Bortom fallis En diptyk

44

E B B A W I T T - B R A T T S T R Ö M

Bortom fallos

En diptyk

Ebba Witt-Brattström söker i sin

artikel svar på frågan om den kvinnliga

sexualitetens villkor. Hon inspireras av Ingrid Orfalis konst

och av den franska psykoanalysens teoretiker: Julia

Kristeva, Luce Irigaray, Jacques Lacan. Men hon utgår också

från egna erfarenheter av den ambivalenta,

erotiskt laddade relationen mellan

mor och barn.

D e l l

En chock att uppleva de förbjudna sensuella zonerna, de som utesluter mannen och aktiveras genom närheten tillfostret och spädbarnet. För dessa infantilt erotiska upp-levelser finns inget annat språk än mödravårdens (sparkar? huvudet fixerat!) eller barnavårdscentralens (bröstbarn? avföring? kolik!). Kvar finns en hel värld, hem-ligför alla utom de djupast berörda: mor och barn. Snart trängs den bort ty de älskar före (och trots) Faderns lag.

En moders tal: Fostret tynger och förankrar mig. Hanfyller mitt kön och produce-rar en mekanisk upphetsning. Den optimala sexuella njutningen. Mannen som tränger in utifrån samtidigt som barnet spjärnar emot och pressar ner sitt huvud. Brösten växer, kroppen lägger ut. Befrielse? Öde? Det växlar efter humör.

Så föder du. Det gör ont, djävligt ont. Du går mitt itu, om och om igen. Men gömd i smärtan lurar en sinnlighet din kropp aldrig kommer att glömma. Det är din livmo-ders verk och du är en vante i dess vulkanartade eruptioner, hastad hit och dit som i en orgasm mellan glödtänger. Är det möjligt? Mellan värkarna infinner sig en in-tensiv njutning, det är den plågades momentana befrielse. Du kan nästan smaka på den, vira den som en värmande pläd runt din uppsvullna kropp. Ahhh. Så börjar det igen, fortare och fortare. Så plötsligt: det varma fostervattnet som forsar nerför dina lår, den omänskliga smärtan när du rämnar itu. Nu dör du! Du är bara kropp och utanför den, långt borta, ett medvetande som ylar: Herregud i himlen hjälp! Mamma!

Foto: Claudia Lindén

Ty i denna »rätt till skuggan» (i Hegels definition av familjens och reproduktionens lag) är en kvinna, en mor - en konflikt, själva inkarnationen av subjektets klyvnad, en PASSION. Vi kan fortfarande inte svara på Mallarmés fråga: QUE DIRE Å ENFANTER? (Vad finns att säga om födandet?) En fråga som troligen är lika bitter, om inte mer, än Freuds berömda CHE VOI? ställd till en kvinna. Vad vet vi om modersspråket efter J u n g f r u Maria? I denna sfär är det begäret efter barnet som dikterar lagen.

En kropp, men två huvuden, förvridna av raseri. Sekunderna sega som lim. Nu: huvudet vrids och axlarna frigörs. Lukten av dy invaderar dina sinnen. En tröskel. Fostrets sista barriär mot världen. Med skakande händer drar du ut honom. Sluter om en liten ångande kropp, iskalla tassar, väsning. Så den oförlikneligt orgiastiska känslan när nederdelen slinker ut. Klifs. Ahhh. En groda! Kladdig, vitsmetig. Mot den tömda magens nakna hus: en cylinderformad, glatt varelse. Din utpinade kropp slaknar i en befrielse utan motstycke. Tårarna rinner ner i det svettiga håret. Din kropp sörjer redan förlusten, ditt medvetande förutan. Snart ska du glömma att du förde oväsen som en drucken, att du inte höll ihop benen, att du gav dig hän med

ur-sinne åt urkraften i dig och pressade fram något mellan benen. Fy! En Fallos? Ni är i ett limbo. Han krafsar och gnyr, blinkar mot ljuset. Eller vrålar och hugger mot bröstvårtan, ursinnig, kränkt. Kroppen styvnar i en sprättbåge.

Det är en kamp. Där finns också stillestånd. Honungsljuvliga. Han är den passi-va, bestämmer du. Du ger honom bröstet, så heter det. Men det är inte så. Du fyller honom med dig, det är du som bestämmer när han ska få dig. Du tar honom och pres-sar in din bröstvårta. För att inte kvävas börjar han suga. Plötsligt vänder det; han betjänar mig, förlossar mina värkande, erigerade bröst. Han ger sig vällustigt hän åt sötman, stönande. 1 den varma klyftan vill han ligga hela natten. Munnen full. Du dåsar i det knorrande, saliga lätet. Tillfredsställd.

Du äter hans lilla kropp, kastar dig över honom, biter i hans persikoskinkor, blåser luft på hans mage, drar in doften av spädbarnshud. Marsipanros! Andedräkt av ny-ponbuske! Han skriker av skratt, så nära rädslan för utplåning. Aggressionen som

lurar i dina ömhetsutgjutelser. Nu äter jag upp dig, du är min, jag är du. Grrr. Woäwoäwoä glglglglgl- Han trasslar in sig i ditt hår och drar. Han gnuggar sin snoriga näsa mot ditt ansikte. Han biter dig i hakan, suger och dreglar. Usch. Dags för promenad, på med blöja och kläder och in med nappen.

Snart lär vi oss spelets regler. Närmande, avvisande. Första gången han äcklat vänder sig bort från min bröstvårta hatar jag honom. Faan, ställ upp nu! Brösten ömmar. Han vrålar ilsket. Ögon blanka och stela som emalj. Vem är han ? Lirka, lir-ka, mammas lilla pussunge. Men nej, han vill inte. Jag är tillintetgjord. Fimpad! Men i nästa sekund duger jag. Älskling! Redan är vi där. Dagarna är inte längre mina. Snart går han för alltid.

Men mitt i natten glöder min imaginära fallos. Mandelögon blänker hängivet mot mig. Hans värnlösa kropp kavar närmre tills den mjuka magen ligger mot min så jag han känna hur han sväljer mig, klunk för klunk. Ahhh. Som solkatterfar hans heta små händer över mina bröst, hans rafsiga naglar lämnar röda spår i huden. Ivriga fötter trampar runt i mitt skrev. Jag är så trött så jag hallucinerar. Men då, där,

vän-der det och jag fylls av uppmärksamhet, hetta, njutning. Nu är jag din, min, absolut hel.

I dimman långt långt borta finns de andra. De med långa ben och sorgkantade naglar som han säga skitmamma. Vassa armbågar och frän andedräkt. I våra lakan. Någonstans, ytterst i sänglandet, ligger en man. Han är en mur. Så stor!

Ingrid Orfali, Installation, Kulturhuset, Stockholm 1990. 2 Tondi och en Heptagon. Foto: Ingrid Orfali.

Ingrid Orfali, Installation, Kulturhuset, Stockholm 1990. Skogen, 127 inramade fotografier. Foto: Ingrid Orfali.

D e l II »Den som älskar resonerar aldrig. Vet ni hur

man älskar? Om er kärlek är ren och ni älskar det rena i er kvinna för att sedan plötsligt u p p täcka att hon i själva verket är lättsinnig och omoralisk, kommer ni att älska detta omoraliska hos henne, älska detta äckliga och smutsiga som ni finner så avskyvärt: precis sådan är kärle-ken.»

Dostojevskij

Kvinnlig sexualitet kan bara beskrivas ge-n o m ege-n age-nalogi. Sexualitetege-ns artefakt. Är den, som i en installation av Ingrid Orfali, en vulkan av elegant glänsande svart plast m e d rött sken sipprande u r mynningen (svart kor-sett på het kropp)?3 Utbrottet måste till varje pris förhindras. Så tuktas en flicka: sitt ihop m e d benen, skratta tystare, sudda ut din sura min, gå med mindre steg, veva inte m e d ar-marna. Kvinnorollen: en geishadräkt där vi snubblar fram och aktar oss för att se män-nen rakt in i ögomän-nen. De kan tro att du vill nå-got. O m så vore?

Vad vet kvinnan om sin sexuella potential? Den bromsas nonstop av föreställningar i fyr-färg, rörliga bilder, massmedia. Kvinnokrop-pen: ett stilleben, en frukt att plocka. Kvin-nan »tas», »ägs», »rids» av m a n n e n . Markna-den översvämmas av bilder och berättelser om knapplösa knull. Den ambitiösa ton-åringen förbereder sig g e n o m att (under täcket, utrustad m e d ficklampa) läsa sexolo-gi: platåfaser, vaginalorgasmer, clitoris-mas-tur-ba-tion. Sicken vulkan! D e n n a mörklägg-ning är bara början.

J a g är övertygad om att kvinnan är ett ak-tivt sexuellt subjekt, m e d en mycket stark ero-tisk vilja. Att h o n kan k ä n n a vantrivsel i de ri-tualiserade former som bjuds h e n n e ; i lösa förhållanden såväl som fasta, i äktenskap. Men hennes dilemma kan te sig olösligt. I nå-gon m e n i n g befinner sig kvinnan i det mör-ka, halvcirkelformade r u m Ingrid Orfali byggt u p p . H o n är besökaren som hypnotise-ras och kläms ihop av två skelande ögon, som samtidigt är sköldar (Medusas eller

Penthesi-leas?). Framför sig har h o n d e n (hot/lustfyllt) glödande vulkanen, bakom sig ett åskfärgat (stam)träd, en fadersrepresentant som gre-nar u p p sig sjufaldigt i ett exakt (fast allt mindre och allt fler) antal reproduktioner. Reproduktion. Sköldarna blänker myndigt, lockande. Ett guldägg, ett fosterägg, blödan-de rött. Är blödan-detta helvetets eller fortplantning-ens förgård? På avsatsen vilar babygemet tryggt i m a m m a g e m e t (som dock blöder/glö-der - på raketers och m a m m o r s vis?). Från si-dan räcker en vagina dentata lång näsa. Ett knallrött läppstift (lem? clitoris? fallos?) gri-nar sataniskt i en hajkäft. Vad är det för före-ställning om det (destruktiva) kvinnliga begä-ret som opererar här? Vad är en kvinna? Eruptiv vulkan (raket) eller (gem)länk i släk-tets kedja. Välj! Eller?

Orfali leder besökaren in i en återvänds-gränd, m e d full insyn. Inre bölder slår u p p inför den kyliga distansen i hennes material, som är cibachrome brilliant på aluminium. Det konstnärliga uttrycket säger m e d exakt precision att sexualitet är läkande destruk-tion, u p p r o r - och öde. L a m m e t betar i lejo-nets skugga. I nästa ögonblick: u p p s p ä r r a d e käftar, dödsskrin, vita tussar indränkta m e d blod. Amazondrottningen Penthesileas be-gär sliter Akilles i stycken. H o n vill kyssas, m e n erbjuder h o n o m d ö d a n d e käftar. Vid hans blodiga lik tar h o n sitt liv.4

Den frigjorda orgasmen Sexualitet reduceras i feministiska samman-h a n g ofta till ett sociologiskt problem:

våld-täkt, prostitution, abort, sexualmord. Man-n e Man-n är förövare, kviMan-nMan-naMan-n offer. UtifråMan-n eMan-n så-dan, tyvärr f ö r e k o m m a n d e verklighetsbild är det svårt för att inte säga omöjligt att för-klara varför kvinnor ä n d å åtrår m ä n och kan leva lyckliga m e d d e m .

Som en reaktion på 60-talets sexuallibera-la våg uppstod i 70-talets kvinnorörelse öns-ketänkandet att det vore möjligt att skala fram en »sant» kvinnlig sexualitet u r lagren av ideologiska och kulturella föreställningar. Lösningen, trodde vi optimistiskt, bestod i att fokusera kvinnans lust allena. Den optimala lösningen på »problemet» levererades av Shere Hite 1976. Hiterapporten baserades på en enkät m e d 3 000 kvinnor och utgick f r å n att sexualitet kan mätas i antalet orgasmer. Den s k frigiditet som kvinnor k u n d e upple-va u n d e r samlag och som sysselsatt psykolo-ger och samlevnadsexperter i decennier blev n u ett skenproblem, ty, skrev Shere Hite tri-umferande:

»i själva verket är kvinnans orgasm INTE ALLS särskilt mystisk. Det är inte alls märkvärdigt för en kvinna att få orgasm, och det är inga mystis-ka orsaker som utlöser den. Om hon stimuleras på rätt sätt kommer den snabbt, skönt och pålit-ligt.» (s 205)

Eftersom penis närvaro rapporterades ha en d ä m p a n d e effekt på d e n u p p h e t s n i n g som ledde till d e n kraftigaste orgasmen rekom-menderades onani. (De 19 procent som envi-sades m e d att få orgasm u n d e r samlag bort-förklarades som oupplysta eller excentriska.) Att onanera var att bejaka sig själv som (fri-gjord) kvinna. Inte n o g m e d det, onani be-handlas i Hiterapporten dessutom som en f r å n patriarkatets penetrationsvälde mirakulöst å t e r u p p s t å n d e n naturtillgång: »en av de mycket få former av rent instinktivt beteende som m a n har möjlighet att studera», (s 21)

J a n e Gallop6 m e n a r att d e n n a syn på kvinnlig sexualitet som en oanfrätt, s k natur-lig zon i vår kultur, placerar Hite i samma auktoritära, manipulativa position som de sexualkontrollörer vars budskap om »norma-la» kvinnors samlagsorgasmer h o n var ute ef-ter att korrigera. Hites uppfattning, att kvin-nor till följd av sin artlikhet (clitoris, vagina, livmoder och bröst) upplever »likadana»

or-gasmer, bortser helt ifrån att vi som erotiska individer är väsensskilda. Koncentrationen av d e n erotiska laddningen till clitoris (en-bart) framstår som en narrspegling av patri-arkatets förläggande av all »sexighet» till sexualobjektet. Det h ä n d e r att våldtäktsmän skyller på offrets u t m a n a n d e klädsel.

Jouissance eller kvinnligt begär Vi måste börja erkänna att sexualiteten är en intersubjektiv historia, att det är behovet av en a n n a n människa som styr det mänskliga begäret. Och det ä r just rörelsen mot d e n Andre som konstituerar oss som människor. Med Jacques Lacan7 kan vi fråga oss om inte människan är ett kluvet subjekt som på en och samma gång njuter av att äga och att för-lora sig. Vad ä r då sexualakten o m inte d e n n a kluvna hängivelse i handling?

Lacan talar om det metonymiska begäret, dvs det faktum att de åtrådda objekten väx-lar. Begäret och dess ständiga längtan efter bekräftelse alstrar d r ö m m e n om »jouissan-ce», föreställningen om en hängivelse bort-om allt.

Jouissance är en mycket suggestivt m e n svårdefinierat begrepp, som fått sin teoretis-ka status i Lacans Encore, Séminaire XX. Bo-ken bygger på föreläsningar hållna 1972-73, då feminismen var stark i Paris och exempel-vis Luce Irigaray skrev sin epokgörande av-handling Speculum de 1'autre femme.8 I Lacans bok ställs »jouissance» i kontrast till traditio-nell, kulturellt kodad kvinnlighet. Bakom lig-ger hans tes att »Kvinnan», definierad som M a n n e n s komplementära begärspol, inte »finns» (till skillnad f r å n kvinnor, som natur-ligtvis finns). Men »jouissance» får i Lacans teori en existens som i någon m e n i n g konno-terar det kvinnliga: en av sexualitet m e n också av död färgad, bottenlös hängivelse. Resonemanget h a r sin g r u n d i hans uppfatt-ning att kvinnans b a n d m e d det symboliska, m e d språket, är skörare än mannens. Kvin-n a Kvin-n skulle därför ha lättare att ge avkall på m e n i n g s b u n d n a s a m m a n h a n g , att »ge sig hän» och njuta utan skyddsnät. Lacan kom-m e r farligt nära en ny kom-mystifikation av kvin-n a kvin-n . Utakvin-n tvekakvin-n är h a kvin-n påverkad av sikvin-n väkvin-n

och generationskamrat Georges Bataille, som i Ögats historia9 låter d e n destruktiva sex-ualiteten ta gestalt av kvinnor laddade m e d en vulkanisk typ av jouissance:

»Skötets sumpiga marker — som inte liknar nå-gonting annat utom dagar av flod och åska eller vulkanernas kvävande utbrott, och som inte blir aktiva utan något slags katastrof, liksom åskan och vulkanerna — dessa förtvivlans marker, som Simone med en hängivenhet som endast förut-spådde våldsamheter lät mig betrakta som i hypnos, blev för mig hädanefter inget annat än ett underjordiskt rike som tillhörde en Marcelle som plågades i sitt fängelse och var mardröm-marnas offer. Jag begrep nu bara en enda sak: hur mycket orgasmen härjade flickans ansikte med snyftningar som avbröts av skrik.» (s 23) I Ögats historia går kvinnorna under. Deras perversa läggning leder d e m rakt in i d ö d e n . Men jaget, som är en u n g man, klarar sig. En-kelt utryckt h a r Georges Bataille projicerat hela sin fascination och skräck inför hängivel-sen, »jouissance», på sina kvinnliga gestalter. Drivkraften bakom mycket pornografi är an-tagligen en liknande ritualisering av det be-gärsladdade förhållandet till vad Julia Kriste-va skulle kalla d e n semiotiska kroppen.

Det är till d e n n a kropp, som finns före (och sedan skuggar) den symboliska ordning-en, Faderns Lag, tecken och tid, som Kristeva förlägger jouissancen. Den semiotiska krop-pen uppstår g e n o m interaktionen mor-barn på ett mycket tidigt stadium. (Kristeva talar t o m om en moderlig libido som ett slags plats där m o r och barn förenas.) D e n n a »korsning mellan tecken och rytm, föreställ-ning och ljus, det symboliska och det semio-tiska» är en »njutningsfull kropp», vilket konst och litteratur kan vittna om.10 Roland Barthes beskrev detsamma som att konstnä-ren »är någon som leker m e d sin moders kropp».11

Teorin är dock inte så idyllisk som den vid en första bekantskap kan te sig. När Kristeva beskriver kvinnligt skapande förlägger h o n t y n g d p u n k t e n till »identifikationen, eller ri-valiteten, m e d vad m a n föreställer sig vara m o d e r n s J O U I S S A N C E (vilket inte alls är något behagligt)». Batailles allt a n n a t än be-hagliga träsk skulle alltså äga giltighet även för kvinnan. H o n går lätt ner sig i dessa

san-ka modersmarker (lättare än en Bataille »som i hypnos» och på avstånd k u n d e betrakta »skötets sumpiga marker»). G e n o m d e n riva-liserande identifikationen tar d e n kvinnliga konstnären itu m e d vår tids stora problem-ställning, f r å g a n om fortplantningen och »artens gränser», m e n a r Kristeva.12

I min tolkning får Ingrid Orfali gestalta d e n n a ursinniga identifikation m e d kvinno-kroppen (vulkanen). Där finns också m a m m a g e m e t , ett u p p och nervänt tecken för vulkan. Gemet läcker nertill; något pågår, kanske babygemet ska ut? Orfalis vulkan h a r redan »fött». Dess baksida är b e h ä n g d m e d tre färgglada tavlor m e d (sataniska) barn-kammarmotiv. Only yoo, Some like it hot, An-dy 8c Marilyn.

Fallos och kastration

Vad är väl begäret efter barn a n n a t än en het önskan att återskapa sin egen urscen, m e n nu som d e n aktiva, som m o r och inte som (värn-löst) barn? En drift efter att bli komplett, en fantasi om att hela den mänskliga sprickan? H u r stor del av det kvinnliga begäret utgörs av d e n n a starka längtan? Det är en skandal om vilken m a n tiger, allt m e d a n kvinnorna handlar.

Men i konsten liksom i skönlitteraturen ta-lar d e n n a skandal sitt tydliga språk. Särskilt hos de manliga erotikerna som en g å n g för alla likviderar d e n n a hotfulla aspekt av det kvinnliga begäret. Marquis de Sades13 verk kan läsas som en gigantisk straffexpedition riktad mot m o d e r n i kvinnan. De goda, oskuldsfulla, moderliga kvinnorna går un-der m e d a n de m e d piska utrustade, »falliska» kvinnorna triumferar. I La philosophie de la boudoir sys t o m den f ö d a n d e vaginan ihop till f ö r m å n för anus. En sentida efterföljare till Sade, pseudomynen Pauline Réage, be-skriver i Uhistorie d'0H h u r kvinnan, kallad »O» avkläds sin identitet (samtidigt som hen-nes anus intar vaginans plats). O töms på me-ning, blir ett icke-tecken. Till sist är h o n bara det hål som transformerar m ä n n e n s könsor-gan f r å n penis till Fallos; f r å n kön till ett tecken på makt m e d rätt att definiera O som Ingen.

51

Fallos till skillnad f r å n (spermagivande) pe-nis, som erotiker och pornografer vittnar om, var härstammar d e n ifrån? Freud ger svaret: d e n är en synnerligen livskraftig rest av d e n infantila sexualiteten. Dess u r s p r u n g är d e n s k falliska fasen, i vilken Freud m e n a r att det lilla barnet endast såg ett kön, det synliga, och d ä r f ö r kom att uppfatta de som inte h a d e detta kön, d e n n a »fallos», som kastrerade.

Lacan understryker1 5 kastrationskomplex-ets strukturella plats g e n o m att hålla isär det mänskliga psykets reala, imaginära och sym-boliska nivåer. Det som i d e n reala ordningen upplevs som ett berövande som alstrar sak-nad blir i d e n imaginära ordningen en frust-ration som föder känslan av att ha blivit svi-ken. I d e n symboliska ordningen h a r

kastra-tionen blivit ett f a k t u m , ett snitt, en o r u b b l i g

känsla av (mänsklig) brist. Enligt Irigaray vill Lacan bort ifrån d e n förenklade synen på att det som i kastrationsfasen fattas är organet penis. H a n m e n a r att det är Fallos som tecken för begäret som blir tydligt när kastrationen lokaliseras till m o d e r n (som barnet d ä r m e d lämnar i sin jakt på d e n falliska makt som fa-d e r n antas besitta och som gör att m o fa-d e r n äl-skar h o n o m f r a m f ö r barnet). På detta vis blir d e n symboliska ordningen möjlig; och fa-d e r n (liksom incestförbufa-det i oifa-dipusfasen) dess garant. Det ursprungliga begäret (till d e n semiotiska kroppen, kan vi tillägga) mås-te på detta sätt ta (om)vägen över Faderns n a m n / n e j (le n o m / n o n d u Pére). Språkstruk-turen omvandlar désir till d e m a n d , dvs begär till begäran. Människan söker å ena sidan ef-ter idealiserad kärlek, och å andra sidan sexu-ell tillfredsställelse. Det är i detta glapp som fallos f å r sin dubbla funktion av tecken för på en och samma gång d e n grundläggande mänskliga bristen och det mänskliga begäret (att övervinna d e n n a brist).16 Så ser d e n la-canska teorin ut, i halsbrytande förenkling. D e n n a teori är problematisk, d ä r f ö r att Fallos som tecken så u p p e n b a r t pekar m o t penis. I ett patriarkaliskt samhälle innebär detta att d e n psykoanalytiska teorin får en repressiv funktion på d e n sociala nivån. Fallos blir en privilegierad symbol som styr samhällsdis-kursen, och vårt tal, även m o t vår vilja. Ett exempel d ä r p å är uttrycket penis-avund, av

Freud förlagt till kvinnorna. Med uttrycket tror h a n sig förklara vad som snarare borde kallas Fallos-avund.17 Psykoanalysen skäms av sin omedvetna androcentricitet, för att inte säga fallocentrism.

För det mycket lilla barnet kan det tyckas som att m a m m a k r o p p e n har »allt», dvs vad vi m e d psykoanalysen kan kalla Fallos. Den-na känsla, som härstammar f r å n den tidiga upplevelsen av bristen (av det realas berövan-de, det imaginäras frustration och det symbo-liskas »kastration»), lever u p p i förälskelsen. Där är j a g din »fallos» och d u är min. I nästa ögonblick ä r vi bägge »kastrerade», eller jag. Eller d u .

Den sexuella n j u t n i n g e n för både m a n och kvinna, satt på lacaniansk formel lyder sålunda: bortom Fallos finns (kanske) jouis-sance, m e n för att nå dit måste d u e r k ä n n a din kastration och ditt behov av d e n andre som (du tror) alltid h a r Fallos. Den andre är min modell, säger René Girard när h a n talar o m d e n dubbelhet som präglar erotiska rela-tioner.18 Masochisten, fortsätter h a n , repro-ducerar tvångsmässigt det f ö r ö d m j u k a n d e bandet till sin modell d ä r f ö r att h a n tror sig ha något att vinna på det. En förvänd identi-fikation?

Vågar m a n tolka pornografins envetna uppställande av en bödel/offer-situation som en (omedveten) omskrivning av d e n ur-sprungliga, så begärsladdade relationen mel-lan m o r och barn?

Abjekt och idealisering

Stöd för en sådan hypotes kan m a n hitta i J u -lia Kristevas triptyk över stadiet före det fallis-ka, d e n s k primära narcissismen. Där upple-ver embryot till individ sin första »identitets-kris» och utvecklar överlevnadsstrategier som, påstår jag, f å r vittgående konsekvenser för dess erotiska liv som vuxen. De tre grund-känslor som vi bär m e d oss f r å n d e n primära narcissismens fas är abjektion, idealisering och melankoli. K o m p o n e n t e r som j a g m e n a r m e d olika styrka ingår i det sexuella begäret.

I abjektionen upplevs n u d e n semiotiska kroppen, i vars skydd m a n tidigare vegeterat, som ett fängelse, ett sugande, h o t a n d e intet.

Barnet vill vidare. I gränstillståndet finns var-ken subjekt eller objekt, endast abjekt (av lat abjectare = kasta ifrån sig). Jaget föds, para-doxalt nog, skriver Kristeva, i ett avvisande av den moderliga kärleken. Men en del av den-na avsky riktas också mot en själv eftersom bortstötningen äger r u m i n n a n m a n ä n n u klart kan skilja ut sig själv f r å n den semiotiska kroppen.1 9

Detta identitetens bräckliga f u n d a m e n t jä-ser inom oss alla som en latent position och tar sig uttryck i fasa och äckel inför allt som tycks hota ordningen, identiteten, systemen. Men där finns också kvar ett begär till den förlorade symbiosen, till vegeterandet i det varma fostervattnet, till det fyllda bröstets ho-nungsmjölk, till m o d e r n s mjuka röst och smeksamma händer.

Som vi såg i exemplen Sade och Bataille så n ä r m a r sig pornografin gärna detta minera-de m e n lustfyllda o m r å d e genom att klart skilja u t en »manlig sexualitet» (hos Sade k u n d e det också vara kvinnor som piskade andra kvinnor) som överordnad snarare än deltagande. Det faktum att även kvinnor uppskattar t ex Bataille och pseudonymen Pauline Réage (som ingen vet om det är en m a n eller en kvinna), är inte mindre viktigt. Kvinnan kan finna det lustfyllt att anpassa sig efter samhällets sexighetsmall och domi-nerande begärsekonomi och intar då u t a n tvång sin (under) position i en klassisk, ytterst polariserad sexuell könsstruktur. I fantasin niger h o n gärna för Fallos.

I n n e b ä r nu detta att den kvinnliga sexualite-ten i sin helhet kan beskrivas g e n o m »man-lig» pornografi? Knappast. De masochistiskt färgade attributen (nätstrumpan, korsetten, de höga klackarna m m) både utlöser och klavbinder hennes begär. Bortom detta sex-uellt kodade beteende oroar och pockar ab-jektet. Och i förhållande till detta abjekt intar

kvinnan en särställning, ty h o n ÄR också d e n n a av infantilt ambivalenta känslor ladda-de semiotiska kropp, inte endast för m a n n e n och barnen — utan f r a m f ö r allt för sig själv. Eftersom abjektet är amorft, perverst och ho-tar individens integritet kan det vara i högsta grad problematiskt att bejaka. Vulkan snarare än gem. Eruption och inte länk.

Den abjektala symbiotiska relationen går för barnets del snart över i en a n n a n fas, där subjektet företar en första överföring f r å n den semiotiska kroppen till vad Kristeva kal-lar den imaginäre fadern (vilket bör förstås som en möjlig form för det k o m m a n d e ja-get).20 D e n n a rörelse, d e n n a överföring, är prototypen för den idealiserade kärleken. Men för att bli sexuell måste den idealiserade kärleksupplevelsen kompletteras m e d abjek-tionens explosiva drivkraft: m a n n e n eller kvinnan d u älskar tycks dig perfekt. Så stilig, så intelligent! Ditt hjärta klappar stolt. Så plötsligt invaderar lusten dig, och den åtföljs av en känsla granne m e d äcklet. Bit h o n o m , tvinga ner h e n n e på knä! Våra kärleksrelatio-ner är repriser på det mycket lilla barnets nar-cissistiska kris, när det slits mellan avsky och idealisering.

Den kvinnliga melankolin Det magiska snittet mellan m o r och barn tycks sålunda, enligt Kristeva, vara urmodel-len för ett intersubjektivt förhållande, g r u n d e n för kärlek och hat, idealisering och abjektion. Men ä n n u en känsla kan förläggas dit, och det är sorg, sorg över förlusten av den semiotiska kroppen.

Varför, har j a g undrat, upplever kvinnor Marguerite Duras romaner och filmer, Hiro-shima mon amour och India Song, som så erotis-ka? Är det på g r u n d av deras skamlöst d j u p a melankoli?

Melankolikern, sa redan Freud, är för evigt knuten till det moderliga objekt som redan är (för alltid) förlorat. Hos melankolikern an-tar d e n försymboliska modersfiguren skräm-m a n d e proportioner. »Melankolikern lever i en ständig regression, fixerad vid det förflut-na», skriver Julia Kristeva, apropå Margueri-te Duras.21

Med en psykoanalytisk läsning pekar Du-ras författarskap direkt in m o t och tillbaka till urförlusten. Det skulle k u n n a vara en förkla-ring till varför den kan upplevas som erotisk. Den laddas m e d de ambivalenta känslorna och ger (den melankoliska) upplevelsen av att snudda vid separationen. Kärleksakten re-producerar urscenens ambivalens: Tu m e

tues, tu me fais du bien, du d ö d a r mig, du gör mig gott, säger kvinnan till sin japanske älskare i Hiroshima mon amour. Och i Älskaren är sorgen och erotiken sängkamrater. »Jag frågar om det är vanligt att man blir så sorgsen som vi. Han säger att det är för att vi har älskat mitt på dagen, när hettan nådde sin höjdpunkt. Han säger att det alltid är förfärligt efteråt. Han ler. Han säger: vare sig man älskar varann eller inte, det är alltid förfärligt. Han sä-ger att det går över med natten, så snart den kommer. Jag säger att det inte bara är för att det var på dagen, att han tar fel, att min sorgsenhet är vad jag väntade och att den härrör bara från mig. Att jag alltid har varit sorgsen. Att jag ser denna sorgsenhet redan på fotografier där jag är helt liten. Att jag känner igen den, det är en sorgsenhet som jag alltid har haft, i dag skulle jag nästan kunna ge den mitt namn, så mycket liknar den mig. I dag, säger jag till honom, känns denna sorgsenhet som en välgärning, att äntligen ha störtat i den olycka som min mor har förutspått så länge jag kan minnas, när hon vrålar i sitt livs öken.»2

Kärleksobjektet, m a n n e n , beskriven in på h u d e n , har ofta kännetecken som får läsaren att associera till moderskropp. I Älskaren an-förtror flickan sin kines att hennes m o r var ett barn som »aldrig känt lusten». Berättaren tar över och beskriver den kinesiske älskaren som h a n ter sig för den u n g a kvinnan som inte kan få sin m o r u r tankarna:

Hudens lenhet är överväldigande, Kroppen. Kroppen är mager, utan styrka, utan muskler, han kunde ha varit sjuk, vara konvalescent, han är hårlös, utan annan manlighet än könets, han är mycket svag, han är som utlämnad åt en kränkning, tålmodig. Hon ser honom inte i an-siktet. Hon ser inte på honom. Hon rör vid ho-nom. Hon rör vid könets mjukhet, hudens, hon smeker den gyllene färgen, detta okända nya. Han gnyr, han gråter. Han är i en erbarmlig kärlek. Och gråtande gör han det. Först kom-mer smärtan. Och sedan fångas smärtan u p p i sin tur, den förändras, rycks långsamt loss, förs bort mot lusten, förenas med den. Havet, form-löst, helt enkelt ojämförligt.» (s 36)

På franska låter hav (la mer) och m o r (la mé-re) likadant. Tecknet för hav invaderas av lju-det för mor. Den språkligt raffinerade skild-ringen av en oceanisk b o r t o m n j u t n i n g

akti-verar en latent position hos subjektet. En ar-kaisk nivå där modersrösten en gång fyllt det lilla barnets sinnen m e d längtan och lust. Ro-land Barthes skriver att tonen, sättet att tala, m e r än det som utsägs, alstrar erotisk hän-ryckning. Talet måste ha ett skorrande som ri-ver m e d klor i det nakna köttet. Pärningslä-ten mellan älskande.

O m det nu är så att Duras verk f u n g e r a r erotiskt f r a m f ö r allt på kvinnor, så måste m a n fråga sig varför? Enligt Irigaray väljer den lilla flickan att inta en melankolisk håll-ning när det går u p p för h e n n e (i den oidipa-la fasen) att hon till skillnad f r å n pojken, mås-te avstå f r å n sitt begär till modern. I d e n n a upptäckt (av »kastrationen») tar »kvinnlighe-ten» sin början. En kvinnlighet som i vår kul-tur inte är något a n n a t än en anpassning till ett »maskulint narcissistiskt ideal», m e n a r Irigaray.23

Kvinnorna i Duras böcker är ofta sexuellt underdåniga. De kan vara helt fixerade vid att ha blivit (snöpligt) svikna av sin fästman, som Lol V Stein. De kan tyckas tillrättalagda i m ä n n e n s begär, utan protest, m e n också utan större synbar njutning, som A n n e Ma-rie Stretter.

India Song: A n n e Marie Stretter i en sval som-marklänning k o m m e r lojt glidande i en ho-tellkorridor. Sidenet smiter åt kring den vackra kroppen. U r diverse sidodörvackrar u p p e n b a -rar sig d e n ene efter den andre av hennes ka-valjerer för att ansluta sig till h e n n e , Härska-rinnan, som inte beväidigar d e m m e d en blick.

Vad får dessa m ä n att älska henne? H o n är helt autistisk, innesluten i sin egen sorg. H o n ser rakt igenom d e m m e d a n tårarna rinner nerför hennes kinder. Är A n n e Marie Stret-ter en förklädd Fallos? Ä r hennes funktion att på en och samma gång skymma och peka in mot d e n semiotiska kroppens bortträngda räjonger? Är det därför vi upplever d e n n a lätt makabra scen som erotisk?

Närmare d e n n a b r ä n n p u n k t k o m m e r Ing-rid Orfali m e d sin bild »Bossuet, éveque de Condome» (1988). Där uttrycks i ursinnig klartext den manliga respektive kvinnliga po-sitionen i könsspelet — för att inför tittarens blick genast upphävas! Det ger en u p p h e t s a d svindelkänsla.

En Black Jack-kondom h a r blåsts u p p och knytits ihop. Vips blir den snarlik det mjölk-fyllda bröst som spädbarnet kan tänkas fänti-sera om. Bröstet/kondomen har lagts på en kopparspegel (antik?) vilket ger effekten: två bröst — ett verkligt och ett imaginärt. Var är insidan, var utsidan? H a r m a n en gång varit i d e n n a mörka håla där skuggbilderna härs-kar, så vet m a n vad det gäller. Livet. Tavlans engelska titel bekräftar detta: »Fuck you till you bleed a n d die.» Penthesilea och Akilles. Ställ u p p er till tvekamp. Fäll ner visiren. Den som vinner förlorar d e n andra.

Vi låter d e n n a skamlösa sammanbland-ning av m a n n e n s respektive kvinnans synliga könskarakteristika, blir en sista spark mot p a p p a Freud som bara lät det lilla barnet se Fallos (och nonchalerade bröstet, brösten). Säger inte konsten och litteraturen bättre än all teori att könen är två sidor av samma mynt? Och att det är erotiken som bekräftar detta. Lyssna på Rilke, i de sista raderna av »Liebeslied» (Kärleksvisa) f r å n 1907:

»Doch allés, was uns anriihrt, dich und mich, nimmt uns zusammen wie ein Bogenstrich, der aus zwei Saiten EINE stimme zieht.

Auf welches Instrument sind wir gespannt? Und welcher Geiger hat uns in der Hand? O susses Lied.»24

»Dock allt som rör oss, dig och mig, / för oss s a m m a n likt ett stråkdrag, / som u r två strängar drar fram EN stämma. / På vilket in-strument har m a n spänt oss? / Och vilken vio-linist har oss i sitt grepp? / O ljuva melodi.»

N O T E R

1 »Un nouveau type d'intellectuel: le dissi-dent», Tel Quel nr 74/1977. På svenska i Julia Kristeva: Stabat Mäter (1990), som »Dissi-denten — en ny sorts intellektuell». Översätt-ning Ann Runnqvist-Vinde, red Ebba Witt-Brattström.

2 Brevuttalande 1862. Fjodor Dostojevskij var vid tillfället olyckligt förälskad i den vackra men mycket egensinniga student-skan Polina Suslova. Se Geir Kjetsaa, Fjodor Dostojevskij — ett diktarliv, Stockholm 1987. 3 Kulturhuset, Studio 1, Stockholm 1/9-21/10

1990. Ingrid Orfali har även skrivit Fiction érogéne ä partir de Klossowskij, ak avh, Lund

1983.

4 Den grekiska myten bildar grund till Hein-rich von Kleists drama Penthesilea från 1808. På svenska i Kleist — två dramer i översättning av Horace Engdahl, Stockholm 1987. Se även Héléne Cixous, »Akilles är Penthesilea är Akilles» i Dramatens progamhäfte 1986. 5 Shere Hite, Hiterapporten, Stockholm 1977. 6 «The female body», i Jane Gallop, Thinking

through the body, New York 1988.

7 Jacques Lacan, Écrits, Paris 1966. På svens-ka Écrits — spegelstadiet och andra skrifter i ur-val av Iréne Matthis, Stockholm 1989. 8 Luce Irigaray, Speculum de 1'autre femme

(Spegling/avbildning av den Andre som kvinna), Paris 1974. Med denna filosofiska avhandling som kritiserade psykoanalysens syn på kvinnlig identitetsutveckling och sexualitet blev Luce Irigaray med Jacques Lacans goda minne utsparkad från sin tjänst på universitetet i Vincennes hösten

1974.

9 Georges Bataille, Histoire de Voeil, Paris 1928. På svenska Ögats historia, översättning Peter Ölund, Stockholm 1983.

10 »Polylogue» i Julia Kristeva, Polylogue, Paris 1977. På engelska i Julia Kristeva, Desire in Language, New York 1980.

11 Roland Barthes, Le Plaisir du texte, Paris 1973.

12 Se not 1.

13 Marquis de Sade, 1740-1814.

14 Päuline Réage, Histoire d'0, Päris 1954. På svenska Berättelsen om O, Stockholm 1968. 15 Jacques Lacan, »Propos directifs pour un

congrés sur la séxualité féminine», i Écrits, Päris 1966.

16 Luce Irigaray, Ce sexe qui n'en estpas un, Paris 1977.

17 Se »Beyond the Phallus» i Jane Gallop, Thinking through the body, New York 1988. 18 Réné Girard, Les choses cachées depuis

lafoun-dation du monde, Paris 1978.

19 Julia Kristeva, Pouvoirs de 1'horreur, Paris 1980.

20 Julia Kristeva, Histoires d'amour, Paris 1983. 21 Julia Kristeva, Soleilnoir, Päris 1987. 22 Marguerite Duras, Älskaren, översättning

Madeleine Gustavsson, Stockholm 1987. 23 »La tache aveugle d'un vieux réve de

symét-rie», i Irigaray, Spéculum de l'autrefemme, Pa-ris 1974.

24 Rainer Maria Rilke, Neue Gedichte, 1907.

Continned from page 54

SUMMARY

Beyond the Phallus — a diptych

What does a woman know about her sexual po-tential? Assisted by the art of Ingrid Orfali, Ebba Witt-Brattström poses the question whether women's choices lie between being an eruptive volcano or a link in the chain of reproduction.

A different description of the conditions of sexuality may be found in the work of recent French psychoanalysts-Julia Kristeva, Jacques Lacan and Luce Irigaray. This approach consid-ers the infant's ambivalent relationship to its mother's body. And vice versa: in the conclud-ing section of her artide Ebba Witt-Brattström describes her own experience of the taboo-laden, erotically-charged relationship between mother and infant. Ebba Witt-Brattström Litteraturvetenskapliga institutionen Stockholms universitet S - 1 0 6 91 Stockholm Sweden