- - - ---;--~-7\"
KRING DEN NORDISKA
DEBATTEN
DEBATTEN om Nordens framtid har på sistone skjutit ny fart. Bortsett från de norska avvisande rösterna är det mest de posi-tiva strömningarna, som stigit upp till ytan, medan de rent ne-gativa krafterna ännu så länge helst valt tystnaden. Det är där-för alltjämt ogörligt att mäta de olika opinionernas styrka. Så mycket är dock tydligt att den nordiska stämningen under in-tryck av vinterns krigshändelser blivit allt kompaktare i Dan-mark och vunnit ökad utbredning i Finland- på det senare ty-der presidentvalet och sannolikt även Linkomies' utnämning till
statsminister. Och i Sverige har den samnordiska försvarstanken fått den kraftigaste stöt framåt genom försvarsminister Skölds realistiskt framåtblickande tal på Viktoriasalen. Inom det makt-ägande socialdemokratiska partiet ha hittills egentligen blott en del visserligen framstående men frilansetiketterade akademiker - t. ex. hrr Nothin, Sandler och Örne - tagit till orda för ett samlat Norden. Det har med rätt eller orätt betvivlats, att de stått i någon djupa~e kontakt med massorna. Hr Sköld däremot intar en position mitt i partiets kraftcentrum, och det kan inte gärna tänkas att han givit publicitet åt sitt nordiska försvarsprogram utan känning med statsministern. Hans tal var därför en av de märkligaste politiska tilldragelserna på de nordiska breddgra-derna efter 1940 och 1941 års krigshändelser. Det öppnar vidare
utsikter än man förut ville tro på, både därför att det ökat det nordiska hypoteket i vårt största parti och därför att det över-huvud ytterligare förpliktar detta till vakthållning kring försva-ret i framtiden.
När en nordisk försvarsgemenskap ställes under debatt, heter det ofta, att ett nordiskt försvarsförbund ingånget före kriget inte skulle ha varit i stånd att hindra de olyckor, som sedan 1939 drab-bat Finland, Danmark och Norge och indirekt även Sverige. Denna tes utvecklas särskilt ivr~gt just nu bland norrmän men den accepteras även av många svenskar.
K ring den nordiska debatten
Att diskutera bärkraften hos hypotetiska antaganden är alltid vanskligt. Men likaväl som skälen för den ovannämnda tesens rik-tighet kunna motskälen få bli argument i den nordiska debatten. Förutsättningen för varje sådan diskussion måste givetvis vara att det tänkta försvarsförbundet ej blott haft verklig ömsesidigt förbindande fasthet utan även vilat på ett starkt och modernt för-svar i alla de fyra länderna. Det farligaste läget för Norden skulle även då ha uppstått under den nya Tilsitalliansens tid, d. v. s. så länge pakten mellan Hitler och Stalin gällde, nämligen om dessa makter velat göra gemensam sak mot Norden. Några sådana pla-ner tyckas dock aldrig ha smitts, och intresset knyter sig därför till isolerade angrepp mot N orden. Ett ryskt överfall 1939 mot Finland hade naturligtvis också då varit tänkbart, men ett enigt och väpnat Norden skulle redan från början ha avkylt Rysslands angreppslust, och hade överfallet ändock skett måste det - trots Sveriges, Danmarks och Norges nödtvungna och samtidiga vakt-hållning söderut och västerut - ha gjort motståndet mot ryssarna ännu hårdare än finnarna ensamma förmådde prestera. Med all säkerhet skulle Norden, som ej heller då hade kunnat önska dras in i storkriget, precis som i februari 1940 ha avvisat ett eventuellt erbjudande av västmakterna om hjälp mot Sovjet. Med till viss-het gränsande sannolikviss-het skulle tyskarna ej ha kunnat ockupera ett väl berett och befästa t N or ge på ett sådant sätt som skedde genom 9 april-kuppen. Troligen skulle blotta vetskapen om den starka och kompakta beredskapen ha avhållit ty~arna från att ta språnget ut i det ovissa. Däremot står alltid frågan öppen om ett välrustat Danmark ens med hjälp från broderfolken länge skulle ha kunnat motstå 1940 års tyska krigsmaskin. Men tys-karnas intresse av att ockupera Danmark var säkerligen nära för-bundet med deras intresse att behärska Norge och få en trygg brygga till Nordens Atlantkust Därför skulle även Danmarks risker under ett försvarsförbund ha varit mindre än de i verklig-heten visade sig vara. Om utvecklingen för Nordens del blivit den som här hypotetiskt skisserats, skulle slutligen ett Finland, som stötts av ett intakt Norden, ha haft helt andra möjligheter att hålla sig utanför det tysk-ryska kriget än det nu hade i juni 1941.
Det kan sägas, att allt detta är lösa antaganden. Men man har likafullt rätt att få anföra dem, såsom alternativ till den ohygg-liga verklighet, som Norden fått uppleva. Naturligtvis har där-med inte besvarats, hur utgången skulle ha blivit, om Tyskland 164
•. l
Kring den nordiska debatten
kastat hela sin styrka mot Norden. Trots sina i jämförelse med Polen, Jugoslavien, Holland och Belgien mycket gynnsammare naturliga försvarsmöjligheter, inte minst försvarets stora djup, skulle kanske även ett militärt samorganiserat Norden till sist måst lita till andra makters hjälp. Men den alternativa skissen har gjorts för att visa hur avsevärt en före 1939 samfällt plan-lagd beredskap skulle ha reducerat riskerna för Norden att pres-sas in i kriget. Så måste förhållandet bli även i framtiden, så långt det står i mänsklig förmåga att kalkylera. De ökade åta-gandena skulle korrespondera mot minskade krigsrisker. Å ven för Nordens försvar måste den gamla sentensen »si vis pacem para bellum» gälla.
Landshövding Sandler har i sin bländande skrift »Nordens sak är vår» myntat uttrycken »maximalism» och »minimalism». Med det förra menar han tydligen - fullt tydlig är sällan hr Sand-ler - den resolut och oförtövat bildade förbundsstaten, för vilken ej blott försvar och utrikespolitik utan även andra ting vore ge-mensamma uppgifter för samtliga de nordiska länderna. För mi-nimalisterna däremot skulle N ordens enhet vara blott ett hägrande framtidsmål. Vilken beteckning han tänkt sig för ett program av hr Skölds sort har han inte angett. Enligt hr Sköld är det den primära uppgiften att bygga upp ett starkt nordiskt solidariskt försvar under viss enhetlig militär och utrikespolitisk ledning oberoende av frågan om förbundsstatsbildning eller inte. För samma tanke gjorde Svensk Tidskrift sig till tolk i fjol (»Nordens väg», häfte 3). Att realiserandet av just detta trygghetsprogram så skyndsamt som möjligt efter kriget nu är grundväsentligare än allt annat nordiskt ligger åtminstone för oss i öppen dag. Detta program om något förtjänar beteckningen minimum, utan att därför förblandas med den Sandlerska minimalismen.
Om allt det önskliga sedan kan nås beror på ett otal oförutse· bara faktorer, främst då storkrigets utgång och de nordiska fol-kens spontana vilja att verkligen ty sig till varandra under pa-rollen »en för alla och alla för en» och besegla utfästelserna ge-nom likvärdiga uppoffringar. Det vore den största oklokhet att underskatta de otaliga svårigheterna. Det kan bli nödvändigt att gå stegvis fram. Ett sådant etappernas program uppställer gene-rallöjtnant Pontus Reuterswärd i sin eftersinnande skrift »Skan-dinavism --nordism- försvars.förbund»- en skrift som har den stora och sällsynta förtjänsten att den utan alla känsloeftergifter
iRJQ!&Q., . n
Kring den nordiska debatten
och allt önsketänkande visat upp raden av den praktiska nordis-mens svårlösta problem. Denne militäre fackman vill åtminstone för närvarande begränsa den försvarspolitiska debatten till att avse blott Sverige-Finland; Norges samgående med Norden, som inte rimligen kan ske mot norrmännens egen vilja, skjuter han på framtiden, och ett försvar av Danmark anser han alltför bekym-mersamt för att fresta Sverige till biståndslöften. Måhända får generallöjtnant Reuterswärd rätt i att »på längre sikt hotet från öster synes vara det väsentliga» och att Sveriges politik bör an-passas därefter. Men vore det ur svensk egoistisk synpunkt ens militärt klokt att ur den nordiska ekvationen från början utesluta Danmark- Nordens troligen just nu mest nordiska land~ Skulle inte ett förberett Norden väl kunna tänkas försvara åtminstone Själland och därigenom spärra en söderifrån anfallande makts väg över de danska öarna till Sverige? Och har inte Sverige det mest vitala intresse att delta i försvaret mot ett stormaktsangrepp på Bornholm, som annars genom sitt läge skulle kunna bli ännu farligare för Sverige än Malta var.it för Italien~
