Påverkansarbete och nätverkande inom ett gränsöverskridande järnvägsprojekt En aktörs-nätverksanalys av Oslo-Sthlm 2.55

Kulturgeografi

Påverkansarbete och nätverkande inom ett

gränsöverskridande järnvägsprojekt

En aktörs-nätverksanalys av Oslo-Sthlm 2.55

Adam Nilsson & Oliver Rosengren

Foto: Oliver Berg/TT

Kandidatuppsats i kulturgeografi Vårterminen 2020 Handledare: Ida Andersson

Förord

Vi vill framföra ett stort tack till alla som har hjälpt oss i arbetet med denna uppsats. Extra uppskattning vill vi ge till Central Sweden European Office och Region Örebro län som gav oss många intressanta och bra tips inför uppstarten av vårt arbete. Ett stort tack till de tjänstepersoner som är listade nedan som trots de rådande restriktionerna under COVID-19 ställde upp och gjorde att intervjuer kunde genomföras på ett bra och smidigt sätt. Dessa gav oss en intressant analys och en inblick i de olika verksamheterna samt i projektet Oslo-Sthlm 2.55. Vi vill också rikta ett särskilt tack till vår handledare Ida Andersson för all hjälp och bra synpunkter. Ebba Bjerkander Mattias Landin Jimmy Grandin Jonas Karlsson Jan Lindgren Dino Keljalic Martin Zeitler Örebro maj 2020 Adam & Oliver

Sammanfattning

Denna uppsats handlar om Projektet Oslo-Sthlm 2.55 som är en planerad utbyggnad av järnvägssträckan mellan Oslo och Stockholm via bland annat Örebro, Karlstad och Västerås. Syftet med uppsatsen handlar om att belysa involverade aktörer och deras relationer till varandra samt aktörernas påverkansmöjligheter. Frågeställningarna som uppsatsen har utgått ifrån är följande: Vilka är de involverade aktörerna i järnvägsprojektet Oslo-Sthlm 2.55 och hur ser relationen ut mellan dessa? Hur ser aktörerna på sina egna samt på andra aktörers möjligheter att påverka inom Projektet? Hur kan Projektet Oslo-Sthlm 2.55 förstås utifrån aktör-nätverksteorin? Uppsatsen tar avstamp i aktör-nätverksteorin som analytiskt ramverk genom intervjuer som främsta metodverktyg och handlar om att följa aktörer inom Projektet och beskriva deras relationer, nätverk och påverkansmöjligheter. Regioner och kommuner längs sträckan (Karlstads kommun, Region Värmland, Region Västmanland, Region Örebro län, Västerås stad, Örebro kommun och sedan våren 2020, även Region Stockholm) driver främst frågan genom Bolaget Oslo-Stockholm 2.55 AB, vars uppdrag är att påskynda utbyggnaden av bättre tågtrafik mellan Oslo och Stockholm. Även tidigare forskning och begreppen flernivåstyrning, regionalism och multilevel venue shopping diskuteras och kopplas ihop med frågeställningarna i resultatet. Resultatet visar att det finns många aktörer och nätverk som i stor utsträckning påverkar Projektet. Det framkommer också att vissa aktörer bör bli mer aktiva framöver om Projektet ska bli genomförbart. Det är tydligt att arbetet med Projektet sker på flera administrativa och geografiska nivåer. Regioner, regionala EU-kontor, Trafikverket och Bolaget Oslo-Sthlm 2.55 AB beskrivs som aktiva aktörer och som en central del av

Projektet. Svårigheter har varit samverkan över nationsgränsen mellan Sverige och Norge samt

en restriktiv EU-politik från den svenska staten. Här kan man se Bolaget som en möjlighet för mindre aktörer att kunna samarbeta i större nätverk mot gemensamma mål i den upplevda frånvaron av nationell nivå. Vidare kommer det krävas ett paradigmskifte inom transportplaneringen där fokus bör vara på samarbete över olika typer av gränser och upphöra den isolerade nationella planeringen om Projekt som Oslo-Sthlm 2.55 ska gå i lås.

Innehållsförteckning

1. INLEDNING ... 1

1.1SYFTE & FRÅGESTÄLLNING ... 3

1.2AVGRÄNSNING... 4

1.3DISPOSITION ... 4

2. BAKGRUND ... 5

2.1REGIONALPOLITIK OCH EU... 5

2.2TEN-T OCH SCANMED ... 6

2.3INVOLVERADE AKTÖRER I PROJEKTET ... 7

3. ANALYTISKT RAMVERK ...11

3.1AKTÖR-NÄTVERKSTEORI ...11

4. METOD...14

4.1VAL AV METOD OCH MATERIAL ...14

4.2TEXTANALYS ...14

4.3INTERVJU ...15

4.4AKTÖR-NÄTVERKSTEORI OCH KOGNITIV KARTLÄGGNING ...17

4.5POSITIONALITET OCH REFLEXIVITET...18

5. TIDIGARE FORSKNING ...19

5.1FLERNIVÅSTYRNING ...19

5.2REGIONBEGREPPET ...21

5.3MULTILEVEL VENUE SHOPPING ...22

6. RESULTAT & ANALYS ...25

6.1AKTÖRERS VARIERANDE AKTIVITETSGRAD PÅ OLIKA NIVÅER ...25

6.1.1 Bolaget och Projektet fast i ingenmansland? ...26

6.1.2 Regional nivå och olika kontaktvägar till påverkan ...27

6.1.3 Passiva agenters kapacitet att bli aktiva agenter ...29

6.2AKTÖRERS PÅVERKANSMÖJLIGHETER ...29

6.2.1 Vikten av att vara aktiv och närvarande ...30

6.2.2 Utredningar och Bolaget – en samlande kraft ...31

6.3ANT:S FÖRSTÅELSE AV PROJEKTET ...32

6.3.1 ÅVS:ens bidrag till problematiseringsfasen ...32

6.3.2 Kan Stockholm ta Projektet förbi den obligatoriska passagepunkten? ...32

6.3.3 Involveringen av fler aktörer har skapat större intresse för Projektet ...33

6.3.4 Mobiliseringen framträder varierat mellan aktörer och nivåer ...34

7. SLUTSATSER & DISKUSSION ...37

8. FÖRSLAG TILL VIDARE FORSKNING ...40

1

1. Inledning

Beslut som tas på EU-nivå påverkar inte bara den nationella nivån i medlemsländerna utan har också stor bäring på den lokala och regionala nivån. I en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting (2018) (numera Sveriges Kommuner och Regioner) visar att hälften av alla politiska beslut som tas på lokal och regional nivå påverkas av beslut tagna på EU-nivå. Det finns idag över 200 officiella regionala representationskontor i Bryssel, så kallade regionkontor, samt ytterligare kontor bemannade av andra offentliga aktörer, företag och intresseorganisationer, för att nämna några. Bryssel kallas ibland för världens huvudstad för lobbying och påverkansarbete för regionala och lokala aktörer (Huysseune & Jans 2008, ss. 1, 10).

Samtliga av Sveriges 21 regioner, samt Stockholm, Göteborg och Malmö stad, finns idag representerade i Bryssel genom elva svenska regionkontor. Vissa kontor representerar en enskild regional aktör, medan andra kontor är sammanslagningar och samarbeten mellan flera regioner i Sverige (Sveriges Kommuner och Regioner 2020a). Ett exempel på ett regionkontor är Central Sweden, vilket omnämns som “Dalarna, Gävleborg och Örebro läns förlängda arm i EU” (Central Sweden 2020, s. 2). Kontorets uppdrag är att, utifrån ett EU-perspektiv, stärka regional utveckling i de tre medlemsregionerna inom prioriterade politikområden. Central Swedens främsta verktyg för att uppnå verksamhetens syfte är politisk påverkan och projektstöd. Politisk påverkan innebär att de bevakar regionernas intresseområden och nätverk samt försöker påverka beslut, i en för medlemsregionerna fördelaktig riktning. Projektstöd syftar till att finna möjligheter till finansiering, rådgivning, stöd, partners, EU-program och liknande som medlemmarna kan nyttja i sin EU-finansierade projektverksamhet (Central Sweden 2020, s. 2).

När regionala policyprogram inom EU infördes, som exempelvis EU:s strukturfonder, skapade detta incitament för beslutsfattare i EU och specifikt Europeiska kommissionen att mer direkt interagera med regionala intressen. På så sätt utvecklades nya vägar för EU att kommunicera direkt med regionerna i Europa. Detta minskade även nationalstaternas inflytande i specifika frågor inom EU (Fraussen & Donas 2015, s. 3). Enligt Central Sweden är det viktigt att tidigt i projekt och processer etablera kontakter och nätverk inom EU-kommissionen. I andra situationer är det istället mer intressant att påverka parlamentariker inom Europaparlamentet då nyckelpersoner och politiskt sakkunniga kan vara viktiga aktörer i sitt syfte att bevaka medlemsregionernas intressen. Även Europeiska Regionkommittén (ReK) beskrivs som en viktig aktör i påverkansarbetet (Central Sweden 2020, s. 4), då ReK exempelvis ansvarar för

2 att analysera konsekvenser av EU-lagstiftning på lokal- och regional nivå, och ser till att dessa implementeras på ett bra sätt och att subsidiaritetsprincipen efterföljs (Dolinar 2010, s. 100).

Region Örebro län, en av medlemsregionerna i Central Sweden, lyfter fram järnvägs-sträckningen och Projektet Oslo-Sthlm 2.55 som ett högprioriterat projekt. Projektet är en planerad utbyggnad av järnvägsförbindelsen mellan de två huvudstäderna Oslo och Stockholm där Bolaget Oslo-Sthlm 2.55 AB vill få ner restiden till 2 timmar och 55 minuter. Genom att korta ned restiden kan tåget konkurrera med flygresorna mellan huvudstäderna och man beräknar kunna minska koldioxidutsläppen från flygtrafiken med ca 45 000 ton per år, samtidigt som järnvägen spås generera ca 10 000 nya bostäder i Västerås, Örebro och Karlstad som ligger längs sträckningen. Vidare kommer dessa städer gynnas genom att näringslivet utvecklas vilket resulterar i fler arbeten (Oslo-Sthlm 2.55 2019, ss. 8, 20). Region Örebro län motiverar också snabbare restider till bland annat Oslo och Göteborg, med möjligheterna att knyta tätare band med storstadsregionerna, något som idag anses vara bristfälligt (Region Örebro län 2018, s. 36).

Central Swedens uppgift är att på beställning av Region Örebro län arbeta för att järnvägsförbindelsen Oslo-Sthlm 2.55 ska bli en del av stomnätskorridoren Skandinavien-Medelhavet (ScanMed) (Central Sweden 2020, s. 16). ScanMed är en transportkorridor som ska länka ihop Norden med Medelhavet, och är i sin tur en del av det övergripande Transeuropeiska transportnätet (TEN-T). ScanMed stöttas av EU-fonden Connecting Europe Facility (CEF) (Europeiska kommissionen u.å.a). Att vara en del av en stomnätskorridor är eftersträvansvärt då det ökar chanserna till europeisk medfinansiering av infrastrukturprojekt. Genom bland annat Central Swedens projektstöd, påverkansarbete och samarbete med andra aktörer är syftet att projektplanerna för Oslo-Sthlm 2.55 ska förverkligas.

Samordning och koordinering av stora projekt över nationsgränser kan vara en stor utmaning, menar Pat Cox (2015), koordinator för TEN-T korridoren ScanMed. Det finns många mål och krav att sträva efter, många tekniska och fysiska detaljer ska samverka, vanligtvis krävs stora kostnadsinvesteringar samt att det är hård konkurrens om diverse stöd, för att nämna några faktorer. Till exempel så är inte miljarderna i Europeiska kommissionens fond CEF tillräckliga för alla storskaliga EU-projekt som ska genomföras, exempelvis större infrastrukturprojekt. Detta resulterar i att aktörer måste samarbeta för att kunna komplettera projektfinansieringar, vilket skulle kunna vara medfinansiering från privata- eller statliga aktörer. Cox menar också att det krävs ett paradigmskifte inom transportplaneringen i Europa, vilket bland annat

3 innefattar TEN-T och ScanMed. Europa måste samarbeta på alla möjliga nivåer - nationellt, regionalt och lokalt - och fokusera på sammanlänkning av olika transportslag och röra sig bort från den isolerade nationella planeringen som tidigare dominerat (Cox, 2015). Banister & Thurstain-Goodwin (2011, s. 221) hävdar i Journal of Transport Geography att järnvägs-investeringar bör ses ur en bredare kontext på såväl nationella, regionala och lokala nivåer och inte enbart som vinster i transportspecifika termer. Med andra ord bör transportsystem ses ur större rumsliga perspektiv för att bättre kunna planera för en hållbar samhällsutveckling.

Stora och viktiga projekt kommer inte få genomslag bara för att “Bryssel vill det” (Cox, 2015), vilket var något som många tycktes vara överens om på den internationella konferensen

Shaping the Future of Core Network Corridors, som organiserades i Malmö 2015. Konferensen

handlade om utformningen av framtida stomnätskorridorer och hur EU:s transportpolitik kan bli bättre. Konferensdeltagarna menade till att det kommer krävas ansträngning och samarbete från många olika aktörer.

Uppsatsen undersöker järnvägsprojektet Oslo-Sthlm 2.55 och hur inblandade aktörer arbetar och förhåller sig till varandra – på och mellan olika beslutsnivåer – för att Projektet ska bli genomförbart, samt vilken syn aktörerna har på sina och andras påverkansmöjlighet. Uppsatsen tar avstamp i en kritisk analys utifrån aktör-nätverksteori som kartlägger heterogena aktörer inom nätverk och beskriver deras sätt att forma och påverka världen, med avseende på Projektet Oslo-Sthlm 2.55. Vidare analyseras Projektet utifrån tidigare forskning kring flernivåstyrning (Wenander 2018), multilevel venue shopping (Huwlyer, Tatham & Blatter 2018) och region-bildning (Werlen 2009; Tomaney 2009; MacLeod 2009), då dessa är viktiga utifrån en påverkansaspekt samt vanligt förekommande perspektiv i forskning kring regional utveckling och EU-projekt.

1.1 Syfte & frågeställning

Syftet med denna uppsats är att undersöka påverkansarbete, aktörer och nätverk inom järnvägsprojektet Oslo-Sthlm 2.55. Studien kartlägger och analyserar relationer och nätverk som uppstår mellan berörda aktörer inom Projektet och studerar hur dessa påverkar Projektet utifrån aktörs-nätverksteorin. Uppsatsen tar avstamp på regional nivå, närmare bestämt det regionala EU-kontoret Central Sweden, där kontakter med regionens representanter sedan lett oss vidare till andra aktörer (snöbollsmetoden). Detta innebär en granskning av aktörer på olika geografiska och administrativa nivåer. En egenskap inom aktör-nätverksteorin är dock att olika rumsligheter inte studeras separat, utan det är nätverket och aktörerna som är i fokus. Detta

4 innebär att vi har undersökt lokala och regionala nätverk som samtidigt har en förmåga att påverka, samarbeta och agera på en internationell nivå, i detta fall EU-nivå.

För att tillgodose uppsatsens syfte har följande frågeställningar formulerats:

1. Vilka aktörer är involverade i järnvägsprojektet Oslo-Sthlm 2.55 och hur ser dessa på relationen mellan varandra?

2. Hur ser aktörerna på sina egna samt på andras möjligheter att påverka inom järnvägsprojektet Oslo-Sthlm 2.55?

3. Hur kan järnvägsprojektet Oslo-Sthlm 2.55 förstås utifrån aktör-nätverksteori?

1.2 Avgränsning

Uppsatsen avgränsas till att endast undersöka järnvägsprojektet Oslo-Sthlm 2.55, samt de relationer och samarbeten mellan aktörer och nätverk som finns i Projektet tillsammans med det påverkansarbete som uppstår inom ramen för Projektet. Aktörer som omfattas kan vara i både mänsklig och icke-mänsklig form, vilket beskrivs vidare nedan. Projektet Oslo-Sthlm 2.55 är i planeringsstadiet, vilket innebär ett tidigt skede med brett estimerade start- och slutdatum, ofullständig budget med mera. Vi vill även uppmärksamma att vissa involverade aktörer inte beskriver Oslo-Sthlm 2.55 som ett projekt, utan som ett kontinuerligt utvecklingsarbete av järnvägsinfrastruktur. I denna uppsats kategoriseras dock Oslo-Sthlm 2.55 som ett Projekt i syfte att skapa tydlighet i forskningen och kommer benämnas som

Projektet i fortsättningen. Vidare är det viktigt att poängtera att det finns ett Bolag som heter

Oslo-Sthlm 2.55 AB och här används benämningen Bolaget för att tydliggöra mellan Projektet Oslo-Sthlm 2.55 och Bolaget Oslo-Sthlm 2.55 AB i fortsättningen.

1.3 Disposition

Uppsatsen är strukturerad enligt följande: Nästkommande kapitel, kapitel 2, ger en bakgrund kring uppsatsens syfte, frågeställningar och problemformulering. I kapitel 3 beskrivs uppsatsens analytiska ramverk - aktör-nätverksteorin (ANT) - som sedan ligger till grund för tolkningen av det empiriska materialet . Metodiken inom ANT förklaras sedan mer ingående i

kapitel 4. I kapitel 4 beskrivs också övriga metoder som tillämpas i uppsatsen och hur och

varför olika metoder har använts. Kapitel 5 belyser tidigare forskning där begrepp som flernivåstyrning, regionalisering och multilevel venue shopping är i fokus. Slutligen presenterar kapitel 6 uppsatsens resultat och analys som sedan övergår till kapitel 7 slutsatser & diskussion. Sist finner ni ett kapitel 8 och förslag på vidare forskning.

5

2. Bakgrund

I följande kapitel presenteras bakgrunden till EU:s regionalpolitik, regionernas uppförande av EU-kontor i Bryssel och deras påverkansarbete samt en genomgång av Projektet.

2.1 Regionalpolitik och EU

Första gången EU bedrev särskild regionalpolitik var 1957 i och med Romfördraget. Sedan dess har det skett en utveckling som medfört att regioner fått större inflytande över beslutsfattande och policyskapande. Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) som grundades 1975 är ett exempel på denna utveckling (Europeiska kommissionen, u.å.b). Utvecklingen är ett resultat av bland annat en decentraliseringsprocess i många EU-länder. Parallellt med denna utveckling har EU fått allt större inflytande över medlemsländerna. Ett exempel på detta är att unionen har blivit ett viktigt forum för flera aktörer på olika nivåer att påverka inom. Många av de beslut som fattas i EU får en direkt påverkan på lokal och regional nivå vilket har medfört ett ökat behov för aktörer att vara med och påverka (Fraussen & Donas 2015, s. 1).

Under 1990-talet myntades begreppet Regionernas Europa som blev en återkommande formulering i diverse forsknings- och debattinlägg. Det fanns stora förhoppningar om att regionerna skulle få tydligare och viktigare roller i ett Europa som gjorde försök i att decentralisera makten. Inom geografisk forskning har detta fenomen undersökts med utgångspunkt i regional utveckling och tillväxt samt innebörden av begreppet region. En region kan definieras utifrån sin natur, kultur, administration eller funktion för att nämna några egenskaper (Hermelin 2018, ss. 155). Det finns 21 administrativa regioner i Sverige (SKR 2020b) och organiseringen kan ses som asymmetrisk då regionerna kan skilja sig nämnvärt åt i demografi, geografisk storlek och antalet kommuner som ingår i varje region (Hermelin 2018, s. 163). Regionernas möjlighet att bedriva någon form av regionalt utvecklingsarbete grundar sig i hur de väljer att engagera sig och prioritera samt vilka resurser och aktörer de förfogar över. Hermelin (2018, ss. 164, 168) menar att regional tillväxt och utvecklingsarbete till stor del handlar om “mjuk planering”, med andra ord genom informella institutioner till skillnad mot “hård planering” och formella institutioner. Att påverka och övertyga andra aktörer är med andra ord betydelsefullt inom mjuk planering.

Regioner har alltså fått en allt större vikt i både EU:s regionalpolitiska utveckling men även inom medlemsländerna. Dessa två faktorer tillsammans med det ökade behovet för bland annat regionala aktörer att påverka beslutsfattande i EU har resulterat i etableringen av

6 representationskontor i Bryssel (Söderin 2018, s. 7). Idag har fler än 200 regioner från olika delar av Europa ett kontor i Bryssel (Huysseune & Jans 2008, s. 1). Av dessa är elva svenska regionkontor (SKR 2020a).

2.2 TEN-T och ScanMed

Det transeuropeiska transportnätet (TEN-T) är ett viktigt mål för EU som framhålls i Europa

2020-strategin och i EU:s policydokument Färdplan för ett gemensamt europeiskt transportområde - ett konkurrenskraftigt och resurseffektivt transportsystem. Färdplanen syftar

bland annat till att minska växthusgasutsläppen med 60 % till år 2050 - i jämförelse med nivåerna år 1990. Här är planen att TEN-T ska vara en bidragande faktor genom ett multimodalt (kombinerade transporter) stomnät och ska vara fullt fungerande senast år 2030. Detta ska även bidra till ett gemensamt europeiskt transportområde, öka tillväxt och konkurrenskraft samt förbättra sammanhållningen inom unionen. TEN-T är en EU-förordning, vilket gör att beslutet är bindande för alla medlemsstater och ansvaret ligger därmed hos staterna att bygga, reparera och modernisera infrastrukturlänkar mellan medlemsstaterna (Zakariasson 2016, ss. 3–4).

7 TEN-T kan ses som det övergripande transportnätet och vill säkerställa alla unionens regioners anslutningar till nätet, se Figur 1 för karta över transportnätverket. Inom detta nät så finns

Stomnätet vilket ses som grundstommen i TEN-T och har i syfte att binda samman

medlemsländers och grannländers transportnät till varandra, samt täcka strategiskt viktiga noder. Den huvudsakliga finansieringen inom TEN-T ansvarar Fonden för ett sammanlänkat Europa (CEF) för. Inom CEF finns Annex 1 definierat där EU tydliggör i förväg prioriterade stomnätsprojekt. En annan viktig del i TEN-T är Stomnätskorridorerna som berör viktiga långdistansflöden inom stomnätet och vill förbättra multimodala gränsöverskridande transporter mellan medlemsstater. I Sverige finns bland annat Skandinaviska-Medelhavskorridoren (ScanMed) som en stomnätskorridor som går från Finland över Östersjön till Stockholm och ner i Tyskland för att sedan sluta i Italien (Zakariasson 2016, ss. 4–5), se rosa sträckning i Figur 1 för ScanMedkorridoren. Enligt Bolaget och dess medlemmar så bör ScanMedkorridoren utökas så att det i framtiden även inkluderar sträckan till Oslo från Stockholm - via Örebro (Oslo-Sthlm 2.55 AB 2019, s. 43). Något som idag saknas vilket syns i Figur 1 där sammanlänkningen mellan huvudstäderna är bristfällig.

2.3 Involverade aktörer i Projektet

För att förverkliga Projektet Oslo-Sthlm 2.55 så bildade Region Örebro län, Region Värmland, Örebro Kommun samt Karlstad kommun ett Bolag med namnet Oslo-Sthm 2.55 AB, i vilket ytterligare aktörer sedan blivit delägare (Respondent F 2020). I Figur 2 presenteras Bolagets ägarstruktur. Bolaget skapades med syfte att upprätta en mer pålitlig och snabbare järnvägssträcka mellan de två huvudstäderna Oslo och Stockholm. Utöver aktörerna som är delägare i Bolaget finns det andra aktörer som är involverade, både direkt och indirekt. Stockholm stad och Region Stockholm ingår från år 2020 som adjungerande medlemmar i

Bolaget (Respondent E 2020). Bolaget kan ses som en del i, och ett medel för att förverkliga

8

Figur 2. Egen figur som förklarar ägarstrukturen i Oslo-Sthlm 2.55 AB.

Central Sweden har på beställning av Region Örebro län i uppgift att arbeta för att sträckan ska inkorporeras i stomnätskorridoren ScanMed. Tillsammans med Region Värmlands Brysselkontor har Central Sweden ett aktivt samarbete med VD:n i Bolaget, som leder och sammankallar möten med tjänstepersoner i Bolaget, delägande regioner och kommuner, samt andra berörda regionkontor i Bryssel. Vidare finns ytterligare nätverk som exempelvis Oslo-Sthlm 2B CNC Network, bestående av Central Sweden, Osloregionens Europakontor, Region Värmlands och Stockholmsregionens Brysselkontor. De arbetar också med Projektet.

Aktörer inblandade i TEN-T och ScanMed bör också nämnas i relation till Projektet då dessa beskrivs som viktiga inom Projektet och för dess genomförande i policydokument (Zakariasson 2016). Även Fonden för ett sammanlänkat Europa (CEF) samt den svenska myndigheten Trafikverket är viktiga verktyg och aktörer enligt samtliga respondenter då dessa har i uppdrag att koordinera och bevilja finansiering i linje med TEN-T och den nationella transportplanen, samt har huvudansvaret för bygget. I Sverige har Trafikverket på uppdrag från regeringen ansvaret att samordna CEF-ansökningarna gällande transporter, vilket betyder att projektansökningarna går genom den nationella nivån innan det hamnar på Europeiska kommissionens bord (Zakariasson 2016, s. 15). På EU-nivå är även kommissionens departement DG Move en viktig aktör då de ansvarar för transport och mobilitetsfrågor (Respondent A 2020), där en av respondenterna ansvarar för ScanMedkorridoren. Vidare presenteras både Norge och Sveriges regeringar som centrala aktörer för att Projektet ska bli verklighet (Suneson & Karlsson 2017).

Trafikverket har tillsammans med Region Örebro län, Region Värmland och Sweco genomfört en åtgärdsvalsstudie (ÅVS) som framkommer som en central del i Projektet. I denna studie

9 uppfattas kommuner och regioner längs sträckan som viktiga där även Trafikverket och förmågan att samverka beskrivs som viktiga (Sweco 2017a). Syftet med en ÅVS är att genom dialog med berörda aktörer komma fram till åtgärder för ett stråk, i detta fall sträckan Oslo-Stockholm (Trafikverket 2020a). Vidare framkommer även den nationella transportplanen för transportsystem som en viktig aktör, vilket är de satsningar man ska göra på bland annat järnväg och sätter även budget för transportområdet för en kommande 12-årsperiod (Trafikverket 2020b). På regional nivå framkommer Mälardalsrådet som en viktig aktör som koordinerar En Bättre Sits (EBS) där de fastställer prioriteringar för hela Stockholm- och Mälardalsregionen (Respondent A 2020). Noterbart är att varken Oslo eller andra norska aktörer ännu inte är involverade i Bolaget.

2.3.1 Förhoppningar och samhällseffekter av Projektet och Bolaget

Projektet handlar till stor del om att ingå i ScanMed och därmed utveckla redan befintlig

järnväg samtidigt som nya sträckor utvecklas. Genom att öka kapaciteten för redan befintlig järnväg tillsammans med nya sträckor, bedömer Bolaget att restiden mellan de två huvudstäderna kommer att minska från över 5 timmar i dagsläget till cirka 2 timmar och 55 minuter. Två nya järnvägssträckor planeras för att möjliggöra Projektet. Dessa går mellan Örebro och Kristinehamn, samt Arvika och Lilleström. Utöver detta behöver kapaciteten utökas på ett par av de befintliga sträckorna. Planen är att den nya infrastrukturen ska vara färdig 2030 (Oslo-Sthlm 2.55 AB, 2019). I Figur 3 nedan presenteras de nya sträckorna samt sträckor där kapaciteten ska utökas.

10 I nyttoanalysen som Sweco har genomfört på beställning av Bolaget gör de bedömningen att de tänkta investeringarna kommer generera positiva effekter inom flera områden, bland annat inom arbetsmarknad, näringsliv, bostäder och miljö. Genom ökad tillgänglighet kommer fler arbeten kunna nås och det kommer leda till att fler arbetstillfällen skapas. I Örebro konstaterar man att ca 3 200 nya arbetstillfällen kommer skapas mellan åren 2036–2045 med det tänkta

Projektet. Vidare beräknas näringslivet gynnas av den ökade tillgängligheten genom större

tillgång till kompetens, kunder och kapital (Sweco 2017b, ss. 9–12).

Kommuner längs med sträckan beräknas även kunna gynnas genom att deras attraktivitet kommer öka, vilket i sin tur möjliggör att fler bostäder kan byggas. 42 206 fler bostäder bedöms byggas mellan 2017–2045 i kommunerna Arvika, Karlstad, Kristinehamn, Degerfors, Karlskoga, Lekeberg, Örebro och Västerås med de nya järnvägsinvesteringarna. Vidare kommer utbyggnaden av Projektet generera positiva miljöeffekter genom minskade flyg- och bilresor. Till 2040 bedömer man en reducering av ungefär 134 miljoner personkilometer med bil vid utbyggnad av Projektet. Dessutom förväntas tågets marknadsandel som idag är 13 % i relation till flyget på sträckan bli cirka 60 % med minskad restid mellan Oslo-Stockholm. Detta skulle potentiellt sett kunna resultera i 700 000 fler resenärer per år. Det skulle i sin tur leda till en reduktion av 41 000 ton koldioxidutsläpp per år (Lundberg et. al. 2017, ss. 10, 15–16).

11

3. Analytiskt ramverk

Nedan presenteras uppsatsens analytiska ramverk som har använts för att bearbeta och analysera Projektet och nätverksrelationerna som ingår i där.

3.1 Aktör-nätverksteori

Aktör-nätverksteorin (ANT) uppstod inom sociologin tidigt 1980-tal där forskare som Bruno Latour, Michel Callon och John Law främst har förknippats med detta perspektiv. ANT har sedan dess spridits till många olika discipliner inom samhällsvetenskapen och sent 1990-tal började ANT tillämpas inom kulturgeografin. ANT kan förstås som ett analytiskt ramverk med fokus på beskrivning av relationer inom aktörsnätverk. Med en utgångspunkt i etnometodologi så följer forskarna alla mänskliga och icke-mänskliga aktörer inom nätverket och beskriver deras sätt att forma och påverka världen. Viktigt är att lita på aktörerna och inte bidra med egna och externa förklaringar av fenomen och händelser (Bærenholdt & Jóhannesson 2009, ss. 15, 19). Den sociala och naturliga världen inom ANT menar Law (2009, s. 141) skapas genom effekter av olika relationer. Det är dessa heterogena relationer bestående av både mänskliga och icke-mänskliga aktörer som ANT är intresserad av att studera.

Intåget av ANT i kulturgeografin skedde i samband med en generell konceptuell utveckling inom forskningsfältet. Inte minst den kulturella vändningen och en ökning av feministiska studier, där fokus till större delen har varit att utforska betydelser istället för att förklara fenomen. Inom ekonomisk geografi växte intresset för ANT då forskare ville undersöka sociala relationer och nätverk inom samhällsinstitutioner på ett mer nyanserat sätt än vad tidigare makroperspektiv inom politisk ekonomi hade möjliggjort. Det speciella med ANT inom ekonomisk geografi är att olika rumsligheter inte analyseras annorlunda. Mikro- och makronivåer eller det globala och lokala ska inte särskiljas. Det är nätverket som är i fokus, vilket som uppstår genom praktik och agerande. Till exempel så går det studera regionalisering och globalisering genom de aktörsnätverk som skapas, där stora och omfattande nätverk är lokala i många delar men innehar samtidigt en förmåga att samarbeta över hela världen. Grunden i en förlängning av lokala nätverk beskrivs vara olika materiella beståndsdelar och icke-mänskliga aktörer (Bærenholdt & Jóhannesson 2009, ss. 16–18).

Inom ANT menar man att kunskap, inom vetenskapen, är en social konstruktion som förkroppsligas i olika materiella former, på exempelvis papper eller som kunskap hos vetenskapsmän eller ingenjörer. Kunskapen anses vara en effekt av olika nätverk som består

12 av heterogena beståndsdelar som kan vara både mänskliga och icke-mänskliga. Dessa beståndsdelar kan t.ex. vara mikroskop, organismer eller vetenskapsmän. Law (1992, s. 381) menar att detta kan appliceras på hela den sociala sfären och att samhället och organisationer är effekter av olika heterogena nätverk.

Något som skiljer ANT från många andra teorier är att objekt behandlas på samma sätt som människor. Människor står varken under eller över objekt, utan är på samma nivå. I samhällets vardagliga interaktioner används datorer och texter för att kunna kommunicera. Det är datorn och texten som gör kommunikationen möjlig och utgör ett nätverk av icke-mänskliga aktörer. På samma sätt finns det nätverk med ett samspel mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer. Ett tydligt exempel på detta är när en person skickar post. Brevet och texten utgör objekt, icke-mänskliga aktörer, och personen som levererar brevet är en mänsklig aktör och därav samspelet (Law 1992, s. 382). För att någon eller något ska vara en aktör måste den påverka eller förändra en situation. En aktör måste därför ha en aktiv roll i ett nätverk för att behandlas som en del av nätverket (Latour 2007, s. 71).

När det gäller aktörer inom nätverk blir två begrepp relevanta; aktiv agent (mediators) och

passiv agent (intermediaries). Latour (2007) förklarar en passiv agent som en aktör som

“transporterar mening utan transformation” (s. 39) medan en aktiv agent är en aktör som “transformerar, översätter, snedvrider och ändrar innebörden eller elementen de bär” (s. 39). Med andra ord så är aktiv agent aktörer eller objekt som rekonstruerar mening och betydelse medan passiva agenter är aktörer och objekt som inte tillför någon form av mening till nätverket. För att förstå detta vidare så förklarar Latour att passiva agenter står för det förutsägbara, exempelvis en maskin som gör förutsägbara och repetitiva uppgifter. Aktiva

agenter är istället oförutsägbara, det kan till exempel handla om en vanlig konversation som

sedan leder till en komplex kedja av aktiva agenter när åsikter, attityder och viljor delar upp samtalet i olika grenar. Grundtanken med ANT här är att behandla alla aktörer som aktiva

agenter i början - oavsett hur banalt det kan verka - för att inte sätta etiketter på aktörer och

objekt i förhand. Detta genomförs genom beskrivning. Viktigt att komma ihåg är också att passiva agenter kan omvandlas till aktiva agenter över tid, och vice versa. Till exempel om den förutsägbara maskinen går sönder så kan den snabbt förvandlas till en komplex aktiv agent (Latour 2007, s. 39) som helt plötsligt kan påverka ett projekt betydande.

Det som är karaktäristiskt med ANT är att det inte är en teori i den bemärkelsen att det finns ett tydligt ramverk som kan appliceras på ett studieobjekt. Law och Singleton (2013, ss. 485–

13 486, 491) menar att det inte är en färdig teori som bara kan tillämpas utan snarare en teori som skapas och återskapas under studiens gång. De menar att ANT kanske inte ens bör beskrivas som en teori. Det finns inga tydliga regler eller generella principer, utan handlar om vad de beskriver som något de kallar för sensibilitet till olika funktioner, relationer och osäkerheter i olika praktiker. Vidare beskriver de det som en kartläggning av relationer mellan olika aktörer och hur dessa gemensamt samlas runt en funktion eller praktik. Istället för att förklara varför saker och ting sker är ANT mer beskrivande - hur relationer och nätverk bildas - vilket skiljer sig från många andra teorier (Law 1992, s. 141). Det handlar däremot inte om att enbart beskriva utan ANT handlar om vad Latour (2007, s. 136) benämner som kartläggning - ett sätt att blottlägga aktörer som ett nätverk av aktiva agenter. Med andra ord så menar Latour att sociala relationer endast kan synliggöras genom att sammankoppla aktiva agenter - det vill säga de aktörer som rekonstruerar mening och betydelse till nätverket.

Callon (1986) menar att det finns fyra olika faser som leder till etableringen av ett aktörsnätverk. Detta kallar han för översättningsprocessen. Genom att nätverket går igenom dessa faser utvecklas relationen mellan de involverade aktörerna där vissa får en mer betydande roll och vissa en mindre. Den första fasen, problematisering, handlar om att en aktör definierar ett problem och att relevanta aktörer, både mänskliga och icke-mänskliga aktörer, gemensamt samlas runt problemet eller det gemensamma projektet. Den andra fasen kallar han för

intressering och under den fasen formar de olika aktörerna relationer med varandra. Vidare

måste aktörerna under denna fas, för att projektet ska kunna utvecklas, acceptera och gå igenom något som han kallar för obligatoriska passagepunkter. Passagepunkterna menar Callon är en nödvändighet för att nätverket ska kunna stabiliseras och utvecklas till något genomförbart. Sedan kommer den tredje fasen som han kallar för värvning som handlar om att rekrytera nödvändiga aktörer för att projektet ska bli genomförbart. I den sista fasen, mobilisering, intar de olika aktörerna sina roller där vissa får en mer framträdande roll än andra. Med utgångspunkt i dessa perspektiv och idéer om ANT presenteras i nedanstående kapitel uppsatsens metod och material.

14

4. Metod

I detta avsnitt presenteras metoden som uppsatsen tagit i anspråk och de olika huvudmoment som har producerat uppsatsens empiri. De olika val vi har gjort motiveras och diskuteras också.

4.1 Val av metod och material

Uppsatsens metodval har utgått från det som ansetts vara bäst lämpat utifrån uppsatsens syfte och det analytiska ramverket (ANT). Utifrån syftet och ANT har vi därför valt ett kvalitativt angreppssätt med fokus på intervjuer och kognitiv kartläggning, vilket kombineras med textanalyser. Uppsatsen lägger dock störst vikt vid intervjuerna då ANT betonar vikten av att låta aktörer bidra med sina egna förklaringar och egna uttryck. Genom användandet av flera olika metoder, vilket kallas för triangulering, försöker vi öka förståelsen kring ämnet och få en mer nyanserad bild (Valentine 2005, s. 112).

Uppsatsarbetet inleddes med att identifiera nödvändiga dokument, texter och intervju-respondenter. Genom kontakt med anställda på Central Sweden och Region Örebro län samt genom sökord kopplat till frågeställningarna identifierade vi relevanta dokument, vetenskapliga artiklar samt aktörer att intervjua. Följande sökord har använts i databaserna Primo, IBSS och SwePub: Regional author, EU, Lobby, multilevel governance, transport

policy, flernivåstyrning, infrastructure, venue shopping, multilevel venue shopping, actor, stakeholder, TEN-T, regional, cognitive mapping, Oslo-Sthlm 2.55, ScanMed. Då vissa

återkommande begrepp i uppsatsen kan uppfattas som komplicerade har vi valt att ha med dessa i en begreppsförklaring i slutet av uppsatsen, se Bilaga 4.

Artiklar och intervjurespondenter har även hittats genom snöbollsmetoden; där en artikel, kontaktperson eller respondent har ledsagat oss vidare till andra relevanta artiklar och personer. Snöbollsmetoden bidrar till att ge vår empiri större relevans och skapar en trovärdighet hos oss som forskare vid rekrytering av intervjurespondenter samt vid själva intervjun (Valentine 2005, s. 117). Textmaterial i form av olika dokument från aktörer har också granskats för att skapa en grundläggande bild av de olika organisationerna, deras arbetssätt samt av själva Projektet. Denna information har sedan kompletterat intervjurespondenternas beskrivningar och svar.

4.2 Textanalys

Uppsatsen har använt sekundärdata i form av texter, dokument, rapporter, vetenskapliga artiklar och liknande som publicerats av andra än oss själva. En styrka att använda sig av sekundärdata är att det ger uppsatsens syfte och empiri en kontext och större förståelse för

15 problemformuleringen (Clark 2005, s. 58). Trovärdigheten grundar vi på vem utgivaren är, i vilket syfte texten är publicerad, om texten är referentgranskad samt om andra texter påstår liknande saker. Svagheter med sekundärkällor kan vara att de inte är anpassade efter uppsatsens syfte, vilket tydliggörs i de texter som har analyserats för denna uppsats där Projektet inte är vissa texters huvudfokus. Texten kan också ha påverkats av utgivarens syfte och sätt att se på världen (Clark 2005, ss. 58–59) och det är något vi beaktar genom att vi studerar och analyserar texter från flera olika utgivare. På så sätt ser vi varje enskild aktörs syn på objektet i fråga. De texter som bearbetats i textanalysen presenteras i Bilaga 2.

Uppsatsens textanalys har utgått från fyra steg där första steget innebar att identifiera en problemformulering och då har vi vänt oss till uppsatsens tre frågeställningar. Steg två innebar att finna relevanta texter att analysera och dessa identifierades genom snöbollsmetoden, som tidigare nämnts. Vidare inbegriper steg tre att skapa analytiska teman och dessa teman har vi hämtat från uppsatsens tre frågeställningar, begreppen i kapitel 5 Tidigare forskning samt från Callons (1986) fyra faser. Det medförde att tio stycken teman var utgångspunkten för genomsökningen av uppsatsens texter: aktörer, nätverksrelationer, påverkansmöjligheter, problematisering, intressering, värvning, mobilisering, flernivåstyrning, regionalism samt multilevel venue shopping. De tre sista begreppen har identifierats i tidigare forskning och presenteras mer utförligt i kapitel 5. Utifrån dessa har färgkodning genomförts som steg fyra för att belysa viktiga aspekter kopplat till våra teman där underkategorier skapats för varje tema (Widén 2019, ss. 202–206). Teman och underkategorierna presenteras i Bilaga 3 där teman syns i vänstra kolumnen och underkategorier i den högra.

4.3 Intervju

För att få en tydligare bild om de olika involverade aktörerna och deras relationer till varandra har intervjuer genomförts. Valentine (2005, s. 11) beskriver intervjumetoden som människo-orienterad och ger respondenten möjligheten att beskriva sina erfarenheter med sina egna ord. Vidare ger det oss möjlighet att undersöka Projektet mer djupgående genom att exempelvis kunna fokusera på specifika fenomen samtidigt som respondenten kan lyfta ämnen som inte tidigare belysts. Intervjuer kan därför få djupare förståelse för aktörernas egen syn på Projektet, deras roll och relation till andra aktörer samt på påverkansarbetet. Intervjupersoner kan även belysa andra relationer, fenomen och aktörer som inte är uppenbara vid textanalysen. ANT bygger till stor del på att låta aktörerna själva redogöra för sin roll vilket gör att intervjuer blir en central och viktig del i uppsatsen.

16 De genomförda intervjuerna har varit semistrukturerade, då det öppnar upp för att kunna ställa följdfrågor, och har baserats på en intervjuguide. Däremot, som Solvang och Holme (1997, s. 100) skriver, behöver intervjuaren inte följa guiden fullständigt och intervjuerna kan ge nya idéer som ersätter frågor under själva intervjutillfället. Valentine (2005, s. 120) skriver dessutom att det är viktigt att följa och anpassa sig efter respondentens konversationsflöde. Under intervjuerna har vi därför försökt vara flexibla och anpassat oss efter respondenten och ställt följdfrågor. Intervjuguiden har däremot hjälpt oss att täcka de områden som anses vara viktiga. Vidare är det viktigt att inte ställa frågor som tvingar fram specifika svar (Valentine 2005, s. 121) och därför var frågorna formulerade på ett mer öppet sätt där respondenten haft möjlighet att utveckla och formulera sina egna idéer och tankar. Frågorna har utgått från Callons (1986) översättningsprocess och de fyra faserna som ingår i ANT för att fånga upp det som uppsatsen syftar till att undersöka.

Genom snöbollsmetoden så har vi kunnat hitta relevanta respondenter inom Projektet på ett effektivt sätt (Valentine 2005, s. 118). Dessa har kontaktats via mejl och intervjuerna har sedan genomfört på olika sätt; via videolänk, direktkontakt och en via mejl. Intervjuer via mejl kan öka risken för missuppfattningar och det är svårare att utveckla frågor, men möjligheten har funnits att återkomma till respondenten för vidare frågor och funderingar. Anledningen till att majoriteten av intervjuerna skett via videolänk har varit den rådande situationen med COVID-19, däremot anses detta inte ha påverkat studien i någon märkbar utsträckning. Vidare har samtliga respondenter fått se frågorna innan intervjutillfället då vi bedömt att det kommer resultera i mer genomtänkta svar. Vid bearbetning och analys så har intervjurespondenternas svar transkriberats där texterna sedan har genomgått likartad process som textanalyserna där samma teman och underkategorier har använts, se Bilaga 3. I analys- och resultatdelen ges intervjusvaren större utrymme än textanalyserna då intervjuer är centralt inom ANT (Bærenholdt & Jóhannesson 2009, ss. 15, 19) samt ger en fördjupad och mer nyanserad förståelse av uppsatsens frågeställningar.

I denna uppsats har vi som forskare tagit ställning till olika etiska överväganden som berör just vårt syfte, frågeställning och metod. Dessa etiska frågor har främst berörts vid genomförandet av intervjuer och kontakt med andra aktörer. Vi har valt att följa Vetenskapsrådets ämnesråd inom humaniora och samhällsvetenskap fyra huvudkrav inom forskningsetiska principer. Det första kravet är informationskravet där vi informerar berörda om vår egen forskning och uppsatsens syfte. Det andra kravet är samtyckeskravet där deltagaren själv har rätt att bestämma över sin medverkan och i vilken omfattning. Deltagare kan när som helst avbryta sin

17 medverkan utan negativ påföljd. Konfidentialitetskravet är det tredje kravet och handlar om att uppgifter och material ej ska hamna i obehöriga och utomståendes ägo. Det fjärde kravet vi tar ställning till i denna uppsats är nyttjandekravet som innebär att uppgifter som framkommer vid intervjuer och vid kontakt med aktörer endast används för uppsatsen ändamål och ingenting annat (Vetenskapsrådet u.å.). I övrigt följer vi även dataskyddsförordningen (GDPR) och dess direktiv vad gäller olika ställningstaganden (Datainspektionen u.å.).

Intervjuguide, intervjurespondenter samt datum för intervjuerna presenteras i form av en bilaga i slutet, se Bilaga 1.

4.4 Aktör-nätverksteori och kognitiv kartläggning

Med utgångspunkt i etnometodologi så följer vi mänskliga och icke-mänskliga aktörer inom olika nätverk och beskriver deras sätt att påverka andra aktörer och Projektets implementering. Viktigt att komma ihåg är att vi inte ska bidra med egna förklaringar av fenomen och händelser och det ställer även krav på att vi måste lita på aktörerna och deras uttryck (Bærenholdt & Jóhannesson 2009, s. 19). Anledningen till att uppsatsens metod utgår från ANT är för att knyta an till uppsatsens syfte och frågeställningar som berör aktörsrelationer inom Projektet och hur aktörerna ser på sina egna och andras påverkansmöjligheter. Här har ANT en förmåga att studera Projektet utifrån en blottläggning av de processer som konstituerar och utvecklar aktörsnätverk. Fokus inom ANT är att beskriva fenomen där själva beskrivningen i senare skede blir en analys av hur och varför processer blir till. Detta möjliggörs genom den begreppsapparat och de fyra faser som utvecklats av Callon (1986), som beskrevs i kapitel 3. Dessa fyra steg utgör grunden i uppsatsens analytiska ramverk.

Att genomföra en ANT-studie är en långsam process och metod. Anledningen till detta är för att forskarna först låter aktörerna redogöra utvecklat för de nätverk som de är en del av innan forskarna sätter detta i någon form av kontext och ordning. Enligt Bruno Latour så är det som att säga enligt följande till aktörerna: “Vi kommer inte försöka disciplinera dig, göra så att du passar in i våra kategorier; Vi kommer låta dig använda dina egna ord, och bara senare kommer vi be dig att förklara hur du resonerat” (Latour 2007, s. 23). Med bakgrund av detta så valdes en metod där intervjurespondenterna via kognitiva kartor först fick redogöra för aktörsrelationerna inom olika nätverk och inom Projektet, som sedan fördjupades under intervjuerna.

Kognitiv kartläggning är en form av teknik där komplexa nätverk eller problem struktureras och ordnas genom noder och pilar. Noder representerar viktiga beståndsdelar och aktörer

18 medan pilar representerar deras anslutningar och relationer. Kognitiva kartor är ett verktyg som enkelt kan visualisera tankar och uppfattningar (Ferretti 2016). Vårt syfte med kognitiv kartläggning är att synliggöra skillnader i aktörernas och respondenternas syn på sina egna påverkansmöjligheter samt sin relation till Projektet och till andra aktörer i nätverket. Det är viktigt att vara medveten om att respondentens egna personligheter, tankar och idéer kan finnas med i de kognitiva kartorna och att dessa inte behöver representera den organisation eller verksamhet som respondenten arbetar för. Tankekartorna jämförs sedan med varandra där likheter och skillnader identifieras mellan diverse pilar, streck och aktörsrelationer. Detta har sedan sammanställts i en egen figur (Figur 4) där vi belyser aktörers olika grad av involvering i Projektet.

4.5 Positionalitet och reflexivitet

Under samtliga moment är det viktigt att beakta vår position som forskare. När man ska genomföra intervjuer är det enligt Valentine (2005, s. 113) viktigt att reflektera över sig själv och den roll man har och hur dessa aspekter kan påverka interaktionen mellan forskaren och respondenten. Reflexivitet och positionalitet är två centrala begrepp som behandlar forskarens egen roll. Det handlar om att ständigt vara medveten och självkritisk till sina egna erfarenheter och sin bakgrund och hur dessa kan påverka en intervju men också forskningen generellt (Valentine 2005, s. 113). Under arbetets gång har vi ifrågasatt vår egen roll och på så sätt ökat objektiviteten i arbetet och därför har intervjuerna utgått från frågor som är formulerade på ett sätt som låter respondenterna själva utveckla och formulera sina tankar och idéer. Däremot är det viktigt att poängtera att frågorna är konstruerade utifrån vår egen tolkning av det analytiska ramverket och tidigare forskning och på så vis påverkas de av vår egen föreställning om ämnet. För att tydligare få fram respondenternas egna beskrivningar och svar så har vi alltid kunnat återkoppla till respondenterna med frågor efter intervjutillfällena samt haft möjligheten att dubbelkolla informationen genom textanalysen.

Fokus inom ANT är, som metodavsnittet tidigare har påpekat, att beskriva aktörer och relationer inom nätverk med aktörernas egna berättelser och ord. Beskrivningen i sig blir en form av analys där vi förklarar hur och varför processer blir till där uppsatsens resultat blir en analys av Projektets påverkansarbete och aktör- och nätverksrelationer. Intervju-respondenternas beskrivningar och svar är centralt medan textanalyserna hjälper till att validera och nyansera - en sorts triangulering – och på så sätt kan vi enklare beakta vår position som forskare i denna studie.

19

5. Tidigare forskning

I detta kapitel sammanfattas tidigare forskning inom relevant område för uppsatsens syfte och frågeställning. Vi lyfter fram berörda begrepp som tidigare forskning har använt där dessa hjälper till att tydligare förstå studiens syfte men också för att dessa begrepp kan förklara hur storskaliga projekt och nätverk bildas och fungerar. Dessa begrepp förekommer ofta i forskning kring regional utveckling, EU-projekt och ekonomisk geografi.

5.1 Flernivåstyrning

Kommuner och regioner ingår idag i ett flernivåsystem. De ingår i ett spänningsfält mellan det överstatliga, nationella och lokala. Sveriges medlemskap i EU resulterar i att regioner och kommuner blir verkställare av beslut som fattas i EU. I Sverige finns det kommunala självstyret som ger kommuner en viss makt över särskilda angelägenheter och samtidigt är Sverige en enhetsstat som medför att både kommuner och regioner är underordnade regeringen (Wenander 2018, ss. 43, 45).

Vidare lyfts EU-medlemskapet fram som en av Sveriges grunder i statsskicket. Utifrån ett rättsligt perspektiv är EU som union främst ett samarbete mellan medlemsländerna. Eftersom kommuner och regioner enbart utgör delar av medlemsländerna har man utifrån ett rättsligt perspektiv en underordnad ställning i EU:s grundstruktur. Däremot står det uttryckligen i fördraget för EU:s funktionssätt (även känt som Maastrichtfördraget) att man ska respektera det regionala och lokala självstyret i medlemsländerna och inom EU finns bland annat ett rådgivande organ, Regionkommittén (ReK), som är till för regioner och kommuner (Wenander 2018, ss. 47–48).

Rent formellt har alltså inte kommuner och regioner någon roll i EU:s lagstiftningsprocess även om de är en del av flernivåsystemet. Även om de saknar en formell roll finns det möjligheter för kommuner och regioner att påverka rådets och Europaparlamentets lagstiftningsprocesser genom bland annat, som tidigare nämnts, Regionkommittén (ReK). ReK består av ledamöter som är representanter från lokala- och regionala nivåer som utses av medlemsstaterna och godkänns av rådet. Dessa ska agera oberoende sina egna regeringar, med det sagt är kommuners och regioners möjlighet till påverkan genom kommittén begränsad. De måste bland annat ha tillräckligt med stöd bland ledamöterna för att deras åsikter ska föras fram (Wenander 2018, ss. 49–50). Kommittén ansvarar bland annat för att analysera konsekvenser av EU:s lagar på lokal- och regional nivå och se till att dessa implementeras på rätt sätt och att subsidiaritetsprincipen efterföljs (Dolinar 2010, s. 100).

20 Subsidiaritetsprincipen säger att i områden som EU inte har exklusiv befogenhet över ska EU enbart fatta beslut om målen för åtgärden om detta inte anses kunna uppnås av medlemsstaten. Viktigt att poängtera är att med medlemsstater syftar unionen på central, regional och lokal nivå. Denna princip kontrolleras av regionkommittén men även genom att kommissionen skickar utkast till lagstiftning till de nationella parlamenten och i länder där kommuner och regioner finns representerade, så att dessa kan vara med och påverka. Slutligen finns även påverkansmöjligheter för till exempel regioner och kommuner genom att man upprättar kontor eller samarbeten i Bryssel (Wenander 2018, ss. 48, 49-50).

Vid diskussioner om multilevel governance (flernivåstyrning på svenska) och specifikt

governance så är det viktigt att tydliggöra att det inte handlar om det engelska begreppet government. Governance är ett bredare innefattande begrepp som syftar på alternativa system

och procedurer för bland annat beslutsfattande, medan government syftar på formella institutioner och strukturer som arbetar med frågor som påverkar individer och utifrån sitt område av expertis, alltså på lokal, regional, nationell eller internationell nivå (Dolinar 2010, s. 99). I en EU-kontext handlar multilevel governance eller flernivåstyrning om att överstatliga organ såsom EU-kommissionen och Europaparlamentet inte ska ta över regeringars roller och termen kan ses som motsats till den statscentrerade styrningen. Vidare var det de tyska staterna, så kallade Länder, som etablerade begreppet genom att motsätta sig att enbart vara administrativa delar av Tyskland och ville ha en aktiv roll i EU:s beslutfattande och policyprocesser. Många frågor som rör den subnationella nivån, alltså bland annat regioner och kommuner, har överförts till EU-nivå vilket medför ett ökat intresse för dessa aktörer att vara med och påverka. För att beslut ska bli mer accepterade menar man inom flernivåstyrning att det kräver en inkludering av flera aktörer på olika nivåer i beslutsfattandet (Dolinar 2010, ss. 99–100).

I och med Lissabonfördraget har mer fokus lagts på flernivåstyrning och att beslut ska fattas mer demokratiskt. Målet är att inkludera flera aktörer i beslutsfattande processer, till exempel regioner och kommuner. Fördraget stärker regionkommitténs mandat och ökar deras involvering och möjligheter till påverkan i lagstiftning genom att bland annat fungera som en kontrollmekanism för subsidiaritetsprincipen (Dolinar 2010, s. 100). En struktur som ska präglas av flernivåstyrning kräver att det finns både institutionella och konstitutionella garantier att beslutsfattandeprocesser inkluderar alla samhällsnivåer. Vidare ska detta synsätt prägla och förstärka lokala och regionala aktörers ansvarsområden på nationell nivå samtidigt som det ska inkluderas i framtagandet och implementeringen av EU:s policyer. I strategin

21 Europa 2020 lyfts dessa aspekter och fokus läggs på ett “bottom up”-perspektiv med ökad inkludering av fler aktörer (Cygan 2014, ss. 267–268).

Tidigare fördrag har kritiserats för att bortse från bland annat det regionala perspektivet. Även om Lissabonfördraget stärker regioner och ger dem en viss konstitutionell relevans i och med det utökade mandatet för regionkommittén återfinns fortfarande regioner i EU-strukturens periferi. Flernivåstyrning handlar sammanfattningsvis om att inkludera fler aktörer i beslutsfattandet vilket är något som EU eftersträvar, men Cygan (2014, ss. 279–280) menar att den diskussionen är långt ifrån över.

5.2 Regionbegreppet

Begreppet Region har genom historien haft olika betydelser. Geografer som exempelvis Paul Vidal de la Blache och Richard Hartshorne beskrev regionalgeografi främst utifrån hur den fysiska miljön och naturen skiljde sig från varandra på sent 1800- och tidigt 1900-tal. Stundtals har denna typ av regionalgeografi benämnts som naturdeterminism och fokuserar på en beskrivning av geografi, topografi, klimat och liknande istället för sociala eller tekniska problem. En förändring skedde senare när Nigel Thrift på 1980-talet började behandla regionalgeografi ur ett mer humanistiskt och postmodernt perspektiv. Enligt Thrift kan en region ha varierande berättelser utifrån enskilda individer och grupper, dessa berättelser kan sedan tillsammans forma regionens karaktär (Werlen 2009, ss. 287–288).

I ett försök att vidareutveckla regionalgeografisk forskning ytterligare började Thrift undersöka specifika mänskliga aktörer som ingick i olika materiella, sociala, ekonomiska och kulturella verkligheter. Analys av mänskliga aktörer i olika sociala kontexter skulle vara i fokus och därmed blev också aktörernas handlande centralt. Region som begrepp blev då en fysisk plats som påverkar aktörer och som också påverkas av aktörernas handlande där även strukturer inom regionen har ett inflytande (Werlen 2009, ss. 289–290). Regioner kan också ingå i olika typer av processer, till exempel där maktfulla regionala aktörer med stor förhandlingskraft existerar och påverkar i en större arena eller en decentraliseringsprocess där makt skjuts bort från staten eller internationellt ned till mer lokal och regional nivå (Facundo, Lopez & Tatham 2018, ss. 764–765).

Regionalisering brukar traditionellt sätt inom den akademiska världen förklaras som en rumslig definition av sociala, ekonomiska, kulturella eller politiska sfärer eller platser. Det handlar inte om att dela upp “vår värld” rumsligt utan snarare använda rumsliga referenser till exempelvis politiska eller ekonomiska verkligheter (Werlen 2009, s. 286). Ett annat begrepp som kan

22 komma ur regionaliseringen är Regionalism som är en performativ diskurs och fokuserar på meningsskapande och berättelser inom specifika platser och områden. EU kopplas ofta ihop med regionalism där olika typer av mening och värde adderas till platser och skapandet av regionala identiteter. Samtidigt som regionalismen är väldigt splittrad och skiftande inom Europa så bidrar EU till ett sorts skydd och en kontext där regionalism kan blomstra. Ett exempel på det är subsidiaritetsprincipen där bland annat regional retorik och identitet uppmuntras (Tomaney 2009, ss. 294, 296).

Med regionaliseringens och regionalismens utveckling har det blivit tydligt att vissa regioner har större framgång gällande en ekonomisk utveckling. Begreppet Nyregionalism undersöker detta fenomen som till stor del hänger samman med regional utveckling. De senaste decennierna har det skett en ökning av global konkurrens, platsmarknadsföring och regioner som önskar bli en plats för samverkan och flernivåstyrning. Därav har även stort fokus hamnat på nyregionalismen, där exempelvis Silicon Valley är en välstuderad region som framställs som lyckad och framgångsrik. Nyregionalismen visar på att aktörer och människor inte längre tolkar rumsliga konstellationer som territoriella utan mer som sammanhängande nätverk och relationer utifrån kontakter. Dessa nätverk är inte platsspecifika till enskilda regioner utan beskrivs snarare som flytande och cirkulerande enheter (MacLeod 2009, ss. 423–427).

5.3 Multilevel venue shopping

Sedan 1980-talet har regioner mobiliserats sig i Bryssel och etablerat regionala kontor i EU-kvarteren. Dessa kontor har ägnat sig åt olika typer av lobbyverksamheter, bland annat genom att upprätta forum för nätverkande eller att bevaka finansieringsmöjligheter. Påverkansarbete och lobbying kan uppfattas som en kollektiv och komplex process där organisationer tar gemensamma kliv i en specifik riktning för att de exempelvis delar gemensamma policymål. Det kan också förstås som en process där olika aktörer aktivt och medvetet bildar allianser för att påverka (Ydersbond 2014, ss. 32–33). Nationella regeringar är inte längre den enda huvudsakliga kopplingen mellan den nationella och överstatliga nivån. Olika intresseorganisationer är idag med och påverkar på allt fler nivåer (Beyers & Kerremans 2012, s. 263). Vilka kanaler som regioner eller andra intresseorganisationer använder för att uttrycka sina intressen är det som ligger till grund för begreppet multilevel venue shopping. Regioner har regeringar i sina egna länder att förhålla sig till men har ändå möjligheten att påverka beslutsfattande i EU. Studier har genomförts där man har undersökt i vilken grad regioner ägnar sig åt multilevel venue shopping, vilket syftar på om regioner använder sig av intra-state

23 egna stater och den andra om man använder kanaler som är oberoende de egna staterna (Huwlyer, Tatham & Blatter 2018, ss. 754–755).

Intra-state channels handlar mer specifikt om en mjukare form av lobbying genom nationella institutioner eller att uttrycka sina intressen genom sitt lands permanenta representationer, vilket är medlemsländers förlängda arm i EU. Vidare handlar det även om deltagande i nationella administrativa och lagstiftande organ eller att få tillåtelse att delta i EU-kommissionens arbetsgrupper. Extra-state channels handlar i större uträckning om kanaler oberoende det egna landet. Dessa kan exempelvis vara att etablera ett kontor direkt i Bryssel, deltagande i transnationella nätverk, samarbete med andra regioner och att etablera direktkontakt med EU-kommissionen eller Europaparlamentet (Huwlyer et al 2018, ss. 756).

Det har tidigare observerats en strategisk förändring med en gradvis ökning av användandet av intra-state channels, samtidigt som den direkta mobiliseringen av extra-state channels fortfarande pågår genom exempelvis etablering av kontor direkt i Bryssel, samarbeten med andra regioner och direktkontakt med EU-kommissionen. Genom användandet extra-state channels ökar regioner sitt inflytande över policyprocesser i EU och resulterar även i en djupare överstatlig förankring (Huwlyer et al 2018, s. 757). Tidigare forskning har visat på att starka regioner i EU i större uträckning har gått via sina egna länder genom intra-state channels. Däremot visar forskning av Huwlyer et al (2018, ss. 772–773), när de har undersökt 122 olika regioner och vilka kanaler de använder, att användandet av extra-state channels är mer förekommande. Denna utveckling kan bero på EU:s ökade makt där EU-kommissionen har fått större inflytande och är mer och mer oberoende nationalstaterna. Vidare har bland annat Lissabonfördraget resulterat i ökad makt för regioner hos Europaparlamentet. Detta medför att EU blir en viktig arena för olika intresseorganisationer (Ydersbond 2014, s. 36). Däremot konstaterar Huwlyer et al (2018, s. 773) att de egna länderna fortfarande är viktiga kanaler och som fortfarande används i det lokala och regionala påverkansarbetet.

Sammanfattningsvis, begreppet multilevel venue shopping berör således påverkansarbetet från intresseorganisationer på många olika nivåer - allt från regional till överstatlig nivå. Detta betyder dock inte att den statliga nivån inte längre är maktlös i internationella förhandlingar, däremot har EU-nivån blivit ett vanligt förekommande påverkansforum. Man bör därför inte se påverkanspolitiken inom EU som toppstyrd och inte heller ur ett “bottom-up”-perspektiv där statliga och regionala intressen mestadels influerar EU. Vidare bör detta istället förstås i termer av flernivåprocesser där det förekommer respons och påverkan från olika håll i

24 återkommande spiraler där påverkansarbetet begränsas av organisationernas och verksamheternas storlek, bakgrund, budget samt vilka kanaler de använder (Ydersbond 2014, ss. 35–36). I relation till Projektet Oslo-Sthlm 2.55 och uppsatsens syfte är multilevel venue shopping relevant utifrån påverkansaspekten och vilka kanaler olika aktörer använder för att uttrycka sina intressen. Genom att belysa vilka kanaler som används kommer vi kunna få en djupare inblick i påverkansarbetet och relationen mellan olika aktörer på olika geografiska och administrativa skalor, något som aktör-nätverksteorin inte fokuserar på.

25

6. Resultat & Analys

Följande kapitel redogör för uppsatsens resultat och analys samt diskuterar dessa ihop med tidigare forskning. Resultatet presenteras i tre underrubriker som följer uppsatsens tre frågeställningar. Det första berör involverade aktörer och deras relationer i Projektet. Det andra omfattar hur aktörerna ser på sina egna samt andra aktörers påverkansmöjligheter i Projektet. Den tredje diskuterar hur Projektet kan förstås utifrån ANT. Fokus inom ANT är att beskriva och blottlägga relationer mellan aktörer och nätverk där vi förklarar hur och varför processer blir till. Beskrivningen i sig blir en form av analys av relationerna och påverkansarbetet och detta görs främst genom Callons (1986) fyra översättningsprocesser.

6.1 Aktörers varierande aktivitetsgrad på olika nivåer

Det framkommer tydligt i både intervjuer och i textanalysen att Projektet består av många aktörer, både mänskliga och icke-mänskliga, samt nätverk med olika relationer till varandra, på olika administrativa och rumsliga nivåer. Nedan presenteras Figur 4 som sammanfattar aktörernas relationer på olika nivåer och hur de samspelar med varandra på ett förenklat sätt.

Figur 4. Översikt av aktörsnivåer och aktivitetsgrad (Källa: Egen bearbetning baserat på informanternas tankekartor)

26 I Figur 4 går det tyda fyra olika nivåer inom vilket det finns olika nätverk och relationer. Dessa fyra nivåer är den europeiska, nationella och regionala nivån, samt den privata i form av

Bolaget. Nivåerna påverkar varandra i olika led och i olika riktningar genom diverse

aktörsrelationer och nätverk som är aktiva. En sammanfattning av de olika aktörernas beskrivning av sina relationer till andra aktörer visar på en viss avskildhet mot Norge, Oslo samt andra aktörer som finns på den norska sidan av gränsen. Här beskrivs Bolagets VD som en viktig aktör i form av facilitator som försöker samla Norge och Sveriges regeringar och relevanta myndigheter (Respondent A 2020).

6.1.1 Bolaget och Projektet fast i ingenmansland?

Bolaget företräder och representerar formella aktörer i form av regioner och kommuner vilket

betyder att de på så sätt skapar sig relationer till mer formella aktörer på regional, nationell och europeisk nivå. VD:n för Bolaget uttrycker att hen mest jobbar mot den nationella nivån och de olika departementen, regeringen och riksdagen men att hen även har nära kontakt med näringslivet för att bland annat hitta alternativa finansieringslösningar för Projektet. Vidare har hen kontakt med tjänstemän på EU-nivå, bland annat chefen för infrastrukturavdelningen på DG Move och med tjänstemän på kommissionen (Respondent B 2020). Bolaget är skapat ändamålsenligt för att driva påverkansarbete (Respondent A 2020) samtidigt förklarar VD:n att Bolaget inte arbetar med Projektet som ett rent påverkansprojekt då de representerar formella aktörer och vill underlätta den formella processen (Respondent B 2020).

Relationen mellan Trafikverket och Bolaget kan beskrivas som att Trafikverket är den formella aktören och Bolaget är en aktör bredvid den formella processen. Även om de arbetar mot samma mål ser vägen dit annorlunda ut. Trafikverket följer en formell och etappvis arbetsprocess och är i huvudsak ansvariga för järnvägssträckningen. Bolaget vill istället snabba på processen genom att hitta alternativa finansieringslösningar (Respondent C 2020). Den formella processen förklaras bestå av bland annat en åtgärdsvalsstudie (ÅVS). ÅVS:en framkommer av samtliga respondenter som en central del i Projektet. Efter att ÅVS:en fastställdes 2018 har Trafikverket Region Väst och Öst fortsatt en aktiv roll med ständiga utredningar längs med sträckan (Respondent G 2020). Den nationella transportplanen och regeringen med sin relation till kommissionen har setts som viktiga aktörer av flertalet intervjurespondenter. Projektledaren på Trafikverket (Respondent C 2020) menar att det är en långsam process med hård konkurrens om stöd och finansiering samt att den nationella transportplanen och regeringen troligtvis kommer ha mer aktiva roller i ett senare skede av