Ingen människa är ju bara en diagnos, utan den är ju så mycket mer!

SAMHÄLLE–KULTUR–IDENTIT

Examensarbete

Ingen människa är ju bara en diagnos,

utan den är ju så mycket mer!

En kvalitativ studie om vägledning och samverkan för individer med neuropsykiatriskadiagnoser

No one is just a diagnosis, but is so much more!

A qualitative study on guidance and interaction for individuals with neuropsychiatric diagnoses

Annelie Andersson

Helene Lennartsson

Studie- och yrkesvägledarexamen 180 hp Examinator: Malin Mc Glinn Datum för uppsatsseminarium: 2019-06-03 Handledare: Louise Löfqvist

2

3

Sammanfattning

Syftet med studien var att undersöka hur studie- och yrkesvägledare och liknande professioner, vägleder och samverkar samt ser möjligheter och hinder för ungdomar med NPF i deras eftergymnasiala etablering. Tidigare studier visar att individer med funktionsnedsättningar har svårare att ta sig vidare till utbildning eller arbete. Studierna visar även att det är viktigt med utbildningsmöjligheter för att de ska få arbete samt känna sig delaktiga i samhället. Undersökningens frågeställningar är följande:

● Hur vägleder studie- och yrkesvägledare och liknande professioner, individer med NPF inför arbete/sysselsättning eller eftergymnasiala studier?

● Hur ser studie- och yrkesvägledare och liknande professioner på samverkan mellan yrkesgrupper i vägledningen av individer med NPF inför och i övergången till vidare studier eller arbete/sysselsättning?

● Vilka möjligheter och/eller hinder identifierar de professionella för den här gruppens övergång till vidare studier eller arbete?

I undersökningen utgår vi från en kvalitativ metod och i analysen hämtar vi begrepp från Careership teorin. Huvudresultatet är att de professionella vägleder och samverkar i övergången för att individerna ska se olika möjligheter och överkomma hinder för vidare studier eller arbete/sysselsättning.

Nyckelord: Vägledning, samverkan, möjligheter, hinder och NPF

Förord

4

Vi vill tacka personerna som ställde upp och deltog i undersökningens intervjuer, utan er hade vi inte kunnat slutföra vårt arbete. Vi vill även tacka vår handledare Louise Löfqvist som har gett oss stöttning, feedback och förslag på förbättringar av vårt arbete genom samtal och mail. Slutligen tackar vi våra familjer för att de stått ut med att vi varit frånvarande och otillgängliga under tiden vi arbetat med examensarbetet.

Arbetet av uppsatsen har fördelats genom att Annelie hade huvudansvar för inledningen och metodkapitlet samt att Helene ansvarade för teorikapitlet. Tidigare forskning, resultat och analys samt diskussion har vi haft gemensamt ansvar för. Vi har även hjälpts åt med formalia och språkhantering.

5

Innehållsförteckning

1.1. Syfte och frågeställningar 8

2. Tidigare forskning 10

2.1. Vägledning och samverkan 10

2.2. Möjligheter och hinder 12

2.3. Sammanfattning 14 3. Teori 14 3.1. Careership 14 3.2. Begrepp 15 3.2.1. Habitus 16 3.2.2. Kapital 17 3.2.3. Fält 17 3.2.4. Brytpunkter 18 3.2. Sammanfattning 19 4. Metod 20

4.1. Metodval och metoddiskussion 20

4.3. Datainsamling 22

4.4. Analysform 22

4.5. Etiska ställningstaganden 23

5. Resultat och analys 25

5.1. Vägledning 25

5.2. Samverkan 26

5.3. Möjligheter och hinder 28

5.3.1. Möjligheter till studier 28

6

5.3.3. Möjligheter till arbete eller sysselsättning 31

5.3.4. Hinder för arbete eller sysselsättning 32

5.4. Sammanfattning och slutsatser 34

6. Diskussion 37

6.1. Resultatdiskussion 37

6.2. Metoddiskussion 40

6.3. Teoridiskussion 41

6. 4. Framtidsutsikter och utvecklingsbehov 41

7. Referenslista 43 Bilaga 1 47

7

1. Inledning

Att börja arbeta eller fortsätta till vidare studier efter gymnasiet är en viktig del av vuxenlivet. Ungdomar som får ett arbete kan försörja sig och blir då mer självständiga. De som fortsätter att studera på högskola behöver i de flesta fall ta studielån för att kunna försörja sig, men kan se fram emot ett mer välbetalt arbete efter studietiden. Denna fas kan upplevas som en knepig tid för många ungdomar, då de kan ha svårt att välja bland vidare studier och arbeten efter gymnasiet. Den här övergången är eventuellt extra svårnavigerad för individer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), som vi intresserar oss närmare för i denna undersökning.

Hjärnfonden (2017) beskriver att individer som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) i någon form har vissa ”kognitiva svårigheter” eftersom deras ”hjärna fungerar annorlunda” (Hjärnfonden 2017). Autism, Tourettes syndrom, ADHD, ADD och språkstörning är diagnoser som hör till NPF. En individ kan ha flera av NPFdiagnoserna som även är närbesläktade. Förmågan att behandla information i hjärnan fungerar annorlunda hos en individ med NPF, exempelvis kan det visa sig genom uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter. Individen kan också ha svårigheter att förstå vad som är oviktigt eller viktigt och ha svårigheter att planera. Individer med vissa NPF- diagnoser kan även ha svårt att samspela med andra, kontrollera impulser, formulera sig i tal och skriftligt, samt ha minnes- eller inlärningssvårigheter. I Sverige har ca 100 000 individer NPF av något slag (Hjärnfonden 2017).

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB, 2017) visar resultatet av en undersökning som utförts av Arbetsförmedlingen, att 85 procent av befolkningen räknas till arbetskraften. Motsvarande andel hos individer med funktionsnedsättningar är 70 procent och 65 procent av de med nedsatt arbetsförmåga tillhör arbetskraften. Detta visar att individer med funktionsnedsättningar är lönearbetande i mindre utsträckning än befolkningen i helhet (SCB 2017, 7–8). I Sverige visar officiell statistik att de unga mellan 15–29 år som befinner sig utanför studier eller arbete uppgick till 131 500 och en stor del av dem är individer med funktionsnedsättningar (SOU 2017:9, 10).

8

Sammantaget visar dessa undersökningar att det är svårare att ta sig vidare ut i arbetslivet eller studier för individer med funktionsnedsättningar. Enligt Erson (2016) riskerar ungdomar som inte har studier eller arbete att marginaliseras och hamna i utanförskap. För att de ska komma in på arbetsmarknaden är det betydelsefullt att de får möjlighet till studier och bra utbildning. Detta anser vi tyder på att det inte enbart handlar om att få ett arbete för att kunna försörja sig, utan att det likaså är viktigt att ungdomar har möjlighet att utbilda sig för att bli en del av samhällets arbetsmarknad.

Jessica Arvidsson (2016, 127) skriver att alla i ett rättvist samhälle ska ha möjligheten till arbete och att även individer med funktionsnedsättningar, ska ha rätt att påverka vad de vill arbeta med och vem de vill vara. I vår studie vill vi undersöka om individer med NPF kan påverka vad de vill arbeta med, vi intresserar oss därför mer specifikt för vägledning riktad mot denna grupp. Enligt Skolverkets allmänna råd (2013) bör studie- och yrkesvägledare ha kunskaper om funktionsnedsättningar och påverkansfaktorer i elevers vardag. De ska också kunna se till specifika behov hos individer med funktionsnedsättningar, samt ha kunskaper om möjligheter och hinder för att kunna ge rätt stöd och veta hur studie- och yrkesvägledningen kan anpassas till varje individs behov (Skolverkets allmänna råd 2013, 23). Vi undrar även hur studie- och yrkesvägledare och liknande professioner samarbetar och anpassar vägledningen för att individer med NPF skall få fler möjligheter i valet av sysselsättning eller vidare studier.

1.1. Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att undersöka hur studie- och yrkesvägledare och liknande professioner, vägleder och samverkar samt ser möjligheter och hinder för ungdomar med NPF i deras eftergymnasiala etablering. Undersökningens frågeställningar är följande:

● Hur vägleder studie- och yrkesvägledare och liknande professioner, individer med NPF inför arbete/sysselsättning eller eftergymnasiala studier?

9

● Hur ser studie- och yrkesvägledare och liknande professioner på samverkan mellan yrkesgrupper i vägledningen av individer med NPF inför och i övergången till vidare studier eller arbete/sysselsättning?

● Vilka möjligheter och/eller hinder identifierar de professionella för den här gruppens övergång till vidare studier eller arbete?

Frågorna kan tyckas spretiga då de behandlar både den konkreta vägledningen och organisatoriskt samarbete. Anledningen till att vi redan inledningsvis vill lyfta in frågan om samverkan, beror på det som framkommit i tidigare forskning om vikten av samverkan kring individer med funktionsnedsättning. Genom våra frågeställningar kan vår studie utgöra ett bidrag till den forskning som finns på området och som diskuteras vidare i nästföljande kapitel. Efter det kommer vi att beskriva teorier och metod i kapitel tre och fyra. Våra resultat och analysen presenteras i kapitel fem. Avslutningsvis framförs vår diskussion i kapitel sex.

10

2. Tidigare forskning

Inom undersökningsområdet presenterar vi forskning som ger en bild av vilka svårigheter studie- och yrkesvägledare och liknande professioner behöver hantera i mötet av individer med NPF. Detta är betydelsefullt för att vi ska kunna uppnå syftet med undersökningen. Forskningen presenteras tematiskt utifrån i studiens frågeställningar. Vi tar upp forskning om vägledning och samverkan, samt möjligheter och hinder för individen i övergången.

2.1. Vägledning och samverkan

Vi inleder med forskning om vägledning och samverkan i övergången till eftergymnasiala studier eller arbete, samt förklarar hur den är betydelsefull för vår undersökning.

Daniel Lustigs, David Strauser och Stephen Zanskas (2011, 173–180) studie handlar om hur vuxna individer med funktionshinder ser på sina karriärmöjligheter. Syftet var att undersöka hur förmågan och den yrkesmässiga identiteten förhåller sig till varandra hos individer med funktionshinder. Undersökningen baseras på en kvantitativ metod med enkäter som fylldes i av 43 individer med funktionsnedsättningar från en statlig yrkesrehabiliteringsbyrå. Individernas nedsättningar är kroppsliga, mentala eller psykiska, såsom exempelvis inlärningssvårigheter, psykiatriska störningar, hjärnskada, syn- eller hörselnedsättning eller nedsättning på grund av missbruk. Resultat visar att karriärberedskap som beskrivs med att individen får tydligare och ökad insikt för sin personlighet, intresse och förmågor, kan leda till en utvecklad yrkesidentitet. Författarna uttrycker även att resultatet är begränsat på grund av att insamlingsprocessen kan anses som icke-sannolik. De menar att den i framtida undersökningar bör kompletteras med andra studier innan den används som vägledningsstöd för individer med funktionshinder. Enligt oss är denna studie intressant eftersom författarna

11

ställer individens perspektiv i centrum och utgår från olika funktionsnedsättningar. Vår undersökning kan även vara komplement till ovanstående som ansågs begränsad.

Följande studie är svensk och utgår liksom föregående från individens perspektiv av vad som påverkat deras karriärval. Elisabet Söderbergs (2014, 12–15, 201) avhandling handlar om individer med rörelsehinders tilltro till egna förmågor av yrken de klarar, begränsningar samt stöd och hinder de mött i samhället. Främst undersöks deras historier av påverkansfaktorer i studie- och yrkesvalsprocessen. Syftet var att undersöka hur vi kan förstå perspektivet för individer med funktionshinder och vad som hämmar och främjar deras karriärval över tid. Frågeställningarna behandlar respondenternas berättelse om vad som haft betydelse för dem i studie- och yrkesvalet. De handlar också om hur respondenterna relaterar vad de upplevt i möten med exempelvis studie- och yrkesvägledare och arbetsförmedlare till sina val, samt vilken betydelse personliga relationer och självuppfattning haft i valsituationer. Författaren använde sig av kvalitativ metod med telefonintervjuer. Studiens viktigaste resultat var att individer med funktionshinder blir överbeskyddad av omgivningen, vilket bidrar till en dränerad självbild. Ovanstående studier utgår från individen som vägleds och fungerar som ett komplement för vår studie som ser på de professionellas upplevelser av vägledningen. Vi övergår nu till att se på forskning som handlar om samverkan mellan olika professionella i övergången från gymnasiet och daglig verksamhet till vidare studier eller arbete. I en studie av Natalie R. Kosine, (2007, 93, 102–103) beskrivs övergångsplanering till eftergymnasiala studier. Det påvisades att undermålig övergångsplanering var en sannolik faktor, till att individer med funktionsnedsättningar har svårare att lyckas än de utan funktionsnedsättningar. I undersökningen sammanställdes betydelsefulla faktorer såsom långsiktiga, omfattande och samordnade tjänster samt insatser mellan olika professioner. Sammanställningen ska bidra till effektiva åtgärder i övergångsplaneringen och möta individens behov i övergången. Karin Flyckt (2019, 57) skriver också om övergång i en rapport till Socialstyrelsen och uttrycker att individer som går vidare från daglig verksamhet till studier eller arbete är ytterst få. Hon menar dock att det är möjligt att öka övergångarna med fler överenskommelser om samverkan och genom att förbättra rutinerna då individernas arbetsförmåga prövas. Dessa studier är relevanta för vår undersökning och har bidragit till vår förståelse av samverkan i fall som liknar vårt.

12

Ovanstående forskning om vägledning och samverkan är viktig för vår undersökning, för att den bidrar till att tydliggöra intervjupersonernas upplevelser av vägledning och samverkan i individernas övergång till vidare studier eller arbete/sysselsättning.

2.2. Möjligheter och hinder

Nedan presenteras forskning om möjligheter och hinder vid övergången från gymnasiet, samt hur vi ser den som betydelsefull för vår undersökning.

Först presenterar vi en studie från skolsektionen där Laina Kämpe (2004, 1–2) beskriver stödinsatser för individer med funktionshinder vid studier på högskolor, folkhögskolor eller universitet. Folkhögskolor är den studieform som tar emot störst andel individer med funktionshinder som väljer att studera. De kan ge stöd genom exempelvis studiematerial och assistans som anpassas efter individens behov. Folkhögskolorna kan anpassa kurser för vissa funktionshindrade individer, men de kan även söka ur ordinarie kursutbud. De senaste åren har fler individer med funktionshinder börjat studera på högskolor eller universitet, efter att lagen om likabehandling av studenter i högskolan (SFS 2001:1286) trädde i kraft. Den ska verka för alla studenters lika rättigheter och hindra att individer med exempelvis funktionshinder blir diskriminerade, samt öka förutsättningarna för att dessa ska kunna tas emot. Denna studie kan anses vidga möjligheterna för individer med NPF att välja eftergymnasial utbildning. Vi anser att studien kan bidra till den del av vår undersökning som handlar om vilka möjligheter till studier individerna har.

Vi fortsätter med en avhandling som syftar till “att öka kunskapen om vilka typer av sysselsättning som personer med intellektuell funktionsnedsättning har efter avslutad gymnasiesärskola, samt att åskådliggöra mönster och faktorer som kan bidra till skillnader vad gäller typ av sysselsättning” (Arvidsson 2018, 26). Författaren använder en kvantitativ metod för att samla in uppgifter om sysselsättning för vuxna individer som gått på gymnasiesärskolan i Sverige under åren 2001 till 2011. Huvudresultatet visar att 22,4 procent av unga individer med intellektuell funktionsnedsättning har arbete, 47 procent har sysselsättning på daglig verksamhet och 24 procent varken arbetar, har sysselsättning eller

13

studerar (Arvidsson 2018, 58, 69–70, 91). Vi ser avhandlingen som betydelsefull för vår undersökning, för att den bidrar till förståelsen av olika möjligheter till arbete eller sysselsättning som individer med funktionsnedsättningar har.

Trots de möjligheter som verkar finnas, finns det också tydliga hinder och problem gällande studier och arbete för individer med funktionsnedsättningar. Flyckt (2019, 57) skriver att individer med psykisk funktionsnedsättning kan få arbete på den ordinarie arbetsmarknaden, genom ett statsbidrag som kan erbjuda individer med funktionsnedsättningar innebördsrik sysselsättning. Trots detta visar studien att det finns vissa hinder då individerna ska ut på arbetsmarknaden, enligt större delen av de organisationer där individerna är deltagare. Dessa hinder kan exempelvis vara att individerna inte har körkort, har ofullständiga betyg från gymnasiet eller oförmåga till heltidsarbete, vilket bidrar till att de får svårt att konkurrera på arbetsmarknaden. Det finns även arbetsgivare som är rädda för att ge individer med psykisk funktionsnedsättning en anställning. Denna studie kan relateras till hinder för arbete som intervjupersonerna i vår studie upplever att individer med NPF möter i övergången.

Vi fortsätter med en annan studie som kan sättas i relation till hinder i övergången. Allison R. Fleming och James S. Fairweather (2012, 71–81) skriver att funktionshindrade unga har sämre möjligheter att klara sina studier och få ett arbete än jämngamla utan funktionshinder. Syftet var att undersöka vilka faktorer som har störst betydelse för om individer med funktionshinder ska fortsätta att utbilda sig efter gymnasiet. Faktorerna som undersöktes var då funktionshindersrelaterade, vilka kan bero på individens nedsättning och traditionella faktorer som exempelvis föräldrars utbildning, kön eller etnisk bakgrund. Författarna använde sig av kvalitativ metod i form av intervjuer via telefon och mejl. Studiens resultat tyder på att individer med funktionshinder påverkas mest av funktionshindersrelaterade faktorer om de ska söka till eftergymnasial utbildning, men traditionella faktorer påverkar dem också. Artikeln har likhet med vår fråga om individer med NPF:s möjlighet eller hinder vid övergång till vidare studier eller arbete. Vi ser den som användbar i diskussionen om hinder i den eftergymnasiala övergången. Flyckt (2010) uttrycker att individer med funktionsnedsättningar lever ett sämre liv, har lägre utbildning och sämre ekonomiska förutsättningar. Detta beror på att många har stödåtgärder från försäkringskassa och kommunala socialtjänsten. Ovanstående anser vi ytterligare visar på relevansen av de professionellas uppdrag och bidrar till vår undersökning av deras arbete.

14

2.3. Sammanfattning

Vi har presenterat forskning om vägledning, samverkan samt möjligheter och hinder för individer med funktionsnedsättningar. Forskningen behandlar individers karriärberedskap som ett vägledningsstöd och individens perspektiv av vägledningsmötet. Den handlar även om samverkan som en betydelsefull del i övergången och individers olika möjligheter och hinder i övergången samt vad som kan påverka dessa. Vi ser denna forskning som betydelsefull för undersökningen och avser använda den diskussionen, genom att koppla den till analysen av vårt empiriska material. Den bakgrundsteckning som gjorts i dessa inledande kapitel har upprepade gånger skrivit om övergången från gymnasiet, i nästföljande kapitel fortsätter vi på det temat och förklarar närmare hur vi förstår denna tid som en brytpunkt.

3. Teori

I detta kapitel presenterar vi teorin careership (Hodkinson & Sparkes 1997) inklusive det för oss helt centrala begreppet brytpunkt som hjälper oss att förstå den övergång som är i fokus i det empiriska materialet. Nedan beskrivs delar av teorin och tillhörande begrepp samt hur vi skall använda oss av dessa när vi analyserar undersökningens empiriska material.

3.1. Careership

15

Phil Hodkinson och Andrew Sparkes (1997) gjorde en studie för att undersöka hur unga individer gör sina karriärsval. De kom fram till att ”karriärbeslut var inte rationellt på det sätt som systemet antog” (Hodkinson & Sparkes 1997, 29). Karriärutvecklingen var ofta olinjär och påverkades starkt av handlingar, händelser och omständigheter som befinner sig utanför individens styrning. Författarna presenterar en teoretisk modell för karriärsval som de kallar

Careership och använder olika begrepp från Bourdieu & Wacquant (1992, refererad i

Hodkinson & Sparkes 1997, 29). Detta för att fånga aspekter av karriärbeslut som kan uppfattas som pragmatiskt rationella beslut. Hodkinson & Sparkes (1997, 33, 40–41) uttrycker att det enbart är individen själv som förstår sitt karriärsbeslut. De menar att beslutet bygger på individens bakgrund och påverkas av sociala-, ekonomiska- och kulturella kapitalet samt vilket segment individen befinner sig i. Karriärbeslutet görs även utefter vilken kontext individen befinner sig i samt beror på individens interaktion med andra människor. Författarna anser att alla delarna i karriärmodellen hör ihop. Dessa delar befinner sig i ett större kontext där det finns olika faktorer som påverkar individen, såsom “sociala, politiska, ekonomiska, kulturella, geografiska och historiska dimensioner” (Hodkinson & Sparkes 1997, 41). Det betyder att individuella karriärbeslut enligt Careership-teorin inte kan förstås som enbart personliga, utan är resultat av sociala och strukturella omständigheter.

Vi ser teorin som intressant eftersom vi undersöker hur intervjupersonerna vägleder individer med NPF i karriärvalet, samt för att förstå olika företeelser som individen har i karriärvalet som vi inte får syn på i de intervjuades berättelse. Vi anser även att modellen kan hjälpa oss att förstå olika påverkansfaktorer som intervjupersonerna identifierar hos individer med NPF inför karriärvalet.

3.2. Begrepp

Ovan har vi kortfattat presenterat teorin Careership av Hodkinson och Sparkes (1997) som utgör studiens huvudsakliga ramverk. Som en del av denna teoretiska modell finns nyckelbegreppen habitus, fält och kapital som myntats av Bourdieu. I framställningen nedan presenteras dessa begrepp och vi använder oss förutom av Hodkinson och Sparkes också av

16

Donald Broadys (1991) beskrivningar av begreppen Utöver de begrepp som Careershipmodellen lånar från Bourdieu inkluderar modellen begreppet brytpunkt, som är centralt i vår studie och diskuteras sist i denna begreppsgenomgång innan vi avslutningsvis summerar.

3.2.1. Habitus

Habitus skulle enkelt uttryckt kunna sägas handla om ett sätt att vara som är beroende av

individens plats i ett socialt sammanhang. Hodkinson och Sparkes beskriver Bourdieus (1977, refererad i Hodkinson & Sparkes 1997, 33) begrepp habitus, som innefattar hela individen med kroppen, tankar, handlingar samt hur den ser på saker och uppfattar olika ting. Broady skriver också om Bourdieus (refererad i Broady 1991, 225–233) begrepp habitus. Han menar att habitus utvecklas under individens tidigare liv och innefattar individens kropp och känslor, hur den rör sig och tänker. Enligt författaren bildar habitus individens identitet som är helt unik för varje enskild individ. Han uttrycker att habitus enligt Bourdieu är ett system av dispositioner, som finns i individens kropp och innefattar hur den i olika sociala kontexter agerar, tänker, tyder och granskar. Individens habitus påverkas av interaktionen med andra individers habitus i gemensamma kontexter. Individen agerar aktivt utefter egen önskan, avsikt och kunnande. Alla individers habitus tillmäts olika värde, vilket skiljer sig åt beroende på vilken grupp i samhället de befinner sig i. Hur habitus värderas beror på vilket

kapital individen besitter. Författaren uttrycker det som att “var och en av oss är begåvad

med en habitus, men det är marknaden som avgör vilka' ingredienser i och effekter av denna habitus som kan fungera som kapital” (Broady 1991, 226). Kapital och värde är något vi diskuterar vidare i nästa avsnitt.

Habitus begreppet kan enligt oss bidra till aspekter i hur individer ser på sig själv. I vår studie undersöker vi intervjupersonerna uppfattning om individen med NPF och vi kan då förstå deras tolkningar av individens habitus.

17

3.2.2. Kapital

Bourdieu och Wacquant (1992, refererad i Hodkinson & Sparkes 1997, 36) menar att individen kan ha tillgångar i form av ekonomiskt-, kulturellt-, symboliskt- och socialt kapital. Broady skriver att Bourdieus (refererad i Broady 1991,169–175) begrepp kapital handlar om tillgångar som har ett värde i olika sociala sammanhang. Den mest avgörande kapitalformen, skriver Broady (1991, 169–175) är den symboliska som kan finnas i olika sammanhang i samhället, exempelvis bland vänner eller på arbetet. Symboliskt kapital kan uppfattas som ett betydelsefullt värde av andra individer i vissa sociala kontexter, beroende på vilka tillgångar individen har såsom yrkestitel eller utbildningsexamen. I det symboliska kapitalet ingår

kulturellt kapital som tillgångar såsom socialt nedärvda och förvärvade kunskaper,

exempelvis att ha en inblick i klassisk musik eller litteratur samt ha ett bildat sätt att föra sig i tal och skrift. Författaren anser att det kulturella kapitalet kan utvecklas och bli en resurs såsom yrkestitlar eller olika grader av utbildning. En individ med ett högt kulturellt kapital som har goda kunskaper kan få fördelar i sin karriär. Vi kommer att använda oss av det kulturella kapitalet för att få en förståelse för intervjupersonernas och individernas kunskaper i arbete och studier.

Kapital är något som kan tillföras och ger möjligheter i spelet på det som Bourdieu kallat

fältet vilket är nästa begrepp vi kommer att beskriva.

3.2.3. Fält

Fält är ett begrepp vilket beskrivs av Broady (1991, 266–271) som ”ett system av relationer mellan positioner besatta av specialiserade agenter och institutioner som strider om något för dem gemensamt” (Broady 1991, 266). Begreppet är ett sätt att förklara var individerna befinner sig i samhället och hur de skapar relationer med varandra, då det kan finnas en obalans. Författaren menar vidare att fält bildas när individer konkurrerar om kollektiva materiella eller symboliska tillgångar. På fältet kan enskilda individer och grupper ha olika positioner. Detta beskriver författaren som att “en position - som kan vara en yrkesgrupps position i förhållande till andra yrkesgrupper, en forskares ställning i den akademiska världen, en läroanstalts placering i olika slag av hierarkier” (Broady, 1991, 271). Hodkinson

18

och Sparkes beskriver Bourdieus begrepp fält (Bourdieu, Bourdieu & Wacquant 1992, refererad i Hodkinson & Sparkes 1997, 36–41) som ett spel där spelarna har olika resurser och makt. Relationen mellan spelarna på fältet beskrivs som interaktioner dem emellan. Författarna skriver att det på fältet finns samhälleliga institutioner samt officiella regler för exempelvis sysselsättning och utbildning. På fältet utför unga individer karriärbeslut, men de saknar oftast arbetslivskontakter och sociala relationer som utbildare och arbetsgivare har tillgång till. Detta beskriver författarna som “i övergången till sysselsättningsfältet har andra spelare ofta mer kapital och kan utöva mer makt än unga, och det är de mer resursfulla spelare som bestämmer spelreglerna” (Bourdieu 1984 refererad i Hodkinson & Sparkes 1997, 37). (Hodkinson & Sparks 1997, 37).

Begreppet fält anser vi som användbart för att förstå interaktionen i vägledningen mellan intervjupersonerna och individerna med NPF som är olika spelare på fältet. Vi använder också begreppet för att förstå intervjupersonernas utsagor om individerna och deras position på arbetsmarknaden eller inom utbildning.

3.2.4. Brytpunkter

Begreppet brytpunkt har blivit ett sätt att förstå centrala övergångsfaser i individens liv. I en brytpunkt sker en förvandling av individens identitet enligt Hodkinson och Sparkes (1997, 39–40). Förändringen kan ske gradvis eller vara drastisk och den skapar en utveckling av individens habitus. Förändringen som sker är individuell och ser olik ut för varje individ. Författarna menar att brytpunkten kan vara förutsägbar eller oförutsägbar. Det finns tre olika brytpunkter, den första kallar författarna strukturell brytpunkt, något som kan inträffa exempelvis när man slutar en utbildning eller går i pension. Självinitierad brytpunkt är när individen själv väljer att göra en förändring där olika individuella omständigheter påverkar individens liv. Slutligen är påtvingad brytpunkt när individen påverkas av yttre faktorer som den själv inte kan påverka såsom varsel eller uppsägning.

Begreppet brytpunkt använder vi som ett sätt att förstå det empiriska fenomen som intervjuerna diskuterar – övergången från gymnasiestudier till något annat. Begreppet gör det dessutom möjligt att etablera en förståelse av vad som kan påverka individerna med NPF i denna övergång från gymnasium till arbete eller vidare studier.

19

3.2. Sammanfattning

Övergången från gymnasiet till vidare studier eller arbete/sysselsättning kan utifrån teorin som presenterats förstås som en strukturell brytpunkt. Genom en sådan förståelse blir det möjligt att analysera intervjumaterialets utsagor som skildrar en avgörande individuell övergångsperiod med specifika utmaningar och möjligheter. Genom att se intervjumaterialet som skildringar av brytpunkten hamnar också de särskilda individuella villkoren liksom organisatoriska förutsättningarna för vägledning i fokus för vår analys.

Den presenterade teoretiska modellen som handlar om individers karriärval och vad som påverkar dessa, möjliggör en analys av hur de professionella vägleder och samverkar samt ser på möjligheter och hinder för individer med NPF i karriärvalet. Detta perspektiv gör det också möjligt att analysera interaktionen mellan individerna som vägleds och de professionella i vägledningen. Teorin bidrar även med perspektiv på hur de professionella uppfattar påverkansfaktorer för individernas karriärval i brytpunkten.

Begreppet habitus används för att förstå hur individerna med NPF kan förändras i övergången. Kapitalet är en tillgång som kan ge individerna möjligheter på olika fält, där det finns interaktion mellan individerna och andra spelare som kan ha resurser eller makt.

20

4. Metod

Syftet med denna studie var att undersöka hur studie- och yrkesvägledare och liknande professioner, vägleder ungdomar med NPF i deras eftergymnasiala etablering. För att få kunskap om undersökningsområdet använde vi en kvalitativ metod.

4.1. Metodval och metoddiskussion

I studien har vi använt en kvalitativ metod, för att få kunskap om hur de professionella upplever vägledningssituationerna av individer med NPF. Fördelar med kvalitativa metoder är enligt Larsen (2014, 26–28) att intervjuer utförs “ansikte mot ansikte” och bidrar till att frågorna blir besvarade. Intervjuaren kan även uttrycka följdfrågor för att få ett mer utförligt och fördjupat svar, vilket ger en helhetsförståelse med mindre risk för missuppfattningar. Detta leder till att högre validitet lättare kan garanteras och svaren tolkas enklare genom observation av intervjupersonen under intervjun. Enligt författaren kan resultatet förklaras tydligare, eftersom undersökningsområdet blir mer lättförståeligt för intervjuaren. Författaren ser nackdelar med metoden såsom att resultatet inte går att generalisera, samt att behandlingen av materialet är svårare och tar tid i jämförelse med enkätundersökningar. Ett betydande arbete krävs för att få helhetssyn och kunna bedöma svaren av undersökningen. En tydlig nackdel är intervjueffekten, det vill säga att metoden eller intervjuaren påverkar resultatet, tex. om intervjuaren får ett svar som intervjupersonen tror att hen vill ha, på grund av kunskapsbrist i ämnet eller att denne vill ge ett bra intryck.

I studien ville vi med syfte och frågeställningar undersöka intervjupersonernas upplevelser av individernas övergång. Valet av kvalitativ metod såg vi som ändamålsenlig. Vi inspirerades till metodvalet av Steinar Kvale och Svend Brinkman (2014, 142–143). De anser

21

det som relevant att utföra kvalitativa intervjuer om det som ska undersökas handlar om människors erfarenheter eller om ordet hur är uttryckt i undersökningens fråga, exempelvis: hur något upplevs eller utförs. Detta skriver även Lotte Rienecker (2016, 19) som anser att

hur bör användas i problemformuleringen för att författaren då uppmuntras till sin ”egen

analys, diskussion, bedömning och konstruktion” (Rienecker 2016, 19).

4.2. Urval

I studien har vi utfört åtta intervjuer i Halland med studie- och yrkesvägledare och liknande professioner som möter individer med NPF i sin yrkesroll. Intervjupersonerna valdes ut genom godtyckligt urval och vi utgick från Larsens (2014, 77–78) beskrivningar av att medvetet välja personer till intervjuerna som anses kunna besvara frågeställningarna. Då två av intervjupersonerna kontaktades blev det även en form av snöbollsmetod (Larsen 2014, 78), eftersom dessa upplyste om ytterligare professioner som vi kunde kontakta.

Vi intervjuade två studie- och yrkesvägledare på gymnasiesärskolan och IM (Introduktionsprogram), från två olika gymnasieskolor. Deras arbetsuppgifter är att vägleda elever mot någon form av sysselsättning, tex. studier, daglig verksamhet eller yrke. En intervju utfördes med två utvecklingsstrateger från Kommunala Aktivitets Ansvaret (KAA). Vi intervjuade också en arbetsmarknadshandläggare på KAA. Personerna på KAA:s arbetsuppgifter är att motivera ungdomar mellan 16–20 år, som ej är inskrivna på gymnasieskolan att återuppta studier. En intervjuperson arbetade som samordnare för Unga F på Arbetsförmedlingen. Hens uppdrag är att kartlägga förmågor hos funktionsnedsatta ungdomar under 20 år, för att se om de kan mäta sig mot den reguljära arbetsmarknaden. Vi intervjuade även en arbetsförmedlare som arbetar med de som står en bra bit från arbetsmarknaden och tidig skolsamverkan för gymnasieelever med behov av extra stöd. Vidare intervjuades en arbetsanpassare på Arbetsmarknadsenheten, vilken får uppdrag av instanser, som tex. socialförvaltningen, arbetsförmedlingen eller individsamverkansteamet. De erbjuder rehabiliteringsaktivitet, arbetsförmågebedömning, arbetsprövning, arbetsträning eller praktik. Vi intervjuade också en arbetsmarknadsutredare på LSS-extern från Arbetsmarknadsenheten. Hens arbetsuppgifter är att vara ute på dagliga verksamhetsplatser

22

och skapa relationer med individer med funktionsnedsättningar samt bedöma hinder och förmågor.

4.3. Datainsamling

Det empiriska materialet har samlats in genom frågor som på förhand formulerats i en intervjuguide (se bilaga 1). Detta beskrivs av Kvale och Brinkman (2014, 172–176) med att intervjuguidens frågor kan formuleras utifrån undersökningens frågeställningar, så att flera intervjufrågor kan bidra till att besvara en frågeställning. Detta tog vi fasta på när vi utformade vår intervjuguide och ställde frågorna i samma ordning till alla intervjupersoner, med aktivt lyssnande och följdfrågor vid behov. I intervjuerna ställdes även inledande-, uppföljnings-, sonderande-, specificerande- och tolkningsfrågor (Kvale och Brinkman 2014, 176–180). Våra intervjufrågor utgår ifrån undersökningens syfte och frågeställningar, som vi kommit fram till genom tidigare forskning, egna erfarenheter och vår förförståelse för ämnet. Förförståelse beskrivs av Torsten Thurén (2007, 58–61) som att vi inte bara använder våra sinnen då vi tolkar verkligheten, utan att den även är inlärd av tidigare erfarenheter.

Vi utförde fyra intervjuer var och i en av dessa intervjuades två utvecklingsstrateger på KAA. Den första intervjun utfördes som en testintervju och vi utgick då från Larsens (2014, 80–81, 88) beskrivningar av att provinformanten ger feedback på intervjun som sedan kan ändras vid behov. Intervjufrågorna kan även justeras om det framkommer något som anses ha stor vikt för frågeställningarna, samt att intervjupersonerna kan nämna sådant de anser som betydelsefullt. Genom detta uppnår undersökningar enklare god validitet. Författaren skriver även om hur god reliabilitet kan garanteras genom en tydlig struktur för att undvika att intervjupersonernas ord förväxlas med varandras (Larsen 2014, 81). Vi var noggranna med detta i transkriberingsfasen och införandet i resultatredovisningen.

4.4. Analysform

23

Enligt Kvale och Brinkman (2014, 235–237) börjar analysen då det görs tolkningar under intervjuerna. Därefter kan den registrerade intervjun tolkas och struktureras i ett dataprogram inför textanalysen. Vi gjorde tolkningar av det intervjupersonerna berättade under intervjuerna. Intervjuerna registrerades genom ljudupptagningar, vi transkriberade och strukturerade dessa i ett Excel-program där vi utgick då ifrån Larsens (2014, 97) beskrivningar om användning av matris i kvalitativ metod. För att inte skriva något som var ointressant för våra frågeställningar, använde vi oss av datareduktion (Larsen 2014, 98). När alla transkriberingar av intervjuerna var klara läste vi igenom och de väsentliga svaren kodades i olika färger utefter frågeställningarna. Vid kodningen utgick vi från Kvales och Brinkmans (2014, 238–241) beskrivningar om att koda det som är relevant och “att induktivt koda för att identifiera mönster och formulera potentiella förklaringar till dessa mönster” (Kvale & Brinkman 2014, 239). I resultatet redovisade vi de kodade delarna av intervjuerna som besvarade våra frågeställningar genom meningskoncentrering, vilket enligt Kvale och Brinkman (2014, 245–247) utgår från kodning och innebär att längre yttranden kortas ner samt omformuleras till kortare förklaringar med färre ord.

4.5. Etiska ställningstaganden

Vi utgick från de forskningsetiska principerna i insamlandet av det empiriska materialet, dessa är betydelsefulla att utgå från i vetenskapliga undersökningar enligt Vetenskapsrådet (5–14). Individskyddskravet delas in i fyra huvudkrav:

1. Informationskravet: Deltagarna bör få information om syftet med undersökningen av forskaren.

2. Samtyckeskravet: Deltagarna bör samtycka till att de frivilligt deltar i undersökningen.

3. Konfidentialitetskravet: Deltagarna bör hållas anonyma i undersökningen och obehöriga skall ej kunna ta del av deras personuppgifter.

24

4. Nyttjandekravet: Deltagarnas uppgifter som samlats in används enbart i undersökningen.

Innan intervjuerna fick intervjupersonerna information om syftet med undersökningen och de forskningsetiska principerna (se bilaga 1). Vi frågade även om vi fick spela in och att enbart vi kommer lyssna på ljudupptagningarna samt radera dem när examensarbetet är avslutat. I studien deltog intervjupersoner från Halland som möter individer med NPF i sin yrkesprofession. För att ta hänsyn till intervjupersonernas anonymitet i vårt examensarbete nämner vi varken namn, kön, ålder eller i vilken kommun de arbetar.

25

5. Resultat och analys

I detta kapitel presenterar vi studiens resultat och analys av empirin, tematiskt med utgångspunkt från frågeställningarna. Resultatet analyseras med begrepp från Hodkinson och Sparkes (1997) samt Broady (1991). I kapitlet benämns intervjupersoner som SYV 1 och 2, strateg 1 och 2, handläggaren, förmedlaren, samordnaren, anpassaren och utredaren. Vi avslutar med att sammanfatta och dra slutsatser om hur vårt syfte har uppnåtts och våra frågeställningar har besvarats.

5.1. Vägledning

Alla intervjupersonerna uppger att de arbetar vägledande utifrån lagar och förordningar. Strategerna och handläggaren på KAA uttrycker att verksamheten är styrd av skollagen och målet är att individerna ska tillbaka till studier. Samordnaren uppger “att vi ska vägleda mot att de ska komma ut i arbete eller någon sorts sysselsättning”. Ungdomar ska specifikt vägledas mot studier, enligt arbetsförmedlingens mål. Förmedlaren säger “Jag skulle nog nästan vilja säga att jag jobbar mer med motivation än med vägledning, för innan man kan vägleda, behöver man vara motiverad.” Utredaren uppger sig “arbeta i det vida perspektivet” utifrån individernas behov.

De flesta intervjupersonerna uttrycker att de skapar relation med individerna i vägledningen. SYV 1 uppger det som “en fördel att vara i verksamheten där våra elever med autism finns, jag ser eleverna varje dag, de ser mig varje dag och på så vis så skapar jag en relation till eleverna.” Strateg 2 beskriver att de börjar med att lära känna ungdomarna och träffar dem

26

flera gånger i veckan för att skapa en relation. Handläggaren och utredaren uppger det som viktigt att skapa en relation och lära känna individen. Samordnaren uttrycker “Vissa ungdomar som jag får till mig som inte har lyckats i skolan där finns stora hinder att överbrygga och då får man försöka bygga upp individen på något sätt genom att träffa den, ge vägledning för att hitta aktivitet som de ser kan fungera.” Förmedlaren anser att individen “själv ska välja om den vill bli inskriven” och hen arbetar efter att det ska fungera. Enligt anpassaren “handlar det om att lära känna individen, för ingen människa är ju bara en diagnos, utan den är ju så mycket mer”. Hen ser det som viktigt att tänka på varför vägledning utförs, samt att ha kunskap om funktionsnedsättningar så att kravnivån blir rätt. Hen uppger “Det finns inte en modell som fungerar för alla, utan det handlar om att ha kunskap om det som ska vägledas mot”.

Alla intervjupersoner uppger sig använda olika samtals- och vägledningsmodeller samt pedagogiskt material. Förmedlaren, samordnaren, anpassaren och utvecklaren säger att de använder kartläggning av arbetsförmåga. SYV 1, 2, strategerna och handläggaren uttrycker att de vägleder efter strukturer som skapar tydlighet för individen.

Sammanfattningsvis framkommer det att intervjupersonerna vägleder utifrån lagar och förordningar, med målet att motivera individerna med NPF att komma vidare till studier eller arbete/sysselsättning. Intervjupersonerna ser relationen till individerna med NPF som viktig i vägledningen. I vägledningen av individerna med NPF använder de även olika modeller och material, samt att flera av dem skapar tydlighet genom strukturer.

Utifrån Hodkinson och Sparkes (1997, 33–41) samt Broady (1991, 169–175, 225–233, 266– 271) kan vi förstå intervjupersonerna som spelare med resurser på sysselsättningsfältet, dessa vägleder efter officiella regler och motiverar individer med NPF till att ta ett karriärbeslut. Professionerna och individerna som är spelare på fältet behöver interaktioner för att lära känna varandras habitus. De professionella använder sitt kulturella kapital, såsom kunskaper om modeller och material, samt skapar struktur med tydlighet åt individerna i brytpunkten.

5.2. Samverkan

27

Alla intervjupersonerna uppger att de samverkar med olika instanser och organisationer, exempelvis folkhögskola, arbetsförmedling, försäkringskassa, socialförvaltning, arbetskonsulter och habilitering. SYV 1 uttrycker det som “fantastisk” och “viktigt att samverkan, att våga arbeta långsiktig med samverkan och att arbeta utefter samhällsekonomiskt perspektiv”. Hen säger att “det är superviktigt att vi på skolan samarbetar, jag klarar mig inte utan lärare och resurspersonerna likväl som jag inte klarar mig utan EHT (elevhälsoteamet) och rektorer, de är en del av processen”. SYV 2 säger att de på särskolan och IM börjar med samverkan tidigt, för att ge information till de instanser som tar över då eleverna slutat gymnasiet. Hen uppger att när samverkan inte fungerat har individerna ofta “påverkats negativt, för att då hade de ju inte kommit vidare i processen utan de hade ju stått och stampat eller fallit mellan stolarna”. Strateg 1 och 2 uppger det som viktigt att samverka och ha ett stort nätverk runt individerna. Strateg 1 uttrycker “de hade inte fått så bra resultat om vi inte hade samverkat så mycket som vi gör”.

Handläggaren säger att samverkan kan förbättras och att de kan börja tidigare, innan en elev “har hoppat av”. Hen uttrycker att “det är då vi kommer in, vi skulle redan vilja vara med när slutsamtalet sker men det kan vara rätt så omöjligt, det är svårt och ibland så faller individen mellan”. Samordnaren uppger arbetsförmedlingens uppdrag som att arbeta “proaktivt, ju mer vi kan göra i skolan desto lättare är det”. Hen menar att “om samverkan inte fungerar kan vi se att det tar mycket längre tid för individerna”. Anpassaren säger att samverkan behövs och det hade varit bra mer. Hen uttrycker:

Det som ofta kan bli ett bekymmer är att individen själv hamnar i någon form av koordinatorfunktion, att vara den som ska bära budskapet mellan olika, att vården säger en sak och AF säger en sak och jag säger en sak och så vet inte personen vem den ska lyssna på och om jag lyssnar på AF, vad får det för konsekvenser och om jag gör som läkaren säger, vad händer då, det kan vara en svårighet. (Anpassaren)

Hen menar även att “när samverkan inte fungerar så genererar det i en stor stress hos individen, för att den känner att den inte har någon kontroll och den kanske inte heller vet vem den ska lyssna på eller hur processen ser ut”(Anpassaren). Utvecklaren talar om liknande problem när samverkan inte fungerar och uttrycker att individen “blir som en studsboll mellan de olika”. Hen försöker samordna och sammanställa flerpartssamverkan för att stötta individerna.

28

Vi sammanfattar ovanstående med att intervjupersonerna samverkar med olika professioner och ser det som viktigt i övergången för att inte individer med NPF ska begränsas. Ansträngningarna för att åstadkomma bättre samarbete och problemen som riskerar att uppstå om samarbetet inte sker, kan vi förstå som att samverkan kan förbättras för att bidra till effektivare övergång för individer med NPF, samt för att de inte ska komma i kläm och må dåligt.

Vi kan förstå detta som att det på sysselsättningsfältet finns interaktioner mellan spelare som bidrar till att förändra individernas habitus i brytpunkten. Om den interaktionen fallerar förändras inte individernas habitus i brytpunkten. Vi ser det också som att den interaktionen mellan spelarna på fältet behöver utvecklas så att individernas habitus kan förändras mer i brytpunkten (Hodkinson & Sparkes 1997, 33–41; Broady (1991, 225–233, 266–271).

5.3. Möjligheter och hinder

Resultatet i detta avsnitt delar vi upp i avsnittsrubrikerna möjligheter till studier, hinder för studier samt möjligheter till arbete eller sysselsättning och hinder för arbete eller sysselsättning.

5.3.1. Möjligheter till studier

Intervjupersonerna beskriver olika möjligheter eller hinder till studier som de upplever för individer med NPF i övergången. SYV 2 uttrycker att vissa elever med NPF, “har ju som mål att läsa färdigt grundskolan och sikta mot ett nationellt gymnasieprogram.” SYV 1 uttrycker att vuxenutbildningen “inte alltid kräver samma behörighet som gymnasiet, där kan de bara studera yrket”. SYV 1 och 2 säger att grundskola och gymnasiet kan läsas in på vuxenutbildningen”. Strateg 2 berättar om fördelar för elever att gå ut gymnasiet, trots

29

avsaknaden av alla betyg. De får istället studiebevis med möjlighet att komma in på vuxenutbildningen innan de fyllt tjugo år. Hen uppger att de uppmuntrar elever att inte göra avhopp, utan hellre försöka få anpassade studier och exempelvis välja bort kurser. Hen säger även att:

...det gör någonting med den mentala processen, att de har gått ut gymnasiet även om de inte får en examen, så de klarar sig generellt väldigt mycket bättre. Dels kan de få jobb och dels har de ett mycket bättre självförtroende än de som hoppar av i förtid eller aldrig börjar. Så det är väldigt mycket psykologi i att ha gått ut gymnasiet, även om de inte har med sig alla poängen (Strateg 2).

Strateg 2 säger att individer med NPF som fyllt 19 år blir hjälpta av aktivitetsersättning för förlängd skolgång och blir motiverade att “orka och våga ta itu med studierna igen” på vuxenutbildningen eller folkhögskola. Likväl uppger anpassaren att folkhögskola “ofta är en bra studieform för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar just för att de har större möjlighet att anpassa”. Detta talar även förmedlaren om och ser de med oavslutade gymnasiestudier som “en prioriterad grupp lågutbildade”. Hen och handläggaren anser att individer med NPF har stora möjligheter. Anpassaren berättar att hon fått information om hjälpmedel som skola och utbildning har ett ansvar att fördela från förskoleklass till universitetsnivå. Hen uttryckte då att “det finns bara en nivå där det hyfsat funkar och det är universitetet och då ska man komma ihåg att den som har tagit sig ända till universitet har klarat sig hela vägen”.

Det framkommer sammanfattningsvis att individerna med NPF har möjlighet att läsa på grund- och gymnasienivå på gymnasiet och uppmuntras att inte hoppa av, men de kan även studera klart på vuxenutbildningen. Vi ser det också som att individerna har goda möjligheter till studier på folkhögskola genom anpassningar och dessa finns även på universitetsnivå, men individerna ska klara av att ta sig dit.

Vi förstår ovanstående som att individerna utvecklar sitt kulturella kapital på fältet, samt att vikten av en examen är värdefull i brytpunkten. När individerna slutar gymnasiet blir det en strukturell brytpunkt om de väljer att studera vidare och utvecklas vilket stärker det kulturella kapitalet (Hodkinson & Sparkes 1997, 33–40; Broady 1991, 169–175, 225–233, 266–271).

30

5.3.2. Hinder för studier

Hinder som SYV 1 uttrycker är “elevens kognitiva förmåga, att den inte ser möjligheter och saknar erfarenheter”, samt “att gå på särskolan”, eftersom eleverna är obehöriga till vissa utbildningar. Hen uppger att vid studier på folkhögskola kan föräldrarna vara hinder om de “inte vill att eleven ska gå, för då försvinner pengar om eleven flyttar” (SYV 1). SYV 2 anser att eleverna kan ha svårt att se hinder och ofta har en “övertro på sig själv”. Exempelvis om en elev vill bli veterinär, men det handlar om intresset att umgås med djur. Hen ser också ett begränsat utbud efter gymnasiet för de med svårigheter i sin NPF vilket även handläggaren talar om.

Anpassaren uppger hinder i att många har “dålig skolerfarenhet”, samt inte klarar friheten med distans- eller flexstudier. SYV 2 uttrycker att lärare kan vara hinder genom:

…oförståelsen eller okunskapen eller rent utav, ursäkta uttrycket men latheten att de inte orkar individanpassa så som den eleven skulle behöva för att lyckas och det kan röra sig om en sådan enkel sak som ett eget schema, återigen det här med tydlighet, att den vet att det här ska den göra idag och ett schema kanske på varje specifik lektion också. Den tiden då jobbar vi med det, den tiden får du ta lite rast. (SYV 2)

Utredare talar om liknande problem i skolan som hinder. Strateg 1 ser att det finns fördomar i skolan som är hinder för elever med NPF och uttrycker “istället för att folk har bemött dem med deras NPF, så bemöter dem de som att de har LAT”. De ses som lata men oftast har de “försökt så mycket att de nästan gått sönder” (Strateg 1). Handläggaren anser skolan som fyrkantig, den har skyldigheter att hjälpa individer med NPF.

Sammanfattningsvis ser vi att individerna med NPF har hinder på grund av sina nedsättningar och begränsat utbud. Individernas skolerfarenhet och skolans oförmåga att anpassa samt lärarnas oförståelse och fördomar kan leda till hinder i studierna.

Detta förstår vi som att individens nedsättningar och regler som styr utbudet påverkar dennes habitus från att se möjligheterna i brytpunkten. Individens habitus påverkas även av erfarenheter från skolan som ej följer regler som styr och av fördomar samt oförståelse från spelare med makt, vilket hindrar utveckling av det kulturella kapitalet (Hodkinson & Sparkes 1997, 33–41; Broady (1991, 169–175, 266–271)).

31

5.3.3. Möjligheter till arbete eller sysselsättning

Vi frågade om vilka möjligheter för arbete/sysselsättning som de professionella upplever för individer med NPF. En fråga handlade om möjligheter till kontakter med arbetslivet i skolan för individer med NPF. Utredaren talar om praon som bra för årskurs åtta, för eleverna får tidig kontakt med arbetslivet. Hen och SYV 1 berättar att IM eleverna har mycket praktik för att bli redo för arbetslivet och då lättare förstår arbetsplatsens krav, som det viktiga med att komma i tid och “vara hel och ren”. SYV 2 talar också om detta och uttrycker “vissa är inte studiemotiverade överhuvudtaget utan vill hitta en annan väg att gå, tex. att gå ut i praktik för att bli anställningsbar istället”. Förmedlaren säger att elever med NPF på

Naturbruksprogrammet “kan gå rakt i en anställning utifrån de praktikplatserna de haft.” SYV 1, 2 och samordnaren ser att elever på IM ofta behöver börja med dagligverksamhet i företagsgrupper, enskilda placeringar eller praktikplatser, innan de får ett “riktigt arbete”. SYV 2 uttrycker “vissa kanske har en svår NPF, så att de inte ens står till arbetsmarknadens förfogande utan att man måste lotsa dem in till en daglig verksamhet istället.” Samordnaren uttrycker att det kan vara enklare och tryggare för individer med svårigheter att vara i sysselsättning. Förmedlaren talar om då det fungerar bra med daglig verksamhet på en extern placering, kan det leda till anställning med lönebidrag från arbetsförmedlingen. Tillika uttrycker SYV 2 att “oftast när de har svårigheter så brukar det börja med en lönebidragsanställning eller en praktikplats som leder till ett riktigt jobb, det kanske tar ett eller två år, men när de kan arbetsuppgifterna så är de en tillgång.” Hen uppger att individer med NPF utan fullständigt betyg, “har möjligheten att få arbete, men det är kanske svårare i konkurrensen med övriga.” Anpassaren uttrycker att hen hjälpt individer “utan ett enda betyg från grundskolan att få ett arbete.”

Strateg 2 talar om att ungdomar i vissa fall försökt att gå i skolan eller testat praktik, men det har inte fungerat och de hjälper då till att söka jobb, vilket hen uttrycker enligt följande:

…det blir pengar, cash på riktigt, det är allvar och då funkar det, men det är ju inte en människa som tror på dem innan, utan det är bara - Nänä det går inte och det går inte!

32

Men det går, för när det är på riktigt så går det, så man ska aldrig sluta tro, aldrig ge upp hoppet (Strateg 2).

Utredaren uppger att de flesta individerna “kan få fäste på arbetsmarknaden” med rätt insatser och stöd, samt om arbetsmarknaden vill anställa dem. Hen kan vara behjälplig med att marknadsföra en individ, genom att fråga arbetsgivare om vad de behöver få gjort men inte hinner med, såsom strimla papper eller sätta papper i pärmar. Anpassaren uttrycker att individer med NPF har lika stor valmöjlighet som alla andra. Hen uppger “Det finns inget som säger att diagnoser begränsar eller behöver vara negativt, för titta på många stora idrottsstjärnor, musiker eller konstnärer.”

Vi sammanfattar ovanstående med att eleverna med NPF får möjligheter till kontakt med arbetslivet tidigt genom praktik från årskurs åtta och i gymnasiet. Daglig verksamhet och praktikplatser kan bli möjligheter för individer med NPF att få arbete, eventuellt då med lönebidrag. Individer utan fullständiga betyg har också möjlighet att få arbete, men kan behöva stöd för att lyckas. Pengar kan också vara en drivkraft för att individer med NPF ska börja arbeta och de har valmöjligheter men kan behöva stöd i att bli marknadsförda. Vi förstår detta som att eleverna befinner sig på sysselsättningsfältet när de gör praktik på arbetsplatser, vilket bidrar till kunskap som utvecklar det kulturella kapitalet. Individerna med NPF får en förändring i brytpunkten då de fortsätter på sysselsättningsfältet, de kan även få ett utvecklat habitus genom resurser som lönebidrag. Individerna kan ha begränsat kulturellt kapital, men får möjlighet att komma in på sysselsättningsfältet genom resurser från olika spelare. Individernas habitus behöver även förändras i brytpunkten, vilket kan ske genom stöd av andra spelare, som även kan utveckla deras symboliska kapital (Hodkinson & Sparkes 1997, 33–41; Broady 1991, 169–175, 225–233, 266–271).

5.3.4. Hinder för arbete eller sysselsättning

Hinder för arbete kan enligt Strateg 1 vara att individer med NPF som har svårigheter i sin nedsättning kan ha svårt “att både få och behålla ett jobb, för de bränner ut sig snabbare oftast”. Samordnaren talar om att svårigheten att hjälpa dem med kognitiva begränsningar att få arbete, men klarar de den sociala biten är det lättare. Förmedlaren uppger om individer

33

med NPF att “många vuxna lever ju i en familjesituation och råddar det alldeles strålande, men sen är förmågan slut när man kommer utanför tex. i en arbetssituation, för man har inte resurserna kvar att själv strukturera upp sitt arbete.” Anpassaren ser fördomar som hinder, men även att individer med NPF sätter hinder för sig själva, om de har sämre självförtroende av tidigare motgångar.

Enligt SYV 2 är det vanligt att individer med NPF råkar ut för oförståelse från handledare på praktikplatser, som kan handla om behovet av att “utföra en uppgift åt gången” och få lov att slutföra innan nästa. Utredaren upplever att arbetsgivare kan vara rädda och att de tänker “det är väl ingen som bara vill gå och tömma papperskorgar”, men för en del är det bra att enbart utföra “en specifik sak.” SYV 2 och strategerna ser att individer med svårigheter i sin NPF, har begränsade valmöjligheter i arbetslivet. Strateg 1 uppger att de över 20 år får “väldigt lite hjälp och stöd” av kommunen, “så när vårt uppdrag och ansvar tar slut är det stor risk att de hamnar mellan stolarna igen”. Förmedlaren uppger om en individ inte bedöms ha någon “arbetsförmåga mot öppna arbetsmarknaden, har inte vi någon möjlighet att jobba med den”. Strateg 1 talar om vikten av att arbetsplatsen har förståelse för vad individens funktionsnedsättning innebär och att de kanske inte kan arbeta heltid, på grund av större återhämtningsbehov samt ej anpassad arbetsmiljö. Anpassaren säger att individer med tex. autismspektrum-diagnos vanligtvis inte kan arbeta heltid för “de kanske måste använda en större del av sin kraft för att orka en hel arbetsdag”. Hen ser även att individer med ADHD oftare “går in i väggen och dessutom har svårare för att läka utmattningen och komma tillbaka.” Förmedlaren och handläggaren ser heltidsarbete som möjligt, men att en individs heltid kanske inte är 100 procent.

Sammanfattningsvis ser vi ovanstående som att individer med NPF kan ha svårigheter i nedsättningen och sämre självförtroende samt att fördomar från andra kan bli hinder för arbete. Individer med NPF kan få hinder för arbete genom arbetsgivares och handledares oförståelse, okunskap och rädsla för nedsättningarna samt bedömning att ej ha arbetsförmåga. Individerna kan även ha hinder för heltidsarbete på grund av ej anpassad arbetsmiljö samt egna svårigheter i nedsättningsgraden med ork eller att inte kunna begränsa sig.

Utifrån Hodkinson och Sparkes (1997, 33–41) samt Broady (1991, 169–175, 225–233, 266– 271). ser vi att individerna kan ha hinder på sysselsättningsfältet genom ett begränsat habitus. Individens habitus påverkas även negativt av spelare med makt på sysselsättningsfältet på

34

grund av normer och värderingar. Vi ser även att individerna begränsas av officiella regler från spelare med makt och de kan få begränsningar till heltidsarbete på sysselsättningsfältet.

5.4. Sammanfattning och slutsatser

Syftet med studien var att undersöka hur studie- och yrkesvägledare och liknande professioner, vägleder och samverkar samt ser möjligheter och hinder för ungdomar med NPF i deras eftergymnasiala etablering. Detta anser vi som besvarat genom svaret på våra frågeställningar som framkom av undersökningens empiriska material.

Vi ser att vår första frågeställning om hur de professionella vägleder individer med NPF inför arbete/sysselsättning eller vidare studier har besvarats. Svaret kan vi utläsa genom det som framkom i undersökningen, att intervjupersonerna utgår från lagar och förordningar samt ser relationen som betydelsefull då de vägleder individer med NPF. Deras mål är att motivera individerna att ta sig vidare till studier eller sysselsättning i övergången. Intervjupersonerna använder också olika material och modeller, samt skapar tydlighet genom struktur i vägledningen av individerna.

Detta förstår vi som att spelare med resurser på sysselsättningsfältet vägleder och motiverar individerna utifrån officiella regler för att de ska ta ett karriärbeslut. Spelarna på fältet behöver ha interaktioner, för att uppnå balans i maktfördelningen vid vägledningen.

Spelare med resurser använder sitt kulturella kapital för att vidga individens habitus i brytpunkten (Hodkinson & Sparkes 1997, 29–41; Broady 1991, 169–175, 266–271)). Vi anser även att vi fått svar på vår frågeställning om hur de olika professionerna ser på samverkan i vägledningen av individer med NPF, inför och i övergången till vidare studier eller arbete/sysselsättning. Frågeställningen besvaras genom vad som framkommer i undersökningen om att det finns samverkan mellan olika organisationer. Samverkan är betydelsefull och utvecklingsbar för att individerna ska få en bra övergång, samt om samverkan inte fungerar begränsas individerna i övergången.

35

Detta tolkar vi som att olika organisationer samverkar i individernas övergång och samverkan är viktig samt har ett utvecklingsbehov. Utifrån Hodkinson och Sparkes (1997, 33–41) samt Broady (1991, 225–233, 266–271) kan vi se att det finns interaktioner mellan spelare på sysselsättningsfältet. Dessa kan förbättras och bidra till att vidga individens habitus i brytpunkten.

Undersökningens tredje frågeställning handlade om vilka möjligheter och/eller hinder de professionella identifierar för den här gruppens övergång till vidare studier eller arbete. Denna frågeställning ser vi också som besvarad, då det framkommer att individer med NPF har möjligheter till studier från gymnasie- och upp till universitetsnivå. Individerna kan dock hindras av sina nedsättningar, erfarenheter från skolan som kan brista i anpassningarna, samt av lärares okunskap eller fördomar.

Vi förstår det som att individerna kan stärka sitt kulturella kapital i den strukturella brytpunkten. Individernas habitus och interaktion med andra spelare blir hinder för utveckling av det kulturella kapitalet (Hodkinson & Sparkes 1997; 32–36; Broady 1991, 169– 175, 225–233, 266–271).

Det framkommer även att praktik skapar bra möjlighet till kontakt med arbetslivet för individer med NPF, samt att daglig verksamhet kan vara en bra start i övergången och leda till arbete med lönebidrag vid behov. Individerna har stora möjligheter till arbete, men kan behöva stödinsatser exempelvis vid ofullständigt betyg. Lön kan även vara en drivkraft för att de ska komma in på arbetsmarknaden. Hinder till arbete framkommer som individers sämre självförtroende, svårigheter i nedsättning, arbetsförmågebedömningar och arbetsgivare och handledares fördomar, rädsla samt oförståelse för individernas diagnoser. Individerna kan även ha behov av individanpassad arbetsmiljö, samt ha svårt att begränsa sig eller orka med vilket kan bli hinder för heltidsarbete.

Vi förstår det som att individers kulturella kapital utvecklas genom praktik och daglig verksamhet på sysselsättningsfältet. Individer med outvecklat kulturellt kapital, kan komma in på sysselsättningsfältet om de får resurser från olika spelare. Detta kan bidra till ett ökat symboliskt kapital, som medför att individernas habitus förändras. Individerna kan även ha hinder på sysselsättningsfältet genom begränsningar i habitus samt normer och värderingar från spelare med makt. Officiella regler från spelare med makt begränsar individernas habitus, vilket kan bli hinder för heltidsarbete på sysselsättningsfältet (Hodkinson & Sparkes

36

37

6. Diskussion

I detta kapitel diskuterar vi resultaten av analysen samt metod och teori. Vi inleder med en resultatdiskussion om vad som kom fram vid intervjuerna och hur vi analyserade det samt relaterar till bakgrund och tidigare forskning. Därefter diskuterar vi vårt val av metod och slutligen vårt val av teori. Kapitlet avslutas med en kortfattad diskussion om hur det som framkommit undersökningen kan vara användbart i vårt framtida yrke som studie- och yrkesvägledare samt lite utvecklingsförslag till forskningsområdet.

6.1. Resultatdiskussion

Nedan diskuterar vi undersökningens resultat av analysen om vägledning, samverkan, samt möjligheter och hinder i brytpunkten.

Resultatet visar att intervjupersonerna vägleder och motiverar individerna med NPF. De använder också olika material samt modeller för att skapa struktur och tydlighet i vägledningen för att individerna ska komma vidare till studier eller sysselsättning. Vi anser att intervjupersonerna vägleder och motiverar individerna för att de ska få

“karriärberedskap”. Detta kan enligt Strauser, Zanskas och Lustig (2011, 176) leda till att utveckla yrkesidentiteten hos individen, genom att den får ökad insikt för sin personlighet, intressen, förmågor och mål för karriären. Vi tolkar det som att individerna genom vägledningen får förutsättningar till karriärberedskap som kan leda till att de når sina mål. Vi förstår detta som att individerna få utvecklat habitus genom vägledningen och kan då ta ett karriärbeslut (Hodkinson & Sparkes 1997, 29–41).