J U R I D I C U M
Forensisk fonetik -
Ett tillförlitligt bevis?
Sophie Edholm
VT 2017
JU101A – Examensarbete inom juristprogrammet Examinator: Kerstin Nordlöf Avancerad nivå, 30 högskolepoäng Juristprogrammet, Handledare: Martin Ek Institutionen för juridik, kriminologi,
psykologi, rättsvetenskap och socialt arbete Örebro universitet
Sammanfattning
Inom den svenska bevisrätten har forensiska bevis blivit allt mer vanliga. DNA- spår är ett forensiskt bevismedel med hög träffsäkerhet där tillförlitligheten är förhållandevis stor. Under de senaste åren har forensisk fonetik även börjat appliceras i domstolarna. Fonetik är läran om det mänskliga talet och kallas för rättsfonetik inom rättsväsendet. En röstanalys kan genomfö-ras då det finns ett omtvistat material och ett jämförelsematerial där talaren är känd. Rätts-forensikern utför med hjälp av olika analysmetoder en talarjämförelse som avser att ge ett re-sultat på hur stor sannolikheten är för att det är samma talare i de bägge materialen. Vid en röstanalys finns flera faktorer och parametrar att ta hänsyn till för att få ett så tillförlitligt re-sultat som möjligt.
Rösten skiljer sig från andra typer av forensiska bevis då den är betydligt mer föränderlig. Rösten kan uppfattas olika beroende på så enkla faktorer som sinnesstämning, förkylningar eller talstyrka. I brottsliga sammanhang är det inte ovanligt att gärningspersonen höjer sin röst, förställer sin röst eller att inspelningsmaterialet från brottsplatsen är av sämre kvalitet. Ett öronvittne är en person som enbart hört gärningspersonen. I sådana sammanhang ligger röstminnet till grund för öronvittnets tillförlitlighet. Uppsatsen resulterar i ett konstaterande om att röstminnet varierar beroende på om öronvittnet är bekant med gärningspersonens röst sen innan eller inte. Resultaten visar att ett öronvittne som hör gärningspersonens röst för första gången är så pass otillförlitligt att det inte kan tillskrivas något bevisvärde. Vad avser röstanalyser som genomförts av professionella rättsforensiker där hänsyn tagits till potentiella felkällor är tillförlitligheten relativt god.
Uppsatsen belyser potentiella felkällor vid användningen av rösten som bevismedel. Vilken förståelsen som idag finns för röstanalyser och hur domstolen bör värdera materialet är såle-des högst diskutabelt.
Förkortningar
A.a. Anfört arbete
A.st. Anfört ställe
DNA Förkortning av engelskan deoxyribo- nucleic- acid
EKMR Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihet-erna, antagen 19501
Europadomstolen Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
f. Följande sida
ff. Följande sidor
HD Högsta domstolen
Hz Hertz är ett mått på antal svängningar per sekund, i denna uppsats
stämbandets vibrationer
NFC Nationellt forensiskt center
NJA Nytt Juridiskt Arkiv
Prop. Proposition
RB Rättegångsbalk (1942:740)2
SOU Statens offentligt utredningar
SvJT Svensk juristtidning 1 Senast omtryckt SFS 2010:239. 2 Senast omtryckt SFS 2016:929.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 2
Förkortningar 3
1.Inledning 6
1.1 Rösten som forensiskt bevis 6
1.2 Syfte och frågeställning 7
1.3 Avgränsningar 7
1.4 Metod och material 8
1.5 Terminologi och etiska överväganden 10
1.5.1 Gärningsperson eller gärningsman 10
1.5.2 Hon, han eller hen 10
1.6 Disposition 11
2. Allmän bevisning i brottmål 12
2.1 Befintlig begreppsbildning 12
2.2 Erfarenhetssatser och hjälpfakta 12
2.3 Samverkande bevisning och kedjebevis 13
2.4 Kausala och icke- kausala bevis 14
2.5 Fri bevisprövning 14
2.5.1 Bevisbörda och beviskrav 15
2.6 Principer 16
2.6.1 Objektivitetsprincipen 16
2.6.2 Omedelbarhetsprincipen 17
2.6.3 Kontradiktionsprincipen 17
2.6.4 Matematisk sannolikhet i domstolar 18
3. Kravet på utredning och teoretiska bevisvärderingsmetoder 21
3.1 Utredningskravet 21
3.2 Hypotesmetoden 21
3.3 Bevistema - och bevisvärdemetoden 22
3.3.1 Sannolikhet utifrån bevistema och – bevisvärdemetoden 24
3.3.2 Kausalitet 24
4. Rättsfonetik 26
4.1 Forensisk fonetik inom rättsväsendet 26
4.2 Rösten 27
4.3 Röstanalyser 28
4.3.1 Akustiska och auditiva metoder 29
4.3.2 Automatiska metoder 31 4.4 Parametrar i röstanalyser 32 4.4.1 Grundtonsfrekvens 32 4.4.2 Formant 33 4.4.3 Talarhastighet 34 4.4.4 Röstkvalitet 34 4.5 Lingvistiska faktorer 35 4.5.1 Dialekt 35
4.5.2 Främmande språk och brytning 35
4.5.3 Röstförställning 35
4.5.4 Inspelningskvalitet 36
4.6 Röstminne 36
5.1 Rösten och öronvittnen i relation till den allmänna bevisningen 39
5.2 Rösten i ljuset av rättsprinciper 40
5.2.1 Omedelbarhetsprincipen 40
5.2.2 Objektivitetsprincipen 40
5.3 Bevisvärdering av röstanalyser och öronvittnen i domstol 41
5.4 Öronvittnes trovärdighet 42
5.5 Potentiella felkällor 43
5.5.1 Val av alternativa hypoteser 43
5.5.2 Faktorer vid talaridentifieringen 43
5.6 Sammanfattande slutsatser 44 Källförteckning 46
1.Inledning
1.1 Rösten som forensiskt bevis
Den revolutionära framgången av kriminaltekniska utredningar och analysmetoder ligger till grund för de forensiska bevis som idag präglar många rättegångar. DNA3 -spår och fingerav-tryck är två forensiska bevis som fått stor uppmärksamhet och som medfört att personer som blivit felaktigt dömda kunnat frias efter att spåren visats tillhöra en annan gärningsperson.4 Ett annat forensiskt bevis som börjat få betydelse i processmaterialet är fonetik, läran om det mänskliga talet med rösten som identifikation. Den tekniska utvecklingen går ständigt framåt och idag har var och varannan person i Sverige en mobiltelefon med inspelningsfunktion. Röstinspelningar som bevis i brottmål kan antas blir mer vanligt förekommande då tillgäng-ligheten ökar och kvaliteten på inspelningarna blir bättre. Trots detta är denna typ av bevis-ning förhållandevis ny och tämligen komplicerad varför en tolkbevis-ning av en sakkunnig ofta krävs för att öka förståelsen av dess innebörd. En vanlig föreställning är att det utifrån rösten är möjligt att utläsa flera olika faktorer. Att män ofta har en mörkare röst än kvinnor är veder-taget, men det är inte ovanligt att lekmän även tror att personens kroppsstorlek och ålder kan fastställas genom rösten.
Inom ramen för brottmål är det framförallt två typer av fall där röstidentifiering kan bli aktu-ellt. Det ena är när det finns ett inspelat samtal. Det här kan vara allt från ett buggat samtal till ett sparat samtal i SOS databas såsom en mobilinspelning från en faktisk händelse. Rättsfone-tiker utför då en talaridentifiering och upprättar en gärningsmannaprofil baserad på talspråklig information.5 Med hjälp av det inspelade samtalet och ett jämförelsematerial, som ofta är ett inspelat polisförhör, gör rättsfonetiker en analys av hur stor sannolikheten är att det är samma talare i det omtvistade samtalet6 som i förhör med den misstänkte. I mål B 11130-14 dömdes K.K i tingsrätten till 8 års fängelse för försök till mord. Till grund för domen låg en röstanalys avseende grad +2 enligt utlåtandeskalan som avsåg resultaten mer sannolika att få om det var K.K i det inspelade samtalet än om det inte var det. I övrigt fanns bevisning av karaktären in-dicier. Tingsrätten ansåg det dock praktiskt uteslutet att samtalet ringts av någon annan än K.K, speciellt eftersom de medmisstänkta personerna fick ett negativt gradtal i röstanalysen av samma samtal. Målet överklagades till hovrätten som istället ansåg att att röstanalyserna inte kunde utesluta att det var någon annan än K.K eller de medmisstänkta som ringt samtalet. Åtalet mot K.K ogillades därför och han försattes på fri fot.7
En annan situation där röstigenkänning kan bli aktuellt är i det fallet att en person hört men inte sett gärningspersonen. I rättsliga sammanhang talas här om öronvittnen. Öronvittnets
3 Den makromolekyl som utgör arvsmassan hos alla kända levande organismer, Nationalencyklopedin (utg) ”http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/enkel/dna”, lydelsen 2017-03-09.
4 Diesen, s. 280.
5 Handbok i Rättspsykologi, s. 325 ff.
6 Med ett omtvistat materia eller en okänd inspelning avses i denna uppsats att talaren är okänd. 7 B 3254-16.
röstminne från den aktuella händelsen blir då utgångspunkten för bedömningen. En röstkon-frontation där öronvittnet får lyssna på flera olika röster är en metod som framförallt används i England och Tyskland men som inte fått fäste i Sverige än, trots att forskningen tidigare har gått i den riktningen.8 Hur människans röstminne fungerar och om det är tillräckligt tillförlit-ligt som bevis i brottmål kommer att diskuteras längre fram.
När forensisk fonetik används i brottmål görs det utifrån vetenskapliga beräkningar som visar på en viss sannolikhet för vad åklagaren presenterat i målet. Ett problem med forensisk bevis-ning i domstolen är juristers avsaknadav relevant sakkunskap och förståelse för använda tek-niker. Det krävs ofta expertutlåtande för att tolka beviset och förklara de höga sannolikhetsta-len som ofta övertygar om ett samband mellan beviset och den misstänkte.9 Risken finns att rätten, utan närmare reflektion, godtar den sakkunniges slutsatser och också övervärderar sambandet mellan talaridentifikationen och den misstänkte.10 Utifrån domstolens skilda be-dömning av röstanalyser och röstens komplexitet finns det anledning att utreda fonetiken i lju-set av bevisrätten.
1.2 Syfte och frågeställning
Uppsatsen syfte är att analysera vilka potentiella felkällor som finns med röstminnet och röst-analyser i domstol, hur träffsäkra resultaten är och vilken tillförlitlighet som bör läggas vid fonetik som bevisning i brottmål.
De frågor som kommer prägla uppsatsen kan följaktligen formuleras som följer: - Hur utförs röstanalyser idag och vilka faktorer tas hänsyn till?
- Vad finns det för potentiella felkällor att ta hänsyn till i en röstanalys? - Och slutligen, hur bör domstolen värdera röstanalyser som bevis i brottmål?
För att kunna tillgodogöra sig uppsatsens ämne till fullo är det behövligt med en redogörelse om aktuella bevisvärderingsmetoder och grundläggande begreppsbestämningar inom området.
1.3 Avgränsningar
Uppsatsens huvudfokus ligger dels på den vetenskapliga förklaringen av den mänskliga rös-ten, dels på forensisk fonetik i stort och hur rättsväsendet bör använda sig av och värdera röst-analyser i brottmål. Den valda inriktningen av uppsatsämnet föranleder vissa nödvändiga av-gränsningar. Några aktuella sådana avser andra forensiska analysmetoder och bevis (såsom DNA, blod och fibrer), dessa faller utanför uppsatsen syfte och kommer inte att belysas. Av utrymmesskäl kommer en djupare redogörelse för vad forensisk bevisning innebär och bak-grunden kring denna typ av bevisning inte att lyftas. Förekomsten av forensisk fonetik i tvis-temål står också utanför uppsatsen ämnesområde. Anledningen härtill är att bevisskyldigheten och beviskraven skiljer sig mot renodlade brottmål. Talarverifiering är ett begrepp inom auto-matiska metoder som syftar till att utreda om en talare är den hen utger sig för att vara. Detta
8 A.a, s. 328 f. 9 Diesen, s. 280 ff. 10 A.a, s. 283.
blir relevant att analysera inom säkerhetssystem för att tillexempel ge en person åtkomst till ett utrymme.11 Talarverifiering kommer inte redogöras för i denna uppsats då det ligger utan-för valda ämne.
En komparativ studie där Sverige och andra ländernas olika rättsregler diskuteras är inte av föremål för denna uppsats. I vissa avsnitt nämns kortfattat andra staters syn på röstanalyser inom rättsprocessen. Dessa avser dock endast att belysa andra staters behandling av forensisk fonetik, och avser inte en jämförelse eller tolkning av staternas olika rättssystem.
Vad gäller bevisvärdering och de metoder som idag fått visst fäste i domstolarna har en be-gränsning av bevisvärde – och bevistemametoden gjorts. Metodernas innebörd kommer kort-fattat behandlas, men med fokus på att förklara dem utifrån hur de förhåller sig till olika be-grepp. En fullständig redogörelse om bevisvärde- och bevistemametodens innebörd kommer inte att framföras. Anledningen härtill är att metoderna redan finns framförda i en stor mängd lättillgängliga juridiska texter och inte ryms inom ramen för denna uppsats.
1.4 Metod och material
Metodvalet ger läsaren en indikation om att frågeställningarna kommer att hanteras inom en viss vetenskaplig ram. Val av metod är alltså ett hjälpmedel för att kunna avgöra om uppsat-sen är vetenskaplig.12 Det finna flera olika metoder där tillämpningen varierar, men det saknas skäl för en närmare redogörelse av dessa olika metoder.13 Uppsatsen har en naturvetenskaplig infallsvinkel kring hur den tekniska bevisningen går till och är därför till viss del tvärveten-skaplig. Uppsatsen präglas dock av den juridiska metoden som inkluderar rättskälleläran och rättskälleprinciperna. Rättskällorna används för att analysera gällande rätt utifrån den hierar-kisk ordningen; lag, förarbeten, rättspraxis och doktrin.14 Det bör dock pointeras att rättskälle-läran har kommit att vidgas genom den tekniska utvecklingen. Idag finns flera digitala hjälp-medel att tillgå och därför fler källor till förfogande.15 Rättskällorna innehåller mycket material inom området för processrätt, varför det är av vikt att kritiskt granska och avgränsa valet av material. Det material som förekommer i denna uppsats har därför i enlighet med den juridiska metoden genomarbetats och värderats för att upprätthålla en god kvalitet och rele-vans för uppsatsens syfte.16
Den primära rättskällan i Sverige är grundlag och annan författning, i detta sammanhang är rättegångsbalken den lag som är relevant.17 För att förklara vissa unionsrättsliga principer har europarätten används genom europakonventionen vilken idag är införlivad i svensk lag. Reg-lerna i rättegångsbalken har använts för att förklara den fria bevisprövningen och gällande be-viskrav. Även här har förarbeten till rättegångsbalken används. Propositionen som används är 11 Handbok i rättspsykologi, s. 335. 12 Martinsson, s.28 f. 13 Sandgren, s. 40. 14 A.a, s. 40 f. 15 A.st. 16 A.a, s. 41. 17 Strömholm, s. 334.
över 20 år gammal och även statens offentliga utredning om processlagsberedningens förslag till rättegångsbalk är närmre 80 år gammal. De förhåller sig dock i en mer eller mindre oför-ändrad förhållande och får anses som en tillförlitlig källa.
Doktrin och praxis är två viktiga rättskällor för att kunna analysera gällande rätt. Praxis är i denna framställning inte särskilt framträdande. Detta beror på att domstolen i sina domskäl sällan uttalar sig särskilt om röstanalyser och därför inte är särskilt vägledande. Efter kontakt med Nationellt forensisk center och ljudhandläggare som arbetar med aktuell undersöknings-typ, L2318 har det även visat sig att de k-nummer19 som röstanalyserna får, sällan används i domstol och därför inte tilldelats ett målnummer. De rättsfall som ändå använts har valts uti-från att de ligger nära i tiden och att domstolen till viss del diskuterat analyserna i domskälet. Rättsfallen avser framförallt att belysa hur röstanalyser behandlats i domstol. Med hänsyn till den brist som finns av prejudicerande avgörande från de högsta instanserna används avgöran-den från hovrätterna. Dessa avgöranavgöran-den får anses vägledande och styrande även om de i teo-rin inte anses utgöra ett prejudikat.
Doktrin är i denna uppsats mer framträdande än praxis. Ledande aktörer på ämnet bevis och bevisvärdering är Ekelöf och Diesen. Bevisprövning i brottmål och Rättegång IV är två litte-rära verk som framförallt varit behjälpliga för att behandla bevisrätten och olika bevisvärde-ringsmetoder. Inom samma ämne har även Lainpeltos avhandling Stödbevisning i brottmål varit vägledande. Under de avsnitt som berör bevisrätten bör nämnas att även artiklar skrivna av författare på området hämtats från Svensk Juristtidning (SvJT). Handbok i rättspsykologi är ett annat exempel på en källa som varit till stor hjälp under kapitel fyra och som i dagsläget är en av få böcker som på svenska behandlar rättsfonetik.
Trots att uppsatsen inte är en komparativ studie har andra utländska material används. Detta material avser framförallt läran om fonetik, vilket har avsett att öka förståelsen för det veten-skapliga kapitlet. Fonetik är ett internationell forskningsområde där svenska såsom utländska forskare arbetar och utvecklas tillsammans. Det finns även hänvisningar till europarätten vil-ket har används för att underlätta förståelsen för den svenska tillämpningen och dess upp-komst.
Utöver de traditionella rättskällorna har information hämtats från Dagens juridiks webbsända program Veckans juridik. Medverkande gäster är alla personer som arbetar inom rättsväsendet och som tillför debatten intressanta inslag. Det ska dock noteras att moderna källor kräver en ökad källkritik.
Sammanfattningsvis ska frågeställningarna besvaras i ljuset av bevisrättens uppställda krav genom att granska doktrin och aktuell forskning inom rättsfonetik.
18 Det nummer som avser undersökningstypen för jämförelse av olika inspelningar av tal för att utröna om de härrör från samma talare.
1.5 Terminologi och etiska överväganden
Vid författandet av en uppsats är det av vikt att det material som presenteras är förståeligt och vidmakthåller vissa etiska krav. I en uppsats som återberättar rättsfall är det av särskild vikt att uppgifter som kan komma att skada de inblandade personerna inte utelämnas. Trots att publicerade domar omfattas av offentlighetsprincipen kommer individers personuppgifter i denna framställning att avidentifieras. När det är nödvändigt att referera till en person i ett mål kommer initialer eller pseudonymer att användas. I aktuellt avsnitt kommer även vissa vanligt förekommande begrepp att förklaras för att undvika eventuella missförstånd.
1.5.1 Gärningsperson eller gärningsman
Den första terminologiska frågan som ska klargöras är det begrepp som används för att för-klara den person som har utfört en otillåten gärning eller står åtalad och misstänkt för en gär-ning. I juridisk doktrin är det vanligt förekommande, att den person som förövat en gärning benämns gärningsman. Även om det rent statistiskt är fler män än kvinnor som lagförs för brottsliga gärningar bör en term som kan misstolkas för att vara könsbunden undvikas. Martinsson lyfter risken med att använda begreppet gärningsman och menar att det finns en risk för att begreppet förstärker män som förövare och kvinnor som brottsoffer. Han menar även att ett användande av termen gärningsman, även som icke könsbundet begrepp är nega-tivt då det kan ge uttryck för mannen som representant för alla människotyper.20 Brott kan förövas av alla människor oavsett könstillhörighet, eller om en person inte uppfattar sig själv tillhörande till någon av de två könen. Det saknas därför anledning att fastställa kön på den som begått en otillåten gärning, varför gärningsperson såsom könsneutralt begrepp förhåller sig mer lämpligt.
1.5.2 Hon, han eller hen
Av framställningstekniska skäl och för att inte göra skillnad på kön, bör frågan kring vilket pronomen som ska användas klargöras. Likt begreppet gärningsperson har pronomen han an-vänts för att förklara både han och hon.21 Det får anses mer modernt och tidsenligt att an-vända sig av begrepp som är könsneutrala, varför begreppet hen kommer att anan-vändas i upp-satsen när det talas om en hypotetisk person. Däremot ska noteras att pronomen han eller hon i de fall där kön redan är fastställt kommer användas. Det könsneutrala begreppet hen är i uppsatsen ett hjälpmedel för att undgå skriva han eller hon. I det fall en person inte uppfattar sig tillhöra något kön kommer benämningen hen att användas.
20 Martinsson, s. 52 f.
1.6 Disposition
Uppsatsen är uppdelad i fem kapitel. De andra kapitlet ger en presentation av allmän bevis-ning i brottmål. Här redogörs för befintlig begreppsbildbevis-ning samt aktuella principer och san-nolikhetsbedömningar. Kapitlet är av essentiell betydelse för förståelsen av uppsatsens övriga delar. I detta kapitel kommer röstanalyser inte behandlas specifikt, även om exemplifieringar kan ske utifrån bevismedlet. Kapitel tre syftar till att utreda och beskriva aktuella bevisvärde-ringsmetoder utifrån aktuella begrepp. Hypotesmetoden blir mer vanligt förekommande i domstolarna och förklaras mer ingående på grund av sin relativt unga ålder. Bevistema- och bevisvärdemetoden är två andra metoder som presenteras i detta kapitel. Utifrån att de båda är väl omskrivna i andra juridiska texter beskrivs metoderna kortfattat och framförallt i relation till sannolikhet- och kausalitetsbegreppen.
Det fjärde kapitlet innehåller en redogörelse för rättsfonetik med rösten och röstminnet som bevisfaktum i brottmål. I detta kapitel redogörs för de olika metoderna som används vid röst-analyser samt vilka potentiella felkällor som kan finnas med vid denna specifika typ av bevis-ning. I det femte och sista kapitlet följer en sammanfattande analys och slutsatser utifrån det material som presenterats. Kapitlet avser att besvara uppsatsen syfte och frågeställningar.
2. Allmän bevisning i brottmål
2.1 Befintlig begreppsbildning
Det är av vikt för förståelsen av uppsatsen att läsaren blir upplyst om den begreppsbildning som kommer redovisas för i uppsatsen. De begrepp som presenteras är huvudsakligen fram-tagna av Ekelöf. Hans begreppsbestämningar används frekvent än i dag och får anses veder-tagna inom det svenska rättssystemet.
Den del av framställningen i ett mål som hör till sakfrågan är förhållanden som har inträffat eller som skulle kunnat inträffa i verkligheten och som det går att föra bevisning om. För en fällande dom krävs det att beviskravet är uppnått, vilket bara kan ske om rätten i sin bevisvär-dering uppskattar att bevisningen för sakfrågan är tillräckligt stark. Vid en bevisvärbevisvär-dering ska rätten dra en slutsats rörande sannolikheten för att existensen av ett fakta beror på ett annat fakta. Rättsfrågor behandlar dels vem som har bevisbördan och vad beviskravet innebär, dels vilken rättslig betydelse och relevans sakfrågan har.22
Rättsfakta benämner Ekelöf sakliga omständigheter som har omedelbar relevans för rättsfölj-den. Detta till skillnad från bevisfaktum som endast har en medelbar betydelse men som ge-nom bevisvärderingen kan vara av betydelse för ett rättsfaktum.23 När åklagaren i ett brottmål lämnar in en stämningsansökan anger denna en bevisuppgift,där varje bevis som åberopas anges samt vad som ska styrkas med varje bevis. En rättsfonetikers utsaga i en röstanalys ut-gör bevismedel i målet. I röstanalysen finns de iakttagelser fonetikern gjort mellan jämförelse-materialet och det misstänkta jämförelse-materialet, s.k. bevisfakta.24
2.2 Erfarenhetssatser och hjälpfakta
En röstanalys innehåller rättsfonetikerns upptäckter i det jämförda materialet och avser bevis-fakta. Till grund för sin analys lägger rättsfonetikern den sakkunskap hen besitter och när rättsfonetikern använder sin sakkunskap tillämpar denne erfarenhetssatser. Med denna term avses sambandet mellan två företeelser som generellt gäller och som är en slutsats från flera enskilda fall. Erfarenhetssatser kan vara av mer eller mindre vetenskaplig natur beroende på om de härstammar från fördomar eller naturlagar.25
När det talas om erfarenhetssatser som används i rätten talas det om två olika sorter. De kan antingen vara allmänna erfarenhetssatser som bygger på notorisk fakta eller särskilda erfaren-hetssatser som benämns expertkunskap. I det förstnämnda kan domstolen använda sig av in-formation som de privat känner till vilket inte behöver bevisas. En röstanalys gjord av en rätt-fonetiker är av karaktären särskild erfarenhetssats och brukar läggas fram som sakkunnigbe-visning i rätten.26 Till skillnad från annan bevisning ska en särskild erfarenhetssats framförallt
22 Ekelöf, m.fl., s. 14. 23 Rättegång I, s. 40. 24 Ekelöf, m.fl., s. 18.
25 Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 219 ff. 26 Ekelöf, m.fl., s. 281.
tillföra sakkunskap till målet. I praktiken blir det dock ofta mer av en varierande karaktär där den sakkunniges iakttagelser i form av bevisfakta också presenteras.27 Detta eftersom den sak-kunnige även brukar höras om vilka slutsatser denne kan dra när erfarenhetssatserna tillämpas på sakförhållandena i målet.28
För att i det enskilda fallet kunna dra en slutsats som stämmer överens med verkligheten kan hjälpfakta vara vägledande. Termen avser en eller flera omständigheter som antingen förstär-ker eller försvagar ett bevisfaktums bevisvärde, utan att direkt påverka bevistemat och saknar i sig eget bevisvärde.29 Att personen som är ägaren till rösten i en röstanalys skriker eller att det är ett stökigt bakgrundsljud i inspelningen, är ett hjälpfaktum som kan försvaga bevisfak-tumets bevisvärde. Likaså kan en röstinspelning i en lugn miljö där personens sinnesstämning är överensstämmande med den i jämförelsematerialet, stärka bevisvärdet av bevisfaktumet. Hjälpfakta kan alltså antingen tala för eller emot erfarenhetssatsens riktighet och därmed ge ett bättre underlag för att avgöra bevisvärdet.30
2.3 Samverkande bevisning och kedjebevis
Bevisning av olika slag som verkar i samma riktning och stödjer samma bevistema kallas för samverkande bevisning.31 Den allmänna uppfattningen om två bevis som talar för samma slut-sats är att dessa är starkare än enbart ett bevis i samma riktning. Finns det två vittnesberättel-ser som talar i samma riktning och som är oberoende av varandra stärker det bevisvärdet. Det finns även fall av samverkande bevisning som kan te sig direkt motverkande. Ett potentiellt scenario är två vittnen som påstås ha bevittnat samma händelseförlopp och som lämnar fri-stående och opåverkade utsagor. Talar de olika utsagorna mot varandra vad gäller exempelvis omständigheter kring hur personer agerade, medför detta istället en osäkerhet och värdet av utsagorna tillsammans blir lägre än vad de skulle vara enskilt.32 För att samverkande bevis-ning ska kunna verka i en värdehöjande riktbevis-ning är det av essentiell betydelse att bevisen är opåverkade av varandra. Om de båda vittnena utbytt iakttagelser med varandra finns det en stor sannolikhet för att de omedvetet påverkat varandras minnesbilder. På så vis kan de blan-dat ihop vad de själva sett och vad de fått återberättat. Även om det är vanligt att samverkande bevisning höjer det totala bevisvärdet för bevistemat måste domstolen vara observant på even-tuell påverkan i motsatt riktning.33
Ett bevisfaktum kan även vara en del av en serie bevis som tillsammans leder fram till ett rättsfaktum, tillika slutligt bevistemat. Denna serie av bevisfakta utgör en beviskedja.34 Varje led i en beviskedja kan påverka nästa led och föreligger det en viss osäkerhet i något led förs det vidare. Den totala osäkerheten blir därför större vilket påverkar den totala sannolikheten för det slutliga bevistemat.35 I praktiken föreligger det en risk för att den totala osäkerheten i
27 A.a, s. 283. 28 Nordh, s. 93.
29 Ekelöf, m.fl., s. 19. Se även Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 31. 30 Ekelöf, m.fl., s. 19. 31 Nordh, s. 30 ff. 32 A.st. 33 A.st. 34 Ekelöf, m.fl., s. 20 f. 35 Nordh, s. 30 ff.
ett kedjebevis undervärderas. Varje enskilt bevisfaktum som läggs fram som ett led i en kedja kan innehålla potentiella felkällor som medför en risk för felaktig bevisvärdering om de inte beaktas. Även om varje bevisfaktum anses ha ett högt bevisvärde kan en kedja med flera led resultera i att sannolikheten för det slutliga bevistemat blir lägre.36 Ett exempel på ett kedjebe-vis där rösten är involverad är följande; 1. Enligt målsäganden A ska brottet ha skett vid 02-tiden på natten. 2. Vittnet B påstår att hen talade i telefon med C vid ca. kl. 02 på natten och att hen kunde höra den misstänkte gärningspersonen D:s röst i bakgrunden under samtalet. C och D ska alltså varit på samma plats vid 02-tiden på natten. 3. Enligt vittnet E ska hen sett C i anslutning till brottsplatsen vid ungefär 02-tiden på natten.
Eftersom A berättat att brottet skedde vi 02, B berättat att hen vet att C och D var i sällskap vid tillfället och E slutligen berättat att C befann sig vid brottsplatsen, så kan slutsatsen dras att den misstänkte D befunnit sig i anslutning till brottsplatsen vid 02-tiden på natten. Däre-mot räcker det med att någon av A, B eller E ljuger eller har misstagit sig för att kedjebeviset ska falla.
2.4 Kausala och icke- kausala bevis
Bevis brukar delas in i två grupper. Den första är den som kallas för kausala bevis och den andra för icke- kausala bevis, eller indicier som de icke- kausala bevisen också benämns. I denna uppsats kommer begreppet icke- kausala bevis användas då begreppet indicier används med mer skiftande innebörd.37
Ett icke-kausalt bevis är ett bevisfaktum som inte direkt har orsakats av bevistemat. Ett van-ligt förekommande icke-kausalt bevis är att en person anses ha ett motiv för att begå en gär-ning. Motivet som personen haft har inte orsakats av gärningen. I motsats är ett kausalt bevis-fakta något som orsakats av bevistemat. En mer pedagogisk förklaring av kausala bevisbevis-fakta är att en gärning lämnat ett spår efter sig, exempelvis att DNA återfinns på brottsplatsen.38 Rösten som bevis kan i många fall placeras in under kategorin kausal bevisning. Att ett öron-vittne uppfattar en eventuell gärningspersonens röst som arg kan anses höra till de icke-sala bevisen, medan en röstanalys eller ett öronvittnes utsaga passar bättre in under den kau-sala bevisningen.
2.5 Fri bevisprövning
Innan den nya rättegångsbalken trädde i kraft år 1948 utformades bevisrätten efter legala be-visteorier med karaktären av rättstillämpning. Det fanns i lagen stadgade författningar om vil-ket bevisvärde diverse bevis skulle tillerkännas av rätten och det fanns ett förbud mot vissa bevismedel.39 Idag har Sverige en fri bevisprövning som innebär att det saknas begräsningar för vilka bevismedel som får användas och rätten är inte bunden av några legala regler vid sin bevisvärdering. Den fria bevisprövningen finns inte uttryckligen i lagtexten utan principen stadgas i 35 kap. 1 § RB genom följande lydelse:
36 A.st.
37 Ekelöf, m.fl., s. 25. 38 Ekelöf m.fl., s. 181 f. 39 Felaktigt dömda, s. 39.
”Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevi-sat. Vad om verkan av visst slag av bevis är stadgat vare gällande.”
Det framgår i ovan bestämmelse att det inte finns någon begränsning av vilka bevis som får beaktas av domstolen samt att domstolen inte behöver förhålla sig till några regler avseende betydelsen av olika bevis.40 Regleringen av bevisprövningen är allmänt hållen och 35 kap. 1 § RB kan ses som en generalklausul.41 Domaren har även möjlighet att värdera den bevisning som finns utan legala regler. Domstolen står fri att använda sig av de medel som krävs för att uppnå målet på materiellt riktiga domar. Men med friheten som ges ställs krav på ansvar som präglas av objektivitet och likformighet.42
Processlagberedningen har uttalat:
”Av den uppställda regeln följer att domaren vid bevisprövningen är begränsad till det material som framkommit i rättegången, och sålunda icke får på annat sätt skaffa sig kännedom om rele-vanta omständigheter. Detta hindrar icke, att han tager hänsyn till omständigheter, som är all-mänt veterliga, eller till erfarenhetssatser, som äro kända för honom.”43
Beredningen antyder i förklaringen framförallt två processprinciper. Den första är att omedel-barhetsprincipen ska iakttas och den andra, att processen är kontradiktorisk.
2.5.1 Bevisbörda och beviskrav
I brottmål tillfaller bevisbördan åklagaren. Denna princip är ett uttryck för att i tveksamma fall döma till förmån för den tilltalade, på latin in dubio pro reo.44 Åklagarens bevisbörda finns inte stadgad i rättegångsbalkens regler men är en oskriven och allmän rättsstatlig prin-cip. EKMR:s sjätte artikel som behandlar oskyldighetspresumtionen ger närmare utryck för bevisbördan. Presumtionen innebär att den tilltalade ska betraktas som oskyldig till dess annat kunnat bevisas. Att ålägga den tilltalade att bevisa sin oskuld skulle således strida mot oskyl-dighetspresumtionen.45
Åklagaren har bevisbördan för alla relevanta omständigheter i gärningsbeskrivningen, såväl subjektiva som objektiva moment. Bevisbördan omfattar de rekvisiten i gärningsbeskriv-ningen som motsvarar rättsfakta och således inte bevisfakta. Varje omständighet som ligger den tilltalade till last ska styrkas av åklagaren. Likadant gäller för gradindelningar av en brottslig gärning som inte anges i gärningsbeskrivningen.46
40 A.st.
41 Lindell, sakfrågor och rättsfrågor s. 96 f.
42 Diesen, s. 52 f. Se även Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 98f. 43 SOU 1938:44 s. 378.
44 Ekelöf, m.fl., s. 150. 45 A.st.
Åklagarens bevisbörda syftar även till att undvika felaktigt fällande domar i brottmål. För att nå upp till detta ställs ett högt beviskrav på åklagaren.47 Beviskravet är ett element i bevisbör-dan men ger istället uttryck för ett mått på bevisningens erforderliga kvalitet.48 Tidigare tala-des det om att bevisningen skulle vara övertygande. Idag är det formella beviskravet istället ställt utom rimligt tvivel.49 Uttrycket kommer från engelskans beyond reasonable doubt och innebär att det inte ska föreligga något rimligt tvivel för att den tilltalade inte begått gär-ningen.50 Det högt ställda beviskravet kan leda till att fler brottslingar som begått ett brott inte kan fällas. Att fler brottslingar inte kan lagföras är ett pris man får betala för att undvika felaktigt fällande domar. Intresset av en effektiv straffrättskipning får således stå tillbaka för den oskyldiges rättsskydd.51
2.6 Principer
Inom nationell såsom internationell rätt finns ett flertal principer att förhålla sig till. Principer kan ha olika syften och vara allt från förklarande och rättfärdigande till pragmatiska och orga-niserade. En princip har att göra med rationalitet och kausalitet och det brukar talas om att de styr något, utgör grunden för något, eller kommer före något annat. Gemensamt för rättsprin-ciper är att de är en rättsregel och av kategorin böra-regel.52 Med detta menas att en rättsprin-cip inte nödvändigtvis överträds om inte rättsregeln efterlevs. Lagstiftaren upprättar skall-reg-ler som är avsedda att alltid följas, utan undantag. Det är således sällan principer kommer till uttryck i författningstext. En anledning till detta är att principerna har olika syften som rent språkligt blir komplicerade att uttrycka.53
Omedelbarhetsprincipen är ett exempel på en princip som kommer till uttryck i 30 kap. 2 § RB. Principen innebär att domstolen bara får grunda en dom på vad som framkommit under huvudförhandlingen.54 Denna princip möjliggör ett kontradiktoriskt förfarande, som är en in-ternationell princip under artikel 6 i EKMR och en grundläggande princip i svensk process-rätt. Kravet på ett kontradiktoriskt förfarande innebär att parterna ska kunna ta del av allt som förs in i processen och ges tillfälle att bemöta det.55
2.6.1 Objektivitetsprincipen
Den princip som tidigare nämnts och som får anses mer eller mindre vedertagen är objektivi-tetsprincipen. Denna innebär att domarens övertygelse ska grundas på sådana omständigheter och skäl som ska kunna godtas av andra förståndiga personer. Inom vetenskapen talas det om att en hypotes eller en teori ska vara prövningsbar av andra forskare, s.k. intersubjektivt test-bar. Kravet på att andra forskare ska kunna pröva samma teori är applicerbart även inom be-visbedömningen, eftersom det där uppställs krav på att skälen för domstolens bevisprövning 47 A.a, s. 150. 48 Diesen, s. 137. 49 NJA 1980 s. 725. 50 Felaktigt dömda, s. 41. 51 Ekelöf m.fl., s. 150. 52 Jareborg, s. 142.
53 A.a, s. 142 f., Se även Jareborg Prolog, s. 83 ff. 54 Ekelöf, m.fl., s. 27.
ska kunna godtas av andra förståndiga personer.56 Hermerén har definierat begreppet intersub-jektivitet enligt följande:
”Låt X vara en vetenskaplig framställning eller undersökning, där forskare A kommit till ett visst resultat vid undersökningen av ett bestämt problem med hjälp av vissa metoder M och vissa förutsättningar F. Jag skall då preliminärt säga att X är intersubjektiv, om det gäller att forskare B, C, skulle komma fram till samma resultat som A, om de försökte lösa samma pro-blem som han och vid försöket använder metoden M och gör förutsättningarna F.”57
Lindell anser att Hermeréns definition förefaller analog till en bevisvärderingssituation. Han åskådliggör dock att en juridisk bevisvärdering, som ofta saknar entydiga siffror, medför ett resultat som kan variera från person till person.
2.6.2 Omedelbarhetsprincipen
Omedelbarhetsprincipen kommer till uttryck i 30 kap. 2 § RB och innebär att domen ska grundas på vad som framkommit vid huvudförhandlingen. Rent bevisrättsligt innebär omedel-barhetsprincipen att rätten bara får grunda en dom på det material som presenterats vid huvud-förhandlingen, s.k. bevisomedelbarhet. Det ger uttryck för att bevisningen ska presenteras på bästa sätt. För att ge ett exempel ska ett vittne som huvudregel lämna en muntlig och inte skriftlig redogörelse.58 Undantag ges i vissa fall där rätten kan grunda en dom på sådant material som inkommit efter huvudförhandlingen i enlighet med 46 kap. 17 § RB. Anled-ningen till bevisomedelbarhet är att kunna koncentrera bevismaterialet i syfte att rätten ska kunna göra en värdering av allt material i ett sammanhang, efter att varje enskilt bevis värde-rats. Principen är tillämplig även på det processmaterial som inte berör bevisningen. Det är exempelvis bara de yrkandena som parterna framfört och den rättsfakta som åberopats som ska prövas.59
Principen är nära sammankopplad med den fria bevisvärderingen som har ett omvänt tanke-sätt i jämförelse med hur det var före processreformen.60 Principen innebär att rätten inte får använda sig av sådan information som de privat fått vetskap om. Det innebär att sådan fakta som en domare eller nämndeman fått till sig utanför sin yrkesroll inte får användas i ett mål. Värt att tillägga är att allmänna erfarenhetssatser eller notorisk fakta inte faller under förbudet.
2.6.3 Kontradiktionsprincipen
Enligt latinska termer brukar kontradiktionsprincipen benämnas som audiatur et altera pars som står för att den andra parten också ska höras.61 För att ett kontradiktoriskt förfarande ska aktualiseras krävs minst två parter som står mot varandra. Bägge parter har rätt att ta del av
56 Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 109. 57 Hermerén, s. 117 ff.
58 Pauli, m.fl., s. 100. 59 Ekelöf, m.fl., V, s. 11 f.
60Innan 1948 var det vad som nedtecknades i protokollet som fick läggas till grund för domen, den s.k. muntligt
protokolla-riska principen. Den omständigheten att ett nedtecknad protokoll inte kan återspegla ett vittnes beteende eller hur hen yttrar
sig kan dock få betydelse för den fria bevisvärderingen, även om reaktionen inte får överskattas. Det är av vikt att domen grundas på vad som framkommit under förhandlingen. Ekelöf, m.fl., s. 27 f., Se även Ekelöf, m.fl., V, s. 12.
den andra partens yrkanden, bevisning och argumentation för de grunder som framförs. Par-terna har även rätten att bemöta varandras material och anföranden. Utöver att parPar-terna ska få ta del av och bemöta varandras material har de även rätt att få tillräcklig tid på sig att göra det sistnämnda. Detta kommer till uttryck i 32 kap. 1 § RB som stadgar att varje part har rätt till skäligt rådrum. Trots att RB ger visst uttryck för principen finns den inte uttryckligen lagfäst där. Istället kommer principen till viss del till uttryck i EKMR artikel 6 p. 1 om rätten till en rättvis rättegång.62
Ekelöf och Heuman menar att omedelbarhetsprincipen indirekt upprätthåller den kontradikto-riska principen genom att en dom inte får grundas på annat än vad parterna lagt fram under huvudförhandlingen. Det innebär även att parterna får möjlighet att yttra sig över materialet som läggs fram. En annan förutsättning för ett kontradiktoriskt förfarande är att bägge parter är likställda såtillvida att de har lika lång tid på sig att förbereda sig och att möjligheterna för att lägga fram bevisning är densamma för bägge parter.63 I enlighet med EKMR:s artikel 6 p. 3 (d) har en tilltalad rätt att förhöra motpartens inkallade vittnen och att själv kalla in vittnen under samma förutsättningar. Genom detta stadgandet uppställs ett krav på att bevisföringen ska vara kontradiktorisk och den tilltalade få möjlighet att pröva bevisvärdet av den bevisning som läggs fram. I Europadomstolens praxis har det prövats vad som sker om den kontradikto-riska principen inte upprätthålls. Europadomstolen har kommit fram till att domstolar inte får grunda en dom på en bevisning där den tilltalade inte fått möjlighet att bemöta uppgifterna och själv värdera bevisningen.64
2.6.4 Matematisk sannolikhet i domstolar
I brottmålsprocesser är målet att utröna sanningen, även om det i praktiken sällan är möjligt. Det finns flera faktorer som ligger bakom måttet av sanning, varför ett krav på absolut san-ning inte är möjligt i en process. Sansan-ningsbegreppet påverkas av politisk, moralisk och social sanning och det är svårt att komma ifrån en subjektiv bedömning.65 Den politiska faktorn lig-ger i lagstiftningen där en viss gärning kvalificeras som moraliskt förkastlig och därför är otillåten. Inställningen till gärningen ger i sin tur utrymme för en skönsmässig bedömning där fakta i målet kan värderas olika. I brottmål förekommer det att fakta i målet är mindre robust och den information som finns att tillgå är målsägandes och den tilltalades olika versioner av ett händelseförlopp. Under sådana omständigheter är det svårt att förete sanningen. Finns det istället väldigt mycket fakta i målet med exempelvis en inspelning av gärningen, flera vittnen och ett erkännande av en gärningsperson, kan det teoretiskt vara möjligt att klarlägga händel-sen.66
Begränsningen i att kunna påstå att åklagarens gärningsbeskrivning är sann öppnar dock en dörr för att betrakta sannolikheten för att gärningsbeskrivningen stämmer överens med det
62 Ekelöf, m.fl., s. 30. 63 Danelius, s. 218. 64 NJA 1992 s. 532. 65 Diesen, m.fl., avsnitt, 2.1.
66 Om man bortser från bevisvärderingsmomentet och en potentiell subjektiv bedömning av fakta i målet, se a.st.
faktiska händelseförloppet. Det juridiska sannolikhetsbegreppet skiljer sig mot den vetenskap-liga sannolikheten. Vid tillämpning av vetenskapen och matematisk sannolikhet vid bevisvär-deringen används procenttal och sannolikhetskalkyler istället för semantiska värden.67 Den matematiska sannolikheten och sannolikhetskalkylen talar för i hur många fall av 10068 som ett prövat samband mellan tema och bevis föreligger. Det uppmätta värdet säger ingenting om hur det enskilda fallet förhåller sig till sannolikheten. Det finns därför en obligatorisk kon-trollfunktion vid användning av sannolikhetskalkylen som utgår från att bedöma om det en-skilda fallet faller inom frekvensen eller tillhör ett undantag från densamma.69
Sannolikhetskalkyler av konkret bevisning kallas för forensisk resultaträkning och ligger till grund för flera fällande domar i Sverige. Beräkningarna är förhållandevis problematiska och svårtillgängliga. Forensiker använder sig av Bayers theorem, sannolikhetsbedömningar utifrån bevisningen som talar om att sannolikhetsläran är ett språk för att kvantifiera en osäkerhet.70 Metodiken kopplades ihop med beviskravet först under 1960-talet. Vad som identifierar bayesiansk beviskravslära är tillämpningen av sannolikhetsteoretiska räkneregler. Kritiken mot metodiken går ut på att det inom juridiken inte finns verklighetstrogna förutsättningar att utföra beräkningarna på.71
En forensiker talar om hur sannolikt det är att få resultaten om det inte är såsom åklagaren på-står. Detta är diskutabelt då domstolen tar ställning till sanningen av bevistemat medan forensiker tar ställning för ett alternativt bevistema.72 Forensikern hamnar sedan i ett intervall som motsvarar ett steg i NFC:s utlåtandeskala73 som går från -4 till +4. När resultatet nått en +4 i utlåtandeskalan innebär detta att resultaten talar extremt starkt för att det är på ett visst sätt. Det innebär att resultaten är extremt mycket mer sannolika att få om det är som åklagaren påstår, än om det är på ett annat sätt. När en röstanalys får en +4 i utlåtandeskalan är det där-för rimligt att tro att det är sannolikheten där-för bevistemat.74
När röstanalyser genomförs uttrycks sannolikheten genom en sannolikhetskvot (Likelihood Ratio, LR). Denna skala går från minus till plus i oändlighet i bägge riktningar, varför dessa tal kan bli väldigt höga respektive låga. För att ge ett exempel kan en rättsforensiker få ett re-sultat där LR är 1229, vilket i text kan förklaras som Sannolikheten för att de ifrågasatta och kända inspelningarna härrör från samma talare är 1229 gånger större än att de härrör från olika talare. För att rättsväsendet enklare ska kunna ta sig till informationen och placera in värdet bland övrig bevisning, logaritmeras LR och ger intervallen mellan heltalen en beskriv-ning. Detta är ett sätt att försöka översätta LR till en verbal skala. LR blir då: 1, 10, 100, 1000,
67 A.st.
68 Eller i en annan valfri population. 69 A.st.
70 VJ.
71 Diesen, s. 219. 72 VJ.
73 Ett sakkunnigutlåtande från NFC är en redovisning av de resultat som erhålls vid en undersökning. Utlåtandeskalan an-vänds för att ge ett resultat på den hypotes som prövats. Undersökarnas värdering av resultaten redovisas som graderade slut-satser från -4 till +4. Polisen (utg) ” http://nfc.polisen.se/tjanster/utlatandeskala/”, lydelse 2017-02-03.
10000 vilket motsvarar NFC utlåtandeskala med 0, +1, +2, +3, +4. Beräkningarna är då för-enklade för rätten men det för med sig ett problem som på engelska kallas cliff edge, där vär-det 999 blir +2 medan 1001 blir +3.75 Detta är ett internationell etablerat sätt för rättsforensi-ker att försöka underlätta domstolens förståelse.76
Huvudhypotesen är ofta åklagarens bevistema och eftersom försvaret tar del av materialet först senare i processen formas en alternativ hypotesen av polisen eller NFC. Sammanfatt-ningsvis är det osannolikheten för en alternativ hypotes som forensikern tar ställning till i ut-låtandet. Andra typer av matematiska beräkningar som kan orsaka en övertro till forensiska bevis belyses i mål B5306-15 där två personer dömdes till livstids fängelse för terroristbrott. I målet fanns det olika typer av forensisk bevisning, däribland bildjämförelser och röstanalyser. Bilderna visade foton av de misstänkta förövarnas händer. Materialet bestod i stillbilder tagna från filminspelningar på brottsplatsen och ett jämförelsematerial med bilder från polisens kroppsbesiktning. De detaljer som överensstämde mellan bilderna nådde ett visst steg på utlå-tandeskalan. De olika forensiska resultaten multiplicerades senare med varandra. Detta inne-bär att en lägre utlåtandeskala som multipliceras med andra av lägre rang (t.ex en +2 en +3 och en +1) tillsammans blir väldigt höga siffror. I detta fall visade resultatet att det kunde vara 1 på 250 000 000 att det var en annan hand. Detta är 250 gånger starkare än DNA där risken för slumpmässig överensstämmelse i sammanhanget inte ska vara mindre än 1 på 1 000 000 för ett tillförlitligt resultat.77 Enligt vetenskapliga sannolikhetsberäkningar är det korrekt att multiplicera olika sannolikheter som är oberoende av varandra78, men frågan är om det är juri-disk försvarbart och förståeligt.
75 Forensic speaker recognition, s. 60 ff. 76 A.st.
77 VJ.
78 Polisen (utg) ” http://nfc.polisen.se/kriminalteknik/logiska-angreppssattet/Fragor-och-svar-om-resultatvardering/#10” , lydelsen 2017-03-07.
3. Kravet på utredning och teoretiska bevisvärderingsmetoder
3.1 Utredningskravet
I regel ska beviskravet gälla för all typ av brottslighet, oavsett gärningens svårighetsgrad och eventuella bevissvårighet. En kontroversiell fråga är däremot beviskravets styrka i relation till brottets svårighetsgrad och det finns en uppfattning om att beviskravet kan variera.79 Vid grövre brottslighet krävs en tyngre bevisning medan det vid lindrig brottslighet i vissa fall kan vara tillräckligt med ett erkännande för fällande dom. I brottmål föreligger således ett utred-ningskrav där bevisningens soliditet ska beaktas. Bevisningen som läggs fram ska inte lämna utrymme för att det finns annan bevisning som kan påverka målet i annan riktning och bevis-ningen ska vara av god kvalitet.80
Utredningskravet åligger framförallt åklagaren och enligt 45 kap. 7 § RB ska hen ge in hand-lingar från förundersökningen som är av väsentlig vikt för domstolens bedömning. Domstolen har också skyldigheter att tillgodose att utredningskravet upprätthålls.81 I 46 kap. 4 § 2 st RB finns den materiella processledningen stadgad som belyser domstolens ansvar för att utreda vad som krävs för målets utgång:
”Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden skall rätten försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs.” [kursivering tillagd].
Ovanstående bestämmelse avser själva huvudförhandlingen i brottmål men kan också tolkas analogt för materiell processledning under förberedelsestadiet.82 Att rätten ska säkerhetsställa att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver är ett uttryck för domstolens utrednings-krav såväl före som under huvudförhandlingen. Domstolen ska beakta vad som kan tala till den tilltalades förmån, oavsett vad hen själv anför.83
3.2 Hypotesmetoden
Metoden är pragmatisk och bygger på en angloamerikansk tradition som belyser hur beviskra-vet tillämpas i praktiken. Inom svensk rättstillämpning används metoden allt mer ofta även om Nord och Lindell ifrågasätter den som bevisvärderingsmetod och menar att den snarare ger uttryck för en metod för beslutsfattande än för hur ett enskilt bevis ska värderas.84
Metoden går ut på att falsifiera alternativa hypoteser till åklagarens gärningsbeskrivning. Med en hypotes menas ett påstående som kan antas utan att det är verifierat.85 Ett sådant påstå-ende upphör att vara en hypotes om det verifieras eller falsifieras. Åklagarens gärningsbe-skrivning kan ses som en tes, under definitionen ett påstående framställt som varande sant.
79 Felaktigt dömda, s. 43., Ekelöf, m.fl., s. 166. 80 A.st. 81 Felaktigt dömda, s. 45. 82 Prop. 1986/87:89 s. 234. 83 SOU 1938:44 s. 479. 84 Diesen, s. 197., Nordh, s. 59. 85 Lübcke, s. 246, 544.
En tes är alltså ett påstående som grundas på viss prövning, medan en hypotes är ett anta-gande som ska prövas. En hypotes skiljer sig också mot åklagarens alternativa gärningsbe-skrivningar då en hypotes i dessa sammanhang enbart kan vara av friande eller lindrigare ka-raktär.86
Vid tillämpning av hypotesmetoden ska domstolen med hjälp av omständigheter i målet un-dersöka ex officio om det finns andra friande alternativa förklaringar till åklagarens tes. Dom-stolen undersöker således om utredningskravet från åklagarens sida kan anses uppfyllt utifrån kvalitén på utredningen.87 Finns det en alternativ förklaring ska denna prövas och kan dom-stolen inte utesluta den alternativa hypotesen är inte beviskravet uppnått och den tilltalade ska frias.
Bevisprövningen enligt hypotesmetoden sker i två steg. Det första domstolen ska göra är att utreda huruvida utredningskravet är uppfyllt. Finner domstolen att utredningskravet är upp-fyllt ska som tidigare nämnts åklagarens gärningsbeskrivning prövas mot alternativa hypote-ser av friande karaktär.88
I de fall den tilltalade nekat till brott men lämnat en annan förklaring av vad som inträffat ska domstolen pröva denna alternativa hypotes för att utreda om den kan falsifieras. Även i de fall den tilltalade nyttjar sin rätt att inte yttra sig (The right to silence) eller underlättar åklagarens arbete genom att belasta sig själv (The right not to incriminate oneself)89, ska domstolen ändå forma och pröva alternativa hypoteser. Domstolen ska pröva möjligheten till att det kan finnas friande förklaringar i varje enskilt fall och upprätthålla att målet blir utrett efter vad dess be-skaffenhet kräver.90
3.3 Bevistema - och bevisvärdemetoden
Metoderna är sannolikhetsorienterade och behandlar hur bevis ska värderas i en kontext såsom enskilt.91 Sannolikheten ställs inom bägge metoderna i relation till fiktiva frekvenser.92 Bevisvärdemetoden, som Ekelöf varit förespråkare för, har sin utgångspunkt i att domstolen ska utreda hur sannolikt det är att ett bevisfaktum orsakats av bevistemat. Metoden utgår från att all bevisning är kausal vilket förutsätter ett orsakssammanband mellan bevistemat och be-visfaktumet. Detta utesluter att icke-kausal bevisning kan användas vid tillämpning av bevis-värdemetoden.93 Bevisvärdemetoden är den metod som historiskt sett haft störst inflytande i domstolarna. Metoden förespråkar ett atomistiskt förhållningssätt där bevisningen bryts ner i 86 Diesen, s. 243. 87 Ekelöf m.fl., s. 167. 88 Ekelöf m.fl., s. 167. 89 Danelius, s. 282. 90 Lambertz, s. 6. 46 kap. 4 § 2 st RB.
91 Metoderna konkretiserades av Anders Stening i hans avhandling om bevisvärde från 1975. Han menar dock att metoderna egentligen inte ska ses som två skilda metoder, utan uppdelningen har enbart varit av framställningstekniska skäl. Stening menar att de egentligen inte ska ses som metoder utan snarare som olika sätt att förklara en bevissituation där ingen nödvän-digtvis är bättre än den andra men att de plockar fram kvintessensen. Stening, s. 33 och fotnot 47a.
92 Diesen, s. 42. 93 Ekelöf m.fl., s. 180 ff.
erfarenhetssatser, hjälpfakta och bevisfakta för att sedan värderas enskilt, s.k. diskursiv ana-lys.94 Bevisets värde sätts på en skala från 0 till 1, där 0 innebär att beviset saknar betydelse för bevistemat och 1 innebär att beviset med säkerhet bevisar temat.95 Bevisfaktumen värde-ras utifrån erfarenhetssatser och hjälpfakta som finns att tillgå. Därefter följer en sammanväg-ning av alla bevisfakta för att få ett bevisvärde för temat.96
Bevistemametoden förespråkas av Bolding och Lindell och står i polemik till värdemetoden.97 Inom ramen för bevistemametoden förespråkas i motsatt riktning ett holistiskt förhållandesätt som grundar sig i bevistemats sannolikhet i förhållande till bevisningen i målet.98 Vad som annars skiljer metoderna åt är deras sannolikhetsbegrepp. Bevistemametoden går ut på att ut-röna sannolikheten för bevistemat givet bevissituationen.99 Här innebär istället siffran 0 att det är uteslutet att temat föreligger om temat inte stöds av beviset.100 Problemet med metoden är att varje bevissituation är unik och att det saknas empiriskt grundade erfarenhetssatser, varför domstolen måste skapa en fiktiv erfarenhetssats.101
Gemensamt för bevistema –och bevisvärdemetoden är att de präglat den bevisrättsliga debat-ten under 1900-talet. Metoderna syftar till att följa objektiva kriterier och bygger på en vedebat-ten- veten-skaplig grund som kommer till uttryck genom sannolikhetsberäkningarna. Metoderna har kommit att kritiseras dels för sin begränsade praktiska betydelse i bevisvärderingen pga. ma-tematiska formler, dels för att det ifrågasätts om matematisk sannolikhet kan appliceras vid juridisk bevisvärdering av t.ex. röstanalyser. Förespråkarna för metoderna menar dock att me-toderna enbart ska öka medvetenheten om potentiella felkällor och vara ett hjälpmedel vid be-visvärderingen.102
Vilken metod som används och vad det får för resultat är kontroversiellt. Eckhoff har hävdat att utgången blir densamma oavsett vilken metod som används.103 Ekelöf har gått emot detta påstående och menar att resultatet blir annorlunda på grund av metodernas olika relation till bevis. Diesen har kritiserat bevistemametodens användning i brottmål då det finns en risk för att åklagarens gärningsbeskrivning blir ledande för resultatet.104 Även Stening motsätter sig bevistemametodens tillämplighet i brottmål då den inte lämpar sig för att pröva enskilda be-vis.105 94 Eckhoff, s. 325 f. 95 Stening, s. 36. 96 Nordh, s. 61 f. 97 Diesen, s. 37. 98 Eckhoff, s.85 f. 99 Lindell, s. 145. 100 Stening, s. 35 f. 101 Nordh, s. 64. 102 Lainpelto, s.81 f. 103 Eckhoff, s.325 f. 104 Diesen 1, s. 14. 105 Stening, s. 35.
Bevisvärdemetoden beskrivs som konkretiserande och av den anledningen mer lämplig i brottmål för att upprätthålla en rättssäker process. Bevistemametoden är istället mer generali-serande och det holistiska förhållningssättet bör undvikas i en brottmålsprocess.106 Den dis-kursiva analysen inom bevisvärdemetoden är dock kritiserad för att ge ett resultat av en väl-digt hög säkerhet med risk för att förstora mindre och vanliga brister i bevismaterialet.107
3.3.1 Sannolikhet utifrån bevistema och – bevisvärdemetoden
Ursprungssannolikhet avser sannolikheten för ett bevistema innan dess att någon bevisning i målet har framförts.108 Ekelöfs linje och bevisvärdemetoden menar att det inte finns någon in-formation om bevistemat och därför ingen ursprungssannolikhet. I motsats till Ekelöf menar Bolding och bevistemametoden att det redan från början finns en viss ursprungssannolikhet för bevistemat.109
Bevistemametoden utgår ifrån ett tvåsidigt sannolikhetsbegrepp vilket innebär att det fram-lagda bevismaterialet är den totala informationen. Resultatet är då ett proportionellt förhål-lande mellan existens och icke-existens. Anses det att bevistemat föreligger till 75% säkerhet är sannolikheten för icke-existensen av bevistemat 25%. Bevisvärdemetoden laborerar istället med ett ensidigt sannolikhetsbegrepp där varje omständighet bedöms självständigt. Talar 75% för bevistemat utgör resterande 25% istället en kvarstående osäkerhet som är oviss.110 Enligt Ekelöf kan de 25% som står för temats icke-existens utgöra en okänd bevisning vars osäker-het för målet bör påverka bevisvärderingen i domstolen.111
3.3.2 Kausalitet
Detta avsnitt kommer att förklara kausalitet enligt bevisvärdemetoden och i relation till veten-skapen. Enligt Ekelöf är bevisvärdemetoden enbart tillämplig på kausala bevisfakta varför det vid värderingen av icke-kausala bevis måste tillämpas andra metoder.112
Begreppet kausalitet kommer från fysiken även om det används och fått betydelse inom juri-diska frågeställningar.113 Frågan som berör kausalitetsbegreppet inom bevisvärdemetoden är ”Orsakades bevisfaktum av bevistemat?”. För att undersöka begreppet förklarar Lainpelto att kausalitet enligt bevisvärdemetoden kan delas upp mellan korrelation och kausalitet. Det förstnämnda, korrelation kan även förklaras som samvariation medan kausalitet är synonymt med orsakssamband. I en samvariation kan slumpen ligga till grund för att två omständigheter föreligger tillsammans och en omständighet behöver inte ha orsakat den andra. En korrelation
106 Lainpelto, s. 84 ff. 107 A.st. 108 Ekelöf m.fl., s. 189. 109 Lainpelto, s. 83 f. 110 Diesen, m.fl., avsnitt 2.4. 111 Lindell TfR, s. 222 f. 112 Ekelöf m.fl., s. 181. 113 Hellner Causality, s. 111.
är inte tillräckligt enligt Ekelöfs bevisvärdemetod. Istället ska en omständighet vara en nöd-vändig betingelse innebärande att betingelse orsakat resultatet. Orsak och resultat är beroende av varandra och kausala samband är förutbestämda.114
Hellner menar att slumpmässiga eller tillfälliga samband mellan två omständigheter utesluter kausalitet.115 Stening menar att det är svårt att ange om det föreligger ett kausalt eller bara ett slumpmässigt samband. Han anser istället att det bör skiljas mellan ändamålsenliga – och slumpmässiga samband. Stening menar att det i motsatt till Ekelöfs krav på kausalitet räcker med att två omständigheter brukar ”följas åt” för att bevisvärde ska föreligga.116 Stening mot-sätter sig således Ekelöfs krav på kausalsamband och menar att vi ” inte kan finna en förkla-ring till alla statistiska korrelationer, vissa är och förblir slumpmässiga.”117
114 Lainpelto, s. 88 f. 115 Hellner Causality, s. 112.
116 Han ger exempel på när en handling inte på något vis orsakat temat men att det genom en viss handling är lättast att uppnå temat. Exemplet är vid öppning av ett fönster där det första som görs är att lossa på fönsterhakarna. Åtgärden är inte nödvän-dig eller tillräcklig för att fönstret ska öppnas. Men det är enklast och vanligast. Det är inte tillräckligt då fönstret måste skju-tas upp med viss kraft och det är inte nödvändigt då fönstret kan öppnas genom att göra sönder det eller skruva loss fönster-hakarna. Stening, s. 51.
