om ursäkt för sitt agerande vilket leder till att kvinnan tar tillbaka honom (Segrave, Wilson & Fitz-Gibbon, 2016).
Tidigare forskning menar även att mannens närvaro i det initiala skedet även kan påverka kvinnans inställning till att medverka i utredningen. Poliserna vittnar där om hur det är vanligt förekommande att kvinnan utelämnar viktig information alternativt ljuger om händelsen i de fall då mannen är kvar på platsen. De upplever att detta kan bero på att kvinnan är rädd för att mannen ska utöva upprepat våld efter en eventuell anmälan (Johnson, 2004).
Polisens upplevelser av motiveringsarbetet
Enligt tidigare forskning baserat på utvärdering av polisens arbetssätt, är den mest effektiva polisen i partnervåldsärenden en polis som kan kombinera givande djupgående samtal med den utsatta kvinnan tillsammans med noggrannhet i arbetet med bevismaterialet (Balenovich, Grossi & Hughes, 2007). Denna uppfattning delas även till stor del av poliser själva. Enligt tidigare forskning vittnar poliser om hur de upplever att det är viktigt att visa kvinnan empati under förhöret för att motivera dem till att medverka i utredningen. Fortsättningsvis menar de att det är viktigt att visa kvinnan förståelse för den situation hon befinner sig i samt de upplevelser hon delar med sig av till polisen (Blaney, 2010).
I tidigare forskning framkommer det även att poliser upplever hur information är en viktig del för att kunna motivera kvinnan att medverka i utredningen. Kunskap om partnervåld i stort samt de olika faktorer som kan påverka en kvinnas beslutsfattande är högst relevant för att motivera kvinnor till att delta under utredningen (Blaney, 2010). Poliserna menar på att det är viktigt att förmedla relevant kunskap om hur utredning samt rättsprocess kommer att gå till väga för kvinnan samt vilken hjälp som finns att få för henne (Blair, 2013; Blaney, 2010).
Flertalet poliser lyfter även hur de önskar samverka mer med flera aktörer samt få ökade resurser för att bli mer effektiva i sitt arbete (Brå, 2017). Poliser själva menar hur stöd från rättssystemet är en central del för att ha de verktyg som behövs för att faktiskt kunna motivera kvinnan till att medverka i utredningen. Verktygen kan enligt poliser bestå av exempelvis relevant
kunskap som rör kvinnans rättigheter samt möjlighet att vidarekoppla kvinnan till annan vårdpersonal (Heimer & Posse, 2003). Poliser menar på hur de upplever att specifik kunskap kring vilka resurser som finns för att konkret hjälpa kvinnan vidare är högst nödvändigt för att motivera kvinnor att medverka i utredningen (Blaney, 2010).
Ytterligare insatser som poliser anser bör tillämpas för att motivera kvinnor är att se över hur patrullen är uppbyggd (Retief & Green, 2015). Vidare menar polisenr att det är en fördel när patrullen består av en manlig och en kvinnlig polis. Enligt flertalet poliser beror detta på att offret vanligtvis har dåliga erfarenheter av män vilket gör att en kvinnlig polis kan nå fram på ett bättre sätt. Vissa poliser menar även på att kvinnliga poliser naturligt är mer förstående och empatiskt lagda vilket enligt poliserna kan påverka kvinnans inställning positivt (Retief & Green, 2015).
Poliserna från tidigare forskning upplever att tid i samband med partnervåld är en viktig aspekt för att kunna motivera kvinnor till att medverka i utredningen. Fortsättningsvis berättar de hur viktigt det är att lägga tid på dessa ärenden och att det ibland kan vara avgörande för huruvida ärendet kommer att tas vidare samt om kvinnan kommer att medverka. Poliserna upplever att det är viktigt med tålamod i fall av partnervåld samt att inte stressa eller bli frustrerad, eftersom kvinnan ofta lägger märke till det vilket kan påverka hennes medverkan i utredning negativt (Blaney, 2010).
Normaliseringsprocessen
Normaliseringsprocessen är en teori som syftar till att förklara en del faser en kvinna kan genomgå för att våld i hemmet ska accepteras, normaliseras och bli en del av vardagen (Lundgren, 2004). Normaliseringsprocessen kan även användas för att förklara varför vissa kvinnor väljer att ej polisanmäla eller medverka i en eventuell utredningen eftersom de själva anser att våldet är normalt.
Våldet tenderar oftast att introduceras stegvis där ökad kontroll vanligtvis är det första som sker. Inledningsvis kan mannen försöka ta kontroll över kvinnan genom att ge “tips” kring hur hon bör klä sig, vilka hon bör umgås med och i allmänhet leva sitt liv. Händelser som
vanligtvis kan misstas för omtanke (Lundgren, 2004). Allt eftersom tiden går ökar kontrollen och kvinnan blir mer och mer isolerad från sitt tidigare liv. Kvinnan blir mer och mer begränsad i hur hon får uttrycka sig vilka hon får umgås med samt hur hennes vardag överlag kommer att se ut. Efter att mannen gradvis ökat kontrollen över kvinnan kommer hennes vardag begränsas ytterligare och hon blir alltmer isolerad från sin omgivning (Lundgren, 2004).
Det band som kvinnan har till mannen är ytterligare en viktig del i
normaliseringsprocessen där det inledningsvis börjar med kärlek där hon målar upp en hjältelik bild av honom. När hon är med mannen får hon en känsla av att vara utvald och att hon är
priviligerad som får vara tillsammans med honom vilket stärker bandet ytterligare. Medlidande är även en känsla som kan binda kvinnan till mannen. Kvinnan väljer på grund av medlidande för exempelvis mannens bakgrund eller livssituation att inte lämna eftersom hon tar på sig ansvaret för mannens välbefinnande (Lundgren, 2004).
Gränserna mellan rätt och fel reduceras allt mer och kvinnan accepterar mannens åsikter som sina egna i allt högre grad. Eftersom våldet introducerats så pass långsamt är kvinnan i detta stadie av relationen så pass kontrollerad och nedbruten av mannen att hon accepterar mannens negativa bild av henne som sin egen och accepterar våldet som en del av relationen som hon själv åsamkat. Flertalet kvinnor vittnar om hur de anser att mannen i fråga tagit rätt beslut när han utövat våld mot henne eftersom han bara försöker hjälpa henne bli en bättre människa. Kvinnan anpassar sig även efter mannens tycke och vilja för att undvika att bli utsatt för mer våld
(Lundgren, 2004).
Sådana händelser som till en början ej skulle accepteras av kvinnan börjar numera anses som normalt. Genom att mannen växlar sitt beteende mot kvinnan mellan varm och kärleksfull och sedan hotfull och våldsam lyckas han hålla kvar kvinnan i relationen. Förvirring uppstår eftersom kvinnan tänker att våldet endast är tillfälligt och att deras relation egentligen är kärleksfull och bra vilket bidrar till att kvinnan stannar i relationen (Lundgren, 2004).
Slutligen är våldet en accepterad del av vardagen där gränser mellan rätt och fel har suddats ut och kvinnan kan inte längre avgöra vad som är okej eller inte i en kärleksrelation. I samband med att våldet normaliseras tenderar misshandeln även att trappas upp och bli allt grövre. Normaliseringsprocessen är numera fulländad vilket innebär att våld och hot är en normal del av vardagen framöver (Lundgren, 2004).
Samtliga faser i normaliseringsprocessen kan användas för att försöka förstå kvinnors inställning till att medverka i utredningen. Enligt tidigare forskning är normalisering ett av de problem som kan ligga till grund för att få kvinnor vågar anmäla eller delta i utredningen. Flertalet poliser vittnar nämligen om hur de anser att det uppstår problematik vid samtal med kvinnan eftersom hon själv ej inser problemet med våldet i hemmet och därför får en negativ inställning till att medverka i utredningen (Blair, 2013; Johnson, 2004; Myhill, 2019). Enligt teorin om normaliseringsprocessen är detta vanligt när samtliga faser i processen genomförts. Beroende på resultatet i föreliggande studie kommer därför normaliseringsprocessen att användas för att försöka förstå kvinnors inställning till att medverka i utredning i partnervåldsärenden.
Kunskapsluckor
Tidigare forskning visar på att poliser själva upplever att kvinnan redan från början har en negativ inställning till att medverka i utredningen vilket de menar kan bero på en rad olika faktorer (Blair, 2013; Blaney, 2010; Horwitz m.fl., 2011; Johnson, 2004; Myhill, 2019; Segrave, Wilson & Fitz-Gibbon, 2016). Dock är det huvudsakliga syftet med tidigare forskning att undersöka andra aspekter av ämnet partnervåld såsom kvinnans upplevelse av polisen alternativt polisens inställning till partnervåld i stort. Tidigare forskning belyser polisers upplevelser av kvinnans inställning till att medverka i utredningen mycket översiktligt och i liten utsträckning. Det saknas forskning som endast fokuserar på polisens upplevelser kring kvinnors inställning till medverkan i utredningen samt mer djupgående och detaljerad forskning kring ämnet. Polisers egna
upplevelser kring hur man bör arbeta för att motivera kvinnor till att medverka i utredningen är ytterligare ett område där forskning är bristfällig. Fåtalet utländska studier berör översiktligt ämnet och svensk forskning är i stort sätt obefintlig, vilket är ytterligare en kunskapslucka föreliggande studie önskar fylla. Detta ska uppnås genom en kvalitativ intervjustudie med svenska poliser som arbetar inom ingripande verksamhet (IGV). Poliser som arbetar inom ingripande verksamhet hanterar bland annat pågående brott och utryckningar (Polisen, 2018).
Syfte
Syftet med studien är att undersöka poliser inom ingripande verksamhets (IGV) upplevelser av kvinnans inställning till att medverka i utredningen, baserat på initiala brottsplatsförhör, i partnervåldsärenden. Vidare är syftet att undersöka hur IGV-poliser upplever att man bör arbeta för att motivera kvinnor till att medverka i utredningen.
Metod
Studien genomfördes med hjälp av en kvalitativ forskningsmetod i form av semistrukturerade intervjuer. Kvalitativ metod bör med fördel användas för att eftersöka förståelse av en individs egna upplevelser (Yin, 2011), vilket är passande utifrån syftet med föreliggande studie.
Fokus kommer att ligga på intervjupersonernas egna upplevelser kring ämnet för att få en mer ingående och omfattande förståelse för hur det ser ut baserat på deras specifika erfarenheter utifrån deras yrkesroll. Baserat på syftet har en avvägning gjorts att en kvalitativ metod är mest passande för att få de svar som krävs.
Deltagare
Genom ett ändamålsenligt urval samt ett snöbollsurval (se Bryman, 2011; Yin, 2011) rekryterades sju deltagare totalt. Urvalet bestod av tre kvinnor samt fyra män och studien genomfördes utan bortfall. Samtliga poliser var verksamma i små till mellanstora städer i mellansverige och deras arbetslivserfarenhet varierade mellan 2-8 år. För att delta som intervjuperson i studien tillämpades ett kriterium vilket var att arbeta som IGV-polis, eftersom syftet med studien rör specifikt den verksamhetsformen.
Material
För att besvara studiens syfte konstruerades en semistrukturerad intervjuguide (se bilaga 1). Intervjuguiden utformades med hänsyn till syftet genom att formulera ett antal relevanta frågor. Intervjun bestod av två bakgrundsfrågor som handlade om hur länge personen arbetat som IGV-polis samt hur ofta personen kommer i kontakt med partnervåldsärenden i sitt yrke. Dessa frågor syftade till att inleda samtalet och leda intervjupersonen in på ämnet.
Efter bakgrundsfrågorna följde två centrala frågor med tillhörande följdfrågor. Exempel på en central fråga som återfinns i intervjuguiden är “kan du beskriva hur du upplever kvinnans inställning till att medverka i utredningen, vid det initiala brottsplatsförhöret?”. Följdfrågor kunde vara exempelvis “kan du utveckla?” eller “kan du berätta mer?”. Efter de centrala frågorna följde även en avslutande fråga med syftet att avrunda samtalet men även att ge
deltagarna möjligheten att komplettera med information som hen ansåg var relevant att framföra. Genom att använda en semistrukturerad intervjuguide får samtliga deltagare samma
förutbestämda frågor med utrymme för relevanta följdfrågor, vilket ger möjlighet att ta hänsyn till individuella skillnader (Yin, 2011). Detta kan även bidra till att stärka studiens trovärdighet (se Bryman, 2011; Yin, 2011) då vi genom den semistrukturerade intervjuguiden säkerställer att samtliga intervjupersoner får samma frågor. Genom de förutbestämda frågorna blir intervjuerna även enklare att jämföra med varandra för att se eventuella likheter och skillnader under
analysfasen. För att intervjun skulle bli så öppen som möjligt utformades endast ett fåtal frågor. Detta gjordes för att inte riskera att intervjun vinklades åt ett visst håll utifrån författarna (Yin, 2011).
För att försöka öka intervjuguidens tillförlitlighet (se Bryman, 2011; Yin, 2011) baserades de centrala frågorna i intervjuguiden på tidigare forskning (Blaney, 2010; Horwitz m.fl., 2011; Johnson, 2004; Myhill, 2019; Segrave, Wilson & Fitz-Gibbon, 2016). Detta gjordes för att motverka att frågorna skulle bli vinklade utifrån författarnas egna åsikter.
Procedur
Sju deltagare rekryterades totalt. Fyra av deltagarna till studien rekryterades genom ett
ändamålsenligt urval vilket innebär att de tillfrågades baserat på deras specifika kunskaper och erfarenheter (Bryman, 2011). För att vidare komma i kontakt med ytterligare potentiella deltagare valde författarna att komplettera med ett snöbollsurval, genom att tillfråga deltagarna som
rekryterats med det ändamålsenliga urvalet huruvida de hade vetskap om fler deltagare som eventuellt skulle vilja delta (Yin, 2011). Genom snöbollsurvalet rekryterades ytterligare tre deltagare. I samband med förfrågan om deras deltagande presenterades syftet med deltagandet samt vilka förväntningar författarna skulle komma att ha på dem under intervjun.
Efter att deltagarna rekryterats bestämdes tid och plats för vardera intervju. Samtliga intervjuer genomfördes under samma vecka. Deltagarna fick själva bestämma en tyst och avskild plats som de kände sig bekväma att bli intervjuade på. Detta resulterade i att intervjuerna hölls i exempelvis ett bibliotek, på en polisstation eller i deltagarens hemmiljö. Genom att låta
deltagarna själva välja platsen för intervjun kan ökad trygghet uppstå vilket kan bidra till att deltagarna känner sig bekväma nog att tala obehindrat samt undvika oönskade störningsmoment. Innan intervjun påbörjades hölls ett kort vardagligt samtal för att intervjupersonen skulle känna sig bekväm i författarnas närvaro. Samtalen kunde röra exempelvis aktuell stad, väder eller liknande ämnen. Samtliga intervjuer utfördes ansikte mot ansikte för att intervjuerna skulle likna varandra så mycket som möjligt.
Intervjun inleddes med ett kort föredrag där studiens syfte samt instruktioner kring hur intervjun skulle komma att gå till presenterades, samt vad respondenten hade för rättigheter under intervjuns gång. Intervjupersonen tilldelades även ett informationsbrev med samma information som presenterades muntligt (se bilaga 2). Även där framgick syftet med studien samt hur de etiska principerna tillämpats och kommer att tillämpas under studiens gång. I informationsbrevet framgick även hur intervjupersonerna efter avslutad intervju kunde komma i kontakt med
studiens författare vid eventuella frågor eller funderingar. Deltagarna fick även ta del av en samtyckesblankett (se bilaga 3) där de skriftligt fick samtycka till sitt medverkande. Både muntligt samt skriftligt tillfrågades deltagarna om deras godkännande till att spela in intervjun vilket samtliga deltagare accepterade.
Samtliga intervjuer genomfördes med samma struktur men författarna hade vid varje tillfälle olika roller. Intervjuerna bestod av samma frågor men med något varierande följdfrågor. Följdfrågorna syftade dels till att bekräfta deltagarnas svar men även för att uppmuntra till mer beskrivande svar utan att påverka de centrala frågorna. Författarna till studien turades om att vara ledande i intervjuerna. Att vara ledande innebar att presentera studien och intervjupersonens
rättigheter, samt att ställa bakgrundsfrågor, centrala frågor, den avslutande frågan och följdfrågor. De som inte var ledande under intervjun ansvarade för inspelningen av intervjun, relevanta följdfrågor samt att anteckna. Intervjuerna tog mellan 13-27 minuter att genomföra. Efter att intervjuerna avslutats transkriberades de inom en vecka. Till de intervjuer där inspelning
godkändes gjordes inspelningarna via en mobiltelefon som sedan fördes över till ett USB-minne. Varje intervju transkriberades ord för ord utifrån inspelningarna och tog mellan 1,5-3 timmar per intervju.
Etiska överväganden
Det finns fyra principer som bör följas för att en studie ska vara etisk korrekt. Dessa principer är samtyckeskravet, informationskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet
(Vetenskapsrådet, 2002). Studien har följt samtliga etiska principer genom att författarna som är ansvariga för studien både skriftligt och muntligt har informerat intervjupersonerna om syftet samt deras frivilliga deltagande. Innan påbörjad intervju gavs information kring att deltagandet kan avbrytas när som helst under hela studiens gång samt att intervjupersonen efter genomförd intervju kan kräva att dennes intervju och deltagande helt raderas och inte används i studien.
Innan varje intervju påbörjades fick samtliga intervjupersoner ge sitt samtycke till att delta i studien genom att fylla i en samtyckesblankett. Intervjupersonerna angav varken namn eller ålder för att undvika risk för identifiering. Intervjupersonen informerades om att den insamlade datan ej kommer att användas i andra ändamål än för den föreliggande studien. För att obehöriga inte ska kunna ta del av den insamlade datan förvarades det inspelade materialet från intervjuerna på ett USB-minne med pinkod. Samtliga intervjuer raderades efter att de transkriberats.
Anteckningar och annan data som samlats in i pappersformat kommer att förstöras i en dokumentförstörare.
Ämnet våld i nära relation, närmare bestämt partnervåld, uppbringar i regel mycket starka känslor vilket gör det till ett problematiskt ämne att fördjupa sig i. Med hänsyn till detta har vi valt att intervjua personer som kommer i kontakt med ämnet genom sin yrkesroll och frågorna i intervjun berörde ej den privata sfären.
Förförståelse
Det finns ett antal aspekter som kan ha påverkat föreliggande studies resultat vilket kan vara relevant information att inneha som läsare (Bryman, 2011). Genom litteratursökningen på ämnet har samtliga författare erhållit kunskap och en djupare förståelse kring ämnet vilket kan ha färgat författarna. Detta i sin tur kan eventuellt påverkat de följdfrågor författarna valde att ställa under
intervjuerna. Författarnas tidigare kunskaper kan även ha påverkat hur analyseringen av datan genomfördes och på så sätt även resultatet (Yin, 2011).
Eftersom samtliga intervjuer genomfördes ansikte mot ansikte kan författarnas egenskaper såsom kön, etnicitet samt ålder även ha en påverkande roll för resultatet (Yin, 2011).
Analys
Datan har analyserats med hjälp av tematisk analys med stöd i Braun och Clarkes (2006, 2017) sex faser. Tematisk analys är passande för studiens syfte eftersom det ger en tydlig överblick kring de mest relevanta aspekterna som lyfts fram under intervjun. Tematisk analys ger möjlighet att se huruvida likheter eller återkommande teman är genomgående för fler av intervjuerna. Ett tema lyfter viktiga delar ur den insamlade datan i relation till syftet och är någon form av återkommande svar ur datan. Subteman förklarar olika delar i ett huvudtema. Med hjälp av tematisk analys kan även irrelevant data sållas bort (Braun & Clarke, 2006, 2017).
Innan påbörjad tematisering transkriberades samtliga intervjuer ordagrant. Det
transkriberade materialet skrevs sedan ut i pappersform. Första fasen är att bekanta sig med den insamlade datan för att få en mer övergripande förståelse för det insamlade materialet och påbörja tankar kring möjliga mönster (Braun & Clarke, 2006). Materialet lästes därför igenom ett flertal gånger av samtliga författare samtidigt som relevant information rörande den föreliggande studies syfte markerades i texten. Eventuella tankar och funderingar antecknades även under detta stadie.
Fas två syftar till att urskilja koder från transkriberad data. En kod är utvalda delar i datan som upplevs intressant i relation till syftet med studien (Braun & Clarke, 2006). Eftersom
samtliga delar av datan bör genomgås systematiskt där varje del ska bearbetas med noggrannhet lästes materialet upprepade gånger samtidigt som relevanta delar markerades. Vidare tilldelades de markerade delarna olika koder som bestod av ord eller kortare meningar som syftade till att förklara den markerade textens innehåll. Sedan skrevs samtliga koder ned för att få en tydlig överblick.
Den tredje analysfasen syftar till att försöka urskilja potentiella teman samt subteman utifrån de koder som framtagits under fas två (Braun & Clarke, 2006). För att få en tydligare överblick av de koder som urskiljts skrevs de ned på post-it-lappar som sattes upp på en vägg. Liknande koder kategoriserades därefter in i mer övergripande grupper som vidare kunde bli potentiella subteman samt teman.
Fas fyra syftar till att utvärdera de potentiella teman samt subteman som framkommit under fas tre (Braun & Clarke, 2006). Fortsättningsvis bildades huvudteman genom ytterligare granskning av de befintliga subteman. Detta utfördes genom att para ihop subteman som ansågs
höra ihop samt likna varandra. Under detta steg kunde på så sätt mer övergripande teman träda fram. Vidare ska de subteman samt teman som urskiljts ställas mot empirin för att se huruvida de speglar varandra (Braun & Clarke, 2006). En genomgång av empirin upprepades för att
säkerställa att samtliga koder var i rätt subtema eller tema samt att ingen viktig data missats. I fas fem bör det centrala innehållet i varje tema utses för att på så sätt kunna ge ett passande namn på respektive subtema och tema (Braun & Clarke, 2006). För att åstadkomma detta gjordes en utförlig genomgång av samtliga teman och subteman för att lyfta fram det centrala. Därefter tilldelades varje tema och subtema ett namn som beskrev det övergripande innehållet. För första delen av syftet som rör kvinnans inställning bildades två teman med respektive två subteman. Ett av de teman som bildades var negativ inställning med tillhörande subteman normalisering och misstro. Det andra temat som bildades var ambivalens med tillhörande subteman ovisshet och rädsla för våld. Till den andra delen av syftet som rör hur polisen anser att de bör arbeta för att motivera kvinnan till att medverka i utredningen bildades två teman med respektive två subteman. Det första temat som bildades var strategier med tillhörande subteman avskildhet samt patrullens uppbyggnad. Det andra temat som bildades var uppträdande med tillhörande subteman tålamod samt förhörsteknik (se tabell 1).
Den sjätte fasen i analysen går ut på att rapportera resultatet i en sammanhängande och akademisk text (Braun & Clarke, 2006). Texten syftar till att ge en beskrivning och en förklaring kring de teman samt subteman som framtagits under analysens gång. Avslutningsvis jämförs resultatet med empirin för att säkerställa en korrekt framställning av resultatet.
Tabell 1
Exempel på hur det analytiska arbetet gått till
Relevanta meningar för syftet
Kod Subtema Tema
“Man har blivit nedbruten under så lång tid, det är normaliserat att få en smäll eller bli kränkt och att leva i ett sånt förhållande”
Normaliserat att få en smäll
Normalisering Negativ inställning
“Hon har en rädsla för vad som kommer hända sen...”
Rädd för vad som kommer att hända sen
“Ja alltså… Först och främst måste man sära på mannen och kvinnan, så det inte finns en chans eller risk att någon av de hör vad den andre säger”
Sära på mannen och kvinnan
Avskildhet Strategier
“Man måste ge sådana ärenden väldigt mycket tid i alla fall och försöka att verkligen vara där och sitta ner och ge det den tid det kräver helt enkelt”
Tar mycket tid Tålamod Uppträdande
Resultat
Då studiens syfte består av två delar kunde flertalet teman och subteman urskiljas. För vardera delsyfte i studien identifierades två teman med tillhörande subteman för att redogöra för resultatet. De teman som urskiljdes till första delen av syftet och som ämnade till att förklara IGV-polisers upplevelser av kvinnors inställning till att medverka i utredningen var negativ inställning samt ambivalens. Temat negativ inställning har i sin tur två subteman: normalisering och misstro. Ambivalens har även det två subteman: rädsla för våld och ovisshet (se figur 1). Andra delen av syftet ämnade till att förklara hur poliser upplever att man bör arbeta för att
motivera kvinnor att medverka i utredningen vid fall av partnervåld. Där urskiljdes två teman som var strategier samt uppträdande. I temat strategier upptäcktes två subteman: patrullens
uppbyggnad och avskildhet. Även temat uppträdande konstruerades i två subteman: tålamod samt förhörsteknik (se figur 2).
Figur 1. Presentation av teman samt subteman för första delen av syftet
Figur 2. Presentation av teman samt subteman för andra delen av syftet
Negativ inställning
På en övergripande nivå lyfter poliserna i studien att kvinnors inställning till att medverka i utredningen är övergripande negativ. Flertalet poliser i studien menade att det ofta är svårt att nå fram till kvinnan vid det första förhöret samt att det kan vara problematiskt att överhuvudtaget komma fram till den punkten att det blir ett förhör på brottsplatsen.
Flertalet intervjupersoner beskriver att det förekommer partnervåldsärenden där kvinnan inte vill medverka på några som helst villkor. Intervjuperson 4 berättar ”vissa kvinnor vill inte medverka överhuvudtaget. Jag vill inte anmäla, jag vill inte medverka. Även om de säger att ja, det här har hänt… men jag vill inte”.
Enligt poliserna i studien är det ofta en utomstående som ringt in. I dessa fall menar de att kvinnornas inställning till att medverka i utredningen är uteslutande negativ.
en latent nivå delas in i följande subteman: normalisering av våldet samt misstro för poliserna och rättsväsende.
Normalisering. Majoriteten av intervjupersonerna problematiserar normalisering som en orsak till kvinnors negativa inställning att medverka i utredningen i fall av partnervåld. Inte ens vid upprepat våld anser kvinnan att det är ett problem. Poliserna i studien menar att det är vanligt förekommande att kvinnan vid flertalet tillfällen innan första kontakten med polisen upplevt våld i hemmet. De menar att våldet vanligtvis pågått en period innan det når stadiet att en utomstående kontaktat polisen vilket ofta leder till att kvinnan är helt oförstående när polisen väl kommer. Intervjupersonerna menar därför att kvinnan i vissa fall helt avsäger sig till att medverka i utredningen eftersom det för henne endast är ett vardagligt bråk. Enligt poliser i studien är det vanligt förekommande att kvinnan själv anser att det inte är en tillräckligt stor grej för en anmälan och att hennes deltagande i en eventuell utredning absolut inte är aktuell. Flertalet
intervjupersoner upplever att detta beror på att våldet är så pass normaliserat för henne samt att kvinnan har accepterat sin situation.
Poliser i studien vittnar om hur de upplever att kvinnor ej vill medverka i utredningen eftersom de själva inte anser att mannen i fråga gjort något fel. Kvinnan upplevs av
intervjupersonerna som stressad när de försöker leda henne mot en medverkan i en utredning. Fortsättningsvis upplever de kvinnans inställning som negativ och att hon istället försöker lägga skulden på sig själv genom att förklara att även hon utövat våld.
Det är enligt intervjuperson 6 vanligt förekommande att kvinnan istället försöker skydda mannen för att undvika medverkan i en utredning. Intervjupersonen fortsätter att berätta hur flertalet kvinnor försvarar mannens handlingar genom bortförklaringar eller genom att
avdramatisera mannens våld mot henne. Vidare menar intervjupersonen att kvinnan kan försöka skylla det på att han har mycket på jobbet vilket gör honom stressad och lättirriterad, eller att hon själv varit tjatig och att det skulle göra hans våld befogat.
Misstro. Ytterligare en möjlig förklaring till varför kvinnan ofta har en negativ inställning till att medverka i utredningen är hennes bristande tillit till polis och rättsväsende. Kvinnans tidigare erfarenheter är en faktor som poliserna i studien menar på kan ligga till grund för kvinnans bristande tillit. Flertalet poliser i studien upplever att det är svårt att nå fram till kvinnan eftersom hon i många fall har en negativ inställning till dem som poliser. Poliser i studien vittnar om hur kvinnor som tidigare genomgått en rättslig process i partnervåldsärenden oftast har en mer negativ inställning till att delta i utredningen. Intervjupersonerna upplever att detta kan bero på att när kvinnan tidigare varit med i en rättsprocess resulterade det i en negativ upplevelse samt missnöje av utfallet.
Fortsättningsvis berättar flertalet intervjupersoner hur kvinnor upplever att en anmälan inte leder någonvart och att det därför är meningslöst att ens försöka. Poliserna i studien berättar att detta kan bero på tidigare erfarenheter men också en allmän inställning från kvinnan som grundar sig i att de har vetskap om att få män faktiskt blir dömda i partnervåldsärenden. Poliserna i studien berättar även kring fall där kvinnan ifrågasätter om en dom ens kommer att förbättra hennes situation. Kvinnorna menar enligt poliser i studien att mannen ändå kommer att bli
frisläppt efter en väldigt kort tid vilket kommer försätta henne i en mer utsatt situation än tidigare. Tidigare erfarenhet med andra instanser såsom kvinnojour menar poliser i studien även kan vara en orsak till kvinnornas bristande förtroende. De berättar hur många kvinnor upplever att de inte fick tillräckligt med hjälp och stöd från samhället vid tidigare tillfällen. Poliserna i studien berättar att flertalet kvinnor inte vill medverka i en utredning eftersom de inte litar på att de kommer få den hjälp de behöver från samhället.
Ambivalens
En genomgående upplevelse hos poliserna i studien var att kvinnornas inställning till att medverka i utredningen ofta pendlar mellan positiv och negativ. Samtliga intervjupersoner beskrev hur många kvinnor först önskar delta i utredningen för att sedan ångra sig och ta tillbaka sin medverkan. I flertalet intervjuer berättar även poliserna hur de upplever kvinnans inställning till att medverka i utredningen som mer positiv i de fall hon själv ringt in. Dock menar de på att detta ofta förändras till att de inte vill medverka, ibland redan innan polisen ens hunnit komma till platsen. Poliserna beskriver i intervjuerna hur detta kan bero på direkt rädsla för mannen eller att det är på grund av deras oro för vad som kommer hända framöver.
Rädsla för våld. Flertalet kvinnor var enligt poliserna i studien motiverade till att delta i utredningen till en början men valde sedan att ta tillbaka sin medverkan eftersom kvinnan var så rädd för mannen i fråga. Intervjuperson 5 berättade hur en blick från mannen kunde få kvinnan att inte våga berätta något alls eller ta tillbaka något hon precis sagt. Intervjupersonen fortsätter även berätta hur en anmälan enligt kvinnan själv skulle försätta henne i en ytterligare utsatt situation i och med att mannen får kännedom om anmälan. Intervjupersonerna berättar även om hur kvinnan är rädd för att mannen kommer att utöva grövre våld om han får kännedom att hon gjort en anmälan. Detta leder i sin tur till att hon tar tillbaka sina uppgifter som hon tidigare gett till polisen. Intervjuperson 2 berättar hur denne upplever att förhöret på plats i många fall går bra, där kvinnan berättat vad som hänt samt erkänt att det förekommit våld i hemmet, men där hon sedan tagit tillbaka sin anmälan på grund av just rädsla för mannen.
Ytterligare ett scenario som vissa av intervjupersonen vittnar om är de fall då kvinnan vill medverka i utredningen men i samband med att mannen blivit frisläppt och kvinnan ska delta i vidare förhör tagit tillbaka sin anmälan. Poliserna i studien tror detta beror på att mannen hotat kvinnan eller på andra sätt försökt manipulera henne så att hon inte längre vågar delta och därför tar tillbaka det hon tidigare berättat om. Flertalet intervjupersoner berättar även hur de tror att många kvinnor egentligen vill delta i hela utredningen men att de inte vågar eftersom de är så pass rädda för mannen som utövar våldet.
Vissa kvinnor vill från början inte delta alls eftersom de är väldigt rädda för mannen. Vid vidare samtal med polisen upplever intervjupersonerna hur kvinnan kan komma att ändra
inställning och förstå allvaret med den utsatta situation som hon befinner sig i. Då kan en anmälan i vissa fall tillslut genomföras, men även här är det inte helt ovanligt att kvinnan sedan återgår till sin ursprungliga inställning att hon ej vill delta alls. Flertalet intervjupersoner fortsätter med att berätta hur dem upplever att det även i dessa fall beror på just rädsla för mannen i fråga. Poliserna i studien vittnar om hur många kvinnor känner fruktan kring vad som kommer hända med henne efter att mannen frisläpps. I och med dessa funderingar upplever de att kvinnan ofta väljer att ta tillbaka sin anmälan.
Intervjuperson 5 berättar om hur en utsatt kvinnas tankar kan gå vid fall av partnervåld; ”han kanske inte blir dömd, och blir han dömd får han för lågt straff, sen blir han släppt, och vad kommer hända med mig då?”
Ovisshet. En vanlig anledning till att kvinnor valde att ta tillbaka sin anmälan var enligt poliserna i studien att de kände en stor oklarhet kring vad som kommer att hända efter en anmälan. Ovisshet kan röra exempelvis hur själva rättsprocessen kommer att gå till. Poliser i studien beskriver under intervjun hur flertalet kvinnor är positivt inställda till att medverka i det initiala skedet för att sedan ta tillbaka sin anmälan. Flertalet intervjupersoner upplever att detta i många fall beror på att kvinnan sedan börjat fundera mer ingående på hur det hela kommer att fortskrida efter hennes första samtal med polisen. Intervjupersonerna upplever att kvinnorna känner en stark oklarhet kring hur vidare rättsprocess kommer att fortskrida och därför hellre avstår från att medverka. Vanligt förekommande scenarion är enligt flertalet poliser i studien hur kvinnan i det initiala skedet är positiv till att medverka men när kallelsen om vidare utredning kommer drar hon sig ur. De menar att detta i många fall beror på just oro för den framtida situationen.
Ovissheten som påverkar kvinnans inställning i det initiala skedet kan även röra vad som kommer att hända efter avslutad rättegång. Poliserna i studien upplever hur kvinnorna tänker mycket på de praktiska aspekterna med en anmälan vilket leder till att de tar tillbaka sin
medverkan. De berättar hur många kvinnor funderar på hur det ska bli med boende eller deras gemensamma barn, vilket ligger till grund för deras ambivalenta tillstånd.
Poliserna i studien menar dock att kvinnan känner osäkerhet även kring de praktiska bitar som involverar mannen. Majoriteten av intervjupersonerna berättar bland annat hur de upplevt att flertalet kvinnor vill ha hjälp i stunden men vidare ej vill anmäla. Detta upplever intervjuperson 7 i många fall beror på att kvinnan känner undran kring vad som kommer att hända med exempelvis mannens jobb. Intervjupersonen fortsätter berätta hur oro kring mannens välmående och framtid hindrar många kvinnor från att hålla fast vid sin anmälan. I samband med att polisen informerar om att mannen kommer att frihetsberövas väljer många kvinnor att ta tillbaka sin anmälan just på grund av dessa praktiska faktorer.
Strategier
Poliserna i studien nämner att det finns flertalet tillvägagångssätt de själva kan implementera vid det första brottsplatsförhöret för att få kvinnor mer motiverade till att medverka i utredningen. Baserat på deras egna erfarenheter upplever de att vilka som ingår i patrullen kan ha stor
betydelse för kvinnans inställning till att medverka i utredningen. På en latent nivå lyfter samtliga poliser i studien att sära på parterna är ytterst central del för att motivera kvinnor till att medverka i utredningen.
Patrullens uppbyggnad. Ett tillvägagångssätt som intervjupersonerna upplever är effektivt för att kunna motivera kvinnan att medverka i utredningen, är att ha en manlig och en kvinnlig polis i patrullen. Ett frekvent förekommande problem som poliserna i studien vittnar om är det faktum att kvinnorna upplevs svåra att nå fram till. Poliserna i studien tror att detta i vissa fall beror på huruvida det är en man eller kvinna som leder det initiala brottsplatsförhöret.
I flertalet intervjuer trycker intervjupersonerna på att en kvinna har lättare att nå fram till en kvinna. En framgångsfaktor enligt poliserna i studiens erfarenheter är att en kvinnlig polis håller i förhöret eftersom de upplever att kvinnans inställning till att medverka på så sätt blir mer positiv. Poliserna i studien tror att detta kan bero på att kvinnan tidigare utsatts för våld av en man vilket gör att hon känner mer tillit till en kvinna i en sådan situation. Fortsättningsvis berättar intervjuperson 1 att det inte nödvändigtvis måste vara en kvinna men att en framgångsfaktor är en patrull där det ingår både en man och en kvinna:
Jag upplever många gånger att det är en vinst att vara en patrull då man är en manlig och en kvinnlig [...] jag har åkt med väldigt många duktiga kvinnliga kollegor som liksom tar för sig och är jätteduktiga och kanske kan nå fram på ett annat sätt ibland.
Intervjupersonen menar att det är av yttersta vikt att nå fram till kvinnan under förhöret för att på så sätt kunna motivera henne till att delta i utredningen. I vissa fall kan detta innebära att
poliserna måste bytas av i förhöret för att på bästa sätt nå fram till kvinnan. Arbetet måste vara prestigelöst menar flertalet poliser i studien. Det får inte ligga någon skam i att byta från en manlig polis till en kvinnlig om de känner att de inte når fram, berättar de.
Avskildhet. Samtliga intervjupersoner i föreliggande studie nämner att sära på parterna är en av de viktigaste insatserna i polisarbetet på brottsplatsen. I de flesta fallen är både mannen och kvinnan kvar i hemmet när polisen kommer till platsen och det är enligt poliserna i studien av stor vikt att separera parterna så fort som möjligt. Fortsättningsvis berättar de att den främsta anledningen till detta beror på att mannen inte ska kunna påverka kvinnans inställning till att delta i utredningen vilket de menar är vanligt förekommande.
Poliser i studien vittnar om att mannens blotta närvaro i samma bostad kan hindra kvinnan från vidare medverkan utredningen. Att sära på parterna anses av intervjupersonerna viktigt eftersom det ger dem möjligheten att lägga den tid som krävs på att försöka motivera kvinnan till att delta. Flertalet poliser i studien nämner att tid ostört med kvinnan är en stor framgångsfaktor för att försöka erhålla en positiv inställning från henne. De menar på att det främsta störningsmomentet är den misstänkte mannen. En av poliserna i studien menar att sära på parterna är helt avgörande för huruvida det hela ska leda någonvart. Intervjuperson 6 uttrycker sig ”vi kommer aldrig att få kvinnan att berätta för oss vad hon varit med om, om han hör. Då kan vi lika gärna skita i det”
Uppträdande
I samtliga intervjuer nämner intervjupersonerna att polisens bemötande på plats kan vara en avgörande faktor för hur motiverad kvinnan kommer att vara till att medverka i resterande
utredning. Poliserna i studien upplever att ge ärendet tid, initiera ett lugn samt att vara en trygghet för kvinnan är framgångsfaktorer för att kunna motivera kvinnan till att delta i utredningen. Hur polisen agerar samt samtalar under själva förhöret upplever intervjupersonerna även är av stor vikt för att kunna motivera kvinnan till vidare deltagande i utredningen. Poliserna i studien belyser hur formulering av ord samt pålästhet om ämnet hos polisen i deras mening är viktiga egenskaper att erhålla för att göra ett bra jobb vid motivering av kvinnor.
Tålamod. En viktig del av polisens bemötande gentemot kvinnan menar
intervjupersonerna själva var att ge ärendet den tid det kräver. Flertalet poliser i studien vittnar om hur de upplever att fler kvinnor får en mer positiv inställning till att delta i utredningen i de fall då de lagt ner mycket tid på ärendet. Poliserna i studien menar på att en framgångsfaktor är
att sitta ner med kvinnan, vara närvarande och aktivt lyssna på vad hon har att berätta. Viktigt är även att inte stressa på hennes berättande.
Genomgående för samtliga intervjupersoner var att det är viktigt att gå in i dessa ärenden med inställningen att det kommer att ta tid. Ytterligare vetskap polisen bör ha med sig in i
partnervåldsärenden enligt intervjupersonerna själva är att inte vara för påstridig eller stressa fram svar utan att det hela måste ske på kvinnans villkor. Flertalet poliser i studien menar på att
kvinnorna ofta märker om man som polis är stressad och försöker påskynda processen. Detta leder ibland till att kvinnor väljer att ej medverka i utredningen eftersom de känner att polisen inte är genuina med sitt arbete och inte ger dem den tid de behöver. Intervjuperson 4 berättar hur dessa ärenden är de absolut viktigaste att lägga tid på eftersom kvinnans deltagande är så pendlande.
Att få kvinnorna att öppna upp sig är enligt flertalet poliser i studien just den del som är mest tidskrävande eftersom det tar tid att bygga en relation till kvinnan. Fler moment som poliserna i studien upplevde att det var viktigt att lägga tid på var det uppmuntrande arbetet. Intervjupersonerna berättar att genom uppmuntran och peppande samtal med kvinnan kan hennes inställning komma att bli mer positiv till att medverka i utredningen. Flertalet intervjupersoner belyser att detta arbete är tidskrävande men att det ofta ger resultat i form av mer positiv inställning hos kvinnan.
Ytterligare ett moment som är tidskrävande enligt poliserna i studien men även ytterst relevant för att få kvinnan att medverka i utredningen är information kring rättsprocessen. Intervjuperson 3 berättar hur denne upplever att polisen på plats bör ta sig tiden till att utförligt informera om samtliga steg i den rättsliga process som kommer fortskrida efter anmälan.
Enligt intervjupersonerna är det även av stor vikt att poliserna som är först på plats har god kunskap kring samtliga instanser som kan vara behjälpliga för kvinnan vid fall av
partnervåld. För att kvinnan ska vilja delta under utredningen anser poliserna i studien att det bör läggas tid på att ge kvinnan grundläggande information kring hur allt praktiskt kommer att gå till efter en anmälan. Det är främst för att kvinnan ska känna sig trygg med sin medverkan. Poliserna i studien menar även på att ge kvinnan information kring normaliseringsprocessen kan vara effektivt för att kvinnan ska förstå sin utsatthet och därefter få en mer positiv inställning till att medverka i utredningen. Flertalet av poliserna i studien menar på att i de fall där tiden ej funnits för att ge kvinnan utförlig information, många gånger lett till att kvinnan tagit tillbaka sin anmälan istället för att fortskrida i utredningen.
Förhörsteknik. Samtliga poliser i studien menar att tillvägagångssättet vid det första förhöret kan vara avgörande för huruvida kvinnan kommer att delta i utredningen eller inte. En
viktig del under förhöret är enligt flertalet intervjupersoner att de lägger noga tanke bakom språket de använder. Formuleringar och fraser får inte uttryckas på ett sådant sätt att kvinnan kan uppfatta det som skuldbeläggande eller kränkande, menar intervjupersonerna.
Fortsättningsvis vittnar poliser i studien om hur det är viktigt att inte ifrågasätta kvinnan utan bekräfta hennes känslor och visa förståelse för hennes utsatthet. En viktig del i bemötandet i allmänhet men under förhöret i synnerhet, är enligt flera av intervjupersonerna förmågan att kunna förmedla empati i samtalet med kvinnan. Poliserna i studien vittnar om att kvinnans inställning till att medverka i utredningen ofta ändras till mer positiv om poliserna fokuserar på att utföra förhöret på kvinnans villkor, samt utstråla trygghet och bekräfta henne och hennes känslor. Det är viktigt att man som polis låter kvinnan uttrycka sina känslor utan att avbryta, berättar en av intervjupersonerna.
I intervjuerna nämner flertalet personer att förhöret måste ske på kvinnans villkor för att hon ska känna trygghet och det stöd hon behöver för att medverka i en fortsatt utredning.
Intervjuperson 6 berättar hur ett effektivt arbetssätt vid förhör är att ställa öppna frågor till kvinnan, med väl formulerade ord som får henne att vilja berätta mer. Att ligga på samt ställa jobbiga frågor menar intervjupersonerna kan vara effektivt för att få kvinnan att fortsätta berätta. De menar även att genom ligga på under förhöret kan hjälpa kvinnan inse att våldet inte är okej vilket kan hjälpa till att få henne motiverad till att medverka i utredningen. Fortsättningsvis berättar intervjupersonerna att när kvinnorna väl berättat vad som hänt är det betydligt enklare att få dom att medverka i utredningen.
Diskussion
Denna studie syftade till att få en förståelse för hur IGV-poliser upplever kvinnans inställning till att medverka i utredningen, baserat på initiala brottsplatsförhör, i partnervåldsärenden. Studien syftade även till att undersöka hur IGV-poliser upplever att de bör arbeta i dessa ärenden för att motivera kvinnan att medverka i utredningen. Utifrån samtalen med intervjupersonerna
identifierades fyra teman, två till vardera del av syftet.
De teman som syftade till att sammanfatta den första delen av syftet var negativ inställning samt ambivalens. Dessa teman presenterar IGV-polisernas upplevelser av kvinnans inställning som övergripande negativ men i vissa fall ambivalent. Dessa teman hade sedan två subteman vardera. Dessa var normalisering samt misstro för temat negativ inställning och rädsla för våld samt ovisshet för temat ambivalens. Normalisering och misstro presenterar det som intervjupersonerna menade var de främsta orsakerna till den negativa inställningen till att
medverka i utredningen. Rädsla för våld och ovisshet är på en övergripande nivå de främsta anledningarna till att kvinnan är ambivalent i sin inställning enligt polisen.
De två teman som syftade till att förklara den andra delen av syftet var strategier samt uppträdande. Temat strategier sammanfattar att IGV-poliser upplever att det finns ett antal tillvägagångssätt som de anser är framgångsfaktorer i arbetet för att motivera kvinnan att medverka i utredningen. Temat uppträdande har konstruerats då intervjupersonerna framställer just bemötandet från polisen som avgörande för om kvinnans inställning till medverkan i
utredningen kommer vara positiv eller negativ. Två subteman konstruerades även här till vardera tema: patrullens uppbyggnad samt avskildhet för temat strategier och tålamod samt förhörsteknik för temat uppträdande.
Resultatdiskussion
Negativ inställning. I föreliggande studie upplever poliserna att kvinnans inställning till att medverka i utredningen till stor del är negativ vilket går i linje med den tidigare forskningen där deltagarna i flertalet studier delar den upplevelsen (Blair, 2013; Blaney, 2010; Johnson, 2004; Horwitz m.fl., 2011; Myhill, 2019). I resultatet från föreliggande studie framgår det att de
centrala delar som ligger till grund för kvinnors negativa inställning är normalisering av våldet samt kvinnans misstro till polis och rättsväsende. Detta är faktorer som även ses som centrala i tidigare forskning (Blair, 2013; Horwitz m.fl., 2011; Johnson, 2004; Myhill, 2019; Segrave, Wilson & Fitz-Gibbon, 2016).
Poliserna i föreliggande studie menar på att kvinnan i många fall är helt oförstående till varför polisen ens kommit eftersom hon själv inte anser att mannen gjort något fel. Hennes oförstående inställning kan bero på att det vanligtvis inte är kvinnan själv som ringer till polisen i fall av partnervåld utan en granne eller anhörig. När polisen anländer till platsen anser kvinnan därför att deras hjälp ej är nödvändig. Detta är ett märkbart scenario även enligt tidigare forskning där poliser vittnar om att kvinnan berättar att allt är som vanligt och att hon ej är i behov av deras hjälp (Johnson, 2004; Myhill, 2019). Vidare berättar poliserna från tidigare forskning hur de tror att detta kan bero på att våldet blivit en så pass normaliserad del av kvinnans vardag, att hon inte längre förstår vad som är rätt och fel i ett förhållande (Blair, 2013; Johnson, 2004; Myhill, 2019). Poliserna i föreliggande studie samt poliserna i tidigare forskning menar på hur upprepat våld med poliskontakt inte ändrar kvinnans inställning (Horwitz, m.fl., 2011). Poliserna menar på hur kvinnans inställning fortsättningsvis är negativ även i de fall där upprepade besök gjorts vilket de upplever i stor utsträckning beror på normalisering.
Bristande tillit till rättsväsendet är ytterligare en orsaksfaktor till kvinnans negativa inställning menar poliserna i föreliggande studie. De menar att kvinnornas tidigare erfarenheter eller deras nuvarande uppfattning om rättssystemet samt poliser i allmänhet ligger till grund för deras nuvarande misstro och vidare negativa inställning till medverkan. Detta överensstämmer delvis med resultaten från tidigare forskning eftersom även den påvisar att misstro till polisen kan ligga till grund för kvinnans negativa inställning att delta i utredningen. I tidigare forskning framgår det dock att misstron till polisen grundar sig i direkt rädsla för polisen. Forskningen belyser hur flertalet kvinnor väljer att avstå från att delta i utredningen på grund av att de ej vågar prata med polisen (Horwitz m.fl., 2011; Segrave, Wilson & Fitz-Gibbon, 2016). Detta skiljer sig från resultatet i föreliggande studie eftersom poliserna där upplever att kvinnan egentligen känner misstro till polisens förmåga att utföra sitt arbete mer än rädsla för dem som person. Detta kan bero på det faktum att föreliggande studie är gjord med poliser som är verksamma i Sverige medan tidigare forskning är från utlandet. Kvinnors relation till poliser i stort kan därför se annorlunda ut på grund av kulturella skillnader. I Sverige är partnervåld ett uppmärksammat problem som vanligtvis tas på stort allvar av poliserna i samhället. I andra länder är inte partnervåld ett lika högprioriterat brott och i vissa länder uppmärksammas det inte alls (World Health Organization, 2005, 2013). Detta kan påverka polisens övergripande attityd mot kvinnorna som fallit offer för partnervåld eftersom poliser själv anser att det ej är ett allvarligt brott. På grund av polisens samt rättssystemets negativa inställning till partnervåld som brott kan kvinnor därför bli mindre benägna att medverka i en utredning.
Kvinnorna i frågas socioekonomiska status framgår heller inte i varken föreliggande studie eller tidigare forskning vilket skulle kunna förklara attitydskillnaden gentemot polisen. Enligt forskning är det nämligen vanligare att personer med en låg socioekonomisk status i högre utsträckning i allmänhet har en mer negativ bild av poliserna (Newburn, 2012). I föreliggande studie framgår även detta under intervjuerna där flertalet poliser vittnar om att missbrukare i högre utsträckning har en mer negativ inställning till att tala med polisen överlag. Detta ger dom ett utgångsläge med en sämre inställning till att medverka i alla sorters utredningar från början vilket bör tas i beaktande.
Ambivalens. En pendlande inställning till att medverka i utredningen var vanligt förekommande hos kvinnorna enligt poliserna i föreliggande studie. Intressant att notera är hur intervjupersonerna upplever att ingen kvinnan har en genomgående positiv inställning till att medverka under samtliga delar av rättsprocessen. Det framgår hur flertalet poliser i föreliggande studie upplever att många kvinnor först har en positiv inställning till att medverka för att sedan övergå till negativ. Detta resulterar att kvinnor i de flesta fall väljer att ta tillbaka sin medverkan.
Ingen polis som intervjuats till föreliggande studie upplever att det finns kvinnor som är positiva från första förhöret till fällande dom. Detta är en central del att lyfta fram eftersom det är ytterst problematiskt i förhållande till anmälningsbenägenhet.
Resultatet i föreliggande studie påvisar hur kvinnans pendlande inställning kan bero på direkt rädsla för våld samt ovisshet kring hur saker och ting kommer att fortgå.
Intervjupersonerna menar att fruktan för våld är en vanlig anledning till att hon återtar sin medverkan eftersom hon befarar att en anmälan kommer leda till ökat våld. Tidigare forskning delar denna upplevelse på så sätt att poliserna menar att rädsla är en central del i kvinnans fortsatta medverkan. Tidigare forskning visar även den hur poliser upplever att kvinnan först är positiv till att medverka i en utredning men sedan tar tillbaka det på grund av rädslan för mannen i fråga (Segrave, Wilson & Fitz-Gibbon, 2016).
Föreliggande studie samt tidigare forskning överensstämmer hur även ovisshet är en central faktor för att försöka förklara kvinnors ambivalenta tillstånd vid medverkan i utredning (Blaney, 2010). Vad ovissheten främst rör råder det dock delade meningar kring. Poliserna i tidigare forskning menar på att ovisshet kring hur mannens framtid samt välmående i form av jobb och liknande vid en eventuell rättsprocess ligger till grund för kvinnors ambivalenta tillstånd (Blaney, 2010). Även om föreliggande studie delar dessa upplevelser menar de dock på att
ovissheten rör mer än så. Resultatet påvisar nämligen hur ovisshet kring hur en eventuell
rättsprocess går till samt hur kvinnans framtid kommer att se ut ligger till minst lika stor grund för att förklara kvinnans ambivalenta tillstånd.
Fortsättningsvis menar poliserna i studien även att kvinnan i många fall känner ovisshet kring praktiska implikationer för sig själv samt hur det kommer att gå för henne när mannen återigen blir frisläppt vilket ej anses lika centralt i tidigare forskning. Skillnaden kan bero på metodologiska skillnader mellan studierna. Tidigare forskning har samlat in data med hjälp av fokusgrupper (Blaney, 2010; Horwitz m.fl., 2011) medan föreliggande studie samlade in data genom enskilda intervjuer. Vid användandet av fokusgrupper kan det finnas en risk att intervjun riktas åt ett håll som ej var tänkt från början vilket kan leda till att resultatet kan komma att se annorlunda ut jämfört med enskilda intervjuer. Vid fokusgruppsintervjuer finns det även en risk att deltagarna ej vågar tala sanningsenligt eller undanhåller information vilket vinklar resultatet (Bryman, 2011).
Strategier. Enligt föreliggande studie upplever poliserna att det finns särskilda tillvägagångssätt för att polisen i det initiala skedet ska kunna motivera kvinnan till att delta i utredningen. Enligt resultatet i studien är avskildhet samt patrullens uppbyggnad de två mest centrala åtgärderna att implementera för att motivera kvinnan att delta i utredningen. Delar av de
