1
Sigrid Körling
The Hero is in the eye of the beholder
En kritisk diskurs- och maktanalys grundad på filmrecensioner av utvalda James Bondfilmer 1979-2012
The Hero is in the eye of the beholder
A critical discourse- and power analysis of movie reviews published in newspapers about a selection of James Bond movies between 1979 and 2012
Malmö högskola fakulteten för Kultur & Medier. Konst, kultur och kommunikation (K3)
Examensarbete i Medie- och kommunikationsvetenskap 15 hp. Vårterminen 2013
Handledare: Michael Krona Examinator: Magnus Andersson
2 Abstract
Studiens syfte är att undersöka huruvida filmrecensioner i dagspress kan användas som en plattform för maktutövande med exemplet utvalda James Bondfilmer mellan 1979-2012.
Mitt syfte med uppsatsen är således att diskutera hur massmedier behandlar ett utvalt populärkulturellt fenomen, i detta fall James Bondfilmerna, över en tidsaxel.
Genom en genomförd kritisk diskursanalys och analys ur ett symboliskt maktperspektiv utgår studien ifrån de utvalda recensionerna för att undersöka om det förekommer teman, språkmönster eller liknande som ämnar skapa en bild åt publiken hur de bör förhålla sig till James Bond.
I studien används teorier om identitets- och varumärkesskapande. I makt- och den kritiska diskursanalysen består den teoretiska grunden främst av John B. Thompson och Norman Fairclough. Valet av teorier till genre- och varumärkesidentitet utgår jag från André Janson, Steve Neal samt Ingalill Holmbergs teori om identitetsskapande kring varumärken.
Studien resulterade i ett konstaterande att recensioner kan användas, och ibland används, som en plattform för maktutövande gentemot läsaren.
Sökord: James Bond, Kritisk Diskursteori, Maktanalys, identitet, varumärkesidentitet, Filmrecensioner, dagspress
Malmö högskola fakulteten för Kultur & Medier. Konst, kultur och kommunikation (K3)
3 Vårterminen 2013
Handledare: Michael Krona Examinator:
Innehållsförteckning
Inledning ... 5 Syfte ... 5 Frågeställning ... 6 Bakgrund ... 6 Metod ... 8Urval och empiriskt material ... 8
Urval ... 9 Moonraker 1979 ... 9 Levande måltavla 1985 ... 10 Tid för hämnd 1989 ... 10 GoldenEye 1995 ... 11 Casino Royale 2006 ... 11 Skyfall 2012... 11 Tillvägagångssätt ... 12 Validitet ... 13 Kritisk diskursanalys ... 14
Kvalitativ textanalys och forskarens position ... 16
Forskningsöversikt och litteraturgenomgång ... 18
Skapandet av mansmyten ... 18
Begreppsanvändning ... 20
Vad är en recension? ... 20
Vem är recensent? ... 21
Vem läser en recension? ... 22
Teori... 22
Makt ... 23
Diskursteori ... 24
Identitetsteori... 25
Jaget... Fel! Bokmärket är inte definierat. Fiktiv identitet och idoler ... 27
4
Moonraker, 18 augusti 1979 ... 28
Levande Måltavla, 12e Juli 1985 ... 29
Tid för hämnd, 7e juli 1989 ... 31
GoldenEye, 8e december 1995 ... 33
Casino Royale, 24e november 2006 ... 35
Skyfall, 26e oktober 2012 ... 37
Slutdiskussion ... 40
Litteraturlista ... 42
Tabellförteckning ... 43
5
Inledning
Min motivation till att skriva den här uppsatsen som examensarbete inom Medie- Kommunikationsvetenskap är att jag vill undersöka mediernas makt över möjligheten att skapa opinion och fiktiva identiteter. De som befinner sig utanför den direkta fankulturen, tror jag, blir ändå påtvingade en uppfattning om ett fenomen och/eller en karaktär genom att ta del av det som skrivs runtomkring ett fenomen eller en karaktär. Jag har valt ut sex stycken James Bondfilmer och mitt empiriska material, som jag presenterar närmare senare, består av de recensioner som publicerades i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet i samband med filmernas premiärer i Sverige.
Jag diskuterar genomgående recensenternas ordval och attityd gentemot James Bond som varumärke och myt. Min uppfattning är att vi lever i ett samhälle idag där mycket av den rådande opinionen bildas i och av olika mediala kanaler. Jag vill undersöka om det går att skönja språkliga maktstrukturer i mina utvalda filmrecensioner.
Min bakgrund som James Bond-fantast och hobby-historiker tillsammans med mitt intresse för mediers skapande av gemensam identitet bildar grunderna för den här uppsatsen och formuleringen av min frågeställning.
All fakta om James Bond genomgående i uppsatsen om inget annat anges är hämtad ur The James Bond phenomenon - a critical reader av Christoph Lindner (2009), och EON productions filmer 1962-2012.
Syfte
Mitt syfte med uppsatsen är att undersöka hur svenska massmedier hanterar ett populärkulturellt fenomen över en tidsaxel genom att analysera och diskutera recensioner, och annat material publicerat iDagens Nyheter (DN) och Svenska Dagbladet (SvD) i direkt relation till James Bond filmernas Sverigepremiär.
Genom att läsa och göra en diskursanalys på recensioner från SvD och DN av 6 filmer ska jag skapa en bild av svenska mediers förhållande till James Bond och hur de skapat en myt och ett varumärke för den svenska biopubliken.
I uppsatsen analyserar och diskuterar jag konstruktionen av James Bond som medialt fenomen i svensk dagspress med utgångspunkt i recensioner och övrigt utrymme i dagspressen.
6 Jag kommer inte att fokusera på James Bond i utländsk press eller eventuella
bakgrunder till de valda temana som filmskaparen kan ha haft i de filmer jag studerat. Utan jag fokuserar helt på den text som står att finna i recensionerna. Anledningen till det är tidsbegränsningen i uppgiften samt min egen intressegrund.
Jag hoppas få en djupare förståelse och kunna beskriva hur ett populärkulturellt
fenomen, i mitt fall James Bond, behandlas över tid och hur recensenter förhåller sig till tidigare Bondfilmer när de recenserar en ny. Även huruvida det går att skönja ett karakteristiskt språkbruk, en respekt för filmserien eller om de inte tar någon hänsyn till genren James Bond.
Frågeställning
Vad karaktäriserar recensionernas språk i skapandet av myten James Bond utifrån en kritisk diskurs- och maktanalys?
Jag ska undersöka de eventuella maktstrukturer som kan finnas i en recension och hur en recensent kan utnyttja sitt språk som en maktkatalysator gentemot konsumenten. Jag utgår utifrån John B. Thompsons maktstrukturmodeller.
Jag har fokuserat min diskursanalys på att anpassa min analys till när texten är producerad, mycket efter Norman Fairclough och Jørgensen & Phillips tankar kring positionering.
Bakgrund
1962 släpps den första officiella James Bond filmen i vad som skulle komma att bli filmhistoriens hittills längsta följetång. 23 filmer senare, med Skyfall (2012) som det senaste tillägget och kontrakt skrivet på minst två filmer till är fenomenet större än någonsin! Gigantiska globala reklamkampanjer och miljardföretag som huvudsponsorer, Heineken och Aston Martin. Åter väcks debatten huruvida James Bond är ett förlegat koncept, men läggs ner igen. 50 år ska firas, en ikon värdig ett jubileum. I alla fall om en läser dagspressen.
Även om en kan anta att 2013 när den här uppsatsen skrivs så vet de flesta en hel del om James Bond tänker jag ändå ta tillfället i akt och presentera den fiktiva karaktär som den här uppsatsen kommer kretsa runt. Att undvika en beskrivning hade känts tomt.
Framför kameran möter vi James Bond första gången i CBS Casino Royale 1954. Det blev inte vad en kan kalla en succé och den tilltänkta serien lades ner efter första avsnittet.
7 1959, fem år efter CBSs katastrof får den numera legendariske producenten Albert R. Broccoli upp ögonen för Flemmings böcker och påbörjar en förhandling som resulterar i premiären av Dr. No 1962. Sean Connery i huvudrollen och den hemliga agentens syfte och relevans behövde inte förklaras närmare i en värld som befinner sig i ett kallt krig (1945-89/91(vissa historiker räknar från Berlinmurens fall 9 november 1989 andra anser att det var upplösandet av Sovjet 26e december 1991 som markerade slutet.)). De nya filmerna som EON productions producerar osar romantiserat våld, sex och stil. James Bond är alltid välklädd, han kan charma vem som helst när som helst och har alltid en snärtig kommentar på lager som passar tillfället perfekt –kort sagt – han är den ultimata hjälten 1962.
Agent 007 genomgår ett par förrändringar fram till 1979 där mina observationer tar sitt avstamp. Skådespelaren i titelrollen byts ut och imagen förändras något. Bondfilmerna har genomgående speglat sin tid. De har lyckats föra in i samtiden vad som kan vara ett reellt uppdrag för något så förlegat som en hemlig agent med rätt att döda. Det är just det som är temat för den senaste filmen, Skyfall (2012) där manusförfattarna
förekommer eventuell kritik om att det skulle vara ett daterat koncept genom att Bond och MI6 får göra en rejäl granskning över sin verksamhet.
James Bondfilmerna är barn av sin tid. Således också recensionerna. Att hålla ett så föråldrat koncept som en sexistisk hemlig agent vid liv i över 50 år utan att det blir retro eller nostalgiskt, utöver de som fansen kräver för att det ska få kallas en James Bondfilm värdig namnet, har recensenterna hängt med i svängarna olika mycket i olika tider. Anledningen till att jag valt James Bond, utöver mitt eget intresse, är att det är en
karaktär som funnits över lång tid. Det gör att jag kan förlägga min analys över en längre tidsperiod än om jag valt ett mer modernt mediefenomen som inte ger samma möjlighet till tidsperspektiv.
Urvalet av filmer grundar sig i att efter jag läst tidningar från när första James
Bondfilmen hade premiär i Sverige 29e april 1963 och fram tills senaste, 26e oktober 2012 och märkt att filmrecensionerna, grunden för min frågeställning, börjar inte dyka upp i svensk dagspress förrän 1979.
Jag använder mig alltså av recensioner och andra omnämnanden i tidningarna i samband med filmernas premiär exempelvis skådespelarporträtt, krönikor och rena reklamspottar till följande filmer som mitt empiriska grundmaterial –
8 Svenska releasedatum –
Moonraker – 18e Augusti 1979
A view to a kill –(Levande måltavla) – 12e Juli 1985 Licence to kill (Tid för hämnd) – 7e Juli 1989
Golden Eye – 8e December 1995 Casino Royale – 24e November 2006 Skyfall – 26e Oktober 2012
(Eon Productions)
Alla dessa element gör att jag anser att det är högst relevant att skriva mitt examensarbete år 2013 grundat på en agent först omskriven 1953.
Metod
I mitt val av metod har jag utgått från en kvalitativ, hermeneutisk forskningstradition som innebär att tolkningen är central, då min huvudagenda med uppsatsen är att tolka och analysera textinnehåll. Jag har använt mig av den hermeneutiska spiralen, som innebär att jag som forskare ändrar min position i förhållande till materialet för att få olika infallsvinklar ifrån utvalda utgångspunkter för att försäkra att det empiriaska materialet behandlas så grundligt som möjligt.
Nedan fokuserar jag mycket på makt i diskursanalysen och med det menar jag inte att recensenterna innehar en reell makt i samhället utan ämnar snarare påpeka deras recensioners indirekta och subjektiva möjlighet till makt.
Texterna har analyserats i sin helhet samt separerats och analyserats på ett mer enskilt plan för att få en så hel bild av materialet som möjligt. Jag har utifrån mina valda teorier läst och plockat isär recensionerna för att hitta gemensamma värdeladdade ord, som till exempel beskrivande adjektiv, teman och åsiktsförmedling från författarens sida. Jag har även försökt analysera texternas eventuella syfte utöver det uppenbara uppdraget ”att skriva om filmen”. Se till reklamplats, ”runtomkring” reportage som intervjuer med skådespelare, fans, krönikor etc.
Urval och empiriskt material
Nedan följer en presentation av de recensioner och andra tidningsurklipp jag använt mig av som mitt empiriska material. De presenteras i kronologisk ordning. Jag presenterar dem med tidning, skribent och ett kort utdrag ur texten.
9 Urval
Att jag enbart väljer att läsa recensioner från SvD och DN beror på tillgänglighet i arkivet på Malmös Stadsbibliotek. Jag hade en grundtanke att använda mig av DN och
Aftonbladet på grund av deras politiskt ideologiska skillnader, men då aftonbladet inte arkiverats i Malmö fick jag tänka om och valde således de tidningar som var tillgängliga och hade störst upplagor.
Recensionerna utgör mitt huvudsakliga empiriska grundmaterial och utifrån dem tänker jag analysera språket och tonen som hålls i recensionerna och hur de kan bidra till skapandet av fankultur/fin- och/eller fulkultur. Recensionens påstådda, inbillade eller reella makt över ett verk.
Jag har valt att inte fokusera på vem som skrivit recensionen utan förhåller mig mer till texten och den rena diskursanalysen. Ett kort kapitel kommer dock behandla
recensenternas roll och möjlighet att påverka läsaren med sitt namn.
Jag kommer inte heller gå in djupare på recensionsens tilltänkta läsare i min undersökning. Det är alltså inte en publikundersökning jag har genomfört utan en kritisk diskursanalys ur ett maktperspektiv enbart med fokus på den text som står i recensionerna och det övriga materialet publicerat i samband med filmernas premiärer. Jag kommer alltså inte heller fokusera på mottagandet eller eventuella effekter
recensionerna har haft på människor beträffande mottagandet av filmerna eller jämföra med publiksiffor. Jag kommer dock göra en kort analytisk presentation av den
potentiella läsaren senare i texten under rubriken ”vem läser en recension?”.
Moonraker 1979 18e augusti DN –
En stor filmaffisch i reklamsyfte under rubriken ”På Stan veckan 18 augusti -24e augusti 1979.
Recensionen – ”Det är lätt att varudeklarera den nya James Bondfilmen ”Moonraker”: den är precis lika bra/rolig/tråkig/dålig som den föregående […]” Roy Blomberg.
10 SvD -
tre omnämningar, en filmaffisch, en blänkare om filmens premiär samt en recension – ”Bonds charm har försvunnit. Institutionen James Bond har åter tagit ett antal
stockholmsbiografer […] i besittning.” Hans Schiller.
Levande måltavla 1985
12e juli DN –
recensionen –[…] sliten hjälte under de senaste åren. För att dölja sin trötthet har han haft hjälp av tekniska underverk. […] levande måltavla bryter på ett sympatiskt vis med de teknokratiska tendenserna […].
Carl Rudbeck. SvD
filmen omnämns kort på tidningens framsida i relation till en annan spionserie som har premiär på TV 2, ”Reilley –mästerspionen” längre in i tidningen figurerar filmen enbart i bioprogrammet.
Tid för hämnd 1989
7e juli DN -
recension – ”Bond är bättre utan licens att döda. De senaste Bondfilmerna urartade till parodier på sig själva […] rutinens brant […] Denna den sextonde filmen i Bondserien har blivit den bästa på många år.” Carl Rudbeck
SvD -
en halvisides filmaffisch på biosidan och en recension –
”James Bond slår till för sextonde gången. Denna gång är han inte den gentlemannatjuv på rätt sida om lagen, eller möjligen den arrogante imperialistagenten med
överklassvanor vi vant oss att se. […] och nu till det väsentliga, nämligen brudarna.[…] Men va tjänar det egentligen till att recensera, än mindre analysera en James Bond-film? James Bond är en affärsidé, en tradition, en urmjölkad ko […] jag måste ändå alltid se filmerna. Varför? Därför att julgranen hör julen till kräftor kräfva vissa drycker, solen går upp i öst […]. ” Göran Linderoth.
11
GoldenEye 1995
8e december DN -
recension – ”Av Bond finns just ingenting kvar. ”När de efter senaste Bondfilmen […] varit tyst om agenten i tre fyra år utgick jag ifrån att han faktiskt till slut fått gå i graven. Nu är ”GoldenEye” här och jag kan konstatera att jag hade rätt. James Bond har inte överlevt in i nittiotalet. […] James Bond är i så hög grad ett uttryck för en tidsstämning att praktiskt taget ingenting blir kvar om man försöker plantera om honom i en annan era.” Mårten Blomkvist.
SvD –
Ingen omnämning i tidngen.
Casino Royale 2006
24e november
DN – recensionen till Casino Royale är på framsidan av DNs kulturbilaga. Stor bild på Daniel Craig.
recensionen – ”Muskelknippe med karaktär.[…] Koncessionen för ett av filmhistoriens mest framgångsrika koncept hade förlängts. […] med en till dumdristigheten gränsande ihärdighet lyckades man ur de många som kände sig kallade (Till rollen som Bond. Min anm.) vaska fram en annorlunda efterträdare. […] men upphovsmännen vet att fansen inte tål total förnyelse utan mest kräver föryngring.[…] Men det gäller att tassa försiktigt med realismen om inte James Bond ska förväxlas med å ena sidan actionepigoner och efterföljare – säg en Bruce Willis i hjältetagen – eller å andra sidan John le Carrés absoluta spionmördare. […]( Casino Royale) är en magnifik uppvisning i mänsklig trots mot de egna och omgivningens fysiska hinder – ställer man sig både en och annan gång frågan vad ”Casino Royale” skulle ha varit utan sina tjugo föregångare. […] om det gör ”Casino Royale” till just ”en bra Bondfilm”, vad nu det kan betyda, undandrar sig denna bedömning.” Eva af Geierstam.
Skyfall 2012
12 DN –
Skyfall markerar ett 50 årsjubileum med nio sidor i DNs kulturbilaga. Fredrik Strage har skriviet en krönika om sin relation till Bond sen tonåren, det är tidslinjer, bästa vs sämsta-listor. Det går att frossa i nostalgitrippar med allt från brudar till bilar till kostymer.
Recensionen – ”stiligaste Bondrullen någonsin. Skyfall gör världen stor och spännande igen. En gång i tiden kollade man på Bond för att retas. Folk med bildning och smak ansåg det vara kommersiellt skräp. Vi andra hävdade att det fanns ett unikt värde i det uppblåsta, tramsiga våldsamma filmerna. […] jag har svårt att se en Bondrulle som något annat än en Bondrulle. […] det är såhär det ska kännas att se Bond […] när man kommer ut (ur biosalongen) ska man gå som på moln med förhöjda sinnen, reagera snabbare och vara uppfylld av ett enda, men starkt, budskap: Stil. […] det är spännande, roligt och vansinnigt elegant […]. Utan en oberäknelig skotte riskerar varumärket att drunkna i melankolisk och storvulen kolonialväldesnostalgi.” Kerstin Gazelius
Genomgående i recensionen refererar hon till andra pojk-dröms-hjältar som Batman och Tintin.
Tillvägagångssätt
Efter att ha gjort mitt urval satt jag på Malmös stadsbibliotek och gick igenom de tidningar som passar in runt filmernas premiärdatum. Jag läste alltid igenom numret dagen före och dagen efter för att inom rimliga gränser försäkra mig om att jag inte gick miste om recensionen eller andra omnämnanden.
Inledningsfasen av arbetet handlade genomgående om urvalsprocess och
omformuleringar av min frågeställning tills det empiriska materialet var fastställt. När min avgränsning var klar samlade jag in mitt material som jag kopierat från mikrofilm på Malmös Stadsbibliotek. Därefter påbörjade jag arbetet att plocka isär texterna och urskilja olika återkommande teman, leta efter värdeladdade, beskrivande ord samt se över det allmänna språkbruket.
Det första urvalet jag gjorde 1962-2012 innehöll nio filmer utvalda efter eventuellt ”sensationsvärde” tillexempel: teman, premiärdatum, byte av vem som spelade James Bond och så vidare. När det sedan visade sig att de material jag efterfrågade inte existerade, som jag nämnt tidigare eftersom filmrecensioner inte blev frekvent
13 förekommande förrän omkring 1979, valde jag att behålla de filmer jag redan valt men eliminera de tre första. Den urvalsmetoden lämnar då sex stycken filmer. Jag valde att inte inkludera alla filmer efter 1979 (13 stycken) då det skulle resultera i ett för stort empiriskt material, och grundat på hur min första urvalsprocess var utformad anser jag det vara legitimt att stå fast vi den.
Validitet
Validiteten är, menar Esiasson m.fl. i boken ’Metodpraktikan’ (2012) det svåraste med samhällsvetenskaplig forsking. Frågorna formuleras på en teoretisk grund medan svaren endast finns på operationell nivå (Esiasson m.fl s.57:2012). Problematiken ligger alltså i att först översätta det teoretiska på det operationella, i mitt fall recensioner, och läsa dem ur ett valt perspektiv från en utvald teoretisk grund och sedan översätta det igen från det operationella tillbaka in i akademien för att kunna redogöras för i min text. Validitetens problem är alltså kroniskt och olösligt för samhällsvetenskapen grundat på de många ”översättningarna” som måste göras.
Esiasson m.fl presenterar tre olika vanliga benämningar på valididet:
1. Överenstämmelse mellan teoretisk definition och operationell indikator 2. Frånvaro av systematiska fel
3. Att vi mäter det vi påstår att vi mäter
Den första och andra punkten kan samlas under benämningen begreppsvaliditet och den tredje kan omformuleras till resultatvaliditet. Alltså, om en behärskar begreppen som används ökar trovärdigheten.
Jag har använt mig av empiriskvaliditet i min text. Jag ”ställer frågor” till texten och utifrån de ”svar” jag lyckas hitta formar jag mitt resultat(Esiasson m.fl2012). Märker jag att ett tema jag formulerat på det teoretiska planet inte fungerar i det operationella bortser jag från det och ser det som irrelevant (Esiasson m.fl 2012). Det ökar min begreppsvaliditet.
För att få så hög resultatvaliditet som möjligt är det viktigt att ha hög trovärdighet. Det grundas framförallt på genomgång av det empiriska materialet för att undvika att det saknas dokument, att något är oläsligt eller dylikt. Detta har jag sett till genom att gå till
14 originalkällan i alla situationer och hämtat mitt material från samma källa, mikrofilm på stadsbiblioteken i Malmö.
Jag har konsekvent i hela processen gjort korskontroller mellan begrepps- och resultatvalditeten för att öka uppsatsens relevans.
Kritisk diskursanalys
Att genomföra en diskursanalys innebär att jag som forskare anlyserar språkbruket som används i min utvalda empiri utifrån olika teoretiska grunder. Diskursteorins grundidé är att vi människor använder oss av olika språkbruk i olika situationer i våra liv och att detta påverkar vår omgivning och skapar grupperingar (Jørgensen & Phillips 2002). En diskurs kan löst jämföras med en jargong. Fast betydligt mer välutvecklat och mer allmänt vedertaget. Läkare kan prata fackspråk med andra läkare och förstå varandra oavsett om de befinner sig i Malmö eller i Luleå. Det är det språkbruket jag ska titta närmare på med hjälp av b.la Norman Faircloghs positioneringsteorier, som menar att det är viktigt för mig som forskare att sätta in mig själv i ett sammanhang gentemot texten och förstå dess kontext för att kunna göra en diskursanalys som ger läsaren något och ger min undersökning någon akademisk tyngd. Samt John B. Thompsons teori om maktstrukturer där han tar upp informella, ambulerande maktpositioner i samhället som ges olika mycket tyngd i olika sammanhang. Jag kommer att använda sagda teorier, som presenteras senare i uppsatsen, för att plocka isär recensenternas språkbruk och se om det finns en tydlig diskurs som används vid författandet av recensioner.
För att analysera de utvalda recensionerna har jag använt mig av en kritisk
diskursanalys. Nedan ämnar jag beskriva och förklara min utgångspunkt grundat i diskursteorin som jag valt att använda mig av i min uppsats. Jag har valt att använda mig av Faircloughs teorier om positionering gentemot texternas produktionsdatum då det känns relevant för studien eftersom mitt insamlade empiriska material sträcker sig över en längre tid. Om jag inte skulle anpassa analysmetoden efter det skulle resultatet tappa mycket validitet då det, i min mening, skulle sakna relevans.
Diskursanalys finns inte i en enhetlig form eller i en enskild disciplin. Diskursanalysen är tvärvetenskaplig, och måste vara det menar Jørgensen & Phillips (2002). Eftersom en diskurs skapas av ett flertal olika byggstenar för att ge en så hel bild som möjligt av det som ämnas undersökas. Diskursteoretiker har hittills inte nått konsensus om något som
15 kan liknas vid en standardform av diskursteori eller en samlad diskursanalytisk metod och har således accepterat behovet av att hela tiden modifiera vetenskapen efter behov. Den teoretiska grund jag valt att grunda min forskning på utgår ifrån att det krävs att fler element än språkbruket tas i beaktning för att det ska vara möjligt attkonstruera en diskurs. De behöver sättas in i sammanhang. Det vill säga kulturellt konstruerade
situationer. Jørgensen och Phillips använder sig av två tydliga exempel för att distinktera detta: Den politiska- och den medicinska diskursen
Jørgensen & Phillips exempel med politisk diskurs lyder som följer; Ett tecken på politikerns kompetens är hens förmåga att använda fackspråk och behärska samtliga delar av den politiska diskursen. Foucault menar att om hen även har breda kunskaper inom andra fält kan hen plocka in element av det i den politiska diskursen för att göra den mer lättbegriplig för utomstående och skapa en mer förtrolig atmosfär. Ett sätt kan vara genom att beskriva politiska företeelser med ett vardagligt språk och familjära liknelser för åhöraren.
Diskursanalysen belyser även uppkomsten av språkliga maktstrukturer. Foucault menar (via Jørgensen & Phillips s.14:2002)att kunskap är makt och att det märks tydligt efter en väl utförd diskursanalys. Ju mer påläst en person är inom ett ämne, desto bredare språkkunskaper besitter hen och kan således utnyttja språket och röra sig obehindrat inom ett specifikt diskursivt fält. Språket kan även vara ett viktigt verktyg för en person som vill särskilja sin expertis, en filmfantast kallar sig själv cineast, en frimärkssamlare en filatelist osv. Om en tar ett steg närmare är även cineast för allmänt och ett precisare språkbruk krävs för den innersta kretsen. Där är övergången till en ny diskurs som de utanför det direkta fältet kommer ha väldigt svårt att ta sig in i (Sahlin-94).
De frågor jag ställer till recensionerna i min analys beträffande huruvida jag kan, utifrån min valda teoretiska grund utläsa maktstrukturella tendenser i språket eller försök att påverka läsaren med ordval grundar jag i Thompsons teorier om makt. Hur olika typer av maktstrukturer påverkar läsaren och skribenten och hur de tar sig uttryck i skrift? En annan frågeaspekt är de identitetsteorier jag utgått från där skapandet av reell- och fiktiv identitet inom genre ställs emot varandra utifrån Jansson och Holmberg b.la. Den övergripande frågan i analysen och uppsatsen berör användandet och utnyttjandet av diskurs och hur den rådande diskursen eventuellt har utvecklats och förändrats genom åren och hur de ter sig i skrift. Jag har använt mig främst av Jørgensen och
16 Phillips teorier beträffande att beskriva diskursbegreppet samt Norman Fairclough teorier om att positionera sig i förhållande till texten. Eftersom jag ska göra en analys av text över tid ansåg jag positioneringsteorierna var av yttersta vikt för att öka studiens trovärdighet.
Kvalitativ textanalys och forskarens position
Jag har i min textanalys valt att bortse mycket från vem det är som står bakom de skrivna texterna och fokuserat mest på själva recensionen. Jag har således gjort en idécentralstudie där jag fokuserar på vad som sägs och hur det sägs (Esiasson m.fl 2012).
För att få översikt över tolkningsarbetet har jag utgått från fyra faktorer som presenteras i Metodpraktikan (Ibid) -
Frågans karaktär – fokuserar analysen på texternas latenta eller manifesta budskap? Min undersökning är en kombination då jag vill undersöka det underliggande med hjälp av det uppenbara.
Tankens klarhet – med vilket menas att även om jag som forskare kan tolka texten utifrån mina valda teorier och frågeställningar är det långt ifrån säkert att författaren verkligen menat det jag kommer fram till.
Valet av tolkningsperspektiv – att göra tydlig skillnad på vad texten eventuellt betyder för mig som undersöker den i förhållande till vad texten betyder för hen som skrev den eller vad den kan betyda för de personer den är riktad till.
Avståndet mellan texten och den uttolkande forskaren – att avgöra min position i förhållande till texten. Eftersom min empiri sträcker sig över en längre period måste mitt förhållningssätt till texten förändras i takt med tiden. Något som jag tar upp närmare när jag presenterar Fairclough i kapitlet om kritisk diskursanalys.
Jag anser att det alltid är viktigt att analysera en text utifrån dess tänkta sammanhang för att ens undersökning ska vara relevant. Jag har valt att anlysera de utvalda
recensionerna ur ett maktperspektiv b.la. för att en filmrecension ämnar påverka läsaren och få hen att bilda en uppfattning om en film hen ännu inte sett.(Esiasson m.fl 2012).
17 För att en diskursanalys ska vara värd att genomföra är det viktigt för mig som forskare och författare av den här uppsatsen att positionera mig inom fältet (Jørgensen & Phillips 2002). I kapitlet ’analytikerns roll’ diskuterar Jørgensen & Phillips idén om
diskursforskarens förmåga att vara objektiv. De menar att det är både omöjligt och ointressant för en forskare att försöka separera sig helt från sitt forskningsområde då det inte är möjligt. De understryker istället vikten av att som forskare positionera sig i förhållande till det valda fältet. Dels för att undersökningens validitet skall öka samt för att mottagaren ska veta från vilken ansats forskningen är genomförd och eventuellt ge läsaren en chans att identifiera sig med forskaren (Jørgensen & Phillips 2002). Då jag undersöker ett ämne som intresserar mig och läser texter om filmer som engagerar mig kan jag inte påstå att jag har en objektiv ansats till den här uppsatsen. Min förhoppning och målsättning är dock att jag tack vare min egen entusiasm för ämnet, samt min
inledning till uppsatsen där jag berättar för läsaren att jag själv är mycket intresserad av mitt valda ämne, lyckas förmedla det med min text. Jørgensen och Phillips understryker, och det vill jag också göra, att forskarens positionering och uttalade subjektivitet inte försvagar utan snarare förstärker textens relevans. Min, forskarens, positionering ämnar presentera läsaren med min utgångspunkt och kan således bidra till en tydligare och en mer relevant läsupplevelse. Tack vare att läsaren själv slipper gissa sig till vad forskaren menar eller hur hen förhåller sig till informationen som förmedlas i texten. Läsaren presenteras då med en utgångspunkt och en del missförstånd beträffande språk och syftningsfel kan förhoppningsvis undvikas (Jørgensen & Phillips 2002).
Att informationskällan gör en tydlig positionering är av yttersta vikt för en texts validitet. Information är inte att förlita sig på om en inte vet vem som har gett ut den eller i vilket sammanhang eller syfte. Exempel kan ges om politisk propaganda,
ryktesspridning eller felrapporteringar. Genom att som forskare tydligt positionera sig i förhållande till sitt arbete gör en både sig själv och läsaren en tjänst. Det ger forskaren en utgångspunkt att hela tiden återvända till i sin argumentation och läsaren en påminnelse om hur, i det här fallet, texten bör tolkas (Eliasson, 2010).
Recensentens diskursiva fält är svårt att ringa in då hen måste förhålla sig till genre, publik etc. Recensenten måste hela tiden bygga upp en ny version av språket för att på ett så effektivt och relevant vis som möjligt recensera filmen i fråga (Jørgensen & Phillips s. 17:2002). I min analys av det empiriska materialet har jag därför lagt stor vikt vid ord
18 som egentligen befinner sig utanför filmens diskursiva fält. Beskrivningar och liknelser som inte behöver ha något med filmens värld att göra men som ändå används i
recensionen för att skapa genvägar mellan recensenten och läsaren och samtidigt generera merförståelse med hjälp av ett välkänt synonymspråk.
Fairclough (1995) tolkar Foucaults idéer om att det finns olika diskurser som medför olika mycket makt. Att det finns officiella och inofficiella diskurser samt att det går att separera dem. Att det inom en officiell diskurs, tillexempel den politiska, finns en inofficiell diskurs som politikerna använder sig av på jobbet när inga utomstående är i närheten, men så fort en journalist visar sig struktureras språkbruket. När interna mejl ibland når pressen kan det därför få förödande konsekvenser.
Det är applicerbart i min analys när jag ifrågasätter huruvida det är märkbart att Bonnierkoncernen äger både DN och SF AB (Svensk Filmindustri Aktiebolag). De recensenter som skriver för DNs kulturbilaga har kanske ett uttalat uppdrag från sin arbetsgivare att benämna vissa filmer i mer positiva ordalag? Huruvida så är fallet kan jag inte svara på med någon säkerhet men i min analys presenterar jag, utifrån min forskningsgrund, eventuella märkbara tendenser i mitt empiriska material.
Forskningsöversikt och litteraturgenomgång
Skapandet av mansmyten
Eftersom mannen ständigt varit normen i historieberättande de senaste milleniet saknas det ofta beskrivningar av vad som förväntas av en manlig hjälte. Det har varit så
självklart att personlighetsdrag och manligt kodade uttryck inte behövt förklaras för sin samtid. Kvinnorna beskrivs ofta med sin skönhet, skörhet och eventuellt sin
fruktansvärda förmåga att driva män i fördärvet. Men mannen. Den rena hjälten, som faller offer för skurkar, banditer och förrädiska fruntimmer, vem är han? Hur har han fabulerats genom åren?
Ronny Ambjörnsson, prof. Emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Umeå universitet, behandlar ämnet i sin bok ’Mansmyter –James Bond, Don Juan, Tarzan och de andra grabbarna’ (2010).
Han menar att gestalten James Bond, som först figurerar tryckt på sidorna i en bok, får ett eget liv när han hamnar på bioduken. Ytterligare dimensioner läggs på karaktären,
19 andra tas bort. Han är betydligt äldre och gravt alkoholiserad i Flemmings böcker. Något som polerades bort till filmadaptionen och ersattes med finsmakarbeteende. Gestalten tar alltså myten om sig själv till andra dimensioner (Ambjörnsson, 2010). Det finns dock vissa karaktärsdrag som är väsentliga för att publiken ska acceptera att det är samma gestalt fast i ny kostym. Bond behöver sina bilar, sin martini, sin brud och sina vassa repliker. I övrigt kan det hända lite vad som helst. Tillräckligt mycket överensstämmer med myten för att publiken ska acceptera historien och bedöma den utifrån sitt fält. Ambjörnsson menar att om en författare har en tillräckligt stark gestalt skriver sig historierna runt karaktären nästan automatiskt. Gestaltens liv blir så självklart utifrån de attribut hen tilldelats av författaren att alla scenarion känns givna och naturliga (Ibid). Den mytomspunna mannen måste vara ensam. Han kan ha tillfälliga
bekantskaper, men de visar sig ofta att han klarar sig bäst själv. Framförallt fri från kvinnors kontrollerande hand och kvävande behov. En mytomspunnen man kan inte ha en stabil, sund relation till en kvinna. Vesper Lynd (Casino Royale 2006) som Bond uppriktigt älskade tar historien död på precis i slutet. Allt för att ge djup och nya dimensioner till vår manlige antagonist. Kvinnan i James Bonds universum existerar enbart i förhållande till mannen. (Ibid).
Tidigare forskning om James Bond
Mycket av den forskning som tidigare gjortsom James Bond, som jag har tagit del av, fokuserar på filmmediet och själva karaktären. I mitt bibliotek står böcker som; 50 years of James Bond (2012) The James Bond Phenomenon, A critical reader (2009) A brief guide to James Bond, how 007 changed the world (2012) och Det regnar aldrig i en Bondfilm (2012). Samtliga böcker behandlar Bond utifrån filmerna och böckerna. Det är beskrivande hyllningar om prylarna, brudarna och bilarna, MI6 förhållande till
verklighetens agenter och redogörelser av specifika scener och repliker. Eftersom den här uppsatsen skrivs samtida med James Bonds 50 årsjubileum som karaktär är det inte konstigt att mycket av litteraturen är sammanfattande och övergripande. Det den har gemensamt är dock att det är skrivet med filmerna som grund. För att undvika det vill jag med den här uppsatsen fokusera på skapandet av bilden av James Bond i svensk dagspress via filmrecensioner.
Jag ämnar alltså inte undersöka James Bond som han faktiskt porträtteras i filmer och böcker utan DN och SvDs filmrecensenters försök att påverka det publika mottagandet och allmänhetens förhållningssätt till James Bond.
20 Begreppsanvändning
Vad är en recension?
Då min empiri består av recensioner publicerade i dagstidningar vill jag med detta kapitel klargöra vad jag menar när jag skriver recension, vilken teoretisk och filosofisk inställning och bakgrund jag lutar mig emot.
Recensionen som fenomen i Sverige härstammar från 1700-talet då den första
litteraturrecensionen publicerades 1767 författad av Olof Bergklint och handlade om hur en bra dikt bör se ut (Nordenson 2008).
Recensionen som form har sett ungefär likadan ut sen dess. 1791 publicerade Thomas Thorild ett svar, titulerat ”En critik öfver critiker”, mot en recension han fått han ansåg obefogad där han presenterade tre riktlinjer en recensent bör ha i åtanke:
Att veta vad man ska bedöma
Att döma allting efter sin art och grad
Att ingenting göres för sina fels skull utan för sitt värdes skull (Ibid:185).
Thorilds emfas ligger på recensentens utgångspunkt och referensramar. Vidare argumenterar Nordenson (2008) för att recensentens utgångspunkt ofta är det
viktigaste för recensionen. Att frambringa rätt etos för situationen och använda ett språk passande genren som recenseras är centralt för att en recension ska tas på allvar av både branschen som recenseras och publiken som tar del av den.
Den litteratur jag läst tar upp olika aspekter av recensionen som format. Nordenson diskuterar vikten av en recensents fält och eventuella kunskaper om filmen eller boken som recenseras och menar på att det är viktigt för en redaktör att ta vara på skribentens kunskaper och ge hen de uppdrag som är passande. Wiberg tar det resonemanget ett steg till och argumenterar att även om det är så att en redaktör bör ha kunskap om sina skribenters kunskaper och individuella intressen finns det inte alltid utrymme för det i dagspressen i Sverige idag.
”Film ses som något slags allmängods, ett slags kvasidemokratisk domän där inga exkluderande, ”pretentiösa” anspråk får göras, varför kritiker med specialkunskaper inte
21 efterfrågas och smalare filmer inte uppmärksammas”
(Wiberg, Charlotte s.273:2006)
Det Wiberg menar med det är alltså att film nu för tiden ska vara något för alla. Det finns således inte plats för expertis, kunskap eller exkluderande språk. Speciellt inte i
dagspressen. Samma krav ställs dock inte på teaterföreställningar, operor eller böcker. Där förväntas det att läsaren redan är insatt och kan hantera ett språk på en högre nivå. Resultatet av det blir en mer likriktad kulturjournalistik som ofta favoriserar de
kommersiellt gångbara filmerna. Filmkritikernas kunskap plattas ut och fördjupning privilegieras inte. Tomas Forser menar (s.13:2002) att det värsta som kan hända recensionen som form och hota statusen är den sammanssmältning som hänt på kultursidorna. Recensionerna får inte längre ta upp egen plats utan komprimeras, blir notiser och hamnar i skymundan till förmån för författarporträtt och övrigt
kommersiellt material som ofta saknar analys utan är rent medialt utrymme för författare, filmskapare och regissörer.
Filmrecensionerna hamnar för det mesta under rubriken Nöje och litteraturrecensioner under Kultur, de är två ord som är oerhört värdeladdade i dagspressen. Rubriken Nöje uppfatats av många som något lättvindigt och flyktigt, mer kommersiellt, emedan Kultur ofta ges en högre status och är något avsett för den insatta publiken och fordrar
eftertanke och analys av betraktaren (Crane s.60:1992). Huruvida det är så, vem som vinner och vem som förlorar på det är svårt för mig att se. Jag anser att det skapar en onödig polarisering.
Vem är recensent?
Recensentens person lyfts sällan fram, förrän den personen gjort ett signifikant avtryck inom sitt fält, tillexempel genom att gå utanför det och analysera det. Fredrik Strage är ett lysande exempel på det. är just nu en av DN’s mest kända
kulturredaktionsjournalister som gjorde ett namn för sig hos den breda massan genom boken ’Fans’ (2005). Han satte fingret på en ungdomskultur som tidigare setts ner på av ”de riktiga” kulturkonsumenterna och lyfte in de i ”finrummet”, alltså kultursidorna. För om en person som Fredrik Strage släpper en bok så recenseras den med ett allvar både hos den egna tidningen och hos de konkurrerande. Den boken, enligt mig, hjälpte till att öppna upp de tidigare relativt stängda kultursidorna till förmån för nöjesjournalistiken. Fredrik Strage är inte den enda sortens journalist som skriver recensioner. Han är dock
22 ett bra exempel på en recensent. En annan sorts recensent är den som aldrig framhäver sig själv, sin person eller bakgrund, Göran Everdahl som recenserar film på SVT är ett typexempel på det. Han hävdar inte sin person utan recenserar filmer utifrån en utstrålad objektivitet. Huruvida det ena är bättre än det andra är inte det den här uppsatsen ämnar reda ut. Läsaren försöker dock ofta skapa en relation med
recensenten, en lär sig vem en delar åsikter med och vem som uttrycker sig på ett sätt som passar en (Wiberg 2006). Så vare sig recensenten gör som Strage eller Göran Everdahl på SVT så försöker läsaren ofta hitta rätt recensent att förlita sig på. Strages taktik kan vara både fruktsam och förödande, öppnar en upp för mäniskor att se ens person finns alltid risken att de slutar bry sig om ens åsikter grundat på andra drag än den professionella rollen.
Vem läser en recension?
En person som skriver en recension, eller annan text ämnad för det massmediala bruset, borde hela tiden ha en läsare i åtanke. Vem läser, när, var och varför? De material jag valt kan vi utgå ifrån att läsaren som tar del av recensionen antingen prenumererar på tidningen eller aktivt söker upp den specifika recensionen på en hemsida eller liknande. Ej att förglömma är de som ströbläddrar i tidningen i väntrummet hos tandläkaren. Situationen texten konsumeras i är alltså okontrollerbar. Thompson (s.38:2001)menar att producenten (i detta fall recensionsskribenten) hela tiden måste utgå ifrån att
läsaren är passiv. Thompson argumenterar vidare att en mottagare borde betraktas som en hermeneutisk process och att en analys av läsaren bör lägga mycket vikt vid det kommande mottagandet och mottagarens konnotationer (s.39:2001).
Teori
I detta kapitel kommer jag presentera mina teoretiska utgångspunkter. Utifrån vilka jag kommer grunda min analys på senare i uppsatsen. Jag har valt teorier utifrån vad jag anser är relevant för mitt syfte. Tankarna kring vilken sorts teorier jag skulle använda mig av har varit relativt fastslaget genom hela processen då jag intresserar mig mycket för identitetsskapande, där Jag använt mig av André Jansson och Ingalill Holmberg som diskuterar genretillhörighet resp. den skapade varumärkesidentiteten.
Journalistikens möjlighet till maktutövande är också en central del av min
intressegrund, där har jag främst använt mig av John B. Thompsons maktteori. Jag har inte analyserat någon effekt av recensenternas eventuella maktutövande.
23 Makt
Utifrån de maktstrukturer Thompson presenterar (Thompson kap.1:2001) ska jag ur ett diskursanalytiskt perspektiv granska de utvalda recensionerna. Centrala begrepp är maktkonstruktion, kommunikation och interaktionsfält och hur dessa samverkar. Thompson presenterar tankar och idéer kring hur kommunikationen i det mediala samhället är uppbyggt och menar att det finns 4 olika typer av makt. Nedan presenteras de i en tabell (fig.1), jag kommer sedan fokusera på den för undersökningen primära formen av makt – den symboliska.
Former av makt Resurser Paradigmatiska
institutioner Ekonomisk makt Materiella och ekonomiska
resurser Ekonomiska institutioner (t.ex. affärsföretag) Politisk makt Auktoritet Politiska institutioner (t.ex.
stater) Tvångsmakt (särskilt
militär makt)
Fysiskt och väpnat våld Tvångsinstitutioner (särskilt militären, men också polisen, fängelser etc.)
Symbolisk makt Informations- och
kommunikationsmedel Kulturella institutioner (t-ex. kyrkan, skolor och universitet, medieindustrin etc.
(Ibid s.29)Tabell 1.1 Thompsons maktstrukturer grundar sig på att vi lever i ett samhälle som består av institutioner som människor rör sig mellan och fyller olika funktioner och har
varierande status beroende på vilken institution en rör sig inom. En person som har hög status hemma har inte det automatiskt på jobbet eller vice versa.
Den institutionella makten har olika karakteriska drag. Den ekonomiska grundar sig i likvida tillgångar och marknadsvärde, den symboliska makten handlar mer om social status, tillexempel genom märkeskläder, musiksmak eller arbetsposition. Vissa yrken generar hög symbolisk makt även om de har låg politisk- eller ekonomisk makt (Ibid). Den politiska makten är relativt skör då den hela tiden gränsar till tvångsmakten. Om den politiska makten missbrukas, om lagar och regler skulle göra det omöjligt för människor att leva ett värdigt liv kan det liknas vid en tvångsmakt. Våld har alltför ofta utnyttjats som politiskt hjälpmedel (Ibid). Den tvingande makten är också en vardaglig,
24 naturlig förlängning av den politiska makten då den består av militär och polis. Så den tvingande makten upprätthåller den politiska maktens intressen och stadgar.
Thompsons definition av symbolisk makt är delvis väldigt applicerbar på den
undersökning jag gjort och grundat på de material jag valt att utgå ifrån. Jag menar att det är möjligt, tillochmed fördelaktigt, att diskutera och problematisera filmrecensioner utifrån ett symboliskt maktperspektiv. Tidningarna jag valt, SvD och DN kan absolut, grundat på sin samhälleliga status, räknas som kulturella institutioner. Symbolvärdet av ord som används i just recensioner anser jag är viktiga att lägga fokus på. För att en recension ska gå att förstå och samtidigt vara bra, läsvärd och relevant för det den ämnar recensera tar författaren ofta till ett mer symboliskt laddat språkbruk. Även om det går att argumentera för att allt språk är symboliskt i grunden vill jag mena att vissa liknelser och ordval är mer laddade än andra i olika sociala kontexter. Thompson argumenterar för att all medierad kommunikation är oerhört symbolladdad (s.27). Han påpekar även vikten av olika människors olika förmåga att ta till sig ett symbolspråk. Det är svårare för en person som inte kan något om film att läsa en filmrecension med tätt symbolladdat språk än vad det är för en person som mer frekvent tar del av det mediala cineastiska flödet. Det vill säga vilket interaktionsfält en person befinner sig inom. DN och SvD är två relativt homogena tidningar. De är uttalat liberala och har högt anseende bland Sveriges befolkning om jag kan utgå ifrån antal prenumeranter samt utrymme i media (Eliasson s.15-16:2006).
Diskursteori
En diskurs är ett begrepp som ofta används inom akademien för att beskriva till exempel ett språkbruk inom en mer eller mindre definierad grupp. Ett bra och tydligt exempel på en diskurs är tillexempel inom sjukvården, där läkare och annan personal har ett internt språk där fackspråket blir applicerbart på vardagen och sedan ett annat språk när de ska förmedla information till en patient. En person som behärskar en diskurs framstår ofta som pålitlig och kunnig inom sitt fält. Andra exempel på diskurser är olika kulturella grupperingar, som den kvinnliga/manliga, hetero/homo. Lösa grupper som medvetet eller omedvetet förhåller sig till ett visst språkbruk för att möjliggöra känslan av gemenskap.(Jørgensen & Phillips, 2002).
Den kritiska diskursteorin innefattar att det inte går att separera diskursen från sin kontext. Ett moment 22, vem kom först – hönan eller ägget? Diskursen är en aktiv del av
25 skapandet av sociala och institutionella strukturer, men det är även en direkt avspegling av sagda mönster(Jørgensen & Phillips s.61:2002). Fairclough (1995) vill också påvisa vikten av att, vid genomförandet av en diskursanalys, ta i beaktning att den diskurs som ämnas undersökas troligen har blivit påverkad av faktorer som befinner sig utanför det direkta fältet för undersökningen. En politisk diskurs blir således påverkad av kontexten den presenteras i, av vem och för vilken publik. Allt detta måste alltså forskaren ha i åtanke vid en närmare granskning (Jørgensen & Phillips 62:2002).
Austin (1962) anser att en annan sak som en måste komma ihåg vid en diskursanalys är att alla element i en text är ett barn av sin tid. Något som även Norman Fairclough tar upp (1995). Speciellt uppmärksam måste jag vara på detta då min analys sträcker sig över 30 år och en av 1900-talets största händelser, Kalla krigets slut och sovjets upplösning och fall. En text skriven 1979 vinner ingenting på att analyseras 2013 om den inte sätts in sitt tidsenliga sammanhang och forskaren tar hänsyn till den vid
tillfället av publikationen rådande världsuppfattningen (Jørgensen & Phillips s.62:2002). För att exemplifiera är det till exempel gagnlöst att ta ett politiskt partiprogram från 1917 och förvånas över avsaknaden av diskussion kring pappaledighet. Fairclaugh (1995) menar att inom den kritiska diskursanalysen är det alltså forskarens uppgift att klara av att sätta in texten i en relevant kontext och utifrån det dra slutsatser och diskutera innehåll.
Identitetsteori
I recensionerna som utgör mitt empiriska material händer det vid återkommande tillfällen att texten nästan anklagar James Bond för att ta dåligt ansvar för sina filmer. Något som han naturligtvis inte är kapabel till då han är fiktiv. Det vet ju de flesta människor, att James Bond inte finns på riktigt. Ändå verkar vissa av recensionerna förhålla sig till honom som en faktisk person. Recensenten och publiken förväntar sig att Bond ska bete sig på ett visst sätt då hans identitet är så stark och genomarbetad. Något som i sin tur resulterar i språkbruket kring karaktären. En del av James Bonds identitet är genren han tillhör. Huruvida filmerna behandlas som egen genre, en James Bond-genre om en så vill, eller måste förhålla sig till den mer allmänna action-Bond-genren? Genre
26 Att sätta in filmer, musik eller böcker i genre är ofta problematiskt. Det finns sällan en gemensam överenskommelse som är tillräcklig för att alla ska hålla med om facket ett verk placeras i. Beroende på betraktarens humör kan en film vara ett drama med actioninslag eller en actionfilm med välskriven dialog. Den ena beskrivningen lockar en publik, den andra en annan. Så, genre ligger i betraktarens öga. Dock tenderar
människor att komma överens om vissa, låt mig kalla det checklistor, som ska fyllas i för att ett verk ska platsa i ett speciellt fack för att sedan kunna behandlas utifrån det. Få genreforskare är inte eniga om hur en genre skapas, vad den består av eller hur den bör definieras. Vissa anser att en genre bör utläsas ur texten, andra menar att genren är det författaren bestämt och en tredje att det är helt upp till publiken att avgöra (Jansson s.82:2002). Postmoderna forskare, som Jansson tillexempel, anser att det är lönlöst att separera kategorierna och väljer att ta några aspekter av samtliga för att skapa en bredare bild och argument.
Jansson tolkar Todorovs teorier och diskuterar att en genre inte kan finnas utan en annan (Jansson s.82:2002). En genre står aldrig friställd ifrån sin samtid eller sin
omgivning, om den gjorde det skulle den inte behövas. Genre begreppet används för att särskilja saker inom ett visst fält. En film är aldrig bara en film, det är en actionfilm, en sci-fi-film med actioninslag, en actionkomedi eller något annat. Nivån på behov av epitet varierar beroende på vilket fält en person befinner sig i och vad genreuppdelningen ämnar uppnå. En genre är konstruerad, menar Jansson, när det uppnåtts kulturell
konsensus. Det är dock så flytande så att försöka beskriva en genre utan att sätta in den i ett korrekt tidsperspektiv är i stort sett ogenomförbart(Jansson s87:2002). Stora
penseldrag och generaliseringar behövs i det här fallet, eftersom den cineastiska diskursen är i ständig förändring.
En version av de uppdelningar som finns inom genreteorin presenterar Feuer (s.145:1992) i tre huvudsakliga perspektiv: det estetiska, det ritualiska och det
ideologiska. De perspektiv jag använt mig av främst i min analys är det ritualiska. Enligt det ritualiska perspektivet på genreteori ses en films genretillhörighet mest som en symbolisk länk mellan filmen och publiken. En tyst överenskommelse om vad en kan förvänta sig. Det ritualiska perspektivet har en sociokulturell funktion eftersom den underlättar skapandet av en gemensam diskurs för cineaster. En tydlig genreuppdelning underlättar alltså kommunikationen mellan filmskapare och publik menar Jansson (s.88:2002)
27
Fiktiv identitet och idoler
Identitet som varumärke är något som företag utnyttjar för att kunna skapa en målgrupp som automatiskt känner sig träffad av produkten grundat på vad den konoterar. Skapandet av varumärkesidentitet resulterar också i en sorts gemenskap bland konsumenterna. Den omgärdande känslan av gemensam identitet blir oerhört stark och viktig. Precis som med ett sportlag inte klarar sig utan sin supportertrupp klarar sig inte en tv-serie, film eller boktrilogi särskilt länge utan sina tittare eller läsare (Holmberg, 2002). Holmberg diskuterar skapandet av Me Inc. eller Jag AB, det vill säga synen på jaget som ett potentiellt varumärke. Det är mig själv jag ska sälja. Att sälja bilden av en person är idag otroligt viktigt menar Holmberg (bl.a. ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm). Jaget utvecklas hela tiden i takt med att det en vill bli associerad med förändras. Ett nytt band, en ny favoritfilm etc. det får dock inte ändras för mycket eller vara för långt ifrån den rådande versionen av ’jaget’ för då kommer det ifrågasättas och utsättas för en närmare granskning av omvärlden (Ibid). Något som en privatperson eller artist eventuellt kan bemöta och motivera emedan en fiktiv karaktär, som James Bond, inte kan försvara sig om publiken plötsligt anser att han inte ”är sig själv”. Även om en karaktär utvecklas måste vissa drag vara ständiga för att karaktären ska behålla sitt anseende.
Vikten av bilden av jaget för en offentlig person kan ibland bli överväldigande när de krav som ställs på den ”karaktären” folk förväntar sig se på en scen eller på filmduken inte alltid mäter sig mot personen privat. En viktig skillnad mellan tillexempel Madonna och James Bond är att James Bond inte finns i verkligheten. De skådespelare som spelat honom har senare haft andra roller och en bredare karriär. Även om de sällan slutar associeras helt med Rollen som Agent 007 har de ändå ingen skyldighet gentemot fansen att bete sig på ett visst sätt även privat.
Holmberg menar att en ikon, om det så är James Bond eller Madonna, går att jämföra med ett varumärke. Det går alltså att reducera ner personer till en produkt. Madonna är lika mycket en ikon för 80-talet som uppsprejad lugg och bubbelgum. Madonna har dock full möjlighet att ta sitt varumärke och göra i stort sett vad hon vill med det. Eftersom hon är en så pass säkrad ”institution” att hon kan ha olika perioder av olika kreativa utspel som hennes publik har ett oerhört överseende med, eller förståelse för, något som skaparna av James Bondkaraktären inte kan vara så säkra på (Ibid).
28
Analys
I min analys ämnar jag alltså att svara på min huvudfråga:
Vad karaktäriserar recensionernas språk i skapandet av myten James Bond utifrån en kritisk diskurs- och maktanalys?
Jag ämnar svara på ovanstående fråga med hjälp av ytterligare två frågeställningar grundat i mitt förarbete:
Kan jag, med hjälp av Thompsons teorier om maktstrukturer urskilja tendenser i språket som resulterar i en värderingsprojicering på läsaren?
Är det möjligt att med hjälp av genreteorierna och Holmbergs teori om fiktiva identiteter och idoler analysera hur recensenterna har respekterat eller avfärdat filmernas
genretillhörighet?
Moonraker, 18 augusti 1979
Det första som utmärker båda recensionerna, såväl DN som SvD är betoningen på att det är ännu en Bondfilm eftersom det är den 11 i ordningen. Titlarna på recensionen slår an en ton om att det är upprepning av något vi redan sett: ”Sagan om 007 ännu en gång” (DN) och ”Bonds charm har försvunnit”(SvD). I SvDs titel är det inte lika tydligt att det är en upprepning av ett filmkoncept, det hade lika gärna kunnat vara en adaption som inte tålde översättningen till film. Dock längre in texterna blir det tydligt att det är något vi har sett förut. Det står att finna ord som: ”institution”, ”ingredienser” ”väletablerad” och ”känt mönster”. Ord som på olika sätt indikerar att det finns en mall att fylla i och det är det som skett.
”Bond är numera så väletablerad att han inte behöver variera sina äventyr”(SvD) ”Berättelsen följer samma schema som tidigare”(SvD)
Recensionen i DN positionerar Bond i en erkänd genre för att sedan i samma mening förminska och förlöjliga just den här filmen (Moonraker)
”James Bond-filmerna hör hemma under beteckningen thriller men frågan är om inte ”thriller cirkus” är en bättre beskrivning”.
Vidare markeras det om igen att filmen följer ett gammalt mönster och tillför inget nytt. Texten i DN inleds med
”Det är lätt att varudeklarera den nya James Bond-filmen ”Moonraker”: den är precis lika bra/rolig/tråkig/dålig som den föregående” sedan avslutas recensionen med
29 ”De som haft utbyte av de tidigare James Bond-filmerna blir knappast besvikna. Sagor kan vi ofta utantill men hör dem gärna en gång till”.
Här går texten utanför thrillergenren som den beskrev tidigare och liknar filmen närmare vid en saga, något som tål att upprepas. Det saknas målande positiva adjektiv utan det stannar vid bra, dåligt, tråkigt. När filmens handling börjar beskrivas dyker ordet ”spänning” upp, men följs genast av en brasklapp om att ”spänningen ligger inte i hur det går […] för det vet vi. […] det är helt enkelt spännande att se med vilka finurliga maskiner, apparater och vapen […]”. Beskrivningarna konnoterar snarare en materiell verktygsdiskurs än en filmdiskurs.
Den symboliska makten Thompson (2001) beskriver, att med hjälp av sin kunskap eller dyl. positionera sig över andra människor, återfinns i betoningen på att den här filmen är en upprepning av vad som setts tidigare. Recensionen hamnar i en von-oben position, språket saknar genomgående entusiasm och förhåller sig svalt till filmpremiären. Filmens tema behandlas inte. De facto att den handlar om rymden och raketer berörs knappt. Kanske på grund av dess irrelevans. Tio år efter kapprustningen som ledde till månlandningen den 20e juli 1969 känns det troligen inte relevant nog för att nämnas i recensionerna. Rymden har tappat sensationsvärde.
James Bond behandlas som en myt i båda recensionerna, en självklarhet, en karaktär som kan vara rätt och fel. Han måste förhålla sig till bilden av sig själv, precis som Ambjörnsson (2010) tar upp. Han får inte sväva iväg utan har ett arv att förvalta. Även om recensionerna förhåller sig relativt kyligt till att James Bond lever vidare måste han ändå förhålla sig till det som förväntas av honom. Mytens fortlevnad framstår här som helt låst. Det ultimata maktutövandet där recensionerna positionerar sig så högt över filmen och dess tänkta fält att om du som läsare inte skulle hålla med om det som skrivs i recensionerna är det för att du är korkad och inte förstår.
Levande Måltavla, 12e Juli 1985
Filmen recenseras inte i SvD utan omnämns enbart i kombination med ett TV-program på TV 2 ”Samma dag som den nya Bond-filmen har premiär […] visar TV 2 första
avsnittet av spionserien ”Reilley – mästerspionen” Reilley lär vara James Bonds förebild i verkligheten”(SvD). Läsaren får informationen att det är en ny James Bond-film, det vill säga ännu en. Varför den inte recenseras kan jag naturligtvis inte svara på, men att det
30 är något du som läsare tas för givet att du vet vad det är. Det är nämligen en ny James Bond-film. Något självklart.
Recensionen i DN inleds med ”James Bond har varit en ganska sliten hjälte under de senaste åren. För att dölja sin trötthet har han tagit hjälp av tekniska underverk som emellertid tog död på all spänning.” Recensionen markerar tydligt att de tidigare filmerna varit trötta och tappat den spänning som en helst vill associera med en Bond-film. För även om det, som recensionen antyder, inte kommit en bra Bond-film på ett par år är det ändå något folk går och väntar på. det verkar finnas en vilja och ett hopp om att de ska bli bra igen, det är som en självklarhet att se filmerna, jämföra dem med de tidigare och hoppas på förbättring. Även om det som sagt varit lite dåligt på den fronten de senaste åren, som texten antyder, så har väntan inte varit förgäves ””Levande
måltavla” bryter på att sympatiskt vis med de teknokratiska tendenserna i tidigare Bondfilmer. Denna gång, den femtonde i raden visar sig vara trevlig underhållning av de mest okomplicerade slag.”. Tonen är positiv och skapar förväntan hos mig som läsare. Filmen omskrivs som sevärd och som en brytpunkt gentemot de senaste åren. Om någon hunnit tröttna på Bond är nu chansen här för att återigen bli exalterad och gå på bio! En bit in i recensionen beröms övriga insatser utöver James Bond, nämligen Grace Jones: ”allra mest spektakulär är emellertid Grace Jones. Hon behöver bara visa sig för att reducera sin omgivning –” innan jag läser vidare här är det lätt att tro att det är en bra, genusmedveten beskrivning av en stark karaktär i en actionfilm som nästan skulle passa på 2000-talet. Jag glömmer nästan Faircloughs förmaningar om positionering. Dock med orden som följer blir jag som läsare 2013 påmind om att det är en recension från 1985 jag läser- ”den (omgivningen) må sedan bestå av magnifika slott, Eiffeltornet eller Roger Moore – till ointressant rekvisita.” Grace Jones reduceras ner till en del av omgivningen och jämförs med ett berg och Roger Moore, alltså inte James Bond. Hade hon jämförts med James Bond hade det kunnat utläsas mer som en komplimang, istället jämförs hon, den 20 år yngre fotomodellen, med den föråldrade skådespelaren, som inte är känd för sitt stiliga utseende.
I de sista raderna återfinns tydligt den symboliska makten i språket, nästan som om texten följer Thompsons modell (2001), ””Levande måltavla” är en bjärt kolorerad men fullkomligt harmlös dagdröm som endast vill roa för stunden och med det har den lyckats riktigt bra”. Recensionen är genomgående positiv gentemot filmen, även om
31 recensenten avslutar med ett avståndstagande och påpekar att filmen är harmlös och färgglad, ord som lätt associeras till barnprogram.
Tid för hämnd, 7e juli 1989
”Bond hämnas på eget bevåg”(SvD) och ”Bond är bättre utan licens att döda” är titlarna på recensionerna Här behandlas filmen. Inte så mycket fenomenet.
Recensionen i SvD inleds med ”James Bond slår till för sextonde gången. Denna gång är han definitivt inte den gentlemannatjuv på rätt sida om lagen, eller möjligen den
arrogante imperialistagenten med överklassvanor, som att dricka dyr champagne och köra fina bilar, vi vant oss att se.” fortsätter med ”på detta uppdrag, där han inte ens får stöd av hennes kungliga majestäts säkerhetstjänst”. Recensionen i SvD fortsätter i det tonläget att beskriva filmen. Entusiastiskt och med uttryck som målar en stor bild av filmen ”skurkens kokainimperium”, ””ett framgångsrikt företag som med benäget bistånd av en ovanligt slemmig amerikansk yuppie (som lika gärna kunde ha sysselsatt sig med att sälja schampo) håller på att erövra […]”. Bilden som målas upp vittnar om en intensiv film som biopublik förväntas uppskatta!
En annan anledning till varför biopubliken troligen kommer uppskatta filmen presenteras i recensionens andra stycke, som inleds med orden ”Och nu till det väsentliga nämligen brudarna.”(SvD)
Recensionen i SvD är mer som en krönika där recensentens egna åsikter får ta hur mycket plats som helst. Texten genomsyras av privata åsikter och påståenden som inte hör till filmen eller genren överhuvudtaget. Det långa utlägget om Bondbrudarna och hur ”hennes största problem är för det första att gangstern plågar henne och för det andra replikerna” ”pickadoller i strumpebandet” och ”svårt med den filmiska
trovärdigheten när en skådespelande, finlemmad fotomodell ska dra ut i strid mot kraftiga, brutala män”. Recensentens språkbruk broderar ut och tar recensionen i besittning när det står att läsa bara ett par rader senare ”den del av mänskligheten som eventuellt får ut något sexuellt är de som har en dragning åt rejält hårda tag i
sängkammaren. Sanchez (skurken, min anm.) ger nämligen Lupe (Bondbruden, min anm.) en omgång på stjärten med en piska när hon varit ”stygg”[…]”. Den kommentaren ter sig irrelevant för recensionen. Inte bara grundat på den faktiska formuleringen utan ställningstagandet. Genom att skriva så utnyttjar recensenten recensionen som ett forum där hen kan polarisera människor och kommentera hur de lever sina liv. Här går
32 det att dra klara paralleller till Thompsons symboliska makt (2001) om information och kommunikationsmedel. Eftersom läsaren inte ges tillfälle för eftertanke eller replikera är recentens ord absoluta. Den ritualistiska synen på genreteori är här direkt
applicerbar, vikten av att bete sig inom det förutbestämda mönstret blir här väsentlig i publikens framtida reaktioner. Utifrån Feuers teori (1992) grundar sig recensentens reaktion i att hen tar sig friheter i sin tolkning av vad Bondgenren bör innehålla och hur det är okej att prata om den.
De som har tagit del av del av texten är nu medvetna om det faktum att det förekommer BDSM-lika sexscener i filmen och då får de vara noga med hur de reagerar eftersom de då är avvikande, i alla fall tillsynes från recensentens eventuella bild av normerande sexualmoral. Recensionen blir otroligt personlig och lite raljerande och det är svårt att inte ta in recensentens person. Hen gör den oerhört tydlig på ett personligt plan även om hen på slutet försöker återställa balansen genom att, på ett förvånansvärt
akademiskt vis skriva ”I denna frågeställning tror jag mig ha funnit den
kulturvetenskapliga brytningspunkten […]” hen fortsätter ”men vad tjänar det
egentligen till att över huvud taget recensera, än mindre analysera en Bondfilm? James Bond är en affärsidé, en tradition […]”. Direkta paralleller mellan det Holmberg (2002) skriver om varumärkens identitet går att utläsa från recensionen att James Bond inte är något annat än just en varumärkesidentitet. Recensionen avslutas med att befästa, även om recensionen inte handlat om det i övrigt, att ”James Bond har alltid varit
onyttig/spekulativ/överdriven etc., etc. Ändå måste, åtminstone jag alltid se filmerna. Varför? Därför att julgranen hör julen till, kräftor kräfva vissa drycker, solen går upp i öst och jag är född i väst”. Du som läsare ges alltså inget val av recensenten, du kommer se filmen. Hen får det att låta som att det förväntas av en god samhällsmedborgare att ha sett Bond. Huruvida en ska tycka om filmen eller inte. Det är oklart. Och av mindre vikt. Recensionen i DN håller en något dovare ton än texten i SvDs mer entusiastiska tonfall och inleds med ”De senaste James Bondfilmerna urartade till parodier på sig själva med följd att spänningen försvann. Kvar blev till slut filmer utan dramatik och med en humor som trött stapplade på ruinens brant. Nu när James Bond kommer tillbaka […] har de överdrivet parodiska inslagen till stor del försvunnit”. Texten tar avstånd från de senaste filmerna och menar att det nu är en brytpunkt. Även om det är med ett stort mått av avmätt kylighet, som verkar vara recensentens signum, så kan en uppmärksam läsare notera att den här recensionen är relativt positivt inställd till filmen. Recensionen
