1
Örebro Universitet Urkund: D71775727 Hum-US-institutionen
Historia IVb
Kamp mot den döda tron
Västlaestadianismen och svenska statskyrkanKandidatuppsats VT-20
Författare: Hannes Lehtimäki Handledare: Peter Andersson
2
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 3
2. Historisk bakgrund och västlaestadianismen idag ... 3
2.1 Tidigare forskning ... 6
2.2 Syfte och forskningsfrågor ... 8
3. Teoretiskt perspektiv ... 8
3.1 Metod ... 10
3.2 Material ... 11
3.3 Avgränsningar och urval ... 12
4. Undersökning ... 13
5. Diskussion ... 22
3
”Hur kan dessa människor, som saknar grundläggande erfarenheter om synd, skuld eller nåd leda andra människor till den levande tron?”
1. Inledning
Kristendomen är den religion som kanske mest har påverkat och format världen. Ända sedan de första kristna började predika om en jude med namnet Jesus så har kristendomen tagit en stor plats i världshistorien. Denna historia som sträcker sig över 2000 år har handlat om guld, blod och äran av att tjäna Gud. Kristendomen har dock gått igenom flertalet ändringar och är inte densamma som den var för 2000 år sedan. Den kristna kyrkan delades först i den ortodoxa och katolska kyrkan och sedan delades även dessa två kyrkor i mindre kyrkor av olika orsaker. Dessa orsaker kan vara ”världsliga”, då en kung eller en biskop inte är nöjd med den status de har blivit tilldelade av till exempel påven. Ett exempel på detta skulle kunna vara den Anglosaxiska kyrkan, som är aktiv i England. Orsakerna kan även vara andliga. Den andliga reformationen vi känner bäst är Martin Luthers reformation, som står som startpunkt för den evangelisk-lutherska kyrkan som idag är aktiv i Norden och som till exempel den svenska och finska kyrkan tillhör. Det som många inte vet dock är att det även finns utomkyrkliga organisationer, som har påbörjats av samma orsaker som de inomkyrkliga reformationerna, för att få inflytelse eller på grund av andliga orsaker. Dessa organisationer kallas för väckelserörelser. Dessa väckelserörelser kan vara inomkyrkliga, där de fortsätter att vara en del av den statliga kyrkan, eller utanför den statliga kyrkan som en egen församling. En av de kändaste väckelserörelserna i Norden kallas för Laestadianismen. Denna uppsats ska undersöka Laestadianismens historia lite närmare
2. Historisk bakgrund och västlaestadianismen idag
För att kunna förstå Laestadianismen och dess relation till kyrkan så krävs det en förståelse för grundaren av denna väckelserörelse, samt en förståelse av väckelserörelsen i sig. Enligt
Nationalencyklopedin så är Laestadianismen en inomkyrklig väckelserörelse inom den lutherska kyrkan.1 Laestadianismens grundare Lars Levi Laestadius föddes 10 januari 1800 i Jäkkvik,
Sverige. Familjen Laestadius var en fattig familj, vilket gjorde att barndomen var tuff. Familjen var
4
religiös och Lars föräldrar ansåg det som viktigt att barnen fick en kristen uppfostran.2 Lars Levi
tog studentexamen tillsammans med sin bror Petrus 1819, varefter Lars Levi studerade botanik och teologi. Laestadius var en av de främsta botanikerna i Sverige under denna tidsperiod. Han blev prästvigd 1825 och blev samma år kyrkoherde i Karesuando i Lappland, där han jobbade i 23 år.3
Lars Levi började bli känd som en nykterhetskämpe. 1843 släppte Laestadius en skrift på latin med namnet ”Crapula Mundi” (”Världens rus”), där han strängt kritiserar och lyfter fram synpunkter om politik, skolan och kyrkan. Året efter när Laestadius var på en predikningsresa träffade han en lappflicka som bara är känd som Maria. Laestadius hade haft några personliga upplevelser som hade påverkat hans tro, men enligt honom själv var denna lappflickas berättelser och uppfattningar av religion det som påverkade Laestadius mer än något innan det.4 Efter denna händelse fick
Laestadius en helt ny drivkraft i sina predikningar och Laestadius kände att han hade fått ett personligt uppdrag. Lappland under mitten av 1800-talet var ett ställe där dryckenskap, slagsmål, ohederlighet mm. var en del av vardagen. Laestadius predikade på ett sätt som fick folk att bli mer och mer intresserade. 1845 hade ryktet spridits och folk började strömma in i kyrkan från alla håll när Laestadius skulle predika.5 Folk från andra församlingar reste flera mil för att höra den stränga
botpredikanten predika med kraft och driv. Laestadius var inte bara en präst, utan han blev en rådgivare och en andlig fader. Den Laestadianska väckelserörelsen hade börjat.
Laestadius var den självklara ledaren för väckelserörelsen ända till sin död 1861. Efter det blev Laestadius nära vän Johan Raattamaa ledaren för väckelserörelsen. Laestadianismen spred sig snabbt och expanderade hastigt under 1870- och 1880-talet. Denna snabba och explosiva expansion betydde att väckelserörelsen började få sprickor inifrån, då det inte fanns en gemensam tolkning eller sätt att se på religion. Raattamaa var då den som höll ihop församlingen och var ledarfiguren för väckelserörelsen. När han dog 1899 försvann denna ledarfigur vilket ledde till interna
maktkamper i församlingen. Dessa maktkamper och interna stridigheter ledde till att den Laestadianska väckelserörelsen delades i tre delar: gammallaestadianerna (finska:
vanhoillislestadiolaisuus, som i dagsläget är den största grenen), östlaestadianerna (finska:
rauhansanalaisuus, den största laestadianska riktningen i Sverige) och västlaestadianerna (finska: esikoislestadiolaisuus, andra största grenen i världen). Under åren har speciellt de största grenarna,
gammallaestadianerna och västlaestadianerna, försökt återförena de två laestadianska grenarna, men utan framgång. De religiösa skillnaderna anses för stora mellan de olika grenarna av Laestadianism.
2 Anna Koivisto (2004), Öst- och västlaestadianism, s. 3
3 Kerstin Ylitalo (2000), Lars Levi Læstadius Århundradets Norrbottning, s. 6
4 Bengt Larsson (1999), Lars Levi Laestadius: hans liv och verksamhet och den laestadianska väckelsen, s. 47 5 Ylitalo (2000), s. 8
5
Dessa skillnader kan anses som irrelevanta för en utomstående, men inom de olika grenarna av Laestadianismen anses dessa skillnader som grundläggande. Olika grenarna av Laestadianismen har under deras historia genomgått ytterligare splittringar och förändringar. Speciellt inom
gammallaestadianismen har flera olika, mindre grenar, splittrat sig ifrån församlingen. De hade stora konflikter inom sig gällande deras relation med kyrkan, vilket ledde till att flera av deras präster lämnade väckelserörelsen antingen frivilligt eller genom tvång.6
Västlaestadianismen höll sig mer eller mindre som en kollektiv grupp till 1960-talet, då de första tecknen av splittringar kunde ses inom församlingen. Detta berodde främst på en skillnad i åsikter gällande moderniseringen av Lars Levi Laestadius texter.7 Västlaestadianismen har under sin
100-åriga historia haft en hel del konflikter och meningsskiljaktigheter med den svenska kyrkan. Ända sedan slutet av 1990-talet har den västlaestadianska rörelsen öppet gått emot den svenska kyrkan, bland annat genom att själv döpa barnen och genom att dela ut nattvarden själv, utan kyrkans tillåtelse.8 Detta är signifikant och viktigt för att även om det tidigare varit diskussioner och
åsikterna har skiljts åt mellan kyrkan och västlaestadianerna, så har dessa delar alltid ansetts vara en viktig del av kristendomen som alltid har hört hemma i kyrkan. En annan sak som är signifikant i detta är att västlaestadianska lekmannapredikanterna har börjat agera som präster, även om de inte är vigda till yrket. Lekmannapredikanterna är de i den västlaestadianska rörelsen som delar ut nattvarden och utför andra uppgifter som traditionellt har tillhört prästerna. Orsaken till dessa aktioner är att västlaestadianerna anser att statskyrkan i Sverige avviker för mycket från Luthers lära om religion och Bibeln. Saker som anses som fel inom den svenska kyrkan är till exempel kvinnliga präster, acceptans av homosexualitet och tillåtelse av körer och orkestrar i kyrkan.
Västlaestadianerna går dock inte ur kyrkan, utan är medlemmar i kyrkan. Detta motiveras med att enligt västlaestadianerna så är det den svenska kyrkan som är fel ute, inte västlaestadianerna.9 Detta
har även blivit aktuellt i Finland, där exakt samma diskussion dök upp på 2010-talet, och slutade med att västlaestadianerna skildes åt i två delar, de som inte ville bryta mot kyrkan och de som ville följa de svenska västlaestadianerna.
6 Talonen (2001), s. 16 7 Talonen (2001), s. 18 8 Koivisto (2004), s. 14 9 Koivisto (2004), s. 14
6
2.1 Tidigare forskning
Forskaren Tapio Nykänen undersöker i sin artikel ”The Political Trinity of Conservative
Laestadianism: God, His Kingdom and Authorities” auktoriteten och teologin i den Laestadianska
väckelserörelsen. Enligt Nykänen är Gud den ultimata auktoriteten i väckelserörelsen. Författaren förklarar också att församlingen ses som Guds kungarike. Guds kungarike, alltså i detta fall Laestadianska församlingen, blir den världsliga auktoriteten.10 Dess regler ska följas, eftersom
reglerna och riktlinjerna som finns kommer från Gud och förmedlas till församlingen av präster eller lekmannapredikanter. Nykänen lyfter även fram att Laestadianer är uppmanade att följa auktoriteter. Dessa auktoriteter kan delas i tre delar: familjen, samhället och kyrkan. Det finns en tydlig vilja hos Laestadianerna att följa och respektera hierarkier. Allt börjar i familjen, där
föräldrarna är auktoriteten. Sedan kommer samhällets auktoriteter (poliser, lärare osv.). Och sedan kyrkan. Här diskuterar författaren ifall det är statskyrkan, väckelserörelsen, eller båda. Det som gör Laestadianismen speciell är dock den hårda tron på att Guds kungarike bara finns inom deras väckelserörelse. Det är inte bara så att församlingen representerar den ultimata auktoriteten Gud, utan även att det är den ultimata auktoriteten, som Laestadianerna följer och lyder. Det som får Laestadianismen och fungera är dock respekten för sekulära auktoriteter. Laestadianerna är oftast inte öppet emot till exempel nya lagstiftningar, även om de inte håller med till exempel en ny lag. Detta är lite speciellt, då fundamentalistiska rörelser ofta utmanar stater och regeringar i deras lagstiftning förklarar Nykänen.11
Forskaren Bengt-Ove Andreassen undersöker hur Laestadianer förmedlar kunskap och teologisk lära med varandra i sin artikel ”History as Religious Self-mediation: The Case of the Firstborn
Laestadians”. Andreassen skriver på vilket sätt Laestadianerna följer traditioner. Det som är
speciellt för västlaestadianismen är att de har en grupp predikanter som kallas för Lappmarkens äldste. De fungerar som en typ av moderförsamling till alla västlaestadianer. De bildar en inofficiell ”regering” för västlaestadianerna. Detta kan ses som en lojalitet till traditioner, då det då finns en anknytning till Laestadianismens ursprungsområden för alla västlaestadianer. Brev och religiösa texter kan talas om på samlingar (även kallade andaktsmöten, Laestadianernas Gudstjänst), eller så kan de publiceras tillsammans med transkriberade predikningar i böcker eller tidningar. På detta sätt sprids budskapet samt nya tolkningar och åsikter. Nuförtiden har även det digitala fått ta plats inom
10 Tapio Nykänen (2016), ”The Political Trinity of Conservative Laestadianism: God, His Kingdom and Authorities”,
Political Theology, nr. 18 2016, s. 461
7
Laestadianismen, även om det sker försiktigt. Laestadianismen har ofta predikat om farorna med datorer och internet. Det tog en lång tid innan en hemsida skapades för väckelserörelsen. Idag finns det enkla och tydliga hemsidor, där de senaste nyheterna eller information om samlingar kan
hittas.12 Författaren lyfter fram ett exempel om när de första nätsidorna gjordes, förmodligen mot de
äldstes vilja. Andreassen diskuterar om en potentiell auktoritets-konflikt inom väckelserörelsen. Han svarar dock själv på detta genom att diskutera om hur västlaestadianerna än idag är fokuserade på tradition och en stor del av den teologiska diskussionen och läran sprids med böcker och
tidningar. Den starka anknytningen till svenska lappmarken och Gällivare (som är lite av en västlaestadiansk huvudstad) gör så att Lappmarkens äldste fortfarande är respekterade och bestämmer inom rörelsen.13
Forskaren Torgeir Nordvik skriver i sin avhandling ”Between Criticism and Loyalty. The
Laestadian Lyngen Group's Relation to the Church of Norway” om relationen mellan en
Laestadiansk grupp och statskyrkan i Norge. Lyngen-gruppen är en grupp Laestadianer som skiljde sig från norska gammallaestadianerna i början av 1900-talet. Författaren berättar att denna grupp har haft en speciell relation till den norska kyrkan då de har ett stort fokus på den lutheranska bekännelsen. Deras relation till den norska kyrkan har dock blivit mer problematiskt på grund av en liberalisering av den norska kyrkan (till exempel acceptans av kvinnliga präster och diskussion om samkönat äktenskap och homosexualitet).14 Detta har lett till kritik mot den norska kyrkan från
Lyngen-gruppen och de har även hotat att lämna kyrkan. Enligt forskaren så skulle detta ske endast om det skulle bli omöjligt för Lyngen-gruppen att utöva sin tolkning av kristendomen inom ramen av den norska statskyrkan. Lyngen-gruppen i sig har delats i två på grund av olika tolkningar och uppfattningar om Bibeln, men båda delar samma relation till kyrkan för tillfället. En aspekt som är viktig för Lyngen-gruppen är liturgin. Här har den norska lutherska kyrkan kommit emot och skapat relativt flexibla riktlinjer vilket möjliggör att Lyngen-laestadianerna kan genomföra sin gudstjänst på det sättet de vill. Detta även efter tidigare nämnd turbulens mellan kyrkan och Lyngen-gruppen och ganska skarp kritik mot den norska kyrkan från gruppen.15
Denna uppsats syftar på att ta reda på hur lekmannapredikanterna i västlaestadianismen predikar om statskyrkan. Det som är av intresse är att se om de predikar med positivt eller negativt laddade ord,
12 Bengt-Ove Andreassen (2011), ”History as Religious Self-mediation: The Case of the Firstborn Laestadians”, Acta
Borealia, nr. 28 2011, s. 5
13 Andreassen (2011), s. 8
14 Torgeir Nordvik (2015), ”Between Criticism and Loyalty. The Laestadian Lyngen Group's Relation to the Church of
Norway”, Acta Borealia, nr. 32 2015, s. 11
8
vilka ord eller uttrycka de använder samt om vissa saker återkommer eller om det är flera skilda saker som diskuteras.
2.2 Syfte och forskningsfrågor
Syftet med denna uppsats är att ta reda på hur de västlaestadianska predikningarna på 1960-talet och 1970-talet förhåller sig till den statliga kyrkan. Orsaken till denna tidsperiod är att även om
Laestadianismen alltid varit negativt inställd mot statliga kyrkan, så var det under 1960- och 1970-talen som kritiken mot den statliga kyrkan och samhället blev mer och mer aktuellt. Uppsatsen fokuserar på att diskutera utifrån ett svenskt perspektiv. Uppsatsen syftar dock även på att diskutera förhållandet mellan den västlaestadianska församlingen och statskyrkan i Finland. Utifrån dessa förutsättningar så försöker uppsatsen besvara följande fråga:
1. Vad vill de västlaestadianska lekmannapredikanterna förmedla i sina predikningar om den statliga kyrkan från 1950-talet till slutet av 1980-talet enligt tidningen Fadersrösten?
2. Hur ändrades sättet lekmannapredikanterna pratar om statliga kyrkan från 1950-talet till 1980-talets slut inom den västlaestadianismen?
3. Teoretiskt perspektiv
Denna uppsats utgår ifrån ett diskursanalytiskt perspektiv. I en diskursanalys försöker forskaren ta reda på händelser, samhället och hur psykologisk verklighet produceras och vilka diskurser används i tal eller skrift.16 I diskursanalysen anses språket inte bara förklara, utan även skapa verkligheten.
Diskursanalysen ger en detaljerad och noggrann analys av tal och texter. I denna uppsats betyder det att genom att analysera predikningar och de västlaestadianska texterna så går det att försöka hitta de rådande diskurserna och normerna, samt vad de innebär i den västlaestadianska församlingen. I detta fall är det relationen till statskyrkan och vad som anses rätt eller fel gällande statskyrkan. Alan Bryman skriver på följande sätt om diskurser och diskursanalys: ”Diskursen är inte bara ett neutralt redskap för att skapa eller förmedla mening. Människor vill också uppnå saker och ting då de talar eller skriver, och diskursanalysen är inriktad på strategier som människor använder då de
9
försöker uppnå olika syften.”17 Genom att analysera språket i predikningarna och religiösa texterna,
går det att få fram vad de aktuella personerna vill uppnå? Vad vill predikanterna förmedla för tankar eller idéer om den svenska eller finska statskyrkan i sin eventuella kritik eller beröm? Detta är något som denna uppsats försöker ta reda på. Som Bryman skriver, det finns oftast ett syfte till att säga eller skriva saker. I detta sammanhang kan det vara till exempel att försöka ändra församlingens åsikt om kyrkan så att Laestadianismen är en mer enad front och därmed blir en större maktfaktor och en starkare kraft med mer inflytande inom den svenska kyrkan. Detta är saker som denna uppsats försöker ta reda på.
En del i diskursanalysen som också ska nämnas är den kritiska diskursanalysen. Den betonar rollen som språket har, både som maktresurs och sociokulturell förändring.18 Diskurser ska jämföras,
diskuteras och studeras i relation till de sociala strukturerna. Då omfattas de maktrelationerna som har påverkat och ansvarat för diskursernas uppkomst. Ett annat begrepp som också är bra att lyfta fram är intertextualitet. Detta betyder idéen att en diskurs finns och existerar bortom den kontext som diskursanalysen är inriktad på.19 Detta möjliggör att forskaren kan inrikta sig på en historisk
och en social kontext där diskursen finns i sin analys.
En annan teori som kommer att användas som ett slags ramverk är något som kallas ”speech act theory”, alltså talakt. Speech act theory har sin grund i filosofen J.L. Austins bok How to do things
with words. Teorin går ut på att yttrande används i tre olika syften:
Lokationärt, vilket betyder en viktig sekvens av ord oberoende av vem som lyssnar, Illokationärt, det som avses med det som sägs, oberoende av lyssnaren
Perlokutionärt, vilken reaktion kommer fram hos lyssnaren när effekten skapas hos lyssnaren.20
Denna teori har senare utvecklats och ytterligare kategoriserats av filosofen J.R. Searle. Searle har till exempel förklarat att det bara finns fem saker en person som talar kan uppnå i ett yttrande:
the assertive, då talaren framställer världen åt lyssnaren
17 Bryman (2011), s. 475 18 Bryman (2011), s. 483-484 19 Bryman (2011), s. 485
20 Richard Nordquist (2020), Locutionary Act Definition in Speech-Act Theory https://www.thoughtco.com/locutionary-act-speech-1691257/ Illocutionary Act
https://www.thoughtco.com/illocutionary-act-speech-1691044/ Perlocutionary Act Speech
10
the commissive, då talaren bestämmer sig för att göra något
the directive, när talaren försöker övertyga lyssnaren att göra något
the declaratory, när talaren gör saker under yttrandet bara för dygden att säga att de gör det the expressive, när talaren berättar sin åsikt om saker och fakta i världen. 21
I denna typ av uppsats så passar detta in, då det som undersöks är vad som predikas och talas, samt skrivs inom de västlaestadianska kretsarna. Detta har en påverkan på människor och deras åsikter om vissa saker och ting, som till exempel inställning mot en statskyrka eller andra typer av kristendom.
3.1 Metod
Studien och dess genomförande gjordes med en kvalitativ metod. Denna kvalitativa metod genomfördes som en textanalys. Innehållsanalyser, till exempel textanalys, kan användas för att kunna analysera data systematiskt.22 Textanalysen har gått till så att en bok där västlaestadianska
predikningar är samlade har lästs och analyserats. Varje gång den statliga kyrkan nämns i
materialet, lyfts det upp och markeras och skrivs upp. Efter genomläsning, sker en genomgående analys av citaten som lyfts fram ur texterna. De citaten analyseras för att se vilken typ av ord och uttryck som används när predikanterna pratar om den statliga kyrkan. Vid analysen måste dessa texter läggas i det sammanhang som texterna är i. Dessa dokument ger forskaren en insikt om de historiska händelserna som sedan utspelat sig.23
Det som analyseras är alltså vad lekmannapredikanterna eller texterna i böckerna säger om den statliga kyrkan. Antyder texterna eller uttalandena något, kritiserar de eller hyllar de den statliga kyrkan? Vissa citat kommer att lyftas fram, för att förstärka argumentet. Dessvärre så går det inte att ta med alla citat och alla utdrag ur böckerna, då mängden citat skulle vara alldeles för högt.
Meningen är att framföra ett så mångsidigt urval som möjligt. Detta kan dock vara svårt med tanke
21 Daniel Vanderveken, Kubo Susumu (2001), ”Introduction.” Essays in Speech Act Theory, s. 1-21 22 Katarina Eriksson Barajas, Christina Forsberg, Yvonne Wengström (2013), Systematiska litteraturstudier i
utbildningsvetenskap: vägledning vid examensarbeten och vetenskapliga artiklar, s. 147
11
på hur västlaestadianerna och laestadianerna i överlag har förhållit sig till den statliga kyrkan i de nordiska länderna.
Efter textanalysen kommer citaten och resultaten att diskuteras i diskussionsdelen. Diskussionen kommer att försöka gå mer in på djupet över vad som sägs och varför det sägs. Dessutom kommer diskussionen jämföra dessa predikningar och vad som har hänt efter 1960-talet med
västlaestadianerna och den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och i Sverige.
3.2 Material
Källmaterialet är predikosamlingar och samlingar av texter från en svensk västlaestadiansk tidning,
Fadersrösten. Fadersrösten publicerades mellan 1960 och 1989. Efter 30 år bestämde grundaren
Sam Wettainen att han hade uppnått syftet med tidningen. Syftet med tidningen var att publicera Lars Levi Laestadius predikningar och texter, texter från Martin Luther samt predikor och religiösa texter från andra personer inom väckelserörelsen. De utdrag och texter som används i resultatdelen är alla antingen predikade eller skrivna mellan 1950 och 1989. Predikningarna är antingen
nerskrivna under predikans gång, eller under de senare årtiondena inspelade och transkriberade. Tidningarna har senare samlats ihop och publicerats som böcker. Samlingen av tidningarna är delade i tre delar, 1960–1969, 1970–1979 och 1980–1989. Böckerna består av predikningar som har blivit transkriberade, samt texter om religion och Laestadianismen som är skrivna av tidningens redaktion eller chefredaktör. Denna uppsatts använder de finskspråkiga böckerna som källmaterial. Citaten i resultatdelen är översatta från finska till svenska. Texterna har ursprungligen varit
svenskspråkiga.
Materialet i denna uppsatts kommer bestå av samtliga tre böcker. Vissa av texterna i dessa böcker är äldre än de nämnda årtalen. Vissa texter från 1950-talet kommer att användas, men texter som skiljer sig flera årtionden från denna tidsperiod används inte. Exempelvis, det finns ett antal texter som Lars Levi Laestadius har skrivit, samt några texter från Martin Luther och Johan Raattamaa. Dessa texter kommer inte vara med i denna textanalys då denna analys fokuserar sig på en viss tidsperiod och vissa årtal, vilket beskrivs närmare under rubriken avgränsningar och urval. Dessutom kommer en västlaestadiansk tidning att användas som kompletterande material. Denna tidning används i diskussionsdelen för att stärka argument eller som källmaterial för påståenden,
12
diskussion eller slutsatser. Denna tidning, Rauhan Side, är finskspråkig men liknar Fadersrösten i sitt innehåll. De tidningarna av Rauhan Side som används är publicerade på 2010-talet i Finland.
3.3 Avgränsningar och urval
Orsaken till att detta ämne valdes var på grund av det personliga intresset till religion och
religionshistoria. Det fanns en del andra väckelserörelser och religioner som hade varit intressanta, men på grund av personligt intresse för just Laestadianismen valdes det ämnet. Den Laestadianska rörelsen är känd i Finland, medan det i Sverige verkar vara så att vetskapen om denna
väckelserörelse är mera känt i norra Sverige än i mellersta och södra Sverige. Orsaker till detta kan vara att väckelserörelsen har spridit sig till öst och till väst, Finland och Norge, men aldrig riktigt fått ett fotfäste i de södra delarna av Sverige, även om det finns ett bönehus i Knivsta. Uppsatsen avgränsar sig bara till en gren av Laestadianismen, västlaestadianismen, då en forskning om hela laestadianska väckelserörelsen blir för bred. Västlaestadianismen är vald på grund av deras relativt kända ställning mot statskyrkorna i Finland och Sverige och till skillnad från till exempel
gammallaestadianerna så använder de sig bara av lekmannapredikanter. Gammallaestadianerna som rörelse är så stort att de oftast har samarbete med statliga kyrkan, speciellt i Finland, och flera präster i den statliga kyrkan är gammallaestadianer. Östlaestadianismen är den minsta av dessa tre grupper. Östlaestadianismen är en intressant blandning eftersom gruppen ursprungligen skilt sig från gammallaestadianerna i Europa medan de har skilt sig från västlaestadianerna i USA. Dessa två grupper är en och samma församling i dagsläget. Uppsatsen avgränsar sig till de västlaestadianska rörelserna i Sverige och Finland på grund av källmaterialet, som främst har samlade predikningar från dessa länder. Fokuset kommer att vara på Sverige, medan Finland används för jämförelse. Tidsperioden som är vald är baserad på några faktorer. Den första faktorn som avgränsar
tidsperioden är källmaterialet som används. Dessvärre finns det inte så många predikosamlingar som är äldre än detta, bortsett från Lars Levi Laestadius böcker och de predikningar som har bevarats från hans tid. Då målet personligen var att försöka få in en tidsperiod som är efter andra världskriget, men som inte är för lika modern tid, så kändes 1950-, 1960- och 1970-talet som självklara val. Detta för att den allmänna uppfattningen om efterkrigstiden främst rör frihet, glädje och teknologisk utveckling. Elvis Presleys musik, Hippie-rörelsen och televisionen är saker som representerade världen efter andra världskriget. En av tankarna innan uppsatsen var att försöka ta reda på om detta märks eller nämns i predikningarna och om statskyrkan enligt västlaestadianismen
13
skulle tagit ansvar eller var skyldig till att dessa fenomen blev vardagligare i samhället. Den tredje faktorn som var avgörande för val av tidsperiod hänger ihop med den andra faktorn. Kritik mot den statliga kyrkan har alltid varit med i de olika grenarna av Laestadianismen. Det som kan vara intressant är att försöka ta reda på om denna kritik konkretiserades under 1950- och 1960-talet och om det diskuteras om relationen till kyrkan i predikningarna.
Tidigare erfarenheter och förutfattade meningar kommer att påverka hur materialet uppfattas. Detta borde dock inte påverka vilka delar som lyfts fram i första genomläsningen av materialet, då det som lyfts fram är varje gång den statliga kyrkan nämns. Det kan också påverka vad som upplevs som indirekt ”prata om kyrkan”, för då kan den personliga uppfattningen vara att det går att ”läsa mellan raderna”. Det är viktigt att behålla en objektivitet så att materialet kan granskas källkritiskt och att det finns en medvetenhet om de möjliga bristerna som kanske finns i den källkritiska granskningen.
4. Undersökning
1960–1969
Böckerna som används i uppsatsen som källmaterial är fulla av olika citat som skulle kunna passa in i denna del. De första citaten om västlaestadianismen och statskyrkan hittas vid sida 4. Predikan hölls i september 1954 i Stockholm. Predikanten säger: ”Om kyrkorna i detta land skulle predika synd som synd och om vi skulle lyfta fram hur nödvändig förbättringen och tron är, så skulle den andliga situationen se bättre ut här.”24 Detta kan anses som ett tydligt ställningstagande emot
statskyrkan och mot det som predikas i kyrkorna. Predikanten ifrågasätter det som predikas i kyrkan och säger att samhället är i behov av förbättring. Syftet till att uttala sig på detta sätt är inte solklart. Predikanten säger att Sverige ligger illa till ur ett religiöst (kristet) perspektiv och säger att den svenska kyrkan är en av orsakerna till detta. Predikanten har en maktposition inför lyssnarna. Det kan tolkas som att predikanten försöker framställa kyrkan som en del av problemet i förhållande till ”den andliga situationen.” Predikanten förklarar sin uppfattning om världen och kyrkan och
framställer det som fakta för lyssnarna.
I en predikan i december 1954 så förklarar predikanten på följande sätt:
14
Även om Israels folk var det valda folket, så ville de inte ta emot den levande kristendomen. På samma sätt så har det varit i denna tid när den levande kristendomen har börjat höras i svenska lappmarken. Det har funnits den så kallade kristna befolkningen, lutherska kyrkan och Guds ord, gudstjänst, dop och nattvarden. Men är det så olika idag som på apostlarnas tid? För så fort när Laestadius började predika, så fick han stort motstånd mot sig.25
Detta kan upplevas som kritik mot samhället omkring, men det finns en koppling att dra till statskyrkan och hur den inte riktigt är vad den sägs vara enligt predikanterna. Kyrkan var en av orsakerna till att Laestadius började predika om förbättring och ändring, då han ansåg att kyrkan hade glömt sitt uppdrag. Predikanten berättar om hur folket i Israel inte ville ta emot den levande kristna tron och att detta är fallet idag i Sverige. Predikanten framställer sin uppfattning till
lyssnarna och förklarar att det finns en struktur i den svenska kyrkan. Predikanten förklarar att utåt så finns det en struktur i den svenska statskyrkan. Det går dock att uppfatta att predikanten anser att den svenska kyrkan inte vill ta åt sig av den västlaestadianska uppfattningen av kristendomen. I februari 1957 berättar en predikant om en man som gift sig med en västlaestadian och hur han då fick vara med västlaestadianerna. Han hade dock svårt att acceptera predikningarna i
Laestadianismen för ”Den unga mannen var så fastrotad i den lutheranska läran som predikas i den svenska kyrkan.”26 Till slut ”vaknade” denna man in i den ”äkta” kristendomen. Igen så kritiseras
läran i den svenska kyrkan och en skillnad mellan kristendomen i väckelserörelsen och den som förmedlas i svenska kyrkan lyfts fram. Den kristna mannen förklaras som ”fastrotad” och han vaknar in i rätt typ av kristendom. Den svenska kyrkans lära målas upp som felaktig och något negativt. Predikanten pratar i termer och uttryck som skapar en viss typ av bild. Ett utdrag ur tidningen Fadersrösten från 1962 fortsätter på detta: ”Hur kan samvetet vakna om man inte
predikar lagen som aposteln Paulus skriver om: Jag hade inte känt synden utan lagen. Var i dagens kyrka, som kallar sig den lutherska kyrkan, hör vi denna lag predikas som gör att man känner sin synd?”27 Detta kan tolkas som ett direkt ställningstagande mot den svenska kyrkan. Fokuset ligger
igen på innehållet av det som predikas i den svenska kyrkan, att den inte är tillräckligt hård mot samhället och att prästerna inte pratar om synd som synd, utan låter människorna komma undan med sin livsstil. Västlaestadianismen och dess predikanter lyfter fram delar som de anser vara negativa inom den svenska kyrkan.
25 Isän Ääni (1975), s. 9 26 Isän Ääni (1975), s. 53 27 Isän Ääni (1975), s. 76
15
Nästa utdrag är från tidningen Fadersrösten, nr 2/1960. Sammanfattningsvis så handlar stycket om hur predikningarna i kyrkan är bristfälliga. ”Prästen eller predikanten förmedlar samma andliga situation som han är i.”28 Prästernas andliga tillstånd förklaras tidigare i texten som ”halvt vakna”.
Prästerna förmedlar alltså sitt halvvakna tillstånd vidare till församlingen. Enligt texten så förklaras ”halvvakna” människor som äkta kristna, även om de inte på riktigt ångrar sina synder. Lite senare i texten fortsätter författaren: ”Även i dessa tider så borde kyrkans viktigaste uppdrag vara att predika om bot och förbättring för det gudlösa folket.”29 Detta hör ihop med det första citatet, där
predikanterna ställer sig kritiskt emot det som predikas i den svenska kyrkan. Detta kan också ses som kritik mot prästerna i den svenska kyrkan, då de anses förmedla ”den andliga situation de är i” och det de förmedlar kritiseras. Kyrkans viktigaste uppdrag ska vara att predika om bot och
förbättring, men prästerskapet är ”halvvaket” enligt författaren. Det går att tolka att den svenska kyrkan inte lyckas med någondera enligt författaren. Dessa två kan sägas hänga ihop, då det som predikas beror på prästen. Men om prästen inte är i ”rätt” andligt tillstånd, då blir innehållet i predikan fel. Detta verkar vara åsikten som vill förmedlas av författaren.
En predikan från 1954 förklarar skillnaden mellan västlaestadianismen och statskyrkan på följande sätt: ”Det finns två olika typer av kristendom. Den ena där det predikas syndernas förlåtelse även för kristna som har fallit tillbaka till synder de gjort redan tidigare. I den andra vågar man inte predika om försoning eller förbättring. Man låter alla göra vad de vill i synd och sedan tröstar man dessa människor med Guds nåd.”30 Predikanten går ganska hårt på den läran som svenska kyrkan
har. Detta liknar de tidigare utdragen som funnits i denna bok, kritik mot den teologin som lärs ut i den svenska kyrkan. Predikanten förklarar två olika typer av kristendom. Den ena där det predikas syndernas förlåtelse, det vill säga den förstnämnda. Det verkar vara Laestadianismen. Den andra, där man inte vågar predika om förbättring, går att tolka som statskyrkan. Något som återkommer flera gånger under undersökningsdelen är kritik mot det som predikas i statskyrkan och att statskyrkan inte är tillräckligt stränga. Med stränga menas i detta fall att statskyrkan inte vågar kräva förbättring och ett mer religiöst liv av församlingen. I stället tröstas dessa människor och de blir förlåtna sina synder. Här verkar västlaestadianska predikanten begära ”hårdare” tag ifrån kyrkans håll, där de kräver att människorna ändrar sina vanor.
Temat fortsätter i ett utdrag ifrån Fadersrösten från år 1965, då skribenten menar att svenska kyrkan inte vågar lyfta upp brister eller synd som görs och istället blundar för det. ”De låter gamla
28 Isän Ääni (1975), s. 6 29 Isän Ääni (1975), s. 7 30 Isän Ääni (1975), s. 114
16
människor ligga kvar i sin lust och i världens prålighet.”31 Samma år så kritiseras den lutherska
kyrkan än en gång i Fadersrösten. Författaren för texten skriver på följande sätt:
Som stöd för denna tro letar man ställen i Bibeln där det pratas om kärlek. Då får man kärlek bredvid sin tro som grund till salighet och därmed så mörkas den rättfärdighet som nås endast av tron. I denna felaktiga uppfattning lever inte bara hela påvekyrkan, utan även en stor skara egenrättfärdiga betjänter inom den lutherska kyrkan; de förkunnar Luthers lära med munnen, men i hjärtat har de påvens tro. De tar rättfärdighetsfrågan och stöder sitt argument med delar av Bibeln som pratar om kärlek till Gud och medmänniskan, men tar det ur sin kontext.32
Författaren kritiserar alltså grunden till tron i den katolska och den lutherska kyrkan och drar jämförelser dem emellan. Det går att tolka detta citat på flera sätt. En tolkning skulle kunna vara att det som menas är att tron i den lutherska kyrkan i Sverige baserar sig på att så länge man säger förlåt så kan man köpa sig fri från sina synder och må bra med sig själv. Det är därför man gör jämförelsen med Påven och den katolska kyrkan, där ståtlighet är viktigt och du kan köpa bort dina synder, vilket inte är uppfattningen i Laestadianismen. Författaren lyfter fram västlaestadianernas uppfattning om tron och rättfärdighet, där enbart med tron kan människan bli så rättfärdig som möjligt. Författaren menar att statskyrkan har fel uppfattning om detta.
Fadersrösten diskuterar 1967 återigen om den svenska kyrkan. ”Några av kyrkans betjänter visar
stor ivrighet att visa deras lojalitet, man följer det som står i Bibeln och hur man använder sig av de heliga sakramenten (dop, nattvard, äktenskap till exempel). Men när de ska predika, varna och straffa människor för ett gudlöst och hedniskt liv så vågar de inte för de är rädda för människor.”33
Detta citat liknar ett tidigare citat, där predikanten kritiserade kyrkan för att enligt honom så vågar inte prästerna predika ”synd som synd”. Här diskuterar författaren än en gång hur kyrkan inte vågar ta ställning eller ta plats och fördöma människor och deras livsstil. I en predikan 1968 talar en predikant i Uppsala.
Vi ber till Gud att han förbereder sådan arbetskraft till sin församling, som inte vänder med vinden, men vågar säga sanningen. Jag vill prata till er i denna skolstad och som kanske vill bli präster. Den andliga utvecklingen håller på att gå mot en trång period, och de som tänker bli präster kan inte bara följa konjunkturer. För det är den typen av präster som har kört kyrkan ner i diket och förstört kyrkan på ett sätt så att dessa människor kommer att ställas till svars; du har lärt oss fel och lett oss på fel stig.34
31 Isän Ääni (1975), s. 201 32 Isän Ääni (1975), s. 240-241 33 Isän Ääni (1975), s. 340 34 Isän Ääni (1975), s. 361
17
Predikanten lägger kraft på att tala om den svenska kyrkan och att den är på väg att förstöras eller att den redan är förstörd. Han uppmanar eventuella framtida präster att inte ”följa konjunkturer”, dvs göra saker bara för att de är populära eller ge tillåtelse till något bara för att det samhället är mer öppet eller att saker och ting blir vanligare. Det kan uppfattas att det finns ett samband mellan att präster inte ska ”följa konjunkturer” och att prästerna ska våga predika och kräva förbättring av församlingen. Predikanterna förklarar sina uppfattningar om världen till församlingen och diskuterar och framställer världen ur sin synvinkel.
1970–1979
I mars 1967 hade västlaestadianerna samling i Örebro. Predikanten diskuterade om kyrkan på följande sätt:
För alla trogna Guds tjänare har som mål att kristna skulle bli bekräftade om att sanningen, som inte är baserad på människolära, utan som baseras på oförändrad Guds ord. Men hur ser detta ut för många i vårt land och även i den lutherska kyrkan vars medlemmar vi är? Det är sorgligt att säga att vi ser många som skiljer sig i sin uppfattning från Guds ord. När människan börjar själv sålla Guds ord, så uppfattar hen att en del av Guds ord pratar om nutid och en del om
apostlarnas tid och en del bara om ännu äldre tider. Det som blir kvar till slut är en förvirring som leder ingenstans, som bara leder till en död tro och till en fel uppfattning om
kristendomen.35
Predikanten pratar om hur det börjar komma upp skiljande uppfattningar inom kyrkan gällande vad som är rätt eller fel. Predikanten riktar inte kritik direkt mot kyrkan, utan mer mot en eller flera personer som verkar ha en skiljande uppfattning eller tolkning om Bibeln. Predikanten förklarar att det är sorgligt hur kyrkans uppfattning om Bibeln skiljer sig från västlaestadianernas. Predikanten förklarar att människan inte ska försöka tolka Bibeln. Människan ska inte sålla eller gå igenom Bibeln och välja de delarna som passar enligt predikanten. Predikanten verkar vara av den åsikten att detta är exakt det som har hänt i den svenska kyrkan. Svenska kyrkan har tolkat Bibeln på ett opassande sätt enligt västlaestadianerna.
I Fadersrösten 2/1970 skriver redaktören att ”I dagsläget så är det vanligt att man lämnar bort bot och bättring från predikan. Istället för att predika om den rättfärdiga lagen för att väcka samvetet så dövar man ner de som lyssnar i dödens sömn, som inte många vaknar ifrån innan
18
domedagsklockorna ringer.”36 Även om detta inte är en direkt pik där man nämner kyrkan eller
säger präster, så är det inte omöjligt att tolka att detta kan vara menat som en kommentar mot kyrkan. Om man tänker på texter och tidigare predikor så skulle det inte vara helt omöjligt att tänka sig att detta är menat mot kyrkan. Detta påminner om tidigare citat, där präster kritiseras för att de inte vågar predika om förbättring. I stället tröstar prästerna dessa människor och förlåter deras synder, men vågar inte kräva att de ändrar sin livsstil enligt predikanterna. Att ”väcka samvetet” är en formulering av detta, att uppmärksamma en människans samvete att de gör fel och borde själv uppfatta att de gör fel.
I december 1971 predikades det i Gällivare i Laestadianernas traditionella julsamlingar. En av predikningarna under dessa dagar handlade om kvinnopräster:
En del av människorna tänker att detta bara är en fråga som handlar om en tidsperiod, då kvinnan ansågs vara lägre än mannen. (…) Där det är kvinnliga präster, där är våra platser i kyrkbänken tomma. Kristna måste komma ihåg att vi inte springer efter alla trender. Vi måste hålla oss till sanningen och läran, i vilket vårt hjärta är fastbundet. Därför har vi även diskuterat med biskopen och framfört vår uppfattning. Men vi ska inte ha illvilja mot dessa människor, utan vi ska älska våra närmsta oavsett. Men vi ska alltid vilja framföra vår tro.37
Predikanten är lätt kritiskt emot kyrkans val att tillåta kvinnliga präster och framför tydligt en åsikt om frågan. Dock predikar han även om att detta inte ska leda till någon form av aggression eller illvilja. Det går att tolka att även om Laestadianerna inte godkänner kvinnliga präster, så ska det endast ses som meningsskiljaktigheter. Predikanten uppmanar att ifall en kvinnlig präst predikar, ska västlaestadianerna inte sitta kvar i kyrkan. Att inte springa efter trender och hålla sig till sanningen kan tolkas som att västlaestadianernas uppfattning om vad som är rätt eller fel ska inte ändras. Detta oavsett om kyrkan eller samhället gillar dessa åsikter. Att alltid vilja framföra sin tro förstärker detta argument, att västlaestadianerna inte ändrar sina åsikter för att deras hjärta är fastbundet till ”sanningen och läran”. Predikanten diskuterar i samma predikan även lite om att det är bra att prästerna i kyrkan ser dop som något viktigt, men att de inte riktigt uppfattar vad dop betyder och att det är mycket mer än bara att skölja barnets huvud med vatten. Då pratar predikanten om ”präster som har fallit in i en död tro.”
I april 1974 var det samlingar i Uppsala. I en predikan i dessa samlingar diskuteras homosexualitet och kyrkans och laestadianismens syn på detta utifrån ett laestadianskt perspektiv.
Många vill anpassa Jesus in i sina egna vanor och tankesätt. De tänker då att ”Den här typen av kristendom vill jag ha. Det här är sättet jag vill tro på. Såhär vill jag ta mig till himmelriket.”
36 Isän Ääni (1989), s. 470 37 Isän Ääni (1989), s. 716-717
19
Man tar inte i beaktande Guds ords lära, Jesus lära eller apostlarnas lära. Martin Luthers lära är okänt för många inom vår kyrka, som heter lutherska kyrkan. Luthers namn räddar ingen, men det handlar om att den lära han predikade än idag skulle vara levande i vår kyrka. Om saken var denna i alla våra kyrkor, så skulle vi få totalt olika typer av frukter. Jag tror att om det var fallet (Luthers lära vara levande i kyrkan), så skulle vi inte behöva läsa i tidningarna att i vår kyrka så finns det en arbetsgrupp som ska framställa en egen välsignelse åt de homosexuella som lever ett omoraliskt liv.38
Predikanten kritiserar starkt kyrkans tillstånd och deras agerande i att skapa en arbetsgrupp som ska komma på med en egen välsignelse åt homosexuella. Han påstår att detta är en följd av fel
uppfattning och ett ruttet tillstånd i den svenska kyrkan. Enligt predikanten skulle detta inte hänt om kyrkan hade hållit sig närmare till det som Luther predikade om och det som står i Bibeln.
Predikanten använder ordet omoralisk för att förklara homosexualitet och ser det som en katastrof att den svenska kyrkan vill ge homosexuella en möjlighet att gifta sig. Enligt predikanten så räddar Luthers namn ingen. Det går att tolka att predikanten anser att det enda som är gemensamt med Martin Luther och den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige är namnet. Den kristendom som predikas i kyrkan ”tar inte i beaktande” Guds ord, Jesus lära eller Luthers lära enligt
lekmannapredikanten.
Den 14 februari 1979 hade den svenska kyrkan kyrkomöte. Västlaestadianerna var representerade av Gunnar Jönsson, en av lekmannapredikanterna och Lappmarkens äldste. Talet som Jönsson höll handlade om att riktlinjerna inom den svenska kyrkan inte passade in med den Laestadianska synen på kristendom. En stor fråga handlade om kvinnliga präster, då Laestadianer ansåg att de var tvungna att byta kyrka (vilket i Lappland kan betyda resor på hundratals kilometer) för att de inte ville besöka en kyrka med kvinnliga präster. Jönsson lyfter även fram att det hade funnits
diskussion inom rörelsen om att västlaestadianismen skiljer sig för mycket från statskyrkan och att de borde grunda en egen kyrka, men Jönsson säger att för att kyrkan är Guds verk, inte människans verk, så måste detta ses bara som en sista utväg. Detta är lite olika till resten av uppsatsens exempel, då detta var ett tal som hölls i kyrkomötet för den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige. Jönsson kritiserar en del kyrkan, främst kyrkolagen 1958, då det var året då det blev lagligt för kvinnor att bli präster i Sverige.39
Fadersrösten har även med ett annat tal som Jönsson höll i samma kyrkomöte, en vecka senare.
Detta tal handlar om kyrkans och statens samarbete. Som historian kan berätta så skildes den
38 Isän Ääni (1989), s. 661 39 Isän Ääni (1989), s. 858-859
20
svenska kyrkan och den svenska staten åt år 2000, men diskussionen hade påbörjats långt innan det. Det talas inte om hur kyrkans och statens relation ändras konkret, men Jönsson berättar att han ser ett behov av vissa ändringar inom den svenska kyrkan.40
1980–1989
En predikan i april 1977 nämns den svenska kyrkan på följande sätt: ”Tänk, om alla som har en tanke om himmelriket skulle sänka sig lägre så att Guds ord skulle leda dem. Då skulle vår svenska lutheranska kyrka se annorlunda ut. Men istället så kan flera skryta om hur högt i tak det är i vår kyrka idag, så högt att nästan vilken som helst felaktig lära får plats där.”41 En återkommande syn
är kritik mot tillståndet svensk kyrkan anses vara i. Det går att tolka att predikanten anser att den svenska kyrkan är för öppen och accepterar för många olika tolkningar av kristendomen.
Predikanten påstår också att kyrkan inte leds av ”Guds ord”. Däremot är det ”högt i tak” i den svenska kyrkan och olika tolkningar av kristendom och olika syn på religion får plats i den svenska kyrkan. Predikanten ser detta som negativt. Predikanten pratar om att sänka sig lägre så att Guds ord kan leda. Det går att tolka att predikanten anser att den svenska kyrkan är för stolt och borde vara mer ödmjuk och låta Guds ord leda kyrkan.
En predikan 1981 kritiserar den svenska kyrkans kyrkohandbok.
Ofta så finns det vissa krav som måste uppfyllas innan människan kan dricka livets vatten. Dessa krav finns i den svenska kyrkans kyrkohandbok, där gudstjänst kopplas till bikten: om du är ärlig när du biktar då kan du tro att dina synder är förlåtna. Lars Levi Laestadius kritiserade detta redan på 1800-talet. Om detta är kraven, så kommer inte de ödmjuka och ångerfulla alltid våga ta emot Guds förlåtelse som erbjuds. Däremot människor som sover med sina synder och tror att de har en bra relation till Gud har lätt att säga: Jag har biktat mig och varit ärlig framför Gud. Jag är ödmjuk i hjärtat och kan tro att mina synder är förlåtna.42
Enligt predikanten så är det för otydligt hur bikten ska eller kan gå till. Predikanten framställer och berättar sin åsikt om kyrkohandboken, där det står att om en människa är ärlig när hen biktar sig, så kan hen tro att synderna är förlåtna. Enligt predikanten är detta inte tillräckligt. Predikanten menar att en människa som lever i synd men är ärliga om det vågar bikta sig. Detta är inte tillräckligt då de fortsätter att leva i synd. Att människor som inte är i ”rätt” religiöst tillstånd kan tro att deras synder
40 Isän Ääni (1989), s. 870-871
41 Isän Ääni (1999), Esikoislestadiolaiset, Lahtis, s. 907-908 42 Isän Ääni (1999), s. 957
21
är förlåtna, medan människor som är ödmjuka och i ett ”bättre” tillstånd religiöst inte kan göra det, just för att de är för ödmjuka för att ta emot den välsignelsen.
I augusti 1975 lyfter en predikant upp hur det börjar bli vanligare att man inte accepterar Bibeln som den är, utan att man väljer delar som passar in med egna livsåskådningen. ”Men vi och alla andra uppriktiga och ärliga, blir ledsna när denna attityd mot Guds heliga ord går så långt, att den hörs i predikningarna i den lutherska kyrkan på flera ställen i vårt land.”43 Det skulle gå att
spekulera vad det menas med detta, att ta bort delar av Bibeln som inte passar. Detta kan dock anses än en gång som kritik mot en del präster inom den svenska kyrkan, allmänna attityden mot religion i kyrkan eller den kristendom som predikas i svenska kyrkorna. Predikanten förklarar sig själv och församlingen som ”uppriktiga och ärliga” och att det är sorgligt att Bibeln tolkas fritt istället för ordagrant. Predikanten pratar att den lutherska kyrkan i Sverige har fått den ”attityden”, att tolka Bibeln fritt. Predikanten fortsätter senare lite på samma spår: ”I kyrkan ber man på söndagar: Ynkliga, syndiga jag. Detta har börjat låta obehagligt för många kyrkogäster och till och med för präster och biskopar. Man tänker att den typen av bön inte är tidsenlig och den passar inte i människornas mun i denna tid. Varför inte?”44 Som tidigare i samma predikan så kritiserar
predikanten prästerskapet och församling för att man vill undvika en, enligt predikanten, obehaglig sanning: att man är en syndig människa. Predikanten påstår att kyrkogästerna och prästerna tycker det är jobbigt när människor ser sig som syndare. Att kyrkan upplever att denna typ av tro inte är tidsenligt och att det är omodernt och föråldrat att be på ett sådant sätt. ”Varför inte?” frågar predikanten till slut. Det kan uppfattas att predikanten tycker att samhället och kyrkan har
moderniserats för mycket och att kristendomen i sig inte ska ändras eller moderniseras bara för att samhället utvecklas.
En predikan som är med i Fadersrösten hölls i september 1984. Predikanten pratar om hur folket i Sverige håller på att tappa medvetenheten om synd efter att kyrkan hade bett präster svara på frågeformulär. ”Bara några få av de som svarade visar ånger för sina synder. Alla har fått sin uppfostran i svenska kyrkan. Hur kan dessa människor, som saknar grundläggande erfarenheter om synd, skuld eller nåd leda andra människor till den levande tron?”45 Enligt predikanten så ligger
skulden i detta fall mer på svenska kyrkan än prästerna, även om prästerna också är bristfälliga. Detta kan anses som kritik mot den kristna läran i den svenska kyrkan. Detta liknar de tidigare citat och åsikter som har lyfts fram, där präster förklaras som halvvakna religiöst. Att de, enligt
43 Isän Ääni (1999), s. 1003 44 Isän Ääni (1999), s. 1008 45 Isän Ääni (1999), s. 1159-1160
22
predikanten, saknar ”grundläggande erfarenheter om synd” förstärker det argumentet. Predikanten ifrågasätter deras kompetens och kunskaper om religion och påstår att prästerna i den svenska kyrkan inte kan rädda människors själar eller leda dem till den ”riktiga” kristendomen och den levade tron.
I en predikan diskuteras kyrkan och homosexualitet. ”I vår kyrka är det många som kallar sig lutheraner. Men Luthers namn räddar ingen, det är vad Luther predikade om som räddar. Det borde än idag leva i vår kyrka. Om Luthers lära var vid liv idag i vår kyrka, så tror jag att vi inte skulle behöva läsa från tidningen att kyrkan ska formulera en speciell vigselrutin för homosexuella par, så att de kan på något sätt välsigna deras syndiga livsform.”46 Detta citat liknar väldigt mycket ett
tidigare citat om homosexualitet, där predikanten kritiserar kyrkans ståndpunkt till samkönat äktenskap. Predikanten är uppenbarligen inte nöjd med hur den svenska evangelisk-lutherska kyrkan förhåller sig till homosexualitet. Predikanten lyfter fram att den lutherska kyrkan inte har att göra med Martin Luther längre och att de som kallar sig lutheraner inte är det. Enligt predikanten så finns inte Luthers lära längre kvar, då homosexualitet börjar bli mer och mer accepterat i kyrkan.
5. Diskussion
Det första som går att lyfta ifrån resultatdelen är likheterna i de olika citaten genom åren. Flera av citaten handlar om hur läran i kyrkan inte motsvarar den kristendom som västlaestadianismen står för. Genom de olika årtiondena verkar detta ha varit den generella åsikten i förhållande till kyrkan. Predikanterna verkar anse att kyrkan är för godkännande eller accepterande.
Lekmannapredikanterna förmedlar sin syn om den situation de anser att den svenska kyrkan är i och uttrycker sin oro och målar upp bilder med ord. Detta går att koppla till både Tapio Nykänens och Bengt-Ove Andreassens forskningar som nämns i ett tidigare kapitel i uppsatsen. Andreassen förklarade hur Laestadianer förmedlar sina idéer och tankar och hur deras hierarki ser ut, med Lappmarkens äldste som en sorts ”regering”.47 Att lekmannapredikanterna predikar om hur dåligt
kyrkan ligger till eller hur deras lära inte motsvarar Luthers lära är ett exempel på att förmedla deras teologiska uppfattningar och tolkningar av Bibeln till församlingen. Dessutom handlar det även om utövning av makt. Som Nykänen skriver, så har Laestadianerna en hierarki där Gud är den andliga och översta makten. Församlingen representerade Guds kungarike, där regler och riktlinjer skulle
46 Isän Ääni (1999), s. 1236 47 Andreassen (2011), s. 8
23
följas då dessa kom från Gud.48 När en predikant förmedlar sina tankar om vad som kan anses rätt
eller fel så är det grundat i Bibeln och därmed i Gud. Detta ska förmodligen inte ifrågasättas, för Gud har alltid rätt. Eftersom Laestadianerna respekterar auktoriteter och har en hierarki så gör detta att församlingen fungerar. När en predikant förklarar att den svenska kyrkan ligger illa till så är det sant för församlingen, för att det går att grunda detta påstående eller tolkning till Bibeln. Det går att slå fast att utgående från resultatet är de västlaestadianska texterna och predikningarna som
publicerats i Fadersrösten oftast negativt laddade. Det är svårt att säga om böckerna hade med exakt alla texter som någonsin publicerades under de 30 åren som tidningen gavs ut, men av de cirka 1400 sidorna som fanns i dessa tre böcker så fanns det inte en enda mening där den svenska evangelisk-lutherska kyrkan hyllades för något de gjort. De ordval som användes och de bilderna som skapades med orden kan anses som väldigt negativt laddade. Som Alan Bryman skriver så är språket det som skapar verkligheten i form av diskurser.49 Vi vet att utifrån ett historiskt perspektiv
så har Laestadianismen haft en relation till statskyrkan som är långt ifrån oproblematisk. Ända sedan Laestadius predikningar så har kyrkan kritiserats och väckelserörelsen och kyrkan har haft olika tolkningar av Bibeln. Det har förmodligen predikats i 100 år om hur fel kyrkan har det och hur samhället lever i synd. När andra världskriget tog slut började samhället gå framåt igen och nya former av nöje kom fram. Då är det inte så underligt att det som ansågs vara syndigt redan innan 1960-talet förblev syndigt från 1960-talet ända till 1990-talet. Detta är den verklighet som Laestadianismen har levt i över 100 års tid. Sverige som land har ett rykte om att vara ett framåttänkande land som gillar att vara i framkanten av utvecklingen. Detta speglas även i den svenska kyrkan. Det kommer att finnas oenighet i åsikter mellan den progressiva svenska kyrkan och en ultrakonservativ kristen grupp som har predikat och förmedlat konservativa värden mot den, enligt dem, felaktiga läran i kyrkan sedan mitten av 1800-talet. Även alla de citat som säger att den lutherska läran har försvunnit ur den lutherska kyrkan kan ses som intressant. Enligt laestadianerna, de som kallar sig lutheraner och går i den ”vanliga” svenska kyrkan är inte lutheraner för att
kyrkans lära är för liberal för Laestadianer. Det synsättet har hållits stabilt under de tre decennierna
Fadersrösten publicerades.
Men hur har predikningarna ändrats, eller har de gjort det överhuvudtaget? Som redan tidigare nämnt så har diskussionen och åsikterna mot kyrkan varit rätt så negativa. Utifrån citaten så verkar den ”döda tron” vara ett av de stora problemen som kommer fram med jämna mellanrum i citaten. Detta hänger ihop med synen på att kyrkan inte predikar om synd som det är, utan accepterar saker
48 Nykänen (2016), s. 461 49 Bryman (2011), s. 474
24
som känns oacceptabla för västlaestadianerna. Något som kan anses som lite av en förändring är två konkreta ändringar i Sverige som har väckt diskussion ända sen slutet av 1950-talet. Den ena var kvinnornas möjlighet att bli präster. År 1958 bestämde sig kyrkomötet att kvinnor ska kunna ha möjligheten att bli präster inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige.50 Detta är något som
inte godkändes bland Laestadianerna. Ett av citaten förklarar västlaestadianerna synpunkt: ”Där det är kvinnliga präster, där är våra platser i kyrkbänken tomma.” Citat om detta dök upp först i början av 1970-talet, vilket kanske går att koppla till att det då så småningom började bli vanligare för kvinnor att söka sig till prästyrket och kvinnliga präster började synas i norra Sverige, vilket är området där det är flest Laestadianer i Sverige. Det andra som är omdiskuterat och som är lite av en ändring som dyker upp under de senare åren är diskussionen om homosexualitet. Laestadianer är emot homosexualitet, medan kyrkan har ett mer liberalt synsätt på homosexuella relationer och äktenskap. Kvinnliga präster och homosexualitet dök upp i predikorna enligt källmaterialet under 1970-talet, vilket tyder på en viss ändring av innehållet. Innebörden kan tolkas vara densamma, det vill säga kritik mot kyrkans lära och syn. Men innebörden och exemplen kan tolkas mer konkreta och lättare att förstå. Termen ”synd som synd” och felaktig lära kan vara svåra att förstå, men när dessa förklaras som liberal syn på homosexuella relationer eller som godkännande av kvinnliga präster så är det lättare att förstå vad som menas. Det går att hitta en koppling med Torgeir Nordviks forskning om Lyngen-gruppen, där relationen mellan Lyngen-gruppen och den norska statskyrkan blev mer och mer problematisk på grund av liberaliseringen som skedde inom den norska kyrkan och i det norska samhället.51 Även om tidsperioden är olika jämfört med svenska
västlaestadianerna så är händelseförloppet lite liknande. Liberaliseringen, hot om att skapa en egen kyrka eller att börja fungera som en egen utomkyrklig församling och så vidare är bara ett par av exemplen på händelserna som är liknande i båda fallen.
Hur passar dessa predikningar in i speech act-teorin? Syftet med dessa tal kan anses vara både lokationärt, dvs en viktig sekvens ord oberoende av vem som lyssnar, eller illokationärt alltså det som avses med det som sägs oberoende av vem som lyssnar. Det gemensamma är att båda är oberoende av lyssnaren. Det går att anse att det spelar ingen roll vem som lyssnar, det är en viktig sekvens av ord oavsett. Avsikten med predikningarna är också samma oavsett lyssnaren. Men hur talar predikanterna? Utifrån Searles teori som nämns tidigare i texten, så går det att säga att
predikanterna uppnår i alla fall tre av de fem olika aspekterna som en talare kan nå i ett yttrande: the assertive (framställa världen åt lyssnaren), the directive (försöka övertyga lyssnaren att göra något)
50 Svenska kyrkan, Prästämbete för kvinnor och män https://www.svenskakyrkan.se/kvinnliga-praster (hämtad
7.5.2020)
25
och the expressive (talaren berättar sina åsikter om fakta och världen).52 Predikanterna förklarar
sina åsikter om kyrkan, religion och världen och framställer en viss bild om hur den ser ut. De försöker skapa en bild om hur statskyrkan och samhället ser ut och berättar sin tolkning av Bibeln. The directive-aspekten är inte lika tydlig som de andra två, men framkommer i ett par citat, som till exempel när predikanten uppmanade att inte besöka kyrkor med kvinnliga präster.
Detta går att koppla till diskurser också. Alan Bryman skriver att diskurser kan ses som strategier som människor använder då de försöker uppnå olika syften.53 Speciellt att talare framställer världen
på ett visst sätt. Det är svårt att säga definitivt vad predikanterna vill uppnå eller förmedla med sina predikningar och sitt sätt att prata. Men det går att tolka ett uppenbart missnöje. Detta kan vara en strategi att skapa ett förtroende mellan församlingen och predikanterna och få församlingen på detta sätt mer engagerat inom väckelserörelsen. Det går att uppleva en typ av ”Vi mot dom”-känsla i predikningarna. Predikanterna förklarar hur mycket det är fel med den svenska statskyrkan. De ger statskyrkan skulden för den andliga situation som västlaestadianerna anser som dålig i Sverige. De ifrågasätter tron hos präster och biskopar och vid flera tillfällen påstår predikanterna att kyrkan och prästerna tolkar Bibeln fel. Det är möjligt, till och med sannolikt, att västlaestadianerna inte håller med statskyrkan i alla frågor när man ser på citaten i undersökningsdelen. Genom att konstant diskutera den felaktiga läran i statskyrkan och genom att kritisera kyrkan så är det möjligt att det skapas en uppfattning om väckelserörelsen. Att förmedla oro om den svenska kyrkan kan göra så att väckelserörelsen blir mer inåtvänd, då väckelserörelsen är rädd för kyrkan. Det kanske skapas en bild att det är nödvändigt för väckelserörelsen att fortsätta utan kopplingar till kyrkan för att hålla kristendomen ”ren”. Det är dock också möjligt att det finns fler orsaker än bara religion. Genom att använda diskurser och måla en bild om det dåliga tillståndet kyrkan är i blir församlingen tätare och håller ihop bättre. Det kan leda till inflytande inom svenska kyrkan, det kan leda till inflytande inom politiken. Om Laestadianismen är mer enat så är det större sannolikhet att de får inflytande och kan på det sättet försöka påverka de beslut som tas. Det finns dock inte ett rätt eller fel svar på denna fråga. Orsakerna kan vara många. Sättet och orden som används i samband med den svenska kyrkan är dock allt annat än positiva och skapar en bild att västlaestadianerna missnöjda, frustrerade och besvikna på den svenska evangelisk-lutherska kyrkan.
52 Vanderveken, Susumu (2001), s. 1-21 53 Bryman (2011), s. 475
26
Västlaestadianismen och statskyrkan i Finland
Uppfattningen om de kyrkliga sakramenten kan ses som något som skilt mellan de olika Laestadianska grupperna och statskyrkorna i flera länder. I Finland har relationen mellan västlaestadianerna och Finlands evangelisk-lutherska kyrka varit rätt så lik den i Sverige. De ändringar som skett i kyrkan i Sverige kommer att hända i Finland till slut. Från och med 1958 godkände den svenska kyrkan kvinnliga präster. Som det går att se i resultatdelen så ledde detta till kritik och ett ställningstagande från västlaestadianernas håll. I Finland inträffade detta 1988.54 De
finska västlaestadianerna följer Lappmarkens äldste i deras råd. Som i Sverige, så har
västlaestadianerna varit skeptiska mot statskyrkan och predikanterna har predikat på ett liknande sätt om kyrkan i Finland som i Sverige. De svenska västlaestadianerna skildes från svenska kyrkan år 2000, i Norge skildes västlaestadianerna från statskyrkan 2001. Detta hände inte i Finland vid den tiden. Orsakerna till detta är inte solklara. Detta ändrades dock 2014, när Lappmarkens äldste var i Finland för att predika, men även för att diskutera om väckelserörelsen. I juli 2014 fattades beslutet att grunda en arbetsgrupp med syftet att se över kyrkans sakrament.55 Målet var att forska
och eventuellt förbereda sig så att lekmannapredikanterna kunde dela ut nattvard åt församlingen och att predikanterna kunde döpa barn. På hösten 2014 godkändes ett lagförslag i den finska riksdagen. Lagförslaget handlade om samkönade pars rättigheter att gifta sig. I den finska kyrkan skapade detta diskussion och delade kyrkan. Än idag så är det inte ett måste för en präst att viga ett samkönat par och kyrkan har ännu inte definitivt bestämt om hur de ser på saken.56 Detta skapade
även diskussion bland västlaestadianerna där det predikades och skrevs i tidningar om hur tiderna håller på att ändras och att västlaestadianernas syn på äktenskap är tydlig: äktenskap är mellan en man och en kvinna.57
Efter julsamlingarna i Gällivare 2014 skickades ett brev till Finland från Lappmarkens äldste. I brevet rekommenderades det att förbereda sig så att man kunde ha nattvard i de första bönehusen i slutet av 2015. Detta går än en gång att koppla till användningen av auktoritet som
väckelserörelsens regering, som Andreassen diskuterade om i sin forskning.58 Förberedelserna blev
klara på hösten 2015 och sen dess har lekmannapredikanterna serverat nattvard och döpt barn. Detta motiveras med att ”Ändringarna i vår kyrka de senaste decennierna, som till exempel prästvigning
54 Finska kyrkan, Naiset pappeina 30 vuotta, https://evl.fi/uutishuone/pinnalla-nyt/naiset-pappeina-30-vuotta
(hämtad 8.5.2020)
55 Teemu Tast (2017), ”Sakramentit opetuslapsille”, Rauhan Side, nr. 2 2017, s. 2
56 Finska kyrkan, Uusi avioliittolaki ja kirkko, https://evl.fi/uutishuone/pinnalla-nyt/avioliittolaki (hämtad 8.5.2020) 57 Raimo Airamo (2015), ”Ajan merkkejä”, Rauhan Side, nr. 1 2015, s. 2
27
av kvinnor och katolska drag i nattvarden, är orsaken till vårt beslut om de kyrkliga sakramenten.”59
Kyrkan svarade med att förbjuda västlaestadianer att använda deras byggnader och områden och gemensamma skriftskolor ställdes in. Predikanterna fortsatte att predika om kyrkan. En predikant predikade om ett möte med präster från den finska evangelisk-lutherska kyrkan. ”Vi diskuterade med några präster igår. Än en gång blev det klart att de har en helt olik uppfattning om församlingar än vi. Hurdan är din församlingssyn? Har du blivit smittad av kyrkans församlingssyn?”60 Det finns
alltså tydliga likheter mellan Finland och Sverige. Då svenska kyrkan oftast varit snabbare på att göra förändringar och moderniserats snabbare än den finska, har de svenska västlaestadianerna anpassat sig snabbare.
Det som skiljer de finska västlaestadianerna från de svenska är dock att alla inom väckelserörelsen i Finland inte var eniga om att ta distans från kyrkan och ta över de kyrkliga sakramenten. Som tidigare nämnt, hela situationen blev väldigt omdiskuterad inom Laestadianismen, statskyrkan och median. En del av väckelserörelsen höll inte med om att skiljas åt, utan tog statskyrkans sida. Även om de inte höll med kyrkan i allt, så ansåg de att kyrkan hade rätt i denna fråga. Detta ledde till en splittring inom den finska västlaestadianismen år 2016. Den nya organisationen, Esikoiset (de förstfödda), skriver på sin hemsida att de fortsätter den västlaestadianska traditionen, men
tillsammans med den evangelisk-lutherska kyrkan.61 Den ursprungliga gruppen västlaestadianer har
fortsatt med att ta distans till kyrkan.
Didaktisk synvinkel
Hur skulle detta kunna användas i skolan eller läras ut? Varför är detta bra att veta som lärare? Skolans värdegrund enligt Lgy 11 säger att skolan ska främja förståelse och ingen ska utsättas för diskriminering på grund av till exempel religion.62 Det är viktigt att ha en förståelse för hur olika
religioner och olika tolkningar av religioner ser på världen. Det hjälper att skapa förståelse för varför olika människor ser på saker på olika sätt. Det hjälper även att skapa en förståelse till varför vårt samhälle ser ut som den gör. Det är därför det är viktigt att lära ut och berätta om olika
religioner, väckelserörelser och uppfattningar om livet. Inom ämnet historia ska eleverna få utveckla sin förståelse av hur olika tolkningar och perspektiv på det förflutna präglar synen på
59 Tast (2017), s. 2
60 Rauhan Side, 3/2016, s. 7
61 Esikoiset RY, Yhteystiedot, https://www.esikoiset.fi/yhteystiedot/ (hämtad 8.5.2020)
