JURIDICUM
God försäkringsstandard
En rättslig standard på försäkringsrörelserättens område
Linus Neuman
HT 2020JU101A, Examensarbete avancerad nivå 30 högskolepoäng Student: Linus Neuman
Handledare: Karin Blad
2
Sammanfattning
En tillståndspliktig försäkringsrörelse har som skyldighet att följa försäkringsrörelselagen (2010:2043) (FRL), se 1 kap 1§ och 2 kap 2§ FRL. Vilka försäkringsföretag som klassificeras som tillståndspliktig försäkringsrörelse är inte helt klart. Vad som står klart är att verksamheten ska åta sig att yrkesmässigt utge ekonomisk ersättning eller utföra en bestämd prestation mot vederlag när ovissa händelser inträffar. Dessa är de grundläggande kriterierna. Utöver dem behöver verksamheten undersökas i varje enskilt fall för att fastställa om den är tillståndspliktig. En indikation på att en verksamhet är tillståndspliktig är att den uppfyller de grundläggande kraven och sedan är av betydande omfattning.
De tillståndspliktiga försäkringsrörelserna behöver sedan drivas i enlighet med god försäkringsstandard, 4 kap. 3 § FRL. Denna paragraf är en rättslig företeelse som benämns som en rättslig standard. Vad som kännetecknar en rättslig standard är att deras innebörd hämtas från normbildning som skett utanför rättssystemet. Det kan vara i form av allmänna råd från myndigheter eller från en privat organisation som åtar sig uppgiften att definiera standarden. Innebörden kan även härstamma från sedvanerättsligt utformad yrkesetisk praxis, vilket gör att den rättsliga standarden kan likställas med en annan rättslig företeelse, nämligen goda seder. En god sed är en standard som en viss yrkeskategori accepterat och anses vara god.
Den rättsliga standarden god försäkringsstandard lagstiftades i reformen av den gamla försäkringsrörelselagen (1982:713) (GFRL) år 1999. God försäkringsstandard ersatte då sundhetsprincipen som bland annat innebar att Finansinspektionen skulle utveckla god försäkringssed. Finansinspektionen har sedan reformen 1999 istället i uppdrag att utveckla god försäkringsstandard genom tillsynspraxis. Det närmaste en definition av vad god försäkringsstandard är framgår av förarbetena (prop. 1998/99:87 s. 180): ”(…)verksamheten skall överensstämma med en kvalitativ tillfredsställande standard hos en representativ krets av försäkringsgivare.”. Av Finansinspektionens tillsynspraxis kan sedan slutsatsen dras att Finansinspektionens allmänna råd är att ses som god försäkringsstandard. Avvikelse från de allmänna råden är således sanktionsbart eftersom det kan hänvisas till 4 kap. 3 § FRL. Det tycks dock vara osannolikt att avvikelse från branschorganisationers självreglering kan ses avvikelse från god försäkringsstandard. Någon sådan hänvisning har inte återfunnits i Finansinspektionens tillsynspraxis och branschorganisationer har vanligtvis sina egna sanktionssystem. Finansinspektionen har dock nämnt den fungerande självregleringen på området som anledning till att inte utfärda allmänna råd på skaderegleringsområdet. Självregleringen tycks således åtminstone ha någon slags koppling till god försäkringsstandard.
3
Innehåll
1 Inledning ... 6
1.1 Introduktion ... 6
1.2 Syfte och frågeställningar ... 6
1.3 Avgränsningar ... 7
1.4 Metod och material ... 7
1.5 Disposition ... 9
2 Rättslig standard ... 10
2.1 Kort om normbildning och dispositiv civilrätt ... 10
2.1.1 Sedvänja och handelsbruk ... 10
2.1.2 God sed ... 11
2.2 Vad är rättslig standard ... 13
2.2.1 Användandet av rättsliga standarder ... 14
2.2.2 Offentligt bemyndigande ... 15
2.2.3 Tillsyn och sanktion ... 15
2.2.4 Ramlagar ... 16 2.3 Gränsdragningsfrågor ... 17 2.3.1 Generalklausuler ... 17 2.3.2 Rättsprincip ... 19 2.3.3 Skönsregler ... 21 2.3.4 Blankettstraffbud ... 22
2.4 Kännetecken för god sed som rättslig standard ... 23
2.4.1 Auktorisationer ... 23
2.4.2 Självreglering, samreglering och egenåtgärder ... 23
3 Kort om försäkringsrörelse ... 25 3.1 Inledning ... 25 3.2 Tillståndspliktig försäkringsrörelse ... 25 3.2.1 Gränsdragningsproblem ... 26 3.2.2 Definition ... 27 4 Sundhetsprincipen i GFRL ... 28 4.1 Inledning ... 28 4.2 Sundhetsprincipen ... 28 4.2.1 1999 års reform av GFRL ... 29
4 5 God försäkringsstandard ... 30 5.1 Inledning ... 30 5.2 Omfattning ... 30 5.3 Innebörd ... 31 5.3.1 Allmänna råd från Finansinspektionen ... 32
5.3.2 Några vägledande avgöranden från Finansinspektionen ... 34
5.3.3 Självreglering ... 36
6 Avslutning ... 38
6.1 Rättslig standard ... 38
6.1.1 God försäkringsstandard som rättslig standard ... 38
6.2 God försäkringsstandard ... 38
6.3 Sundhetsprincipens kontra god försäkringsstandard ... 40
5
Förkortningar
ABL Aktiebolagslagen (2005:551)
EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
FRL Försäkringsrörelselagen (2010:2043)
GFRL Gamla försäkringsrörelselagen (1982:713)
HD Högsta domstolen
HFD Högsta förvaltningsdomstolen
INCOTERMS Internationella handelskammarens leveransklausuler, international Commerce terms
JT Juridisk Tidskrift
MFL Marknadsföringslagen (2008:486)
NSS Nämnden för svensk standard
NJA Nytt juridiskt arkiv, del 1
Prop. Proposition
RF Regeringsformen (1974:152)
SOU Statens offentliga utredningar
6
1 Inledning
IntroduktionNär ett försäkringsföretag är att uppfattas som en försäkringsrörelse måste verksamheten följa ett antal grundläggande regler i försäkringsrörelselagen (2010:2043) (FRL). Det ställs därmed andra krav på ett försäkringsföretags verksamhet när det är en försäkringsrörelse än när ett försäkringsföretag inte uppfattas som en försäkringsrörelse. Den första svenska försäkringsrörelselagen, 1948 års försäkringsrörelselag (1948:433), utgick från tre principer som länge hade varit inflytelserika inom försäkringsområdet även innan denna lags tillträdande: skälighetsprincipen, kontributionsprincipen och soliditetsprincipen. Dessutom kodifierades en fjärde princip, sundhetsprincipen.1 Kontributionsprincipen lever fortfarande kvar i FRL medan soliditetsprincipen ersatts av stabilitetsprincipen. Skälighetsprincipen och sundhetsprincipen var lagstiftade ända till 1999 års reform av 1982 års försäkringsrörelselag (1982:713) (GFRL) då sundhetsprincipen ersattes med god försäkringsstandard och skälighetsprincipen togs bort. Sundhetsprincipen hade två funktioner. Den ena innebar att Finansinspektionen skulle verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet. Den andra avsåg anskaffningen av nya försäkringar och att den skedde enligt god försäkringssed.2 Sundhetsprincipen ersattes sedan i FRL med ett krav på god försäkringsstandard i 4 kap. 3 § FRL. Vad god försäkringsstandard innebär återges inte i lagtexten vilket är vanligt för rättsliga standarder. Det framgår däremot av förarbetena att begreppet innefattar hela försäkringsrörelsen, således är det inte enbart frågor som direkt rör anskaffningen av försäkring som ska uppfylla god försäkringsstandard.3 Ytterligare begreppsbildning har överlämnats åt Finansinspektionen att utforma genom tillsynspraxis.4 För att förstå varifrån innebörden av god försäkringsstandard härstammar behöver även begreppet rättslig standard undersökas.
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är utreda och analysera begreppet god försäkringsstandard som används i 4 kap. 3 § FRL. Detta innefattar en jämförelse med GFRL, som den var formulerad innan år 1999.
I ovan nämnda syfte ingår även att undersöka och analysera begreppet rättslig standard och vad begreppet har för betydelse i andra rättsliga sammanhang än i just FRL.
Det framförda syftet ger upphov till följande frågeställningar: 1. Vad är en rättslig standard?
2. Vad innebär god försäkringsstandard? Hur ska det tolkas?
3. Är det någon skillnad mellan god försäkringsstandard och tidigare krav på sundhet inom försäkringsrörelserättsområdet?
1 Eckerberg, Per Johan, Försäkringsrörelsemanualen 2011, Scandinavian RE Production, Nacka, 2011, s. 65. 2 A.a. s. 73 f.
3 Prop. 1998/99:87, s. 182. 4 Prop. 1998/99:87, s. 390 f.
7
Avgränsningar
I det andra kapitlet av denna uppsats redogörs det för begreppet rättslig standard. Här förekommer gränsdragningsproblem med andra rättsliga företeelser. För varje rättslig företeelse kan en egen uppsats skrivas. Inom ramen för denna uppsats redogörs dock endast dessa företeelser kortfattat för att istället fokusera på en jämförelse mellan dem och rättsliga standarder.
Metod och material
Rättsdogmatiska metoden
För att besvara uppsatsens frågeställningar används den rättsdogmatiska metoden, vilken kan beskrivas som att identifiera, systematisera och beskriva gällande rätt genom att tillämpa de accepterade rättskällorna.5 Den kan även beskrivas som att lösa ett rättsligt problem genom att tolka rättsregler för att sedan applicera dessa tolkningar på problemet. De rättskällor som anses vara accepterade när gällande rätt ska uttolkas är lagstiftning, förarbeten, praxis och doktrin.6 Utgångspunkten är de auktoritativa rättskällorna vilka anses vara lagstiftning och annan bindande författning, såsom förarbeten och domstolsavgöranden från HD.7 Kan vägledning inte hämtas från lagstiftningen används förarbetena eftersom lagen ska tolkas i ljuset av dessa. Om vägledning i sin tur inte kan hämtas från förarbetena används prejudikat och doktrinen.8 Om andra källor används behöver motiven för deras användande redovisas.9
Uppsatsens syfte och frågeställningar har således besvarats genom att applicera den rättsdogmatiska metoden. Utgångspunkten har varit att analysera och tolka lagstiftning, förarbeten och i visst månt prejudikat för att fastställa gällande rätt. Vägledning har sedan tagits från doktrinen i de fall då de auktoritativa rättskällorna inte innehållit tillräckligt med information. Sedan har även andra källor använts, exempelvis rapporter från Finansinspektionen, allmänna råd från Finansinspektionen och självreglering från branschorganisationer. Varför dessa källor har använts kommer redogöras för längre ned i detta avsnitt. Dessa källor har tolkats var för sig och sedan tillsammans för att besvara frågeställningarna i uppsatsen.
Den rättsdogmatiska metoden som redogjorts för ovan är inte det enda sätt rättsvetenskap kan bedrivas på. T.ex. framför Hellner att den rättsdogmatiska metoden kan vara en missvisande bild av rättsvetenskapen. Enligt Hellner bör rättsvetenskapen betraktas utifrån ett bredare perspektiv.10 Eftersom uppsatsens syfte är att identifiera gällande rätt utifrån ett antal frågeställningar lämpar sig den rättsdogmatiska metoden väl för utredningen. Att
5 Se t.ex. Nääv, Maria & Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, uppl 2, Studentlitteratur AB, Lund, 2018, s. 21, Olsen, Lena, Rättsvetenskapliga perspektiv, SvJT 2004 s. 111.
6 Nääv, Maria & Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, uppl. 2, Studentlitteratur AB, Lund, 2018, s. 21, Jareborg, Nils, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 s. 8.
7 Olsen, Lena, Rättsvetenskapliga perspektiv, SvJT 2004 s. 118 f.
8 Lehrberg, Bert, Praktisk juridisk metod, uppl. 12, Iusté Aktiebolag, Uppsala, 2020, s. 43. 9 Olsen, Lena, Rättsvetenskapliga perspektiv, SvJT 2004 s. 119.
8 rättsvetenskapen kan betraktas utifrån ett bredare perspektiv utgör därmed inte något hinder för användandet av den rättsdogmatiska metoden i detta fall.
Gällande rätt
Den rättsdogmatiska metodens syfte är att fastställa gällande rätt. Det vore svårt att tillämpa en metod där syftets inte förstås. Därför behövs begreppet gällande rätt diskuteras.
Den historiska skolans företrädare myntade begreppet gällande rätt och begreppet innebär en fiktiv begränsning av vilka arguments som tillåts påverka rättstillämpningen. Rättskällorna är det som avgör vilka argument som ska accepteras i en rättstillämpningssituation. Detta följer av att domaren i sin rättstillämpande verksamhet endast får beakta och värdera de juridiska lösningar som har tillräckligt stöd i rättskällorna. Detta är dock bara en aspekt av begreppet. Rättskällorna behöver även vara giltiga i den tid och på den plats där domen avkunnas och de rättsregler domaren använder måste vara tillämpliga på rättstvisten i fråga.11 Således får gällande rätt ses som en punkt vilken juristen når genom att analysera de olika rättskällorna som står till deras förfogande. I denna uppsats är det så begreppet ska förstås.
Material
I denna uppsats används flera supplerande rättskällor. Framförallt används äldre källor för att fastställa äldre rätt. I vanliga fall används inte äldre, ej längre gällande källor för att fastställa gällande rätt, men i detta fall är det behövligt. Den nu gällande försäkringslagen är från år 2011 men regeln om god försäkringsstandard tillkom redan vid moderniseringen av GFRL år 1999. God försäkringsstandard återfanns i 1 kap. 1 § a. tredje stycket i GFRL och hade följande lydelse:
”Verksamheten ska bedrivas enligt god försäkringsstandard.”
I FRL återfinns begreppet i 4 kap. 3 § och det anges där att försäkringsföretags rörelse ska drivas enligt god försäkringsstandard. I GFRL har begreppet ”verksamheten” samma betydelse som ”försäkringsföretagets rörelse” har i FRL, vilket framgår om man läser hela paragrafen och inte enbart tredje stycket i 1 kap. 1 § GFRL. Således är skillnaderna mellan god försäkringsstandard i GFRL och FRL minimal och äldre källor bör fortfarande ha ett värde. Framförallt förarbetena till ändringen i GFRL år 1999 används. Detta följer av bristen på information om god försäkringsstandard i förarbetena till FRL från år 2011.
Utöver de äldre källorna används utomrättsliga källor, så som allmänna råd från Finansinspektionen, rapporter från Finansinspektionen och även dokument från branschorganisationer. Dessa används dels för att det ligger i rättsliga standarders natur att hämta sin innebörd från utomrättsliga källor och dels för att det framförs i förarbetena att god försäkringsstandards innebörd hämtas ifrån Finansinspektionens tillsynspraxis och allmänna råd.12
11 Croon, Adam, Jura novit curia-principen och sökandet efter en rättssäker rättstillämpning – ett rättshistoriskt perspektiv, Juridisk Publikation, nr 02/2010, s. 278.
9
Disposition
Uppsatsen är indelad i sex avsnitt. I det första avsnittet presenteras uppsatsens ämne och frågeställning. Här redovisas även valet av metod för uppsatsen. Sedan motiveras valet av källor.
I det andra avsnittet redogörs det för rättslig standard som rättslig företeelse. Det inleds med en beskrivning om normbildning och går sedan över till sedvänjor och god sed innan begreppet rättslig standard beskrivs. Sedan anförs olika gränsdragningsproblem som kan uppstå mellan rättsliga standards och andra former av rättsliga företeelser. Avsnittet innehåller även en undersökning av möjligheterna och potentiella hinder för att beakta den utomrättsliga normbildning som följer av en rättslig standard.
I det tredje avsnittet presenteras försäkringsrörelse som begrepp för att se vilka bolag som FRL ska tillämpas på. Undersökningen fokuserar på vad som är att anses som tillståndspliktig rörelse enligt FRL. Avsnittet avslutas med en definition av begreppet.
I det fjärde avsnittet undersöks sundhetsprincipen som återfanns i GFRL innan år 1999 och som sedan ersattes av principen om god försäkringsstandard. Avsnittet avslutas med en redogörelse för vad som ändrades i och med reformen av GFRL år 1999.
Det femte avsnittet går i detalj in på begreppet god försäkringsstandard i 4 kap. 1 § FRL. Det inleds med en beskrivning av lagens omfattning för att sedan gå över till dess innebörd. Sedan undersöks tillsynspraxis och allmänna råd från Finansinspektionen. Avslutningsvis presenteras självregleringens inverkan på området.
I det sjätte avsnittet presenteras de avslutande kommentarerna. Här presenteras de slutsatser som framkommit i uppsatsen. Även svaren på de i första kapitlet angivna frågeställningarna presenteras här.
10
2 Rättslig standard
Kort om normbildning och dispositiv civilrätt
För att befästa den rättsliga standardens roll som begrepp i rättssystemet behöver den svenska normbildningen kort redogöras för. Enligt 8 kap. 2 § p. 1 regeringsformen (1974:152) (RF), ska föreskrifter avseende enskildas personliga ställning och deras inbördes ekonomiska förhållanden meddelas genom lag. Med detta menas föreskrifter på civilrättens område, som exempel kan ges lagar om avtal och bolag. Enligt 8 kap. 2 § p. 2 ska även föreskrifter på det offentligrättsliga området, de som rör förhållandet mellan de enskilda och allmänna, meddelas genom lag. Ett undantag finns i 8 kap. 3 § RF, enligt vilken riksdagen kan bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter på det offentligrättsliga området. Även myndigheter kan bemyndigas att meddela föreskrifter, se 8 kap. 11 § RF. Ett exempel på detta är Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om försäkringsrörelse (FFFS 2015:8).
Trots att Regeringsformens stadgande uppger lag som den enda normbildningsmöjligheten på civilrättens område är det accepterat att civilrättslig lagstiftning kan vara dispositiv.13 När det kommer till avtalstolkning kan även annat än det som avtalats användas vid avtalstolkning. Ett exempel på detta är 3 § i köplagen (1990:931) vilken anger att praxis som bildats särskilt mellan avtalsparterna, sedvänja eller handelsbruk, kan användas vid avtalstolkning. Handelsbruk och sedvänja bör således vara någon form av normbildning vilket Bernitz innefattar i sin beskrivning av de tre formerna av intern normbildning i näringslivet:
”- handelsbruk och annan sedvänja som utvecklats inom en eller flera näringsgrenar eller generellt inom näringslivet,
- självreglering genom organisationer och särskilda bedömningsorgan inom näringslivet (koder, uttalanden av bedömningsnämnder m.m.) och - normbildning genom standardavtal (den s.k. formulärrätten).”14
Denna beskrivning av en intern normbildning i näringslivet visar hur stor möjligheten är för dispositiv rättsbildning i svensk civilrätt.
2.1.1 Sedvänja och handelsbruk
Sedvänja och handelsbruk har en särskild ställning bland de interna normbildningsformer som uppställts i avsnittet 2.1. Sedvänjor har nämligen erkänts så som en egen självständig rättskälla, åtminstone på handelsområdet.15 I förarbetena till lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen) har sedvänja beskrivits som ”gängse skick och bruk” eller ”gängse uppfattning”.16 Det krävs således ett mönster av
13 Jfr. Nergelius, Joakim, Svensk statsrätt, 4:a uppl., Studentlitteratur, Lund, 2018, s. 95 f. En dispositiv lag är en lag som kan avtalas bort och således inte gälla mellan de två ifrågavarande parterna.
14 Bernitz m.fl., Finna rätt, uppl. 15, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2020, s. 183. 15 A.a. s. 184.
11 handlande som har kunnat iakttas under en längre period och därmed blivit naturligt för parterna i den ifrågavarande marknaden att inrätta sig efter.17 Det är dock inget krav att handlandet varit långvarigt. Viktigare är att det har nått en viss utbredning.18 Handelsbruk är en form av sedvänja som är allmänt accepterad inom affärslivet och är vanligtvis kopplad till en specifik bransch. Det kan då till exempel handla om hur ett begrepp tolkas inom den branschen eller hur ett visst förfarande ska utföras för att det ska anses vara korrekt gjort.19
En sedvänja eller ett handelsbruks rättsliga status härstammar ofta, men inte alltid, från laghänvisningar.20 Ett tydligt exempel på detta är 3 § köplagen som slår fast att lagens bestämmelser inte tillämpas om annat följer av avtalet, praxis som utformats mellan parterna, sedvänja eller handelsbruk.21 Köplagen bör ges bred analogisk tillämpning på andra avtalstyper än köp. Med 3 § köplagen ges i princip företräde åt sedvänja och handelsbruk. Det finns således möjlighet att använda sedvänja framför köplagens egna regler.22
Det är dock viktigt att särskilja på den form av sedvanor som nu redogjorts för och sådan sedvanerätt som kommer från domstolen i form av praxis, trots att domstolspraxis torde ha påverkats av sedvanerätten bildad i näringslivet.23 Det är viktigt att ha rättshierarkin i åtanke. En sedvänja tillämpas inte om det finns en tvingande civilrättslig regel på området. Bernitz konstaterar att om det föreligger en dispositiv rättsregel tycks doktrinen vara ense om att domstolen kan pröva om handelsbruket eller sedvänjan ska gälla före den kodifierade regeln.24 För att sedan nå framgång med att åberopa en sedvänja som rättsligt stöd bör det krävas att den är skälig för båda parterna.25
2.1.2 God sed
Det finns aspekter där goda seder liknar sedvänjor som beskrivet ovan i 2.1.1 i många hänseenden. Både sedvänja och god sed har tillkommit utan riksdagens, regeringens eller annan myndighets normgivning. Dessutom härstammar den formella grunden för båda normernas tillämplighet vanligtvis, men inte alltid, från laghänvisningar.26 Olikheterna är däremot uppenbara. En god sed är vanligtvis endast kopplad till en viss yrkeskategori medan sedvänja uppstår bland annat i en viss bransch. Som ovan nämnt i avsnitt 2.1.1 torde sedvänja behöva vara skälig för båda parterna för att vara tillämpbar. Eftersom god sed inte förhåller sig till handlande mellan parter utan endast till en yrkeskategori behöver en god sed inte vara skälig för att tillämpas som rättsligt stöd.27 Trots att båda normerna får sin legitimitet från lagtext är hänvisningarna inte desamma. Sedvänja har möjligheten att ersätta lagregler medan god sed
17 Bernitz m.fl., Finna rätt, uppl. 15, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2020, s. 184 f. 18 Åhman, Ola, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, Iustus, Uppsala, 1997, s. 822. 19 Bernitz m.fl., Finna rätt, uppl. 15, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2020, s. 185 f. 20 Olsson, Stefan, God sed som rättslig standard, Skattenytt 2017 s. 465.
21 Liknande regler återfinns även i 1§ 2 st. avtalslagen, 10 § avtalslagen, 2 § kommissionslagen (2009:865), m.m. 22 Bernitz m.fl., Finna rätt, uppl. 15, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2020, s. 185.
23 A.a. s. 186. 24 Ibid.
25 Se Olsson, Stefan, God sed som rättslig standard, Skattenytt 2017 s. 465.
26 Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 3:e uppl., Lund 1999, s. 195. 27 Olsson, Stefan, God sed som rättslig standard, Skattenytt 2017 s. 465.
12 istället används som utfyllnad av lagtexten.28 God sed torde även ha en fastare grund än sedvänja.29 Den bör således vara svårare att frångå än en sedvänja.
God sed skiljer sig från sedvänja och handelsbruk men med en lexikal tolkning av sed framstår dem som lika. Enligt svenska akademins ordlista definieras ”sed” som ett allmänt utbrett handlingsmönster och enligt svenska akademins ordbok definieras det som ett sätt att handla som har blivit till en vana.30 Dessa definitioner liknar de som redogjorts i 2.1.1 för sedvänja (”gängse bruk”). Vad som skiljer god sed från sedvänja är således hur det tillämpas, sedvänja som en ersättare för lagregler och god sed som ett komplement till den befintliga lagstiftningen. Det särskiljande mellan god sed och sedvänja torde därmed vara ”god”, vilket är ett moraliskt begrepp.
Seden behöver vara god och skiljer sig således från dåliga eller mindre bra seder i den mening att det utgör en standard som yrkeskategorin anser bör följas. Detta kan förstås genom att lagstiftaren använde formuleringen ”god köpmannased” i 1929 års bokföringslag (1929:117) och inte endast ”köpmannased”. Eftersom det inte fanns någon statlig Bokföringsnämnd som kunde definiera god redovisningssed (dagens motsvarighet till god köpmannased) genom rekommendation eller allmänna råd förrän år 1975 var det praxis inom branschen som fastställde vad god köpmannased innebar.31 Det krävdes således en sedvänja, men även att denna skulle vara god. Successivt har detta dock ändrats och numera definieras inte god redovisningssed genom kodifierad praxis utan istället av normer utfärdade av Bokföringsnämnden.32 I viss utsträckning har dessa nya normer även brutit mot tidigare branschpraxis.33 Syftet med dessa kodifieringar och allmänna råd tycks således vara att påverka beteendemönster inom en viss yrkeskategori.
I förarbetena till bokföringslagen (1999:1078) liknas god redovisningssed som en ramlag. Den innehåller inga exakta regler utan dess innehåll kommer ifrån tolkningar från normgivande organ och branschpraxis. Att utföra bokföringsskyldigheten i enlighet med god redovisningssed är således att följa redovisningslagstiftningen, normgivningen och faktisk redovisningspraxis.34 Tack vare denna utformningen på lagstiftningen ändras god redovisningssed i samband med utvecklingen i branschen utan att behöva ändra i lagstiftningen.
Utifrån ovan nämnda bör skillnaden mellan sedvänja och handelsbruk och god sed definieras som följande: sedvänja och handelsbruk härstammar från praxis inom en viss bransch eller avtal som branschen sedan inrättat sig efter och kan tillämpas istället för dispositiva lagregler om det är skäligt för båda parter. God sed är istället en standard som en viss yrkeskategori accepterat och anses vara god.
28 Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 3:e uppl., Juristförlaget i Lund 1999, s. 195. 29 Olsson, Stefan, God sed som rättslig standard, Skattenytt 2017 s. 465.
30 Svenska Akademiens ordlista, sed, (tryckår 2015). Svenska Akademiens ordbok, sed, (tryckår 1965) 31 Prop. 1975:104, s. 148, se även Olsson, Stefan, God sed som rättslig standard, Skattenytt 2017 s. 466. 32 Se t.ex. BFNAR (Bokföringsnämndens allmänna råd) och K-regelverken.
33 Se BFNAR 2006:1, BFNAR 2008:1 m.fl. 34 Prop. 1998/99:103 s 185, s. 1 och s. 175 ff.
13
Vad är rättslig standard
Som nämnt i avsnitt 2.1.1 uppstår vanligtvis handelsbruk och sedvänja genom praxis men hänvisningar till en fastare form av branschpraxis brukar betecknas som ”rättslig standard”.35 Thorell beskriver begreppet rättslig standard som en variant av ett blankettstadgande, vilket är en regel som inte är komplett utan behöver få sitt reella innehåll från andra normer. Om en lagregel innehåller en rättslig standard får regeln sitt innehåll från en utomrättslig norm.36 Som exempel för vad som är en rättslig standard använder sig Strömholm av gott affärsskick och god affärssed. Han definierar även begreppet som ett lagstadgande som hänvisar till en utomrättslig bedömningsmåttstock.37 Norberg använder god advokatsed och god redovisningssed för att exemplifiera begreppet.38 Moll beskriver en rättslig standard som en fastare form av praxis och att de är en hänvisning till en utomrättslig norm eller privaträttsligt framtagen norm.39 Detta torde betyda att en utgångspunkt kan vara att en rättslig standard har liknande definition som god sed har (se sista stycket i avsnitt 2.1.2) och att det har en koppling till något som till synes är ett moraliskt begrepp. Strömholm menar däremot att lagstiftaren inte kan överlämna bedömningsansvaret om vad som anses vara en god standard till de olika yrkeskategorierna, utan att det alltid är domstolen som avgör vad som är gott och inte.40 Påhlsson anför emellertid att de standarder de olika yrkesgrupper stadgar blir bindande i praktiken om det framgår i lagen att de utomrättsliga standarderna ska följas.41
Att använda samma definition för rättsliga standarder som vid god sed, alltså att det är en standard som är accepterad av en viss yrkeskategori och denna yrkeskategori anser att den är god, är att förenkla begreppet rättslig standard. Det finns rättsliga standarder som inte hade fångats av denna definition även fast de har en koppling till det rättsliga systemet och det finns även standarder som har juridiska implikationer men inte ses som en ”rättslig standard”.42 Ett exempel på det sistnämnda är en standard utarbetad av det svenska näringslivet och publicerad av Nämnden för Svensk Standard (NSS). En sådan standard blir tillämplig för den yrkeskategorin i fråga men den har ingen rättslig ställning. Vad som till synes kännetecknar en standard med rättslig ställning är att standarden förekommer i samband med beteckningen ”god”, så som god redovisningssed eller god försäkringsstandard. 43
Hänvisning till en standard via lagtext torde också vara något som skiljer en rättslig standard från en icke-rättslig sådan.44 Trots detta finns det hänvisningar i författningar till standarder av det slag som är utarbetat av NSS och som då inte bör falla in under beskrivningen av rättslig
35 Se Olsson, Stefan, God sed som rättslig standard, Skattenytt 2017 s. 467. 36 Thorell, Per, Redovisningsreglernas rättsliga ställning, JT, 2007/08, s. 86.
37 Strömholm, Stig, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5:e uppl., Norstedts Juridik, Stockholm 1996, s. 252. 38 Norberg, Claes, Reglering och beskattning av banker, Iustus, Uppsala 1991, s. 129.
39 Moll, Sebastian, Värdering vid upprättande av kontrollbalansräkning: En aktiebolagsrättslig och
redovisningsrättslig studie, Doktorsavhandling, Karlstad Universitet, 2020, s. 224.
40 Strömholm, Stig, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5:e uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 1996, s. 252. 41 Påhlsson, Robert, Riksskatteverkets rekommendationer, Iustus, Uppsala 1995, s. 146.
42 Wainikka, Christina, Rättsligt bindande standarder?, Ny Juridik (4), 2008, s. 7 f.
43 Magnusson Sjöberg, Cecilia, Rättsautomation, Norstedts Juridik, Stockholm, 1992, s. 513. 44 Se ovan i 2.2.
14 standard som gjorts ovan i avsnitt. 2.2 utan snarare en standard i bredare, teknisk mening. Det finns även hänvisningar till i författning till standarder som inte är av rättslig karaktär. T.ex. i förordningen (1983:826) med riktlinjer för färgnyanser i Sveriges flagga, där det hänvisas till en svensk standard av färgkoder.
Det finns även en typ av standard som får sin rättsliga status på grund av avtal. Den Internationella Handelskammarens leveransklausuler (INCOTERMS), är en civilrättsligt utformad standard och den hänvisas inte till i någon svensk lag.45 Den får däremot rättslig verkan när den hänvisas till i ett avtal. Således kan en utomrättslig standard anses vara en ”rättslig standard” även om det inte faller in i den beskrivning som getts ovan.
Av vad som framgått ovan är det inte klart vad som faktiskt är en rättslig standard. Det tycks däremot vara så att det materiella innehållet utgår från något framtaget inom en viss yrkeskategori, så som en standard utarbetad av NSS eller av något annat organ som INCOTERMS. För att sedan bli en rättslig standard behövs något som gör standarden rättslig. Det kan antingen vara en hänvisning från en lagtext eller annan författning eller något annat som gör att det får en rättslig ställning, så som att göra det till en avtalsklausul. God sed tycks således även uppfylla de olika kraven som uppställs här. Ett annat kännetecken för rättsliga standarder tycks vara att deras betydelse inte framgår ur laghänvisningen, ett exempel på detta är god redovisningssed i 4 kap. 2 § bokföringslagen som får sin innebörd från utomrättslig normbildning i form av Bokföringsnämndens allmänna råd.46
Det finns även andra rättsliga företeelser som kan likna rättsliga standarder och skapa vissa gränsdragningsfrågor. Dessa kommer att redogöras för i avsnitt 2.3.
2.2.1 Användandet av rättsliga standarder
Eftersom rättsliga standarder är en utomrättslig norm är det essentiellt att undersöka vilka möjligheter och potentiella hinder som finns för att beakta sådan normbildning rent konstitutionellt. Offentligt bemyndigande är således relevant att undersöka eftersom dessa möjligheter framgår ur 8 kap. RF. En utgångspunkt som kommer att användas i detta sammanhang är att en norm får sin legitimitet genom att den är accepterad inom ramen för kompetent juridisk yrkesutövning.47 Det torde därmed behöva finnas någon form av tillsyn för efterlevnad av en norm för att betraktas som rättslig. Det kan vara i form av tillsyn från myndighet och/eller genom sanktion vid avvikelse från normen. Tidigare i denna framställning har exempel på utomrättsligt tillkomna standarder getts med god redovisningssed. Denna standard återfinns i en så kallad ramlag. Därför kommer även ramlagars rättsliga karaktär redogöras för.
45 Jfr. International Chamber of Commerce, Det globala regelverket för handel, https://icc.se/sjalvreglering/incoterms-den-internationella-standarden-for-leveransvillkor (hämtad 2020-12-08). 46 Se t.ex. BFNAR 2008:1.
15
2.2.2 Offentligt bemyndigande
Av 8 kap. 1 § RF finns det möjlighet att delegera normbildningen. I nästföljande paragraf följer undantag till detta, således vilka föreskrifter som måste meddelas genom lag och därmed via riksdagen. Av detta följer att det finns delegationsmöjligheter för offentligrättslig reglering men inte på civilrättens område, 8 kap. 2 § RF.
Utveckling av den rättsliga standarden ”god redovisningssed” ska göras av bokföringsnämnden, se 8 kap. 1 § bokföringslagen. Detta följer inte den modell för normgivningsdelegering som uppställts i RF. Denna delegering innebär endast att bokföringsnämnden har ett ”ansvar” för utvecklandet och inget krav på att det ska ske genom föreskrifter vilket ett bemyndigande enligt regeringsformen avser, se 8 kap. 1 § RF. Ytterligare exempel på detta återfinns på försäkringsrörelseområdet där en försäkringsrörelse ska drivas enligt god försäkringsstandard, se 4 kap. 3 § FRL. I förarbetena till FRL framgår att Finansinspektionen har till uppdrag att utveckla begreppet genom allmänna råd.48 Likt god redovisningssed har inte delegeringen skett i enlighet med den modell som uppställs i regeringsformen för denna goda sed heller. Hänvisningar till goda seder i lagstiftning tycks således inte utgöra sådant bemyndigande av normgivningsmakt som avses i regeringsformen.
2.2.3 Tillsyn och sanktion
I samhället finns olika sorters normer. Det finns de sociala normer som förväntas följas och sedan finns de rättsliga normerna som ska följas. Skillnaden mellan de rättsliga normerna och andra sorters normer torde vara de sanktioner från staten som förknippas med en avvikelse från en rättslig norm. En sådan analys är inte felfri. Det finns visserligen inga sociala normer som är förknippade med någon formell sanktion (informella sanktioner kan ändå förekomma), men det finns även rättsliga normer som inte är förknippade med någon sanktion. Två av dessa normer benämns i doktrinen som konstitutiva normer eller som kvalifikationsnormer.49 Skattelagstiftningen är ett exempel på en kvalifikationsnorm. Den är uppbyggd på ett sådant sätt att beroende på vad den skatteskyldige gör, får det olika skattemässiga konsekvenser och den skatteskyldige kan i förväg planera sitt handlande.50 De normer som förknippas med sanktion när de inte efterföljs benämns istället som handlingsregler. En sådan regel, eller norm, nämner en handling eller händelse som sedan utlöser en påföljd, till exempel en sanktion. I rättssystemet finns det olika sorters sanktioner. Några exempel på sådana är fängelsestraff, skadestånd och vite.51 Utöver dessa sanktioner, som statsmakten utfärdar, finns så kallade privaträttsliga sanktioner. De kan ta form av frivilliga branschvisa sanktionssystem eller liknande.52 Dessa sanktioner används för att uppnå efterlevnad av de olika rättsreglerna och valet av sanktion kan variera.
48 Prop. 1998/99:87 s. 180.
49 Jfr. Frändberg, Åke, Rättsordningens idé, Uppsala, Iustus, 2005, s. 43 f. Se även Strömholm, Stig, Rätt,
rättskällor och rättstillämpning, 5:e uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 1996, s. 260 ff.
50 Hultqvist, Anders, Skatteundvikande förfaranden och skatteflykt, SvSkT 5/2005, s. 302.
51 Strömholm, Stig, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5:e uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 1996, s. 285 ff. 52 Olsson, Stefan, God sed som rättslig standard, Skattenytt 2017, s. 480.
16 Vilken sanktion som väljs för avvikande av en viss rättslig norm (i detta avseende, avvikande av en viss rättslig standard och/eller god sed) kan ge effekt på hur väl normen efterlevs.53 Det är även nödvändigt med någon form av kontroll eller tillsyn. Rättssamhället i Sverige, och västvärlden, är uppbyggt med lagstiftande, utredande och dömande verksamheter är oberoende av varandra. Det är således riksdagen som utfärdar lagarna och sedan olika myndigheter, så som polisen, åklagarmyndigheten, i vissa fall skatteverket och Finansinspektionen, som oberoende lagstiftaren utreder om en norm inte efterlevs. Den utredande myndigheten är sedan oberoende domstolsväsendet som beslutar om sanktion ska utgå. På myndighetsnivå är det däremot inte givet med en sådan åtskillighet mellan lagstiftaren, utredaren och domaren. Exempelvis är Finansinspektionen en myndighet som både har normgivande kompetens genom utfärdande av föreskrifter, agerar tillsynsorgan för att se att regelverket följs och sedan tar beslut om normernas efterlevnad som första instans.54 Det fungerar på ett liknande sätt på Stockholmsbörsen, NASDAQ Stockholm, som faller in under kategorin av de privata sanktionssystemen. NASDAQ utfärdar egna regelverk som företag måste följa för att vara publicerade på deras handelsplattform. De har sedan en disciplinnämnd som agerar som dömande verksamhet.
2.2.4 Ramlagar
God redovisningssed återfinns som tidigare nämnt i årsredovisningslagen (1995:1554) och bokföringslagen. Båda dessa lagar betecknas som ramlagar. Vanligtvis beskrivs en ramlag som en allmänt skriven lag som sedan kopplas till en eller flera normer av annat slag, så som en förordning eller dylikt. Utfyllnaden av ramlagsbestämmelser kan till exempel ske i form av allmänna råd från myndigheter.55 Som exempel på en ramlag brukar även socialtjänstlagen (2001:453) nämnas.56
I en ramlag återfinns olika sorters lagregler. En av dessa lagregler är generalklausuler som redogörs för i avsnitt 2.3.1. En annan är så kallad målregler som avser att styra de berörda, t.ex. för att uppnå en viss standard. Ett exempel på en sådan är 3 kap. 3 § socialtjänstlagen som sätter upp målet att insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalité. En tredje är en portalparagraf som är en oförbindande målsättningsparagraf, 1 kap. 1 § socialtjänstlagen är en sådan portalparagraf. Den sätter upp målsättningen för samhällets socialtjänst.57
Av vad som framgått tidigare i detta avsnitt är likheterna mellan en rättslig standard och målreglerna i ramlagarna tydliga. Det innebär dock inte att en hänvisning till god sed i en lagtext (som är att likställa med en rättslig standard) är ett bevis för att den lagen ska klassas som en ramlag. FRL är ett tydligt exempel på ett undantag från en sådan klassificering. Denna lag är inte att anses som någon ramlag, den innehåller 21 kapitel där de flesta paragrafer är specifikt skrivna. Ett undantag till detta är hänvisningen till god försäkringsstandard där begreppet inte definieras ytterligare. Det skulle således vara möjligt att se sådana enskilda lagregler som 53 Strömholm, Stig, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5:e uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 1996, s. 290 f. 54 Olsson, Stefan, God sed som rättslig standard, Skattenytt 2017, s. 480.
55 Abrahamsson, Olle, Lagstiftningspolitiken i den nationella lagberedningen, SvJT 2003, s. 4 f. 56 Lehrberg, Bert, Praktisk juridisk metod, upp. 12., Iusté Aktiebolag, Uppsala, 2020, s. 131. 57 Jfr. Sterzel, Fredrik, Författning i utveckling, Iustus, Uppsala, 2009, s. 225 ff.
17 hänvisar till en rättslig standard som en form av rambestämmelse, även fast lagstiftningen där den ingår inte klassificeras som en ramlagstiftning.
Gränsdragningsfrågor
Det finns olika rättsliga företeelser som liknar den rättslig standarden. I det följande kommer det därför diskuteras kring några gränsdragningsproblem som kan uppstå mellan rättsliga standarder och andra rättsliga företeelser. Som utgångspunkt har några av de gränsdragningsproblem Knoph tog upp i sin studie angående den norska grundlagens förbud mot retroaktiv lagstiftning som rättslig standard.58 Just denna studie används som utgångspunkt eftersom diskussionen i doktrinen tycks utgå ifrån Knophs verk.59
2.3.1 Generalklausuler
Knoph har gjort en liknelse mellan rättsliga standarder och generalklausuler med basis i den språkliga användningen av orden. Vid tiden för Knophs undersökning användes begreppet standard i anglosaxisk rätt medan det inte användes i kontinental rätt. I tysk rätt användes istället begreppet generalklausul som motsvarighet till standard.60 Invändningar har dock gjorts till att likna generalklausuler med rättsliga standarder då en tydlig skillnad är att en rättslig standard vanligtvis förutsätter en kompletterande normutfyllnad medan en generalklausul vanligtvis utgör en påbyggnad av den befintliga lagstiftningen för att agera som en ventil för oförutsedda tillämpningsproblem.61 Detta är välgrundad kritik vilket kommer utvecklas vidare här nedan. I avtalslagen återfinns två generalklausuler. Den ena i 33 § avtalslagen och den andra i 36 § avtalslagen. Den i 33 § avtalslagen, som kallas den lilla generalklausulen, hänvisar till tro och heder.62 Tro och heder torde syfta på någon form av moralisk standard som är satt av samhället. Med den hänvisningen kan generalklausulen således uppfattas som en motsvarighet till rättslig standard eftersom det är en hänvisning till en utomrättslig norm.63 Trots likheterna med en rättslig standard har denna paragraf inte ansetts som en sådan.64
I 5 § marknadsföringslagen (2008:486) (MFL) återfinns också ett exempel på en generalklausul. Denna paragraf kräver att marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed. Det framgår således krav på att en utomrättslig uppkommen god sed uppfylls. I ett fall från Marknadsdomstolen, i MD 2015:8, hänvisas det till branschpraxis för att fastställa om god marknadsföringssed har följts eller inte. Generalklausulen i marknadsföringslagen tycks 58 Knoph, Ragnar, Rettslige Standarder, særlig grunnlovens § 97, I kommisjon hos Grøndahl, Oslo, 1939. 59 Olsson, Stefan, God sed som rättslig standard, Skattenytt 2017 s. 469.
60 Knoph, Ragnar, Rettslige Standarder, særlig grunnlovens § 97, I kommisjon hos Grøndahl, Oslo, 1939, s. 2 f. Viss legitimitet har denna litteratur fortfarande trots sin ålder för att den rättsvetenskapliga diskussionen om rättsliga standarders karaktär utgår från denna bok, se Olsson, Stefan, God sed som rättslig standard, Skattenytt 2017 s. 469.
61 Se t.ex. Thorell, Per, Redovisningsreglernas rättsliga ställning, JT, 2007/08, s. 86 f.
62 Tre rekvisit ställs fram i 33 § avtalslagen. Det ska vara en omständighet vid avtalets uppkomst, denna omständighet ska strida mot tro och heder och motparten är i ond tro.
63 Som redogjorts för i avsnitt 2.2 är det ett kännetecken för en rättslig standard att den får sitt innehåll från en utomrättslig norm.
18 därmed likna rättslig standard, åtminstone i nyss nämnda rättsfall. I ett annat rättsfall hänvisar domstolen dock inte till någon branschpraxis utan gör istället en helhetsbedömning självständigt för att nå slutsatsen att en reklam stridit mot god marknadsföringssed.65 Detta är den vanliga typen av användning för en generalklausul. Vanligtvis är en generalklausul abstrakt utformad för att ge utrymme för domstolen att tillämpa den med en helhetsbedömning i en mängd olika situationer.66 Ett tredje sätt generalklausulen i marknadsföringslagen används är genom hänvisning till annat lagrum. T.ex. i MD 2011:5 där domstolen hänvisar till att marknadsföringen bröt mot 4 kap. 8 § alkohollagen (1994:1738) och därmed ansågs strida mot god marknadsföringssed per automatik. Det tycks således vara i undantagsfall som denna generalklausul kopplas samman med en utomrättsligt uppkommen god sed.
En annan generalklausul som liknade den i MFL i utformning och tillämpning är den numera upphävda 8 § i gamla skuldebrevslagen (1936:81). Av detta lagrum framgick att villkor i skuldebrev som uppenbarligen stred mot gott affärskick eller på annat sätt var otillbörliga skulle jämkas eller lämnas utan avseende. Likt de rättsfall rörande 5 § marknadsföringslagen berördes inte innebörden av begreppet ”gott affärsskick” i flertalet rättsfall om 8 § skuldebrevslagen (1936:81). Istället hänvisades domstolen till det som var otillbörligt. Det finns ett undantag, i NJA 1952 s. 555, där domstolen bedömde att mycket kort giltighetstid på ett presentkort inte stred mot gott affärsskick.
Det finns andra generalklausuler som inte har någon tydlig koppling till något moraliskt begrepp, så som exempelvis ”god” kan ha. T.ex. den andra generalklausulen i avtalslagen, 36 §. Paragrafen fokuserar på avtalsinnehållet och till skillnad från 33 § avtalslagen är det inte fråga om något moraliskt ställningstagande vid en bedömning. Istället undersöks avtalsinnehållet, omständigheterna vid ingående av avtalet, eventuella förändrade förhållanden och omständigheterna i övrigt för att nå slutsatsen om avtalet är att anse som oskäligt.67 Det synes således inte vara fråga om någon rättslig standard här, så som rättslig standard beskrivits ovan i avsnitt 2.2.
Om Dotevalls beskrivning av generalklausulen i 36 § avtalslagen används som utgångspunkt är skillnaden mellan denna generalklausul och en rättslig standard inte så stor som det framgår i stycket ovan. Enligt Dotevall bygger 36 § avtalslagen på en skälighetsstandard vilket är en öppen och principorienterad norm. Generalklausulen gör det därmed möjligt för domare att ha utomrättsliga sociala ordningsmönster och branschpraxis i åtanke trots att det inte återspeglas av någon lagregel.68 Med ett sådant synsätt på generalklausulen finns det likheter till en rättslig standard, även fast likheterna är vaga. Enligt Olsson tycks även begreppet gott affärskick kunna användas vid en skälighetsbedömning.69 Att en rättslig standard kan utgöra underlag för en
65 Se MD 2014:9, liknande helhetsbedömning gjordes även i MD 2012:7.
66 Jfr Lehrberg, Bert, Praktisk juridisk metod, upp. 12., Iusté Aktiebolag, Uppsala, 2020, 131 f.
67 Begreppet ”oskäligt” syftar således till resultatet av en bedömning gjord på de händelser som inträffade innan eller efter avtalsslutet och inte på någon allmänt vedertagen moralisk standard i samhället.
68 Dotevall, Rolf, Ekvivalensprincipen och jämkning av långvariga avtal, SvJT 2002, s. 443. 69 Olsson, Stefan, God sed som rättslig standard, Skattenytt 2017, s. 471.
19 bedömning med hjälp av en generalklausul kan emellertid inte innebära att generalklausulen är en rättslig standard. Trots likheterna kan inte 36 § avtalslagen anses vara en rättslig standard. En jämförelse mellan generalklausulerna i aktiebolagslagen (2005:551) [ABL] och rättsliga standarder ger liknande utfall som i stycket ovan. Enligt den första generalklausulen, 7 kap. 47 § ABL, får bolagsstämman inte ta ett beslut som ger en otillbörlig fördel åt någon aktieägare eller någon annan nackdel åt bolaget eller någon annan aktieägare. Denna paragraf ger inget intryck av att motsvara en rättslig princip. Av förarbetena framgår att företagsekonomiskt riktiga eller försvarliga åtgärder inte är att se som otillbörliga.70 Det har sedan i doktrinen, om än inte obestritt, anförts att det inte finns några företagsekonomiska normer som tas i beaktning vid en sådan bedömning.71 Den andra generalklausulen, 8 kap. 41 § ABL, förbjuder styrelsen eller annan ställföreträdare att företa en åtgärd som är ägnad att ge en otillbörlig fördel för en aktieägare eller nackdel åt bolaget eller annan aktieägare. Andra stycket förbjuder en ställföreträdare för bolaget följa en anvisning från bolagsstämman eller något annat organ som skulle strida mot ABL, årsredovisningslagen eller bolagsordningen. Med det sista stadgandet, att det är förbjudet att följa anvisningar som strider mot bolagsordningen, kan paragrafen kopplas till en rättslig standard. En bedömning om en åtgärd strider mot bolagsordningen får inte tolkas på ett sätt som förhindrar bolaget att agera på ett sätt som är naturligt för ett bolag i den specifika branschen.72 Detta innebär en vag likhet med en rättslig standard men inte tillräckligt för att benämnas som sådan.
Det går således inte att påstå att generalklausuler är en form rättsliga standarder. De motsvarar inte varandra så som Knoph menade i sitt uttalande från första halvan av förra seklet.73 De mest påtagliga skillnaderna mellan de båda tycks vara att en generalklausul är en lagstadgad norm som ger domstolen utrymme att anpassa regeln utefter situationen och således låta normen anpassas utifrån hur samhället utvecklas. En rättslig standard är istället en utomrättslig norm som inte alltid har lagstöd och kan vara specifik i sin utformning.
2.3.2 Rättsprincip
Knoph jämförde även rättsliga standarder med det som generellt betecknas som rättsprinciper.74 En enhetlig definition av vad som utgör en rättslig princip finns inte eftersom de vanligtvis är vagt utformade och tillämpade på olika sätt.75 Vad som karaktäriserar en rättslig princip tycks bland annat vara att de har en allmän räckvidd och kan därmed tillämpas i flera olika
70 Prop. 1973:93, s. 137.
71 Skog, Rolf, Rodhes aktiebolagsrätt, 22:a uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009, s. 250, Pehrson, Lars,
Generalklausuler i aktiebolagslagen, i Festskrift till Sveriges advokatsamfund, Norstedts Förlag, Stockholm,
1987, s. 491 – 494. Dock, Nerep, Erik, Samuelsson, Per, Aktiebolagslagen – en lagkommentar. Kapitel 1–10, andra uppl., Thomson Reuters, Stockholm 2009, s. 494–498. Nerep och Samuelsson tolkar företagsekonomiska bedömningar som standarder, dock inte som rättsliga standarder.
72Andersson, Sten, Johansson, Svante, Skog, Rolf, Aktiebolagslagen (11 november 2020 JUNO), kommentar till 8 kap. 41 §, under 2, JUNO version 15.
73 Knoph, Ragnar, Rettslige Standarder, særlig grunnlovens § 97, I kommisjon hos Grøndahl, Oslo, 1939, s. 2 f. 74 A.a., s. 4 f.
20 situationer.76 En rättsprincip kan vara nedtecknad i lagstiftning, så som legalitetsprincipen som återfinns i 2 kap. 10 § RF, men kan även vara en slags metanorm som inte finns i lagtext men likväl anses gälla, så som pacta sunt servanda – avtal skall hållas.77
Eftersom en rättsprincip inte får sin legitimitet från lagstiftningen och inte heller från samhället är det enkelt att dra kopplingen till naturrätten. Dworkin beskrev rättsprinciper som ett slags trumfkort som stod över vad han kallade policies, vilket skulle vara de stiftade lagarna som inte härstammar från någon rättsprincip.78 Han menade att en princip var något som i sin natur var gott.79 Det fanns således en moraliskt vikt i Dworkins förklaring av en rättslig princip. Med ett liknande resonemang menade Pezcenik att en rättsprincip behöver vara ”etiskt godtagbar”, således moraliskt god. Han tillade dock att principen även behövde förklara innehållet i andra rättskällor.80 Principer som har dessa karaktärsdrag betecknade Pezcenik som värdeprinciper.81 Det finns däremot andra principer som saknar denna moraliska grund, så som lex specialis och lex posterior. Den förstnämnda innebär att speciallag som är mer detaljreglerande går före mer allmän lag, den senare innebär att nyare lag går före äldre. Dessa principer torde snarare utgå från logik och att de leder till rimliga utfall i praktiken snarare än att de har någon moraliskt grund.
Olika principer tycks delas in i tre kategorier där varje kategori innehåller två alternativ.82 Kategorierna delas in i följande: Omfattning, upphov och användning. Omfattningen av en rättslig princip kan vara allmän och omfattar således hela rättssystemet. Ett exempel på en sådan är likhetsprincipen, att lika fall ska behandlas lika och att alla är lika inför lagen, som återfinns i 1 kap. 9 § RF. Motsatt till detta kan en princip vara speciell och endast omfatta en del eller vissa delar av rättssystemet. Om en rättsprincip ska liknas en rättslig standard torde det behöva vara en speciell princip eftersom en standard omfattar ett specifikt rättsområde.
En princips upphov delas upp i om den antingen är legal eller inducerad. En legal princip är exempelvis likhetsprincipen som beskrevs i föregående stycke. Den är nedtecknad i lag, 1 kap. 9 § RF. En inducerad princip framgår istället inte via lagtext. En rättslig standard får vanligtvis, men inte alltid, sitt stöd genom en hänvisning i lagtext. En standard skulle således kunna vara både en legal eller en inducerad princip.
Den sista kategorin, användning, delar upp principerna efter tillämpning eller motivering. En princip som faller in under tillämpning är en sådan som används (och är till för att användas) för att lösa tillämpningsproblem. En motiverande lag används huvudsakligen som motiv vid utformande av ny lagtext. Gränsdragningen mellan dessa tycks däremot inte vara klar vilket
76 Kulin-Olsson, Karin, Juridikens fundament med grundläggande juridisk metodlära, uppl. 6, Jure förlag, Stockholm, 2011, s. 57.
77 Jfr Adestam, Johan, Den dokumentvillkorade garantin, Karnov Group, Stockholm, 2015, s. 18.
78 Nergelius, Joakim (red), Rättsfilosofi Samhälle och moral genom tiderna, uppl. 2, Studentlitteratur, Lund, 2006, s. 167 ff.
79 Ibid.
80 Peczenik, Alexander, Vad är rätt?, Norstedts Juridik, Stockholm, 1995, s. 185. 81 A.a., s. 447.
21 tydliggörs med den skatterättsliga kontinuitetsprincipen. Den torde vanligtvis uppfattas som en tillämpningsprincip.83 Principen innebär att kontinuiteten i beskattningen upprätthålls genom att beskattning av en kapitalvinst övergår till gåvotagaren vid en benefik överlåtelse.84 Principen har inte undantagslöst följts i praxis. I RÅ 2008 ref. 25 fann HFD att det inte var möjligt att överlåta ett underskott i en enskild näringsverksamhet genom en onerös eller benefik överlåtelse. Det var således ett undantag från kontinuitetsprincipen. I RÅ 2001 not 196 fann HFD att det inte kunde följas av en oreglerad generell kontinuitetsprincip att en dödsbodelägare kunde överta ett sparat fördelningsbelopp till följd av ett benefikt förvärv. Efter detta rättsfall gjorde lagstiftaren det möjligt med en sådan överlåtelse, se 33 kap. 7 a § Inkomstskattelag (1999:1229). Således användes kontinuitetsprincipen som en motivprincip.
Det tycks vara svårt att likställa rättsliga principer med rättsliga standarder. De finns likheter i att de båda använder sig av utomrättsliga element, även om så inte är fallet för varje princip eller standard. Ett tydligt exempel på deras olikheter kan däremot finnas i de så kallade värdeprinciperna som så vagt utformade att de ogärna kan tillämpas vid praktiska rättstvister. Detta konstaterade även Knoph.85 Avsikten med en rättslig standard är istället att underlätta att lösa tvister som uppstår. Det finns en möjlighet att en rättsprincip kan komma till uttryck i en rättslig standard. Detta kan däremot inte ses som att de likställs med varandra.
2.3.3 Skönsregler
En rättslig standard är vanligtvis obestämt utformad och kan därför liknas med skönsregler, vilket Knoph även tar upp i sin bok.86 Skönsregler är ett exempel på sådana bestämmelser som föreskriver rättstillämparen ett generellt mål eller syfte att uppnå. Det är således rättsregler som ger rättstillämparen utrymme för att göra egna bedömningar och avvägningar.87 Ett exempel på en sådana regler återfinns i 57 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244). De rättsreglerna tillåter skatteverket att skönsmässigt fastställa en skattepliktig inkomst för den som inte lämnat in, eller lämnat in en ofullständig deklaration, eller fastställa ett beskattningsunderlag för sociala avgifter eller indirekta skatter. Beslutet ska grundas på vad som är skäligt med hänsyn till underlaget i ärendet. Det skönsmässiga utrymmet som myndigheterna ges i dessa lagregler avser inte det rättsliga innehållet utan avser istället bedömningen av de händelser som föranledde beskattningen. Detta skiljer sig från de lagregler som hänvisar till rättsliga standarder där det rättsliga innehållet just är hänvisningen till en utomrättslig framtagen rättslig standard.
Knoph såg inte skönsregler som någon standard.88 Detta har dock ifrågasatts. Hult ansåg att den vaga definitionen av standarder som Knoph framförde (att en rättslig standard har en utomrättslig måttstock som en rättsregel hänvisar till) innebar att alla skönsregler var en rättslig
83 Olsson, Stefan, God sed som rättslig standard, Skattenytt 2017, s. 475.
84 Lodin, Sven-Olof, m.fl., Inkomstskatt Del 1, Studentlitteratur, Lund, 2017, s. 198.
85 Knoph, Ragnar, Rettslige Standarder, særlig grunnlovens § 97, I kommisjon hos Grøndahl, Oslo, 1939, s. 5. 86 Ibid.
87 Olsson, Stefan, God sed som rättslig standard, Skattenytt 2017, s. 477. Jfr. Lebeck, Carl, Legalitetsprincipen i
förvaltningsrätten, Norstedts Juridik, Stockholm, 2018, s. 29 - 30.
22 standard.89 Eftersom att lagen inte framställer måttstocken är det upp till rättstillämparens diskretion att fastställa vad måttstocken är. Således skulle en rättslig standard likställas med skönsregler.90 Detta skulle i förlängningen innebära att varje regel som innefattar någon form av skönsmässig bedömning medför en uppkomst av en rättslig standard. I praktiken skulle en sådan bred definition av begreppet ”rättslig standard” inte vara av någon nytta.
Om domarens skön delas upp i två moment, likt hur Knoph gjorde (ena sidan rationella moment, å andra sidan irrationella moment) kan en skillnad mellan rättsliga standarder och skönsregler enklare förstås.91 En rättslig standard följer i huvudsak av de rationella momenten vilket är när rättstillämpare gör efterforskningar för att exempelvis se hur en specifik yrkesgrupp ser på ett avtalsvillkor eller när domaren letar ledning i äldre rättsfall. Irrationella moment är istället när domaren skaffar sig en helhetsbild av situationen genom att leva sig in i den med hjälp av det underlag som finns att tillgå och sedan drar en slutsats. Som framgår i stycket ovan ger en skönsregel inte något större utrymme för de rationella momenten. En rättslig standard är däremot utformad på det sättet att de rationella momenten står i fokus vid dess tolkning, se avsnitt 2.2. Sammantagen så tycks det inte vara några likheter mellan lagregler som ger rättstillämparen utrymme för skönsmässiga bedömningar och rättsliga standarder.
2.3.4 Blankettstraffbud
Ett gränsdragningsproblem framstår även mellan vad som brukar betecknas som blankettstraffbud och rättsliga standarder. Denna frågeställning är intressant eftersom det finns flera lagregler som hänvisar till rättsliga standarder och således får sin innebörd från utomrättslig normbildning, likt rättsliga standarder. Ett blankettstraffbud är ett straffbud som inte innehåller en fullständig beskrivning av den förbjudna gärningen utan hänvisar istället till andra normer. Om dessa normer överträdes ska överträdaren dömas till straff. Hänvisningen kan vara generell över vad som gäller på området (se t.ex. kap. 10 1 § lag om skatt på energi (1994:1776) och 29 kap. 8 § miljöbalken (1998:808) och den kan vara mer specifik (se t.ex. 30 kap. 1 § ABL).92 Den förstnämnda kategorin är den som kan tänkas vara lik en rättslig standard eftersom hänvisningen där görs till andra normer.
Det ligger i blankettstraffbudets karaktär att de till synes enbart hänvisar till andra offentligrättsliga föreskrifter eftersom det endast är staten som har rätt att utdela straff. Detta är en betydande skillnad från en rättslig standard som i allmänhet hänvisar till en utomrättslig norm. Ett blankettstraffbud tycks heller inte innefatta något moraliskt begrepp som många av de rättsliga standarderna gör.
Det finns dock tillfällen där en rättslig standard får betydelse för blankettstraffbud. T.ex. stadgandet i 10 kap 5 § brottsbalken (1962:700) som hänvisar till bokföringslagen. Enligt 4 kap. 89 Hult, Phillips, Juridisk debatt: Valda rättsvetenskapliga uppsatser, Almqvist &Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala, 1952, s. 31 ff.
90 Jfr. Hult, Phillips, Juridisk debatt: Valda rättsvetenskapliga uppsatser, Almqvist &Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala, 1952, s. 31 ff.
91 Knoph, Ragnar, Rettslige Standarder, særlig grunnlovens § 97, I kommisjon hos Grøndahl, Oslo, 1939, s. 19, 29 - 31.
23 2 § bokföringslagen ska god redovisningssed följas, således en rättslig standard ska följas. Indirekt blir blankettstadgandet i Brottsbalken en hänvisning till en utomrättslig norm. Att endast av denna anledning anse att blankettstraffbud är en rättslig standard skulle vara att utvidga dess definition till den grad det inte gör någon praktisk nytta eftersom de flesta blankettstraffbuden inte innehåller en sådan hänvisning till en lag vars innebörd härstammar från en utomrättslig norm, så som 4 kap. 2 § bokföringslagen.
Kännetecken för god sed som rättslig standard
Som redogjorts för i avsnitt 2.1.2 och 2.2 är en god sed en standard inom en viss yrkeskategori som anses vara god och är att likställa med en rättslig standard. I följande kommer kännetecken för goda seder att presenteras.
2.4.1 Auktorisationer
En typ av goda seder kan benämnas som yrkesetiska seder eller standarder. Revisoryrket har till exempel tre sådana standards att följa, nämligen god revisorsed, god redovisningssed och god revisionssed. Advokater har en skyldighet att följa god advokatsed och fastighetsmäklare förväntas följa god fastighetsmäklarsed. Vad dessa olika yrkesetiska standard har gemensamt är att en avvikelse från den goda seden kan leda till upphörande av auktorisationen.93
2.4.2 Självreglering, samreglering och egenåtgärder
En annan form som privaträttslig god sed och således somliga rättsliga standarder tar sig uttryck genom är via så kallad självreglering. Termen i sig ger ingen vägledning kring dess faktiska innebörd. En ordalydelsetolkning av begreppet skulle innebära att de som påverkas av regelverket har också skapat det. Det vill säga att de goda sederna utvecklas branschvis eller av näringslivet utan någon inverkan av lagstiftaren. En sådan beskrivning sammanfaller dock inte med hur termen används. Ordet självreglering förekommer när det talas om exempelvis god redovisningssed och den svenska bolagskoden.94 God redovisningssed benämns som självreglering även fast det skapats som komplement till bokföringslagen och årsredovisningslagen. De som utvecklar god redovisningssed är Bokföringsnämnden och Finansinspektionen, två statliga myndigheter. Detta talar givetvis emot att det skulle vara en reglering skapad för näringslivet och av näringslivet. Bolagskoden utvecklas däremot av näringslivet (aktiemarknadsnämnden) och liknar därför mer en ordalydelsetolkning av självreglering. Framtagningen av Bolagskoden initierades dock av regeringen genom tillkallande av förtroendekommissionen som fick till uppdrag att utfärda den första svenska bolagskoden. Detta gjorde förtroendekommissionen tillsammans med olika aktörer från näringslivet.95 Det är dock även i fallet med bolagskoden svårt att se det som att näringslivet på egen hand utfört reglerna.
93 Se 8 kap. 4 § Rättegångsbalken för god advokatsed, 8 § fastighetsmäklarlagen (2011:666) för god fastighetsmäklarsed, 9 kap. 3 § ABL för god revisionssed, 19 § revisorlagen (2001:883) för god revisorsed, 4 kap. 2 § bokföringslagen.
94 Bolagskoden är inte att uppfattas som en god sed som uppfyller kravet på rättslig standard då den inte hänvisas till i lag.
24 En annan term som används för dessa privaträttsliga goda seder är samreglering. Detta synes syfta på att regelverket är framtaget i samarbete mellan det offentliga och privata. Det beskriver väl hur redovisningsrätten har utvecklats sedan 2004 då bokföringsnämnden genomförde ett principbeslut om riktningen över deras framtida normgivningsproduktion. Efter bokföringsnämndens beslut har lagstiftaren och nämnden växelvis utvecklat den redovisningsrättsliga lagstiftningen och den rättsliga standarden, god redovisningssed.96
Ett tredje begrepp som kan användas för att beskriva hur goda seder tar sig uttryck är genom så kallade egenåtgärder. Detta liknar självreglering till stor del. Egenåtgärder avser åtgärder som näringslivet vidtar på eget initiativ för att lösa och förebygga problem mellan näringsidkare eller mellan näringsidkare och konsumenter. Ett område som använt sig av egenåtgärd i stor utsträckning är marknadsrätten. Under 1950-talet inrättades Näringslivets opinionsnämnd för att utarbeta normer och etiska regler för marknadsföring.97 På liknande sätt har Svensk Försäkring, en branschorganisation, utfärdat rekommendationer, överenskommelser och riktlinjer på försäkringsrättens område.
Av ovan nämnda framgår att utomrättslig normbildning genom självreglering kan ta olika former. Både samreglering och egenåtgärder faller inom begreppet självreglering. Viktigt att ha i åtanke är däremot att all samreglering och egenåtgärder inte utgör goda seder. God redovisningssed är ett tydligt exempel på hur självreglering blir en god sed. Eftersom begreppet god redovisningssed som återfinns i lagstiftning och har sedan utvecklats och definierats via samreglering får det ställningen som god sed, i förlängningen då också rättslig standard.
96 Olsson, Stefan, God sed som rättslig standard, Skattenytt 2017, s. 483. 97 SOU 2006:76, s. 151.
