Vård av personer med
demenssjukdom på
sjukhus
En litteraturöversikt om vårdpersonals upplevelser
HUVUDOMRÅDE: Omvårdnad
FÖRFATTARE: Ellen Hansen, Lisa Jansohn & Gabriel Korodi
HANDLEDARE:Iréne Ericsson
Sammanfattning
Bakgrund: Varje år insjuknar omkring 10 miljoner personer i världen i en
demenssjukdom. Dessa personer behöver ibland vårdas på sjukhus på grund av olika akuta försämringar. Sjuksköterskor behöver arbeta utifrån ett personcentrerat förhållningssätt för att kunna tillgodose alla de behov en person med demenssjukdom har.
Syfte: Att beskriva vårdpersonals upplevelser i vården av personer med
demenssjukdom på sjukhus.
Metod: Kvalitativ litteraturöversikt med induktiv ansats. Analys av elva vetenskapliga
artiklar genomfördes utifrån Fribergs beskrivning av fem-stegsanalys.
Resultat: Analysen resulterade i två teman och sju subteman. Under temat
“Omvårdnadsaspekter av betydelse” presenteras subteman bemötande,
kommunikationshinder, etiska dilemman och anhörigas inflytande. Under temat
“Organisatoriska aspekter av betydelse” presenteras subteman vårdmiljö, tidsbrist samt utbildning och kunskap.
Slutsats: Vårdpersonal har en viktig roll i främjandet av en god vård för alla parter i
omvårdnaden av personer med demenssjukdom på sjukhus. Ett flertal omvårdnadsaspekter och organisatoriska aspekter begränsar vårdpersonalen i deras omvårdnadsarbete och behöver ses över. För att uppnå en säker vård av kvalitét för personer med demenssjukdom på sjukhus behövs förslagsvis ökad kunskap och utbildning. En anpassad vårdmiljö samt ett bra samarbete inom det interprofessionella teamet och med anhöriga är även stor betydelse.
Nyckelord: Demenssjukdom, etiska dilemman, personcentrerad vård, sjukhus,
upplevelser, vårdpersonal
The care of people with dementia in hospitals: A literature review of nursing staffs' experiences
Summary
Background: Around 10 million people worldwide get dementia every year. These
people sometimes need to be cared for in hospital due to various acute deteriorations. Nurses need to work in a person-centered approach in order to meet all the needs of a person with dementia.
Aim: To describe nursing staffs’ experience in the care of people with dementia in
hospitals.
Method: A qualitative literature review with an inductive approach. Analysis of
eleven scientific articles was carried out based on Friberg's description of five-step analysis.
Result: The analysis resulted in two themes and seven subthemes. The theme
“Aspects of importance in nursing” presents the subthemes personal treatment,
communication barriers, ethical dilemmas and the influence of relatives. The theme
“Organizational aspects of importance” presents the subthemes healthcare
enviroment, lack of time, and education and knowledge.
Conclusion: Nursing staff play an important role in promoting good care for all
parties in the care of people with dementia in hospitals. A number of nursing aspect and organizational aspects limit the nursing staff in their work and need to be considered. In order to achieve safe, quality care for people with dementia in hospitals, increased knowledge and education are suggested. An adapted healthcare environment and a good collaboration within the interprofessional team and with relatives is also of great importance.
Keywords: Dementia, ethical dilemmas, experiences, hospital, nursing staff,
person-centered care
Innehållsförteckning
Inledning 1
Bakgrund 1
Demenssjukdomar 1
Symtom 2
Omvårdnad vid demenssjukdom 2
Lagar och etiska aspekter 3
Sjuksköterskans roll och ansvar i demensvården 3
Personcentrerad vård 4
Syfte 6
Material och metod 6
Design 6
Urval och datainsamling 6
Dataanalys 7 Forskningsetiska överväganden 7 Resultat 9 Omvårdnadsaspekter av betydelse 9 Bemötande 9 Kommunikationshinder 10 Etiska dilemman 10 Anhörigas inflytande 11
Organisatoriska aspekter av betydelse 12
Vårdmiljö 12
Tidsbrist 13
Utbildning och kunskap 13
Diskussion 15 Metoddiskussion 15 Resultatdiskussion 16 Slutsats 18 Kliniska implikationer 18 Referenser 19 Bilagor Bilaga 1 - Sökmatris Bilaga 2 - Kvalitetsgranskningsprotokoll Bilaga 3 - Artikelmatris
1
Inledning
I världen lever omkring 50 miljoner människor med en demenssjukdom och varje år upptäcks 10 miljoner nya fall (World Health Organization [WHO], 2019a). I Sverige lever 130 000 - 150 000 personer med en demenssjukdom och varje år insjuknar omkring 20 000 - 25 000 personer (Socialstyrelsen, 2017). Demenssjukdom uppträder i de flesta fall efter 80 års ålder eftersom en känd riskfaktor för demenssjukdom är hög ålder. Individer som är 80 år och äldre utgör den snabbast växande delen av befolkningen världen över, vilket leder till en förväntad ökning av demenssjukdom (Skoog et al., 2017). Att leva med en demenssjukdom kan upplevas ansträngande både för personen som har blivit diagnostiserad och även för dess anhöriga. Sjuksköterskan har därför en viktig roll att stödja personen med demenssjukdom samt deras närstående i vården (Harrison Dening & Hibberd, 2016). Att som sjuksköterska arbeta utifrån ett personcentrerat förhållningssätt i mötet med demenssjuka personer har länge varit accepterat som bästa praxis. Sjuksköterskor upplever dock att det kan vara svårt att utföra personcentrerad omvårdnad till personer med demenssjukdom på grund av de konsekvenser som sjukdomen ger, framför allt i akuta vårdmiljöer som på sjukhus (Featherstone et al., 2019). Det behövs därför en ökad förståelse för vad sjuksköterskor upplever när de vårdar personer med demenssjukdom på sjukhus (Socialstyrelsen, 2017).
Bakgrund
Demenssjukdomar
Enligt WHO:s definition är demens ett syndrom där personen uppvisar symtom på en nedgång från en tidigare nivå av kognitiv funktion. Den kognitiva nedsättningen inkluderar funktioner som minne, uppmärksamhet, praktisk förmåga, språklig förmåga, social kognition och bedömning, psykomotorisk hastighet samt orienteringsförmåga i tid och rum. Det stör personens förmåga att leva ett oberoende dagligt liv och orsakas inte av ett normalt åldrande (WHO, 2019b).
Demens förekommer vid flera olika sjukdomar och brukar indelas i grupperna degenerativa-, vaskulära-, och sekundära demenssjukdomar beroende på sjukdomens ursprung. Demenssjukdomarna har olika skadeområden i hjärnan men gemensamt är att de orsakar hjärncellsdöd (Solheim, 2019). Hög ålder är den främsta riskfaktorn för att drabbas av demenssjukdom och forskning visar att olika livsstilsfaktorer som exempelvis högt blodtryck, höga blodfetter, låg fysisk aktivitet samt ärftlighet kan var en risk för att utveckla en demenssjukdom (Deckers et al., 2015). Insjuknandet sker smygande med stadig försämring i takt med att hjärnans celler skadas. Alzheimers sjukdom är vanligast förekommande och tillhör gruppen degenerativa demenssjukdomar. Frontotemporal demenssjukdom och Lewy Body demens är ytterligare två degenerativa demenssjukdomar som enligt forskning visar tendenser till att öka i förekomst (Benussi et al., 2020). Degenerativa demenssjukdomar angriper hjärnans celler som börjar förtvina och orsakar sedan nervcellsdöd (WHO, 2020). Vaskulär demens är den vanligaste förekommande demenssjukdomen efter Alzheimers sjukdom. Det orsakas av försämrad blodtillförsel i hjärnan vilket resulterar i att det sker en syrebrist och cellerna vid aktuellt område skadas och dör (O´Brien &
2
Thomas, 2015). Sekundära demenssjukdomar orsakas av yttre eller inre påfrestningar på kroppen och hjärnan (Solheim, 2019). Ett exempel på orsak till sekundär demenssjukdom är alkoholmissbruk. Överdriven alkoholkonsumtionen stör absorptionen av tiamin (vitamin B1) som är ett viktigt vitamin för hjärncellernas funktion (Nazarko, 2019).
Symtom
Vid diagnostisering av demenssjukdomar används International and Statistical Classification of Diseases (ICD 10) sombeskriver de kriterier som ska vara uppfyllda för att en person ska bli diagnostiserad med en demenssjukdom (WHO, 1993). Enligt ICD10 beskrivs demenssjukdomen som en utveckling som sker i olika stadier; mild, måttlig och svår demenssjukdom. Mild demenssjukdom kännetecknas av nedgång i kognitiva förmågor som påverkar det vardagliga livet. Personen kan leva självständigt då det främst är inlärningen av ny information som drabbas. Måttlig demenssjukdom innebär en mer allvarlig funktionsnedsättning och påverkar personens förmåga att i större omfattning leva ett självständigt liv. Behovet av stöttning ökar då den kognitiva förmågan försämras och personen får svårt att utföra enkla vardagssysslor. Vid svår demenssjukdom har personen fullständig oförmåga att behålla information (WHO, 1993). Personer med svår demenssjukdom behöver omfattande hjälp med personlig hygien och mobilisering då den motoriska förmågan ständigt försämras. Det finns ökad risk för undernäring och infektioner då personerna till största del är sängliggande (Zvěřová, 2019).
Personer med demenssjukdom utvecklar ofta någon gång under sjukdomsprocessen beteendemässiga och psykiska symtom (BPSD - Beteendemässiga och Psykiska symtom vid Demenssjukdom) (Nationella Kvalitetsregister, 2019). Förekommande symtom vid BPSD är dysfori, oro, apati, vanföreställningar, hallucinationer, irritabilitet, aggression, sömnproblematik och ätstörningar. Symtomen bidrar till en stor del av den sociala bördan för personer med demenssjukdom och är viktiga att uppmärksamma (Van Der Linde et al., 2014).
Demenssjukdom är en obotlig sjukdom som personen kan leva med i flera år (Macdonald, 2018). Vid Alzheimers sjukdom finns läkemedelsbehandling men läkemedlen botar inte sjukdomen utan lindrar endast symtomen (Mohammad et al., 2017). Därför är omvårdnad och symtomlindring den viktigaste behandlingsåtgärden (Chenoweth et al., 2019).
Omvårdnad vid demenssjukdom
Syftet med hälso- och sjukvården är att främja det dagliga livet under sjukdomens olika stadier samt bidra till bästa möjliga livskvalité. Åtgärder syftar till att lindra symtomen av demenssjukdomen och genom olika åtgärder kompensera för de funktionsnedsättningar som personen drabbas av (Socialstyrelsen, 2017). Den förväntade ökningen av personer med demenssjukdom är en social och ekonomisk utmaning för samhället då de drabbade ofta behöver mer vård (Odzakovic et al., 2019). Demenssjuka personer kan behöva hjälp med grundläggande fysiska behov men de psykosociala behoven betraktas även som en central del i omvårdnaden (Hansen et al., 2017; WHO, 1993). När personer med demenssjukdom fortfarande vårdas i hemmet är det anhöriga som oftast tar det större ansvaret i omvårdnaden. På grund av det stora ansvarstagandet kan det med tiden bli en börda för anhöriga och påverka deras sociala,
3
emotionella och ekonomiska hälsa (Eifert et al., 2015). För personer som drabbas av en demenssjukdom blir sjukdomen successivt värre och utvecklingen gör det svårt att bo kvar hemma. I sådana fall kan det bli aktuellt med institutionsvård (Odzakovic et al., 2019).
Personer med demenssjukdom kan behöva vård på sjukhus på grund av de komplexa behoven och sjukligheten som är förknippat med tillståndet (WHO, 2012). En sjukhusvistelse har ofta negativa konsekvenser då personens symtom förvärras eftersom sjukhusmiljön upplevs förvirrande. De har också i snitt en längre sjukhusvistelse än andra patienter (Mukadam & Sampson, 2011). Institutionella miljöer som särskilt boende för äldre eller sjukhus är ofta den sista vårdplatsen för personer med demenssjukdom (De Witt Jansen et al., 2017).
Lagar och etiska aspekter
Hälso- och sjukvårdslagens (SFS 2017:30) mål är att hela Sveriges befolkning ska ha god hälsa och få vård på lika villkor. Patientens behov av säkerhet, trygghet och kontinuitet ska tillgodoses. Hälso- och sjukvården ska arbeta för att förebygga ohälsa, respektera människors värdighet samt alla människors lika värde. Enligt Patientlagen (SFS 2014:821) ska hälso- och sjukvården arbeta för att främja patientens delaktighet, integritet och självbestämmande. Patienten ska få information om hälsotillstånd, behandlingsmetoder, förväntat vårdförlopp, risker och eftervård innan samtycke kan inhämtas.Om patienten inte ger samtycke till vård får den inte ges om inte annat följer av patientlagen eller annan lag. Information om konsekvenser av utebliven vård ska ges till patienter som väljer att avstå vård. Vid akut fara som allvarligt hotar patientens hälsa eller liv ska patienten få den vård som krävs för att förhindra ytterligare fara. Så långt som möjligt ska hälso- och sjukvården utföras i samråd med patienten (SFS 2014:821).
Moonga och Likupe (2016) beskriver att sjuksköterskor kan ställas inför etiska dilemman när de vårdar personer med demenssjukdom. Orsaken kan vara att demenssjuka personer kan neka vård på grund av sin nedsatta kognitiva förmåga. Sjuksköterskor befinner sig då i en svår situation där de måste göra en bedömning om personen är tillräckligt kapabel att förstå vad beslutet att neka vård innebär. Pulsford et al. (2011) visar på en problematik i omvårdnaden då beteenden som verbal och fysisk aggression förekommer från personer med demenssjukdom. Det kan medföra en risk för ökad stress och utbrändhet bland sjuksköterskor. Fazio et al. (2018) menar att demenssjukas känsla av identitet har stor betydelse för hur sjukdomen utvecklar sig. De kan uppleva att identiteten faller isär och behovet av att känna tillgivenhet ökar. Sjuksköterskan har därför en avgörande roll i interaktionen för att bibehålla det fysiska och psykologiska människovärdet hos personen.
Sjuksköterskans roll och ansvar i demensvården
I ICN:s etiska kod beskrivs fyra grundläggande ansvarsområden som sjuksköterskan har. Ansvarsområdena är att främja hälsa, återställa hälsa, förebygga sjukdom och lindra lidande. Sjuksköterskan ska enligt ICN:s etiska kod bemöta människor med respekt och tillgodose deras rättigheter och egna val (International Council of Nurses, 2012). Det finns sex kärnkompetenser för sjuksköterskor att följa och ständigt arbeta efter i sin profession för att förbättra säkerheten och kvalitén i vården.
4
Kärnkompetenserna är förbättringskunskap, informatik, samverkan i team, säker
vård, evidensbaserad vård och personcentrerad vård (Cronenwett et al., 2007). Förbättringskunskap innebär att sjuksköterskan kritiskt ska granska resultat av olika
vårdprocesser, rutiner och vårdmiljöer för att förbättra hälso- och sjukvården.
Informatik innefattar sjuksköterskans ansvar att informativt kunna kommunicera och
dokumentera med bevarandet av patientens sekretess (Cronenwett et al., 2007).
Samverkan i team innebär att sjuksköterskan arbetar effektivt för att främja en öppen
kommunikation och ett gemensamt beslutsfattande med ömsesidig respekt inom vård- och interprofessionella team (Cronenwett et al., 2007). Genom gott samarbete inom det interprofessionella teamet har det visat sig att beteendemässiga symtom som aggression och agitation minskar hos personer med demenssjukdom vilket underlättar omvårdnadsarbetet för sjuksköterskan (Patel & Shideler, 2010). Säker
vård innebär att sjuksköterskan ska arbeta patientsäkert för att minimera skaderisken
(Cronenwett et al., 2007). Personer med demenssjukdom har större fallrisk än andra patienter när de vårdas på sjukhus. Därför har sjuksköterskor en avgörande roll i observationen av dessa personer (Ayton et al., 2017). Evidensbaserad vård innefattar att sjuksköterskan ska hålla sig uppdaterad och utföra vård som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet har den bästa tillgängliga evidensen. Personcentrerad vård symboliserar sjuksköterskans ansvar att aktivt främja partnerskapet med patienten samt att patientens berättelse och syn på hälsa och ohälsa ska vara i fokus (Cronenwett et al., 2007).
Personcentrerad vård
Begreppet personcentrerad vård har sitt ursprung inom humanistisk psykologi och utformades 1961 av Carl Rogers (Mitchell & Agnelli, 2015). Begreppet beskrivs som omvårdnad med patienten i centrum av sin egen vård. Patienten ska ges stöd och möjligheten att bidra till sin vård genom delat beslutsfattande, kommunikation och ömsesidig respekt med vårdpersonalen (Kitwood, 1997). Definitionen av personcentrerad vård enligt Svensk sjuksköterskeförening (2010) är en vård där hela människan och dess behov ska tillgodoses. Personens psykiska, sociala och existentiella behov ska prioriteras i lika stor omfattning som de fysiologiska behoven. Vårdpersonalens professionella perspektiv ska ses som likvärdigt med personens egna perspektiv (Svensk sjuksköterskeförening, 2010). Tom Kitwood utgick från Carl Rogers filosofi om personcentrerad vård då han införde det personcentrerade förhållningssättet i demensomsorgen (Mitchell & Agnelli, 2015; Røsvik et al., 2011). Kitwoods arbete gav en banbrytande teoretisk grund för personcentrerad vård i demensvården (Mitchell & Agnelli, 2015).
VIPS-modellen är framtagen för att klargöra de olika delarna av personcentrerad vård i demensvården med utgångspunkt från Kitwoods vision. VIPS-modellen står för fyra viktiga element som är avgörande för att sjuksköterskor ska kunna utföra personcentrerad vård till personer med demenssjukdom. V: En värdegrund som hävdar det absoluta värdet av alla människor inom vården. Demenssjuka personers värde ska ses oavsett ålder eller kognitiv förmåga. Det är även av betydelse att de som ger vården till personer med demenssjukdom, till exempel sjuksköterskor, känner sig värderade och respekterade av sin arbetsgivare och organisationen. I: Ett individualiserat tillvägagångssätt där varje människa ses som unik. P: Utgå från person som är i behov av vård och dennes perspektiv. S: Främjandet av en social miljö som stödjer psykologiska behov (Brooker & Latham, 2016; Røsvik et al., 2011).
VIPS-5
modellens beskrivning av personcentrerad vård inkluderar alla nivåer inom organisationen. Sjuksköterskan har ett delat ansvar tillsammans med ledningen och annan personal i skapandet av värdegrunden, rutiner för individualiserande metoder samt en positiv social miljö. I strävan efter att utföra en personcentrerad vård är P i VIPS-modellen varje sjuksköterskas ansvar, att förstå personens perspektiv (Røsvik et al., 2011).
Sjuksköterskans uppgift är enligt kompetensbeskrivningar, lagar och riktlinjer att främja hälsa men samtidigt värna om personens autonomi och integritet (International Council of Nurses, 2012; SFS 2014:821; SFS 2017:30; Svensk sjuksköterskeförening, 2010). När personer med demenssjukdom till exempel inte förstår omvårdnadssituationen behöver sjuksköterskor ta ställning till vad som är bäst för personen vilket beskrivs som påfrestande (Moonga & Likupe, 2016; Pulsford et al., 2011). Ofta underlättar inte den främmande sjukhusmiljön situationen (Mukadam & Sampson, 2011). För att stödja sjuksköterskan i sin strävan att ge god vård av kvalitet behövs en ökad kunskap och förståelse för sjuksköterskans situation i vården av personer med demenssjukdom på sjukhus (Socialstyrelsen, 2017).
6
Syfte
Syftet var att beskriva vårdpersonals upplevelser i vården av personer med demenssjukdom på sjukhus.
Material och metod
Design
Designen för examensarbetet var en kvalitativ litteraturöversikt. En litteraturöversikt är en objektiv kartläggning av vetenskapliga artiklar som analyseras och beskrivs för att öka kunskapen om ett område som tidigare studerats (Segesten 2017). Kvalitativa artiklar granskades för att svara på syftet. I syftet benämns begreppet vårdpersonal vilket innefattar sjuksköterskor och undersköterskor. Kvalitativ metod har en holistisk grundsyn och används för att studera människors levda erfarenheter av ett fenomen (Henricson & Billhult, 2017). Analysen genomfördes med induktiv ansats. Det innebär att fenomenet studeras förutsättningslöst i empirin utan att utgå från en färdig teori och sedan göra en så korrekt beskrivning som möjligt (Priebe & Landström, 2017).
Urval och datainsamling
Litteraturöversiktens syfte var utgångspunkten för de sökord som användes i sökningar i databaserna CINAHL, Ageline, PsycINFO: nurse OR nurses AND
dementia AND perspective OR perception OR opinion OR experience OR attitude
AND hospital (Bilaga 1). Databasen CINAHL riktar sig mot forskning inom omvårdnad (Östlundh, 2017). Ageline är en databas som innehåller forskning kopplat till gerontologi (Högskolebiblioteket Jönköping University, u.å.). Databasen PsycINFO riktar sig mot forskning inom psykologi och beteendevetenskap (Karlsson, 2017).
Booleska termer som AND och OR användes i de olika sökningarna. Det rekommenderas för att markera hur de valda sökorden ska kombineras (Östlundh, 2017). Avgränsningar som gjordes i databaserna inför sökning var att artiklarna skulle vara peer reviewed, skrivna på engelska och publicerade mellan 2010-2020. Artiklarnas inklusionskriterier var att de skulle vara originalartiklar, ha en kvalitativ ansats och studien skulle vara utförd på sjukhus samt bestå av deltagande vårdpersonal. Review-artiklar och artiklar som innehöll kvantitativ forskning eller mixed-method exkluderades.Även artiklar där studierna inte var utförda på sjukhus eller där vårdpersonals upplevelser inte tydligt kunde urskiljas exkluderades. Urval av relevanta artiklar gjordes först genom att läsa titlar. I de artiklar vars titlar stämde överens med syftet lästes abstrakten. De artiklar som därefter ansågs relevanta för syftet lästes i sin helhet. Exkludering av tre artiklar gjordes då tillgång till fulltext inte fanns. Några artiklar var baserade på samma studie vilket gjorde att fyra artiklar fick exkluderas. Efter läsning av artiklarna i fulltext kvalitetsgranskades de artiklar som fortfarande stämde överens med syftet. Protokoll för granskning av basala kvalitetskriterier av studier med kvalitativ metod framtaget av Hälsohögskolans Avdelning för Omvårdnad användes för att granska de valda artiklarnas kvalitet (Bilaga 2). För att en artikel skulle kunna användas i litteraturöversiktens resultatdel krävdes det att alla kriterier var godkända i Del I (4 poäng totalt) och minst sju av åtta kriterier var godkända i Del II (Bilaga 2). Antalet artiklar som togs ut för granskning
7
enligt kvalitetgranskningsprotokollet var 42 stycken. Av de granskade artiklarna godkändes elva artiklar enligt kvalitetsgranskningen och inkluderades i litteraturöversiktens resultat (Bilaga 3). De elva artiklarna kommer från länderna Australien, Japan, Sydkorea, Tyskland, Belgien, Storbritannien, Finland, Danmark och Sverige. Två av dessa artiklar togs fram genom manuell sökning utifrån andra artiklars referenser.
Dataanalys
Analys av de artiklar som användes till resultatet genomfördes enligt Fribergs (2017) beskrivning av fem-stegsanalys. I första steget delades artiklarna upp mellan de som genomförde litteraturöversikten och lästes upprepade gånger för att få en helhetsbild av innehållet. I andra steget markerades textdelar med överstrykningspennor som svarade på litteraturöversiktens syfte i respektive artikels resultat. Friberg (2017) benämner det andra steget som att identifiera nyckelfynd. I tredje steget lyftes de textdelar som svarade på syftet ut ur respektive artikel och sammanställdes för att skapa en översikt av materialet. Innehållet i respektive artikel jämfördes sedan i det fjärde steget för att finna likheter och skillnader i de olika studierna. Det material som handlade om samma sak placerades tillsammans och benämndes med subteman och teman. I femte steget sammanställdes en löpande text under respektive tema och subtema. Texten innehåller en redogörelse av vad som framkommit vid analysen och utgör studiens resultat. Friberg (2017) beskriver analysen som att gå från en helhet i respektive artikels resultat, till delar som är de textdelar som svarar på syftet till att utifrån dessa delar sammanställa en ny helhet vilket är litteraturöversiktens sammanställda resultat.
Forskningsetiska överväganden
Vid högskolestudier som examensarbete på grundnivå krävs inget etiskt godkännande dock ansvarar studenterna för att i alla aspekter som berör syftet med examensarbetet alltid överväga forskningsetiken. Vid examensarbeten som inkluderar studier av människor ska det undvikas att de på något sätt skadas eller utnyttjas (Kjellström, 2017). Granskningsprotokollet (Bilaga 2) användes för att säkerställa att alla artiklarnas studier som användes i litteraturöversiktens resultat hade blivit godkända av en etisk kommitté. Ett sådant godkännande eller ett noggrant etiskt övervägande är ett krav för att artiklar ska kunna inkluderas i litteraturöversikters resultat (Mårtensson & Fridlund, 2017). Artiklarna måste även följa kraven om fyra etiska principer framtagna av Vetenskapsrådet (2002). De fyra etiska principerna är informations-, konfidentialitets-, nyttjande- och samtyckeskravet. Informationskravet innebär att forskaren ska informera deltagare och uppgiftslämnare om studiens syfte, vad det innebär att medverka och att det är frivilligt att avbryta sitt deltagande. Konfidentialitetskravet innebär att deltagarnas identiteter ska skyddas då deras personuppgifter ska behandlas på ett sätt så att obehöriga inte kan ta del av dem. Nyttjandekravet innebär att den information som deltagarna delar med sig av endast får användas för forskningens ändamål. Samtyckeskravet innebär att deltagarna har rätt att själva bestämma om och hur länge de vill delta i en studie. Forskaren ska även inhämta samtycke från varje deltagare (Vetenskapsrådet, 2002).
Om artiklarna är peer-reviewed samt har ett etiskt godkännande anses de etiska principerna vara tillämpade. En etisk svårighet kan uppstå när de som genomför litteraturöversikten har svenska som modersmål och begränsad kunskap i engelska.
8
Det kan resultera i feltolkningar vid bedömning av artiklarna (Kjellström, 2017). Kunskapen i engelska var på olika nivå vilket gjorde att en dialog fördes vid förekomst av svåra ord, begrepp och sammanhang i artiklarna för att säkerställa att samtliga tolkat texten likadant. Det fanns också en förförståelse av att vårda personer med demenssjukdom. Förförståelse kan påverka valet av artiklar och tolkningen vid analysen (Priebe & Landström, 2017). För att undvika det har gruppen reflekterat över riskerna under arbetets gång samt diskuterat det med andra studenter och handledare. Genom egen reflektion och andras analys av innehållet hanteras förförståelsen i syfte att behålla objektiviteten (Priebe & Landström, 2017). Trots de risker som finns med litteraturöversikten så anses ändå nyttan väga tyngre än riskerna då det är viktigt att få information om hur vårdpersonal upplever vården av demenssjuka personer på sjukhus.
9
Resultat
Vid analysen av de elva artiklarnas studier framstod två teman som svarade på litteraturöversiktens syfte. De teman som skapades var Omvårdnadsaspekter av
betydelse med subteman Bemötande, Kommunikationshinder, Etiska dilemman och
Anhörigas inflytande och Organisatoriska aspekter av betydelse med subteman Vårdmiljö, Tidsbrist och Utbildning och kunskap (tabell 1).
Tabell 1. Översikt av teman och subteman.
Omvårdnadsaspekter av betydelse Bemötande
Kommunikationshinder Etiska dilemman
Anhörigas inflytande
Organisatoriska aspekter av betydelse Vårdmiljö
Tidsbrist
Utbildning och kunskap
Omvårdnadsaspekter av betydelse
Vårdpersonalen upplever att det finns omvårdnadsaspekter som är av betydelse i vården av personer med demenssjukdom på sjukhus. Upplevelsen är att omvårdnadsaspekter som bemötande och kommunikationshinder har en betydelse för omvårdnaden. De etiska dilemman som vårdpersonalen kan uppleva att de ställs inför i vården av personer med demenssjukdom är ytterligare en omvårdnadsaspekt av betydelse. Vårdpersonalen upplever att anhörigas inflytande är en aspekt av betydelse
för omvårdnaden eftersom de har större kännedom om personen.
Bemötande
Vårdpersonalen upplever att det är viktigt att skapa förtroende och trygghet för att kunna ge god vård till personer med demenssjukdom (Choi & Choi, 2019; Krupic et al., 2016; Pinkert et al., 2018). Första mötet ska vara anpassat utifrån personens kognitiva förmåga och hela personen ska behandlas med respekt utifrån varje enskilt behov (Bryon et al., 2011; Cowdell., 2010; Krupic et al., 2016). Information om personen upplever vårdpersonalen bidrar till ökad förståelse för dennes beteende och personlighet vilket leder till en bättre relation till individen bakom demenssjukdomen. De menar att relationen skapar en större empati till den sjuke vilket underlättar vårdandet (Bryon et al., 2011; Choi & Choi, 2019; Jensen et al., 2019; Pinkert et al., 2018). Empatin stärker relationen som blir mer personlig och avståndet minskar mellan rollerna professionell vårdpersonal och patient (Bryon et al., 2011). Annan vårdpersonal beskriver att det är ansträngande och tar tid att lära känna personen med demenssjukdom och dennes beteenden då personen kanske bara stannar några dagar på sjukhuset (Jensen et al., 2019). Vårdpersonalen upplever att det underlättar omvårdnaden att avleda och distrahera personen med demenssjukdom genom olika
10
samtalsämnen samt att fysisk beröring har positiv effekt vid bemötandet (Choi & Choi., 2019; Digby, 2018; Hynninen et al., 2015; Jensen et al., 2019; Krupic et al., 2016).
Kommunikationshinder
Det förekommer att vårdpersonalen upplever en känsla av hjälplöshet när personer med demenssjukdom blir oroliga vid olika omvårdnadssituationer. Det skapar kommunikationssvårigheter mellan parterna då vårdpersonalen och personen med demenssjukdom inte förstår varandra (Fukada et al., 2015; Hynninen et al., 2015; Pinkert et al., 2018). Kommunikationshinder kan även innebära att vårdpersonalen upplever att informationen de ger inte uppfattas och därför undviker de att engagera sig då de är rädda att personen ska bli aggressiv (Digby, 2018; Fukada et al., 2015). Vårdpersonalen beskriver att informationen de ger till personer med demenssjukdom inte kvarstår utan måste upprepas. De berättar vidare att det är viktigt att alltid kommunicera och involvera personen i varje steg i omvårdnaden för att kunna utföra god vård (Jensen et al., 2019; Krupic et al., 2016). En situation som vårdpersonalen upplever som problematiska på grund av kommunikationshinder är svårigheten att tolka och bedöma om personen med demenssjukdom är smärtpåverkad (Fry et al., 2016; Fry et al., 2017; Krupic et al., 2016). För att kunna identifiera smärta förlitar sig vårdpersonalen på den icke- verbala kommunikationen. Vårdpersonalen söker tecken i personens kroppsspråk och ansiktsuttryck samt gör bedömningar utifrån vitala parametrar (Choi & Choi, 2019; Fry et al., 2016; Fry et al., 2017; Krupic et al., 2016).
Etiska dilemman
En omvårdnadsaspekt av betydelse är det etiska dilemma som vårdpersonalen upplever då de behöver informerat samtycke i vården av personen med demenssjukdom vilket i vissa fall kan vara omöjligt att få. Om personen med demenssjukdom inte själv kan ge sitt samtycke av någon anledning kan vårdpersonalen vända sig till personens anhöriga. Dock upplever vårdpersonalen att personens anhöriga ofta själva har en hög ålder eller så finns det inga anhöriga kvar i livet (Fukada et al., 2015). En annan situation då vårdpersonalen upplever ett etiskt dilemma är när den medicinska behandlingen går emot deras värderingar om vad som är den bästa vården för personer med demenssjukdom. Vårdpersonalen anser att de har ett ansvar att föra den sjukes talan när de själva inte kan göra det och känslorna varierar beroende på om de känner att deras synpunkter kring vården blir mottagna av läkaren (Bryon et al., 2011). Vårdpersonalen känner även att de har en etisk skyldighet att hantera smärta hos personer med demenssjukdom då det anses vara en mänsklig rättighet att få vara smärtfri (Fry et al., 2016). De upplever dock att smärtan hos personerna inte alltid är optimalt behandlad vilket går emot deras etiska principer (Fry et al., 2017; Fry et al., 2016).
En inre konflikt förekommer framför allt hos vårdpersonalen när de behöver försvara ett vårdbeslut om behandling som de själva inte håller med om är det bästa alternativet inför personens anhöriga. Det skapar känslor som maktlöshet och frustration hos vårdpersonalen när de behöver utföra en arbetsuppgift som de utifrån den sjukes signaler upplever att de inte vill genomföra. För att hantera symtomen som visar sig i de här situationerna förekommer det att vårdpersonalen får hålla fast personen vilket upplevdes oetiskt. Vårdpersonalen försöker i sådana situationer utföra uppgifterna med extra omsorg och respekt för att minska sina känslor av dåligt samvete (Byron et al., 2011). Det förekommer även metoder som innebär fysisk begränsning för de sjuka
11
som till exempel fastbindning, inlåsning på avsedda rum på avdelningen eller att man administrerar lugnande läkemedel för att hantera sjukdomens olika symtom (Digby et al., 2018; Hynninen et al., 2015). Vårdpersonalen upplever att de här metoderna används mer frekvent de senaste åren istället för alternativa omvårdnadsåtgärder. En alternativ omvårdnadsåtgärd kan vara övervakning av personer med demenssjukdom genom att förflytta dem till närheten av expeditionen (Hynninen et al., 2015).
Klassificering beroende på personer med demenssjukdoms olika symtombild förekommer inom vården (Cowdell, 2010; Jensen et al., 2019; Krupic et al., 2016). Vårdpersonalen upplever att klassificering i negativ bemärkelse kan bero på arbetsplatsens kultur. Det kan även i positiv bemärkelse underlätta vårdandet enligt vårdpersonalen att på förhand veta om personen med demenssjukdom är en desorienterad, aggressiv, deprimerad eller tyst person (Cowdell, 2010; Krupic et al., 2016). Vårdpersonalen upplever att negativa beskrivningar av personer med demenssjukdom kan uttryckas av andra inom teamet och att det har en tendens att smitta av sig. Det påverkar vården eftersom vårdpersonalen då kan välja att undvika den personen i den mån de kan (Cowdell, 2010; Jensen et al., 2019). Ordet “dement” förekommer även inom vården och vårdpersonalen upplever att det finns en negativ klang i ordet. Det skapar förutfattade meningar hos dem att personen med demenssjukdom endast kommer bidra med svårigheter och utmaningar (Jensen et al., 2019).
Anhörigas inflytande
Vårdpersonalen upplever att personer med demenssjukdom som vårdas på sjukhus får en känsla av trygghet och lugn när de är i närvaro av sina anhöriga (Choi & Choi et al., 2019; Fukada et al., 2015). Vårdpersonalen upplever att stödet från anhöriga i vården till personer med demenssjukdom är en omvårdnadsaspekt av betydelse och de har mestadels positiva inställningar angående detta (Bryon et al., 2011; Choi & Choi, 2019). Anhöriga anses ha en nyckelroll och ett bra samarbete med anhöriga är enligt vårdpersonalen ett viktigt hjälpmedel i främjandet av positiva resultat i omvårdnaden (Choi & Choi, 2019; Fry et al., 2017; Fukada et al., 2015; Hynninen et al., 2015; Krupic et al., 2016). Vårdpersonalen upplever att de stöter på problem som till exempel när personen med demenssjukdom blir aggressiv i vårdandet och att problemen inte kan lösas utan samarbete med anhöriga (Fukada et al., 2015).
Vårdpersonalen har positiva upplevelser när anhöriga är aktivt involverade i beslutsfattandet kring vården och samarbetet beskrivs då som givande (Choi & Choi et al., 2019; Hynninen et al., 2015). Närvaron av anhöriga upplevs dock inte alltid som positiv. På grund av bristande förståelse kan anhöriga bli frustrerade och kränkande mot personen med demenssjukdom när de uppvisar beteendemässiga symtom. Det anser vårdpersonalen blir ett hinder i omvårdnaden för att lugna och stabilisera den sjuke (Choi & Choi et al., 2019; Fukada et al., 2015). De tycker även att situationer angående val av behandling för personen med demenssjukdom kan bli mer komplicerat och skapar konflikter när anhöriga har olika åsikter (Bryon et al., 2011). När anhörigas deltagande i vårdprocessen är passivt eller otillgängligt anser vårdpersonalen att interaktionen med personen med demenssjukdom brister och omvårdnaden blir svårare att utföra (Fukada et al., 2015; Hynninen et al., 2015).
12
Organisatoriska aspekter av betydelse
Vårdpersonalen upplever att organisatoriska aspekter har betydelse i vården av personer med demenssjukdom. Vårdmiljön på sjukhus är inte lämplig för personer med demenssjukdom då organisationen inte är anpassad efter deras behov. Den organisatoriska aspekten tidsbrist upplever vårdpersonalen påverkar kvaliteten av omvårdnaden. Utbildning och kunskap är även av betydelse för att vårdpersonalen ska kunna erbjuda god vård till demenssjuka personer.
Vårdmiljö
Vårdpersonalen upplever att sjukhus med sina ljusa lokaler med medicinsk och teknisk utrustning samt mycket människor i rörelse och transporter som genererar i hög ljudvolym, inte är en optimal miljö för personer med demenssjukdom (Fry et al., 2016; Fukada et al., 2015; Jensen et al., 2019; Krupic et al., 2016; Pinkert et al., 2018). Sjukhusmiljön uppfattas vara en organisatorisk aspekt av betydelse i vården av personer med demenssjukdom då den är förvirrande och obekant vilket tvingar dem ut ur sin trygghet. Vårdpersonalen upplever att känslor som stress, rädsla, ångest och oro förekommer hos personer med demenssjukdom när de vårdas på sjukhus (Fry et al., 2016; Fukada et al., 2015; Krupic et al., 2016; Pinkert et al., 2018). Sådana känslor kan leda till att symtomen av demenssjukdomen förvärras och beteenden som att vandra runt, desorientering eller en vilja att lämna sjukhuset uppstår. Dessa beteenden ökar risken för fall och skador vilket bekymrar vårdpersonalen (Digby et al., 2018; Fukada et al., 2015; Pinkert et al., 2018). Känslor av förlust hos personer med demenssjukdom är även något som vårdpersonalen upplever att de kan känna igen och koppla till det faktum att den sjuke nu befinner sig i en annorlunda miljö (Pinkert et al., 2018). Det anses därför viktigt för vårdpersonalen att erbjuda delaktighet och autonomi i vården då personer med demenssjukdom tvingas offra mycket av sin självständighet när de befinner sig i sjukhusmiljö (Byron et al., 2011; Fry et al., 2016).
Vårdpersonalen upplever att personer med demenssjukdom blir lugnare om de avleder uppmärksamheten bort från vården och den främmande omgivningen. Genom att prata med dem om gamla tider eller ta fram små personliga tillhörigheter kan de förknippa det med livet hemma. Om personen med demenssjukdom är lugn förbättras samarbetet och kontakten mellan parterna enligt vårdpersonalen (Hynninen et al., 2015; Krupic et al., 2016). Anpassning av sjukhusmiljön till något mer bekant upplever vårdpersonalen skapar bättre orientering hos personerna med demenssjukdom. Det är inte helt genomförbart men en liten del av normalitet skapas då de kan minnas delar av sitt hem vilket underlättar vårdandet (Pinkert et al., 2018).
Det råder delade meningar om vad vårdpersonalen anser är den säkraste miljön för personer med demenssjukdom angående placering av rum på sjukhusavdelningar (Hynninen et al., 2015; Jensen et al., 2019). Det finns vårdpersonal som anser att det är mer optimalt att personen med demenssjukdom får ett eget rum där de inte behöver besväras av andra vårdaktiviteter eller personer (Jensen et al., 2019). Annan vårdpersonal anser att det inte är säkert att placera demenssjuka personer i enkelrum (Hynninen et al., 2015). Dock upplevs det att demenssjuka personer kan skapa en problematisk miljö för de patienter de delar rum med på en avdelning. Till exempel kan de besvära sina rumskamrater genom att plocka bland personliga tillhörigheter och dra upp persienner nattetid vilket bidrar till att vårdpersonalen upplever att de
13
andra personerna på salen blir rädda och behöver extra omvårdnad (Fukada et al., 2015; Hynninen et al., 2015).
Tidsbrist
Vården av personer med demenssjukdom på sjukhus upplevs tidskrävande enligt vårdpersonalen och är därför en organisatorisk aspekt av betydelse (Digby et al., 2018; Jensen et al., 2019; Pinkert et al., 2018). Det vårdpersonalen upplever som tidskrävande är att det krävs mer uppmärksamhet och hängivenhet för att skapa en optimal omvårdnad för personer med demenssjukdom där de fysiska, psykiska och sociala behoven ska tillgodoses. När vårdpersonalen upplever att de inte hinner kan det resultera i en känsla av frustration (Digby et al., 2018; Hynninen et al., 2015; Jensen et al., 2019; Krupic et al., 2016; Pinkert et al., 2018).
När personer med demenssjukdom har beteendemässiga symtom som agitation och aggression upplever vårdpersonalen att det tar mer tid att utföra omvårdnaden. Ansvaret de har för att demenssjuka personer med beteendemässiga symtom inte ska vara påträngande mot andra patienter, gå vilse eller skada sig får vårdpersonalen att känna sig otillräckliga i sitt arbete (Digby, et al., 2018; Pinkert et al., 2018). En ytterligare faktor som upplevs som tidskrävande är de kommunikationshinder som kan uppstå i vårdandet av personer med demenssjukdom. Vårdpersonalen är medvetna om betydelsen av att avsätta tid för att kommunicera tydligt med de sjuka för att till exempel hjälpa dem förstå sitt nuvarande hälsotillstånd (Fry et al., 2017; Fukada et al., 2015; Krupic et al., 2016; Pinkert et al., 2018). Vårdpersonalen upplever även en känsla av stress när de ska bedöma smärta och ge effektiv och lämplig smärtbehandling för personer med demenssjukdom. De uppger att det krävs mer tid för övervakning av effekten av smärtbehandlingen för att se om smärtans karaktär förändras (Fry et al., 2016).
En anledning till att vårdpersonalen upplever att de inte kan förse personer med demenssjukdom den tid som krävs för optimal vård är personalbrist (Digby et al., 2018; Fukada et al., 2015; Pinkert et al., 2018). En konsekvens som uppstår på grund av personalbrist är att rutinmässiga uppgifter som observation av de sjuka blir svår och ibland omöjlig att utföra (Pinkert et al., 2018). Det krävs även tid att få kontroll över beteendemässiga symtom hos demenssjuka personer enligt vårdpersonalen. Det här upplever de skapar oro och därmed behov av ytterligare personal. Vårdpersonalen uttrycker att organisationen sällan förser dem med extra personal trots tidsbristen (Digby et al., 2018).
Utbildning och kunskap
Vårdpersonalen beskriver att de är medvetna om sina brister i utbildning och kunskap angående vården av personer med demenssjukdom. De är samtidigt angelägna om att öka sina kunskaper för att förbättra vården (Cowdell, 2010; Fukada et al., 2015; Pinkert et al., 2018). En del av vårdpersonalen ansåg att det inte var viktigt att ägna tid åt utbildning och kunskap då demenssjukdom är en obotlig sjukdom (Pinkert et al., 2018). När det inte finns möjlighet till ytterligare utbildning observerar vårdpersonalen varandra för att få tillgång till mer kunskap. De upplever att lärandet av annan vårdpersonal med mer erfarenhet har positiv inverkan på utförandet av vården (Choi & Choi., 2019; Fukada et al., 2015). Vårdpersonal med mer erfarenhet
14
upplever det enklare att vårda demenssjuka personer (Choi & Choi., 2019; Pinkert et al., 2018). Självkänslan och självförtroendet stärks hos vårdpersonalen när de uppnår en högre kunskapsnivå och har ökat sin kompetens samt erhållit mer klinisk erfarenhet av att vårda personer med demenssjukdom (Fry et al., 2017; Jensen et al., 2019). Vårdpersonalen uppger att lång erfarenhet och ökad kunskap bidrar till att de vågar ifrågasätta beslut som läkare tar gällande personer med demenssjukdom. Det skapar en känsla av tillfredsställelse när vårdpersonalen upplever att de gör den demenssjuke personens röst hörd (Bryon et al., 2011).
Vårdpersonalen upplever det problematisk att lita på kunskapen de fick om demenssjukdom under sin grundutbildning då den ansågs vara otillräcklig. De upplever att bristande kunskap leder till fysiskt och psykiskt utmattning (Hynninen et al., 2015; Pinkert et al., 2018). Vårdpersonalen upplever att utöver det egna engagemanget behövs det utvecklas en gemensam strategi inom organisationen som är mer anpassad till vården av personer med demenssjukdom. Upplevelsen är att sjukhusen inte ger adekvat handledning att vårda demenssjuka personer vilket gör vårdpersonalen osäker (Pinkert et al., 2018). Vårdpersonalen är överens om att behovet av ökad kunskap kring demenssjukdomar och dess konsekvenser för vården är stort. Kunskapen behövs för att öka medvetenheten om lämpliga omvårdnadsåtgärder, underlätta samarbetet mellan olika professioner men också för att förkorta vårdtiderna för personer med demenssjukdom (Fukada et al., 2015; Krupic et al., 2016; Pinkert et al., 2018).
15
Diskussion
MetoddiskussionKvalitativ metod ansågs som lämplig och valdes framför kvantitativ metod. Det hade blivit svårt att besvara syftet med en kvantitativ metod eftersom syftet inte var att fastställa orsaker till effekter av en intervention (Henricson, 2017; Mårtensson & Fridlund, 2017). Induktiv ansats ansågs lämplig att använda då avsikten med genomförandet av litteraturöversikten var att utan förutfattade meningar undersöka och analysera fenomenet. En deduktiv ansats som utgångspunkt hade inte varit möjlig eftersom en deduktiv ansats enligt Henricson & Billhult (2017) utgår från en färdig teori genom hela forskningsprocessen.
Kontakt med bibliotekarie angående vägledning vid sökningarna i databaserna och formulering av lämpliga sökord skedde en gång i den förberedande kursen inför examensarbetet men ej senare under processen. Det var en nackdel eftersom syftet med litteraturöversikten förändrades under processens gång. Enligt (Henricson, 2017) är kombination av sökord samt identifiering av relevanta sökord en central del i sökningen (Henricson, 2017). Med ytterligare vägledning av bibliotekarie hade sökningen kunnat bli mer specifik vilket hade gynnat processen vid framtagning av relevanta artiklar.
Sökningarna skedde i flera databaser med fokus på omvårdnad och inkluderade endast kvalitativa studier och artiklar som var peer-reviewed. Relevanta artiklar lästes igenom och granskades utefter kvalitetsgranskningsprotokollet (Bilaga 1 & 2) först enskilt och diskuterades sedan i studentgruppen, vilket enligt Henricson (2017) stärker arbetets trovärdighet. I fem av resultatartiklarna bestod deltagarna av olika
professioner och i resterande sex resultatartiklar var deltagarna endast sjuksköterskor. Inledningsvis vid litteraturöversiktens genomförande var avsikten att beskriva sjuksköterskors upplevelser men vid analys av artiklarna blev det problematiskt att särskilja upplevelserna mellan sjuksköterskor och undersköterskor. Därför omformulerades syftet och resultatet skrevs utifrån vårdpersonalens upplevelser då vårdpersonal inkluderar båda professionerna.
Artiklarna analyserades först individuellt och därefter gemensamt för att jämföra det överstrukna materialet som var relevant för syftet. Teman och subteman togs fram i grupp efter diskussion om vad resultaten i artiklarna främst belyste. Utomstående personer som handledare och medstudenter har opponerat och granskat att resultatet är rimligt och svarar på syftet med litteraturöversikten. Medgranskare i arbetsprocessen stärker pålitligheten i ett examensarbete (Henricson, 2017).
Att vara medveten om förförståelsen och hur den kan ha påverkat datainsamlingen och analysen stärker också pålitligheten i arbetet (Mårtensson och Fridlund, 2017). För att bibehålla ett objektivt perspektiv och undvika att förförståelsen påverkade datainsamlingen och analysen fördes diskussion kring detta under arbetets gång med handledare och medstudenter. Att låta utomstående granska arbetet ökar bekräftelsebarheten (Mårtensson & Fridlund, 2017). Det går dock inte att helt utesluta att dataanalysen och resultatet har påverkats av förförståelsen (Henricson, 2017; Polit & Beck, 2016).
16
I cirka hälften av de artiklar som är inkluderade i litteraturöversiktens resultat är studierna utförda i europeiska länder. De andra artiklarna härstammar från världsdelarna Asien och Oceanien i länder som Japan, Sydkorea och Australien. Eftersom det fanns likheter i vad vårdpersonalen upplevde när de vårdade personer med demenssjukdom i artiklar både från Europa, Oceanien och Asien stärker det möjligheten av överförbarhet. Dock skiljer sig kulturer och sjukvårdssystem åt i olika världsdelar. Artikeln från Sydkorea avvek från resterande artiklar. Artikelns syfte var endast fokuserat på vårdpersonalens positiva upplevelser i vården av personer med demenssjukdom vilket kan bero på landets kultur. En artikel är skriven i Sverige och majoriteten av de andra artiklarna är skrivna i ett land inom Europa med liknande västerländsk kultur vilket enligt Henricson (2017) ökar överförbarheten av litteraturöversiktens resultat.
Under arbetsprocessen har ett etiskt förhållningssätt tillämpats genom att endast välja artiklar som är vetenskapligt granskade och har godkänts av en etisk kommitté vilket enligt (Mårtensson & Fridlund, 2017) anses vara en styrka som ökar trovärdigheten.
Resultatdiskussion
Litteraturöversiktens resultat belyste upplevelser och aspekter som påverkade vårdpersonalen i vården av personer med demenssjukdom. Huvudfynden
Kommunikationshinder, Utbildning och kunskap samt Etiska dilemman var
utmärkande i resultatet och kommer diskuteras.
Resultatet i litteraturöversikten visade att god kommunikation är viktigt för både personerna med demenssjukdom och för vårdpersonalen. När vårdpersonalen och den sjuke inte förstod varandra uppstod kommunikationssvårigheter samt missförstånd som försämrade interaktionen. Ett liknande resultat av Jootun & McGhee (2011) bekräftar att vårdpersonal ställs inför olika utmaningar i vården av personer med demenssjukdom på sjukhus. Den sjukes kommunikativa förmåga kan vara begränsad vilket i sin tur påverkar vårdpersonals förmåga att identifiera patientens behov (Jootun & McGhee, 2011). Kommunikation var en betydelsefull aspekt i vården av personer med demenssjukdom enligt litteraturöversiktens resultat. När vårdpersonalen upplevde att de inte visste vad den sjuke ville försämrades vårdkvaliteten. Det blev svårare att involvera personen med demenssjukdom i vården när samarbetet och kommunikationen mellan vårdpersonalen och den sjuke brast. Enligt Cleary & Doody (2017) blir det problematisk att utföra personcentrerad omvårdnad till personer med demenssjukdom då kommunikationshinder och bristande förståelse mellan parterna sker. Kitwood (1997) belyser att det verbala språket har betydelse för personer med demenssjukdom när vården blir personcentrerad och när de involveras i samtal. Jootun & McGhee (2011) visar på att människor kommunicerar för att uttrycka sina behov, önskemål och känslor för att upprätthålla livskvalitet och bevara identiteten. Kitwood (1997) förespråkar det personcentrerade förhållningssättet där den sjuke har ett behov av att känna sig unik och bli bekräftad i samtal för att känna sig sedd. Moley et al. (2011) menar att sjuksköterskor och annan vårdpersonal alltid strävar efter en personcentrerad vård för att bevara personens värdighet. Den personcentrerade omvårdnaden kan dock förbises i strävan efter säkerhet för både den demenssjuke personen och för vårdpersonalen.
17
I litteraturöversiktens resultat framkom det att vårdpersonalen upplevde brist på utbildning och kunskap inom ämnet. Vårdpersonalen med mer erfarenhet upplevde större trygghet i vården av personer med demenssjukdom på sjukhus än de med mindre erfarenhet. Tryggheten bidrog till att vårdpersonalen vågade ifrågasätta läkare vid olika beslut gällande personer med demenssjukdom. Liknande resultat framkommer hos Brorson et al. (2014) där vårdpersonal med mer erfarenhet och kunskap är mer angelägna att diskutera möjliga medicinska och omvårdnadsåtgärder för personer med demenssjukdom (Brorson et al., 2014). Enligt litteraturöversiktens resultat var utbildning och kunskap om demenssjukdomar nödvändigt för att vårdpersonalen skulle uppleva trygghet och bli bekvämare i vården av personer med demenssjukdom på sjukhus. Det bekräftas i studien av Keogh et al. (2020) att vårdpersonal har positiva attityder gentemot personer med demenssjukdom när de upplever att de har tillräckligt med kunskap. Palmer et al. (2014) styrker faktumet att utbildning för vårdpersonal förbättrar kunskapsnivån och attityder gentemot personer med demenssjukdom. Utbildad vårdpersonal är användbart för att uppmärksamma och tillgodose särskilda omvårdnadsbehov med ett personcentrerat förhållningssätt till personer med demenssjukdom. Brooker & Latham (2016) beskriver utifrån VIPS-modellen och personcentrerad vård att det är av betydelse att sjuksköterskan och annan vårdpersonal känner sig värdefulla i arbetet. Omvårdnaden till personer med demenssjukdom blir inte personcentrerad om vårdpersonalen inte känner sig respekterade och värderade av organisationen.
Litteraturöversiktens resultat visade att vårdpersonalen upplevde etiska dilemman i vården av personer med demenssjukdom på sjukhus. Att få informerat samtycke från demenssjuka personer kunde ibland upplevas komplext. Synen på utförandet av behandling då samtycket inte gavs från personer med demenssjukdom gick emot vårdpersonalens värderingar. Liknande resultat framkommer av Moonga & Likupe (2016) där studien visar att vårdpersonal upplever etiska dilemman i omvårdnaden när personer med demenssjukdom nekar vård på grund av sin kognitiva nedsättning. Vårdpersonal ställs då inför beslutet att vårda personer med demenssjukdom mot deras vilja utifrån vad de själva tror är bra för personen. Alternativet är att lämna personen ifred och på så sätt riskera att personen försämras. Förvirring och osäkerhet kring de fyra ansvarsområdena i ICN:s etiska kod framkommer hos vårdpersonal när personer med demenssjukdom nekar vård (Moonga & Likupe, 2016). Enligt Patientlagen (SFS 2014:821) ska patientens delaktighet, integritet och självbestämmandet främjas och samtycke måste inhämtas från patienten innan omvårdnadsåtgärder och behandling utförs (SFS 2014:821). Detta kan tänkas vara anledningar till varför etiska dilemman uppstår och utförandet av omvårdnaden sker trots avsaknaden av samtycke. I litteraturöversiktens resultat framkom det att vårdpersonalen kunde använda sig av strategier som gick emot vad lagar och riktlinjer beskriver för att undvika att det uppstod svårigheter i omvårdnaden. Det bekräftas av Cantone et al. (2019) att vårdpersonal använder sig av strategier som att ljuga för personer med demenssjukdom för att underlätta omvårdnaden. Vårdpersonal anser att de gör det för att lindra personens känsla av stress trots medvetenhet om att det är oetiskt och omoraliskt. De är mer villiga att använda lögner i situationer där personerna är aggressiva för att förhindra eller minska det beteendet. Det är dock nödvändigt med sanningsenlig kommunikation från vårdpersonalen till personer med demenssjukdom för att främja deras självbestämmande (Cantone et al. 2019). För att etiska dilemman inte ska uppstå krävs ytterligare resurser, anpassade åtgärder och en ökad etisk medvetenhet för vårdandet av personer med demenssjukdom på sjukhus. Daly & Fahey-McCarthy (2014) beskriver att ett etiskt förhållningssätt inte bara
18
främjar god vård för personer med demenssjukdom utan även vårdpersonal i deras arbete. Vårdpersonal har en viktig roll att se situationen utifrån personens perspektiv för att bevara välbefinnandet och den personcentrerade vården. Kitwood (1997) belyser betydelsen av att bekräfta personens känslor och upplevelser av verkligheten samt förstå innebörden av deras oberäkneliga beteenden. Brooker och Latham (2016) beskriver utifrån VIPS-modellen att sjuksköterskor ansvarar för att förstå demenssjuka personers perspektiv i strävan efter personcentrerad vård men att det kan vara en stor utmaning.
Slutsats
Vårdpersonal har en viktig roll i främjandet av god vård för alla parter i omvårdnaden av personer med demenssjukdom. Vårdpersonal upplever att ett flertal olika aspekter begränsar omvårdnadsarbetet för personer med demenssjukdom på sjukhus. Organisatoriska aspekter som behöver ses över för att skapa en mer anpassad vård för dessa personer är sjukhusmiljön, personalstyrkan och kunskapen kring demenssjukdomar. Anpassning av kommunikationsverktyg behövs för att vårdpersonal ska kunna tolka och förstå personens behov. Det är av stor betydelse att samarbetet inom det interprofessionella teamet och med anhöriga utvecklas för att skapa ytterligare säkerhet och kvalitét i vården av personer med demenssjukdom. Det finns begränsad forskning som enbart belyser sjuksköterskors upplevelser i vården av personer med demenssjukdom på sjukhus. För att sjuksköterskor ska kunna bemöta personens behov utifrån ett personcentrerat förhållningssätt och därmed minska konsekvenserna för dem när de vårdas på sjukhus behövs därför mer forskning.
Kliniska implikationer
Resultatet förväntas kunna ge en ökad kunskap om vad vårdpersonal upplever i vården av personer med demenssjukdom på sjukhus. Resultatet riktar sig mot vårdpersonal inom det interprofessionella teamet på sjukhus. Det kan bidra med ökad förståelse för vad personer med demenssjukdom har för omvårdnadsbehov och vilka anpassade omvårdnadsåtgärder vårdpersonalen kan ge. Eftersom demenssjukdomar är vanligt förekommande och förväntas öka i framtiden kommer människor i samhället komma i kontakt med personer med demenssjukdom, på ett eller annat sätt. Resultatet kan därför bidra till en ökad kunskap och förståelse i samhället vilket kan hjälpa personer med demenssjukdom.
19
Referenser
* - Artiklar till resultatdelen
Ayton, D., O’Brien, P., Treml, J., Soh, S-E., Morello, R., & Barker, A. (2017). Nurses’ perceptions of preventing falls for patients with dementia in the acute hospital setting. Australasian Journal on Ageing, 36(4), 70-72.
https://doi.org/10.1111/ajag.12474
Benussi, A., Grassi, M., Palluzzi, F., Koch, G., Di Lazzaro, V., Nardone, R., Cantoni, V., Dell´Era, V., Premi, E., Martorana, A., di Lorenzo, F., Bonnì, S., Ranieri, F., Capone, F., Musumeci, G., Cotelli, M. S., Padovani, A., & Borroni, B. (2020). Classification Accuracy of Transcranial Magnetic Stimulation for the Diagnosis of Neurodegenerative Dementias. Annals of Neurology, 87(3), 394-404. https://doi.org/10.1002/ana.25677
Brooker, D., & Latham, I. (2016). Person-centred dementia care - making services
better with the VIPS framework. (2. uppl.). Jessica Kingsley Publishers.
Brorson, H., Plymoth, H., Örmon, K., & Bolmsjö, I. (2014). Pain Relief at the End of Life: Nurses’ Experiences Regarding End-of-Life Pain Relief in Patients with Dementia. Pain Management Nursing, 15(1), 315-323.
https://doi.org/10.1016/j.pmn.2012.10.005
*Bryon, E., Dierckx De Casterlé, B., & Gastmans, C. (2011). ‘Because we see them naked’ - Nurses experiences in caring for hospitalized patients with dementia: Considering artificial nutrition or hydration (ANH). Bioethics 26(6), 285-295. https://doi.org/10.1111/j.1467-8519.2010.01875.x
Cantone, D., Attena, F., Cerrone, S., Fabozzi, A., Rossiello, R., Spagnoli, L., & Pelullo C. P. (2019). Lying to patients with dementia: Attitudes versus behaviors in nurses. Nursing Ethics, 26 (4), 984-992.
https://doi.org/10.1177/0969733017739782
Chenoweth, L., Stein-Parbury, J., Lapkin, S., Wang, A., Liu, Z., & Williams, A. (2019). Effects of person-centred care at the organisational-level for people with dementia. A systematic review. PLoS ONE, 14(2), Article e0212686. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0212686
*Choi, Y-J., & Choi, H-B. (2019). Nurses’ Positive Experiences in Caring for Older Adults With Dementia: A Qualitative Analysis. Journal of Gerontological
Nursing, 45(1), 31-37. https://doi.org/10.3928/00989134-20190102-05
Cleary, J., & Doody, O. (2017). Nurses' experience of caring for people with intellectual disability and dementia. Journal of Clinical Nursing, 26(5-6), 620-631. https://doi.org/10.1111/jocn.13431
*Cowdell, F. (2010). The care of older people with dementia in acute hospitals.
International Journal of Older People Nursing, 5(2), 83-92.
20
Cronenwett, L., Sherwood, G., Barnsteiner, J., Disch, J., Johnson, J., Mitchell, P., Sullivan, D. T., & Warren, J. (2007). Quality and safety education for nurses.
Nursing Outlook, 55(3), 122-131.
https://doi.org/10.1016/j.outlook.2007.02.006
Daly, L., & Fahey-McCarthy, E. (2014). Re-examining the basis for ethical dementia care practice. British Journal of Nursing, 23(2), 81-85.
https://doi.org/10.12968/bjon.2014.23.2.81
Deckers, K., van Boxtel, M. P. J., Schiepers, O. J. G., de Vugt, M., Muñoz Sánchez, J. L., Anstey, K. J., Brayne, C., Dartigues, J., Engedal, K., Kivipelto, M., Ritchie, K., Starr, J. M., Yaffe, K., Irving, K., Verhey, F. R. J., & Köhler, S. (2015). Target risk factors for dementia prevention: a systematic review and Delphi consensus study on the evidence from observational studies. International
Journal of Geriatric Psychiatry, 30(3), 234-246.
https://doi.org/10.1002/gps.4245
De Witt Jansen, B., Brazil, K., Passmore, P., Buchanan, H., Maxwell, D., McIlfactrick, S. J., Morgan, S. M., Watson, M., & Parsons, C. (2017). Nurses’ experiences of pain management for people with advanced dementia approaching the end of life: a qualitative study. Journal of clinical nursing, 26(9-10), 1234-1244. https://doi.org/10.1111/jocn.13442
*Digby, R., Lee, S., & Williams, A. (2018). The ‘unworthy’ patient with dementia in geriatric rehabilitation hospitals. Collegian (Royal college of Nursing,
Australia), 25(4), 377-383. https://doi.org/10.1016/j.colegn.2017.10.002
Eifert, E. K., Adams, R., Dudley, W., & Perko, M. (2015). Family Caregiver Identity: A Literature Review. American Journal of Health Education, 46(6), 357-367. https://doi.org/10.1080/19325037.2015.1099482
Fazio, S., Pace, D., Flinner, J., & Kallmyer, B. (2018). The Fundamentals of Person-Centered Care for Individuals With Dementia. The Gerontologist, 58(1), 10-19. https://doi.org/10.1093/geront/gnx122
Featherstone, K., Northcott, A., & Bridges, J. (2019). Routines of resistance: An ethnography of the care of people living with dementia in acute hospital wards and its consequences. International Journal of Nursing Studies, 96, 53-60. https://doi.org/10.1016/j.ijnurstu.2018.12.009
Friberg, F. (2017). Att göra en litteraturöversikt. I F. Friberg (Red.), Dags för uppsats
- Vägledning för litteraturbaserade examensarbeten (3. uppl.). (s. 141-152).
Studentlitteratur.
*Fry, M., Arendts, G., & Chenoweth, L. (2017). Emergency nurses’ evaluation of observational pain assessment tools for older people with cognitive impairment. Journal of Clinical Nursing, 26(9-10), 1281-1290. https://doi.org/10.1111/jocn.13591
21
*Fry, M., Chenoweth, L., & Arendts, G. (2016). Assessment and management of acute pain in the older person with cognitive impairment. International Emergency
Nursing, 24, 54-60. https://doi.org/10.1016/j.ienj.2015.06.003
*Fukada, R., Shimizu, Y., & Seto, N. (2015). Issues experienced while administering care to patients with dementia in acute care hospitals: A study based on focus group interviews. International Journal of Qualitative Studies on Health and
Well-being, 10(1), Article 25828. https://doi.org/10.3402/qhw.v10.25828
Hansen, A., Hauge, S., & Bergland, Å. (2017). Meeting psychosocial needs for persons with dementia in home care services - a qualitative study of different
perceptions and practices among health care providers. BMC Geriatrics, 17(1), Article 211. https://doi.org/10.1186/s12877-017-0612-3
Harrison Dening, K., & Hibberd, P. (2016). Exploring the community nurse role in family-centred care for patients with dementia. British Journal of Community
Nursing, 21(4), 198-202. https://doi.org/10.12968/bjcn.2016.21.4.198
Henricson, M. (2017). Diskussion. I M. Henricson (Red.), Vetenskaplig teori och
metod - Från idé till examination inom omvårdnad (2. uppl.). (s. 411-420).
Studentlitteratur.
Henricson, M., & Billhult, A. (2017). Kvalitativ metod. I M. Henricson (Red.),
Vetenskaplig teori och metod - Från idé till examination inom omvårdnad (2.
uppl.). (s. 111-119). Studentlitteratur.
*Hynninen, N., Saarnio, R., & Isola, A. (2015). The care of older people with dementia in surgical wards from the point of view of nursing staff and physicians. Journal of Clinical Nursing, 24(1-2), 192-201.
https://doi.org/10.1111/jocn.12669
Högskolebiblioteket Jönköping University. (u.å.). University Library Databases A-Z. https://guides.library.ju.se/az.php?a=a
International Council of Nurses. (2012). The ICN Code of Ethics for Nurses.
https://www.icn.ch/sites/default/files/inline-files/2012_ICN_Codeofethicsfornurses_%20eng.pdf
*Jensen, A. M., Pedersen, B. D., Wilson, R. L., Bang Olsen, R., & Hounsgaard, L. (2019). Nurses’ experiences of delivering acute orthopaedic care to patients with dementia. International Journal of Older People Nursing, 14(4), Article e12271. https://doi.org/10.1111/opn.12271
Jootun, D., & McGhee, G. (2011). Effective communication with people who have dementia. Nursing Standard, 25(25), 40-46.
https://doi.org/10.7748/NS2011.02.25.25.40.C8347
Karlsson, E. K. (2017). Informationssökning. I M. Henricson (Red.), Vetenskaplig
teori och metod Från idé till examination inom omvårdnad (2. uppl.). (s.
22
Keogh, B., Ting To, W., Daly, L., Hynes, G., Kennelly, S., Lawlor, B., Timmons, S., O’Reilly, S., Bracken-Scally, M., Ciblis, A., Cole, N., Drury, A, Pittalis, C., Kennelly, B., McCarron, M., & Brady, A-M. (2020). Acute hospital staff’s attitudes towards dementia and perceived dementia knowledge: a cross-sectional survey in Ireland. BMC Geriatric, 20, Article 376.
https://doi.org/10.1186/s12877-020-01783-6
Kitwood, T. (1997). Dementia Reconsidered: the person comes first. Open University Press.
Kjellström, S. (2017). Forskningsetik. I M. Henricson (Red.), Vetenskaplig teori och
metod – Från idé till examination inom omvårdnad (2. uppl.). (s. 57-80).
Studentlitteratur.
*Krupic, F., Eisler, T., Sköldenberg, O., & Fatahi, N. (2016). Experience of
anaesthesia nurses of perioperative communication in hip fracture patients with dementia. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 30(1), 99-107. https://doi.org/10.1111/scs.12226
Macdonald, G. (2018). Death in life or life in death? Dementia´s ontological challenge. Death Studies, 42(5), 290-297.
https://doi.org/10.1080/07481187.2017.1396398
Mitchell, G., & Agnelli, J. (2015). Person-centred care for people with dementia: Kitwood reconsidered. Nursing Standard, 30(7), 46-50.
https://doi.org/10.7748/ns.30.7.46.s47
Mohammad, D., Chan, P., Bradley, J., Lanctôt, K., & Herrmann, N. (2017). Acetylcholinesterase inhibitors for treating dementia symptoms - a safety evaluation. Expert Opinion on Drug Safety, 16(9), 1009-1019.
https://doi.org/10.1080/14740338.2017.1351540
Moley, W., Borbasi, S., Wallis, M., Olorenshaw, R., & Gracia, N. (2011). Acute care management of older people with dementia: a qualitative perspective. Journal
of Clinical Nursing, 20(3-4), 420-428.
https://doi.org/10.1111/j.1365-2702.2010.03521.x
Moonga, J., & Likupe, G. (2016). A systematic literature review on nurses’ and health care support workers’ experiences of caring for people with dementia on orthopaedic wards. Journal of Clinical Nursing, 25(13-14), 1789-1804. https://doi.org/10.1111/jocn.13158
Mukadam, N., & Sampson, E. L. (2011). A systematic review of the prevalence, associations and outcomes of dementia in older general hospital inpatients.
International Psychogeriatrics, 23(3), 344-355.
https://doi.org/10.1017/S1041610210001717
Mårtensson, J. & Fridlund, B. (2017). Vetenskaplig kvalitet i examensarbete. I M. Henricson (Red.), Vetenskaplig teori och metod - Från idé till examination
