Att göra kropp av orden : om makt, begär och normalitet, eller om hämnd som drivkraft

(1)

Att göra kropp av orden:

om makt, begär och normalitet

eller

om hämnd som drivkraft

Alva Roselius

Institutionen för Konst Konstfack VT 2020 Kandidatuppsats 5 hp Handledare: M. L. Gerdén, Michele Masucci

(2)

(3)

INNEHÅLL:

NOLL _{hon vill förändra allt, utom sig själv 3}

ETT _{hon ger upp sig själv, för att förändra allt 4}

TVÅ _{hennes oberoende bor i andras blickar 5}

TRE _{hon ger upp sig själv för oberoendet 8}

FYRA _{hon saknar både ömhet och integritet 9}

(4)

NOLL

-hon vill förändra allt, utom sig själv

För några år sedan berättade en som jag var kär i att den arbetade med ett verk om Cecilia Vasa. Cecilia Vasa var prinsessa i Sverige, men rymde från slottet och blev pirat. Hon var oförutsägbar, okonventionell och oåtkomlig. Jag minns inte hur det gick till, men någon gång under historien låg hon också med en hel orkester. Det jag hörde var historien om någon som var stark och självständig, och uppenbarligen sexig. Någon som, genom sin avskildhet, blev åtrådd av den jag åtrådde. Cecilia Vasa var mig på alla sätt överlägsen.

Mare Kandre skriver:

Jag ville födas ur en sten, en stjärna, jord eller sand: avskiljd och

solitär: utan förpliktelser - Orotad!1

Osynliga kommitén skriver:

(Hon är) ett subjekt som aktivt strävar efter att vara ett objekt – som i

att ses som objekt får sin bekräftelse som subjekt_.2

Jag tänker:

allt jag gör

gör jag för att visa dig att allt jag gör

gör jag för mig själv3

Det bor en längtan efter närhet i drömmen om avskildhet. I alla fall i min. Men det bor å andra sidan en längtan efter närhet i nästan allt, även konstnärskapet.

Jag kommer i den här texten att diskutera makt, begär och normalitet – hur de förändrar och befäster varandra. Men också hur de påverkar idén om konstnären. I mitt konstnärskap rör jag mig runt och med en ambivalent längtan efter alternativ, oberoende och närhet. Men också en längtan efter andrum, att slippa kämpa emot. För den kamp jag vill vinna verkar inte finnas. Det är svårt att kämpa mot det normaliserade eftersom det inte går att se. Jag tänker att

(5)

det är genomskinligt. Denna genomskinlighet återkommer i flera av mina arbeten, både i språket och i materialen jag använder mig av, och den är en del också av den här texten. Jag vill komma åt den, sätta ord på den, men dess transparens gör den undflyende och

svåråtkomlig och det gör att jag rör mig i cirklar. Det är, som Sara Stridsberg skrivit, svårt att tänka utanför tankarna4_{och därför stannar även motståndet ofta innanför.}

Jag upptas av hur system genom sin genomskinlighet reproducerar sig själva, och hur svårt det är att undkomma den processen. Här kommer jag att reflektera över hämnd och

revanschlystnad som drivkrafter bakom konstskapandet, och hur de gör konstnären till en del av reproduktionen. För det är lättare att kräva upprättelse från ett system än att rasera grunden det vilar på. Det är lättare att försöka bli Cecilia Vasa än att helt omvärdera vad styrka kan vara.

ETT

-hon ger upp sig själv, för att förändra allt

Ressentiment kan enkelt uttryckt sägas beskriva den svages avundsjuka och bitterhet mot den som upplevs som starkare eller överlägsen. Begreppet infördes först som en filosofisk och psykologisk term av Søren Kierkegaard och expanderades senare av Friedrich Nietzsche.5

I drömmen om konstnärskapet bor en längtan efter upprättelse, och jag står mitt i den. Jag drivs av en längtan efter närhet, och tron på avskildheten, eller konstnärskapet, som ett sätt att nå den.

Den politiske teoretikern Wendy Brown menar att det personliga misslyckandet som utlöser ressentimentet finns inbyggt i liberalismens individualism, och att behovet av upprättelse därför är ständigt närvarande i ett samhälle som grundar sig på de värdena. Eftersom det senmoderna liberala subjektettilldelas stort personligt ansvar men ändå står fullständigt vanmäktigt, sjuder denne av ressentiment.6_{Jag tänker att det personliga misslyckandet finns}

(6)

inbyggt också i konstnärskapet, och att problemet med konstnärer är att de bara kan tänka på sig själva, eftersom de bara har sig själva att skylla.

Nietzsche hävdade att den som bär på ressentiment är fången i den struktur inom vilken oförrätten eller misslyckandet uppkom, eftersom den skada och det lidande som strukturen orsakat har blivit en del av dennes identitet. För att kunna lämna denna struktur och bli fri måste ressentimentbäraren alltså släppa taget om sin identitet.7

Jag tänker att upprättelsen befinner sig innanför tankarna och att det gör den tillgänglig och ofarlig. Den innebär ett erkännande från systemet – att inkluderas i det. På så sätt är den också ofrånkomligen ett erkännande _{av systemet. Strukturen som orsakade ressentimentet växer sig} således starkare av vår vilja att erkännas av det.

Jacques Rancière skriver:

The system reproduces its existence because it goes unrecognized.8

Jag tänker:

jag längtar efter att slippa välja

att inte vara med9

TVÅ

– hennes oberoende bor i andras blickar

Orden har för mig blivit e_{tt sätt att röra mig med de gränsdragningar jag eftersträvar förstå –} ett exempel på hur normalitet möjliggör vissa saker genom att utestänga andra. _{Orden tar sig} in i min kropp och bebor den. Inuti kroppen blir de till begär, drömmar och gränser. Ja_g tänker på språket som materiellt, för med gränser kommer alltid makt, och makt har alltid materiella konsekvenser._{Jag vill skriva orden på ett sätt som får betraktaren att stanna upp} och känna orden i kroppen, därför har jag börjat brodera dem.

(7)

Olive Schreiner skriver:

Has the pen or pencil dipped so deep in the blood of the human

race as the needle?10

Att brodera är ett mycket monotont och stillasittande arbete, ändå får jag träningsvärk av att göra det. I armen som hela tiden är höjd i luften. Första gången det hände trodde jag att jag fått en hjärtinfarkt. Jag har hört att en kan få ont i vänster arm som ett första symptom. Sen insåg jag att det var den högra som värkte och rädslan släppte. Just den rädslan i alla fall.

Broderiet blev ett försvar. Jag ville, likt Valerie eller hennes mamma i _{Drömfakulteten}11_{, sy in}

lyckotrådar av silver och guld i det jag omgav mig med, som ett materiellt eller imaginärt löfte om förbättring och att allt skulle reda ut sig. Löftet var konstnärskapet, och den

självständighet och styrka som kommer med att av andra bli erkänd som konstnär. Jag fick en känsla av att jag sydde mig själv ytterligare en kropp, bortom min egen. Jag sydde mig ett konstnärskap och det blev ett skydd i form av ett extra lager.

(8)

Jag broderar för att det tar en mindre evighet, men också för att det syns att det tar en mindre evighet. Min kroppsliga relation till orden vecklar i stygnen ut sig över tyget och tar plats i rummet. Det får betraktaren att kliva fram, titta närmare, backa tillbaka, jämföra. Det skapar en ny relation mellan kroppen och rummet.

Sara Ahmed skriver:

(S)paces are not exterior to bodies; instead, spaces are like a second

skin that unfolds in the fold of the body.12

Jag förhåller jag mig till rummets riktningar och arbetar med, men främst emot dem, ofta i installationer. På så sätt vill jag tvinga betraktaren att se sin kropp i rummet och undersöka var gränsen för det normaliserade går. Jag vill få dem som aldrig behövt tänka varken på sina kroppar eller rummet – för att de befinner sig på rätt sida om det normaliserade – att göra det. Tvinga dem att vika av, böja sig, och bländas.

Makten, begäret och normaliteten blir för en stund orden, betraktaren och rummet. Jag vill komma åt hur de formar och förstärker varandra. I arbetet med detta är tygets föränderlighet en tillgång, både rumsligt och konceptuellt. Det kan vara enormt och begränsande och

samtidigt skört och fogligt. På så sätt är tyget, precis som genomskinligheten, undflyende och ogreppbart.

(9)

TRE

– hon ger upp sig själv för oberoendet

Genom broderiet blir tiden jag spenderat* med orden fysisk, och på så sätt synlig också för andra. Den fysiska tiden har givit orden en kropp, de har blivit ett subjekt. Ett subjekt som delvis är jag, men som också är alla.

I Tiqquns _{Preliminary Materials for a Theory of the Young-Girl}13_{beskrivs the}_young-girl

både som en produkt av konsumtionssamhället och dess ideala medborgare. En av textens förutsättningar är att the _{young-girl inte är könad – hon är vem som helst, hon är alla. Tiqquns}

young-girl_{tillåts inte att vara olycklig, men är det ständigt. Och likt det senmoderna liberala}

subjektet Wendy Brown hänvisar till lämnas hon ensam med ansvaret för sin olycka. The

young-girl_{är så sammanflätad med kapitalismen att hon inte kan se någon annan utväg ur}

olyckan än konsumtion. Genom att vara en produkt av konsumtionssamhället reproducerar hon det således hela tiden. Det gör henne tom, ensam och självupptagen.

Jag har en invändning. Jag skulle älska att prata om the _{young-girl bortom kön, problemet är} bara att det inte går. För i ett konsumtionssamhälle som livnär sig på människors olycka är det inte en slump att dess idealmedborgare är _{the young-girl, just för att samhället är könat och} för att det könar henne. Problemet med att vara en _{young girl, eller någonting annat som inte} förkroppsligar den rådande normen, är just att det _{inte betraktas som universellt – en young}

girl_{har aldrig inte tänkt på sin kropp i relation till rummet.}Oförrätterna det medför skapar ett ressentiment – en längtan efter upprättelse. The _{young-girl är alltså trasig eftersom hon är en}

young girl_{. Och konsumtionen, som är ett resultat av hennes trasighet, gör att hon fortsätter}

vara en _{young-girl. Detta är inte universellt utan handlar om makt, hierarkier och privilegier.} Det handlar om vem som tillåts vara ett helt subjekt och vem som inte gör det. Det handlar om vem som har råd att _{inte konsumera, eftersom dennes position är säkrad oavsett. Det}

____________________

*Marknaden beskrivs i allt högre grad ha mänskliga känslor – “Marknaden reagerade med oro”, “Marknaden var förvirrad” – samtidigt som mänsklig relationer allt mer beskrivs i ekonomiska termer –

“du måste investera i vår relation” “jag spenderar för mycket tid på det”. (Katrine Kielos/Marcal. Det

(10)

handlar om varför konsumtionssamhällets idéalmedborgare av en grupp franska anarkistkillar** beskrivs som en _{young girl.}

Så – om Tiqqun kan hävda att alla är _{the young-girl så kan jag, i strävan efter upprättelse,} hävda att jag genom orden och broderiet blir till alla.

Tiqqun skriver:

The young-girl is obviously not a gendered concept. ( ... ) She is

simply the model citizen as redefined by consumer society.14

Rozsika Parker skriver:

When women embroider, it is not seen as art, but entirely as the

natural expression of femininity.15

Jag tänker:

I'm every woman, it’s all in me,

Anything you want done, baby, I'll do it naturally16

FYRA

– hon saknar både ömhet och integritet

Det finns en övertygelse om att femininitet är naturligt hos kvinnor, och således onaturligt hos män. Den övertygelsen är ett av patriarkatets fundament, och ligger till grund för dess snäva och förtryckande arbetsdelning.17_{I sin bok}_{The Subversive Stitch}18_{redogör Rozsika Parker för}

____________________

**”_{In some cases, anonymity itself, which was supposed to express solidarity, abets sexism. Take}

Tiqqun, founded in the late 1990s by Julien Coupat i.a. (...) She [The young-girl] serves the traditional female role of reproducing the population and social order, but here, the social order is corrupt. Therefore, Tiqqun suggests, their intervention requires an ironic performance of misogyny. The question remains: Why is misogyny their only option?”

(_{https://thenewinquiry.com/further-materials-toward-a-theory-of-the-man-child/?fbclid=IwAR06ex3rQBj}

(11)

hur broderiet genom tiderna använts för att etablera och förstärka denna antaget naturliga femininitet.

Jag började brodera för att skydda mig själv med lager av lyckotrådar, men fortsatte för att idén om det naturliga fascinerade mig. Den makt som finns inuti broderiet och dess historia tog mig närmare gränsen för det normaliserade och vad genomskinligheten har för materiella konsekvenser.

Uppdelningen och statusskillnaden mellan konst och konsthantverk är inte enbart kopplat till klass utan också till kön***, anser Parker.19_{Konsthantverkaren Frida Hållander menar, i linje}

med detta, att textilindustriellt görande, med en intersektionell analys, kan förstås som en punkt där olika maktordningar möts – kön, ålder och klass påverkar alla textilarbetets status.20

Jag är trött på att prata om min egen praktik i relation till en kvinnlig(t kodad) tradition. Precis som Tiqqun så vill jag helst slippa prata om kön. Istället vill jag skämta, överdriva, tänja på teorier och leka med språket, och jag är trött på att prata om det som hindrar mig från det, eftersom att prata om det hindrar mig från det. Men en effekt av att vara en _{young girl – en} könad sådan – är att ständigt behöva prata om det. Ett problem är dock att själva samtalet riskerar att inte bara förklara utan också förstärka den strukturen som från början skapade både könandet och konsumtionen. För det genomskinliga tenderar att reproducera sig självt.

Judith Butler skriver:

En feministisk kritik bör också förstå hur kategorin “kvinnor”, feminismens subjekt, skapas och begränsas av just de maktstrukturer

genom vilka frigörelsen eftersträvas.21

Vid tiden för uppdelningen mellan konst och konsthantverk ägde broderiet – hantverket – rum i hemmet och utfördes främst av kvinnor – för kärlek. Måleri och skulptur däremot –

____________________

***”Om ‘kroppen är en situation’, som de Beauvoir hävdar, kan vi aldrig ta vår tillflykt till en kropp som

inte redan har tolkats och fått kulturell innebörd; därför skulle könet inte kunna kvalificera sig som en fördiskursiv anatomisk realitet. Faktum är att könet definitionsmässigt skulle visa sig ha varit genus

(12)

konst – producerades huvudsakligen av män, i offentliga rum – för pengar.22

Jag är också trött på att prata om en kvinnlig(t kodad) tradition eftersom den påstådda motsättningen mellan det kvinnliga och det konstnärliga idag känns ironisk. Inte för att kvinnligt kodade personer idag kan vara konstnärer, utan för att konstnärer idag måste ta sig an det kvinnligt kodade arbetet. Det oavlönade arbetet, det känslomässigt uttömmande och det utan arbetsmarknad. För som konstnär är du inte bara din egen anställda, du är också din egen vara.

Tiqqun skriver:

Shame for the Young-Girl doesn't come from

being bought, but rather from not being bought.23

Iris Smeds skriver:

För mig tycks det vara så att jag behöver någon form av kärlek för att

fungera som konstnär och att bli älskad är att säljas.24

Konstnären har, genom sin prekära arbetssituation, utvecklat en kvinnligt kodade expertis. Det är inte bara _{every woman som är anpassningsbar, lyhörd och snabb, det är också den så} kallat kreativa arbetaren. Konstnären är inte längre Cecilia Vasa – oförutsägbar och

oåtkomlig, driven av inre styrka. Konstnären är i en senkapitalistisk tid _{the young-girl – en} ideal arbetare, driven av ressentiment. Till skillnad från Tiqqun menar jag att _{the young-girl är} könad, men i likhet med dem tror jag att hon är alla.

Andrea Long Chu skriver:

(13)

FEM

– hon är den du vill att hon ska vara

I mitt arbete med makt, begär och normalitet är själva konstnärskapet centralt – hur det sitter fast i idén om sig självt och på så sätt befinner sig innanför tankarna.

I ett individualistiskt samhälle är det personliga misslyckandet oundvikligt, både för

konstnären och för _{the young-girl, i den mån de två går att separera. När det sker skapas ett} upprättelsebehov – en önskan om att släppas in i det system som misslyckandet har förpassat en ifrån. Alla konstnärer drivs således av hämnd och en längtan efter erkännande, och

erkännandet stärker idén om individualismen. Individualismen och idén om konstnärskapet är en del av samma genomskinlighet, och de reproducerar på så sätt varandra.

Jag tänker att min vilja att bli konstnär egentligen är en vilja att bli Cecilia Vasa, eller ett behov av att bevisa att jag kan göra mina egna verk om henne.

Jag tänker att problemet med konstnärer är att de tror att deras personliga problem är universella. De tror att de är alla.

(14)

SLUTNOTER:

1. Mare Kandre. _{Bebådelsen: Prosadikter. 1986 s. 13} 2. Osynliga Kommittén, översättning hämtad från

https://guldfiske.se/2010/06/27/forsta-cirkeln-unga-brudar-i-liberalismens-oken/ (hämtad 2020-03-14)

3. Text från Alva Roselius installation _{och allt jag gör för mig själv gör jag för att}

kunna spegla mig i din blick och se någon oberoende. ₂₀₁₈

4. Parafras på “det går inte att tänka utanför tankarna”. Sara Stridsberg.

Drömfakulteten_{. 2006 s.59}

5. Metapedia. _{https://sv.metapedia.org/wiki/Ressentiment? (Hämtad 2020-04-01)} 6. Wendy Brown, _{Att vinna framtiden åter. 2008. s.58}

7. Leila Brännström. 2008. s.11

8. Jacques Rancière._{The ignorant schoolmaster. 1999. S. 11}

9. Text från Alva Roselius installation _{jag är den du vill att jag ska vara. 2019} 10. Rozsika Parker. _{The Subversive Stitch. 1984. s.5}

11. Sara Stridsberg, _{Drömfakulteten. 2006}

12. Sara Ahmed._{Queer phenomenology. 2006 s.9}

13. Tiqqun._{Preliminary Materials for a Theory of a Young-Girl. 2012} 14. Ibid. s. 14 – 15

15. Parker. _{The Subversive Stitch. s 9 – 10} 16. Whitney Houston, _{I’m every woman. 1992} 17. Parker. _{The Subversive Stitch. s 8}

18. Ibid. 19. Ibid. s 10

20. Frida Hållander. _{Vems hand är det som gör – en systertext om konst/hantverk,}

klass, feminism och om viljan att ta strid. _{2018. s.214}

21. Judith Butler. _{Genustrubbel Feminism Och Identitetens Subversion. 2010. s. 51} 22. Parker. _{The Subversive Stitch. s 10}

23. Tiqqun. _{Preliminary Materials for a Theory of a Young-Girl. s. 76} 24. Iris Smeds. _{Det sålda (misslyckade) manifestet. tsnoK}

(15)

http://www.tsnok.se/sv/2016/och-annat/det-salda-misslyckade-manifestet/3130/ (Hämtad 2020-04-01)

25. Andrea Long Chu._{Females. 2019. s. 35}

BIBLIOGRAFI:

Tryckta källor:

Ahmed, Sara. _{Queer Phenomenology: Orientations, Objects, Others. Duke} University Press, 2007.

Brown, Wendy, Att hålla fast vid sin skada i _{Att Vinna Framtiden åter: Texter Om}

Makt Och Frihet i Senmoderniteten_{. Leila Brännström och Henrik Gundenäs (red.),}

35 – 71 Atlas, 2008.

Butler, Judith. _{Genustrubbel Feminism Och Identitetens Subversion. TPB, 2010.} Brännström, Leila. Nödvändigheten i att lämna sorgen bakom sig i _{Att Vinna}

Framtiden åter: Texter Om Makt Och Frihet i Senmoderniteten . Leila Brännström och

Henrik Gundenäs (red.), 9 – 34. Atlas, 2008.

Chu, Andrea Long. _{Females. Verso, 2019.}

Hållander, Frida. _{Vems hand är det som gör – en systertext om konst/hantverk,}

klass, feminism och om viljan att ta strid. _{Göteborgs universitet, 2018.}

Kandre, Mare. _{Bebådelsen: Prosadikter . Albert Bonniers förlag, 1986.} Kielos, Katrine. _{Det Enda könet . Albert Bonniers förlag, 2012.}

Parker, Rozsika. _{The Subversive Stitch: Embroidery and the Making of the Feminine.} The Women's Press Ltd, 1984.

Rancière Jacques och Kristin Ross. The Ignorant Schoolmaster: Five Lessons in

(16)

Stridsberg, Sara. _{Drömfakulteten: - tillägg Till Sexualteorin . Bonnier Pocket, 2018.} Tiqqun. _{Preliminary Materials for a Theory of the Young-Girl. Los Angeles:}

Semiotext(e), 2012.

Elektroniska källor:

Ahern, Mal och Weigel, Moira. Further Materials Toward a Theory of the Man-Child.

THE NEW INQUIRY. _2013-07-09.

https://thenewinquiry.com/further-materials-toward-a-theory-of-the-man-child/?fbclid= IwAR06ex3rQBjGFtWbnhXXL9nlCQ2qrVAf1qxHgvoimsTtxbkjHyem5gCege0

(Hämtad 2020-04-08)

FÖRSTA CIRKELN: UNGA BRUDAR I LIBERALISMENS ÖKEN. _2010-06.27.

https://guldfiske.se/2010/06/27/forsta-cirkeln-unga-brudar-i-liberalismens-oken/ (hämtad 2020-03-14)

Metapedia. _{https://sv.metapedia.org/wiki/Ressentiment? (Hämtad 2020-04-01)} Smeds Iris. _{Det sålda (misslyckade) manifestet. tsnoK}

http://www.tsnok.se/sv/2016/och-annat/det-salda-misslyckade-manifestet/3130/ (Hämtad 2020-04-01)

Andra källor:

Houston, Whitney. Låt: _{I’m every woman. Released 1992.}

Roselius, Alva. Installation: _{och allt jag gör för mig själv gör jag för att kunna spegla}

mig i din blick och se någon oberoende. ₂₀₁₈