Örebro universitet
Hälsovetenskapliga institutionen Arbetsterapi
Nivå C
Höstterminen 2006
Förbättring i dagliga aktiviteter efter
rehabilitering på geriatrisk klinik
-
Jämförelse mellan bedömningar genomförda
vid tre tillfällen med Sunnaas ADL-index
Improvement in daily activities after rehabilitation
in a Geriatric Department
Författare: Sofia Pettersson Marie Zakariasson
Innehållsförteckning
1. Inledning
...12. Bakgrund
...12.1 Geriatrik ...1
2.2 Klinikens verksamhet ...3 2.3 Sunnaas ADL-index...43. Problemområde ... 5
4. Syfte ...
55. Metod
...6 5.1 Urval ...6 5.2 Datainsamling ...7 5.3 Dataanalys ...7 5.4 Etiska ställningstaganden ...86. Resultat
...86.1 Fördelningen för det totala antalet patienter (grupp A) ... 8
6.2 Fördelningen för delurvalet av patienter (grupp B) ... 11
7. Diskussion
...15 7.1 Metod diskussion...15 7.2 Resultat diskussion...168. Referenslista
... 19Bilaga 1
BedömningsblankettBilaga 2-3
Nyckel till Sunnaas ADL-index
1.Inledning
Sveriges befolkning blir allt äldre och från år 2005 kommer antalet ålderspensionärer att öka med 500 000 totalt fram till 2015, då andelen 65 åringar och äldre kommer att utgöra 20-25 % av befolkningen (Larsson & Rundgren, 2003). För att möta de äldres behov av att leva ett så normalt liv som möjligt i sina hem krävs olika insatser där arbetsterapeutens åtgärder blir allt viktigare. Vi har varit i kontakt med en geriatrisk klinik där personalen, bland annat arbetsterapeuter, hade samlat in data baserade på ADL-bedömningar för patienter vid inskrivning, utskrivning samt vid uppföljning efter 3 månader. Vi fick en förfrågan om att analysera det insamlade materialet för att utvärdera effekten av den rehabilitering som ges till äldre patienter.
2. Bakgrund
2.1 Geriatrik
Åldrandet kan beskrivas utifrån fyra olika aspekter; kronologisk ålder anger hur många år man levt sedan födseln, psykologisk ålder innefattar hur intelligensen, minnet,
inlärningsförmågan och personligheten är utvecklad, social ålder anger hur man utvecklas socialt inom det samhällsenliga systemet och biologiskt åldrande anger individens
fysiologiska funktionsförmåga (Larsson, Rundgren, 2003, sid 17).
Under en livstid går människokroppen igenom olika faser som har med åldersförändringar att göra. Under barndomen och tonåren ses en utvecklingsfas, som sedan vid 20-års åldern övergår i en stabil fas. Vid 40-års ålder följer sedan en fas med långsam funktionsförsämring då många organ visar en nedgång av funktionen med ca 1 % per år. Den sista fasen inträder vid 75- års ålder, och kännetecknas av en snabbare funktionsförsämring. Den sista fasen förvärras nästan alltid av sjukdom. Det är mot denna fas i livet som den geriatriska sjukvården är inriktad (Larsson & Rundgren, 2003).
Geriatrik som klinisk specialitet omfattar ett brett kunskapsområde, som täcker
medicinska, sociala och psykologiska aspekter vid akuta och kroniska sjukdomstillstånd hos äldre, samt avvikelser från normalt åldrande. Geriatrisk bedömning omfattar oftast äldre, multisjuka patienter med olika typer av funktionsnedsättningar. Detta innebär att många äldre inte bara har en sjukdom eller åkomma, utan åtskilliga olika sjukdomar samtidigt. Tillståndet kan snabbt förändras till det sämre och leda till nedsatt funktionsförmåga, aktivitetsförmåga
och sämre hälsa. Hjälpbehoven hos äldre människor är många gånger sammansatta, snabbt föränderliga och långvariga.
När funktionella störningar uppkommer behövs en snabb och noggrann bedömning av patientens funktionsförmåga och åtgärder för att bibehålla livskvalité och oberoende så länge som möjligt (Larsson & Rundgren, 2003).
Geriatrik definieras som ”läran om uppkomst, patofysiologi, diagnostik och terapi av
sjukdomar hos äldre” (Larsson & Rundgren, 2003). I den geriatriska behandlingen är
rehabilitering en grundläggande princip för att hjälpa en person till ett så oberoende och aktivt liv som möjligt. Rehabilitering definieras av WHO (World health organization) som ”att
återföra en individ till sin fulla fysiska, psykiska och social förmåga”. Inom den geriatriska
rehabiliteringen byts oftast ordet ”fulla” ut till ”optimala” då funktionsförmågan inte alltid går att återställa fullt ut pga. kroniska sjukdomar (Larsson & Rundgren, 2003).
Enligt SBU-rapporten (Statens beredning för medicinsk utvärdering) ”Evidensbaserad äldrevård” (2003) finns två överlappande syften inom geriatrisk rehabilitering;
• ”Funktionsåtervinnande behandlingsinsatser dvs insatser som syftar till att personer ska kunna återfå medicinska, sociala och psykologiska funktioner som gör det möjligt att återgå till tidigare förhållanden”.
• ”Funktionsbevarande behandlingsinsatser dvs insatser som syftar till att personen ska kunna bibehålla en funktionsnivå, vilket är fallet för en stor andel äldre med varierande funktionsbortfall som vårdas inom sjukvård och omsorg. Tillgängligheten till rehabiliteringsinsatser är här en förutsättning”.
Vid rehabiliteringens början är det viktigt att formulera både kort- och långsiktiga mål, för patientens del, för anhörigas del och för det geriatriska rehabiliteringsteamets arbete. I teamet ingår behandlande läkare, vårdansvariga sjuksköterska, övrig vårdpersonal, arbetsterapeut, sjukgymnast och kurator. Om personalen i teamet har olika åsikter angående målsättningen för patientens rehabilitering kan det uppstå problem i det praktiska arbetet (Larsson & Rundgren, 2003)
Vid planering av målen är det viktigt att tidigt involvera patienten och dennes anhöriga. Åsikterna om betydelsen i träningen kan skilja sig åt mellan rehabiliteringspersonalen och patienten. Om patienten är dåligt motiverad kan detta försvåra och fördröja framsteg i rehabiliteringen. Vid målsättningen är det vanligt att både patienten och vårdpersonal har en pessimistisk syn på sjukdomars prognos hos äldre (Dehlin & Rundgren, 1995). Detta leder till
att patienten presterar sämre än om han eller hon inser sina möjligheter till förbättring (Larsson & Rundgren, 2003).
En viktig del av bedömningen inför rehabiliteringen är att sätta sig in i patientens bakgrund, och hela den tidigare sociala situationen. Detta för att värdera vad patienten förlorat genom sitt funktionsbortfall och vad som kan nås genom behandling. Om teamet inte klarlagt patientens tidigare förmåga finns det en risk att målen formuleras på ett sådant sätt att patienten inte ser någon betydelse i rehabiliteringen (Dehlin & Rundgren, 1995).
2.2 Klinikens verksamhet
Den geriatriska kliniken i detta uppsatsarbete var indelad i tre sektioner med tydliga profiler mot palliativ vård, demenssjukdomar och rehabilitering. Grunden för klinikens arbete var att sätta patienterna i fokus och att ha en god teoretisk och praktisk kunskap om åldrandet och de äldre patienternas sjukdomar och behov.
Sektionen för rehabilitering bestod av ett rehabiliteringsteam där sjuksköterskor,
undersköterskor, arbetsterapeuter, arbetsterapibiträde, sjukgymnast, sjukgymnastbiträde och kurator ingick. Inom sektionen fanns också läkare, neuropsykolog och logoped att tillgå som konsulter.
Målet för arbetet inom rehabiliteringssektionen var att rehabilitera äldre patienter - huvudsakligen över 65 år - efter svåra sjukdomstillstånd
Träningen med rehabiliteringsteamet kunde ske i träningslokaler på sjukhuset eller i hemmet tillsammans med rehabiliteringspersonal. Patienten tränade efter ett individuellt anpassat träningsprogram och viss träning skedde även på egen hand. Träning kunde även ske i grupp. Behandlingsperiodens längd varierade beroende på patientens behov.
Intagningskriterier för rehabilitering var;
• Patienten skulle vara 65 år eller äldre, undantaget var patienter med benamputation som kan vara yngre än 65 år
• Patienten skulle ha funktionsnedsättningar eller nytillkommen sjukdom eller skada
• Patienten skulle inte vara i behov av slutenvård men ha ett rehabiliteringsbehov som kräver specialinsatser.
• Patienten skulle vara motiverad och kunna medverka i sin rehabilitering
• Patienten skulle bo i ordinärt boende inom sjukhusets upptagningsområde på länsdelsnivå. För träning i hemmet krävdes ett boende inom två mils radie från sjukhuset.
2.3 Sunnaas ADL-index
För att kartlägga aktivitetsproblem, identifiera behovet av hjälp, sätta in adekvata
rehabiliteringsåtgärder och utvärdera dessa åtgärder bedöms en persons förmåga att utföra aktiviteter i det dagliga livet (ADL) (Törnqvist, 1995). Bedömningen genomförs med hjälp av olika typer av ADL-instrument, ett exempel på ett sådant instrument är Sunnaas ADL-index. Sunnaas ADL-index utvecklades av arbetsterapeuter på Sunnaas rehabiliterings sjukhus i Norge år 1985. Instrumentet är framtaget för olika patientgrupper både på sjukhus, i
rehabiliteringssammanhang och i hemmiljö. Ett syfte med Sunnaas ADL-index är att fastställa patientens behov av hjälp i det dagliga livets aktiviteter för att patienten skall kunna leva ett så självständigt liv som möjligt (Bathen & Vardeberg, 2001). Andra syften med instrumentet är att det skall kunna användas för att identifiera rätt vårdnivå och underlätta kommunikation mellan teammedlemmar (Olsson & Tervald, 1992).
Sunnaas ADL-index innehåller 12 delaktiviteter som består av både personlig ADL och instrumentell ADL. Delaktiviteterna är; 1. äta, 2. kontinens, 3. förflyttning inne, 4.
toalettbesök, 5. överförflyttning, 6. av- och påklädning, 7. daglig hygien, 8. matlagning, 9. bad/dusch, 10. hushållsarbete, 11. förflyttning ute och 12. kommunikation. Dessa 12
delaktiviteter bedöms på en skala 0-3, där 0-1 betyder att patienten är beroende av hjälp och 2-3 betyder att patienten klarar sig utan personhjälp. Den maximala poängen är 36, då är man helt oberoende av hjälp (se bilaga 1).
De 12 delaktiviteterna är uppdelade i tre hierarkiska nivåer;
• Nivå 1 innefattar delaktiviteterna 1-4. Dessa aktiviteter sker flera gånger per dag, och är ej tidsbestämda. Om man behöver hjälp på denna nivå krävs konstant hjälp av annan person.
• Nivå 2 innefattar delaktiviteterna 5-8, som sker några gånger varje dag och är tidsbestämda. Om man behöver hjälp på nivå 2 krävs hjälp av annan person t ex 2 gånger per dag.
• Nivå 3 innefattar delaktiviteterna 9-11, aktiviteter som genomförs några gånger per vecka, och är tidsbestämda. Om man behöver hjälp på nivå 3 krävs hjälp någon gång per vecka.
• Delaktivitet 12 är kommunikation och den faller utanför graderingen (Olsson & Tervald, 1992).
Sunnaas ADL-index är reliabilitetstestat genom test-retest. Detta gjordes på Sunnaas
rehabiliteringssjukhus i Norge år 1991 och det framkom då att instrumentet har god reliabilitet (Bathen & Vardeberg, 2001).
Sunnas ADL-index är också validitetstestat, detta test gjorde i Helsingfors på en grupp patienter med diagnosen stroke. Enligt denna undersökning har instrumentet en god validitet (Korpelainen m.fl., 1997).
3.
Problemområde
Eftersom Sveriges befolkning blir äldre ökar kravet på rehabilitering allt mer. Även kraven på hälso- och sjukvårdspersonalen ökar då de metoder som användes ska utgå från en
vetenskaplig grund med bästa möjliga tillgängliga bevis som underlag för de vårdbeslut som fattas för enskild patient. Detta för att till exempel kunna ge bästa möjliga rehabilitering för varje enskild patient (Willman m.fl., 2006). När det gäller rehabilitering för äldre får
arbetsterapeuterna en allt större roll. För att säkerställa att den rehabilitering som ges till äldre är effektiv, d.v.s. är till nytta för patienterna, är viktigt att utvärdera de åtgärder som
arbetsterapeuterna utför.
4.
Syfte
Syftet var att undersöka förändringar i det dagliga livets aktiviteter efter rehabilitering på geriatriska kliniken, genom att jämföra inskrivnings- och utskrivningsstatus samt status för uppföljning efter 3 månader, bedömt med Sunnaas ADL-index.
Våra frågeställningar var;
• Hur såg fördelningen av patienten ut på den geriatriska kliniken med avseende på ålder, diagnos, kön och vårddagar?
• Fanns det någon skillnad i resultatet vid de 3 bedömningstillfällena för de 12 delaktiviteterna?
5. Metod
5.1 Urval
Det insamlade materialet utgjordes av en totalundersökning av de patienter som skrevs in för rehabilitering på den geriatriska kliniken under år 2005. Ett antal patienter kunde på grund av mycket kort vårdtid eller på grund av afasi inte bedömas. Samtliga 232 patienter som kunde medverka blev bedömda enligt Sunnaas ADL-index. Av dessa patienter som bedömdes enligt Sunnaas ADL-index fanns ett bortfall på 52 patienter med ofullständiga uppgifter. Resterande 180 patienter (grupp A) analyserades med avseende på differensen mellan de tre
bedömningstillfällena. Medelvärdet på poängdifferensen mellan total summan vid utskrivning och total summan vid uppföljning beräknades för samtliga patienter, medelvärdet blev 2,8. De 59 patienter som hade ett högre medelvärde än 2,8 på differensen mellan utskrivning och uppföljning, blev ett delurval (grupp B) för en djupare analys av de 12 delaktiviteterna. Av de 59 patienterna föll 9 patienter bort, på grund av att det saknades fullständiga uppgifter på samtliga 12 delaktiviteterna (figur.1).
Figur 1. Flödesschema över urvalen.
Bortfall 52
Patienter som ingick i grupp A 180 Högre än medelvärdet 2,8 59 Bortfall 9 Patienter som ingick i
grupp B 50
Totalt antal patienter 232
5.2 Datainsamling
Den geriatriska kliniken hade använt sig av Sunnaas ADL-index vid bedömning av inskrivna patienter år 2005. Bedömningen utfördes vid inskrivning, utskrivning och uppföljning efter 3 månader. Klinikens arbetsterapeuter och sjukgymnaster gjorde bedömningarna genom observation och intervju. För att kunna göra en likvärdig bedömning på samtliga patienter använde personalen samma bedömningsmanual tillhörande Sunnaas ADL-index (se bilaga 2-3). Bedömningsresultaten i form av poäng räknades ihop och personalen på kliniken matade in materialet i dataprogrammet Excel. Variablerna var kön, ålder, diagnos, vårdtid (antal dagar), status vid inskrivning, utskrivning och uppföljning efter 3 månader, samt differensen på poängen mellan utskrivningsstatus - inskrivningsstatus och uppföljningsstatus -
utskrivningsstatus. Patienternas diagnoser delades in i tre grupper: ortopedisk diagnos, neurologisk diagnos och övrig diagnos. Bedömningsresultaten för de 12 delaktiviteterna kunde inte utläsas i den inmatade Excel-filen. Vi valde därför att själva ta fram dessa resultat genom att manuellt granska patientjournaler på 59 patienter. Granskningen och inmatningen av data utfördes på den geriatriska kliniken.
5.3 Dataanalys
För att kunna besvara våra frågeställningar genomfördes en kvantitativ analys av materialet med hjälp av statistiska metoder. Bakgrundsmaterialet och resultaten från samtliga
bedömningar med Sunnaas ADL-index var inmatat i dataprogrammet Excel av personal på den geriatriska kliniken. Baserat på inmatade data kunde vi beräkna medelvärdet för ålder, antal vårddagar samt medelvärdet på poängsumman vid inskrivning, utskrivning och uppföljning för det totala antalet patienter (grupp A). Även fördelningen mellan antalet patienter i respektive diagnosgrupp samt fördelningen mellan män och kvinnor räknades ut. Resultaten redovisas i löpande text samt presenteras i stapel- och cirkeldiagram (Figur 2-5). Datamaterialet för delurvalet (grupp B) konverterades från Excel till statistikprogrammet SPSS (Statistical Package for the Social Sciences for Windows) för vidare analyser. För de 12 delaktiviteterna i Sunnaas ADL-index beräknades medelvärdet vid inskrivning, utskrivning och uppföljning. Även medelvärdet för ålder och antal vårddagar räknades ut. Fördelningen mellan olika diagnoser och mellan kön beräknades. För att ge sakligt bevis om en hypotes ska anses som vara sann eller falsk görs statistisk hypotesprövning (Polit & Beck 2004). Detta gjorde vi genom att undersöka om det fanns ett statistiskt signifikant samband mellan ålder och antal vårddagar, till detta användes Pearsons correlation - test. För att undersöka om det fanns en statistiskt signifikant förbättring mellan medelvärdet vid inskrivning - utskrivning
Figur 2. Fördelningen mellan kvinnor och män på den geriatriska kliniken år 2005.
och utskrivning – uppföljning gjordes statistiska analyser med Wilcoxon tecken – rangtest. Detta test valdes för att det är ett icke-parametriskt test som inte kräver en stor testgrupp (Ejlertsson, 2003). Ett p – värde < 0,05 ansågs som statistiskt signifikant. Resultatet redovisas i löpande text och diagram, gjorda i Excel.
5.4 Etiska ställningstaganden
Materialet som användes i denna uppsats var hämtat från patientjournaler och samtliga uppgifter var därför helt avkodade innan vi fick ta del av dem. För att ytterligare skydda patienternas och även personalens identitet uppges det inte var i landet den geriatriska kliniken var belägen.
6. Resultat
6.1 Fördelningen för det totala antalet patienter (grupp A)
Av de patienter som bedömdes med Sunnaas ADL-index på den geriatriska kliniken år 2005 var 114 kvinnor och 66 män (Figur 2). Medelåldern av samtliga patienter som bedömdes med Sunnaas ADL-index var 77 år, den yngsta patient var 41 år och den äldsta var 93 år. Antalet vårddagar varierade från 3 dagar till 309 dagar där medel värdet var 49 dagar.
114 66 0 20 40 60 80 100 120 antal kvinnor män Kön Serie1
Diagnosfördelningen för grupp A var: 109 patienter med en ortopedisk diagnos, 49 patienter med en neurologisk diagnos och resterande 22 patienter hade olika andra diagnoser och anges under rubriken ”övrigt” (Figur 3).
Figur 3. Fördelningen mellan diagnoser på den geriatriska kliniken år 2005.
Fördelningen mellan könen inom diagnosgrupperna var följande, i den ortopediska
diagnosgruppen var det 81 kvinnor och 28 män, inom den neurologiska diagnosgruppen var det 20 kvinnor och 29 män och inom diagnosgruppen övrigt var det 13 kvinnor och 9 män (Figur 4).
Figur 4. Diagnos fördelning mellan kvinnor och män på den geriatriska kliniken år 2005.
81 28 20 29 13 9 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 Antal
ortopedi neurologi övrigt
Diagnos
Diagnos fördelning kvinnor och män
kvinnor män Diagnoser 109 49 22 ortopedi neurologi övrigt
Bedömning genom Sunnaas ADL-index ger en poängsumma på inskrivningsstatus,
utskrivningsstatus och uppföljningsstatus. Poängen för de 12 delaktiviteterna räknades ihop och max poängen var 36. Medelvärdet för samtliga patienter (grupp A) vid inskrivning var 22,3 poäng, vid utskrivning 26,3 poäng och vid uppföljning 27,8 poäng (Figur 5).
Figur 5.
Medelvärde vid inskrivnings- utskrivnings- och uppföljningsstatus på den geriatriska kliniken år 2005.
22,3 26,3 27,8 0 5 10 15 20 25 30 poäng
Inskrivningsstatus Utskrivningsstatus Uppföljningsstatus
Medelvärden
Diagnoser 38 7 5 ortopedi neurologi övrigt
6.2 Fördelningen för delurvalet av patienter (grupp B)
De patienter som låg över medelvärdet på differensen mellan utskrivningsstatus och
uppföljninggsstatus utgjorde vårt delurval. De 50 patienterna var fördelade på 33 kvinnor och 17 män. Medelåldern för patienterna i delurvalet var 74 år, lägsta åldern var 41 år och högsta åldern var 88 år. Antalet vårddagar varierade mellan 6 dagar och 147 dagar där medelvärdet låg på 39 dagar.
Diagnosfördelningen var:
38 patienter med ortopedisk diagnos, 7 patienter med neurologisk diagnos och 5 patienter med olika andra diagnoser och anges under rubriken ”övrigt” (Figur 6)
Figur 6. Diagnosfördelning av delurvalet (gruppB) på 50 patienter på den geriatriska kliniken 2005.
Analyser gjordes för att undersöka om det fanns samband mellan ålder och antal vårddagar i delurvalet (grupp), d.v.s om högre ålder kräver fler vårddagar. Resultatet visar att det inte fanns något statistiskt signifikant samband mellan ålder och antal vårddagar (p= 0,840).
I analysen av delurvalet (grupp B) studerades de 12 olika delaktiviteterna i Sunnaas ADL-index var för sig. Medelvärdet vid inskrivning, utskrivning och uppföljning räknades ut på samtliga delaktiviteter. Resultatet visade att det hade skett en förbättring i alla delaktiviteter, från inskrivning till uppföljning, med undantaget av delaktiviteten kommunikation där summan var den samma vid samtliga mättillfällen. De delaktiviteter där den största förbättringen hade skett var matlagning, bad/dusch, hushållsarbete och förflyttning ute. I delaktiviteten matlagning som tillhör nivå 2, hade patienterna förändrats från att vara
beroende av personhjälp några gånger varje dag till att klara sig själv med hjälpmedel. I delaktiviteterna bad/dusch, hushållsarbete och förflyttning ute som tillhör nivå 3, hade patienterna förändrats från att vara beroende av hjälp av någon annan person någon gång per veckan till att bli självständiga med hjälpmedel. Poäng för delaktiviteterna vid samtliga tillfällen redovisas i diagram 7-9. De 12 delaktiviteterna analyserades var för sig för att undersöka om det fanns signifikanta skillnader mellan de olika bedömningstillfällena inskrivning/utskrivning och utskrivning/uppföljning. Resultatet visade att det i alla
delaktiviteter hade skett en signifikant förbättring (p-värde mellan 0,046-<0,001), se tabell I. Undantaget var kommunikation vid alla bedömningstillfällena och delaktiviteterna äta och kontinens vid utskrivning/uppföljning.
Figur 7. Medelvärde (grupp B) vid inskrivning på de tolv delaktiviteterna bedömt efter Sunnaas ADL-index på den geriatriska kliniken år 2005
Inskrivning medelvärde 2,86 2,76 1,9 2,02 2,2 2,02 2,18 1,16 1,02 0,56 0,7 2,92 0 0,5 1 1,5 2 2,5 3 Äta kont inen s förfl yttn ing, inne toal ettb esök över förfl yttn ing av-p åklä dnin g dagl ig h ygie n mat lagn ing bad/ dusc h hush ålls arbe te förfl yttn ing, ute kom mun ikat ion p o ä n g Serie1
Figur 8. Medelvärde (grupp B) vid utskrivning på de tolv delaktiviteterna bedömt efter Sunnaas ADL-index på den geriatriska kliniken år 2005.
Figur 9. Medelvärde (grupp B) vid uppföljning på de tolv delaktiviteterna bedömt efter Sunnaas ADL-index på den geriatriska kliniken år 2005.
Utskrivning medelvärde 2,94 2,9 2,24 2,2 2,36 2,44 2,58 1,9 1,64 1,26 1,68 2,92 0 0,5 1 1,5 2 2,5 3 Äta kont inen s förfl yttn ing, inne toal ettb esök över förf lyttn ing av-p åklä dnin g dagl ig h ygie n mat lagn ing bad/ dusc h hush ålls arbe te förfl yttn ing, ute kom mun ikat ion p o ä n g Serie1 Uppföljning medelvärde 2,96 2,9 2,6 2,48 2,58 2,64 2,86 2,46 2,34 2,28 2,22 2,92 0 0,5 1 1,5 2 2,5 3 Äta kont inen s förfl yttn ing, inne toal ettb esök över förf lyttn ing av-p åklä dnin g dagl ig h ygie n mat lagn ing bad/ dusc h hush ålls arbe te förfl yttn ing, ute kom mun ikat ion p o ä n g Serie1
Figur 10. Sammanställning av medelvärdena (grupp B) bedömda efter Sunnaas ADL-index vid de tre bedömnings tillfällena på den geriatriska kliniken år 2005
Tabell 1. p-värde över jämförelser av resultat från bedömningar med Sunnaas ADL-index i de tolv delaktiviteterna, mellan inskrivning/utskrivning och mellan utskrivning/uppföljning. Analyserna utfördes i Wilcoxons tecken-rangtest och p-värden redovisas.
Delaktiviteter Inskrivning/utskrivning p-värde Utskrivning/uppföljning p-värde Äta 0,046 0,317 Kontinens 0,038 1,000 Förflyttning inne 0,001 <0,001 Toalettbesök 0,014 <0,001 Överförflyttning 0,011 0,002 Av/på klädning 0,001 0,002 Daglig hygien <0,001 <0,001 Matlagning <0,001 <0,001 Bad/dusch <0,001 <0,001 Hushållsarbete <0,001 <0,001 Förflyttning ute <0,001 <0,001 Kommunikation 1,000 1,000 Medelvärden på poängstatus 0 0,5 1 1,5 2 2,5 3 Äta kont inen s förfl yttn ing, inne toal ettb esök över förfl yttn ing av-p åklä dnin g dagl ig h ygie n mat lagn ing bad/ dusc h hush ålls arbe te förfl yttn ing, ute kom mun ikat ion delaktiviteter p o ä n g instatus utstatus uppföjlningsstatus
7. Diskussion
7.1 Metod diskussion
Att skriva en C-uppsats på uppdrag av en klinik som vi har gjort har många fördelar både för oss och för kliniken. Vi har fått ta del av insamlade data och kliniken får ta del av det
sammanställda resultatet. Det som kan vara ett problem med att analysera färdiginsamlade data är att en viss osäkerhet kan finnas kring insamlingsmetoden. Hänsyn till detta bör tas i tolkningen av resultatet. Vi fick ett stort bortfall på grund av ofullständiga uppgifter, ofta har något resultat från de tre olika bedömningstillfällena saknats. Det har även förekommit fel i uträkningarna av poängsumman i de 12 delaktiviteterna, vilket har lett till bortfall i delurvalet. Men på grund av det stora patientantalet tror vi inte att bortfallen påverkar trovärdigheten i resultatet.
Den geriatriska kliniken hade valt att göra bedömningar enligt Sunnaas ADL-index, dels för att det finns bra och överskådliga bedömningspunkter som passar geriatrisk
teamverksamhet och dels för att det finns det en tydlig svensk översättning. Vi tycker att det här instrumentet passar in på den geriatriska patientgruppen, då det inom denna patientgrupp finns många olika diagnoser och olika nivåer på behov av hjälp. Själva har vi fått
uppfattningen om att instrumentet tar upp de viktiga delarna i både personlig och instrumentell ADL. Genom den hierarkiska uppbyggnaden av instrumentet och dess poängsystem (0-3) kan patientens behov lätt fastställas, vilket underlättar för att ge rätt
behandling till varje patient. Detta tycker vi är unikt för Sunnaas ADL-index och vi har hittills inte stött på något bedömningsinstrument som ger en så klar bild av förändringen. Det som kan tyckas vara negativt med Sunnaas ADL-index är att det saknas forskning baserat på instrumentet. En positiv aspekt är dock att instrumentet är validitets- och reliabilitetstestat, med goda resultat.
När det gäller bedömningen av patienterna använder personalen sig av en manual
tillhörande Sunnaas ADL-index. Vi tycker att det är viktigt att manualen verkligen följs och att man är eniga på kliniken om hur bedömningarna skall genomföras, för att alla patienter skall få likvärdig bedömning och behandling.
Vårt delurval (grupp B) utgjordes av 50 patienter där vi genomförde en djupare analys av de 12 delaktiviteterna. Det hade varit intressant att jämföra resultatet av dessa delaktiviteterna för det totala antalet patienter. Tyvärr var detta inte genomförbart, varken för oss, eller för kliniken eftersom man manuellt var tvungen att plocka fram samtliga patientjournaler och avidentifiera dem.
I vår dataanalys använde vi oss både av dataprogrammen Excel och SPSS. Vi tycker att Excel har varit ett bra program att använda när det handlar om att räkna ut medelvärde och göra diagram. Programmet var lättarbetat och räckte till för stora delar av vår dataanalys. Vi valde att redovisa resultaten i både stapel- och cirkeldiagram då vi tycker att det ger en tydlig och överskådlig bild av resultatet. SPSS har varit användbart när vi ville undersöka om förbättringarna i de olika delaktiviteterna var statistiskt signifikanta.
När vi testade om förbättringarna var statistiskt signifikant valde vi först att använda ett parametriskt test, (Chi 2). Detta test gick dock inte att använda då antalet patienter var för få. Analyserna utfördes i stället med det icke parametriska testet Wilcoxon tecken – rang test som rekommenderades för analyser på ett litet antal patienter (Ejlertsson, 2003).
I vårt etiska ställningstagande valde vi att inte skriva ut var den geriatriska kliniken ligger i landet. Detta valde vi för att inte lämna ut vare sig vårdpersonal eller patienter.
7.2 Resultatdiskussion
Den vanligaste patienten som rehabiliterades på den geriatriska kliniken var en kvinna i 77-års åldern med en ortopedisk diagnos och en vårdtid på 49 dagar. Att de flesta patienter var kvinnor med en ortopedisk diagnos tror vi kan bero på bakomliggande osteoporos, som är en mycket vanlig diagnos bland äldre kvinnor. Ungefär en tredjedel av alla kvinnor som uppnår 70-års ålder har haft minst en osteoporosfraktur. I Skandinavien har osteoporosfrakturer fördubblats under de senaste 40 åren, och frekvensen av skador är högre här än någon annanstans i världen (Haug, m.fl.,2004).
I patientgruppen med en neurologisk diagnos var det fler män än kvinnor drabbade. Det finns inga vetenskapliga belägg för att män har lättare att drabbas av neurologisk skada, jämfört med kvinnor. Enligt strokeförbundet drabbas lika många män och kvinnor som
drabbas per år av en neurologisk sjukdom (www.strokeforbundet.org). Att det var fler män än kvinnor med en neurologisk diagnos vid just den här kliniken tror vi är en tillfällighet.
Rehabiliteringen av patienterna hade skett både i hemmet och i sjukhusets träningslokaler och vi tror att resultatet kan variera beroende på var träningen har skett. En patient som klarar sig bra i sjukhusets tillrättalagda miljö kanske har svårt att klara sig bra i trånga utrymmen i hemmet. Medan däremot en patient som inte trivs i sjukhusmiljö, kan göra framsteg i hemmet där han/hon känner sig trygg. Detta är en viktig aspekt att tänka på vid bedömningen av patientens aktivitetsförmåga.
Den geriatriska klinikens verksamhet bygger på teamarbete, vilket vi tror är positivt för patienterna, då de har tillgång till all rehabilitering på samma ställe. Vid teamarbete är det dock svårt att utvärdera varje professions del i rehabiliteringen. Vi kan alltså inte uttala oss om vad just arbetsterapeuten har bidragit med då det gäller patientens förbättring.
När vi studerade på medelvärdena av den totala poängsumman för Sunnaas ADL-index vid inskrivning, utskrivning och uppföljning, kunde vi se en tydlig förbättring, både från inskrivning till utskrivning och från utskrivning till uppföljning. I delurvalet (grupp B) valde vi ut de patienter som hade förbättrats mer än medelvärdet och i denna grupp var det 76 % av patienterna som hade en ortopedisk diagnos. Detta skulle kunna tolkas som att de patienter som har en ortopedisk diagnos har bättre förutsättningar att förbättras efter rehabilitering. När vi gjorde en djupare analys av de 12 olika delaktiviteterna (grupp B) såg vi ännu tydligare inom vilka aktiviteter förbättringarna hade skett. Kommunikation var den enda delaktivitet där ingen förändring skett. Detta kan bero på att en övervägande del av patienterna hade en ortopedisk diagnos där inte talet var påverkat. Kliniken hade dessutom inte gjort någon bedömning av de patienter med neurologisk diagnos som hade afasi. Detta tror vi är orsaken till att kommunikation som delaktivitet har samma resultat vid varje mättillfälle.
Sunnaas ADL-index ger en klar och tydlig bild över patienternas förändring i de 12 delaktiviteterna när det gäller behov av hjälp. Den kliniska relevansen av detta är att
personalen lättare kan bedöma rätt nivå på behandling och åtgärder. I den här studien har vi sett klara förbättringar som innebär att patienterna har gått från att vara beroende av hjälp flera gånger per dag till att klara sig självständigt med hjälpmedel i vissa delaktiviteter. Vi anser att detta innebär att målet för kliniken, att rehabilitera patienten, uppnåtts. Att patienterna blir så bra att de kan klara sig självständigt hemma är av stor vikt, mest för patienternas skull men även för att spara på samhällets resurser. Vi tycker även att den geriatriska kliniken uppfyller de övergripande syftena för geriatrisk rehabilitering som SBU-rapporten ”Evidensbaserad äldrevård” (2003) satt upp. Dessa syften innefattar att varje patient skall bibehålla sin funktionsnivå och att patienterna skall återfå medicinska, sociala och psykologiska funktioner och detta anser vi att kliniken arbetar efter.
När resultaten skall tolkas är det viktigt att tänka på att det kanske inte enbart är
rehabiliteringen som givit det goda resultatet, utan även den naturliga läkningsprocessen har stor betydelse. Patienter med olika diagnoser kan därför ha olika förutsättningar till
förbättring. En ortopedisk skada har bättre förutsättningar att läka medan en neurologisk skada också kan läka tar längre tid och ett nytt beteende kanske kan behöva läras in. Man kan spekulera i om resultatet skulle ha blivit annorlunda för patienter med en neurologisk diagnos
om det hade gått längre tid mellan utskrivning och uppföljning. För att kunna ge en så effektiv och snabb rehabilitering som möjligt till varje enskild patient utifrån individuella behov är det värdefullt att särskilja diagnoserna vid utvärdering.
En annan viktig aspekt att ta hänsyn till i tolkandet av resultaten var att uppföljningen efter 3 månader ibland utfördes per telefon, vilket vi anser kan skapa en viss osäkerhet då
patienterna kanske upplever sig själva bättre eller sämre än vad de är. Om personalen istället skulle besöka patienten i hemmet skulle man vara säker på att rätt bedömning utförts och patientens verkliga aktivitetsförmåga hade kunnat fastställas. Vi tycker att ett hembesök i samband med uppföljning borde vara en rutin för personalen på den geriatriska kliniken. Sammanfattningsvis anser vi att Sunnaas ADL-index är ett relevant instrument att använda i den här typen av geriatrisk verksamhet. Vidare tycker vi att det är mycket viktigt att utvärdera det arbete som utförs på den geriatriska kliniken, både för att se effekten av det arbete som görs och för att se om det behövs någon förändring. Fortsatt forskning inom geriatrik är viktigt för att utveckla bättre och effektivare behandlingsmetoder utifrån äldre personers behov.
8. Referenslista
Bathen T, Vardeberg K. Test-retest Realiability of the Sunnaas ADL-index, Scandinavian Journal of Occupational Therapy 2001;8:140-147
Dehlin O, Rundgren Å (1995). Geriatrik. Studentlitteratur: Lund
Ejlertsson, G (2003). Statistik för hälsovetenskaperna. Studentlitteratur: Lund
Haug E, Sand O, Sjaastad Ö, Toverud K (2004). Människans fysiologi. Liber AB: Stockholm
Korpelainen J, Niilekselä E, Myllylä V. The Sunnas Index of Activities of Daily Living:
Responsiveness and Concurrent Validity in Stroke, Scandinavian Journal of Occupational Therapy
1997;4:31-36
Larsson M, Rundgren Å (2003). Geriatriska sjukdomar. Studentlitteratur: Lund
Olsson B-L, Tervald B, Sunnaas ADL-index, en kritisk granskning, Arbetsterapeuten 1992:12:6-11
Polit D, Beck C-T (2004). Nursing research principles and methods. 7th ed. Philadelphia
SBU-rapport (2003). Evidensbaserad äldrevård, en inventering av det vetenskapliga underlaget. Elanders Graphic Systems: Göteborg
Törnquist K (1995). Att fastställa och mäta förmåga till dagliga livets aktiviteter (ADL). Göteborgs universitet, institutionen för socialt arbete, ISBN: 91-86796-17 8
www.strokforbundet.org (Tillgänglig 061114)
Örebro Universitet
Hälsovetenskapliga institutionen Arbetsterapi
Arbetets art: Uppsatsarbete omfattande 10 poäng C, inom ämnet arbetsterapi
Svensk titel: Förbättringar i dagliga aktiviteter efter rehabilitering på en geriatrisk klinik - Jämförelse mellan bedömningar genomförda vid tre tillfällen med Sunnaas ADL-index
Engelsk titel: Improvements in daily activities after rehabilitation in a Geriatric Department
Författare: Sofia Pettersson & Marie Zakariasson
Handledare: Margot Frisk
Datum: 061212
Antal ord: 4411
Sammanfattning: Syftet med denna studie var att undersöka förändring i det dagliga livets aktiviteter efter rehabilitering på en geriatrisk klinik, genom att jämföra inskrivnings- och utskrivningsstatus samt status för uppföljning efter 3 månader, bedömt med Sunnaas ADL-index. Personal på en geriatrisk klinik hade bedömt patienter utifrån instrumentet Sunnaas ADL-index. Detta instrument är uppbyggt på 12 delaktiviteter och patienterna poängsätts på en skala 0-3. Studien omfattade totalt 180 patienter. För ett delurval bestående av 50 patienter, gjordes en djupare bedömning för de olika delaktiviteterna Materialet bestod av uppgifter från patientjournaler och analyserades i datorprogrammen Excel och SPSS. Resultatet visade att förbättringar hade skett i samtliga delaktiviteter, mellan inskrivnings- och utskrivningsstatus samt vid uppföljningsstatus. Undantaget var aktiviteten kommunikation som visade samma resultat vid samtliga bedömningstillfällen. De aktiviteter som visade på de största
förbättringarna var matlagning, bad/dusch, hushållsarbete och förflyttning ute. De 12
delaktiviteterna analyserades var för sig för att undersöka om det fanns statistiskt signifikanta skillnader mellan de olika bedömningstillfällena. Resultatet visade att till övervägande del var förbättringarna statistiskt signifikanta. Den viktigaste slutsatsen, sett ur kliniskt perspektiv, var att patienterna hade gått från att vara beroende av annan persons hjälp flera gånger om dagen till att klara sig självständigt med hjälpmedel. Detta betyder att rehabiliteringen har effekt enligt bedömningar och utvärderingar med Sunnaas ADL-index.
